Homs angrips med tanks och artilleri

.

Syriens diktator Bachar al-Assad har klart visat att han med alla medel tänker krossa all opposition mot sitt envälde. Stad efter stad har utsatts för regelrätta angrepp från säkerhetsstyrkorna och de väpnade regeringstrogna gäng som går under beteckningen Shabiah.

Ändå såg många med förhoppning på det avtal som Assad skrev under med Arabförbundet den 2 november. Mest kanske i utländska regeringskanslier för den samlade oppositionen i nationella rådet SNC sa redan samma dag att det bara var en manöver från Assads sida för att vinna tid.

.

Är despotens tid snart ute?

.

Avtalet som Damaskus accepterade ”utan reservation” bestod av fyra huvudpunkter att uppfylla innan en dialog mellan regeringen och oppositionen tar plats:

-Stopp för allt våld.

-Befrielse av alla som fängslats under upproret

-Tillbakadragande av alla trupper från alla städer

-Fritt tillträde för observatörer och media

Fyra enkla punkter som Assad förband sig att följa ”utan reservation”. Sagt och inte gjort. Redan den 3 november fortsatte dödandet av civila demonstranter och fram till i dag har omkring hundra personer dödats. Framför allt i staden Homs som nu har stormats efter en sex dagar lång belägring med beskjutning från tanks och artilleri.

Oppositionsrådet SNC hade rätt. Det var bara en manöver från regimens sida som inte hade den minsta avsikt att hålla det avtal de skrev under med Arabförbundet. Homs är sedan ett tag centrum för upproret och offensiven mot industristaden syftar till att tysta oppositionen och visa upp en ”ren” fasad inför Arabförbundet som nu kallat till nytt möte den 12 november för att ta ställning till vad förbundet kallar Syriens ”avtalsbrott”.

.

Syriens Nationella Råd, SNC, är en brokig samling.

.

Enligt de lokala oppositionsråden i Homs har staden bombarderats i fem dagar. I går tisdag började trupper och Shabiahmilis att invadera staden och gå från hus till hus i framför allt kvarteret Baba Amro. Enligt samma källor i oppositionen försöker Assad att skaffa sig legitimitet inför Arabförbundet genom att ”snygga” upp sina handlingar. Säkerhetsstyrkornas fordon målas om i polisens blå färger och Shabiahs gangsters förses med fabriksnya polisuniformer. Ett till synes futilt försök eftersom den bombade staden inte kan förses med en Potemkinkuliss.

SNC och andra oppositionella organisationer har hittills motsatt sig alla krav på utländsk inblandning då främst med tanke på militär inblandning. Inför den brutala attacken på Homs kräver nu SNC att Arabförbundet, FN och andra ska skicka internationella observatörer till landet för att övervaka vad regimen tar sig till med. Vissa krav på en ”flygförbudszon” har återgetts i media men de verkar vara individuella röster på ”nätet”. Oppositionen inne i landet säger nej till all form av utländsk militär inblandning medan ledare utomlands lämnar dörren öppen.

.

Tanks och artilleri verkar inte kunna stoppa kraven på frihet och värdighet.

.

I ett motdrag har Bachar Assad skickat ett brev till Arabförbundet i vilket han ber om ”hjälp” att stoppa USAs inblandning i Syrien så att Damaskus kan respektera avtalet från 2 november. Nu går det enligt tyrannen inte eftersom ”beväpnade terrorister” dödar soldater och civila, ”terrorister” som nu befolkningen i Homs ”begär skydd emot”. Vi börjar närma oss Khaddafis te spetsat med tjack.

Det finns inga bevis alls för att ”utländska terrorister” eller ”inhemska” för den delen, bildat hemliga miliser som angriper regimens trupper. Däremot verkar antalet avhopp från armén öka snabbt i antal. Det finns inga verifierbara siffror över hur många soldater som deserterat och hur många de desertörerna som anslutit sig till ”Syriens Fria Armé” som de kallar sig. Uppgifterna varierar mellan några hundra till flera tusen.

.

På bilden syns soldater som deserterat i staden Hama

.

Att det verkligen handlar om avhoppare från armén och säkerhetstjänsten lyckades fransk teve visa i ett sensationellt reportage som gjordes i augusti av en syrisk kvinna boende i Frankrike. Bland annat lyckades hon besöka en grupp i Homs som kallade sig ”fria officerare”. När en av dem hoppade av skapade det stor uppståndelse i hela landet sedan det visat sig vara sonen till en av Assads högsta generaler.

-Allt fler soldater vägrar bli delaktiga i brott mot internationella lagar och hoppar av. Det finns en allvarlig risk för att Syrien sjunker ner i väpnad kamp, sa i går FNs människorättschef Navi Pillay.

Inte ens löftet att släppa fängslade demonstranter uppfylls av regimen och nu rapporteras det att många startat en hungerstrejk i fångenskapen. Exakt hur många som tagits till fånga, utan rättegång och dom, är oklart men SNC och även Navi Pillay säger att det handlar om minst tio tusen, bland dem många läkare och vårdare som hjälpt skadade demonstranter.

.

Plats nummer 4 på podiet över störtade tyranner är ledig

.

Bachar Assad har på kort tid tappat allierade i regionen och det verkar vara en tidsfråga innan han tappar viktigt stöd från minoriteter inom landet. Turkiet och Saudiarabien visar att de nu agerar för regimskifte. Det är bara Israel tillsammans med Iran, Hizbollah i Libanon och ett tvekande Hamas som sluter upp bakom regimen i Damaskus. Vid sidan av alawiterna(en shiamuslimsk variant) som A  ssad baserar sin makt på kan han också räkna med passivt stöd från den kristna minoriteten som är rädda för hur den sunnitiska majoriteten i landet kommer att behandla dem efter Assads fall och med en neutral hållning från landets kurdiska minoritet. Om kurderna skulle ansluta sig till upproret mot regimen då kan det utdragna upproret se ett snabbt slut på diktaturen. Att flera arabstater låtit förstå att Bachar Assad kan söka en fristad hos dem är ett tecken så gott som något att tyrannens tid snart är ute.

.

Media: SVD1,DN1,SVT1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, SNC, Homs, Hama, FN, Khaddafi

Tyranner regisserar sina egna öden

.

I media och borgerlighetens anständiga salonger möttes Khaddafis död visserligen med en lättnadens suck. Men inför det brutala slutet i en vägtunnel höjs många indignerade röster i avsky inför att enskilda rebeller tog rättvisan i egna händer.

.

.

Khaddafis slut var en makaber akt. En vänlig inbjudan att snällt följa med till närmaste fängelse i väntan på en korrekt rättegång hade varit mer civiliserat. Men det var han själv som skrev scenariot till slutakten. När han lät tortera oppositionella i sina fängelsehålor skrevs en rad i slutakten. När unga studenter hängdes offentligt inför sina kamrater skrevs ännu en rad. När tolv hundra fångar mördades sattes punkten i hans egen dödsakt.

Här hängs en ung oppositionell student efter en riggad rättegång. Teve sände direkt för att ingjuta skräck i alla med oppositionella åsikter.

När han lät specialstyrkor öppna eld med tunga kulsprutor mot fredliga demonstranter i Benghazi drogs ridån upp för hans sista föreställning. Han hade själv lagt grunden till det hat som han mötte i en vägtunnel. Den passion och okuvliga motståndsvilja som rebellerna i Misrata visade under belägringen av staden närdes av Khaddafis terror och totala förakt mot stadens civila befolkning. När chansen att ta hämnd kom tvekade de inte.

.

.

Två rapporter av de humanitära organisationerna Amnesty International och Human Rights Watch har fått stor uppmärksamhet, åtminstone i Väst. I Libyen och resten av Nordafrika är det inte många som höjde ögonbrynen inför Khaddafis slut. De vet vilka passioner som driver ett uppror mot tyranni. Hade Ben Ali fastnat i en folkmassa under sin flykt hade han mött samma öde som Khaddafi.

Ändå är de båda organisationernas rapporter av stort värde. De försvarar ett ideal, normer för hur ”civiliserade” personer bör uppträda även mot sina värsta fiender. Krig är ett helvete och alla de sämsta sidorna i den mänskliga karaktären lockas fram. Amnesty och HRW lyfter fram det otäcka i att torterade, misshandlade och förtryckta i det segrande upprorets kölvatten också själva kan bli torterare, misshandlare och förtryckare. Det är viktigt att kunna inta en humanistisk attityd och visa längtan efter en opartisk rättvisa i stunder där passion och hat dominerar människors känslor.

.

.

Men steget över till att låta de humanitära idealen proklamera ens neutralitet mellan diktaturen och upproret, mellan försvarare av och motståndare till tyrannen, är ett steg som enbart opolitiska humanister i fina salonger tar. Mycket, kanske det mesta, av kritiken i rapporterna stämmer troligen. Det har skett och sker övergrepp och fall av tortyr har rapporterats. Speciellt svarta libyer och immigranter utsätts för rasistiskt våld och omotiverade övergrepp.

Att den svarta befolkningen i Libyen bemöts av rasism är ingen ny företeelse. Över hela det arabiska Nordafrika finns en historiskt rotad rasism mot människor från länder söder om Sahara. Många svarta i Nordafrika kommer dessutom inte från södra Afrika och ser sig själva som araber. Men de syns inte. Aldrig att vi kan se svarta personer på höga politiska eller diplomatiska poster i Nordafrika och en vanlig term på arabiska för att beskriva de svarta i samhället är ”slaven”.

I Libyen bjöd Khaddafi in flera hundra tusen svarta att ta arbeten som regimen inte ansåg som värdiga de arabiska medborgarna. Samtidigt rådde en mycket stor arbetslöshet bland landets ungdomar. Den öppna rasism som nu visar upp sitt fula ansikte har sin grund i det historiska arvet och i Khaddafis medvetna import av ”arbetsvilliga” svarta. Söndra och härska var inget nytt för Kungen av Afrika. Att närvaron av svarta legosoldater inte dämpat de rasistiska känslorna bland de som gjort uppror behöver inte understrykas.

.

Det finns ingen anledning att blunda inför dessa övergrepp. Inte heller går de att ursäkta eller försvara. Men de går att förklara utifrån den situation som skapades i landet när Khaddafi beslutade att använda alla medel för att dränka upproret i blod, att döda ”råttorna” som vågade sätta sig upp mot hans groteska styre. Han själv skrev scenariot där den enda möjliga slutakten var despotens brutala död.

-Hellre dö än ställas inför Ocampo, sa Khaddafi en av sina sista dagar enligt hans egen livvakt. (Luis Moreno-Ocampo är ordförande i Internationella Domstolen i Haag). Vilket för övrigt visar att konspirationsteorierna om att han mördades av CIA för att han inte skulle kunna ”avslöja” obehagligheter i Haag är tomma spekulationer. Här på hemmaplan har maoisten Stefan Lindgren beklagat sig över att det blivit ”modernt med politiska mord”, vilket återgetts av Aftonbladets kulturspalt som ett passande begrepp för CIAs framfart, inklusive Khaddafis död. För en person som in i det sista höll fast vid Pol Pot och som stödde Talibanerna, de kämpade ju mot USA, är det lite magstarkt att blanda samman ”politiska mord” på personer som Bin Laden och Anwar Awlaki med ett upproriskt folks lynchning av en hatad diktator. Bröderna Kennedys och Patrice Lumumbas tragiska slut var politiska mord. Khaddafis död var en blodig slutakt i det scenario där han gett sig själv huvudrollen. Internationell solidaritet med alla folks befrielsekamp måste nu enligt Lindgren, som glömt sin ungdoms devis -”det är rätt att göra uppror”, först ges diplomatiskt godkännande. Det är inte längre ”rätt att göra uppror” mot tyranner som för tillfället har något otalt med USA och dess allierade.

Att upprördheten över sättet Khaddafi dog på mest hörs i Väst är möjligen uttryck för en grumlig rasism som menar att ”man kunde inte vänta sig annat” utan att meningen avslutas med ”av araber”. Vi européer har själva för mycket i bagaget för att ge oss moralisk rätt att dela ut plus och minus i de humanitära längderna.

Mussolini och älskarinnan Petacci slutade upphängda

.

När sociala konflikter, omfattande klasstrider och inbördeskrig drabbar ett samhälle spelar det ingen roll om det ligger på Medelhavets norra eller södra stränder. Passionerna, hatet och hämndlystnaden är desamma. I inbördeskrigets Spanien dödades flera tusen katolska präster av republikanska och anarkistiska trupper för den roll de spelade i Francos fascistiska resning. Det Italien av finkultur, finess och god smak som vi känner gav på sin tid Benito Mussolini det slut han förtjänade. Han hade också regisserat sin egen slutakt. Avrättad av de italienska partisanerna, bespottad, nertrampad och hängd upp och ner av jublande människor. Det var inte vackert att se.

Om du är känslig för starka bilder undvik den här videon där italienare jublar över skymfandet av Mussolinis döda kropp.

.

Så grym är historien ibland. Tyranner och förtryckare får ofta smaka på sina egna metoder. Det kan vi av humanitära skäl beklaga oss över. Utan att därför ta avstånd från de torterades och förtrycktas kamp mot och segrar över tyranni och förtryck. Att vara humanist är inte att vara neutral.

.

Media: DN1,SVD1,DN2,DN3,DN4,SVD2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Mussolini, Amnesty, HRW

Inte ett enda beslut av betydelse fattades

.

Cannes är mest känd för sin årliga filmfestival. Stjärnorna glider fram på den röda mattan med lyxjakterna ankrade på redden. I går smög världens politiska ”stjärnor” ut bakvägen medan södra Frankrike drunknar i årtiondets skyfall.

.

Filmfestivalen i Cannes hade kanske mer att säga om världskrisen än G20.

.

-Quelle cinéma!, säger fransmännen. Cinéma betyder ju film. Men uttrycket ”quelle cinéma” motsvarar det svenska utropet ”rena cirkusen”. I går var det inte film som visades i Cannes utan just en ren cirkus. Inte sedan Seattle 1999 har ett toppmöte slutat i ett liknande fiasko. Inte ett enda beslut av betydelse fattade av den illustra samlingen politiker, med Obama själv i spetsen. Det är som om ett omvänt förhållande råder mellan krisens allvar och politikernas initiativkraft.

Nicolas Sarkozy som var det här G20s ordförande hade bara ett snett surt leende kvar till journalisterna när han förklarade att diskussionerna om en striktare kontroll av finansmarknaden ska fortsätta i februari 2012. Han hade lika gärna kunnat säga 2015 för finansen kommer inte att sättas under vare sig Sarkozys eller någon annan politikers kontroll så länge den nyliberala dogmen om den fria marknadens förträfflighet styr i alla regeringskanslier.

.

En ny värld. Nya idéer, proklamerades i Cannes. Ett hån mot 50 miljoner arbetslösa.

.

Vi hade naturligtvis inte väntat oss att G 20 i Cannes skulle sjösätta en världsomfattande krisplan. En verklig plan med målet att skapa jobb för 30 miljoner arbetslösa i Europa och 20 miljoner i USA. För det krävs en plan som till att börja med sätter nosring på de giriga bankchefer och spekulanter som inte drar sig en sekund för att driva en hel nation och dess folk i ruin om det går att göra vinst av katastrofen. Hela det finansiella systemet måste ställas under samhällets kontroll och i dess tjänst. Att spekulera i misär ska bestraffas som det brott mot mänskligheten det är. I stället hyllas hajarna i den specialiserade finanspressen som ”smarta grabbar” med feeling för affärer.

En verklig krisplan stänger ner alla skatteparadis och harmoniserar beskattningen av företag inom ekonomiska regioner som EU. I dag konkurrerar länderna sinsemellan med lägsta möjliga vinstbeskattning för att dra till sig de internationella storbolagen. Var och en begriper ju att detta endast leder in i en nedåtgående spiral med allt lägre inkomster för samhället.

.

Rättvisa skatter, inte skatteparadis.

.

Tiotusentals miljarder dollar gömmer sig i skatteparadisen där svarta pengar blir vita och hela världens krösusar slipper undan skatt till samhället. Ingen reform i syfte att stävja finansmarknadens framfart kan bli effektiv utan att skatteparadisen stängs. I stället försöker ”vanliga” länder i EU kopiera skatteparadisen. Lilla Belgien har skapat skandal i Frankrike genom att det belgiska finansministeriet i en broschyr förklarar för franska företag hur de kan slippa undan all beskattning i Frankrike och avnjuta mycket lägre skatt i Belgien.

Detta var ett par pusselbitar i en verklig krisplan som herrarna och damerna i G20 inte ens kan stava till. Men i helgens Cannesfestival såg vi också att de är oförmögna att ens komma överens om en räddningsplan i äkta nyliberal anda. David Cameron säger att eurozonens kris inte är britternas problem. Angela Merkel säger att mer pengar till europeiska räddningsfonden kan vänta, det vill säga hon tycker att andra än Tyskland ska betala. Nicolas Sarkozy som gjort en skatt på alla finanstransaktioner till sin egen ploj talade för döva öron. Hur bankerna ska stärkas fanns det lika många idéer som deltagare och om hur 50 miljoner arbetslösa i G20 ska ges arbete fanns det inga idéer alls.

I Cannes visade världens ledande industrinationer att det saknas en gemenskap som kan hindra världsekonomin från att rasa utför mot en mycket djup och för de arbetande människorna förödande kris.    

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,GP1,SVT1,SVD3,DN4,SVD4,DN5,DN6,SVD5,SVD6,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Malmö2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, Cannes, Merkel, Obama, Sarkozy, Cameron, Skatteparadis,

Vad händer om landet lämnar euron?

.

I går ställde EUs ledare ett brutalt ultimatum till Papandreou.

-Innan Grekland sagt ja till räddningsplanen får ni inte ett öre av de utlovade lånen från oss och IMF, sa Merkel och Sarkozy med en röst. Tydligare än så kan det inte bli. Papandreous oförskämda tilltag att låta landets befolkning rösta om avtalet i Bryssel ska bestraffas med maximal kraft om det inte blir ett ”Ja” i folkomröstningen.

PS, just nu säger BBC att Papandreou ställer sin plats till förfogande. Han sägs ha begått ”politiskt självmord” med sitt förslag att låta det grekiska folket rösta om ”räddningsplanen”. Så kan utövad demokrati döda.

.

Den enda vägen för Grekland.

.

Antalet röster som förordar att Grekland bör lämna euron verkar bli allt fler. Bland ekonomer, politiker på alla kanter, och medias journalister höjs röster för att den bästa löningen för Grekland är att lämna euron och återinföra den gamla valutan drakmen.

De verkar vara överens om att alla greker har ett gemensamt intresse av ett sådant scenario, alla ifrån diversearbetaren, via skolläraren till landets stenrika redarsocietet. Väldigt få argument presenteras för att visa på vilket sätt den föreslagna handlingslinjen kommer att gynna den arbetande befolkningen. För det är det enda som intresserar oss på den här bloggen. Talet om att ha en ”egen valuta” och att återvinna det ’nationella självbestämmandet” lämnar vi över till de som tror att ”det gemensamma nationella intresset” är något som ska rädda den arbetande befolkningen undan den borgerliga krispolitiken.

Men låt oss anta att Grekland återinför sin gamla drakm. Vad blir den troliga följden?

-Drakmens värde i förhållande till euron kommer att devalveras med minst 50 procent jämfört med den växelkurs som användes vid inträdet i valutaunionen. Annars är det ingen idé med att byta valuta eftersom devalveringen ska hjälpa till att ”exportera” landet ut ur krisen.

.

.

-Landets statsskuld som är skriven i euro kommer omedelbart att stiga med 50 procent i värde, det vill säga proportionellt med devalveringen. Grekland som redan nu är oförmögen att betala av sin statsskuld kommer efter en devalvering att sakna alla möjligheter att betala ens räntorna på sina lån. Aten blir tvunget att deklarera landet i ”konkurs”, det vill säga att alla avbetalningar på statsskulden ställs in. Det går att verkställa, det har redan gjorts förr av andra stater, men det följer automatiskt att Grekland förlorar alla möjligheter att låna pengar på den internationella finansmarknaden.

-Alla privata företags och privata bankers skulder i euro dubbleras i ett slag. Till skillnad från staten kan de inte ställa in sina betalningar eftersom det innebär att förklara företaget/banken i konkurs. Den kommersiella lagstiftningen träder i kraft och företagen läggs ned, personalen avskedas och sällar sig till de som redan står i kö framför arbetsförmedlingarna. I ett land där redan 40 procent av ungdomen saknar arbete behövs det inte mycket fantasi för att inse följderna.

.

Utbildad eller inte. För de flesta ungdomar syns ingen framtid.

.

-Grekland är ett land som importerar många av sina konsumtionsvaror, inklusive matvaror. I ett slag blir alla dessa varor 50 procent dyrare för den arbetande befolkningen som inte har reserver i utländska valutor. Bilar, elektronikvaror, kylskåp, tvättmaskiner, importerad mat, allt som importeras blir dubbelt så dyrt.

-Vilka drabbas hårdast av en oundviklig devalvering av drakmen? Svaret är mycket enkelt. Alla som är lönearbetare, som erhåller sin inkomst från en arbetsgivare och som betalas i den nationella valutan blir offer. Samma sak gäller inte kapitalägare och delvis de fria yrkena eftersom de i ett ekonomiskt kaos kan låta sig betalas i utländska valutor och placera sina reserver utomlands. Stora kapitalmängder kommer att placeras utomlands innan drakmens återinförande. När de växlas tillbaka till drakmer gör de rika ägarna stora vinster. Samtidigt kommer de arbetandes köpkraft att drabbas mycket hårt. När Argentina kastade in handduken 2001 sjönk de arbetandes levnadsstandard med över 40 procent. Det blir också de arbetande grekernas öde.  

-Men kan inte Greklands export blir ett lokomotiv som drar igång ekonomin igen? Vid sidan av vin, grönsaker och frukt har Grekland bara sin turism som viktiga exportprodukter. För att göra om landet till en ”tysk exportmaskin” måste man först ha något att exportera. De som förespråkar att landet lämnar euron med argumentet att det skulle hjälpa till att få fart på landets export borde visa vilka ekonomiska sektorer som plötsligt skulle bli konkurrenskraftiga på de marknader som är Greklands, det vill säga huvudsakligen Tyskland, Italien, Bulgarien, Ryssland och Frankrike. Endast turismen skulle omedelbart kunna dra nytta av en ny billig drakm.

;

Grekland har olja, men den växer på träd och kan inte exportera landet ur krisen.

.

Men står då valet bara mellan pest och kolera? Mellan att svälja EUs beska bud eller ta grekisk arsenik?

Inte alls. Men oavsett vilken väg som väljs krävs det att löpa hela linan ut. Om drakmen återinförs kan de arbetande i Grekland skydda sig mot följderna om de tvingar de styrande att :

-stoppa all kapitalflykt till utlandet. De rika kommer att placera sina pengar i schweizerfrank och dollar i utlandet för att inte drabbas av drakmens devalvering. Ett nytt skattesystem som garanterar att de med stora inkomster betalar den skatt de inte betalar i dag måste antas.

-nationalisera alla banker och införa en strikt kontroll över alla  kapitalrörelser för att hindra de rika från att agera som i punkten ovan.

-förbjuda vinstgivande företag från att avskeda anställda och anta en nationell plan för att ge arbete åt den stora massan av arbetslösa.

-upphäva alla sparpaket som nu hotar att köra ekonomin i botten och i stället satsa på en bred utbyggnad av den offentliga servicen.

.

Om Papandreou och Pasok löper linan ut och bryter med marknadens diktatur

kan landet räddas undan en ekonomisk katastrof.

.

Oavsett om det bli ja eller nej i folkomröstningen finns det ett krav som många reser och som verkligen borde realiseras, nämligen en offentlig oberoende granskning av vad den grekiska statsskulden består av och vad de lånade pengarna använts till. Det skulle ge de arbetande en klar bild av vilka lån som gått till det allmännas bästa och vilka lån som försvunnit i skrytprojekt och privata fickor. Samtidigt kommer en grundlig granskning av skulden att visa vilka som äger den. Många spår kommer att leda till hemliga konton i skatteparadisen. Bakom dessa anonyma brevlådeföretag gömmer sig ofta finansiella gangsters som tjänat sina pengar på vapen och droger. De kommer aldrig att ge sig till känna för att behålla sina pengar om det ställs krav på att alla ägare av grekisk statsskuld ska kunna identifieras.

Samma krav på offentlighet kommer också att visa vilka företag och banker som smitit ifrån sina skatter genom att använda skatteparadisen som landningsbanor i kapitalflykten runt klotet.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVT1,DN4,SVD4,SVD5,DN5,SVD6,SVT2,DN6,

SVD7,SVD8,DN6,GP2,SVT3,SVD9,DN7,SVD10,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Papandreou, Merkel, Sarkozy, EU, Euro

Papandreou spelar poker

.

Hans beslut att hålla en folkomröstning om sparpaketet slog ned som en bomb i alla politiska läger. Inte ens medlemmarna i Pasoks ledning, Papandreous eget parti, hade nys om utspelet. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy gick i taket och börsen slog i backen. Reinfeldt konstaterade djupsinnigt att det var ett utslag av grekisk inrikespolitik.

.Papandreou med Merkel och Barroso innan avtalet i Bryssel

.

Att det är ett pokerspel som heter duga råder det ingen tvekan om. Men varför riskerar Papandreou att rasera både sin egen politiska karriär och avtalet som ingicks i Bryssel förra veckan? Det enda vettiga svaret verkar vara att han inte tror att det går att driva igenom det avtalade sparpaketet om det inte ges en ”demokratisk legitimitet”. De allt mer omfattande protesterna i landet riskerar att övergå i rent uppror. Yngre, arbetande, pensionärer, alla drabbas av det vansinniga sparpaketet och Papandreou inser risken att det ska kasta landet in i ett folkligt uppror som inte setts i Europa sedan maj-68.

Det tror jag är anledningen till hans utspel. Idén verkar vara att mobilisera en majoritet för ett ja till avtalet i Bryssel. I media sägs det just nu att det finns en klar majoritet mot avtalet, någonstans kring 60 procent emot. Papandreous idé verkar vara att mobilisera alla passiva och resignerade medborgare som är trötta på ”kaoset” i landet och som gett upp hoppet om att komma undan följderna av sparpaketen.

.

Greklands pensionärer pressas som citroner av Papandreou

Papandreou vill helt enkelt ta sig an utmaningen att mobilisera en tyst majoritet för ett ja till avtalet i Bryssel. Med ett ja i ryggen kan han sedan luta sig mot ett demokratiskt beslut av folket och framställa de som protesterar och demonstrerar som en oresonlig minoritet.

Ska han lyckas? The answer is blowing in the wind, som Dylan sjöng. Idén att folkomröstningen ska hållas först i januari lämnar dörren öppen för alla sorters överraskningar. Redan dagen efter hans utspel gjorde vissa ledare i Pasok uppror mot chefen och innan veckans slut tvingas han kanske lämna sin post som premiärminister. Starka krafter vill inte ha en folkomröstning. Nu på fredag ställs Papandreou inför en förtroendeomröstning i det grekiska parlamentet och med bara 152 av parlamentets 300 medlemmar bakom regeringen riskerar den att falla. Avoget mot en folkomröstning gäller också i EU där Merkel och Sarkozy redan i tisdags sa att avtalet i Bryssel ska följas till punkt och pricka. De båda toppfigurerna i EU har inget till övers för demokratiska omröstningar kring ”nödvändiga realpolitiska åtgärder”.

PS: Om du vill läsa mer om den grekiska krisen hittar du en bra intervju med den belgiske ekonomen Eric Toussaint på bloggen Röda Malmö

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,SVD4,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Sjöstedt,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Papandreou, Aten, Merkel, Sarkozy, Kris,

-Giriga svin styr våra företag

.

Rubriken ovan är Paul Kennys, ordförande i den brittiska fackföreningen GMB med 600 000 medlemmar. Paul Kennys skarpa utfall orsakades av en finansrapport som visar löneökningarna för landets toppchefer.

.

GMBs Paul Kenny sparar inte på krutet.

.

-Det här är ett belysande exempel på hur giriga svin styr våra företag, sa Kenny. Ilskan riktade sig mot toppcheferna i de 100 största bolagen som fick 49 procent högre inkomster under 2010. Det står att läsa i statistik från Incomes Data Services.

Samtidigt publicerades en annan rapport som visar att de genomsnittliga löneökningarna för 90 procent av landets arbetare i 294 yrken i sommarens löneförhandlingar var 2,6 procent vilket är bara hälften av inflationen. Det innebär att vissa yrkesgrupper sett sina löner minska med upp till 20 procent medan de ”giriga svinen” skott sig i vanlig stil.

I tidningen The Independant finns en kort lista över de ”girigastes” totala inkomster som verkställande direktörer i olika bolag. En vanlig arbetare i samma företag kan jobba hela livet utan att tjäna en årsinkomst för de ”giriga svinen”. I genomsnitt låg inkomsten på 40 miljoner kronor för cheferna i de 100 största företagen. Riktigt blygsamt jämfört med herrarna och en ensam dam här under.

VDs inkomster 2010:

Mick Davis (Xstrata) £18,426,105

Bart Becht (Reckitt Benkiser) £17,879,000

Michael Spencer (ICAP) £13,419,619

Sir Terry Leahy(Tesco) £12,038,303

Tom Albanese (Rio Tinto) £11,623,162

Sir Martin Sorrell (WPP Group) £8,949,985

Todd Kozel (Gulf Keystone Petroleum) £8,913,223

Don Robert (Experian) £8,601,984

Edward Bonham Carter (Jupiter Fund Management) £8,003,641

Dame Marjorie Scardino (Pearson) £8,003,6

.

Media: DN1,SVD1,DN2,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Löner, England,

Är krisen över?

.

Det är något märkligt med alla dessa toppmöten. En lösning på eurokrisen var långt borta. Det sa i alla fall många toppolitiker och media. Sedan är det som om någon lyft trollstaven och så är alla överens om en lösning. Är det ett spel för galleriet som ska visa offentligheten att våra toppolitiker verkligen tar ansvar för framtiden?

Vilket som, så basunerade media i går morse ut att Merkel, Sarkozy och alla andra under stora ansträngningar manglat fram ett räddningspaket för att hindra det grekiska dramat att sluta i kaos .

Mötet i Bryssel enades om ett fyrapunktsprogram som bland annat likviderar 100 miljarder euro av den grekiska statsskulden.

.

En sista natt med gänget?

.

1. Bankerna som innehar grekiska statsobligationer går med på att halvera deras värde. Det motsvarar 100 miljarder euro. Vilka som förlorar dessa fordringar är höljt i banksekretessen. De största beloppen hålls av grekiska och franska banker.

2.  EUs räddningsfond ska förstärkas från 250 miljarder euro som finns kvar i kassan till 1 000 miljarder euro så att resurser ska finnas att tackla en kris i Spanien eller Italien.

3. Grekland får tillgång till 100 miljarder euro i januari

4. Bankernas ska öka sin egen kapitaltäckning till 9 procent och de som inte klarar av det på egen hand ska få hjälp av EU.

Det här låter som tuff medicin för de privata bankerna eftersom de går med på att skriva av hälften av sina fordringar på den grekiska staten. Men skenet bedrar. De som äger obligationerna har redan inkasserat hög avkastning på dem i flera år kanske. Börsuppgången efter mötet i Bryssel är också kompensation. Vad de stora kapitalägarna förlorar på gungorna kommer igen via karusellen.

Dessutom finns det något extremt osunt i systemet. Ingen vet vilka som i sista hand äger dessa obligationer och vilka pengar som använts för att köpa dem. Stora belopp bara förvaltas av bankerna å privata kunders vägnar och de gömmer sig oftast bakom brevlådeföretag i skatteparadisen. Det krav som förts fram i Grekland på en offentlig räkenskapskontroll skulle visa vilka som äger obligationerna och hur de finansierats. Både en och två finansiärer i skatteparadisen föredrar att förlora halva värdet på sina obligationer än att träda fram i offentlig belysning.

.

Sarkozy vek sig inför Merkels krav på privata bankernas bidrag.

.

En bisarr affekt av pakten i Bryssel är att flera grekiska banker kommer att nationaliseras, trots att EU och IMF ständigt tjatar om att Papandreou ska privatisera allt som går att privatisera. Men de privata grekiska bankerna sitter inne med 44 miljarder i statsobligationer som plötsligt halveras i värde. Papandreou var dock inte sen med att garantera att de som förstatligas så snart som möjligt ska privatiseras på nytt. Underförstått –staten ska ta hand om förlusterna och rädda de privata kapitalägarna.

Har börsen rätt när den gör glädjeskutt efter besluten i Bryssel? Knappast, för det verkligt stora problemet som ligger i en nära framtid är en eventuell djup recession till följd av de groteska åtstramningspaket som alla regeringar i Europa är i färd med att köra ner i halsen på den arbetande befolkningen. Nödlösningen för den grekiska statsskulden kanske hindrar en omedelbar inställning av Greklands avbetalningar och en krasch för ett antal banker i Europa. Men den ekonomiska stagnationen, med låga investeringar i den reella ekonomin, en ökande arbetslöshet och allt fler människor som faller ner i ren missär kan komma att köra Europas ekonomier i botten.

Två saker utanför Europa kan påverka utvecklingen. Dels hänger mycket på vad som händer i USA. Om den republikanska majoriteten i Kongressen sluter upp bakom de mest reaktionära förslagen om nedskärningar av allt som luktar kollektiva försäkringar, arbetslöshetsunderstöd och andra offentliga utgifter då ökar risken betydligt för att hela världsekonomin faller ner i en djup svacka.

.

Kinas byggboom kan sluta i ett hårt fall

.

Om dessutom den kinesiska ekonomin börjar få kalla fötter då är en världskris garanterad. Det finns tydliga tecken på att den kinesiska ekonomin är skörare än vad som landets ledning vill medge. Byggboomen i kuststäderna börjar ta formen av en gigantisk spekulationsbubbla och de lokala och regionala myndigheterna har skulder som får den grekiska statsskulden att blekna. Kommunistpartiets ledning tassar fram på tunn is. Den enorma valutareserven är en god stötdämpare men om byggboomen exploderar då kan den snabbt smälta bort.

.

Medaia;DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,DN3,SVD3,GP1,

Bloggare;Sjöstedt,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Euro, Kris, Merkel, Sarkozy

Occupy Wall Street har rätt

-Vi är 99% , skanderar demonstrationerna på Wall Street och i andra amerikanska städer. De har i alla fall rätt till 90%. I det här diagrammet nedan ser du att medan 90% av realinkomsterna i USA nästan legat still sedan 1979 har den rikaste 100-delen och ännu mer den rikaste 1000-delen sett sina inkomster rusa i höjden. Det här är den materiella grunden till de protesterande människornas slagrop.

.

Utvecklingen gäller reallöner, det vill säga inflationen är borträknad. Medan 90% av lönerna steg bara 5% under hela perioden, uteslutande beroende på en kraftig ökning 1997-2001, kunde de rikaste se sina löner stiga med 224 % respektive 390 % under perioden 1979-2007.

.
Media:DN1,DN2,SVD2,GP1,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Occupy Wall Street, Löner, USA, Rika

Ett val med hjärtat

.

De första fria valen i Tunisiens historia är avklarade. Valdeltagandet slog alla prognoser. Närmare nittio procent som skrivit in sig på vallistorna deltog i söndagens historiska val. Det exakta valdeltagandet får vi veta senare eftersom de som inte fanns med i röstlängderna också kunde rösta genom att visa upp sitt ID-kort.

.

I vallokalerna räknades de enorma valsedlarna för hand

.

Däremot står det redan klart att det islamska partiet Ennahda utgår som den väntade stora segraren. Exakta tal finns inte ännu tillgängliga, men allt talar för att partiet får cirka 35 procent av de avlagda rösterna. Med det antalet kommer Ennahda att besätta 60 av de 217 platserna i den konstituerande församlingen, alltså långt ifrån en egen majoritet.

En stor överraskning är att en liberal koalition, under namnet demokratiska poolen, får endas 6 procent och ännu större överraskning är att Progressiva Demokratiska Partiet, med Ahmed Chebbi som ledare, hanar kring 10 procent och inte de 20 procent som spåtts.

De två näst största partierna blir därför det vänster-nationalistiska partiet CPR, med 15 procent, under ledning av Moncef Marzouki och det socialistiska Ettakatol, med 12 procent, vars ledare heter Mustapha Ben Jaffar.  Därpå följer Petitionspartiet, PP, med 9 procent. PPs ledare Hachemi Hamdi fick 90 procent av rösterna i sin hemstad Sidi Bouzid, januarirevolutionens vagga.

.

Moncef Marzouki är känd av alla för sin decennielånga kamp mot diktaturen.

.

Av dessa resultat kan man dra en solklar slutsats. Nämligen att valet i söndags var ett känslornas val, inte ett val bestämt av program och idéer. Samtliga partier som gjorde bra ifrån sig, från Ennahda till PP, leds av personer som är kända för sitt modiga motstånd mot diktaturen och det i årtionden.

Ennahada förföljdes hårt, många medlemmar har passerat åratal i fängelse och ledaren Rached Ghannouchi tvingades till landsflykt i 22 år. Moncef Marzouki är känd för sitt engagemang i Tunisiens Kommitté för de mänskliga rättigheterna något som kostat honom flera år i fängelse och påtvingad vistelse i Frankrike.

Däremot straffades PPDs ledare Ahmed Chebbi antagligen för sin eviga opportunism. Han accepterade att kollaborera med Ben Ali under en viss period och han accepterade omedelbart en ministerpost i övergångsregeringen i januari.

Resten av alla småpartier, ett 80-tal, har helt enkelt stått på sidan som maktlösa åskådare. Den radikala vänstern var oförmögen att bilda en valallians. Några platser i den konstituerande församlingen kan det kanske ändå bli tack vare det proportionella valsystemet som gynnar småpartier. Om den radikala vänstern hade kunnat nå bättre resultat om den bildat en gemensam plattform är svårt att svara på. Sett till att bara ”gamla kämpar” fått folkets röst är det tveksamt om det hade ändrat något av resultatet.

.

Valhemligheten skyddades av kartongbås

.

Att ett islamskt parti blir det överlägset största partiet skapar oro både i sekulära kretsar i Tunisien och bland västerländska regeringar speciellt i EU, som har ett frihandelsavtal med landet. Hittills har ledningen för Hannahda gång på gång försäkrat att de tunisiska lagar som statuerar om kvinnans legala rättigheter och minoriteters rättigheter inte ska ändras. Många har tvivel kring vad Ennahda verkligen vill lagstifta om. I den Konstituerande församlingen måste dock partiet ingå en koalition med minst två-tre partier för att ha en majoritet kring förslaget till ny konstitution.

.
Att som förstagångsväljare hitta rätt bland alla partier var inte lätt.

.

-Vi respekterar kvinnans rättigheter som de statueras i lagen och jämlikheten mellan alla tunisier oavsett deras religion, kön eller social tillhörighet, deklarerade Nourreddine Bhiri, ledare i Ennhada.

-Vi hoppas att snabbt kunna skapa stabilitet och gynnsamma villkor för investeringar, sa partisekreteraren Avdelhamid Jlassi för att lugna det utländska kapitalet.

Nästa etapp i den politiska processen blir att skriva en ny konstitution och val av en ny övergångsregering i den konstituerande församlingen. Sedan ska det enligt planerna hållas parlamentsval och presidentval inom ett år. Ett år är en lång tid i en process där en diktatur störtas och om inte löftena om frihet och ett bättre liv uppfylls kanske landets gator och torg på nytt fylls av protesterande folkmassor. Tålamodet är lågt och förhoppningarna höga.

.

I Kef vakade milis över säkerheten vid vallokalerna

.

Tunisien var först att störta sin diktator och först att hålla fria val. Mubarak följde tätt inpå och fria val i Egypten ska hållas i november. Khaddafi har just avtackats för gott. Inom ett år ska libyerna för första gången gå till val. Enorma utmaningar väntar för de som störtat sina despoter. Många fällor ligger redan utlagda. Exakt hur de demokratiska revolutionerna i Nordafrika kommer att utvecklas beror uteslutande på styrkeförhållandet mellan de olika sociala, sekulära och religiösa skikt som ska mäta sina krafter på den samhälleliga arenan.

.

Media: DN1,SVD1,DN2,SVD2,SVT1,GP1,GP2,SVD1,SVD2,DN1,DN2,GP3,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ennahda, Islam, Revolution,

Tio månader efter Ben Ali tar revolutionen ett nytt steg

Senaste nytt: Gårdagens historiska val drog mycket stort deltagande. Av de 4,15 miljoner som skrivit in sig på de frivilliga vallistorna röstade över 90 procent. Valets resultat kommer att publiceras i morgon, tisdag. Valdeltagandet kan inte beräknas ännu eftersom de cirka 3 miljoner som inte finns med på vallistorna kunde ändå delta genom att visa upp sitt ID-kort vid röstningen.  Vi återkommer med en analys av valet när detaljerna finns tillgängliga.

.

I morgon söndag 23 oktober hålls det första fria valet i Tunisiens historia. Det är en frukt av revolutionens seger den 14 januari då despoten Ben Ali jagades på flykten av ett folk i uppror.

.

Ben Ali var den första diktatorn som jagades iväg. Mubarak och Kaddafi hängde på.

.

Med diktatorns flykt föddes många förhoppningar om ett nytt Tunisien. Ungdomen och landsbygdens folk segrade trots diktaturens försök att stoppa dem med brutalt dödligt våld. Framtiden lovade ett nytt liv. I dag tio månader sedan är det många förhoppningar som inte infriats och risken att de aldrig infrias finns.

Men nu ska det hållas val till en Konstituerande församling med uppgift att skriva och anta en ny grundlag. Den som finns var skräddarsydd för Ben Ali. Liksom i Spanien efter Francos fall och liksom i dagens Egypten finns det en uppsjö av partier, koalitioner och individer som ställer upp i valen. De ska slåss om 217 platser i den nya församlingen. Det är nästan elva tusen namn på de 1 750 vallistorna som cirkulerar. Ett stort antal partier presenterar sammanlagt 790 listor, 79 av listorna står partikoalitioner för och 701 av listorna representerar individuella kandidater till en lagstiftande post.

Allt är i sin tur uppdelat i 27 valdistrikt plus 6 valkretsar i utlandet. I Frankrike finns närmare en halv miljon tunisier. De är en del av de sammanlagt sju miljoner medborgare som har rösträtt i morgondagens historiska val. En mycket omskriven aspekt på valsystemet är att absolut paritet råder mellan män och kvinnor på röstsedlarna. Alla listor måste bestå av varannan man varannan kvinna. Det innebär att det finns lite över fem tusen kvinnor på valbar plats i valet. Det innebär inte att det kommer att bli hälften kvinnor i den konstituerande församlingen. För vallagen preciserar inte hur första namnet på valsedlarna ska utses. Därför är det bara 5 procent av de existerande 1 750 listorna som har en kvinna på första plats vilket antagligen speglar kvinnornas andel i den kommande församlingen.

.

Det var landets fattiga och arbetslösa som segrade 14 januari

.

Det är dock inte mycket av människornas vardagsliv som ändrats sedan de omtumlande dagarna i januari. Ett vykort över Tunisien ”före och efter” är förvillande lika. Det visar ett smalt välmående band utefter landets kustremsa med hotell efter hotell, villaområden för de rika, inhemska och framför allt utländska företag som under Ben Ali stod för 70 procent av landets industriproduktion. Innanför den vackra kusten finns det mest bara misär. Inget har blivit bättre materiellt sett för den stora majoriteten av befolkningen. Tvärtom har arbetslösheten ökat och dyrtiden skjutit en stor del av befolkningen ner under fattigdomsstrecket som beräknas ligga kring 200-250 euro i månadsinkomst.

-Bakom de blänkande fasaderna finns analfabetism, två miljoner personer under fattigdomsstrecket, byar utan el och vatten, en nation där avloppen svämmar över när det regnar, skriver Le Mondes reporter på plats två dagar innan valet.

-De två presidenterna Habib Bourguiba och Ben Ali såg enbart till kuststädernas utveckling och lämnade resten av landet i träda, fortsätter Le Mondes reporter.

Ändå har mycket ändras och ingen som deltog i revolutionen vill vrida klockan tillbaka. Frihet att säga vad man tycker är en lika stor skatt för en fattig tunisier i Sidi Bouzid som för Svensson på Söder. Samtidigt är det uppenbart att om inte revolutionen uppfyller vad den lovat då kommer vinden att vända och all sorts demagoger riskera att vinna gehör.

Det var de fattiga och de unga arbetslösa som gjorde revolution och som jagade diktatorn på flykt. Men det spontana upproret skapade inte en ny makt som svarade mot revolutionens krav. Den hastigt bildade övergångsregeringen innehöll till sin huvuddel representanter för den härskande eliten och dess viktigaste uppgift att rädda vad som räddas kunde av etablissemangets plats. Även om den omedelbart tvingades till eftergifter, som att göra sig av med de mest hatade representanterna för Ben Ali och hans parti RCD, förblev makten kvar i händerna på de som vill begränsa revolutionen till formellt borgerligt demokratiska förändringar utan att ta tag i den sociala situationen för majoriteten av landets arbetande befolkning. Under de tio månader som gått efter Ben Alis fall har övergångsregeringen stått för en sorts mjuk kontrarevolution, där gamla höjdare i RCD kommit tillbaka köksvägen sedan RCD förbjöds.

Sihem Bensedrine, den kvinnliga chefen för den fria radiostationen Kalima pekar på fyra områden där övergångsregeringen släpat fötterna för att skydda den gamla regimens anhängare.

.

Håll Tunisien rent – ut med RCD

.

 -Arkiv med information om diktaturens missdåd och korruption har inte släppts och delar av arkiven har också förstörts. En polischef som avslöjade fifflet med arkiven åtalades till och med men har nu släpptes efter fyra månaders fångenskap.

-En reform på djupet av rättsväsendet har lyst med sin frånvaro. Det gamla teamet i Justitiedepartementet sitter kvar och skyddar diktaturens nomenklatura. Bara de värsta typerna har avskedats. Samtidigt har inget hänt med processerna mot de ansvariga för de över 300 som dödades av regimens säkerhetsstyrkor och väpnade gangsters.

-Reformen av polisväsendet som tog fart omedelbart efter revolutionen har helt stannat av. Den nya ministern som ansvarar för reformarbetet har låtit arbetet helt stoppa upp.

.

Den gamla polisen är i mycket tillbaka på gatorna.

.

-Reformen av media har också stannat av. Den gamla regimens lobby har lyckats bevara kontrollen över de flesta tevestationer och tidningar. Valet täcks därför huvudsakligen av media som manar till försoning, moderation och andra eufemismer för skydd av den härskande klassens intressen och makt.

Så hur går det i morgon? Vem vinner? Med det proportionella valsystem som införts kan inget parti eller koalition ensamt vinna en majoritet i den konstituerande församlingen. Störst av alla blir utan tvekan det islamska partiet Ennahda som leds av Rachid Ghannouchi som levde i landsflykt i London under Ben Ali. De vinner därför att de finns organiserade på landsbygden där revolutionens folk finns och därför att de oftast är de enda som reser deras problem. Många kommer att välja Ennahda därför att de förföljdes extremt hårt under diktaturen och som alternativ till partiet finns det mest helt okända och oprövade krafter.

Men vad står Ennahda för? Plattityder om emirat, sharialagar och religiös diktatur saknas inte i europeiska media vilket mest speglar den islamofobi som slagit rot i alltför många läger. Om Ennahda ska jämföras med någon politisk strömning blir det Erdogans islamska regeringsparti i Turkiet som ligger närmast.

.

Rachid Ghannouchi säger sig stå för en tolerant och modern islam.

.

Här på bloggen har vi naturligtvis inga sympatier för religiösa strömningar som blandar sig i politiken eller som vill blanda in religionen i politiken, vare sig om det gäller muslimska partier eller svenska kristdemokrater. Men nu finns de och så länge de förespråkar demokratiska fri- och rättigheter för alla och arbetande människor sluter upp bakom deras program ska de naturligtvis respekteras och garanteras deltagande i den politiska processen. Erfarenheten av vad som hände när den algeriska militären konfiskerade islamisternas valseger förskräcker än i dag stora delar av Algeriets medborgare. Mycket av den fundamentalistiska terrorism som utvecklats hade aldrig sett dagens ljus om det algeriska folkets val hade respekterats.

I tal och skrift jämför sig också Rachid Ghannouchi med Erdogan och säger sig stå för en demokratisk statsform med islam som statsreligion. För vissa är det redan ett rött skynke. Men det beror på vad det döljer. I Sverige var protestantismen statsreligion till för inte så länge sedan och i katolska länder är den det fortfarande. Frågan är vad partiet Ennahda menar?

I ett öppet brev publicerat i den brittiska tidningen The Guardian skriver Rachid Ghannouchi att religionen ska vara en privatsak.

-Vi har länge förespråkat demokratin i huvudfåran inom politisk islam, vilket vi tror är bästa skyddet mot orättvisor och översitteri.

-Fredliga maktskiften via val, respekt för folkviljan, beskydd av kvinnans rättigheter, rättsväsendets självständighet, frihet för press och media och skydd av minoriteters rättigheter står inte i motsättning till islam, skriver Ghannouchi.

I samma text står det också klart att hans parti inte har något alternativ till den kapitalistiska ekonomin och inte ens till den förhärskande nyliberalismen.

-Vi förespråkar ett ekonomiskt system som uppmuntrar privat företagande och initiativ och som stimulerar investeringar… Vi vill göra vårt land till ett vibrerande och attraktivt ekonomiskt centra för inhemska och utländska investeringar, skriver han och lämnar inget tvivel om vilket system Ennahda står för.

.

Den unga kvinnans önskan håller på att uppfyllas.

.

Menar Ennahda allvar och kan man ta Ghannouchi på orden eller gömmer han en islamistisk agenda i skjortärmen som vissa menar? Det är inte möjligt att vara helt säker på den saken. Men allt tyder på att han är en tunisisk Erdogan. Vad som definitivt lägger hinder i vägen för en islamsk fundamentalism inom överskådlig framtid efter valet är att den bas som väljer att stödja Ennahda väntar sig reella sociala förändringar och inte nya religiösa förhållningsregler och moralkakor.

Så här säger en ledare för det socialistiska partiet Ettakol:

-Folk kommer att rösta på Ennahda därför att de är besvikna. De rika har blivit rikare och de fattiga ännu fattigare… Ennahda pratar inte om religion, de talar om klassfrågor.

Den socialistiska vänster som finns och de sekulära borgerliga partierna kommer inte att vinna valet. Men den politiska terrängen efter diktaturens fall är öppen och fri. De som gjorde revolution förväntar sig verkliga förändringar till det bättre. De som går segrande ur morgondagens val kan inte bortse från de förväntningar som finns på dem.     

.

Media:DN1,DN2,SVD1,GP1,DN3,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD3,SVT1,DN6,DN7,

GP2,DN8,

Bloggare: Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Erdogan, Islam, Ben Ali,