Usa är nu det land i världen med procentuellt flest medborgare i fängelse. En av hundra sitter i fängelse, vilket är en tredubbling av antalet på 20 år. Nu är det inte så mycket antalet brott som ökat utan antalet beslut om fängelsestraff. Det är den enskilda delstaten som står för fängelsebudgeten vilket har tvingat fram nedskärningar i sjukvården och skolundervisningen.

Under de senaste åren har delstaternas samlade undervisningsbudget ökat med 21% medan budgeten för fängelserna ökat med 127%. I vissa stater är nu budgeten för fängelserna större än undervisningsbudgeten, som i exempelvis Connecticut, Vermont, Michigan och Oregon.

Bakom statistiken gömmer sig också ett rasistiskt mönster som ingen vill kännas vid. I fattiga svarta stadsdelar på öst- och västkusten är upp till varannan svart man i åldrarna 20-40 år bakom galler. Med en dålig advokat kan stöld av ett äpple leda till många decennier bakom galler om det handlar om återfallsförbryteri. Något som en vit person från Boston alldrig behöver frukta. I ”möjligheternas land” är det mesta möjligt.

Intressant?
Andra bloggar om: USA, Brottslighet, Fängelse, Social Välfärd, Politik, Samhälle

Castro hade rätt när han sa att är ett brott mot mänskligheten att göra bensin av mat. Josette Shearan, chefen för FNs matprogram, säger att prishöjningen på olika grödor riskerar att skapa hungerkatastrofer i jordens fattigaste länder som ofta importerar stora delar av sin säd. För andra året i rad har de fattigaste ländernas utgifter för importerad säd ökat med 35 procent.

Boven i dramat är den allt mer omfattande användningen av grödor för tillverkning av biobränsle. Medan 1.6 miljarder människor inte ens har tillgång till elektricitet satsar många stater på biobränslen för vägtransporter. USAs målsättning är 5 procent biobränsle till 2012, EU’ mål är 10 procent till 2020.

För att EU’s mål ska kunna uppfyllas måste 72 procent av all odlingsbar jord i i EU-15 användas . Ett omöjligt mål som alla kan förstå. Därför tänker EU i stället förlita sig till import. Den första och värsta konsekvensen kan bli att kalhyggena i Amazonas mångdubblas. Det är en kriminell utveckling som energiindustrin driver på med full hjälp från nyliberala regimer världen över.

Utan att ens bry sig om att garantera produktionen av tillräckligt med mat för världens existerande och växande befolkning sätts bilismens och vägtransporterna i högsätet.

Intressant?
I media: PDK, SVD,
Läs även andra bloggares åsikter om Biobränslen, Etanol, EU, Amazonas, Bilism, Klimat, Klimathot, FN, USA, Hungersnöd

Det har rått ett svalt klimat mellan Frankrike och Israel ända sedan Israels angreppskrig 1967. Så sent som 2003 kallade den israeliska dagstidningen Maariv Jaques Chirac « kollaboratören » och sa att han visade upp « den franska antisemitismens ansikte ». Året efter uppmanade Ariel Sharon Frankrikes judar att omedelbart emigrera till Israel.

Sarkozy som redan lagt om utrikespolitikens kurs och slutit upp som lojal allierad med USA ändrar nu också kurs och sluter upp bakom Israels positioner, även om Sarkozy, som USA, spelar indignerad över Israels senaste beslut att bygga ytterligare 750 bostäder i en koloni nära Jerusalem. Shimon Peres som just besökt Sarkozy sa att Frankrikes ny apresident « är en verklig vän av det judiska folket, en ärlig och verklig vän av den israeliska staten «

Peres påminde också om att « Frankrike hjälpt oss mycket under den mest kritiska tiden i vår historia » Han syftade naturligtvis på att det var franska migplan som Israels armé använde för att 1967 radera ut det egyptiska flyget och att det var Franrkrike som försedde Israel med den första kärnreaktorn och bränsle som gjorde det möjligt för Israel att bygga kärnvapen.

« Frankrike kommer alltid att stå på Israels sida om dess existens ifrågasätts « svarade Sarkozy och ingen ska tvivla på att han inte menar allvar. Därför blir det mycket patetiskt när Sarkozy säger att en palestinsk stat bör bildas innan årets slut. Att Israel inte tänker gå med på en palestinsk stat med gränser från före kriget –67 säger han inget om. Frankrikes linje i palestinafrågan ligger därför nu i linje med USAs hållning.

Intressant?
I media: SVD
Läs även andra bloggares åsikter om Frankrike, Israel, Sarkozy, Peres, Shimon Peres, Palestina, Politik

George W Bushs resa i Mellanöstern belyser USA:s globala roll och problem. Visionen om att skapa ett Nytt Mellanöstern ligger i ruiner. Statsbesöken i emirat och kungariken bygger inget nytt. De bara befäster det etablerade i hopp om att inte också det ”gamla” Mellanöstern ska rasa samman.

Mellan kyssar och kramar med kungar, prinsar och emirer delar George Bush ut nya vapen till sina gamla lakejer. Det är hårresande att lyssna till Bushs tal på saudiarabisk jord om kamp för det iranska folkets demokratiska rättigheter medan medeltidsdiktaturen i Riyad åtalar en kvinna för äktenskapsbrott sedan hon våldtagits av sju män.

Men hur kunde den amerikanska statsledningens vision om ett nytt Mellanöstern bli till en hägring över ökensanden? Svaret är att USA aldrig kan mötas med annat än hat och avsky från de muslimska folkmassorna så länge Vita huset till hundra procent stöder Israels politik. Det spelar ingen roll att verbal kritik ibland faller från Condoleezza Rices läppar.

Dagen efter tillkännager Israels premiärminister Ehud Olmert att fler bostäder ska byggas på det ockuperade Västbanken, vilket följs av några buttra ord i Washington. Men ingen handling – jo, ändå. Eftersom Bush delade ut nya stora vapenkontrakt till oljekungarna fick naturligtvis även Israel löfte om nya vapen, och då till ett mer än dubbelt så stort värde. Israels militära överlägsenhet gentemot de arabiska grannarna upprätthålls till varje pris.

USAs oförmåga att ensamt bestämma dagordningen i Mellanöstern beror dock inte enbart på det hundraprocentiga stödet till sionismen. Det speglar också det faktum att USAs roll i världen inte öppet ifrågasätts, men långsamt undergrävs.

Betraktar man världsekonomin råder det ingen tvekan. USAs dominanta roll efter andra världskriget är över. Landets andel av världshandeln minskar stadigt, dollarn har förlorat mycket av sin roll som internationell reservvaluta, Wall Street är inte det centrum för finansvärlden det en gång var och de teknologiska nyheterna presenteras inte längre av enbart amerikanska företagsjättar.

Det är bara inom militärteknologin som USA bevarar sin överlägsenhet, en överlägsenhet som till sist ändå är relativ, vilket USAs svårigheter i de ockuperade Irak och Afghanistan visar. Man kan, som Napoleon sa, göra mycket med bajonetter men inte sitta på dem. I glappet mellan supermaktens vikande ekonomiska herravälde och militärteknologiska övermakt lurar den verkliga faran för jordens befolkning. USA är ingen koloss på lerfötter, redo att störta till marken. Men imperiet befinner sig på ett sluttande plan och det är bara friktionen och lutningen som bestämmer fallhastigheten.

Efter Sovjetunionens fall och Kinas inslag på den kapitalistiska vägen saknar USA konkurrenter som vill eller kan påskynda fallet. Militärt når vare sig Kina, EU, Japan, Ryssland eller Indien ens upp till knäna på USA. Ingen av dessa länders härskare har än så länge något annat perspektiv än att manövrera i skydd av den amerikanska örnens vingar för att ta till vara sina egna intressen och tillsammans med USA upprätthålla det rådande maktsystemet.

Inför attacken på Irak uppstod en verklig intressekonflikt mellan Vita Huset och ledarna i Paris och Berlin. Jacques Chirac och Gerhard Schröder såg angreppet som ett direkt hot mot den europeiska imperialismens intressen i Mellanöstern och hindrade USA att i Förenta Nationernas namn attackera Saddam Husseins Irak. Bush fick nöja sig med de ”villigas koalition”.

Den konflikten är bilagd. Angela Merkel har rättat in sig i ledet och linslusen Nicolas Sarkozy ser sig själv som ledare för Vita Husets förtrupper i världens krishärdar. En ny, verklig allians mellan de villiga svetsas samman. Det är en allians för fortsatt utsugning av människorna och jordens resurser.

Bloggat: Progressiva USA, Trotten, Svensson
Andra bloggar om: USA, Saudiarabien, Mellanöstern, George Bush, Irak, Saddam Hussein, Iran, Imperialism, Politik, Samhälle

Vi lever i finansens tidevarv. Även dagstidningar i de mest undangömda avkrokarna i vårt land stoltserar med minst en helsida finansnyheter. Aktiernas och obligationernas, optionernas och fondernas rörelser upp och ner följs med lupp.

Finansmarknaden glorifieras och handelshögskolorna drar till sig den intellektuella eliten bland ungdomen. Det är pengarna som hägrar. När även den mest misslyckade VD faller till marken i guldkantad fallskärm, varför inte satsa på yrkena med stort Y?

Men varifrån kommer alla pengar som snurrar runt vårt klot i allt större hastighet? Ett vanligt svar är att finanskapitalet tagit makten och att i dag är kapitalismens drivmotor spekulation och globaliserad finansmanipulation.

Men detta är inget svar, bara en beskrivning av hur det ser ut på ytan. Det förklarar ingenting eftersom i finanssfären skapas inga rikedomar. Där omfördelas bara redan producerade rikedomar. När de rika blir stenrika tack vare aktieaffärer och placeringar i privata riskfonder konfiskerar de bara pengar som andra har skapat genom sitt arbete. Frågan är hur pengarna hamnar där.

Arbetet skapar de värden som ger välstånd och rikedom. Det är fördelningen av arbetets frukter som ändrats under den nya globaliserade finanskapitalismen och som förklarar de stormrikas uppsjö av pengar.

Det är två djupa förändringar i dagens kapitalism som skapat de källor ur vilka dollarmiljardärerna öser sina rikedomar. Enligt den amerikanska tidskriften Forbes var de 691 till antalet i fjol. Av dem var sju svenskar. Inte så illa för ett land med nio miljoner medborgare. Miljardärernas samlade förmögenhet ökade förra året med 300 miljarder dollar eller 2 100 000 000 000 kronor. Inte så oäven årslön.

För det första har, efter murens fall, antalet disponibla arbetare på den kapitalistiska världsmarknaden fyrdubblats under de senaste tjugofem åren. Aldrig tidigare i kapitalismens historia har så många på så kort tid dragits in i den kapitalistiska varuproduktionen. Enbart i Kina handlar det om flera hundra miljoner arbetare.
Denna grundläggande förändring i världsskala är en djup källa till nya profiter för kapitalet. Billiga varor produceras av minimalt betald arbetskraft för att säljas med stora vinstmarginaler i världens varuhus. Denna nya arbetskraft saknar oftast socialt skyddsnät och fackliga organisationer, vilket utlämnar de flesta till kapitalägarnas goda vilja, som i de flesta fall saknas.

För det andra har den arbetande befolkningens inkomster i OECD-länderna förlorat i andel av nationalinkomsterna till förmån för kapitalets vinster. Det är inget förfluget påhitt av udda ekonomer på vänsterkanten. EU-kommissionen står för uppgifterna. Trendbrottet kom under 80-talet. Innan dess rådde den så kallade guldåldern då den ekonomiska tillväxten inom OECD var mycket hög och lönernas andel låg kring två tredjedelar av nationalinkomsterna.

Enligt Kommissionen var 1982 lönernas andel i EU respektive G7-länderna 66,3 procent respektive 67,5 procent, för att år 2005 ha fallit till 58,1 respektive 61,5 procent. Till synes bara några procentenheter, men varje procent handlar om hundratals miljarder dollar i ökade vinster för kapitalet.

Nåväl, ökade vinster säger nyliberalerna leder till ökade investeringar och jobbskapande. Men Kommissionens rapport från maj i år visar vad som verkligen hänt och hur guldregnet över de rika går till. Sedan mitten av 80-talet används inte längre huvuddelen av vinsterna till nyinvesteringar i maskiner och andra kapitalvaror utan hamnar direkt i aktieägarnas och företagschefernas fickor.

Detta är de två källorna till de tusentals miljarder dollar som dagligen förflyttar sig med ljusets hastighet mellan finansmetropolerna. För det första, hundratals miljoner arbetare som dragits in i den kapitalistiska varumarknaden där de exploateras till det yttersta. För det andra, en stor del av vinsterna investeras inte längre utan snurras runt i finanskasinot.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: E24_1, DN1, DN2, E24_2
Andra bloggar om: Finansmarknad, OECD, Kapitalism, Ekonomi, Samhälle, Politik

Så var det dags igen. Börsen åker berg- och dalbana. Det började med problem på den amerikanska marknaden för bostadslån. På ett par veckor skapades en global finanskris. Hur är det möjligt ? Benny Åsman går igenom mekanismerna bakom krisen.

I månader har finanspressen rapporterat om problem på den amerikanska bostadsmarknaden. Priset på egnahem och bostäder sjunker och räntekostnaderna går upp. Låntagare hamnar i kläm när avbetalningarna når över smärtgränsen. Många tvingas begära personlig konkurs och lämna sina hem. Om detta vore det enda problemet skulle ingen prata om kris. Men giriga banker har gapat över mycket och lånat ut pengar till höger och vänster utan att bekymra sig om riskerna.

Förr lånade banker ut kundernas insatta pengar och tog ensamma risken att en låntagare skulle visa sig oförmögen att uppfylla betalningsvillkoren. Då kunde också banken föreslå en omstrukturering av lånet och en saneringsplan för kunden. Men sedan ett tiotal år tillbaka fungerar det inte så. Smarta finansingenjörer har utvecklat metoder för att sprida riskerna till andra aktörer. Så kallade CDO:s (Collateralized Debt Obligation), ett sorts värdepapper som bankerna säljer till spekulanter och fritar banken från allt risktagande. Trodde man.

Läs hela artikeln i Internationalen

I media: DN1, DN2, DN3
På bloggar: Jinge, Petter partikulärt
Andra bloggar om: Ekonomi, Börskris, Börskrasch, Finansmarknad

Det kan tyckas vara ett trivialt påstående. Det har ju alltid lönat sig att vara rik. Men det händer något nytt i samhället som ger rubriken ett mer konkret berättigande. Sedan Thatchers och Reagans dagar har vi vant oss vid att nyliberala reser ragg när s-ordet nämns. Staten ska hålla sina långa fingrar borta från marknaden så ordnar sig allt till det bästa i det bästa av alla system–kapitalismen.

I årtionden har den nyliberala politiken lett till att allt större rikedomar samlas i samhällets topp. Kapitalets andel av det i samhället producerade förädlingsvärdet har stadigt ökar sedan 80-talets början. Men de som äger mycket ska ha mer. Det ska fan imej vara extra lönsamt att vara rik.

Så nu börjar plötsligt etablissemanget att se statens roll i ett annat ljus. Varför inte använda sig av dess makt att beskatta och omfördela till att bli ännu rikare? Omodern välfärdspolitik, omfördelning till fattiga, subventionering av skolor, sjukvård och annat är självfallet absurda statliga aktiviteter som bara skapar soffliggare och biståndsberoende.

Mörkblå män och kvinnor börjar klä ut sig till gemytliga jultomtar. De heter Bush, Sarkozy och Reinfeldt, för att nämna några av dem. Alla värnar de om den lilla människans behov av arbete och trygghet. Skattereformer och andra ekonomiska mirakelmediciner presenteras som sista skriket i jobbskapandets svåra konst.

Bushs skattereformer har på ett fåtal år fört över hundratals miljarder dollar till den rikaste tiondelen av landets hushåll. I dag tjänar en VD för ett större amerikanskt aktiebolag lika mycket på en dag som en arbetare tjänar på ett år. Men varför klaga? Pengarna sägs enligt jultomtarna leda till investeringar och därmed fler jobb för de fattiga. Att en tusenlapp mer i den rikes ficka omedelbart hamnar i finanskarusellen glömmer de bort att tala om. Där skapas inga jobb. Köp och försäljning av redan existerande värdepapper omfördelar bara redan existerande rikedomar, det skapar inga nya.

President Sarkozy försvarade i veckan sitt skattepaket inför oroade EU-ministrar. Fjorton miljarder euro per år ska omfördelas till de redan rika genom ett nytt maximalt skattetak på 50 procent, i stället för 60 procent. Ett par procent av landets hushåll berörs och de kan glädja sig åt en återbäring på 850 miljoner euro. Samtidigt sänks förmögenhetsskatten och arbetsgivaravgiften på presterad övertid och arvsskatten sänks kraftigt.

Sarkozys skattepaket kommer att leda till ökat budgetunderskott och förhindra Frankrike från att hålla överenskommelsen från april i fjol om att alla EU-länder ska sänka sitt budgetunderskott med 0,5 procent av BNP per år för att uppnå budgetbalans år 2010. Sarkozy säger att han kan garantera balans till 2012. Trots det sken alla ministrar som solen i Karlstad efter mötet. Inga detaljer om vad som sas på mötet har sipprat ut, men de nöjda minerna berodde säkerligen på garantier från Sarkozy om kraftiga nedskärningar i statens utgifter, bland annat löften om tiotusentals färre statsanställda och en höjd moms.

I jultomtarnas parad hittar vi också Reinfeldt och kollegorna i Alliansen för ett Rikare Sverige. Ord och handling går i spagat. Jobbprogram och andra vackra löften radas upp som ett pärlband. Men löftena är lika falska som pärlorna. Liksom i USA och Frankrike är det de redan rikas intressen som ska vårdas. Fastighetsskatten sänks trots att det bara är de allra bäst ställda hushållen som tjänar på det. A-kassan, detta gamla soffliggarprogram, ska kosta mer för de som är i mest behov av den. Och sen kan man ju alltid öka antalet karensdagar så kommer de sjuka att snabbt friskna till.

Som sagt det ska löna sig att vara rik. För de andra kan lite extra sveda i skinnet inte skada. I brist på solbränna.

Andra bloggar om: Bush, Social Välfärd, Sarkozy, Välfärd, Reinfeldt, Thatcher, Reagan, Solidaritet, Regeringen, Alliansen, USA, Frankrike