Två dagar har redan gått efter den första omgången i det franska presidentvalet. Den första chocken efter Marine Le Pens stora valframgång har inte lagt sig. Frågorna finns kvar där. Hur kunde det gå så illa? Vem har röstat på vem?

Likaså reser Le Pens stora framgång följdfrågan om hur det kommer att gå i andra valomgången 6 maj då Nicolas Sarkozy ställs mot utmanaren François Hollande. Hur kommer Le Pens väljare att rösta den 6 maj? Vinner Hollande trots allt. Eller ska ”SuperSarko” vinna igen?

I den här bloggen kan jag inte ge svar på alla frågor som ställs. Kan inte, eftersom troligen ingen kan svara på dem just nu. Valet den 6 maj är helt öppet och Sarkozy före Hollande eller tvärtom får ett svar först klocka åtta på söndagkväll om två veckor.

Här ska jag i stället lyfta fram valets första omgång i siffror för er alla som inte bara är intresserad av de stora rubrikerna utan också detaljerna som inte finns i svensk press.

Håll i er för nu blir det mycket siffror.

Hur var det med mobiliseringen? Den var mycket större än väntat vilket visar att de flesta ser valet som en viktig händelse som man ska delta i. Det var bara 19,59 % av de 44, 9 miljoner röstberättigade som valde att stanna hemma. Det är något högre än 2007 men långt under de 28,4 % som skolkade 2002 då Jean-Marie Le Pen slog världen med häpnad och gick vidare till andra valomgången genom att slå ut socialisternas kandidat Lionel Jospin.

I tabellen här under hittar ni alla valresultat i söndagens första valomgång.

Den geografiska fördelningen av rösterna är ingen överraskning. Den följer det klassiska mönstret i alla franska val. Vänstern är stark i västra delen av landet och högern i den östra delen.

Då är det mycket mer intressant att se hur olika sociala kategorier och olika åldersgrupper röstat. I tabellen här under kan vi se detta. Siffrorna är i % av väljarna i varje kategori.

Yrkeskategorierna i fransk statistik skiljer sig från den svenska. Gruppen ”Arbetare”(Ouvrière) svarar mot vår gamla beteckning ”blåställ”, det vill säga okvalificerad manuell arbetskraft i industri, transport och handel. Medan gruppen ”Löntagare” (Employé) svarar mot kontorspersonal, statligt och kommunalt anställda (inte i chefsställning) och andra grupper i lägre befattningar. I gruppen ”Småföretagare” ingår också butiksägare och företagschefer.

Vad som slår omedelbart är Marine Le Pens resultat i gruppen ”Arbetare” där hon kan stoltsera med titeln ”största arbetarpartiet”. Men det är ingen överraskning egentligen för så har det varit redan i tidigare val.

Däremot fick Sarkozy en snubba i gruppen Arbetare som inte syns i den här tabellen som anger 18 % röstande för Sarko. I valet 2007 kunde han brösta sig med 26 % bland ”arbetarna” och 31 % bland ”löntagare”. Det kan bara tolkas som att de arbetande som i valet 2007 röstade på Sarko har gått i två riktningar, tillbaka till Socialistpartiet och till Nationalfronten.

Sarkozy har tappat allt han fiskade upp i ”folkliga” läger inför 2007 och dominerara nu bara i de klassiska högergrupperna som ”småföretagare” med 40 %, Pensionärer med 32 % och bland kyrkogående katoliker med 53 %.

För François Hollande är bilden lite otydligare. Han har tappat i gruppen 18-24 år och bland de arbetslösa. Där har Marine Le Pens fiske varit framgångsrikt. Däremot har Hollande tagit tillbaka de röster som Ségolène Royal tappade till centristen François Bayrou i valet 2007.

Marine Le Pen har lyckats att ömsa skinn på Nationalfronten. Pappans vulgaritet och makabra skämt stötte bort väljare som egentligen ville rösta på Nationalfronten men som skämdes inför sina vänner och bekanta. Med Marine har fronten skakat av sig sitt dåliga rykte och blivit rumsrent i alla läger. Det är bara i Paris som hon fortfarande är tabu – 6,2 % av rösterna.

Efter valet i söndags kan vi konstatera att kampen om väljarna bland ”folkliga” lager av befolkningen inte längre står mellan höger och vänster. Den klassiska högern är ute. Den nyliberala politiken med globaliseringens destruktiva effekter i klassisk tillverkningsindustri har omskapat det politiska landskapet. Nu står kampen bland de arbetande, de arbetslösa och de sämst ställda mellan extremhögern och vänstern. Det är en skakande utmaning för vänstern och speciellt den yttersta vänstern som ändå tillsammans fick cirka 13 procent av rösterna vilket motsvarar över 4,5 miljoner röster.

Att kampen om de vanliga löntagarnas politiska sympatier blir extremt viktig efter valet av ny president och parlamentsvalen i juni för den yttersta vänstern beror naturligtvis på att François Hollande och en socialistregering inte kommer att ta den nödvändiga striden med Marine Le Pens Nationalfronten. Hollande har redan låtit förstå att det är stramheten som blir hans kännetecken. Statsbudgetens underskott ska ner från 6,5 procent av BNP till noll innan 2014 års slut.

Det anger riktningen –rubba inte finansen i dess bo. Pratet om stimulans för tillväxten och högre skatter för de rika är bara valfläsk. Det innebär också att slaget med Nationalfronten är förlorat på förhand om inte den yttersta vänstern lyckas behålla sin självständighet i förhållande till en regering ledd av Socialistpartiet. I de ”folkliga” lagren i det franska samhället spirar ett uppror mot den nyliberala elitens självgodhet, egoism, girighet och förakt för de ”efterblivna” i samhället. Om vänstern lämnar dessa arbetande människor åt sitt öde lämnar den en bred öppen boulevard fram till makten för ”folkledaren” Marine Le Pen.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Franska valen, Frankrike,

Socialistiska partiet höll sin 24:e kongress i helgen. I dag ansätts den arbetande befolkningen i Europa av en allt aggressivare nyliberal politik som hotar att helt rasera de välfärdssystem som Europas befolkning kämpat sig till under efterkrigstiden. Därför var kongressens huvudpunkt den kapitalistiska krisen och vad som måste göras. Inför kongressen publicerade SP ett offentligt Krismanifest som vi i partiet önskar att alla radikala krafter gör till sitt.
Jag hade nöjet och äran att inleda kongressen med en rapport om den kapitalistiska krisen och vilka utvägar som olika politiska krafter står för.
Här under hittar ni mitt tal i dess helhet. Jag har inte brytt mig om att göra om ”talspråket” till skriftspråk. Inledningen är medvetet begränsad till utvecklingen i Europa och USA. Kinas och andra utvecklingsländers plats i världsekonomin lämnade jag vid sidan på grund av tidsbegränsningen. Men de problemen har jag tagit upp i många andra artiklar här på bloggen och i Internationalens spalter.

===============

”Jag vill börja med att tacka er för att ni bjudit in mig att tala om den kapitalistiska krisen och borgarklassens öppna klasskrig mot den arbetande befolkningen.
Det är länge sen jag talade på en partikongress här i Sverige. Om jag inte minns fel så var det 1974 då vi samlades inför Fjärde Internationalens 10e världskongress. Det är ju snart 40 år sedan. År det inte skakande hur tiden rusar iväg? Man kan ju bli desperat för mindre. Vi som har så mycket att göra, hur ska vi hinna med oss?
Men nog om det för nu rusar min tid iväg här också. Ni får ursäkta mig för att jag har skrivit ner det här talet. Men på en halvtimme tappar man lätt bort klockan och svävar ut i dekoren utan en skriven text.
-Det pågår ett klasskrig och det är min klass, de rika,  som för kriget och som vinner det. När den excentriske mångmiljardären Warren Buffet yttrade dom orden platsade dom på alla amerikanska tidningars förstasidor.
Den gamle miljardären hade naturligtvis rätt. Vi lever i en period av öppet klasskrig. Det är bara den reformistiska arbetarrörelsens ledare som tror att klassfreden från förr fortfarande råder och att det bara gäller att vara resonabel så fixar det sig. För dom är den aktuella krisen ett övergående oväder som det räcker med ett paraply för att skydda sig emot. Det går över. Lite tillfälliga eftergifter får vi stå ut med, låter det alltifrån LO-borgen till det grekiska socialistpartiets högkvarter. Reformismen kan inte och vill inte fatta vad Warren Buffet pratar om.
Fram till finanskrisen 2007 angreps den arbetande befolkningens sociala välfärd med gradvisa motreformer, av privatiseringar och avregleringar. Vi kan kalla det ett krypskytte utan en verklig krigsförklaring.
I dag är det inte längre fråga om ett krypskytte. Med finanskrisen och den statsskuldskris som följde går vi in i en period där borgerligheten öppet förklarat krig och sätter sig som mål att krossa det välfärdssystem som vi känt efter andra världskriget. Självfallet sker angreppen med taktisk finess. Medan jobbet redan är gjort i Grekland är det fortfarande bara en bit på väg i England och ännu en lång bit borta i vårt eget land.
Men vad LO och andra reformister verkar glömma, det är att det går mycket fort att riva ned den fästning i sanden som byggts upp med oändligt tålamod. Några ordentliga sparkar med de nyliberala bootsen och jobbet är gjort. Speciellt när det sker med benäget bistånd från de som talar i de arbetandes namn.
Men hur hamnade vi här, i det öppna klasskriget, där de ungas hopp om en bättre framtid grusas i den nyliberala stenkrossen?
Generationen efter andra världskriget, min, din och Götes trodde bergfast på framtiden. Eller hur? Det var en självklarhet att vi skulle få det bättre än våra föräldrar. För arbetarklassens ungdomar var det naturligt att allt skulle bli bättre år efter år. Dagens materiella standard är mycket högre än den vi växte upp med. Men det spelade ingen roll. För det var de ständiga framstegen och hoppet om ett ännu bättre liv som betydde något, inte ett exakt mått av BNP per person.
Det var en period i kapitalismens historia byggd på en modell för kapitalackumulation som kom att kallas ”fordismen” eller dom ”trettio gyllene åren” från världskrigets slut fram till början av sjuttiotalet. Jag ska inte uppehålla mig mycket vid den modell som härskade då. Kort kan vi säga att den innebar att lönerna följde produktivitetens utveckling och profiterna användes i huvudsak till nyinvesteringar i produktionen.
Så här i efterhand kan vi nog dra slutsatsen att det de flesta då såg som en kapitalism med framtidslöften bara var en parantes i kapitalismens historia, ett undantag från det som var normalt förr och som igen är det normala, det vill säga förtryck, exploatering, öppen misär i ena änden och vräkig lyx i den andra änden.
När stagnationen började sätta in kring 1970 minskade vinsternas andel medan lönerna fortsatte av bara farten med resultat att fördelningen mellan Kapital och Arbete blev outhärdlig för kapitalistklassen.
Nyliberalismens första och främsta uppgift var att återupprätta vinsternas andel och det klarade man av under 80-talet när Thatcher och Reagan krossade det fackliga motståndet, drev fram en kraftig höjning av räntorna som tog död på inflationen och skapade den massarbetslöshet som vi levt med sedan dess.
Det var en ny modell som föddes, i vilken det inte längre fanns plats för löneökningar i takt med produktivitetens utveckling. Lönernas andel av den samlade produktionen har sjunkit drastiskt i nästan alla utvecklade industriländer och i vissa fall som USA har stora delar av den arbetande befolkningen inte sett röken av reallönehöjningar på 25-30 år.
I den fordistiska eller keynesianska modellen som man också skulle kunna kalla den kunde marknaden expandera och försäljningen av de producerade varorna hållas uppe tack vare de ökade reallönerna.
I den nyliberala modellen är det i stället den ökade skuldsättningen som upprätthållit konsumtionen, det vill säga att det är skuldsättningen som sett till att kapitalet kunnat sälja sina produkter och därmed realisera sina vinster. Här har vi den verkliga grunden till dom permanenta kriser som kapitalismen lider av sedan flera decennier, som överproduktion, bubblor och krascher och miljoner och åter miljoner arbetslösa.
Den nygamla liberala modellen har bara ett mål – och det är maximal vinst för kapitalägarna på kortast möjliga tid. Det är tecknet på att finanskapitalet tagit makten och att det gamla teoremet som myntades av socialdemokraten Helmuth Schmidt inte längre gäller. Så här löd det: – dagens vinster är morgondagens investeringar som ger jobben i övermorgon.
Den kedjan har brutits i och med kvartalskapitalismens seger. Dagens allt större vinster blir i allt mindre grad morgondagens investeringar och minst av allt nya jobb på den tredje dagen. I stället så går en allt större del av vinsterna rakt in på aktieägarnas bankkonton för att därifrån slussas ut i den finansiella sfären för spekulation och andra lukrativa aktiviteter.
Men samtidigt vet vi att den materiella produktionen av varor och tjänster inte kan göras om till vinster om det inte finns en marknad för produkterna. De senaste 25 årens kreditdrivna konsumtion löste det problemet- men bara för en tid. Det tog slut med buller och bång hösten 2007. Bostadslånekrisen och de efterföljande bankkriserna satte modellen ur spel. De amerikanska hushållens skuldsättning hade nått ett tak som inte längre kunde höjas.
Jag har inga diagram att visa på väggen, så därför har jag kopierat ett som ni kan titta på. Det här sammanfattar i ett ögonkast vad som skett med vinsterna i kvartalskapitalismen. Det skuggade fältet ger en symbolisk bild av den makt som finanskapitalet skaffat sig. Investeringar i värdepapper och andra objekt som det går att spekulera i har blivit den huvudsakliga källan till rikedom för de rikaste kapitalägarna.

Vinster och investeringar i USA, EU och Japon 1962 -2008

Förklaring: Taux de profit = vinstmarginal  (skala till vänster)

Taux d’accumulation = investeringar i fast kapital

Nu vet vi ju att alla rikedomar skapas av mänskligt arbete. Så de stora vinster som görs i den improduktiva finansiella sfären är därför bara en omfördelning till finanskapitalets fördel av det mervärde som skapas av löntagarna. Och i den kreditdrivna nyliberala modellen sker också en annan överföring av mervärde till finanskapitalet. Hushållens stora skuldsättning innebär att räntor på bolån, studielån, kreditkortsavgifter och andra räntor och avgifter går in i den stora finanskarusellen.
Vissa ekonomer, som exempelvis Michel Hudson, menar att det handlar om en sorts nyfeodalism. Trotskij sägs vara Hudsons gudfader, kan jag säga som parentes.  Det vill säga att de rika kapitalägarna allt mer lever på ränteinkomster. Likt den feodala aristokratin som levde på jordräntan lever allt fler kapitalister på räntor och inte på vinster gjorda i produktivt arbete. Det är en intressant idé men som vi inte behöver ta ställning till här på kongressen.
Men som ni vet växer inga träd till himlen. I och med finanskrisen 2007 och vad som följt sedan har den nyliberala modellen hamnat i en återvändsgränd och djup kris. Grunden till krisen är att tillväxten inte längre kan drivas med allt större skuldsättning. Det verkar som att hushållens kapacitet att klara av sina skulder nått ett tak. I USA och England är det redan ett faktum.
Jag sa nyss att vi varit med om ett krypskytte utan en verklig krigsförklaring. Nu är det ett nytt läge. Borgarna i den utvecklade industrivärlden har kastat handsken och gjort det klart för alla att målet inte längre är delvisa motreformer utan en definitiv skrotning av allt vad vi kallat för välfärd hittills. Än en gång är det bara reformismens ledare som säger att det är ett övergående oväder.
Men vi som är samlade här måste göra det klart för oss själva och andra att en ny tid står framför oss. Det handlar inte bara om att utveckla en defensiv strategi för att försvara vissa sociala förmåner som attackeras. Hela det samhälle vi vant oss vid ska rivas ned. Det är borgerlighetens mål. Halvmesyrer är inte längre deras melodi. Allt som vi förknippat med kollektiva socialförsäkringar och gemensam omsorg ska rivas upp och lämnas ut till kapitalistisk exploatering. Och det som det inte går att göra vinster på kan läggas ned eller finansieras med egenavgifter.
Sedan ett par år ser vi också hur man går tillväga rent konkret. Det är statsskulden som är den verkliga murbräckan som används till att riva ned vad som byggts upp.
-Vi har inte råd. Det är det enda svar som de arbetande möts av när de protesterar mot nedskärningar och motreformer. Det är ingenting annat än en gigantisk utpressning mot den arbetande befolkningen.
Först steg det offentliga in för att rädda det privata bankkapitalet som med sin giriga spekulation drivit hela världsekonomin till ruinens brant. –Räddar vi inte bankerna går det åt pipan, sa de ansvariga politikerna när finansen räddades. När det väl var gjort vänder sig samma politiker till befolkningen och presenterar den saltade notan.
–Nu krävs det gemensamma uppoffringar för att rädda statens finanser, säger man. Det är det andra steget i den raket som avfyrats mot den gemensamma välfärden. Det är ett ytterst farligt vapen i händerna på borgarna för det är ju så svårt att ta fram trovärdiga enkla argument mot påståendet att vi inte kan leva över våra tillgångar och att staten måste uppträda som en ansvarig familjeförsörjare.
Borgarna säger att alla vägar utom en är stängda för att lösa den djupa krisen. Att öka beskattningen av de som har det gott ställt är ingen utväg. Då flyr kapitalet och inga pengar investeras så då blir det inte heller några nya jobb. Det är i alla fall vad den borgerliga ekonomin påstår.
Att de rika i dag betalar alltifrån 25 procent till noll procent i skatt och att bolag som Google de senaste fyra åren betalat i genomsnitt 2,4 procents skatt på vinsterna betraktas som oväsentligt eller utan betydelse.
Att öka de offentliga investeringarna för att möta alla sociala behov som finns i samhället sägs också det vara en oframkomlig väg. Statens inkomster räcker inte till säger man. Och glömmer bort att det är den allt lägre beskattningen av kapitalvinsterna och de rika hushållen som gjort att statens inkomster har minskat.
Med en sorts absurd uteslutningsmetod kommer man fram till att det bara finns en väg för att lösa skuldkrisen och det är att göra nya hål i svångremmen. Det är den arbetande befolkningen som ska betala för krisen. Det finns inga alternativ är dagens paroll. I själva verket är det bara ett direkt uttryck för det klasskrig som borgarna startat och som reformismen inte vill kännas vid.  Löfvens och Anderssons debattinlägg i DN häromdagen är nog ett rekord i naivitet och förtroende för den kapitalistiska ekonomins kapacitet att leverera, som det heter numera.
Men hur är det egentligen? Är krispolitiken en lösning för borgarna? Inte alls skulle jag vilja säga. Alla G-möten och andra toppmöten visar att det pågår en intensiv strid mellan olika fraktioner av kapitalägare. Vi brukar ofta tala om Kapitalet med stort K som om det handlade om en enda aktör. I själva verket finns det ju många kapital, både inom enskilda länder och på internationell nivå. Alla bråk och konflikter på toppnivå mellan Cameron, Sarkozy, Merkel, Juncker och andra statschefer är i mycket en avspegling av den intensiva konkurrens som råder mellan olika kapitalister som i krisen gör allt för att dra så stor del av täcket över sig. Att andra då får ligga med baken bar är naturligt.
Vad EUs ledning och de enskilda statscheferna försöker göra är att kombinera två oförenliga målsättningar. Å ena sidan ska löntagarna tvingas att betala statsskulderna och krisen genom allt större uppoffringar. Å andra sidan är man livrädda för att den djupa recessionen i Grekland, Portugal, Spanien och Irland ska sprida sig till hela unionen. Men tyvärr för Merkel och Sarkozy går det inte att tvinga de arbetande att betala krisen utan att hela den europeiska ekonomin dras ned i en recession. Just vad man försöker att undvika.
Slitningarna inom EU visar också att hela EU-bygget står i ett vägskäl. Endera lyckas de som strävar efter en djupare enhet inom unionen att på sikt bryta dagens situation och skapa en europeisk regering, en europeisk finans- och räntepolitik, en enhetlig skatte- och lönepolitik, eller så kommer EU kanske att brytas upp.
Själv tror jag att valet mellan de två, ett borgarnas Europas Förenta Stater eller ett återfall i nationalism och protektionism,  inte är ett val som arbetarrörelsen ska ta ställning i. Det är lite av pest eller kolera. Åtstramning för att rädda det europeiska storkapitalets intressen eller stå ut med minst lika tuffa villkor för att hjälpa det egna landets kapitalister i konkurrensen. Jag kan inte se att det är ett val för arbetarklassen.
Så vad har jag nu sagt under de här minuterna?
Jo,
-att den nyliberala offensiven som startade i början av 80-talet syftar till att rasera det välfärdssystem vi lärt känna
-att den kapitalistiska modellen för ackumulation som rådde efter kriget var ett historiskt undantag där de arbetandes löner steg i takt med produktiviteten och profiterna användes till produktiva investeringar.
-att med den nyliberala modellen bryts kopplingen mellan produktivitet och löner och konsumtionen drivs av en all större skuldsättning medan vinsterna i allt större grad hamnar i aktieägarnas fickor för att slussas ut i finansens destruktiva aktiviteter.
-att i och med finanskrisen 2007 startar borgarna ett öppet klasskrig. Statsskulderna blir det viktigaste vapnet i attacken på de arbetandes levnadsvillkor. Nyliberalernas modell funkar inte längre.
Under efterkrigstiden fungerade den sociala freden. Kapitalismen gick med på årliga materiella förbättringar och sociala reformer värda namnet. Det var eftergifter som gjordes vid förhandlingsbordet med skuggan av Sovjetunionen vid horisonten.
I dag förs klasskriget på alla fronter. I fabrikerna, på kontoren, i varuhusen, i vården, i skolorna och alla andra arbetsplatser. Det är där som striderna står och det är där som de arbetande tvingas ta strid om de ska kunna försvara sig mot angreppen och vända kampen till en verklig seger.
Under tiden sitter Löfven och alla andra reformister kvar vid förhandlingsbordet och drömmer om det gamla goda klassamarbetet. Problemet är bara att det sitter inga på andra sidan bordet.
Med det ska jag be att få tacka för mig och önska er alla en ”skitbra” kongress för att i alla fall använda ett modernt svenskt ord.
Tack ska ni ha.”

Medan FN och det så kallade internationella samfundet upprört ser på hur regimen i Damaskus använder Annans sexpunktsplan till ett sista försök att krossa upproret mot diktaturen vägrar de upproriska att kapitulera inför det grova våldet.

FN:s sexpunktsprogram ger Assad status som förhandlingspartner

Det är helt uppenbart att USA, EU, Israel och Turkiet inte önskar att oppositionens paroll – ”Folket vill att regimen faller”- blir verklighet. För dem alla är den regionala geostrategiska jämvikten viktigare än det syriska folkets krav på frihet och värdighet.
Även för vissa grupper och intellektuella är det syriska folkets kamp underordnat mer övergripande prioriteringar. ”Vi vet vad vi har men inte vad vi får” och därmed ökar kanske risken för ett katastrofalt regionalt krig, menar de. Vissa går så långt att de villigt låter sig användas som megafon för den syriska regimens officiella propaganda om ett folk som skyddas av armén mot ”terrorister” i utländsk sold.

Här gräver ”utländska terrorister” ostört skyddsgrav i asfalten.

Men bland syrier i exil finns det också krafter som helt stöder upproret i hemlandet. Alla går inte i syriska ”vänskapsföreningars” ideologiska ledband. En av dem är Ghayath Naisse, kirurg till yrket som tvingats till exil i Frankrike. Där har han bildat ”Kommittén till försvar av demokratiska friheter och mänskliga rättigheter i Syrien”. I texten här under analyserar han kampen i Syrien som han stöder helhjärtat samtidigt som han avvisar en militär intervention och de reaktionära arabstaternas försök att kväva revolutionen till förmån för deras salafistiska anhängare i Syrien.
Texten publicerades ursprungligen i NPAs veckotidning Tout est à nous. Översättningen från franska här under är gjord av mig.

Ghayath Naisse talar på ett solidaritetsmöte med den syriska revolutionen.

”FNs resolution om Syrien hindrar inte regeringen att fortsätta massakern på den upproriska befolkningen. Saudiarabiens och Qatars försök att kidnappa revolutionen försvårar visserligen uppgifterna för revolutionärerna men kampen för att sätta punkt för Assads regim fortsätter.
FNs säkerhetsråd har antagit tre deklarationer under den tretton månader långa revolutionen. Senast antog Säkerhetsrådet den 14 april resolution 2042 med stöd av den kinesiska regeringen. Resolutionen tillåter FN att skicka observatörer till landet.
Efter en kraftig eskalering av repressionen i flera syriska städer utropade regeringen ett ensidigt eldupphör den 12 april. Men de militära operationerna har på intet vis avslutats.
Resolution 2042 faller inom ramen för Kofi Annans nominering som FNs och Arabförbundets specielle sändebud. Annan har presenterat ett sexpunktsprogram: – alla parter upphör omedelbart med allt våld, armén drar tillbaka sina styrkor från städerna, de som fängslats befrias, media släpps in i landet, en dialog öppnas mellan regeringen och oppositionen.
Fredagen 13 april ökade antalet demonstrationer mot regeringen kraftigt. De lokala samordningskommittéerna räknade till 750 demonstrationer.
Dagen efter, den 14 april, sköt arméenheter på plats i Aleppo skarpt mot ett begravningståg av en demonstrant som skjutits dagen innan, med ett tjugotal nya döda civila. Samtidigt bombades på nytt upproriska kvarter i Homs, Idlib, Deraa och i Damaskus utkanter.
Kofi Annans mission speglar i själva verket en instabil kompromiss mellan stormakter, med USA och Europa på ena sidan och Ryssland och Kina på den andra. Men den syriska revolutionen har inte bara en internationell dimension. Den är också regional på grund av Syriens strategiska betydelse. Vilket förklarar reaktionära arabländers mer aggressiva hållning, med Saudiarabien och underhuggaren Qatar som försöker skapa en allians med Turkiet i syfte att ge tung beväpning till de små beväpnade grupper som står dem nära.
De manar till och med på Turkiet för att skapa en ”säkerhetszon”. Hittills har dessa försök varit fruktlösa. Dessa reaktionära länder söker att kidnappa den syriska revolutionen och styra dess riktning.  De har två motiv för sin politik, att klippa av banden mellan Teheran och Damaskus, och förhindra en social och demokratiska revolutions seger så att den inte blir ett exempel att följa för deras egna befolkningar.
Demonstrationerna förra fredagen gick fram under slagorden ”En revolution för alla syrier”. Det antyder en politisk mognad som sätter stopp för försöken att kidnappa revolutionen. I förbigående kan vi notera att Qatars och Saudiarabiens mediala och politiska inflytande via propaganda i Aljazeera, Alarabya och andra media tappat inflytande och misskrediterats i det upproriska folkets ögon. Samma sak gäller deras skyddsling, Nationella Syriska Rådet, som trots det massiv stöd de erhåller fallit samman till ett tomt skal så att det nu mer liknar en nyhetsbyrå.
Det är en tid av förlorade illusioner. Det revolterande syriska folket har, ställd inför en blodig regim, konkret och under blodsspillan lärt sig att skilja mellan verkliga vänner och fiender och redan prövat den återvändsgränd kontrarevolutionens krafter försökt leda dem in i.
Det är arbetarklassen och andra exploaterade som står i revolutionens centrum. Av den anledningen har diktaturen avskedat över 85 tusen arbetare mellan januari 2011 till februari 2012 och stängt 187 fabriker (enligt officiella siffror) i syfte att bryta dynamiken i den syriska arbetarklassens protester.
Även om vi är emot all militär intervention i Syrien, som för tillfället är mindre trolig, är vi ändå villkorslöst solidarisk med den folkliga syriska revolutionen. Vissa ”vänstergrupper” som lägger tonvikten endast vid ett fördömande av en imperialistisk intervention och de reaktionära arabstaternas inblandning är i syriska aktivisters och revolutionärers ögon inget annat än stödtrupp åt den blodiga borgerliga diktaturen och förrädare mot de arbetande och exploaterade massornas kamp för frihet, jämlikhet och social rättvisa.

Leve den syriska revolutionen!
Leve de förtrycktas revolution!

Ghayath Naisse”

 .

Media: DN1,SVD1,SR1,SVT1,SVD2,SVD3,SR2,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, FSA, Assad, USA, EU, Kofi Annan, FN

I går söndag avslutade presidentkandidaterna kampanjen inför presidentvalet nästa söndag med stora möten över hela landet. I första hand riktades blickarna mot de två huvudkandidaternas utomhusmöten i Paris.

Nicolas Sarkozy inför sina anhängare på Place de la Concorde

Den utgående presidenten Nicolas Sarkozy samlade sina anhängare på Place de la Concorde, där 1 119 personer giljotinerades under franska revolutionen.

Samtidigt samlade Socialistpartiets François Hollande också till ett utomhusmöte framför slottet i Vincennes i Paris utkant där Hollande manade till en ”nyttig röst” med orden –jag är den ende vänsterkandidaten som kan vinna valet.

Dagen till ära räknade inte polisen antalet deltagare. Varför det inte gjordes är oklart, men det gav dem båda chansen att tala om minst 100 000 deltagare. Av bilderna från Place de la Concorde att döma var det långt ifrån sexsiffrigt. Det var stora luckor i folkmassan och det tog inte heller många minuter att tömma platsen efter mötet. Uppgifterna från Hollandes möte går inte att verifiera eftersom platsen inte brukar användas till utomhusmöten så det finns inget att jämföra med.

François Hollande samlade många till mötet vid slottet i Vincennes

Däremot var det ingen översvallande entusiasm som dominerade stämningen i den kalla snålblåsten som svepte fram över Paris.

Nicolas Sarkozy har de senaste veckorna följt en valkampanjstrategi som skapat oro i de egna leden. Borta är talet om bättre löner och mer jobb. I stället har han dammat av det gamla receptet från 2007 som går ut på att försöka vinna över röster från extremhögern genom att måla fan på väggen. Invandrare, islamister, ja till och med halalkött har varit huvudrätt i en retorik som syftat till att kittla Marine Le Pens väljare. Funkade det 2007 –varför inte 2012?  Inom regeringspartiet UMP tvivlar många på strategin och det ryktas sedan en kort tid att tunga namn i partiet är desperata över Sarkozys taktik. De anser troligen att han lämnar fältet fritt för François Hollande bland ”mittenväljare”.

Jean-Luc Mélenchon har stark medvind

Dem ägnar däremot François Hollande all sin uppmärksamhet. Han räknar kallt med att alla röster som i första omgången läggs på Vänsterfronten, NPA och Lutte Ouvrière automatiskt blir hans i den andra valomgången. Då kommer nästan alla i den delen av vänstern att rösta emot Sarkozy genom att rösta för Hollande. Säkert utan entusiasm, men med en vilja att golva Sarkozy för gott.

Så Hollande kan lägga all sin energi på att framställa sig som det seriösa alternativet, den som med ett resonabelt program kan ta landet förbi alla krisberg som hotar vid horisonten.

-Om jag vinner valet blir jag hela franska folkets president, inte ett partis president, yttrade han i veckan. Den frasen är det ingen som kan ta miste på: -Jag kommer att regera i mitten. För att verkligen understryka att han som president inte kommer att sätta krokben på finansen och den ”fria marknadsekonomin” skämtade han inför ett möte i London med ett tusental franska affärsmän på plats genom att säga: -jag är inte farlig.

Marine Le Pen samlar de vanliga 14-15 procent som röstar extremhöger

 Då syftade han på det uttalande han gjorde för hemmapubliken veckan innan. –Finansen är huvudfienden, sa han då och lovade också att lägga marginalskatten på 75 procent för alla inkomster över en miljon Euro. Det är billig retorik som inte lurade många eftersom det bara berör cirka fyra tusen personer.

Däremot lovar han att avskaffa det aktuella budgetunderskottet på 6,5 procent av BNP innan 2015. Att det kräver en hård åtstramningspolitik talar han tyst om. Han har också sagt att han som president tänker begära en diskussion om ”Europakten” för att skriva in att det behövs tillväxt och inte bara stramhet för att bekämpa statsskulderna. Det är med all sannolikhet tomt prat som kommer att glömmas bort när han väl satt sig tillrätta i Elyséepalatset.

.

Media: SR1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Sarkozy, Hollande, Mélenchon, NPA, Paris, Giljotin

Så står det då klart att Bachar Assads löfte att följa Kofi Annans fredsplan bara var ett sätt att vinna tid. Löftet att dra tillbaka de tunga vapnen från städerna och deklarera eldupphör var tomt prat.
Efter att ha vunnit tid för mer mördande förklarade Assad att Kofi Annan missuppfattat hans löfte. Först måste ”terroristerna” ge skriftligt löfte att de lägger ned vapnen innan den syriska armén lägger ned sina, sa Jihad Makdissi, talesman för utrikesministern.
Kravet på ”skriftliga garantier” från oppositionen spelar medvetet på det faktum att det inne i Syrien inte finns en enad ledning för motståndet, vare sig det fredliga eller det väpnade. De lokala motståndskommittéerna har ingen nationell motsvarighet och den Fria Syriska Armén har inte heller en nationell ledning.
De enda som skulle kunna skriva under en garanti är oppositionsrådet SNC. Men det sitter i Turkiet och har hittills visat att det är mer angeläget att behaga USA, FN och Turkiet än att stimulera och hjälpa upproret i hemlandet. SNC saknar däremot verklig förankring i Syrien och dess diplomatiska manövrer möter lite sympati bland de tusentals aktivister som kämpar på plats.

Oppositionsrådet SNCs första kongress hölls i Tunis

Nej, det verkliga syftet med Kofi Annans ”fredsplan” är att hindra den syriska regimen från att falla samman. Inga stora internationella ”spelare”, som USA, EU, Israel och Turkiet vill se ett ”libyskt” scenario där statsapparaten bryter samman. Kärnan i FNs plan är att bidra till en förändring som inte ändrar någonting utom att Bachar Assad eventuellt ersätts av vice presidenten. Därför insisterar planen på att ”våldet upphör” och att förhandlingar om ”nationell försoning” inleds.
Planen är dödfödd och kommer aldrig att bli verklighet. Av flera anledningar. I ett år har tiotusentals och åter tiotusentals människor rest sig mot diktaturen och krävt frihet och värdighet. Månader av fredliga protester möttes av allt brutalare våld som i sin tur motiverade allt fler soldater och officerare att desertera och så småningom bilda den löst sammanknutna Fria Syriska Armén. Sett till deras usla beväpning och utrustning är naturligtvis ordet ”armé” missvisande. Det är mer en milis som tar vad den har och hoppas att allt fler kamrater i den reguljära armén ska följa deras exempel.

Fria syriska armén är mer en civil milis än en militär organisation

Allt lidande och heroisk kamp mot diktaturen har inte gjorts för att sluta vid ett förhandlingsbord med Bachar Assad som samtalspartner. Parollen som hela tiden symboliserat den arabiska våren, inklusive upproret i Syrien sammanfattar bäst situationen –Folket kräver regimens avgång.
Inte heller Bachar Assad är beredd att sätta sig vid ett förhandlingsbord. Likt Khaddafis regim i Libyen är Assads tyranni framför allt en familjediktatur som inte frivilligt kommer att dela makten eller lämna den ifrån sig. Den kan bara störtas. Alla förhoppningar om ”demokratiska reformer”, ökad frihet och ”öppnade dörrar” är inget annat än illusioner.
Så varför är det den vägen som det ”internationella samfundet” försöker göra till den enda vägen för oppositionen? Svaret är nog ganska enkelt och bygger på den gamla machiavelliska sanningen att ”man vet vad man har men inte vad man får”. I fyra decennier har Bathregimen i Damaskus varit en garant för ”stabilitet” i regionen, det vill säga den stabilitet som USA och Israel har som första prioritet i Mellanöstern. Myterna om den ”anti-imperialistiska” regimen i Damaskus är obegripliga men florerar ändå som hjärnspöken inom delar av ”vänstern” i USA och Europa.

Syriens ”vänner” inte mycket till hjälp

Redan familjen Assads maktkupp i det ”socialistiska” Baathpartiet innebar början till slutet på den nasseristiska perioden av ”arabisk socialism”, vilket aldrig var något annat än borgerlig nationalism plus statsägd industri. De arbetande klassernas frihet och rätt att välja sina egna ledare fanns det inte en antydan om vare sig i Nassers Egypten eller i Hafez Assads Syrien. Att det är en bisak för den ”vänster” som slukar regimens proganda om utländska terrorister som angriper befolkningen vittnar om vart denna ”vänster” är på väg –rakt in i den internationella reaktionens famn.
Under det första Gulfkriget slöt Damaskus upp bakom USA och bidrog till Saddam Husseins nederlag. Inte precis en gloriös insats mot imperialismens inflytande i Mellanöstern. I fyra decennier har Assads makt bidragit till att Israels gränser säkrats. Israels ockupation av Golanhöjderna har inte ifrågasatts annat än i de högtidliga talen. Däremot spelade den syriska armén en viktig roll i Libanon där den till USAs uppskattning mattade den palestinska oppositionen och stod med armarna i kors när massakrerna i Sabra och Shatila ägde rum.
Inte heller kan regimen i någon mening kallas ”socialistisk”, eftersom den byråkratiska kontroll över marknaden som fanns ännu i början av nittiotalet har upphävts och ersatts med nyliberala reformer.

I flyktinglägret Sabra mördades hundratals palestinier

Kort sagt finns det ingen enda stat av betydelse som vill bli av med regimen i Damaskus. Enda orsaken till det är att vare sig Vita Huset, Kremlin, Paris, London eller Bryssel kan kontrollera vad som kan tänkas komma efter diktaturens fall. SNC i Ankara kan inte garantera utvecklingen i Syrien. Inte heller kan Saudiarabien eller Qatar styra det omfattande motståndet. De gör sitt bästa för att ge ryggrad åt syriska anhängare av salafismen som ändå är långt ifrån att kontrollera utvecklingen. Qatars prat om att beväpna oppositionen verkar bara vara prat sett till den utrustning som det väpnade motståndet har tillgång till.
Det är en vanföreställning att oppositionen domineras av extrema islamister, en vanföreställning som regimen och dess högtalare i väst sprider medvetet. Syrien, till skillnad från Libyen, har en lång tradition av sekulärt nationalistiska strömningar och många socialistiska grupperingar med rötter i landets politiska historia.

Demonstranter i staden Iblid den 6 april

I dag finns de närvarande i den hårda kampen mot Assads diktatur. SNC är långt ifrån den enda organiserade oppositionen. På plats i Syrien är det i stället de lokala koordinations- och motståndsråden som leder och organiserar den konkreta kampen utan och med vapen i hand. SNC är inte en homogen gruppering. Den främsta kraften är dock det Muslimska brödraskapet som vinnlägger sig om västliga regeringars stöd, vilket syntes tydligt under konferenserna med Syriens Vänner.
När ”vännerna” samlades i Istanbul nyligen lämnade den kurdiska delegationen konferensen efter att den anklagat SNC för att inte skriva in den kurdiska frågan på dagordningen.  ”Kommittén för nationell samordning av en nationell och demokratisk förändring” (CCNCD) som enbart verkar inne i Syrien var inte ens inbjudet till Istanbul och samma gäller några sekulära mycket respekterade radikala politiker, som advokaten Haitham al Maleh.

Haithem al-Maleh är en respekterad oppositionell advokat

Oppositionen inne i Syrien är organiserad i många separata grupperingar och partier i vardande, utan någon verklig nationell ledning. Nyligen bildades dock en front under namnet Watan (Nationen) mellan sjutton radikala och socialistiska organisationer. I Damaskus där stödet för regimen verkar bredare än i resten av landet är oppositionens arbete mycket svårt på grund av den omfattande repressionen av varje protest. Ändå utvecklas en kamp i huvudstaden. Till huvudsak förs den genom civil olydnad och symboliska protester som att hänga upp flaggor på murar och att placera kassettspelare i papperskorgar på gatorna.
I dag den 10 april kommer FNs fredsplan att explodera. Regimen kan inte acceptera den eftersom den är ”genetiskt” oförmögen att förhandla om en nationell demokratisk ”försoning” som Kofi Annan kallar det. Folket i revolt å sin sida vill inte försonas med en mördare som med brått mod dödat flera tusen demonstranter och avhoppade soldater. De kan kanske tvingas ned på knä med brutalt våld. Men de kan inte fås att sluta fred med tyrannen.

.

Media: DN1,DN2,GP1,SVD1,AB1,SR1,SVT1,DN3,DN4,SR2,DN5,AB2,SVT2,

SR2,SVT2,GP2,SVD2,DN5,SVD3,DN6,SVT3,DN7,SVD4,SR3,

Bloggare: Jinge,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Assad, Syrien, Kofi Annan, SNC, USA,

Klockan svarar vi alla unisont och minns det nötta skämtet från småskolan. Så är det med de kapitalistiska regeringarna i den lilla skolan G20 också. I åratal har eleverna i gruppen sagt att nu är det dags att klämma till de bedrövliga skatteparadisen.
-Nu ska vi knyta upp svansen på finansen, sa den alltid lika komiske Nicolas Sarkozy när 2008 världens banker och finansinstitut stod vid stupets kant och stirrade ned i det bråddjup som öppnade sig. Nu ska vi skapa nya regler för finansens rörlighet, ta strupgrepp på de för ekonomin livsfarliga skatteparadisen och hindra bankirerna från att hota hela världsekonomin med sina oansvariga affärer och spekulationer, sa politikerna i kör.
Det var 2008 det, då det fortfarande rök i ruinerna. Men vad har verkligen hänt sedan dess? Har vi kommit några steg närmare dörren? Inte en tum blir svaret.
När väl den omedelbara bankkrisen var över la de vitt pratande politikerna alla tänkta projekt på hyllan. Vissa formella regler om bankers solvabilitet har införts. Men de ändrar inget i sak. Finansen har i dag lika fria händer som före bankkraschen Lehman Brothers.
Vilken plats har egentligen skatteparadisen i den finansiella karausellen?Enligt senaste rapporten från FNs handelsorganisation UNCTAD hamnar inte mindre än 30 procent av världens totala direkta utlandsinvesteringar i skatteparadisen. Vad de investeras i undrar många. Ingen har hört talas om vare sig bilfabriker, stålverk eller dataföretag på Jersey eller Caymanöarna. Däremot finns nästan hälften av hela världens innehav av amerikanska statsobligationer placerade i skatteparadisen.
Nej det är naturligtvis så att alla dessa skatteparadis bara fyller funktion av vändplattor för finansen i den skattakarusell som används till att slippa betala skatt i moderlandet. Siffrorna talar för sig själva. I diagrammet här nedan ser vi att när bankkrisen bröt ut skedde nästan 52 procent av all världens insättning (Dépots) i skatteparadisen och 48 procent av all utlåning(Prêts). Efter krisen har de båda parametrarna minskat något men ligger fortfarande inte långt från toppnivån.

Den enorma omfattningen av dessa kapitalrörelser kan inte förklaras med argument om globalisering, världshandel eller andra ”nyttiga” ekonomiska aktiviteter. Det handlar om skatteplanering från finanshus och internationella koncerner. ”Skatteplanering” är naturligtvis en fin omskrivning för vad det verkligen handlar om – olaglig och lagligt tillåten skatteflykt. Google är ett fint exempel. Enligt finansmediet Bloomberg betalar Google 2,4 procent i skatt på sina mångmiljarder i vinster. En hord av välutbildade skatteexperter får rundlig betalning för att briljera i en enda konst –den att slippa betala skatt på intjänade vinster. I det spelat har skatteparadisen huvudrollen som Ali Babas grotta.
Som socialist kan man bara dra en slutsats och det är att skatteparadisen inte fyller någon annan funktion än rondell för skatteflykt och därför ska stängas ned. De eventuella aktiviteter som har allmännytta och som nu går via skatteparadisen kan skötas på andra vägar. Skattefifflet däremot kan inte skötas utan dessa paradis för finanskapitalets hajar och brottslingar.
Om Sarkozy och andra vältaliga politiker vill ta ett första steg mot dörren finns det enkla åtgärder att börja med. Tvinga skatteparadisen att deklarera till hemlandet varje företag och person som placerar pengar i dem. Tvinga de multinationella företagen att deklarera alla vinster, skatter, antal anställda och produktionsvolym i varje land där produktionen äger rum.
Men klockan går och går och inte ens Anders Borg kommer ett steg närmare dörren.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,DN3,DN4,DN5,SVD2,SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skatter, Skatteparadis, Skatteflykt, Sarkozy, G20,

När det nya pensionssystemet infördes skulle den individuellt skötta delen av pensionen, den så kallade premiepensionen, vara grädden på moset. Med smarta placeringar i fonder som lockade med hög avkastning sades det att individen skulle kunna sy guldkant på tillvaron som åldring.

Det blev i stället som att hälla för mycket vinäger i såsen –en sur överraskning. Att placera pengar i aktier framställdes som ett sätt att rädda de framtida pensionerna. Aktier hade ju gudskelov gett stor utdelning i flera år i rad och så skulle det förbli enligt experterna. Att det bara handlade om fartblindhet hos personer som aldrig hade upplevt sju magra år på börsen var det få som insåg.
Vi var inte många som varnade för marknadsgycklarnas ”mirakelmedicin” och som påpekade att det funnits många perioder i kapitalismens historia då placeringar i aktier varit en mycket dålig, för att inte säga katastrofal, affär.
I den seriösa brittiska finanstidningen The Economist hittar vi den 17 mars en genomgång av risker med och avkastning på aktier under längre perioder.
Det värsta exemplet på en deprimerad aktiemarknad hittar vi i Japan. När den vilda hysterin hade landets börs i sitt grepp 1980-89 steg aktieindexet till strax över 38 000. I dag 22 år senare oscillerar Nikkei kring 10 000, det vill säga 75 procent under sin toppnivå. Men det är inte bara den japanska aktiemarknaden som gått kräftgång under långa perioder.

I diagrammet här ovan visar The Economist att under decenniet 2000-2011 var aktieavkastningen i de stora industriländerna negativ i förhållande till avkastningen på riskfria statsobligationer. Skillnaden mellan aktieavkastning och återbäringen på riskfria statsobligationer kallas i fackpressen ”riskpremien”. I diagrammet ser vi att under perioden 1990 till 1999 låg riskpremien på plus fyra till sex procentenheter över obligationernas utdelning. Men under perioden 2000 till 2011 körde först internetbubblan och sedan bolånekraschen aktierna i botten och då var riskpremien plötsligt minus fyra till minus åtta under obligationerna.
För de amerikanska pensionsfonderna har utvecklingen varit katastrofal eftersom deras prognoser för utbetalningen till pensionärerna byggde på en positiv rispremie kring åtta procent medan den i verkligheten stannade på cirka fyra procent. I konkreta pengar saknar därför de amerikanska pensionsfonderna cirka 450 miljarder dollar inför framtida utbetalningar och de brittiska dito 144 miljarder dollar.
För pensionärerna i mottagaränden av systemet innebär det att de aldrig kommer att få de pensioner de lovats och The Economist skriver att löntagare måste börja spara 20 procent av sina inkomster för att kunna räkna med en hyfsad pension när det blir dags att lägga skorna på hyllan.
Med statistiska genomsnitt kan man bevisa vad som helst. Det gjorde Pensionsutredningen som hänvisade till att aktier i genomsnitt varit den bästa placeringen under nittonhundratalet. Men vem kan låta sina aktier ge frukt under hundra år. För oss dödliga är det kortare perioder som betyder något. Då ska vi veta att sedan 1926 har exempelvis börsen i USA gått back med mer är 20 procent under sju år.

Sedan det nya pensionssystemet infördes i Sverige har aktierna inte rosat marknaden och de som planerade ”reformen” men som aldrig hade upplevt en krasch på Wall Street och andra börser insåg plötsligt att förhoppningen om ständig tillväxt i stället var en utopi. Så nu ”får det bli vad det blir”, säger de som lovade gröna skogar för de som närmade sig pensionen. Vi ska bara acceptera och bita i det sura äpplet. Shit happens, som Rumsfeld sa när helvetet bröt ut i Irak.
Det finns bara en lösning för att skapa ett rättvist pensionssystem och den börjar med att riva upp det existerande systemet och förvisa det till marknadens sophög. Därefter kan ett nytt system införas baserat på idén att de äldres andel av inkomsterna i samhället ska förändras i takt med deras andel av befolkningen. Endast en skattefinansierad pension som bygger på en verklig solidaritet mellan generationerna kan skapa ett rättvist och generöst system.

Läs också Den stora pensionsbluffen

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Pensioner, Börsen, Aktier, Pensionsmmyndigheten

Morden i Toulouse har gett Marine Le Pen ny energi. Efter några veckor av tvivel på den egna kandidaturen känner hon vind i seglen igen. Tvivlet orsakades av rent ut dåliga opinionssiffror. I teve kallade hon förra veckan Vänsterfrontens Jean-Luc Mélenchon ”obetydlig” och klagade över att hon jämställdes med honom. Tio dagar senare är det Mélenchon som gått om Le Pen i opinionsundersökningarna.

-Så här ser en vit man ut.

Tvivlet fanns också i Nationalfrontens toppskikt som inte kände sig bekväma med Marine Le Pens ekonomiska program för en fransk protektionism och ett avhopp från euron och eventuellt EU. De saknade de gamla käpphästarna ”massinvandring” och ”osäkerheten på gatorna”. Morden i Toulouse har löst Nationalfrontens dilemma. Nu ser de sin chans och order har getts om ”full fart framåt” för hetsen mot invandrare och ” den gröna fascismen” som Le Pen kallar den radikala islamismen.

Alla hämningar har släppts för att slå på Nationalfrontens två klassiska favoriter, invandringen och ”osäkerheten på gatorna”. När ett litet fascistiskt kryp i sin puppa angriper den ”krypande islamiseringen” av Frankrike då låter det så här:

-Kanske toppen på ett isberg, Marine Le Pen i södags i staden Nantes

-Det är inte en ensam galnings verk utan början till fascismens frammarsch i vårt land, sa det lilla krypet i ett tal i söndags och fortsatte:
-Mohamed Merah är kanske bara toppen på ett isberg, sa hon för att kunna kasta sig över de trista förorternas ungdomar som hon pekar ut som ”ockupanter”. Franska staten måste ta tillbaka kontrollen över dessa ”förlorade territorier” eldade Marine Le Pen på.
Mohamed Merah är fransk medborgare född i Frankrike. Vilket inte hindrade Le Pen från att blanda alla korten och peka ut desperata människor som tar sig till Europa på jakt efter arbete som blivande ”terrorister”.
-Hur många Mohamed Merah finns det i de båtar och flygplan som dagligen anländer till Frankrike fyllda med invandrare, hetsar Marine Le Pen och blandar medvetet samman flyktingar med religiösa fanatiker.

När hon sen kommer till vad som ska göras ser vi det lilla fascistiska krypet titta fram under mattkanten för att kolla om vägen är fri för att ytterligare skruva upp kravet på en apartheid mot folk med ”muslimskt utseende”, som den olycksalige Nicolas Sarkozy lyckades kläcka ur sig i går.                               Marine Le Pen – Står för det värsta

-Predikningarna i moskéerna ska ställas under ständig bevakning, sa Marine Le Pen.
-Salafistiska imamer ska förbjudas predika och deras anhängare sättas under bevakning och utstå regelbundna husundersökningar, lovar Le Pen genomföra om hon blir president.

-De som kommer tillbaka från misstänkta resor till Afghanistan eller andra länder där terrorism lärs ut kommer att utvisas omedelbart om de är utlänningar. Om de är franska medborgare ska de tvingas att ständigt bära ett elektroniskt övervakningsarmband, avslutar hon.
Om detta är vad Marine Le Pen lovar utföra innan hon blir president då vill jag inte tänka på vad hon kommer att ta sig till om hon verkligen en dag blir president. Då spränger det lilla krypet puppan och vecklar ut sina bruna vingar.
Gröna halvmånar att sy fast på kläderna är ett tips med låga odds.

Media: DN1,SVD1,SR1,SVT1,DN2,SVD2,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Marine Le Pen, Fascism, Toulouse, Rasism, Sarkozy,