Segern i Libyen ger kraft

Över hela Nordafrika och i Mellanöstern firar människor Khaddafis fall. Här under finns en kort rapport från Jemens huvudstad Sanaa. Tiotusentals oppositionella mot landets diktator Saleh visade sin glädje över att Khaddafi är slut. Nu är det Salehs och Baschar Assads tur skanderade demonstranterna.

.

I Sanaa samlades tiotusentals i protester mot Saleh..

Stärkta av Muammar Khaddafis död intog tiotusentals demonstranter gatorna i Jemens huvudstad för att kräva president Ali Abdullah Salehs avgång.

-Ali, nu är det din tur, din och Bashars, skanderade demonstranterna, med hänvisning till president Bashar al –Assad, en annan ledare i regionen som möter protester typ arabiska våren.

-Varje diktator möter sitt öde, sjöng de när de marscherade genom Sanaas centrum under beskydd av oppositionella trupper som bytt sida och nu stöder protesterna mot regeringen.

-Khaddafis död har eldat på revolutionärer världen över, och speciellt i Jemen, sa Walid al-Ammari , en talesperson för de unga aktivister som stått i spetsen för nio månaders protester mot Salehs styre.

-Nu måste Saleh dra lärdom av Khaddafis död, som kallade libyerna råttor men som till slut fångades som en råtta i en tunnel, sa al-Ammari till AFP.

.

-Bye ,bye Khaddafi… nu är det din tur, säger plakatet om Baschar Assad under en demonstration i går i Syrien.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Jemen, Saleh, Assad, Khaddafi, Libyen Syrien

Tänk om hela världen gör uppror!

.

Niohundrafemtioen demonstrationer i åttiotvå länder. Vad är det som händer? Den 15 oktober ropade hundratusentals människor världen över ut sin upprördhet över det kapitalistiska systemets orättvisor, ojämlikhet och allt större misär för allt fler, unga, arbetare och äldre.

.

De ungas allt svårare situation på arbetsmarknaden spelar en stor roll i mobiliseringen.

.

Det var enorma demonstrationer och små demonstrationer, men alla vände de sig tillsammans mot den lilla stenrika elit som styr och ställer över ekonomiska beslut, som prioriterar allt som ger maximal profit åt dem själva medan alla andras samhälleliga behov sätts på undantag.

-Vi är 99% , har den amerikanska rörelsen OWS, Occupy Wall Street, gjort till sin slogan och visar därmed att det är en extremt liten kapitalistisk elit som styr över deras liv.

Hur många var de? I New York deltog kring 15 000 och i Washington lika många, i Madrid 150 000, i Barcelona 150 000, i Rom 200 000, i Lissabon 100 000, i Santiago 50 000, i Bryssel 8 000. Plus alla andra som demonstrerade i hundratals städer världen över. Det som startade med några tält på Wall Street blev på några veckor till en världsomfattande protest mot den internationella finansens diktatur över våra liv. Det genomgående i alla demonstrationer i världens alla hörn var upprördheten över kapitalismens oförmåga att tillfredsställa vanliga människors dagliga behov av arbete, trygghet och bra levnadsvillkor i allmänhet.

.

Amerikanska media ser som vanligt ned på vanliga människors protester.

.

De som samlades kommer från många olika bakgrunder med skilda erfarenheter av det brutala liv alltfler tvingas leva. Där fanns människor som drivits från sina hem efter bolånekraschen, de så kallade sub-primes. Där fanns de som förlorat sina arbeten på grund av utlokaliseringar och rationaliseringar. Där fanns unga välutbildade utan arbete och utan hopp att finna ett arbete. Där fanns många unga som tvingats bryta sina studier sedan studiekostnaderna tvingat dem på knä och andra som flyttat hem till sina föräldrar på grund av omöjliga hyror. Där fanns de som Europas politiker vill tvinga betala bankernas spekulation med det ena ”sparpaketet” värre än det andra.

-Vi vill inte betala för finansens härjningar, vi är inte skyldiga, går igen som en röd tråd från New York till Aten, via London och Santiago. På så sätt kan man säga att de globala protesterna med start i Seattle 1999 gått från en huvudsakligen anti-imperialistisk agenda till en anti-kapitalistisk agenda, eller åtminstone till ett nej till nyliberalismens sociala härjningar.

.

I Seattle 1999 tog anti-globaliseringsrörelsen ordentlig fart.

.

Mitt i all glädje över de månghövdade protesterna finns också ett par besvikelser och lite smolk i bägaren. I Grekland var det knappast några demonstrationer alls den 15 oktober. Det var synd men förståeligt med tanke på den stora uppladdningen till generalstrejken den 19 oktober. På många platser var den 15 oktober en sorts revelj, en symbolisk protesthandling. I Grekland är det klasskamp för den sociala överlevnaden och den 15 oktober kanske upplevdes som lite artificiell jämfört med uppmarschen till storstrejken.

I Frankrike var det knappt några protester alls, undantaget ett par hundra här och där. Varför? Antagligen för att det just nu är en nedgång i den sociala kampen efter det bittra nederlaget i pensionsstriden. Kamplusten är inte i topp. Men också för att de unga inte ännu drabbats av arbetslöshet, uteslutning från universiteten och bostadsbrist i samma omfattning som i Italien, Spanien, Portugal och Grekland.

.

I Frankfurt samlades demonstranterna framför Europeiska Centralbanken.

.

I Rom ställdes demonstranterna inför ett annat problem –anarkisternas ”svarta block”. Så här beskriver en deltagare, Gabriele 28 år, vad som hände:

-Jag hade lust att kasta mig över dessa svartklädda, maskerade och hjälmprydda människor för att stoppa massakern. De brände bilar, krossade rutor, slog sönder ett snabbköp, attackerade ett lyxhotell, satte eld på en kasern och vandaliserade en kyrka. Vi andra skrek ”fuori, fuori, …fascisti (ger er av ..fascister). Men de var ett par tusen beväpnade med järnrör, påkar, smällare, och Molotovcocktails? Vi de ”upprörda” var säkerligen över 200 000 men obeväpnade…     

Som vanligt lyckades de ”svartklädda” ockupera spaltmetrar i media. Det måste än en gång sägas rakt ut; oavsett vilka motiv och revolutionär entusiasm som driver dem till sina handlingar är det en ”taktik” som enbart tjänar de härskandes intressen.

.

Svartklädda, maskerade anarkister bidrog med det enda de begriper -sterilt våld.

.

Men tillbaka till OWS, Occupy Wall Street. Protesterna i New York kom kanske oväntat för alla. Men de ramlade inte ner från himlen. De stora protesterna i Madison, Wiscounsin, för kort tid sedan visade redan att den sociala nedrustning som drabbar allt fler i USA börjar driva människorna ut i protester. Det är heller ingen tillfällighet att många som uttalar sig i media ser den arabiska våren som en källa till eftertanke och aktivitet. Liksom ”indignados” i Madrid och Barcelona fick styrka av Tahrir har också de ”upprördas” protester eldat på mobiliseringen i USA.  Samtidigt har OWS sina rötter i det amerikanska samhällets förfall under nyliberalismens härjningar. Det är ingen tillfällighet att det finns många offentligt anställda, speciellt skolpersonal och lärare, bland demonstranterna i New York. Delstaternas extrema sparprogram drabbar allt fler yrkesarbetande och studerande. Bara i september månad avskedades 34 000 offentligt anställda och de amerikanska fackförbunden har räknat ut att sedan 2008 har 278 000 lärare avskedats på gymnasienivå och att det med tanke på det ökade antalet elever nu saknas 326 000 lärare.

.

Även i Hong Kong samlades människor i protest mot nyliberalismen.

.

Rörelsen hämtar också energi från den enorma arbetslösheten i landet. Allt som allt, arbetslösa, ofrivillig deltid, och de som slutat söka jobb, berörs nästan 26 miljoner amerikanska arbetare och bland de 14 miljoner arbetslösa har nästan hälften varit utan arbete i mer än sex månader.

Anslutningen till OWS och andra ockupationer i landet sker mest individuellt. Det är inte politiska organisationer, fackförbund eller ens frivilligorganisationer som mobiliserat rörelsen. Den har blivit ett sätt för socialt isolerade att samlas till kamp och det är först nu i ett nytt stadium som de fackliga organisationerna ansluter sig till mobiliseringen. Det kan vara både på gott och ont. Den fackliga byråkratin har tidigare visat att den ingriper för att kunna styra aktivism till ett stöd för demokraterna. Att de skulle ha det motivet den här gången återstår att se. Men Obama har redan känt av elden under demokraternas fötter och uttalat sig i ett försök att visa att också han tillhör de 99% som står utanför. Det visar samtidigt att parollen ”vi är 99%” är tvetydig. För det är ju kanske 20% av landets hushåll som njuter av de arbetandes frukter, av de löjligt låga skatterna på de högsta inkomsterna och som liksom i många andra länder visar att de inte längre vill vara med och betala för kollektiva socialförsäkringar, en bra offentlig sjukvård, en offentlig skola värd namnet och ett solidariskt pensionssystem.

.

I Zurich protesterade också många.

.

Genom att peka på 1% som styr allt öppnar det dörren för Obamas och demokraternas demagogi om att de också tillhör de ”upprörda”. Samtidigt är ju parollen –vi är 99%  -färgstark och lätt att ta till sig. Det är ännu för tidigt att säga om Obamas försök att omfamna rörelsen ska lyckas.

Däremot har OWS ställt inför ett politiskt vägval som kommit upp inom de egna leden. Hittills har den allmänna stämningen under rörelsens stormöten varit starkt anti-auktoritär. Inga megafoner tillåts. Deltagarna repeterar bakåt vad en talare säger och inga krav på staten har ställts med motiveringen att det inte råder enighet om vad som ska krävas. De senaste dagarna har en strömning i OWS börjat förespråka kvalificerade majoritetsbeslut (2/3) i stället för total enighet i varje fråga. Samtidigt vill denna strömning att OWS ska ställa krav inte bara protestera. En majoritet av deltagarna vid stormöten har antagit ett krav på att staten ska dra igång ett stort offentligt projekt (likt Roosevelts 30-talsprogram) av investeringar, nya jobb, alla in i utbildning och så vidare. Vad som kommer att ske är inte ännu klart. Ska OWS börja ställa krav och rösta om dem med majoritetsbeslut eller ska den nuvarande modellen bestå. Fördelarna och nackdelarna med de mot varandra stående organisationsformerna är uppenbara. Den nuvarande bygger vidare på total enhet och spontanitet vilket kanske kan leda till politisk handlingsförlamning i längden. Den andra inbjuder de existerande partierna och fackförbunden att göra rörelsen till sin och därmed ta död på den ursprungliga motivationen och spontaniteten.

Bra eller dåligt? Det återstår att se. En sak är dock klar. I USA är det inte längre bara tedrickande vita extremister som syns på gatorna. Den arabiska våren, och den sydeuropeiska sommaren dyker upp på Wall Street klädd i vackra höstfärger.

.

Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Imperialism, Kairo, Occupy Wall Street,

En balanserad rapport från Amnesty

.

Av Benny & Göte.

.

-Det finns en verklig risk att vissa mönster från förr upprepas. Godtyckliga arresteringar och tortyr var ett kännetecken för Khaddafis styre, säger Hassiba Hadj Sahraoui, Amnestys chef för Mellanöstern och Nordafrika.

.

.

-Vi förstår att övergångsregeringen står inför många utmaningar, men om den inte nu markerar ett klart brott med det förgångna sänder den verkligen ut ett budskap att behandla fångar såsom det har gjorts kommer att tolereras i det nya Libyen, säger vidare Amnestys chef.

Redan från revolutionens början i februari har det förekommit övergrepp mot svarta immigrantarbetare och rasistiskt motiverade handlingar som inte kan eller ska försvaras. Amnestys rapport påminner också om att arabisk rasism mot svarta libyer och immigrantarbetare inte är en ny företeelse. Vår blogg har stött och stöder fortfarande revolutionens kamp mot resterna av Khaddafis diktatur och kampen för värdighet, frihet och demokrati. Men vi har också från första dagen tagit skarpt avstånd från de rasistiska övergrepp som förekommit. (se Libyen)

.

Bland fångade svarta finns legoknektar men troligen mest immigrantarbetare.

.

Amnestys rapport har stor trovärdighet. Organisationens internationella rykte är stort. Därför ska den också läsas för vad som står i den och inte tolkas som vissa gör för att ”äntligen” kunna bevisa att revolutionen inte är en revolution och att Khaddafis styre ändå inte var så tokigt. Amnesty säger inte att övergreppen mot de svarta är satt i system av NTC. Tvärtom hävdar rapporten att NTC uppmanar alla sina anhängare att inte utkräva laglös hämnd mot de som nu fångas i Sirte.

Amnestys rapport bygger på intervjuer med 300 fångar i Tripoli.  Det sägs finnas sammanlagt 2 500 fångar i huvudstaden. Bara det faktum att Amnesty fritt kunnat intervjua fångarna är ett tecken på att allt inte är som förr. Under Khaddafis tid var det ingen, inte en enda fånge som kunde intervjuas. En del av de som nu fastnat i rebellernas händer är enligt alla media legoknektar. Men andra är vanliga civila immigranter som inte kunnat lämna landet eller de bostadsområden de suttit fast i på grund av striderna. Övergrepp mot fångar, oavsett om de varit stridande eller civila, kan inte försvaras och skadar det samhälle som de stridande kämpar för.

.

I Khaddafis fängelsehålor försvann många för alltid.

.

Det sagt ska det också sägas att det ursinne och hämndlystnad som kommit fram i vissa tillfällen och som rapporterats av media är förklarligt utan att vara försvarbart. I Sirte hittades i onsdag, enligt The Independant och The Guardian, trettio rebeller bakbundna och mördade i kvarter som erövrats. Många av de stridande kommer från Misrata där de förlorat familjemedlemmar och vänner under Khaddafis belägring av staden. Att känslorna svallar över och hatet tar sig fula uttryck är kanske oundvikligt i enskilda fall. Däremot vill vi påstå att det inte handlar om en politik satt i system, vilket också understryks av Amnestys rapport.

I andra media finns också klara bevis för att övergreppen inte sker systematiskt och ingår i en utstakad plan för hur gripna ska behandlas. I torsdagens The Independant kan vi läsa följande.

-Inne i Sirte fanns det fortfarande människor i en del hus. Bakom en grind fanns en villa i vilken 30 sudanesiska män, kvinnor och barn gömde sig i källaren i väntan på att kunna fly. NTC-soldaterna kroppsvisiterade dem och när de inte hittade några vapen ordnade de transport med bilar ut ur staden för dem, skriver Portia Walker i tidningen den 13 oktober.

.

En legoknekt i Khaddafis sold fångas i Sirte.

.

-I ett annat hus hittades två unga män som sa sig vara civilpersoner trots att de var i besittning av en kalashnikov och ett RPG granatgevär. De fördes ut och bakbands innan de leddes bort, skriver samma reporter. Det här fallet visar emellertid också på ett problem med Amnestys kritik då den kräver att inga arresteringar ska kunna ske utan skriftliga order från åklagarmyndigheten. Ska rebellerna bara släppa de två i väntan på en arresteringsorder från Tripoli? Det vore kanske underbart om det kunde fungera så. Men har det någonsin gått till så ”civiliserat” i öppna väpnade konflikter? De gamla juridiska institutionerna har till stor upphört att fungera efter upprorets början. Det var dess åklagare, domare, fångvaktare och bödlar som var diktaturens fähundar. En ny juridisk organisation är självfallet ännu inte på plats. Det pågår fortfarande hårda strider i Sirte och Bani Walid med stora förluster i människoliv på båda sidor och efter fyrtiotvå års kompakt diktatur tar det självfallet mer än några veckor för att utveckla nya mer rättssäkra institutioner.

Amnestys legala rekommendationer i slutet av rapporten är mer en önskelista över hur det bör se ut och gå till i ett fredligt stabilt samhälle. I ett samhälle som exploderat i revolution, kontrarevolution och hårda känslor är de inte lätta att leva upp till.

.

Glädjescener från Tripoli den 21 augusti.

.

Även andra media på plats beskriver rebellernas växande avsky för de ”lojalister” som fortfarande strider i Sirte, speciellt sedan trettio av deras medkämpar hittats bakbundna och skjutna. Det fåtal som fortsätter att strida för Khaddafi kan inte vänta sig behandling med silkesvantar.

Amnestys rapport har redan blivit ett tillhygge i händerna på de som inte hade ett ord att säga om Khaddafis blodiga belägring av Misrata eller det brutala krossandet av upproret i Zawiyha.  Samma personer och grupper har i dag inget att säga om Assads brutala mord på flera tusen syriska medborgare. De som höll tyst då och nu har inte ett uns av moralisk legitimitet för sitt klagande över rebellernas oförsvarbara övergrepp. Man kan inte sitta i knäna på Khaddafi och Assad och peka finger mot de som gör uppror.

Nu när striderna i landet närmar sig slutet är det av stor vikt för revolutionens legitimitet och fortsatta utveckling att de som tagits tillfånga ges en rättvis behandling. De som var vanliga immigranter men fängslats måste friges och behandlas korrekt och erbjudas fortsatt arbete i landet eller hjälp att åka till hemlandet. Vilket redan sker. Flera tusen arbetare från Niger har hjälpts över gränsen till hemlandet. De som kan bevisas ha stridit på Khaddafis sida som betalda legoknektar ska behandlas på det sätt de förtjänar, det vill säga åtalas för brott mot det libyska folket.

.

Media: SVD1,SVT1,GP1,DN1,DN2,SR1,

Bloggare: Klassperspektiv,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Amnesty, Sirte, Khaddafi

Indiska ArcelorMittal lägger ned

.

Det kom som en blixt från klar himmel. I går eftermiddag meddelade den indiske stålbaronen Mittal att varmvalsverket i den belgiska industristaden Liège läggs ned och att de över tusen anställda avskedas.

.

Svåra tider väntar för de tusen anställda. Kampen förbereds.

.

Det är ett svårt slag mot en region med redan hög arbetslöshet. Det handlar om minst fem tusen arbeten som drabbas när alla underleverantörer och lokala firmor som berörs räknas in. I 200 år har Lièges arbetare tillverkat järn och stål. I decennier har de också stått i spetsen för arbetarklassens kamp för bra arbetsvillkor, korrekta löner och respekt för ingångna avtal med de fackliga organisationerna.

Just den sista punkten gör nu de arbetande och de fackliga ledarna rasande. Det är mindre än en vecka sedan företaget backade i en konflikt om visstidsanställning och facket proklamerade en stor seger. Redan då visste naturligtvis ledningen vilket besked som väntade. Chocken för de anställda är enorm och känslan av att ha ljugits rätt upp i ansiktet kan vändas till en våldsam försvarskamp. Stålarbetarna i Liège har redan visat vad de kan uträtta när det kommer till strid.

.

I dalgången mellan floderna Sambre och Meuse

har järn och stål närt berfolkningen i 200 år.

.

ArcelorMittals verk i Liège tillhör ståljättens mest produktiva enheter i hela Europa och strategin bakom nedläggning är svår att förstå för de fackliga ledarna som i går hänvisade till koncernens uppköp av malmgruvor världen över och de enorma vinster som görs.

-ArcelorMittal är ren och skär kapitalism, sa en facklig ledare till belgiska RTBF och menade att bolagskoncernen dessutom inte går att lita på.

.

För François Gomez, ledare i facket FGTB, väntar svåra dagar.

.

–Alla ska veta att de inte håller sitt ord, sa fackets representant, som också förklarade att arbetarna helt tappat förtroendet för den lokala ledningen i Liège. De kallas för ”legoknektar” av arbetarna och facket har redan meddelat att inga förhandlingar kommer att hållas med de lokala cheferna.

Det är ännu för tidigt att sia om hur den här striden kommer att sluta. Det finns inte fog för stor optimism. Tusen arbetare ställd mot jätten ArcelorMittal har inte kraften att ensamma segra. De närmaste dagarna kommer de säkerligen att vända sig till den regionala vallonska regeringen med krav på socialisering av stålverket eller att driften tas över av andra bolag som exempelvis det franska Usinor.

En hård strid väntar. Här på bloggen kommer vi att följa vad som händer. Stay tuned.  

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Finanskrisen, facklig kamp i Europa, EU, Liège,

I media: DN1,DN2,SVD1,GP1,

Slutstrid i Sirte. Dags för politik

.

När du läser det här har kanske det sista motståndet från Khaddafis styrkor i Sirte brutits och revolutionens första steg säkrats –Khaddafis diktatur är begraven.

Men det som är slutet på en fas är början till en ny. Nu gäller det för de människor som med vapen i hand befriade Misrata efter en lång och krävande belägring, de som befriade Tripoli och de som innan dess besegrade elitstyrkorna i Benghazi att försvara de landvinningar som gjorts och kämpa för att allt de slagits för blir verklighet. Att alla demokratiska fri- och rättigheter för första gången blir till vardag för landets befolkning, att berbernas och andra minoriteters rättigheter blir verklighet och att landets rikedomar används till att bygga det samhälle som de enorma oljeresurserna möjliggör.

Redan kan vi se en process liknande den i Tunisien, där den enhet som rådde i förkastandet av diktaturen splittras upp efter klassgränser och gruppintressen. Det är närmast en historisk knäpp på näsan att oljearbetarna vid det amerikanska oljebolaget Conoco-Phillips anläggningar i Waha redan gått i strejk. De kräver att alla direktörer som aktivt stödde Khaddafi ska avskedas innan de återgår till arbetet.

.

.Så här såg de utländska oljebolagens inflytande i Libyen ut innan revolutionen.

.

Detta är säkert bara den första rörelsens bland de arbetande i landet, som inte offrat söners och sina egna liv i kampen mot diktaturen, som tar strid för sina egna klassintressen. Hittills har övergångsrådet TNC varit den samlande paraplyn för kampen. Om den inte visar att den kan möta de krav och förhoppningar som ställs på en ny regim kommer vi mycket snabbt att få se slitningar i dess led som går utöver de smärre ”stresstecken” som funnits hittills. I många vänsterkretsar har det tagits för givet att TNC kommer att bli en nickedocka i USAs band. Det kan bli så, men det är mycket troligare att motsättningarna i samhället kommer att speglas också inom TNC och många turer kring ministerposter kan väntas, på samma sätt som den tunisiska övergångsregeringen bytte ministrar var och varannan dag som eftergifter till kraven från gatan.

.

TNCs delegation vid ett möte med EU.

.

Sirtes fall är avgörande för diktaturens fall. Inte bara rent militärt. Utan kanske ändå mer av symboliska skäl. Sirte var Broderns stad. Den hade byggts upp från grunden med oljepengar i ett ”grandiost” projekt för att göra staden till Afrikas huvudstad med konferensanläggningar av internationell standard. Hela kvarter i staden består av bostäder för officerare i den fallna regimens elitförband och för många priviligierade ur Khaddafis egen klan.

Ur ren humanistisk synpunkt kan vi beklaga att tyvärr också oskyldiga människor råkat illa ut och dödats eller sårats under belägringen av Sirte liksom alla civila som fick sätt livet till vid upproret i Benghazi, resningen i Tripoli, krossandet av revolten i Zawiya och inte minst det heroiska motståndet i Misrata. Men i alla inbördeskrig och revolutioner drabbas ett antal oskyldiga civila som kommer i kläm när historien lämnar sina upptrampade fotspår och får ett utbrott.

.

Stora delar av Misratas centrala delar förstördes av Khaddafis artilleri.

.

Men det finns också alltid ”oskyldiga civila” som medvetet väljer att ansluta sig till de stridande krafterna i en revolution eller ett inbördeskrig. Tyvärr är det så ett samhälle i uppror fungerar. Bara för ta något så näraliggande oss som det finska inbördeskriget. Där var det inte bara arbetare i det röda lägret och aristokratiska officerare i det vita lägret. Det fanns också frivilliga fattiga arbetare i de vitas styrkor. De valde sida och fick betala för sitt val om de togs av de röda. Samma sak händer i alla konflikter. I Egypten är det många mycket fattiga personer som villigt lät sig engageras i de banditgäng som Mubaraks regim använde som stormtrupper mot politiska motståndare. De finns kvar fortfarande och går nu indirekt militärens ärenden genom att provocera och angripa demonstrationer.

.

Vissa väljer alltid att sluta upp på förtryckets sida.

.

I Sirte är det uppenbart att en del av stadsborna frivilligt anslutit sig till Khaddafis trupper för att försvara vad de anser ha varit ett gott och priviligierat liv. De har gjort sitt val och kämpar med livet som insatts på diktaturens sida. De beklagar inte själva sitt val. Varför ska vi beklaga det i deras ställe?

Detta reser en annan fråga. Hur många civila oskyldiga offer har mist sina liv i revolutionen sedan 17 februari? Jag vet inte och jag tror inte någon annan har en siffra som kan betraktas som den rätta. Ingen vet hur många som avrättats av Khaddafis trupper i de städer som togs tillbaka efter den första resningen över hela landet, med just Sirte som undantag. Ingen vet hur många civila offer som skördats av Natos missiler och bomber. Ingen vet hur många oskyldiga offer som fallit för rebellernas RPG och kulor. Gissningarna är lego i media och TNC självt säger att allt mellan 30 till 50 tusen personer dödats, civila och stridande inkluderat. Men det finns orsak att tvivla på att det är så pass många. Uppgifterna från olika städer, som kanske är bättre gissningar, adderar inte upp till de globala gissningarna. Sanningen, eller så nära sanningen som möjligt, kommer inte att låta vänta på sig.

.

Begreppen Holocaust, folkmord eller genocid ska man inte leka med.

.

Redan nu kan det ändå sägas att vissa media och ”bloggvänster” gjort till sin uppgift att hallucinera om Holocaust, Folkmord och Genocid. Till och med bloggar med anspråk på seriös källgranskning och vetenskaplig kyla gör sig till språkrör för de värsta överdrifterna. Det gäller exempelvis bloggen Klassperspektiv lyckas slå rekord. I en blogg från den 9 oktober citerar de en läkare på sjukhuset Ibn Sina som enligt AFPs reporter i all hast sa ”det här är Holocaust, inte ett lasarett”. Något som Klassperspektiv också lyfter upp till rubrik över hela bloggen.

Utan att höja ens ett frågande ögonbryn utropar bloggen det här århundradets första holocaust. Nu vet nog de anonyma skribenterna på Klassperspektiv vad ordet holocaust står för. Ändå drar de sig inte för att utan en enda kommentar publicera vad AFPs reporter sa sig höra. Man kan undra varför eftersom bloggen presenterar sig med följande högtidliga deklaration:

”Klassperspektiv är mycket noggrant med sitt val av källor. Vi som arbetar med Klassperspektiv är rutinerade och kunniga vad gäller källkritik och källkritiska principer. Vi har lång erfarenhet av bevakning av internationella konflikter, och känner till den roll som spelas av krigspropaganda och över huvud taget partsinlagor.”

Varje seriös politiker tänker efter två gånger innan ordet folkmord, eller holocaust och genocid, tas i munnen eller accepteras som beskrivning av en händelse. Många har dött i Libyen. Men att tala om folkmord och holocaust är rent nonsens. Redan termen innebär dessutom att dödandet drivs av en etnisk/nationell motsättning vilket inte är fallet i Libyen.

.

Revolutionen kommar bland annat att dömas efter den plats berberna får i samhället.

.

Men hur var det med sjukhuset Ibn Sina? I samma artikel från AFP där Klassperspektiv hittar sin feta rubrik går det också att läsa att ett femtiotal personer greps som misstänkta för att ha använt sjukhuset som bas för att skjuta mot de annalkande rebellerna. Det bekräftas av många andra medierapporter om beskjutning med RPG, granater och snipereld från sjukhusets byggnader. Enligt samma AFP-reporter och andra tidningsartiklar transporterades sedan skadade från sjukhuset som saknar läkare och personal till sjukhus i Misrata. Problemet som rebellerna stod inför var naturligtvis delikat. Hur eliminera de skjutande soldaterna i sjukhuset? Bara låta dem skjuta vidare i lugn och ro eller försöka inta sjukhuset?

Sirtes fall öppnar dörren för en ny politisk epok i Libyens historia. Hur en vald parlamentarisk församling kommer att se ut och vad den kommer att uträtta beror till största delen på de komplicerade styrkeförhållandena som existerar mellan sekulära och religiösa krafter som stridit tillsammans mot Khaddafi liksom på de regionala och etniska spänningar som finns. Det är också hur de kommande politiska striderna formar sig som avgör hur banden mellan Tripoli och Washington, Paris och London kommer att se ut.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,DN4,SVD3,SVT1,

Bloggar:KLassperspektiv,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Sirte, Revolution,

-Vi är 99%

.

Det står det att läsa på många plakat som demonstranterna på Wall Street bär. –Vi är 99% , riktar blickarna mot de enorma orättvisor och inkomstskillnader som råder i USA.

Om vi är 99% vilka är då den procent som blir över, eller som sitter överst kan man säga? När rörelsen kräver ett mer rättvist och jämlikt samhälle svarar de som representerar 1% att ”massan” hotar med klasskrig. Nu tänker de inte på barrikader, miliser och hårda strider. Nej det krig de säger hotar består av en liten skattehöjning för den översta procenten på inkomststegen.

För att tala konkreta fakta går det att vända sig till den utmärkta tankesmedjan Economic Policy Institute, som arbetar intimt med den amerikanska fackföreningsrörelsen. Bilden som EPI ger talar för sig själv och besvarar vem som för krig mot vem.

För att tillhöra topprocenten av de amerikanska hushållen krävdes 2010 en inkomst på minst 516 633 dollar per år. Då räknas löner, transfereringar och inkomst av kapital in. Tänka sig att även den rikaste procenten känt av krisen. För 2007 krävdes det 646 195 dollar för att kvala in i enprocentsligan. Börsen har ju rasat sedan dess. Men med en halv miljon dollar om året, eller cirka 3,5 miljoner kronor, lider de nog ingen nöd.

Däremot ser det mörkare ut för stora delar av de 99 procent som inte når upp i toppligan. För de 60 procent i botten, alltså mer än halva befolkningen, gäller att de tjänar högst 33 870 dollar per år, cirka 230 000 kronor per hushåll, knappt 20 000 kronor i månaden innan skatt.

För de 20 procenten i botten ligger inkomsten under 16 961 dollar per år eller cirka 78 000 kronor, knappa 7 000 kronor i månaden.

.

.

Tillhör man däremot topprocenten och dessutom bor i New York då ligger genomsnittsinkomsten på 3,7 miljoner dollar per år. Visserligen kostar det att bo i finansborgen men det går ändå ingen nöd på de som räds klasskriget.

Nu speglar ju den årliga inkomsten inte hela situationen. Hushållens samlade tillgångar har minst lika stor roll i hur ojämlikheten i samhället ser ut. För 1%-gruppen är det inga problem. Deras genomsnittliga förmögenhet är 14 miljoner dollar. Innan finanskrisens början 2007 var siffran 19 miljoner dollar. Ska vi kanske fälla en tår?

.

.

Nej, tårarna sparar vi till de 20 procenten i botten. Deras genomsnittliga tillgång 2009 var negativ, minus 27 200 dollar i nettoskulder, upp från minus 13 800 dollar två år innan. Två års finanskris visar vilka som drabbats hårdast.

För de 80 procenten i botten var genomsnittsförmögenheten 62 900 dollar. Det innebär att topprocenten äger 225 gånger större tillgångar, vilket är upp från 125 gånger 1962. Så gick det när finanshajarna gavs fritt spelrum. De behövde bara ett par decennier på sig för att skapa lika stora samhällsklyftor som de som rådde 1928. Ska vi ta det som ett varningstecken för vad som komma skall?  

.

Media: DN1,DN2,SVD1,AB1,

Bloggare: Röda Lund,Internationalen,Röda Linköping,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Wall Street, NY, Skatter, Inkomster, Rika, Fattiga

Allt från rena dumheter till mytomani

Den arabiska revolutionen, speciellt den libyska, har gett tändvätska till en rad av bloggar som i allmänhet presenterar sig som vänster, anti-kapitalistiska, anti-imperialistiska och ofta anti-auktoritära.

Här i Sverige har vi till att börja med de överlevande produkterna av den stalinistiska och maoistiska ”rörelsen” och som företräds av Kommunistiska Partiet (före detta ”errarna”) och SKP med rötter i den gamla stalinistskolan i Norrbotten. För båda gäller att världen kan delas upp i två läger som drivs av en ”huvudmotsättning” mellan USA-imperialismen (med allierade) och ”världens folk”. Utifrån den analysen, om den nu ska kallas för analys, gäller det att hålla sig på rätt sida och stödja alla som på ett eller annat sätt ”bekämpar USA-imperialismen”.

Det är anledningen till att dessa strömningar sluter upp bakom diktaturer som Khaddafis och Assads och menar att ledare som Ahmedinejad inte ska ”demoniseras”, underförstått han bekämpar ju huvudfienden. Att han offentligt hänger oppositionella och homosexuella måste räknas in under kontot ”sidoeffekter”. Det gäller nämligen att hålla sig till det väsentliga –hur huvudmotsättningen ser ut.

Den senaste galenskapen som kan skrivas upp på huvudmotsättningens konto är Proletärens hyllning av det stenreaktionära islamistiska al-Shabab i Somalia. Så här avslutas en artikel om utvecklingen i Somalia:

–I ett längre perspektiv är kamp mot den USA-stödda övergångsregimen och det otidsenliga klanväsendet nödvändigt. Vi kan tycka vad vi vill om sharialagar men i dagens Somalia är det just islamisterna och al-Shabab som står för en sådan kamp.

I det långa perspektivet är vi alla döda sa den berömde ekonomen John M. Keynes. Men det gäller inte offren för al-Shababs terror. De dog på kort sikt, ja omedelbart. De fanatiska mördarna körde in en lastbil fullastad med sprängämnen i undervisningsministeriets port och dödade 70 unga studenter som inte ville annat än att utbilda sig. Men för al-Shabab är det bara studier av Koranen som godkänns. Deras bombattentat var riktat mot människornas rätt till en allsidig utbildning. För KP är det en underordnad detalj.

.

De som ser al -Shabab som allierad i kampen mot USA är ute på hal is.

.

Att SKP gått i taket efter att upproret i Libyen startade är ännu enklare att förstå. Partiet anser helt enkelt att Libyen under Khaddafi var ett socialistiskt samhälle. Med ”huvudmotsättningen” i huvudet och socialismen redan installerad var det naturligtvis självklart att komma till Khaddafis försvar. Det lika hängivna försvaret av Assads regim kanske bottnar i en syn på Syrien som socialistiskt. Det upplyser inte partiets press om.

Vid sidan av organisationer som KP och SKP finns det dessutom en flora av bloggar som kan klassas under rubriken ”konspirationsteorier”. Den ena värre än den andra. Efter en genomgång av ett tiotal svenska och utländska bloggar verkar det som att ett par av dem utgör ”källor” till alla andra. Den mest citerade bloggen av alla går under namnet No Spin News by Christof Lehmann.(NSNBC.wordpress.com) där han presenterar sig som ” Clinical Psychologist, Psycho-traumatologist, and Political Advisor.”

En annan stjärna i galenskapen är fransmannen Tierry Meyssan som gjorde sig berömd på bekostnad av offren för den elfte september 2001. I en bok med den franska titeln ”L’Effroyable imposture”, (Det förskräckliga bedrägeriet) gör sig Meyssan till tolk för hela den surdeg av konspirationsteorier som flöt upp till ytan efter terrorattacken den 11 september. Allt var ett direkt verk av det ”militärindustriella komplexet” i USA i syfte att rättfärdiga angrepp mot Irak och Afghanistan, enligt Thierry Meyssan. Sedan dess har han arbetat mest för ryska, libanesiska och iranska media samt startat en egen blogg –Voltairenet.org. Upproret i Libyen väckte honom till liv igen. Inte revolutionen förstås, utan uppdraget att försvara Khaddafis regim. Han utmärkte sig den 20 augusti 2011, mitt under inledningen av de avgörande striderna mot Khaddafis trupper i Tripoli, hävdande i franska media att inga strider pågick, att det var rena påhitten av media i väst. Allt var lugn och ordning i staden, han visste bäst eftersom han var ”på plats”.

Men den som slår alla rekord är Dr. Christof Lehmann. Inget är för galet för att inte sättas på pränt. Jag tror faktiskt att mannen lever i en parallell värld av fantasier och grav mytomani. Att han kan vara huvudkälla till de svenska bloggar som dagligen fördömer ”rebellernas krigsbrott” visar att behovet att tro på det absurda existerar. Det ligger närmast något religiöst fundamentalistiskt i deras hållning. Allt som skrivs och sägs i vanliga media är lögn och undanhållande av sanningen. Bara de udda figurerna talar sanning. Alla andra ingår i den tysta konspirationen. Att han tillhör de som ser 11/9 som ett verk av Bush förvånar inte. Alla bloggfreak som hoppat upp i knäna på Khaddafi verkar ha det som gemensamt tankegods.

.

Ett verk av Bush och CIA?

.

–En solig septembermorgon 2001 i New York förändrades världen. En välplanerad och skickligt utförd attack, med lydiga media, satte hela den tevetittande befolkningen i chock och trauma. Sympatin flödade från de mest otänkbara platser och människor. Bara ett fåtal visste då att många av de som kallade sig offer, figurer djupt ner i USAs statsapparat och dess allierade, var de som utförde brottet, skriver doktorn på sin blogg.

För Lehmann ser situationen i dag i Libyen ut så här: I Tripoli kontrollerar ”befrielsestyrkorna” (Khaddafis trupper) 80 procent av staden och den gröna flaggan vajar överallt. Inte mindre än 90 procent av övergångsrådet TNCs medlemmar har flytt sin kos. I Benghazi pågår intensiva strider och ”rebellerna” kontrollerar bara stadskärnan. Södra Libyen ligger helt under Khaddafis kontroll och stora truppförstärkningar är på väg över den algeriska gränsen. Häromdagen slog tuareger i Khaddafis sold ut 35 stridsvagnar på en timme.

Än en gång gäller samma regel för dessa mytomaner. Att inget står i vanliga massmedia om den ”libyska befrielsearméns” framgångar bevisar bara att de är tystade.  

Storhetsvansinnet placerar Lehmann i centrum. Han säger sig få direktinformation från ryska säkerhetsagenter, stå i ständig kontakt med informatörer på plats i olika städer och på bloggen ger han dagliga lägesrapporter om ”striderna” i Tripoli, Benghazi, Sirte och andra platser.

.

I Baron Münchhasens värld var allt möjligt. Hans moderna efterföljare är inte sämre.

.

Några citat från doktorns blogg klargör mycket och gör det möjligt att inse vidden av hans fantasivärld:

–I kväll mottog nsnbc informationen att resterna av TNC befinner sig i kaos sedan 90% av dess medlemmar hoppat av. Med över 90% av Libyens befolkning som är emot den olagliga ockupationen av deras land och med tilltagande militärt stöd från hela Nordafrika är bästa chansen till att lag och ordning återupprättas att Belhadj, Jalil, Jibril och Nato lämnar Libyen.

–Benghazi är befriat, med undantag för stadens centrum där TNCs trupper förskansat sig.

Medan doktor Lehmann hallucinerar beskriver den egyptiska dagstidningen Ahramonline hur Benghazis skolbarn samlas till ny skolgång efter 8 månaders avbrott. Hur den skolstarten ägde rum med bara centrum kontrollerat av ”rebellerna” förblir ett mysterium.

Här måste man ju fråga sig vad hundratalet utländska journalister i Benghazi sysslar med? Kan de inte se att staden håller på att återtas av Khaddafi? Eller har de fått betalt för att hålla tyst? Eller är det kanske så att doktor Lehmann hallucinerar?

Citatet nedan förklarar mycket. Hyllningen av Khaddafi är något i hästväg, på gränsen till en kärleksförklaring.

–Han är en politisk och revolutionär ledare som gett ett lysande exempel på hur direkt demokrati kan fungera, som befriat sitt folk, befriat det från slaveriet under internationella ”banksters” och bringat välmående till en nation och dess folk. Så tragiskt som det libyska kriget är, är det först nu som Khaddafi börjar förstås för vad han verkligen är: en av världens största och mest godhjärtade revolutionärer.

.

En missförstådd och förtalad revolutionär?

Ridå. Vad kan man säga efter en dylik hyllning? Egentligen inget annat än att beklaga doktor Lehmann för hans galna diagnos och rangera honom bland kategorin politiska knäppgökar, så ”political adviser” han anser sig vara.

Men vad ska vi säga om alla de svenska bloggare som dagligen använder sig av Christof Lehmann som källa utan att inse vilken personlighet de har att göra med? Ska vi dra slutsatsen att de själva tänker och tycker likadant eller att de inte tänker alls?

Det är ett antal bloggare som borde tänka över vilka källor de använder och hur de tolkar verkligheten. Annars kommer de att få stå till svars för de kompletta galenskaper som Lehmann och Meyssan sprider och som de torgför på sina bloggar. Det gäller i första hand för följande svenska papegojor för mytomanerna Lehmann och Meysson.

Maverablogg,Motvallsbloggen,Old Wolf, Fritenk, Third World,

Så vad blir till slut svaret på frågan i rubriken, är det ”vänster” att stå på Khaddafis, Assads och andra diktaturers sida?

KP och SKP kan fortfarande kallas för ”vänster” i samma mening som Vänsterpartiet är vänster, det vill säga att det representerar historiska traditioner i arbetarrörelsen. Därmed inte sagt att de är revolutionära socialister.

Däremot finns det ingen som helst anledning att kalla Meysann, Lehmann och deras högtalare i den svenska bloggvärlden för vänster. De har helt enkelt tappat kontakten med verkligheten, ägnar all sin energi åt att sprida grumliga konspirationsteorier och stöder ett par av de värsta diktaturer som existerat. Det är minst sagt trist men det handlar helt enkelt om före detta radikala personer som tappat fotfästet.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,DN2,SVD3,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA;Libyen, Khaddafi, Bloggar, Diktatur, Imperialism, Revolution, 11/9,

Europas politiker kryper

för marknaden

.

-Kostnaderna för ett sammanbrott blir alltför enorma för att ens övervägas. Medlemsländerna måste förhindra det. Allt annat vore vansinne, skriver Financial Times chefsekonom Martin Wolf angående de europeiska statschefernas vinglande hit och dit i hur skuldkrisen ska lösas.

Han har rätt. Europas statschefer, finansministrar och centralbankschefer är bara överens om en sak –det är den arbetande befolkningen i Europa som ska betala skuldkrisen så att ägarna av grekiska och andra länders statsobligationer går oskadda ur den kris som blir alltmer långdragen och alltmer närmar sig en katastrof som inte kommer att stå trettiotalet efter.

Vad är det egentligen som händer inom EU? Tills synes slåss olika länders politiker med varandra som om de vore fiender och inte med i samma ekonomiska union. Det ser ut som om beslutsfattande politiker inte ens kan fås att se till deras gemensamma intressen av en fungerande kapitalism i en gemensam europeisk marknad.  

Har de blivit galna? Har de inget lärt av historien? Vet de inte hur det gick senast när världens ledande kapitalistiska ekonomier slet varandra i stycken? Det verkar som att Herbert Hoover ynglat av sig i varenda västerländsk industrination. Hoover var presidenten som mitt i recessionen efter börskraschen 1929 beslutade att stampa alla ekonomiska bromsar i botten, strypa bankernas kreditgivning, halshugga statens budget och att resa protektionistiska murar runt USA. Resultatet lät inte vänta på sig. En bankkris i Europa 1931 drog med sig den amerikanska ekonomin i fallet och sedan hela världen ner i den Stora Depressionen, som den kom att kallas av eftervärlden.

.

Ett offer för depressionen 1931. I dag ser vi början till en liknande missär i alla storstäder.

Inte ens kläderna känns främmande.

.

Krisen centeraras just nu kring Greklands statsskuld men egentligen handlar det om samma sak som 1929-33, nämligen vilken roll politikerna låter staten ha i regleringen av den kapitalistiska krisen. Då hade finanskapitalet under ett par decennium getts fria händer, spekulationen på börsen blev en vardaglig aktivitet långt ner i samhället. Vem minns inte att John F. Kennedys far hoppade av börsen strax innan kraschen med den slående kommentaren att ”när taxichaufförerna börjar ge dig börstips då är det dags att hoppa av”. Med det räddade han familjens förmögenhet.

Nu har finanskapitalet getts allt mer fria händer i flera decennier, ja sedan början av 80-talet med den nyliberala ”revolutionens” framfart under Reagan och Thatcher. När finanskapitalet intar en dominerande position följer spekulation och vem-skiter-inte-i-jobbenmentalitet bara vinsterna för kapitalägarna garanteras. Långsiktiga investeringar och planering för framtiden skjuts undan till förmån för siffrorna i nästa kvartalsrapport.

.

Vem vill lita på honom?

.

Så vad ger det oss om Grekland? Med förvånade miner lät i veckan IMF och ECB veta att prognosen för tillväxten i Grekland skrivits ned till minus 5,5 procent av BNP i stället för minus 3,7 procent. Men det är inget att förvånas åt. Det är helt logiskt och det vet alla finansministrar i EU. De sparpaket som tvingats på Grekland kan bara leda till ett resultat –recession med lägre tillväxt och snabbt ökande arbetslöshet. På tre år har nu landets BNP minskat med hela 12 procent, 2 procent 2009, 4,5 procent 2010 och beräknade 5,5 procent i år. Sparpaketen som håller Grekland i ett strypgrepp sägs vara till för att reda ut statsskulden och därmed få fart på ekonomin igen. Men det är alkemi. När BNP minskar så drastiskt som den gjort minskar automatiskt statens inkomster eftersom summan av inkommande skatter minskar med färre personer i arbete och en minskad konsumtion. Bördan av statsskulden blir värre, inte tvärtom som vansinnets profeter påstår.

.

Europas borgerlighet har ingen gemensam färdriktning.

.

Mycket riktigt ligger den grekiska statens skatteinkomster 10 procent under prognosen för i år. Och mycket riktigt beror den minskningen nästan uteslutande på minskade inkomster från direkta skatter på konsumtionen, 11,9 procent under prognos, medan skatten på inkomster ligger ”bara” 2,2 procent under prognosen.

Detta är självklarheter och det vet alla finansministrar som med rynkade pannor förklarar att enda vägen ut ur krisen för Grekland är att döda landets ekonomi, för det är vad som väntar om Papandreous alla sparpaket drivs igenom. I år ska inte mindre än 28 000 offentligt anställda avskedas. En del kommer att få behålla sina jobb i två år med bara en fraktion av sina löner. IMF anser att det borde vara 30 000 avsked och gnäller. Alla ska tvingas att betala en ”solidarisk” engångsskatt på 2-5 procent av årslönen. I nästa års budget ska 5,8 procent av utgifterna för löner och pensioner till de anställda i staten kapas, utöver de lönesänkningar och sänkta pensioner som redan drivits igenom. Inte undra på att stora skaror människor brände upp sin ”solidariska” skattsedel i protest.

.

Greklands arbetare har en gemensam färdriktning: -Vi betalar inte krisen.

.

Men det handlar inte bara om den europeiska borgarklassens oförmåga att se till sina gemensamma intressen i den grekiska krisen. För i dag drar varje finansminister åt sitt håll som om staterna i EU inte är med i samma union. Syndromet från trettiotalskrisen går igen. I går kraschade exempelvis i praktiken den fransk-belgiska banken Dexia eftersom den sitter inne med stora poster av grekiska statsobligationer. Bankens aktie föll med 20 procent på en dag. Trettiofem tusen anställdas framtid står på spel.

Alla europeiska länder försöker just nu att spara sig till tillväxt. Det är helt dömt att misslyckas. Det är en veritabel krigsförklaring mot den arbetande befolkningen som vi upplever. De nedskärningar som drabbar de grekiska arbetarna är dramatiska men den generella sparpolitik som nu förs över hela Europa lägger grunden till en kraftig recession över hela kontinenten.

Men varför gör de så? Är den europiska borgerligheten helt galen, har den tappat sin självbevarelsedrift? För det finns åtgärder som den redan hade kunnat vidta om det funnits en gemensam idé om hur krisen ska bekämpas. Stora satsningar på infrastruktur och den offentliga sektorn hade stoppat ett fritt fall ner i avgrunden som nu kanske väntar. I stället för att snickra ihop sparpaket hade finansministrarna kunnat lägga fram omfattande stimulanspaket för att stoppa avskeden och den negativa tillväxten. ECB hade kunnat skapa EU-obligationer som gjort det möjligt för Grekland, Portugal och andra ”krisländer” att låna till normala räntor och inte 10-20 procent som i dag. Den hade kunnat anta en europeisk plan för stora investeringar i ett europeiskt transportsystem på räls och en energiplan. Men inget har gjorts. Jo ändå, de arbetande ska tvingas dra åt svångremmen som aldrig förr så att kapitalägarna går oskadda genom krisen.

Varför kan inte den europiska borgerligheten komma överens om en ekonomisk politik som stoppar kräftgången? Det handlar inte, som man kan tro, uteslutande om en förlegad nationalism där var och en drar åt sitt håll i hopp om att andra ska betala räkningen. I stället är det två mer grundläggande faktorer som förklarar den till synes vansinniga politik som förs.

För det första sliter finansministrarna i varandras halsar av den enkla anledningen att det finns inget europeiskt kapital som har hela kontinenten som hemmabas. Även de största företagen som Siemens, ABB, kontinentens biljättar, energibolagen eller flygbolagen lutar sig i många frågor mot moderbolagets nationella regering för att uppnå konkurrensfördelar på världsmarknaden. I Bryssel försöker byråkraterna att medla mellan olika kapitalgruppers intressen och skapa ramverk som alla kan acceptera.

.

Van Rompuy och Barroso inkarnerar byråkraten i Bryssel 

För det andra och viktigast av allt är dock kapitalismens mutation de senaste decennierna, från en kapitalism där den materiella produktionen i kontinentens industrier dominerade agendan och nationernas ekonomiska politik till en period där det allt flyktigare finanskapitalet dominerar allt som sker. När långsiktiga investeringar och stadiga vinster dominerade upplevde vi inte heller finanskris på finanskris. Nu är det bara högsta möjliga vinst det kommande kvartalet som räknas. Politikerna har avreglerat hela den finansiella sektorn så till den grad att inte ens de mest välbevandrade finanshajarna längre i detalj vet vad som sker. Finanskapitalet kräver sina pengar tillbaka, det vill säga full återbetalning av de grekiska statsobligationer som bankerna köpt av den grekiska staten mot löfte om mycket högre avkastning än vad de tyska statsobligationerna ger.

Grekerna anklagas för att ha lånat ansvarslöst. Men för varje ansvarslös låntagare finns det en ansvarslös långivare. Nu har europisk regeringar gjort det till sin uppgift att hålla den ena ansvarslösa partnern skadelös på hela den europeiska arbetarklassens bekostnad. Det kallas för att sitta i knäna på finansen.  

.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,GP1,GP2,SVD4,SVD5,SVD6,SVT3,SVD7,DN5,DN6,DN7,SVD8,

Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Svensson,Reflekt.&Spegl.,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Kris, Euro, Skuld, Budget

Upproret vid ett vägskäl

I går fredag den 30 september var det som alla andra fredagar i Syrien. Ett trettiotal personer dödades av regimens elitstyrkor när kraven på frihet och värdighet restes i många städer, ifrån Damaskus förorter till Homs, Hama, al-Rastan, Idlib, Deraa och andra platser.

.

Det har nu gått över sex månader sedan den arabiska vårens första spirande skott slog ut i Syrien. Den groteska regimen i Damaskus svarade omedelbart med brutalt våld. Liksom i Libyen finns det ingen ersättare till diktatorn. Khaddafi och Assad kan inte bytas ut. De kan bara segra eller störtas. De som går i diktaturens ledband kan inte bryta banden och sluta upp bakom nya ledare som fortsätter i de gamla spåren. I stället gäller det att sluta upp bakom diktatorn eller helt bryta med regimen och riskera mycket av den personliga säkerheten.

Därför har utvecklingen i Syrien inte följt samma mönster som i Libyen. För till skillnad från det libyska samhället är Syrien mer delat mellan olika religiösa samfund som speglar de historiska motsättningarna mellan bland annat sunni- och shiamuslimer. Dessutom finns det en betydande kristen minoritet i landet som hittills gett regimen ett passivt stöd orsakat av en rädsla för vad en seger för upproret skulle innebära för de kristna. Till det kommer att Assads makt har sin sociala rot i den alawitiska minoriteten. Alla officerare i armén är alawiter, en gren av shiamuslimerna, och de fruktade säkerhetstrupperna under inrikesministeriets kontroll har också sin bas i den alawitiska minoriteten som utgör cirka tio procent av Syriens 23 miljoner medborgare.

.

.

 Den sociala och framför allt religiösa sammansättningen av landet har gjort det möjligt för Assad att tills nu stå emot den revolt som hittills bara omfattat den stora sunnimuslimska befolkningsmajoriteten, strax över 70 procent är sunniter.

I huvudstaden Damaskus och storstaden Aleppo, världens äldsta kontinuerligt bebodda stad, har Assad också lyckats mobilisera ett stöd från en stor del av de rika affärsmän som inte gett mycket för ”demokratiska frågor” så länge de tjänat stora pengar i skydd av diktaturen.

Nu, sex månader in i upproret, har ändå Assads regim hamnat i en återvändsgränd. Regimens elitbrigader åker från stad till stad för att slå ned protesterna. Minst två tusen personer har enligt olika källor redan mördats av elittrupperna och de svartklädda Shabiha, en sorts civilmilis med sitt ursprung i en smuggelmaffia i kuststäderna i norr, som agerar ostört tillsammans med militären. Ändå sprider sig protesterna från stad till stad och även i Damaskus folkliga förorter demonstrerar nu oppositionella. Den brutala repressionen har inte den effekt som regimen räknat med.

.

Att visa sitt ansikte under demonstrationer är inte att rekommendera.

Regimen står alltmer med ryggen mot väggen. Våldet fungerar inte och inga politiska alternativ i form av reformer och förhandlingar med den brokiga oppositionen ligger inom räckhåll. Samtidigt står upproret mot regimen också inför en osäker framtid. Besvara regimens förtryck med väpnat våld eller inte? Det är ett problem som ställs akut sedan en tid tillbaka. I vissa städer som Hama och Homs där elitbrigaderna och Shabiha utmärkt sig mest har det förekommit väpnat motstånd. Exakt vilka som deltar i det väpnade motståndet är inte lätt att belysa eftersom utländska journalister inte kan förflytta sig i landet. De senaste veckorna finns det dessutom trovärdiga rapporter om att hela arméenheter hoppat av och strider mot de reguljära förbanden i städer som al-Rastan och Homs. I al-Rastan har ett stort antal soldater deserterat och strider sedan fyra dagar mot regimens elitstyrkor.  Enligt överste Riad Asaad, som hoppat av från Assads armé, är det inte mindre än 10 000 soldater som deserterat. Vi har ingen möjlighet att verifiera detta. Men det faktum att officerskåren rekryteras i den alawitiska minoriteten och soldaterna till sin majoritet är sunniter kan bli fatal för Assad. Soldaterna ställs inför valet att skjuta på bröder och vänner eller att ansluta sig till upproret. Regimens agerande driver soldater till avhopp.

.

Zainab, längst till höger, kidnappades av säkerhetspolisen och

mördades brutal när hon utfrågades om hennes brors aktiviteter.

.

I staden Homs mördade säkerhetsstyrkorna den 18-åriga flickan Zainab al-Hosni bara för att hennes bror deltog i organiseringen av demonstrationerna i staden. Hennes kropp med avkapat huvud återlämnades till familjen med ursäkten att ”extremister” var ansvariga. Människorna i Homs vet var ansvaret ligger. Zainabs död verkar har elektrifierat många unga som vill hämnas med vapen i hand.

Efter att sex månaders fredliga protester mötts av allt kraftigare våld frågar sig nu delar av oppositionen om våld ska mötas med våld. Inom oppositionen råder delade meningar om vilken väg som bör följas. Faktum är att det redan pågår ett väpnat motstånd och att grupper av officerare och soldater anslutit sig till upproret. Om det är en framkomlig väg och rätt taktik kan vi inte bedöma. Bara utgången av striderna kommer att ge svar på den frågan. Assads regim har ett starkare grepp om landet än vad Khaddafi hade och stödjer sig på minoriteter som är tveksamma till oppositionens kamp eller rent av fientliga till den. Det ger honom en starkare position än Khaddafi. Men räcker det?

.

Än är det bara affischer av Assad som brinner även om han har det hett under fötterna.

.

För regimens manöverutrymme krymper. Inom landet börjar det ekonomiska läget att snabbt förvärras. Regimen har gett order till landets industrier, statliga och privata, att bara betala ut 65 procent av lönerna och de statsanställda ska beläggas med en extra inkomstskatt på 15 procent. Statskassan börjar sina under den internationella blockaden och Assad behöver pengar för att hålla sin förtryckarapparat vid gott mod.

Assads internationella ställningar ger också vika. Det goda förhållandet till Erdogans Turkiet sviktar. I dagarna har det kommit fram diplomatisk information som kastar ljus över Erdogans tilltagande avoghet mot diktatorn i Damaskus. Under sommaren erbjöd tydligen Erdogan Assad att hjälpa till med att få ett slut på protesterna i Syrien. Det skulle enligt Erdogan kunna fixas om det Muslimska Broderskapet i Syrien gavs tre eller fyra ministerposter i regimen. Enligt diplomatiska läckor avfärdade Assad planen. Det skulle i så fall kunna förklara Turkiets plötsliga kärvhet mot Damaskus. Att ett stort antal flyktingar dessutom nu befinner sig på turkisk mark förbättrar inte humöret i Ankara. Dessutom innebär USAs och EUs blockad av den syriska oljehandeln ett stort avbräck för regimen som nu därför tvingas till extrabeskattning av grupper som varit lojala mot regimen. Vilken effekt det kan få är inte klart. Det finns redan rapporter om affärsmän som börjar knyta näven i byxfickan.

.

I staden Idlib demonstrerade många i fredags

 .

I dagarna samlades också ett antal oppositionella i Ankara och bildade Syriska Nationella Rådet med 140 medlemmar, varav hälften finns i Syrien. Rådet är en samling med en stor ideologisk och religiös spännvidd. SNR har nära kontakter med de lokala råd som finns i de flesta städer och byar i Syrien. Samtidigt har en annan oppositionell gruppering, Nationella Rådet för Demokratisk Förändring, bildats inom landet i opposition till SNR som NRDF anser lämnar dörrar öppna för en utländsk inblandning i kampen mot Assad. Det är ännu omöjligt att som utomstående bedöma oppositionens taktiska problem i kampen mot diktaturen. Vilket inte hindrar oss att till fullo solidarisera oss med alla i Syrien och den arabiska världen som kämpar för frihet, värdighet och demokratiska fri- och rättigheter.

.

Media:DN1,SVD1,SVD2,DN1,SVD1,DN2,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Libyen, Khaddafi, Turkiet, Homs, Hama,

Vad är Socialismen?

Av Leszek Kolakowski

Vi ska säga er vad socialismen är. Men först ska vi säga vad den inte är. Det är en fråga som vi förr hade ett helt annat svar på än i dag.

Socialismen är inte:

Ett samhälle där den som inte begått ett brott sitter hemma och väntar på polisen.

Ett samhälle där det är ett brott att vara syster, broder, son eller kvinna till en brottsling.

Ett samhälle där någon är olycklig för att ha sagt vad han tänker och någon annan är lycklig för att inte ha sagt vad han tänker.

Ett samhälle där någon är olycklig över att vara jude och någon annan mår bättre för att han inte är jude.

En stat vars soldater är först att beträda ett annat lands mark.

En stat där alla som sjunger ledarnas lov befinner sig i en bättre situation.

En stat där man kan dömas utan rättegång.

Ett samhälle där ledarna utnämner sig själva till sina poster.

Ett samhälle där tio personer bor i samma rum.

En stat som inte tillåter utlandsresor.

En stat som har fler spioner än barnsköterskor och fler personer i fängelserna än i sjukhusen.

En stat som producerar utmärkta stridsflygplan men usla skor.

En stat där advokaten nästan alltid är överens med åklagaren.

En stat där majoriteten söker Gud som en tröst i misären.

En stat som vill att alla medborgare har samma uppfattning i filosofiska frågor, utrikespolitik, ekonomi, litteratur och etik.

En stat där regeringen bestämmer medborgarnas rättigheter men där medborgarna inte bestämmer regeringens rättigheter.

En stat där regeringen anser att inget är viktigare än dess makt.

En stat som inte ser skillnaden på en social revolution och en väpnad aggression.

Ett samhälle som är tråkigheten själv.

En stat som alltid känner människors önskningar innan de tillfrågats.

En stat i vilken filosofer och skribenter alltid säger samma sak som generalerna och ministrarna, men efteråt.

En stat där det finns tvångsarbete.

En stat där ett helt folk kan förflyttas mot sin vilja.

En stat som inte gillar att dess medborgare läser många tidningar.

En stat i vilken många åsnor har vetenskapsmäns status.

Det var första delen.

Men nu mina vänner ska vi säga er vad socialismen är:

Socialismen är en bra sak.

PS. Jag har förkortat listan i poemet över vad socialismen inte är. Komplett är däremot listan över vad den är.

.

Media:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Socialism, Stalinism, Polen, Ungern, Kolakowski