Valkampanjen inför det franska presidentvalet ökar i tempo. Efter Nicolas Sarkozys och François Hollandes jättelika upptaktsmöten var det dags i söndag för Vänsterfronten att visa musklerna.

Närmare hundra tusen personer gick i den franska revolutionens fotspår från Place de la Nation till Bastiljen där Vänsterfrontens kandidat Jean-Luc Mélenchon talade i en knapp halvtimme till den enorma folksamlingen.

-Vi är tillbaka, revolutionens och upprorets folk i Frankrike, dånade Mélenchons röst över den jättelika öppna platsen kring den gamla fängelsehålan som Paris borgare och ”pöbel” stormade 1789. I söndags var det också årsdagen för den revolutionära resningen i Paris 18 mars 1871, då den stolta men kortlivade Pariskommunen öppnade portarna för kommande revolutionära resningar i Europa.

Men vem är Jean-Luc Mélénchon och vad är Front de Gauche (Vänsterfronten)? För svenska media är Mélénchon ny. Det är nog inte många ens en gång på vänsterkanten som tidigare hört talas om honom. Men det är ingen nykomling i politiken. Han har varit aktiv medlem i det franska Socialistpartiet sedan 1977 då han seglade upp som vältalig ”ungsocialist”, blev snabbt vald till regionala funktioner och till senator 1986.

Jean-Luc Mélenchon med Kommunistpartiets Marie-Georges Buffet.

Han utsågs till minister för yrkesutbildningen i Lionel Jospins regering 2000-2002. Men partiets briljante påläggskalv befinner sig ständigt i vänsteropposition inom Socialistpartiet och efter partiets nyliberala kursändring under Ségolène Royal lämnade han partiet och bildade Parti de Gauche efter Socialispartiets kongress i Reims november 2008. Efter en trög start för partiet öppnade årets presidentval nya möjligheter.

Mélenchon tog initiativ till en vänsterfront med det krakelerande kommunistpartiet och andra mindre vänstergrupper. Med honom själv som given presidentkandidat bildades så Front de Gauche. Samtidigt stod det klart att den mycket populäre Olivier Besancenot inte kandiderade inför årets val varefter de flesta med sympatier för vänstern till vänster om Socialistpartiet såg Mélenchon som förändringens röst.

-Ta makten, manar Vänsterfronten.

I de senaste opinionsundersökningarna har Mélenchon uppnått 11 procent och över inför första valomgången 22 april. Än en gång bekräftas att det i Frankrike finns ett mycket stort antal väljare som vänder sig till radikala anti-kapitalistiska alternativ. Så har det varit i alla viktiga val det senaste decenniet. Partierna på den yttersta vänstern samlar ständigt 10-13 procent vilket svarar mot flera miljoner röster.

Men nog om bakgrunden. Det var alltså i söndags som Mélenchon drog en enorm folkmassa till Bastiljen i Paris. Som vanligt beror uppskattningen av antalet deltagare på vem som uppskattar. Polisen talar om 50 000 och arrangörerna 120 000. Torget runt Bastiljen var fullpackat och det pekar mot minst 80 000 demonstranter.

Att besvara frågan om Vänsterfronten är ett revolutionärt alternativ i valet låter sig inte göras med ett enkelt ja eller nej. Det är både ja och nej, som ofta i politiken. Inför valet har Vänsterfronten gett ut ett program som är tänkt som valplattform. Ändå riktar det sig till en liten del av frontens väljare eftersom det är mer en bok än en plattform. På närmare hundra sidor manar fronten till ett ”folkligt uppror”, till en ”medborgarnas revolution” för att skapa en rättvis fördelning av rikedomarna och bekämpa de sociala orättvisorna, för att ta makten ifrån bankerna och finansmarknaderna, starta en ekologisk planering och kalla till en konstituerande församling med uppgift att skapa den 6e Republiken.

En 6e Republik. Det är Mélenchons käpphäst inför valet.

Redan frontens samansättning innebär att vi inte har att göra med ett revolutionärt alternativ för ett socialistiskt samhälle. De gamla resterna av det stolta franska kommunistpartiet, ett av Moskvas mest trogna långt in på 70-talet, har aldrig verkat för en revolutionär omvandling av samhället. Kontrollera de arbetandes organisationer, erhålla ministerposter när Socialistpartiet regerar och behålla sina kommunala mandat var och är partiledningens linje.

I Vänsterfronten finns också en strömning, under namnet Gauche Unitaire, som har sitt ursprung i Ligue Communiste Révolutionnaire och som absolut måste ses som en revolutionärt socialistisk tendens.

Jean-Luc Melenchon har å sin sida alltid verkat inom ramen för Socialistpartiets reformstrategi om än som oppositionell. Hans tal på Bastiljen speglar hans politiska fysionomi. Det var inte ett tal av en revolutionär socialist. Radikal, javisst men inte ens anti-kapitalistiskt till sitt innehåll. För övrigt uttalade han inte ordet ”kapitalism” eller ”socialism” en enda gång under sitt tal.

Torget runt Bastiljen var fylld av anhängare

 Däremot flödade en sorts gaullism, en fransk inåtvänd särprägel, ur högtalarna, då Mélenchon manade till en ”folkets revolution” och ett stort antal gånger talade om det ”franska folket”, ”fosterlandet” och de jakobinska honnörsorden, Jämlikhet, Frihet, Broderskap.

Mitt intryck är att hans tal var ett misslyckat försök att spela ”statsman” redo för presidentrollen. Trots hans stora retoriska förmåga och den stora folkmassan var det märkligt få spontana reaktioner under talet. Applåderna och jaropen saknade verklig entusiasm och det var bara ett par gånger som grytan kokade. En äldre dam som varit med förr sa –”han låter som de Gaulle”- till dagstidningen Le Mondes reporter.

Vänsterfronten har dock lyckats skapa ett drag i sin valkampanj. Allt talar för att fronten får mer än tio procent av rösterna i första valomgången den 22 april. Det är en stor framgång som också förpliktar inför framtiden. Bara två veckor senare, den 6 maj, röstar Frankrike mellan de två huvudkandidaterna som med all säkerhet kommer att vara Nicolas Sarkozy mot François Hollande.

Då kommer stödrösterna från andra kandidater att avgöra vem som blir Frankrikes näste president. Att den yttersta vänsterns väljare kommer att ge sin röst till Hollande den 6 maj råder det inget tvivel om. Hollande behöver dessa röster plus röster från andra utslagna kandidater för att nå över de 50 procent som krävs. Det är också klart att alla kandidater till vänster om Hollande kommer att uppmana till en röst mot Sarkozy, ett sätt att uppmana till en röst på Hollande med en klämma för näsan.

För det gamla kommunistpartiet är samarbetet med Mélenchon en

chans att bryta isoleringen

För Vänsterfronten kommer den stora prövningen efter presidentvalet. Vinner Hollande ställs fronten inför frågan hur den ska hålla sig till en ny regering med Socialistpartiet vid rodret. Till Mélenchons ära ska sägas att han redan deklarerat sig ointresserad av en ministerpost i en regering som fortsätter på den nyliberala vägen av åtstramningar och angrepp på de arbetandes levnadsvillkor. Samma sak gäller inte Kommunistpartiet som varit mer luddiga i frågan. Därför kan valen till Nationalförsamlingen i juni bli en stöttesten för Vänsterfronten.

Men innan dess ska en ny president utses och de miljontals väljare som röstar till vänster om Socialistpartiet kommer att ha ett ord med i beslutet om vem som ska residera i Elyséepalatset.

Om du vill lyssna till Jean-Luc Mélenchons tal finns det här under.

Discours de Jean-Luc Mélenchon à Bastille le 18… par PlaceauPeuple
.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVT1,SR1,DN3,SVD2,SR2,SVT2,GP1,AB1,DN4,AB2,SVT3,

DN5,SVD3,SR3,SVT4,DN6,DN7,SVD4,DN8,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Presidentval 2012, Sarkozy, Hollande, Mélenchon, Vänstrefronten, De Gaulle,

”Den syriska regeringen är fast besluten att skydda sina medborgare genom att avväpna terroristerna och fortsätter att leta en fredlig lösning på krisen genom att samarbeta med det särskilda sändebudet Kofi Annan”, skriver Syriens utrikesminister i ett brev till FN.

En ung flicka skadad i Assads bombning av Homs

Kofi Annan å sin sin sida säger att alla parter måste upphöra med våldshandlingar och förhandla fram en lösning.

Här har vi hela det syriska dramat i ett nötskal. Bachar Assad ger sig själv fria händer att ”avväpna terroristerna”, det vill säga fortsätta slakten på oppositionen i stad efter stad. Han vädrar seger. Kofi Annan vädjar samtidigt till alla att vara ansvarsfulla för annars kan ”hela regionen” störtas i kaos.

Vilket faller samman till att be förtryckaren vara lite mjukare och att be de förtryckta att sprattla lite mindre under militärens klackar. Så ser den diplomatiska situationen ut ett år efter att folket reste sig i fredliga protester i staden Deraa.

Protester, dödsskjutningar och begravningar i en infernalisk cykel.

Protesterna mor regimen började den 15 mars i fjol. Under parollen ”Värdighetens dag” krävde de fredliga demonstranterna att politiska fångar skulle befrias.  Säkerhetsstyrkor ingrep omedelbart och ett trettiotal demonstranter greps i huvudstaden. Dagen efter samlades på nytt tusentals demonstranter i Damaskus och ett hundratal arresterades.

Men det var i den lilla staden Deraa som protesterna fick den form de skulle ta under flera månader. Ett gäng unga pojkar hade sprejat regeringsfientliga slagord på husväggar och arresterats av säkerhetsstyrkor. Efter att ha misshandlats och i vissa fall torterats släpptes de efter en månad. När familjerna upptäckte att de torterats, bland annat med utdragna fingernaglar, exploderade staden i de första fredliga protesterna, inte omedelbart mot regimen i Damaskus men mot guvernören i regionen, vars avgång krävdes av de demonstrerande.

En son gråter över sin fader som dödats i bombningen av Homs

I stället för att möta stadsbornas krav på guvernörens avgång mötte Assad dem med kulor. Den 18 mars sköt regimens säkerhetsstyrkor skarpt mot obeväpnade demonstranter och dödade flera av dem. Cykeln av demonstrationer, dödskjutningar, begravningar, demonstrationer, dödsskjutningar och fler begravningar visade att regimen hade bara ett svar på oppositionens krav –våld följt av ännu mer våld.

Inom loppet av tio dagar spred sig massdemonstrationerna till nästan alla landets städer förutom till familjen Assads hemstad Aleppo. I huvudstaden Damaskus var dock säkerhetsstyrkornas närvaro så massiv att varje försök till protest omedelbart slogs ned.

Den spontana karaktären på protesterna var tydlig under upprorets första månader. Till att börja med var de inte ens direkt riktade mot Bachar Assad utan handlade mera om krav på frihet, värdighet och ett slut på den omfattande korruptionen. De religiösa hierarkierna uttryckte sitt stöd för regimen. Det gällde och gäller ännu i dag för även det islamska prästerskapet som avgett lojalitetsdeklarationer med regimen. Vilket inte hindrade moskéernas fotfolk att efter en viss tvekan också ansluta sig till protesterna i allt större omfattning. Idén att upproret skulle vara ett ”islamistiskt” verk är helt enkelt taget ur luften. Protesternas människor är unga studenter, lärare, hantverkare, ingenjörer och andra från alla ”moderna” delar av samhället.

Soldater i den Fria Syriska Armén deltar i en demonstration i staden Hula nära Homs

Nu har ett år gått sedan de första demonstrationerna ägde rum och tusentals människor, de flesta unga, har mist livet. Krisen i Syrien har förts upp på det internationella planet och en självutnämnd ”ledning”, under namnet Syriska Nationella Rådet, för upprorets talan från sitt säte i Turkiet och avhoppade soldater tillsammans med frivilliga samlas i den Fria Syriska Armén. Regimens extremt grova våld har skördat sin sådd och i dag, ett år efter upprorets början, liknar situationen ett öppet inbördeskrig.

Det är ett faktum som kan beklagas, som många beklagar och som vissa tagit till intäkt för att som ”neutrala” kritiker stå vid sidan om och predika försoning och återhållsamhet. Men det märkliga är inte att upproret delvis övergått i väpnat motstånd. Det märkliga är att cykeln av demonstrationer, dödsskjutningar och begravningar kunde pågå så lång tid utan att de angripna började försvara sig.

Det krävs ett oerhört mod att dag efter dag delta i fredliga protester där varje deltagare riskerar att skjutas till döds av säkerhetsstyrkor, armésoldater eller shabiha, regimens beväpnade slödder. Det är också denna stoicism och öppna hjältemod som skapat den så kallade fria armén. Så kallad, eftersom det inte handlar om en armé. Den stora majoriteten av den reguljära arméns soldater tillhör familjer med sunnitisk tro som omfattar hela tre fjärdedelar av befolkningen. Liksom i alla klassiska uppror där soldater ställs mot obeväpnade medborgare finns det bröder, systrar och vänner i gevärspipans förlängning. Avhoppen och ordervägran breder ut sig och vissa börjar vända sina vapen mot förtryckaren. Så har också skett i Syrien även om avhoppen verkar vara mindre talrika än vad SNC i Turkiet påstår. Dessutom är det uppenbart att det inte handlar om en armé i verklig bemärkelse. De avhoppade soldaterna och officerarna bildar tillsammans med upprorsmän lokala enheter som inte lyder under ett gemensamt nationellt kommando.

Även i Damaskus förorter reser sig befolkningen mot Assads diktatur

Den syriska revolutionen ställdes vid ett vägval på grund av regimens brutalitet och dödliga våld. De fredliga demonstrationerna räckte inte till för att tvinga fram ett regimskifte som i Tunisien och Egypten, även om det också där var många som fick sätta livet till. Men liksom i Libyen hade regimen i Damaskus inga säkerhetsventiler att öppna. Det är Bachar Assad eller regimskifte som gäller. Militären och de rika borgarna och handelsmännen i Damaskus och Aleppo har ingen ersättare i skjortärmen. De står och faller med diktaturen.

För tillfället står diktaturen till synes stadigt och de senaste veckorna antyder att militären kanske är på väg att besegra det väpnade ostrukturerade motståndet i stad efter stad. Samtidigt visade befolkningen att den inte skrämts till tystnad. Den 15 mars organiserades protester och demonstrationer över hela landet för att fira upprorets ettårsdag.

Att upproret till synes gått i stå har mäktiga objektiva orsaker som ligger utom verklig påverkan för de som reser sig mot regimen.

Till skillnad från Khaddafi har Bachar Assad ett reellt stöd hos delar av befolkningen. Främst från den egna minoriteten av alawiter som utgör tio-tolv procent av medborgarna. Dessutom har den kristna minoriteten, också cirka tio procent, lutat sig mot Assads regim i tron att det ska skydda dem mot reella eller inbillade hot från den sunnitiska majoriteten.

Många vittnar om att demonstrationerna till stöd för Assad är organiserade och består av statsanställda som beordras att ställa upp.

Det är populärt att anklaga alla som vill hjälpa oppositionen i Syrien för att ”blanda sig i landets interna angelägenheter”. Ryssland, Iran och Kina håller i taktpinnen för denna kör. Att Ryssland är den makt som blandar sig mest i Syriens inre angelägenheter hindrar inte Putin från att tala högt och brett. Ryssland förser den syriska armén med allt den behöver och den läckta e-posten i The Guardian visar att Iran aktivt deltar i ”rådgivningen” i Damaskus. Som parantes kan man säga att Assads behov av ”rådgivning” från utlandet om hur repressionen ska skötas visar att det råder ett stort politiskt tomrum runt hans presidentkansli.

Vad som är mindre uppenbart är att Assad också kan räkna på ett indirekt passivt stöd från USA och Israel. Sionisterna i Jerusalem visar tydligt att de inte strävar efter regimskifte i Damaskus. I decennier har Assads familj raljerat över sionisterna och låtsats stödja den palestinska saken. Men vid sidan av retoriken finns det inte mycken handling att peka på. Tvärtom visade den syriska armén när den hade tiotusentals soldater i Libanon att den inte gav mycket för den palestinska kampen.

Vare sig USA eller Israel är lyckliga över den arabiska våren eftersom den riskerar att rasera den geostrategiska stabilitet som USA strävar efter för att i lugn kunna kontrollera hur regionens fossila reserver exploateras.

Kan USA realisera sina intentioner? Det är en ostadig balansgång som Vita Huset tvingas till. Å ena sidan har Obama kastat handsken och sagt att Assad måste avgå. Å andra sidan vill USA inte beväpna oppositionen inne i landet eftersom strategerna i Pentagon inte kan förutse vad som kommer efter Assad om regimen störtas i ett inbördeskrig.

I staden Idlib har Assad inte många supporters.

Det är i den optiken som Kofi Annans mission ska ses. USA, Turkiet, Frankrike, Israel och Arabförbundet söker ett fredligt regimskifte i Damaskus. Det förklarar att Kofi Annan kan låtsas att han ser med optimism på situationen trots att Assad uppenbarligen använder Annans närvaro för att fortsätta den militära offensiven mot allt fler städer. Vid sidan av Kofi Annans mission verkar Qatar och Saudiarabien föra en egen linje. De båda staternas ledare säger att oppositionen måste få hjälp med vapen. Vad de troligen menar är att deras islamistiska anhängare ska beväpnas vilket skulle tillåta dem att kontrollera hur Bachar Assad faller och vilka som kontrollerar situationen efteråt.

Det är till synes formidabla krafter som står i vägen för den syriska revolutionen. Men trots Assads militära segrar är det långt ifrån klart att ordningen snart på nytt kommer att härska i Damaskus eftersom upproret mot diktaturen inte är begränsat till en väpnad resning. Frågan är om Assad kan behålla sina allierade. De som inbillar sig att härskarna i Kremlin kommer att stå fast vid Assads sida oavsett hur situationen utvecklas lever i en fantasivärld.

För Putin är den stora faran att han hamnar i en situation där det står klart för allt fler i Ryssland och internationellt att han försvarar en oförsvarbar regim. Det var innebörden i den ryske utrikesministern Lavrovs uttalande häromdagen att Moskva inte stöder en regim i Damaskus utan fred och rättvisa i regionen. Lavrov anklagade dessutom Assad för att vara ”alldeles för långsam” i att genomföra reformer. Om Moskva rullar fram giljotinen för Assad då kan regimens huvud falla  omedelbart.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SR1,SVT1,DN3,DN4,SVD3,DN5,SVD4,SVD5,SR1,SVD6,DN6,DN7,SVD7,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Khaddafi, Annan, Obama,

En dag….

En dag kommer regimen i Damaskus att dyrt få betala för sina brott mot den syriska befolkningen.

En dag kommer Bachar Assad att dyrt få betala för sina, faderns och familjen Assads mord på tiotusentals syriska medborgare, allt ifrån massakern i Hama 1982 till massakern i Homs 2012.

En dag kommer diktaturens generaler och lojala elit att dyrt få betala för sina brott och profiterande på befolkningens förtryck i skydd av diktatorns bifall.

En dag kommer den alawitiska och den kristna minoriteten att få ångra sin lojalitet till huset Assad. De har blundat och vägrat se hur den stora majoriteten i landet förtrycks, brutaliseras och mördas av en regim som de tror är deras beskyddare. –Vi visste inget, vi bara lydde order, är inte längre en gångbar ursäkt.

En dag kommer Bachar Assads vänner i världen att få stå till svars för det cyniska stödet till diktaturens blodbad. I Moskva klagar Putin över den utländska inblandningen i Syrien samtidigt som Rysslands vapenleveranser till Damaskus fortsätter i oförändrad omfattning. I Moskva, Peking och Teheran kommer härskarna att en dag stå till svars inför den egna befolkningen för stödet till diktatur och förtryck världen över.

En dag kommer emirerna och kungarna på sina oljetroner att störtas och deras cyniska spel med de arabiska folkens uppror mot tyranniet att avslöjas. De saudiska petromiljardärerna pratar revolution utomlands och utövar kontrarevolution inom de egna gränserna.

En dag kommer imperialismen med USA i spetsen att dyrt få betala för sin sekellånga allians med all sköns diktaturer i Mellanöstern och Nordafrika. Den arabiska befolkningens resning mot förtrycket med krav på frihet och dignitet kan inte ledas in i banor kontrollerade av Vita Huset samtidigt som sionisternas förtryck av det palestinska folket fortgår och en extremt liten minoritet av emirer och kungar berikar sig på olja och gas.

En dag kommer diktaturernas svansar bland de som ännu kallar sig vänster att dyrt få betala för sitt viftande inför de ”anti-imperialistiska” regimerna, de så kallade ”fienderna” till USA-imperialismen som blivit dessa rövslickares vänner. De kommer att dö bort som vänster, för det går inte att sitta i knäna på Assad, Putin och Hu Jintao och vifta med röda besudlade fanor.

En dag kommer den syriska befolkningen att besegra sina förtryckare. Då står vi på deras sida och jublar över ännu en diktators fall. Då är det upp till det segerrika upproret att forma en ny framtid.

.

Media; DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SR1,SVD2,DN5,SR2,DN6,DN7,SVD3,SVD4,SVT1,SR3,DN8,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Ryssland, Putin, Hu Jintao, Emir,

Sarkozy tar ut högersvängen

.

Nicolas Sarkozy samlade i söndags sina anhängare till stor show i den lilla staden Villepinte nära Paris. Hans parti UMP hade hyrt in sju snabbtåg och massor av bussar som skjutsade supportrarna gratis från alla hörn i femkanten Frankrike.

.

Ett starkt Frankrike. Sarkozy missar inte en chans att spänna kindmusklerna.

.

-Ett starkt Frankrike, lyder presidentens valdevis. Glömda är alla vallöften från 2007 om mer köpkraft och jobb, eftersom arbetslösheten fördubblats och reallönerna minskat under Sarkozy fem år vid rodret. Inget att skryta om precis.

I stället gjorde Sarkozy klart inför de 50 000 som tog sig till mötet i Villepinte att gamla recept ska prövas igen. Inför valet 2007 lyckades bluffmakaren Sarkozy med en räd långt in i Le Pens tassemarker. Med en främlingsfientlig retorik, med löften om att ”rensa upp i förorterna med högtrycksspruta” och andra direkta angrepp mot invandrade i landet lyckades han att vinna över en stor del av Jean-Marie Le Pens väljare och slå ut Socialistpartiets kandidat Ségolène Royal med knapp marginal.

Inför årets val har Marine Le Pen lagt om kursen för Nationalfronten och centrerat propagandan kring ett tema om Frankrike först. Le Pen säger att Frankrike ska lämna EU, avskaffa euron, införa tullar och annan protektionism för att ”producera franskt i Frankrike”. Bland människor som drabbats av arbetslöshet och nedläggningar slår Le Pens program an. Inför valets första omgång den 22 april ligger hon igen på strax under 20 procent. Hotet om att Sarkozy inte ska gå vidare till andra valomgången och där ställas mot François Hollande är inte negligerbart.

.

Det förklarar den totalt sanslösa retorik som Sarkozy utvecklade inför den stora massan av anhängare i Villepinte.

-Det är för många utlänningar i Frankrike, dundrade häxmästaren och kittlade den rasistiska ådran i salen och lovade att invandringen ska minska från nuvarande 180 000 personer om året till 100 000.

För att ge mer tyngd till högersvängen släppte Sarkozy en bomb som ingen väntat sig.

-Om inte EU ser till att hålla bättre koll på invandringen till Schengenområdet kommer Frankrike att dra sig ur Schengenavtalet tills det omförhandlats, dundrade den gode Nicolas i hopp om att vinna lite röster och att hans ord sedan skulle glömmas.

.

Minsta lilla bluff är värd att testa.

.

För ett mer öppet röstfiskeri än detta kan man inte tänka sig. Ingen med vettet i behåll kan ta honom på orden. För vad är innebörden i hans ord om de ska omsättas i handling? Jo, att stänga landets gränser, återanställa tull- och passpersonal, sätta upp nya spärrar vid varje gränsövergång och kontrollera alla som vill ta sig in landet som turist eller arbetssökande. Det kommer inte att ske. Men det är inte heller meningen. Det handlar bara om en grov retorisk högersväng i hopp att vinna över röster från Le Pens ytterkanter.

Det är en högergir som riskerar att sluta i diket. Man kan lova mycket mellan himmel och jord i en valkampanj. Men inte allt. För då kan centrifugalkraften ta ut sin rätt.

.

Media: DN1,SVD1,SR1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Le Pen, Sarkozy, Val,

I saknaden efter Mao och Stalin hittar Proletären nya auktoriteter.

.

I en stort uppslagen artikel i Proletären från 7 mars får vi veta att också Kommunistiska Partiet med stort P fallit offer för ”charmen” hos en inbiten mytoman – amerikanskan Cynthia McKinney, (inte McCinney som Proletären skriver).

Journalisten Johan Wiman saknar inte hyllningsord för McKinney sedan han kunde prata med henne i en bil på väg till det möte som FIB/Kulturfront och andra organiserade i Rinkeby där hon framträdde som ”sanningssägare” om Libyen.

Wiman skriver att många som dragits med i ”krigshysterin” borde lyssna till McKinneys ord ”och skamset titta ner i marken”.

-Cynthia McKinney står med fötterna på jorden och har inga problem med kompassriktningen, skriver Wiman beundrande. Proletären är inte heller ensam om att se McKinney som en lysande förebild. Nynazisterna i Nationell.nu var också på mötet i Rinkeby. Den bruna pesten hyllar hennes hållning och skryter med att de också intervjuade henne.

Så vad har denna ”klarsynta” kvinna på fötterna och vad syns i hennes kompass. Kanske Wyman och Proletären inte vet vem de har att göra med. Gör de det finns det åtminstone en person som borde ”skamset titta ner i marken”.

Cynthia McKenney är en politisk galning och framför allt mytoman. Det är hårda ord men de är befogade.

Det räcker med att granska tre av hennes utlagda ”kompassriktningar” för att inse att Proletären köpt en mytoman i säcken.

.

Efter att McKinney sagt att alla i den amerikanska kongressen tvingas skriva under en lojalitetsed med Israel blev McKinney tvungen att backa.

.

Först tillhör hon den rörelse som benhårt tror att 11 september var ett verk av den amerikanska administrationen. Hon påstår till och med att hon själv visste om vad som skulle ske men att ingen lyssnade till hennes varningar.

I samband med stormen Katrina i New Orleans 2005 började många inse att McKinney har en skruv lös. Hon förklarade i ett uttalande att den amerikanska armén skjutit 5 000 svarta fångar i New Orleans och dumpat dem i träsken. Den officiella statistiken efter Katrina säger att 2 541 dog eller saknas. Men för McKinney har hårda fakta aldrig varit ett hinder. Att inga av de 5 000 avrättades anhöriga frågar efter de sina är inte heller ett hinder för McKinney. De har kanske ”mutats” att hålla tyst.

;

När 12 000 GIs förflyttar sig rör de upp stora vågor. Här rör Maltas flotta upp lite skvalp.

.

I mitten av januari 2012 påstod McKinney att USAs forslat 12 000 amerikanska soldater till Malta där de förberedde en omedelbar insats i Libyen. Att ingen någonsin hört talas om dessa soldater, än mindre sett dem på Malta, hindrade inte McKinney att uppmana hennes läsare att skicka brev till Obama med krav på att soldaterna på Malta skulle tas hem.

Vi är nu i mitten av mars och inga landstigningar av GIs från Malta har synts till. Politiska aktivister på Malta tog McKinneys prat som ett dåligt skämt. En bloggare, Andreas Moser, skriver bland annat att ön är så liten att redan Maltas försvarsstyrkor på 2 500 soldater syns överallt. Tolv tusen soldater med fordon och annan utrustning kan inte hållas osynliga på ön.

Detta kanske kan räcka som information för var och en om vilken typ av person McKinney är –en politisk mytoman som ersätter faktiska händelser med den egna fantasin.

Att Proletären och andra gamla maoister ser henne som en lysande förebild för ”kampen mot USAs krig” säger kanske mer om dem själva än om henne. I alla fall lystes Johan Wimans himmel upp av hennes ”sanningar”.

-Hennes ord ekar ännu mellan husen i Rinkeby, avslutar Johan Wiman i en lyrisk ton.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,Flamman,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, 11 september, McKInney, Proletären, Mytomani

Förutfattade meningar om skatter

.

I går hamnade jag i en livlig diskussion men en vän om skatter och konsumtion. Kvällen innan var det debatt på franska tevekanalen Antenne2 mellan Nicolas Sarkozy och Laurent Fabius, ledare i Socialistpartiet och före detta premiärminister under president Mitterrand.

.

Laurent Fabius och Nicolas Sarkozy i debatt på tevekanalen Antenne2

.

I debatten frågade Sarkozy hur socialisterna skulle bära sig åt för att öka konsumtionen och samtidigt öka skatterna för de bäst ställda i samhället. En retorisk fråga som av någon anledning Fabius inte besvarade ingående.

Samtalet med min vän tog plats i mitt schackcafé dit jag går en stund nästan varje eftermiddag. Det är en av många ”lyxiga” vanor man kan offra sig som pensionär här i Bryssel. Jean-Claude, som han heter, tyckte att Fabius var usel och slog självsäkert fast att ”det är ju självklart att man inte kan öka skatterna och konsumtionen samtidigt”.

Sunda förnuftet säger att så förhåller det sig ju. En person som stoppar en del av sin lön i madrassen kan inte samtidigt öka sin konsumtion. Den ”logiska” överföringen av samma resonemang på samhällsnivå är däremot helt ologisk. Samhällsekonomin och familjeekonomi är inte samma sak.

Så till frågan: Kan man öka skatterna och samtidigt öka konsumtionen? Svaret är ja, och egentligen är det hela mycket enkelt.

.

Nej, skatt är inte stöld. Utan skatt , inget samhälle.

.

Först frågar vi oss vad som händer om de välbeställda inte beskattas mer eller får ännu lägre skatter, vilket varit trenden i hela världen de senaste decennierna? Anta att den rikaste tiondelen av alla hushåll får behålla 100 kronor i stället för att betala 100 kronor i skatt till stat och kommun. Vad kommer dessa välbeställda hushåll att göra med hundringen? Alla ekonomiska data visar att de inte kommer att köpa varor och tjänster för beloppet. De har redan tillräckligt med pengar för att köpa vad de behöver. I stället hamnar hundringen i bästa fall på ett sparkonto där banken i sin tur kan låna ut samma hundring till en produktiv verksamhet. Men med tanke på hur dagens finansvärld ser ut är det nästan säkert att hundralappen hamnar på börsen eller i någon annan spekulativ verksamhet som i stället för att bidra till tillväxt skapar finansbubblor, krascher, recession och ökad arbetslöshet.

Vad händer om staten tar hand om de hundra kronorna? Eftersom en statsbudget för det mesta går jämnt upp eller med underskott innebär det att hela hundringen på nytt hamnar i omlopp. Staten har ingen madrass där pengarna försvinner från marknaden. Den största delen av hundralappen kommer att användas till att betala tjänster och varor som staten inhandlar. Den delen går alltså direkt tillbaka till den privata sfären.

En stor del används till att betala statligt och kommunalt anställda. De flesta av dessa tillhör inte den välbeställda tiondelen i samhället och därför kommer en mycket stor del av deras löneandel i hundringen att direkt spenderas på varor och tjänster.

En annan del av hundralappen kommer staten att dela ut i form av sociala transfereringar till de i samhället som annars skulle betraktas som fattiga, det vill säga leva av en inkomst under 60 procent av medianinkomsten i samhället. Medianinkomsten är inkomsten precis i mitten bland exempelvis 1000 inkomsttagare.

.

I Bryssels centrum ligger Halles St-Géry där jag träffar vänner.

.

De sociala transfereringarna till fattiga hushåll anses av alla ekonomer gå direkt till konsumtion eftersom dessa familjer inte tjänar tillräckligt för att tillfredsställa sina grundbehov ens. Det är inga smulor vi talar om. Enligt SCBs statistik är det nästan var fjärde familj som skulle hamna under fattigdomsstrecket om inga sociala transfereringar existerade. Efter de sociala transfereringarna är det i stället ”bara” 12-13 procent som hamnar under 60-procentsstrecket. ”Bara” skriver jag eftersom det är en kraftig ökning av fattigdomen jämfört med cirka 9 procent i slutet av 90-talet. En viss nyliberal politik har gjort sitt. De rika har fått lägre beskattning med ursäkten att det skulle stimulera investeringarna, jobbskapandet och tillväxten. Vi har nu en facit över den borgerliga och socialdemokratiska voodooekonomin.

En bit av hundringen blir kvar och används till utgifter som inte stimulerar produktionen av varor och tjänster. Bland annat till alldeles för höga löner till generaldirektörer och andra topptjänstemän i staten. Till sist går en del gå av hundralappen till att betala räntor på de statliga obligationer som de rika kunnat köpa med de skattelättnader de skänkts det senaste decenniet.

.

Det mesta av statens utgifter går direkt tillbaka till privat och offentlig konsumtion

.

Nu ser vi att den hundralapp som de rika skulle ha använt till improduktiv spekulation i stället på nytt hamnar på marknaden som köpkraft om den dras in som skatt och sedan omfördelas via statens utgifter.

Min vän Jean-Claude lät sig inte övertygas. -Äsch, det kan väl vem som helst förstå att man inte kan öka skatterna och samtidigt öka konsumitonen, insisterade han förnumstigt. Det är svårt att skilja på hur in och ut i den egna plånboken inte är samma sak som in och ut i statens affärer.

Jag får nog plocka fram lite hårddata om de sociala transfereringarnas effekt här i Belgien och dunka dem i schackcaféets bord nästa gång vi ses. Schack och Matt.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,DN4,SVD3,SVD4,SVT1,AB1,AB2,AB3,DN5,SVD5,SVD6,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skatter, Staten, Rika, Fattiga

Nyheter och gammal skåpmat

.

I går kväll fortsatte den franska presidentvalskampanjen med ett en och en halv timme långt program med Marine Le Pen ställd inför en frågepanel av ”vanliga medborgare” och professionella journalister.

Som vanligt när pappa eller dotter Le Pen uppträder inför publik blev det livat i holken som fransmännen skulle säga om de kunde tala svenska. Debatten ingick i tevekanalen TF1s presentation av samtliga presidentkandidater inför den första valomgången den 22 april.

Marine Le Pen tog tillfället i akt att puffa för Nationalfrontens nya ekonomiska program samt naturligtvis den gamla vanliga hetsen mot den invandrade befolkningen. I flera decennier har Nationalfronten använt ett populistiskt budskap om den nationella självständigheten och faran med ”massinvandringen”, underförstått av araber. Men trots den ständiga propagandan om de små företagarnas problem att överleva har Jean-Marie Le Pen aldrig tagit avstånd från nyliberalismens globalism.

.

Med bredaste smilet och ett lättsamt uppträdande skyler Le Pen över främlingsfientligeheten.

.

I går la Marine Le Pen fram partiets nya program för en protektionism som ska skydda Frankrikes småföretagare i konkurrensen med omvärlden och skapa ”franska arbeten till franska arbetare”.

Debatten i TF1 var en skicklig uppvisning i Marine Le Pens oratoriska kapacitet och förmåga att ”tala direkt till folket” som hon ständigt anklagar de andra för att inte göra. Ändå var det en klar skillnad i hennes svar till ”de vanliga medborgarna” och de utvalda journalisterna. De senare sopade hon nämligen golvet med. Fem så kallade ekonomijournalister fanns på plats. Alla helt övertygade nyliberaler och övertygade anhängare av elitens mantra att det finns inget alternativ till den förhärskande åtstramningspolitiken.

När en av journalisterna inledde med att fråga hur hon skulle hantera den oundvikliga inflationen som skulle följa om hennes beslut att lämna euron och införa tullar mot omvärlden genomförs svarade hon snabbt –”vilken inflation?”, och hänvisade till att vi lever i en värld där inflationen inte utgör ett hot. Mot journalisternas högtflygande nyliberala invändningar om att det skulle kosta för mycket att finansiera hennes program fick de till svar att ”det tar vi från de stora börsbolagen som badar i pengar”.

–Men det kan ni inte göra. Hur ska det då gå med investeringarna och omställningen av energipolitiken?, svarade ”experterna” och seglade högt över huvudet på gemene man. På journalisterna abstrakta frågor svarade Le Pen med korta konkreta svar om summor och procentsatser som ska tas från ”storbolagen”.

.

Däremot hamnade hon i svårigheter inför de konkreta frågorna från de ”vanliga medborgarna” i panelen. När en ägare av ett litet företag för tillverkning av penslar undrade hur det skulle gå för hennes företag om man hoppar av euron. Problemet enligt den kvinnliga ägaren är att hon köper in råvaror till sina penslar från hela världen och betalar i euro eller dollar. En ny fransk franc som devalveras med 30-40 procent skulle krossa företaget, enligt ägaren. Ställd inför kvinnans konkreta fråga kunde hon bara svara med osammanhängande generaliseringar om utvecklingen av växelkursen mellan dollarn och euron det gångna decenniet. Platt fall.

Kvällen framför teven kan sammanfattas i att Marine Le Pen sopade golvet med ”experterna” tack vare deras vaga frågor baserade på övertygelsen att det inte finns några alternativ till nyliberalismen. Plus att hon själv svävade ut i vagheter och staplade upp allmängods ur Nationalfrontens främlingsfientliga manuell när hon ställdes inför de ”vanliga medborgarnas” konkreta frågor.

.

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Nationalfronten, Marine Le Pen, Le Pen, Frankrike, Presidentval

Är sänkta löner en lösning på krisen ?

.

Den begynnande recessionen i Europa och skuldkrisen har gett kapitalets propagandister ett nytt tema att gnugga fast i allmänhetens medvetande. Det är lönekostnaderna som är för höga. Det är därför som Grekland och andra svaga länder i EU saknar den industriella konkurrenskraft som är nödvändig för att ta sig ur krisen, upprepar den nyliberala pressen utan avbrott och lägger till att utlokaliseringen till Kina och andra länder också beror på våra höga lönekostnader.

.

Den grekiska arbetarklassen vägrar att betala räkningen för krisen.

.

Därför presenteras sänkta lönekostnader för företagen och minskade statliga utgifter som den enda lösningen på krisen. Att den pågående åtstramningspolitiken håller på att driva hela Europa in i en djupare kris än någonsin sedan trettitalet verkar inte avskräcka vare sig Merkel, Sarkozy, Cameron eller andra politiska ledare som Anders Borg.

Men hur står det egentligen till? Är det lägre lönekostnader för företagarna som kan vända krisen och skapa konkurrenskraft i Grekland och andra så kallade perifera medlemmar av EU?

.

Ja, vem ska betala? Kanske han själv och andra mediehökar.

.

Den första fråga en företagare ställer är inte hur stora lönekostnader företaget har. I stället är det enda som är intressant för en industriägare hur mycket värde en arbetare producerar per arbetad timme. Även om bolaget har världens högsta lönekostnader spelar det ingen roll om samtidigt de anställda producerar mycket mera förädlingsvärde per timme än andra konkurrenter. Det avgör hur stora vinstmarginaler företaget kan visa upp, inte hur stora lönekostnaderna är.

Om lägre lönekostander automatiskt ger hög konkurrenskraft borde ju länderna i södra Europa vara mycket konkurrenskraftiga. För i Belgien, Sverige och Tyskland är lönekostnaderna mer än det dubbla jämfört med i Grekland och fyra-fem gånger högre än i Portugal. Alltså spelar andra faktorer in eftersom den grekiska och portugisiska industrin inte alls står sig i konkurrensen med vare sig belgiska, svenska eller tyska bolag. Här under ser vi hur stora lönekostnaderna i tillverkningsindustrin är i ett antal EU-länder. I lönekostnaden ingår bruttolönen och företagens kostnader för de sociala försäkringarna.

.

Vad säger oss tabellen? Jo, att länderna med de lägsta lönekostnaderna inte är de mest konkurrenskraftiga. Om det vore så skulle Portugal och Grekland vara små tigrar på världsmarkanden. Nu vet vi i stället att länder som Belgien med lönekostnader nästan fem gånger högre än Portugal klarar sig bättre i den internationella konkurrensen. Åtminstone kan ingen ifrågasätta detta vad gäller den tyska exportmaskinen. Sambandet gäller naturligtvis bara inom Europa. Jämförelser med Kina, Indien eller något annat ”tillväxtland” är inte möjliga. Om lönesänkningar ska kunna ge Grekland konkurrenskraft gentemot Kina är det inte 20-30 procents lägre lönekostnader som krävs men 75-80 procents sänkningar. Men då hamnar vi i absurditeter som inte ens den girigaste kapitalist tror är möjligt eller ens önskvärt.

.

I Belgien säger de arbetande NEJ till finansens krisplaner.  Foto: B Åsman

.

Men vad har då verkligen betydelse för industrins konkurrenskraft? Svaret är kort och precist: det är produktiviteten som i första hand spelar roll. Produktiviteten är i sin tur beroende av den industriella strukturen i ett land. Det vill säga storleken på arbetsplatserna och storleken på det fasta kapitalet i form av maskiner och transportmedel. Den riktigt stora skillnaden mellan Grekland och Tyskland hittar vi här och det är den som förklarar det mesta av skillnaden i konkurrenskraft. Den hedervärda tidskriften The Economist hjälper oss med data om industristrukturen vad gäller storleken på arbetsplatserna och hur produktiviteten hänger samman med arbetsplatsens storlek och maskinpark.

Industristruktur och produktivitet i Europa

Diagrammet i The Economist visar oss att i Grekland är det kring 33 procent av alla företag i tillverkningsindustrin som bara har 0-9 anställda medan samma siffra för Tyskland är knappa 5 procent. I Tyskland har däremot över 55 procent av företagen 250 eller fler anställda och Grekland bara 25 procent.

Ser vi sedan till skillnaden i produktivitet mellan stora och små företag klarnar mystisken kring konkurrenskraften betydligt. I företag med mellan 0 till 49 anställda är den genomsnittliga produktiviteten i 20 EU-länder bara 60 procent av vad den är i företag med mer än 250 anställda. Här ser vi den stora tyska konkurrensfördelen inte bara till Grekland men också till Portugal, Spanien och Italien.

Dessa siffror förklarar varför de jämförelsevis höga lönekostnaderna i Tyskland inte spelar någon större roll för den tyska industrins konkurreskraft inom Europa. Däremot spelar de en växande roll i förhållande till lönekostnaderna i Kina och Indien. För även om mer än hälften av den tyska exporten fortfarande stannar inom Europa växer exporten till Kina i mycket snabb takt.

.

Den tyska exportmaskinen kan inte stå som modell för alla andra. Vem ska då importera?

.

Om den nyliberala politikens mål bara handlade om att ekonomin ska fungera friktionsfritt är det uppenbart att den nuvarande krispolitiken, som riktar in sig på att sänka löner och skjuta välfärdsprogrammen i sank, inte skulle äga rum. Men vi pratar inte om rationalitet och övergripande hänsyn till samhällets välstånd. I stället är det ren och skär klasskamp som bestämmer dagordningen. Finansen ska till varje pris nå en avkstning på 15 procent och då finns det ingen plats längre för ökad köpkraft och bättre socialförsäkringar.

Vi lever i en ny historisk period. De härskande finansherrarna och politikerna tänker inte längre göra kompromisser och eftergifter till den arbetande befolkningen. Kampen med Kina och andra tillväxtländer om inflytande på världsmarknaden stänger dörrarna för den sociala välfärden. Det har inte den reformistiska ledningen av den europeiska arbetarrörelsen insett. Den talar om att skapa ett nytt socialt kontrakt och att bland annat sätta tyglar på finansen. Men att det saknas en motpart på andra sidan bordet verkar inte påverka socialdemokratins krisstrategi.

.

Bloggare: Sjöstedt,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,Ett hjärta Rött,Röda Malmö2,

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,GP1,DN3,DN4,SVD4,SVD5,DN5,SR1,GP1,AB2,dn6,ETC,DN7,DN8,SVD6,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Tyskland, Löner, Produktivitet, Konkurrenskraft, Grekland

Nog är nog !

.

I går på skottårsdagen demonstrerade arbetare och studerande i många länder i Europa i en gemensam protest mot den borgerliga åtstramningspolitiken som driver hela kontinenten in i en djup recession och misär för alltför många.

Det var Europafacket som kallade till den gemensamma protestdagen över hela Europa. Som vanligt satt vissa fackliga organisationer kvar på sina betonghäckar, som de nordiska fackförbunden liksom de tyska och holländska.

.

I Frankrike demonstrerades det på 160 orter, här i Marseille.

.

-Vi vill säga att nu räcker det, nog är nog. Alla sparpaket som tvingas på Europas arbetare kommer inte att leda till de lösningar som krävs, sa Bernadette Ségol, Europafackets generalsekreterare, här i Bryssel.

-Vi säger till Mario Draghi att den europeiska sociala modellen inte är död; Utan en europeisk social modell blir det inget Europa. Vi kräver ett socialt kontrakt för Europa, sa hon vidare, i en tydlig vädjan till borgerligheten att bli resonabla.

.

I Valencia deltog tusentals elever i protester mot nedskärningarna i skolornas budget.

.

Här ligger hela problemet med den riktning som Europafacket vill att kampen mot krisen ska ledas in i. Vad Ségol inte verkar förstå eller kanske medvetet bortser ifrån är att det finns ingen motpartner för ett nytt socialt kontrakt. Hela den europeiska borgerligheten visar allt tydligare att det är den sociala välfärden som ska raseras och de arbetandes löner som ska sänkas. De vill inte förhandla om att bevara och förbättra den sociala välfärden, den ska avskaffas.

.

I Bryssel samlades ett par tusen utanför landets centralbank BNB. -Europa räddar bankerna men glömmer medborgarna, står det på FGTBs tvåspråkiga  banderoll.  Foto: B Åsman

.

Här i Belgien var mobiliseringen tam med belgiska mått mätt. De fackliga organisationerna kallade bara till samling utanför den belgiska riksbanken och skickade en delegation till Europarådets byggnad för att lämna över en protest mot krispolitiken. Men inga demonstrationståg organiserades. De som arbetade kunde inte ansluta till protesterna utanför riksbanken eftersom det inte utlysts strejk. Men eftersom den gemensamma europeiska aktionen var mer symbol än konkret kamp kanske facken anpassade sin mobilisering därefter. Att den nya regeringen leds av Socialistpartiets Elio Di Rupo höll också tillbaka viljan att ”trycka på” regeringen.

.

-Bort med fingrarna från indexregleringen av lönerna. Det är ett absolut krav från de belgiska fackföreningarna. Indexregleringen skyddar reallönerna mot inflationen. Det är en ögonsten för facken. Foto: B Åsman

.

Ändå samlades omkring femtonhundra fackligt aktiva utanför riksbankens tjocka murar under ett par timmar.

De största och mest röststarka protesterna i går hölls i Spanien, där stora demonstrationer ägde rum i ett fyrtiotal städer. Störst av alla var i staden Valencia där massor av skolelever och lärare deltog. I staden pågår en omfattande mobilisering mot budgetåtstramningarna som drabbar undervisningen hårt.

I Paris samlades omkring femton tusen demonstranter medan mindre protester organiserades på 160 orter. Och i Grekland hade de fackliga organisationerna utlyst en tre timmars strejk uppbackade med demonstrationer i Aten och andra städer.

.

Grönt och rött. Det socialistiska FGTBs och det katolska CSCs färger. Här lyssnar de församlade till FGTBs ordförande Anne Demelenne.   Foto: B Åsman

.

Som sagt en symbolisk första europeisk protestdag mot den nyliberala krispolitiken. En viktig dag som måste följas upp snart och med mycket mer konkreta krav för att stoppa planerna på att tvinga den arbetande befolkningen att betala notan för krisen. Låt inte skottårsdagen bli en ursäkt till att mobilisera bara var fjärde år.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,DN3,GP1,AB1,SVD2,SVD3,SR1,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Europafacket, Bryssel, Paris, Valencia

Arabiska vårens fallfrukter

.

Det kan synas som att den arabiska våren helt uteblivit i Saudiarabien och de små emiraten vid Persiska viken med Bahrain som undantag. Några enstaka rapporter om ”oroligheter” i Saudiarabien har förekommit. Men annars verkar ordningen härska.

.

.

Att det är till ett stort pris som den sociala freden köpts har det inte funnits mycket information om. Men det är precis vad som skett. De rika kungahusen och emirerna, som likt den feodala jordaristokratin lever på räntor, inte av jorden men väl av de fossila resurserna, har känt av hettan från den arabiska revolutionen mycket mer än vad som synts utåt.

Alltifrån Saudiarabien med sina 27 miljoner medborgare, till pytteländerna Förenade Arabemiraten, Qatar och Kuwait har kraftigt ökat sina sociala utgifter för att stoppa allt inflytande från Tahrirtorget och andra revolutionära centra.

I Saudiarabien beslutade monarkin plötsligt att öka på budgeten för 2012 med 130 miljarder dollar för hälsovården, utbildningen och en a-kassa för de arbetslösa medborgarna. Den utländska arbetskraften räknas inte. I hela regionen behandlas den i det närmaste som livegna. En halv miljon nya bostäder ska byggas och 60 000 nya arbeten skapas i den offentliga administrationen.

.

Likt feodalherrar levar de som parasiter på den fossila räntan

.

För Saudiarabien med en relativt stor befolkning kostar satsningen mycket och kan bli svår att upprätthålla i längden, trots de stora oljetillgångarna.

Det är inte fallet för de övriga länderna med mycket olja eftersom den inhemska befolkningen med medborgarskapsstatus utgör bara 15 procent av de bosatta i området.

I Förenade Arabemiraten har den härskande aristokratin höjt lönerna för medborgarna med mellan 35 till 100 procent för de offentligt anställda och höjt militärens pensioner med 70 procent.

I Dubai har regimen avsatt 2,7 miljarder dollar för sociala bidrag till de sämst ställda.

I Kuwait fick alla familjer tre tusen dollar i kontantbidrag och gratis mat i 13 månader.

I Qatar höjdes de statsanställdas löner med 60 procent och militärens sold med 120 procent. Det senare bara understryker härskarnas visade militära ambitioner i hela regionen. En fond på 100 miljarder dollar har satts av till den högre utbildningen. Regimen vill sätta Qatar på kartan som ett lärosäte av högsta kvalitet.

.

Räcker inte de sociala eftergifterna litar Qatars härskare  till sin kravallpolis

.

Det är bara i Bahrain som försök att köpa social fred verkar misslyckas. Lönerna har höjts med 30 procent. Men det har inte haft önskad effekt eftersom demonstrationerna mot regimen nu tagit fart på nytt efter slakten på Pärltorget i våras.

Det är stora ekonomiska eftergifter till befolkningen som härskarna känner sig tvungna att göra. Rädslan för att den arabiska våren ska smitta av sig är stor. Frågan på sikt blir då: -kan man köpa bestående social fred med pengar och vaga löften?

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arabisk vår, Saudiarabien, Social fred