.

Arbetarrörelsens ”Internationalen” kan sjungas på många sätt. Som ett mummel på en socialdemokratisk kongress eller som en kampsång gemensam för en stridbar internationell arbetarrörelse.

Sedan 1974 har den socialistiska veckotidningen Internationalen varit en röst  – inte för ett nostalgiskt minne av rörelsens barndom – utan för alla dem som kämpar i Sverige och runt om i världen. Med början denna veckan blir det nya toner. När det gäller formaten. Både för papperstidningen och för webben.

För Benny och mig på  som arbetade på tidningen under dess ljuva barndom och sedan i olika former och på olika sätt har varit medarbetare under 38 år känns det mer än fint att se att tidningen lever – och förnyas!

.

Här kan du läsa det nya formatets första nummer gratis

,

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Internationalen, veckotidningen Internationalen,

Abbas begär erkännande av FN

.

Palestinska Myndighetens chef Abbas begär i morgon fredag att FN erkänner Palestina som en självständig stat. Begäran riktas till Säkerhetsrådet som vi redan nu kan säga inte kommer att tillfredställa det palestinska kravet. USA kommer att lägga in sitt veto om det överhuvudtaget kommer till omröstning. För just nu agerar Israel och USA i kulisserna för att Säkerhetsrådet inte ens ska ta upp frågan i sin session så att USA ska slippa använda sin vetorätt.

.

Trion som inte kan leverera vad palestinierna kräver.

.

Den Palestinska Myndigheten begär stöd för sin sak från alla länder men från Carl Bildt kan palestinierna inte vänta sig något eftersom Sverige inte längre har en egen utrikespolitik. Utrikesdepartementet är numera inget annat än en kopieringsbyrå som väntar på originalen från Vita Huset.

För det palestinska folkets frihet kan ett FN-beslut bli mycket viktigt. Det skulle förvandla Israels ockupation av ”omstridda” territorier till en ockupation av en självständig stat. Följderna på det internationella planet är svåröverskådliga. Men chansen att Abbas begäran om ett erkännande ska förverkligas är mycket små.

För i praktiken ser bilden helt annorlunda ut. Israel har i flera decennier prioriterat ”förhandlingar” med den palestinska ”partnern” under USAs ”medlande”, medan bosättning efter bosättning, koloni efter koloni, motorväg efter motorväg byggts ut på sedan 1967 ockuperad mark. Det ”Palestina” som den Palestinska Myndigheten i dag kontrollerar ser mest ut som Ålands skärgård –små karga öar omgivna av israeliskt vatten. Vem som tar sig från en ö till en annan kontrolleras av den israeliska ockupationsarmén medan de israeliska ”bosättarna” tar sig fram obehindrat på motorvägar reserverade för bosättarna.

.

Duon som är överens.

.

Den nuvarande statsledningen i Israel, med Netanyahu, Barak och halvfascisten Lieberman i spetsen, har inga som helst planer på att låta palestinierna bilda en självständig stat på Västbanken, för att inte tala om en stat med östra Jerusalem som huvudstat. Deras mål är att, under USAs skyddande vingar, helt kolonisera Västbanken och göra varje palestinsk statsbildning omöjlig, samtidigt som fikonlövet ”tvåpartsförhandlingar” ska skyla den nakna sanningen. Det har varit och är de israeliska ledarnas politiska grundbult.

Den arabiska våren har brutit in som en ”tsunami” över det israeliska politiska landskapet, som Ehud Barak uttryckte det. Men den enda slutsatsen regeringen Netanyahu dragit är att köra ner klackarna i marken ännu hårdare i hopp att det lynniga ”vårovädret” ska dra över. Israel har i årtionden haft två trogna allierade i regionen som nu fått nog av Israels ”arrogans” som Erdogan säger. In i det sista klamrade sig Israels diplomati fast vid Ben Ali och i ännu högre grad Mubarak. ”Stabila diktaturer” passade mycket bättre in i de israeliska ledarnas tal om att vara den ”enda demokratin” i regionen än yviga folkliga uppror som inte längre accepterar de arabiska despoternas kohandel med USA/Israel om palestiniernas liv.

Våren i Kairo skakade om alla relationer mellan de härskande i Mellanöstern. Israel befinner sig i konflikt med sina två främsta allierade –Turkiet och Egypten. Den civila regeringen i Ankara, under ledning av Erdogan, kunde inte undvika att kräva en ursäkt från Netanyahu för mordet på nio turkiska deltagare i Ship to Gaza. Hans väljare på hemmaplan krävde handling.

.

På Västbanken hoppas folket att deras land erkänns som 194e medlemmen i FN.

.

-Det handlar om stolthet, svarade Netanyahu och vägrade att gå Erdogan till mötes. Nu eskalerar det diplomatiska kriget mellan Jerusalem och Ankara. Samtidigt sker närmast samma sak i förhållandet till militärrådet i Kairo. Netanyahu vägrar ge en officiell ursäkt för dödskjutningarna av egyptiska gränsvakter trots att generalerna i Kairo visat att öppningen av gränsövergången till Gaza bara var en tillfällig flirt med gatans krav på hemmaplan.

Den turkiska regeringens hårda linje mot Israel ska inte tas för ett bevis på en ny radikalism i Ankara, eller ens ett uns ”anti-imperialism”. Erdogans rundresa i den arabiska världen är mer ett tecken på att den allt starkare turkiska kapitalismen har regionala ambitioner som nu kan få spelrum när USAs direkta inflytande i området skakas. Kravet på ursäkt för morden på skeppet Mavi Marmare är naturligtvis helt berättigat och Israels vägran att erkänna sin skuld säger allt om ledarna i Jerusalem.

.

Israel mördade nio personer på Mavi Marmara.

.

Men Erdogan använder också frågan till att undvika att ljus kastas över angreppen på det kurdiska PKK. Turkiskt flyg attackerar regelbundet kurdiska frihetskämpar inne på irakiskt och syriskt territorium. De hårda orden mot Bachar Assad hindrade inte heller Erdogan från att utvisa till Syrien en syrisk officer som deserterat i utbyte mot fem kurder fängslade i Syrien. Hyckleriet och dubbelspelet är uppenbart.

Ehud Barak har rätt i att den arabiska våren piskat upp en politisk tsunami som redan sopat undan tre diktaturer i regionen och som hotar att förvandla hela den arabiska världen. Till och med de stora protesterna i Israel mot dyrtiden kan inte ses isolerad från den arabiska revolutionen trots att de protesterande hittills inte förhåller sig till den palestinska ”frågan”. Inom parentes, en svaghet som kan bli den israeliska proteströrelsens stötesten och undergång.

-Hur man än vänder sig har man ändan där bak, är nog det ordspråk som Barack Obama mest tänker på när USAs politiska och diplomatiska intressen i Mellanöstern dryftas i Vita Huset. Turkiet är medlem i Nato och har därför enligt alliansens regler rätt till militärt stöd från alla andra medlemmar i Nato vid en konflikt med Israel. Om Erdogan ger en ny konvoj till Gaza marin eskort är inte en ”incident” med Israel otänkbar. För USA är det ett mardrömscenario utan någon verklig lösning. Det finns inte en chans i h-vetet att USA ska göra något annat än fullt ut stödja sionisterna i Jerusalem trots att Turkiet är med i Nato. Alla medel kommer att användas för att ta Ankara i örat.

.

Medlemar i samma militärallians men i konflikt över Palestina.

.

I de fina talen ges alltid palestinierna ”rätten” till en egen stat. Men i praktiken har USA ända sedan Camp David inte gjort något annat än gett Jerusalem grönt ljus för sin politik. Ibland hålls ett rosa kort upp för ”olagliga” nybyggen men det stoppas ganska snart ner i bakfickan igen. De två amerikanska chefsdiplomater som nyligen besökte Abbas vägrade att ens fördöma utbyggnaden av redan existerande kolonier på Västbanken. I stället sa de till Abbas att det var en fråga om ”naturlig befolkningstillväxt”, vilket Netanyahu och de andra extremisterna i Knesset säger varje dag då de utfärdar nya byggtillstånd.

I Förenta Nationerna kommer USA att stoppa palestiniernas krav på erkännande som stat. Går det till omröstning i Säkerhetsrådet och om minst nio av de femton medlemmarna säger ja till Abbas begäran kommer USA att lägga in sitt veto. Det är något som Obama helst av allt vill undvika eftersom det skjuter i sank tilltron till hans vision som den målades upp i talet i Kairo. Hans budskap till arabiska ”gatan” att USA står på folkens sida i kampen för demokrati kommer att framstå som det tomprat det handlar om.

.

Varje dag byggs nya hus på ockuperad mark.

-Det finns inga genvägar till fred, sa Obama i onsdags inför FNs generalförsamling. Så sant, så sant. I årtionden har parhästarna USA/Israel lett det palestinska folket i nosring på alla tillgängliga omvägar för att alltid komma tillbaka till ruta ett –nya ”fredsförhandlingar” som aldrig lett till annat än nederlag för den palestinska saken.

Att den Palestinska Myndighetens chef Mahmoud Abbas nu trotsar USA och vill driva frågan till sin spets i FN beror på att karusellen av ”fredsförhandlingar” inte längre inger hopp bland palestinierna. Det uttrycktes tydligt i de massiva demonstrationer på Västbanken som häromdagen tryckte på Abbas i hopp att han inte än en gång ska vika ner sig inför Israel. Den Palestinska Myndigheten har gått så långt det är möjligt i sitt samarbete med USA/Israel. Ytterligare eftergifter skulle definitivt klassa myndigheten som Israels polis på Västbanken.

En ny fas öppnas upp i Mellanöstern. Den arabiska våren sätter alla etablerade politiska allianser ifråga och ”samtalen” mellan Israel och den Palestinska Myndigheten har nått vägs ände. Befolkningen på Västbanken har insett att de inte leder dem en millimeter närmare en egen statsbildning. Mahmoud Abbas har också insett att den vägen nu är omöjlig att fortsätta på. Hur den palestinska befolkningens kamp ska föras vidare är nu en öppen fråga.  

.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,SVT1,DN5,SVD4,DN6,SVD5,SVT2,

DN7,SVD6,SVT3,DN8,DN9,GP3,SVT4,SVT5,SVD7,GP4,SVD8,AB1,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Sjöstedt,Jinge2,RödaBerget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Palestina, FN, USA, Israel, Abbas, Netanyahu, Västbanken,

Barack Obama siktar mot

ny mandatperiod.

.

-De som tjänar över en miljon dollar om året ska åtminstone beskattas lika mycket som medelamerikanen, sa Barack Obama när han i går presenterade sin plan för att minska de statliga underskotten med 3 000 miljarder dollar under den kommande tioårsperioden.

.

Republikanerna anklagar Obama för ”klasskrig”.

.

-Klasskrig, ropar republikanernas budgetchef Paul Ryan och menar att det kommer att drabba ”jobbskapandet”. Har ni hört den förut?

Så här ser fakta ut i landet: antalet personer som tjänar mer än en miljon dollar om året är just nu 235 000 och i genomsnitt betalar de 24,4 procents inkomstskatt vilket är en lägre skattesats än vad ett hushåll  med medianinkomsten 55 000 dollar per år skattar. Obama fick för kort tid sedan hjälp av mångmiljardären Warren Buffet som i ett öppet brev uppmanade myndigheterna att öka skatten på de rika. Bill Gates och en del andra miljardärer har instämt med Buffet.

-Jag betalar lägre skatt än min sekreterare, sa den udda finanskapitalisten som är bland världens fem rikaste personer. En rikedom han byggt upp som huvudägare i kapitalfonden Berkshire Hathaway. Han förklarades som kuf när han vägrade låta sin fond investera i ”it-boomen” 1995-2000. Efter kraschen var tongångarna annorlunda.

Barack Obama kallar sitt förslag om skatt på miljonärerna för ”the Buffet rule” och sätter republikanernas motstånd mot varje tänkbar skatteökning i en svår sits.

.

Miljardären Buffet sjunger skatternas lov.

.

Planen är till synes en klok taktik inför nästa års presidentval i november. För omedelbara ekonomiska konsekvenser har inte planen. Dels för att Obama säger att den bör sättas i verket efter 2013, dels för att den saknar alla chanser att antas av Kongressen som domineras av det alltmer reaktionära republikanska partiet. Men det kan skapa en gynnsam politisk terräng för Obama. I veckan publicerade landets statistiska centralbyrå, Census Bureau, uppgifter som visar att antalet fattiga i USA nu uppgår till 15,1 procent av befolkningen, eller 46,2 miljoner personer. Som fattig räknas alla hushåll som tjänar mindre än hälften av medianlönen på 55 000 dollar per år. Samtidigt ökar den redan rekordhöga arbetslösheten eftersom ekonomin stagnerar och inte ens skapar tillräckligt med jobb för att svara på befolkningsökningen.

Visserligen sitter ”nej-till-staten-nej-till-skatter-nej-till-påbud” djupt i den amerikanska ”själen”. Men det är mycket troligt att en strid med republikanerna om miljardärernas och miljonärernas beskattning kan få ett stort stöd i nästan alla skikt av samhället. Det kan leda ända till ett nytt mandat i Vita Huset. Hur beskattningen kommer att se ut i verkligheten efter 2013 är en annan sak.

.

Media: SVD1,DN1,GP1,SVD2,SVT1,SVT2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Skatter, Miljardärer,

Finansens springpojkar.

.

Har börsen fått fnatt? Med ryck på fyra procent uppåt och fem procents fritt fall dagen efter är frågan om det inte är så. Den gamla och helt förlegade idén att i längden är aktieinnehav det bästa sättet att förvalta sina surt sparade pengar är just inget annat än förlegad. Att pensionsreformer världen över, inklusive vår egen svenska reform, just bygger på placeringar i aktier ändrar inget. Det bara bevisar att de som drev igenom pensionsreformerna inte brydde sig om avkastningen. Det handlar enbart om att knäcka det gemensamma solidariska sparandet till en trygg pension.

Aktier var under efterkrigstiden relativt säkra placeringar men bara så länge den underliggande ekonomin var stabil och säker. När tillväxten, vinstutvecklingen, lönerna och antalet människor i arbete ständigt ökade i snabb takt speglade den lika stabila men ändå inte odynamiska aktiemarknaden utvecklingen i samhällsekonomin. Börsen var ett instrument som bolagen vände sig till för att finansiera sina produktiva investeringar och de som köpte aktier kunde lita på att den årliga avkastningen med stor säkerhet skulle ligga något över de räntor som bankerna erbjöd. Men det var inget kasino som lockade med supervinster.

Med den nyliberala revolutionen ändrades hela den finansiella sektorns funktionssätt. Lönernas andel av de producerade rikedomarna minskades kraftigt och vinsterna ökade i samma takt samtidigt som en allt större del av vinsterna inte längre plöjdes ner i ny produktionsutrustning utan i stället skyfflades ut på en allt mer spekulativ finansmarknad. Det var åren då medias aktienyheter började breda ut sig över flera sidor från att ha vegeterat på mycket undanskymd plats i flera decennier.

Naiva drömmare trodde att tiden då man kan skära guld med täljkniv var kommen. Men det var bara en kortvarig dröm som snabbt blev till en mardröm för de flesta. Nu har vi upplevt en tioårsperiod med inte mindre än tre finanskrascher. Det börjar likna ett normaltillstånd, inte olycksfall i arbetet.

.

.

Flera miljoner familjer har tvingats lämna sina hem sedan de fallit offer för skrupellösa bankirer.

.

Faktum är att den kapitalistiska marknaden är inne i en djup strukturell kris. Eller mer precist –den kapitalistiska marknaden i den utvecklade industrivärlden är inne i en djup kris. Den ekonomiska tillväxten är låg eller krympande, lönernas utveckling kryper ner mot noll eller under noll och antalet arbetslösa fryser fast i en katastrofal massarbetslöshet. Hittills har denna onda spiral nedåt uppvägts av hushållens allt större skuldsättning.

Kraschen på bostadsmarknaden i USA 2007 och den efterföljande finanskrisen har gjort en fortsatt ökad skuldsättning omöjlig. Det är grunden till dagens finansiella krasch. Det gamla receptet på allt större handel på kredit fungerar inte längre samtidigt som inget annat recept finns till hands.

Det är denna återvändsgränd som förklarar den groteska politiska vals som eurozonen, Storbritannien och USA virvlar fram i. De gamla recepten verkar inte längre och viljan att ta tag i ekonomin och sätta finansen på undantag saknas helt. I själva verket visar alla från Merkel till Sarkozy via Obama och Cameron att de inte är mycket mer än finansens springpojkar (ursäkta mig Angela). Först öste de in pengar i de privata bankerna för att rädda dem från följderna av Lehman Brothers krasch utan att ställa ett enda villkor för räddningsplankan. Visserligen talade Sarkozy vitt och brett om den ”galna finansen” men det bidde en tumme av det hela.

.

Duon som låtsades att det regnade.

.

Plötsligt har privata skulder blivit offentliga skulder tack vare politikernas generositet mot de privata bankernas kapitalägare. Eftersom hjälpen till dem var villkorslös kastade de sig snabbt över de svagaste ländernas statsskuld och drev upp kostnaderna för Greklands och andra länders obligationer till ohållbara nivåer jämfört med Tysklands och USAs ränta på statsskulden.

Det politiska kaos som råder i den ”utvecklade” världen visas bra av hur förslaget om att ECB ska ge ut euroobligationer bemötts. Idén är kanske den enda vettiga som fötts i Bryssel på år och dag. Om Grekland skulle kunna finansiera sin statsskuld med euroobligationer med en ränta på säg 2,5 procent i stället för de 12-13 procent som landet nu tvingas betala skulle spekulationen mot Grekland och andra ”svaga” länder tappa fotfästet. Samtidigt skulle det innebära att överskottsländerna Tyskland, Holland och Österrike skulle tvingas betala en halv procent mer än vad de gör i dag. Men den typen av ”solidaritet” mellan Europas kapitalistiska regeringar kan vi inte räkna med. Var och en drar i stället i sitt hörn av täcket för att skyla sig i det finansiella höstrusket.

I dag hotar spekulanterna på aktiebörsen och alla andra spekulativa marknader att kasta hela världsekonomin in i en djup katastrofal recession. Om de vansinniga sparpaketen i Europa och USA får full effekt samtidigt finns det ingen chans att en sådan utveckling kan undvikas. De så kallade utvecklingsekonomierna kan inte upphäva effekten av en djup recession i USA och Europa. Tvärtom finns det stor risk att de dras med i den när deras exportmarknader i väst skrumpnar.

Aktiebörsen har helt tappat sin ursprungliga roll som kapitaluppsamlare för nyinvesteringar. Aktien har blivit ett roulettchips som kastas ned på bordet i allt snabbare tempo utan att bidra med ett öre till utvecklingen av samhällets rikedomar. I finansens kasino omfördelas bara redan existerande rikedomar, inget skapas. Det kanske låter oförargligt. Låt dem spela, det skadar ingen. Beviset att det motsatta gäller ser vi runt omkring oss varje dag. Folk ruineras, andra kastas ut ur sina hem, medan ojämlikheten i samhället exploderar, och miljoner går utan arbete eller tvingas arbeta för skandalösa löner.

Grekland är oförmöget att under nuvarande ekonomiska villkor betala av sin statsskuld. Den måste till stor del avskrivas. De sparpaket som tvingas på befolkningen bara förvärrar det ekonomiska läget genom att det skapar recession i landet och inkomsterna till staten minskar. Det är vad finansens springpojkar vägrat acceptera. Grekland ska till varje pris tvingas betala av sina lån i främst franska och tyska privatbanker. Eftersom detta är som att skjuta sig själv i foten inser nu ”marknaden” att dessa banker riskerar att förlora hela den kaka de så girigt gapat över. Société Générale, BNP Paribas, Deutsche Bank kan nu följa i Lehman Brothers fotspår. En kollaps som kommer att få krisen 2008 likna en vårvind kan bli följden. Angela Merkel, Nicolas Sarkozy har tillsammans med ”socialister” som Papandreou drivit Europas ekonomi mot ruinens brant. Allt i syfte att beskydda de privata bankernas och spekulationsfondernas intressen. Det är den motsatta vägen som måste följas. Hela det finansiella systemet ska ställas under samhällets kontroll. Finansens roll ska vara att finansiera samhällets ekonomiska aktiviteter, inte vara croupier i ett kasino för ett fåtal som tillåts spela med bland annat dina pensionspengar.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,GP3,SVT1,DN4,DN5,DN6,SVD5,DN7,SVD6,SVD7,

Bloggare:Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, USA, Banker, Grekland, Finans, Spekulation, Euro

Svarar inte mot behoven.

.

-Nu brådskar det att avveckla euron under ordnade former, skriver Jonas Sjöstedt i SvD Brännpunkt. Annars kanske EU upplöses i politiskt och socialt kaos menar Sjöstedt som med sitt inlägg lägger ut den politik han vill föra som Vänsterpartiets eventuellt nye ordförande.

Egentligen bör man läsa hans text bakifrån, för det är i sista stycket som den verkliga orsaken till kapitalismens globala kris omnämns. Så här skriver han:

-Den globala finanskapitalismen är ett instabilt och farligt system som skapar stora rikedomar åt några få samtidigt som inkomstklyftorna ökar i en rad andra länder. Den andel av produktionens värde som blir lön till dem som arbetar faller stadigt. Det är kapitalet som har övertaget. Så glider samhället isär allt mer, läser vi i Brännpunkt.

Det här finns det absolut inget att invända mot. Men att andelen av de producerade värdena (BNP) som går till löner faller stadigt är inte ett nytt fenomen och har absolut inget att göra med vare sig EU eller euron. I stället startade fallet för löneandelen i början av 80-talet när nyliberalismen med Thatcher och Reagan i spetsen började slå under samhällets välfärdsbälte.

Under ”guldåldern” 1950-75 följde lönerna i hela den industrialiserade världen produktivitetens utveckling med resultatet att löneandelen av BNP förblev i stort sett oförändrad under perioden. Huvudsakligen tack vare de fackliga organisationernas kapacitet att försvara ”lönernas del av kakan”.

När löneandelen sjunker är det automatiskt något annat som ökar om BNPs tillväxt samtidigt ligger över noll. Rätt gissat –vinsternas andel stiger. Vad som utmärkt den nyliberala ”revolutionen” är att vinsternas stigande andel inte lett till stigande andel av investeringar. I stället har utdelningen till aktieägarna ökat. Här hittar vi den ena källan till finansens alltmer utvecklade elefantiasis –kapitalägarna har fått större andel av BNP utan att öka investeringarna i den produktiva verksamheten. Börsen och den övriga finansmarknaden har lockat med större vinster än avkastningen på industriell verksamhet.

Produktivitet, reallöner och löneandelen av BNP i EU 1960-2010.

.

Productivité du travail = produktiviteten ; Salaire réel= reallöner. 1980 = 100 (skala till vänster)

Part des salaires= löneandelen av BNP (skala till höger)

Källa: Ameco, EU-kommissionens databas

.

Den andra källan till finansens allt större tyngd i ekonomin är den nyliberala skattepolitiken. Skatterna på både kapital och inkomster har minskat internationellt. Idén att det skulle leda till nyinvesteringar och jobbskapande visade sig vara ett falskt axiom fabricerat av Milton Friedmans Chicago boys. I stället gav det kapitalägarna ännu mer pengar att spendera i den spekulativa finanskarusellen.

Men lägre skatter innebär naturligtvis minskade inkomster till statskassan, med större problem att finansiera den gemensamma offentliga sektorn och välfärdssystemen. I stället för att öka beskattningen av de kraftigt gynnade kapitalinkomsterna och därmed hålla statens inkomster uppe valde den nyliberala regimen, socialdemokratin i Europa inbegripen, att minska utgifterna. Den onda spiralen är satt i rörelse. Lägre skatter, minskade statsinkomster, nedskärningar i välfärden, mindre köpkraft för de sämst ställda, lägre tillväxt, minskade skatteinkomster för staten, nedskärningar osv osv.

.

.

Det är denna utveckling som Jonas Sjöstedt vill bryta. Därför lyder rubriken till min blogg -”svarar inte mot behoven”. För att bryta den onda spiralen krävs ett program som sätter stopp för den nyliberala agendan, inte ett som vrider klockan tillbaka utan tvärtom vrider den framåt till ett klockslag där finansen mister sin totala dominans över de politiska och ekonomiska besluten i samhället.

Att ställa avvecklingen av Euron som den mest brådskande åtgärden för att bekämpa ”ett instabilt och farligt system” är att vrida klockan tillbaka i hopp om att väcka till liv en bättre fungerande kapitalism. Alternativet till en ”avvecklad euro under ordnade former” är naturligtvis en återgång till mark, franc, lira och alla andra gamla valutor från nittiotalet. På vilket sätt det skulle underlätta krisbekämpningen finns det inget om i Sjöstedts artikel i SvD. Men i tidigare artiklar har han menat att det ger en möjlighet för länder i kris att devalvera sig ur krisen. Med en egen valuta blir det enligt Sjöstedt lättare att hålla konkurrenskraften uppe.

.

Idén att byte av valuta skulle kunna förbättra de arbetandes position i förhållande till kapitalägarna håller inte måttet.

.

För en kort tid sedan skrev han och Ulla Andersson en artikel i GP där de argumenterade för att krisländer som Grekland skulle tillåtas lämna euron, avskriva delar av skulden och devalvera sig ur krisen med en ny drachm. Nu har Jonas Sjöstedt utvidgat sin idé och säger att det är brådskande att avskaffa euron.

-Euron och bankerna ska räddas till varje pris, och priset är högt när välfärden mals till grus och unga människor berövas sin framtid, läser vi i SvDs Brännpunkt. Som jag redan visat pekar Sjöstedt i slutet av artikeln ut det verkliga problemet, att den arbetande befolkningens löneandel av BNP minskat. Hur han kan få det till att det stora problemet är euron blir därför obegripligt. ”Välfärden mals till grus”, inte på grund av euron utan på grund av kapitalägarnas och regeringarnas allt våldsammare attacker på den välfärd som ännu finns kvar.

Beviset att det inte handlar om euron hittar vi i USA och Storbritannien där dollarn och pundet härskar. I dessa anglosaxiska länder förs en offensiv mot den arbetande befolkningen som kanske är hårdare än i något annat land. I USA har medianlönen legat still sedan 30 år tillbaka och antalet verkligt fattiga ökar katastrofalt. I Storbritannien driver Cameron en politik som hotar att driva stora delar av befolkningen in i ren misär. Det är bara de hutlösa inkomsterna i finansens City som håller de statistiska medeltalen uppe. Utanför Londons finanskvarter börjar ett landskap från Mad Max att skönjas. De ungas revolt nyligen var bara ett tecken i tiden.

.

Den ungas revolt i England är inte en kamp för att ändra levnadsvillkoren

utan en flykt bort från dem.

;

Men inom eurozonen då? Är det euron som är boven i dramat? Sjöstedt pekar på en metod för ett lands kapitalister att ta sig ur en kris –devalvering av den egna valutan för att öka konkurrenskraften mot omvärlden. Men det finns en annan metod som använts inom eurozonen –en social devalvering. Det är den tyska modellen och som hyllas i alla läger. Det tyska miraklet är ett exportmirakel, sägs det. Ja det är sant. Men det finns en baksida på miraklet. Sedan tio år tillbaka har den tyska regeringen, först under socialdemokraten Schröder och sedan under Merkel, tvingat den tyska arbetarklassen att acceptera stagnerande eller sjunkande reallöner med flera miljoner i tillfällighetsarbeten och med löner under nio euro i timmen. Den tyska industrin har därför kunnat öka sin produktivitet och konkurrenskraft snabbare än alla andra euroländer. Men eftersom huvuddelen av den tyska exporten går till andra euroländer motsvaras det tyska exportöverskottet av ett importöverskott i länder som Grekland, Spanien och Grekland.

Vad kan vi se som ett tänkbart scenario om alla euroländer återinför sina gamla valutor och börjar devalvera dem för att exportera sig ur skuldkrisen? Det blir i alla fall inte den ”ordnade avveckling” som Sjöstedt vill se. Det kaos han vill undvika blir i stället garanterat. Den sociala devalveringen som nu sker inom hela eurozonen kan då teoretiskt ersättas av valutadevalveringar. Men hur alla ska kunna exportera sig ur krisen förblir ett mysterium. Någon måste ju också importera. Att Sjöstedts recept skulle vara mindre smärtsamt för den arbetande befolkningen än den sociala devalveringen är inte alls givet. För av devalveringar är det bara kapitalet i exportindustrin som mår bättre. Alla andra får ökade levnadskostnader eftersom allt som importeras för att konsumeras i industri och hushåll blir dyrare, speciellt i ett läge där lönerna inte längre följer produktivitetens utveckling.

.

Devalveringar och räntepolitik är inga effektiva vapen i en kämpande arbetarrörelses arsenal.

.

I valet mellan två borgerliga krisbekämpningsmetoder, valutadevalvering eller social devalvering, pekar Jonas Sjöstedt ut den första som vägen framåt för eurozonens länder. Detta ska kompletteras med stramare reglering av finansmarknaden. Bankerna ska tvingas hålla högre ”kapitaltäckningskrav” (egna kapitalet i förhållande till utlåningen) och förbjudas att handla med det egna kapitalet. Nya lokala sparbanker, ”gärna kooperativt ägda”, ska stimuleras och vara motorer för den regionala utvecklingen.

Är det effektiva åtgärder mot finansens härjningar som Sjöstedt vill föra som partiledare för Vänstern? Jag tror att han lika väl som jag vet att det monster som finansen utvecklats till, som kastar sig över hela länder i jakten på privata vinster, inte kan tämjas med nya ”stramare regler” på nationell nivå. I tre år har alla världens regeringar, OECD, G20 och alla andra G-möten, lovat att finansen ska hållas hårt. De senaste tio åren har den galna finansvärlden kastat världen in i tre djupa kriser. Nya regler för storleken på bankernas egna kapital har införts och tillfälliga förbud mot shorting införts. Men det är bara att skrapa på ytan.

Redan valutahandeln i världen omsätter hundratals miljarder dollar per dag, varav bara en bråkdel svarar mot behov i den ”verkliga ekonomin”, resten är ren spekulation mellan banker och fonder av olika slag på ett slagfält som allt mer domineras av superdatorer som handlar inom mikrosekunder. Finansens elefantiasis kan inte regleras bort med mindre än att samhället tar över den funktion som var och bör vara bankernas, den att finansiera industriers och hushålls behov av långsiktigt kapital. Bara ett exempel räcker för att visa vilket monster vi talar om.

.

Det finansiella monstrets beteende kan inte tämjas med lite strängare regler.

.

Den 6 maj 2010 föll Dow Jones aktieindex 9 procent sedan bland annat Procter&Gambles aktie rasade på några minuter. Det tog de amerikanska börsmyndigheterna fem månader att förstå vad som hände. En superdator i Kansas skrev 75 000 kontrakt som spekulerade i aktieindexet. Agerandet skapade panik och på bara 14 sekunder bytte kontrakten ägare 27 000 gånger och drev aktien i botten. Detta är en roulette med fejkade kulor som inte har det minsta värde för den arbetande befolkningen och som inte kan regleras. All spekulation, skatteparadisen och företagens ”fiffiga” skatteplanering måste helt enkelt förbjudas och det kan bara ske genom internationell samordning och en socialisering av finansvärlden.

Anledningen till de låga målsättningarna i Sjöstedts ”programförklaring” handlar nog mest om ”realism”, det går inte att föra en politik som syftar till att bilda regering med socialdemokratin och samtidigt kräva finansens socialisering. Det får räcka med en light variant av ”antifinans” utan ”antikapitalism”.

Vi har sett att de ökade statsskulderna orsakats av en sänkt löneandel av BNP och de sänkta skatterna på arbete och kapital. Därför är det lite märkligt att Sjöstedt säger att hans parti ”gjorde avgörande insatser för att sanera statens finanser efter 90-talskrisen”, trots att det skedde genom ”åtgärder som ökade klassklyftorna”. Sverige kunde exportera sig ur krisen eftersom konjunkturen i omvärlden var fördelaktig för svensk exportindustri. Kapitalägarnas intressen räddades samtidigt som ”klassklyftorna” ökade, det vill säga att de arbetande fick betala räkningen för krisen på samma sätt som man nu försöker tvinga Europas och USAs arbetande att betala för finansens härjningar. Vad som var en ”avgörande insats” från Vänsterpartiet verkar minst sagt oklart.

När väl euron avskaffats då borde enligt Sjöstedt Sverige lämna EU som i sin tur borde upplösas och ersättas av ett mellanstatligt samarbete. Nu föreslår han inte att Sverige ska lämna EU eftersom det inte finns en opinion för det. Det är nog en riktig bedömning av opinionen och möjligheten att påverka den i en riktning för ett svenskt utträde. Jag håller med Sjöstedt i att EU är en inrättning som tjänar kapitalägarnas intressen av en stor öppen marknad, fritt flyttande kapital och möjlighet att spela ut medlemsländernas arbetande människor i konkurrens mot varandra. Men att en återgång till mer ”nationellt självbestämmande ” skulle vara en lösning som i något avseende skulle tjäna de arbetandes intressen är drömmeri om en förgången tid.     

Ännu på 80-talet kunde enskilda länder i den industrialiserade världen reglera sin konkurrenskraft i förhållande till andra industriländer via en devalvering av den egna valutan, interna åtstramningspaket och en allmänt anti-social politik. Men 2011 är inte 1985. I dag är det inte i första hand konkurrensen inom EU som sätter de normer för löner och produktivitet som kapitalägarna strävar efter. Kinas och delvis andra ”tillväxtekonomiers” löner och sociala villkor innebär att det är bara den högteknologiska delen av ”västs” industriproduktion som står sig bra i den kinesiska motvinden.

.

Billig arbetskraft kombinerad med moderna metoder har ändrat den internationella konkurrensen.

.

Det finns inget borgerligt ekonomiskt/politiskt instrument som kan ändra den utvecklingen. Devalveringar skulle behöva bli så stora att de blir socialt outhärdliga. Ingen nationell räntepolitik kan heller bryta den obalans som nu råder i världsekonomin. Det finns naturligtvis protektionismen som ett vapen för att skydda den egna industrin mot konkurrensen från länder med extrema låglöner jämfört med de som råder i EU. Men jag tror ingen vill förespråka det som en lösning. Vi vet alla vad som hände med världsekonomin under 30-talet när tullmurarna restes.

I stället för att blicka tillbaka och hoppas att en klassisk reformism ska kunna lösa kapitalismens djupa kris och bryta finansens strupgrepp på allt och alla måste vi i stället utveckla en politik som tar steget utöver dagens EU och skapar ett Europa där det är den arbetande befolkningens gemensamma intressen som styr de ekonomiska och politiska prioriteringarna inte det privata kapitalets vinstintressen. Men i Jonas Sjöstedts text finns det inget om vad de arbetande människorna i Europa kan göra tillsammans för att stoppa de europeiska kapitalägarnas försök att spela ut olika länders yrkesarbetande mot varandra i en ständig spiral nedåt av social nedrustning. Alla lösningar som presenteras handlar bara om vad staterna kan göra, det vill säga hur den ”egna ekonomin” bäst ska skyddas. Det är en återvändsgränd i vilken de arbetande inte kommer att finna värdiga sociala svar på den borgerliga offensiven mot välfärden.

.

********

Ett annat Europa är möjligt och nödvändigt.

.

Jag vill inte göra anspråk på att sitta inne med en konkret lösning på kapitalismens kris. Men ett annat Europa är möjligt och nödvändigt och det kan bara skapas i de arbetande människornas kamp för att kasta av sig den kapitalistiska exploateringen och de härskande klassernas överstatliga EU-bygge. Lösningen finns inte att söka inom varje nations gränser. Redan miljöproblemet kräver en internationell plan. Inte heller går det att lösa de enorma skillnaderna i levnadsstandard mellan olika nationer med ett mellanstatligt samarbete utan gemensamma beslut om fördelning av Jordens rikedomar. Här under finns ett kort upprop som för fram ett antal åtgärder som om de förverkligas kan bli en början till att sätta stopp för finansvärldens ohejdade terror mot folk och nationer.

På den här länken kan du själv skriva under uppropet. Femton tusen personer i Europa har redan signerat. Gör det du också.

***

Europeiskt upprop mot finansens diktatur.

.

En kris utan motsvarighet förvärrar fattigdomen och

den sociala ojämlikheten och

leder Europa mot en hotande katastrof.

Vi, europeiska medborgare, menar att krisen inte är oundviklig vilket många människor vill få oss att tro. Det finns lösningar och folken i Europa måste kräva att de sätts in nu. Oansvariga regeringar låter medborgarna betala för galenskapen hos de som verkligen är ansvarig för skuldkrisen, det vill säga de finansiella marknaderna. Vi manar alla européer att säga nej till finansspekulationens diktatur och de fruktansvärda konsekvenser den har på våra liv.

Den rådande politiken leder in i en återvändsgränd.

.

Skuldkrisen används av alla regeringar som ursäkt för påtvingade nedskärningar av de offentliga utgifterna vilket bryter ner vitala sociala inrättningar  –skolor, sjukhus, rättsväsende, forskningsprogram och den nationella hälsovården.

I efterdyningarna av krisen 2008 lovade europeiska beslutsfattare att begränsa de förödande konsekvenserna av den finansiella spekulationen: löftena har brutits. Den vilda spekulationen fortsätter okontrollerat och undergräver alla möjligheter till ekonomisk återhämtning och minskad arbetslöshet.

.

Vi förkastar kategoriskt användningen av finansen som

ett vapen för att krossa medborgarna till förmån för de rikaste.

.

Finansiella institutioner bör stå i samhällets och ekonomins tjänst och inte tvärtom. Därför hävdar vi att det är dags att förändra vår politik och vår ekonomiska modell.
Vi uppmanar alla europeiska medborgare att använda alla demokratiska och fredliga medel för att övertyga regeringar och europeiska institutioner att vidta följande fem åtgärder:

• Upphäv alla åtstramningsprogram

• Olagligförklara bankernas finansiella spekulation

• Inför på europeisk basis en kännbar skatt på finansiella transaktioner

• Utför oberoende granskningar av statsskulderna i syfte att minska dem gradvis eller avskriva dem.

• Anta en skattereform med målet att omfördela rikedomarna rättvist.

Vi delar upprördheten hos alla de som protesterar och manar till att stödja, utveckla och förena proteströrelserna på europeisk nivå.

Därför uppmanar vi EU-medborgare till massiva och fredliga ockupationer av stadscentra varje söndag tills deras vilja har hörts och respekterats.

.

Demonstrationerna måste syfta till att bli verkliga forum som gör medborgarnas återerövring av sin suveränitet möjlig. Låt oss tillsammans fatta beslut om hur våra liv ska formas och låt oss stå enade mot finansens diktatur!

Tusen demonstrationer för ett Europa som tillhör folket!
Tusen medborgarforum mot finansens diktatur!

.
Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,DN5,GP2,SVT1,SVD5,SVD6,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Malmö2,Sjöstedt,Sjöstedt2,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Skuldkris, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, Finanskris, Spekulation

-Det är oljan   – dumhuvud.

.

Uttrycket har fått internationell användning. Det var Bill Clinton som myntade ”it’s the economy- stupid” när han seglade upp som vinnare i det amerikanska presidentvalet 1992. Sedan dess har det blivit ett sätt att presentera något som så uppenbart att det inte är värt att diskuteras.

Så är det nu med den libyska oljan. ”It’s the oil -stupid” är snart sagt var och varannan journalists favoritknep för att i en handvändning ”analysera” varför imperialistiska makter i väst ingrep i Libyen men inte gör samma sak i Syrien exempelvis.

Uppenbarligen handlar allt i sista hand om oljan i Libyen. Om Libyen varit utan olja och gas hade Natos bombningar över landet aldrig ägt rum. Khaddafi hade i lugn och ro kunnat krossa motståndet i Benghazi i mitten av mars och det är inte troligt att de kämpande i Misrata och berberna i västra bergen då segrat.

.

Trots belägringen av Misrata i flera månader lyckades stadens revolutionärer att bryta sig loss.

.

Men däremot är det inte alls uppenbart att det scenario som många skribenter, både till vänster och höger, tar för givet, nämligen att nu kommer den nya regimen i Libyen att lämna dörrarna på vid gavel för Exxon, BP, Total & Co blir verklighet.

-Det nya regimen i Tripoli segrade tack vare Natos bomber och nu är det dags att betala av skulden i form av saftiga oljekontrakt, är ett återkommande axiom. Senaste i raden av artiklar med den utgångspunkten publicerades häromdagen på Newsmill av Anders Hellberg. Först försöker Hellberg att leda i bevis att västs ingrepp 2011 kan ledas tillbaka till Khaddafis ”äventyr” i Lockerbie 1988 och andra ”anti-imperialistiska” aktioner av Broder Ledare. Hur orsak och verkan mellan 1988 och 2011 ser ut hoppar Hellberg över. Det bara tas för givet att väst ville göra sig av med Khaddafi även efter att han kom in i stugvärmen 2003-2004.

.

En ”udda stil” och ”radikal” retorik har lett många till att se

diktatorn som en bundsförvant i kampen mot imperialismen.

.

Hellberg bryr sig inte heller om fakta för att ”bevisa” sin tes att allt handlar om att ”ta kontroll över oljan”. Han skriver att efter Tony Blairs besök i Tripoli maj 2007 kunde de internationella oljebolagen på nytt börja arbeta i Libyen. Kronologin är helt enkelt felaktig. I januari 2006 skrev Khaddafi 15 oljekontrakt med utländska oljebolag varav 11 gick till amerikanska bolag. I början av sommaren samma år skrevs ytterligare 45 kontrakt med de internationella oljebolagen, varav de flesta gick till europeiska bolag och ett par kinesiska.

.

Innan diktaturens fall fördelades Libyens oljeexport som kartan visar. Närmare 90% köptes av Europa, speciellt av Italiens ENI som har historiska band med Libyen. Khaddafi drog sig inte för att ”favorisera” den förra kolonialmekten.

.

Med TNC som övergångsregering tar nu många för givet att nya villkor för de utländska oljebolagen väntar runt hörnet, nya och mycket intressantare villkor än under Khaddafi. Det vet vi inget om ännu eftersom inga nya kontrakt har förhandlats fram. Vad vi vet är att landets oiljeproduktion nu ligger nästan på noll, eller cirka 50 000 fat per dag jämfört med 1,6 miljoner fat per dag i genomsnitt 2010. Att TNC vill få igång produktionen så fort som möjligt är ju minst sagt begripligt. Nittio procent av landets exportinkomster under de senaste åren kommer från olje- och gasexporten. Om revolutionen ska överleva och utvecklas positivt behöver de nya ledarna pengar till allt från löner för de statsanställda till nybyggen och reparationer av krigsskador. Det finns visserligen 146 miljarder dollar i statens reserver. Men mycket är ännu låst utomlands och det är inte klart hur mycket som sonen Saif Islam spekulerat bort via holdingbolaget Libyan Investment Authority. Många av bolagets fonder sägs ha investerats i mycket riskabla papper. Tiotals miljarder av det libyska folkets rättmätiga egendom kan ha gått upp i rök.

.

Bildad akademiker i diktaturens tjänst. London School of Economics tog emot

stora bidrag från Saif Islam. Vissa menar att diplomet i ekonomi var en belöning.

.

Lika uppenbart är det att de utländska oljebolagen så snabbt som möjligt vill återuppta produktionen på den nivå som rådde innan 17 februari. Men återuppta produktionen är lika med att fortsätta arbeta under existerande kontrakt som slöts med Khaddafi för 4-5 år sedan och alla experter säger innehåller tuffa skattevillkor.  

Det är här som logiken slår slint för de som säger att nu står dörrarna öppna för en plundring av landets olja. Det handlar inte ännu om nya kontrakt utan kontrakt som båda sidorna säger kommer att respekteras till punkt och pricka. Olika ledare för TNC har redan sagt att ”alla existerande kontrakt med utländska bolag kommer att respekteras”, inklusive kontrakt med kinesiska bolag i olje- och byggbranschen. Det innebär att oljebolagen kommer att fortsätta uppfylla kontrakt som var relativt fördelaktiga för Tripoli jämfört med kontrakt i exempelvis Sudan. Men ändå inte lika hårda som de kontrakt bolagen tvingats acceptera i det ”nya” Irak, vilket som parantes visar att USA inte uppnått mycket med sitt oljekrig i Irak.

.

De nya oljekontrakten i Irak blev inte vad Pentagon väntat sig. Den nya irakiska regeringen favoriserade bolag från andra länder. Otack är världens lön.

.

Vad som kommer att ske när det blir dags att skriva nya oljekontrakt återstår att se. Nya kontrakt kommer naturligtvis att läggas ut på offert och då kanske engelska och franska oljebolag kommer att ”belönas” på bekostnad av andra internationella bolag. Khaddafi hade planerat att öka landets produktion från 1,6 miljoner fat per dag till kring 3 miljoner fat innan 2015. Om den nya regimen gör denna plan till sin ligger det naturligtvis nya kontrakt i potten. Om dessa kontrakt kommer att innehålla stora nya fördelar för de internationella oljebolagen då kan det bli aktuellt att fördöma den nya politiska ledningen och kalla det en avbetalning av en skuld till Nato. Men vi är inte där nu. Ändå är det vad många redan proklamerar som ”fakta”.  

-Vi vet nog var Nato-rebellerna har sin husbonde, låter det. Sakta i backarna säger jag. Ska vi se till vad som TNC redan sagt vad gäller vissa krav från västmakterna är det inte alls så givet att det är vad som väntar.

FNs generalsekreterare Ban Ki Moon sa nyligen att det behövs en internationell säkerhetsstyrka i Libyen för att upprätthålla ”lag och ordning”, det vill säga kontroll över regimen.

-Det är helt uteslutet med utländska styrkor i landet, möjligtvis kan vi acceptera poliser från andra muslimska länder om det visar sig nödvändigt, svarade TNC. Inte precis ett svar från en foglig ”nickedocka” som Tariq Ali fördrar att kalla TNC. (Se bl.a. artikel i  BBC)

.

”Nickedockor” i imperialismens ledband? Det återstår att se.

.

Samma sak sker nu med den internationella domstolens krav på att Khaddafi ska utlämnas till Haag.

–Det är uteslutet. Vi lämnar inte ut några libyska medborgare. Det var Khaddafi som gjorde det. Han och hans söner ska dömas här i Libyen, förklarade regeringschefen Jibril. Inte heller det ett underdånigt bejakande. De som inbillar sig att den regim som kommer att installera sig blir en nickedocka i imperialismens tjänst är ute på tunn is. Ingen regim i Tripoli kan kasta överbord den tradition av antikolonial kamp som går tillbaka ända till kampen mot den italienska ockupationen av landet utan att provocera stora delar av befolkningen.

-It’s the oil-stupid, förklarar mycket. Men inte allt och mellan vad oljebolagen i väst vill och vad de uppnår kan det bli ett stort gap vars vidd kommer att bestämmas av de sociala stridernas omfattning och den nya regimens eftergifter till de imperialistiska makterna bakom Natos agerande.  

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,DN3,DN4,SVD2,SVD3,SVD4,GP2,DN5,DN6,SVD5,SVT2,SVT3,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Olja, Libyen, Nato, TNC,

Det finns alltid

oskyldiga offer i revolutioner.

.

Striderna i Tripoli är snart över. De revolutionäras trupper och milis säkrar segern gata för gata, kvarter för kvarter i de få stadsdelar där det fortfarande finns trupper lojala med regimen.

I media rapporteras om många offer på båda sidorna i striden. Det finns också rapporter om avrättningar och misshandel. Fångar som Khaddafi tog under det sex månader långa upproret har hittats avrättade. Media har de senaste dagarna också rapporterat om regimsoldater som hittats avrättade, några av dem bakbundna. Medan jag skriver det här kommer en rapport om 200 döda som hittats i Abu Salims sjukhus, Tripoliförorten med många anhängare av regimen. Scenerna i BBCs reportage är hårresande. Khaddafis soldater sägs ha hindrat personalen att nå sjukhuset och de sårade lämnades åt sitt öde.

.

Rebellsoldater på väg till striderna i Abu Salim i Tripoli.

.

Exemplen ovan är krigsbrott och ska fördömas som sådana. Den segerrika revolutionen mot Khaddafis tyranni behöver inga skamfläckar på sitt baner. Den heroiska kamp som rebellerna fört i ett halvår, framför allt i Misrata och västra bergen har gett dem ett rykte som frihetskämpar. Deras kamp är inte förtjänt av att besudlas av summariska avrättningar av infångade motståndare, oavsett om det handlar om supporters av Khaddafi eller betalda legoknektar.

Krig är vidrigt och inbördeskrig om möjligt än värre. Historien är full av barbari under inbördeskrig, alltifrån de vitas terror efter segern i det finska inbördeskriget, via det spanska inbördeskriget till det moderna barbariet på Balkan. Varje oskyldig person som drabbas av krigets grymhet är en dom över samhället.

Det bästa vore om krig och inbördeskrig kunde regleras av en enkel bokföring. Räkna trupperna, vapnen, det folkliga stödet och de stridandes motivation och besluta utifrån det vem som segrat och vem som ska lämna makten. Idealiskt och naturligtvis helt utopiskt. För nästan utan undantag brukar de som har diktatorisk makt i sina händer aldrig släppa den frivilligt.

.

Bakom galler i det ökända fängelset Abu Salim. Här mördade Khaddafi 1 200 fångar 1996.

.

Det är den verklighet som den arabiska våren mött från land till land. Den tunisiska revolutionen startade redan med en blodig handling. Mohammed Bouazizis självbränning  drabbade ingen förutom honom själv, offer för diktaturens godtycke som han var, och ändå exploderade hela samhället efter den unge mannens desperata protest. Många lokala potentater i Ben Alis ”demokratiska parti- RCD” fick betala med livet för deras stöd till diktatorn. Det hade varit mer demokratiskt att fängsla dem och ställa dem inför rätta. Men jag kan inte påstå att jag känner medlidande med dem eller de huliganer ur säkerhetsstyrkorna som avrättades på stående fot sedan de deltagit i plundring och attacker mot civila bostadskvarter i Tunis.

Även i Egypten mördades anhängare av regimen Mubarak under de våldsamma dagarna innan diktatorns fall. Demonstranter försvarade sig som det gick mot regimens betalda slödder som vi kunde se i aktion i livesändning på Al Jazeera. Inte heller med dem kan jag känna empati. De fick vad de förtjänade även om det skedde med en gatans rättvisa. Ur rent humanistisk synpunkt var det naturligtvis barbari. Men i revolutioner och krig sker tyvärr hemska övergrepp som inte kan ursäktas ur moralisk synpunkt men som är förklarliga när livet står på spel och passionen och adrenalinet rider deltagarna. När makten slår till med blint våld som i Libyen, Syrien, Bahrain och Jemen då begår människor ibland handlingar som sett isolerade är avskyvärda men som satta i sitt sammanhang kan förklaras och förstås som ursinniga svar på förtrycket.

.

Rebellerna tar fångar i Abu Salim. Oskyldiga civila eller legoknektar?

.

För mig är det uppenbart att resningen i Libyen och Syrien är en del av den demokratiska revolution som dragit fram som en Orientexpress från land till land. Att imperialistiska stater blandat sig i utvecklingen är inget att förvånas över. I Libyen låg det i deras intresse att stödja upproret mot Khaddafi eftersom Washington, Paris och London väntade sig en lika snabb utveckling som i Tunisien och Egypten och det gällde att inte än en gång befinna sig på fel sida. Det är naturligtvis inte samma sak som ”paranoiavänsterns” nonsens om CIA-planerad ”invasion” för att rädda oljan.

Det finns andra rapporter från Tripoli som kompletterar bilden av de övergrepp som skett och sker. Journalister på plats skriver att det knappast ägt rum någon plundring alls i huvudstaden trots att det inte finns någon polis ännu. Det vore underligt om det inte inträffar plundringar. Tripoli är dock en miljonstad och det råder just nu brist på allt. Det som hittills hindrat den typen av kriminalitet verkar vara rebellernas disciplin och de täta check-points som lokalbefolkningen upprättat överallt enligt medias rapporter.

.

En rebell firar segern.

.

Övergångsrådet TNC har också gjort upprepade kraftiga uttalanden med krav på disciplin, respekt för privata egendomar och totalt fördömt hämndaktioner. Att dessa maningar följs till fullo är inte troligt. De övergrepp som redan skett i Tripoli och i ett par orter vid västra bergens fot visar på det. Men ingen kan påstå utifrån vad som skett hittills att hämnd och avrättningar på plats är en politik som satts i system av TNC eller de rebeller som befriat Tripoli.

Samma sak kan inte sägas om Khaddafi och hans söner. Hoten att utrota ”råttorna” och ”kackerlackorna” var inte bara tomma ord. För var dag som går kommer detaljer fram om hur civila har fängslats, först bort och avrättats i Benghazi, Misrata, Zawiyah och andra städer där resningen i februari möttes med tanks och artilleri.

Till sist handlar det om att veta vilken sida man befinner sig på. Tillsammans med de arabiska folkmassor som rest sig i hela Nordafrika och Mellanöstern och som visat att myten om de ”arabiska massornas” anpassning till diktatur och envälde är just inget annat än en myt. Likt alla andra människor söker de att kasta av sig förtryck och misär. Eller tillsammans med imperialismen och de lokala härskande klasserna som använder alla medel för att bevara sin makt över både naturtillgångar och investerat kapital.

Det våld som föds i den kampen är beklagligt men oundvikligt och kan aldrig dömas med samma måttstock som tyrannernas slakt av demonstranter. De härskandes riktade våld har rått i decennier för att nu övergå i öppet militärt våld som i Syrien, Bahrain och Jemen. I Libyen har en väpnad revolution lyckats störta en diktator som styrt landet med järnhand i

När Pariskommunen krossades mördades massor av kämpar som vågat sätta sig upp mot de härskande klasserna.

42 år. De misstag och hämndaktioner som äger rum i segerns kölvatten visar inte de krafter som drivit människorna till stora uppoffringar i kampen.

De som ställer sig vid sidan av på grund av humanistiska och pacifistiska skäl ska inte klandras. Men de bör i så fall klargöra att de är emot alla krig OCH alla revolutioner som historien känt till. Inte en av dem har genomförts fredligt utan civila offer och övergrepp.  Allt ifrån Cromwells revolution, via den franska revolutionen, över Pariskommunen, och den ryska revolutionen till dagens revolutioner i den arabiska världen. Sådan är tyvärr världen. Nya samhällen och politiska system föds oftast i våld och uppoffringar.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,AB1,DN3,DN4,SVD3,Arbetarmakt,AB2,DN5,DN6,

SVD4,DN6,SVD5,GP2,GP3,SVT2,AB3,DN7,SVD6,

Bloggar. Röda Malmö,Svensson,Röda Lund,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Tripoli, TNC, Revolution,

Libyens öppna framtid.

.

Efter Ben Ali och Mubarak var den naturliga frågan vem följer i tyrannernas spår. Hopp och förtvivlan avlöste varandra under den sex månader långa resningen i Libyen. Nu vet vi svaret. Nästa offer för den arabiska våren blev Muhammar Khaddafi. Efter 42 års envälde och godtycke har den groteska clownen i Tripoli drivits på flykten. Ingen vet just nu var han befinner sig och diktaturens kreatur hoppas fortfarande på en segerrik återkomst för Kungen av Afrika. Men trots sonen Seifs patetiska brösttoner om en snar seger i Tripoli verkar det klart. Khaddafis styre är över. Punkt slut.

.

Diktatorn har pekat för sista gången.

.

Nu är det dags för den libyska befolkningen att se framåt och förhoppningsvis inte längre kasta skrämda blickar över axeln. Det blir tyvärr en vana under en diktator. Enorma problem väntar i det nya Libyen. Det måste byggas från noll. Det finns ingen politisk infrastruktur att ta över och bygga vidare på. Det kanske är både en fördel och en nackdel.

Landet saknar politiska partier. Det finns inga fackliga organisationer. Det finns inget parlament. Det finns ingen konstitution. Rättsväsendet saknade all självständighet. Likt under Stalins värsta terror på 30-talet dikterade den politiska ledningen domstolarnas utslag på förhand. Sjuttiotalets offentliga hängningar av oppositionella studenter och åttiotalets offentliga avrättningar av oppositionella inför fullsatta sportarenor beordrades personligen av Khaddafi. Domstolarna bara verkställde.

Det enda som finns och som föreställer en statlig organisering är Khaddafis ”folkliga direkta demokrati” – Jamahiriya. Att Khaddafi dessutom klistrade på ordet ”socialism” i landets officiella namn gillades av många i den internationella vänstern. Att det bara var en maskerad för en enmansdiktatur med obegränsad personlig makt var något samma vänster endera inte begrep eller avfärdade med hänvisning till diktatorns ”anti-imperialism”.

.

En staty symboliserande Khaddafis  ”Gröna bok” rivs.

.

Jamahirya är inte en struktur som revolutionen kan ta över. Den måsta helt enkelt avskaffas. I den ”direkta demokratin” hölls inga val, inga konkurrerande politiska program och samhällsprojekt konfronterades och i toppen av ”den direkta demokratin” styrde diktatorn själv, utan att kunna avsättas eller väljas om. I stället var det de mest devota lärjungarna till Mästaren som lyfte sig upp i den ”direkta demokratins” korrupta hierarki. Att klart tänkande människor som kallar sig socialister svalde denna maskerad med hull och hår kanske inte är så konstigt. Glöm inte alla ur den europeiska intelligentsian, likt Camus, Yves Montand med flera, som efter besök i Moskva hyllade Stalins diktatur som det ”socialistiska paradiset”. Man ser vad man vill se.

Det är en motsägelsefull process som väntar och utmanar den segerrika revolutionen. I Egypten segrade de folkliga upproren utan väpnade strider även om vi inte ska glömma de hundratals unga demonstranter som dödades av diktaturens säkerhetsstyrkor och väpnade ligister. Män i Ben Alis och Mubaraks omgivning hade makt att göra sig av med Ledaren och utropa militära och politiska ”övergångsråd” med uppgift att rädda vad som räddas kunde av de härskande klassernas makt och egendomar. Den möjligheten fanns aldrig för några ”förrädare” kring Khaddafi. Deras enda alternativ var att fly utomlands eller hoppa av till Benghazi. Makten i Tripoli var odelbar och tyranniet en familjediktatur utan möjlig tronföljd. Allt måste byggas upp från grunden. Det är både en nackdel och en fördel eftersom det saknas strukturer att bygga vidare på. Samtidigt slipper revolutionen att stångas mot militära ”övergångsråd” som likt i Egypten spelar under täcket med kontrarevolutionen.

För tillfället finns det bara ett ”övergångsråd” i Libyen och det är det mycket omskrivna TNC i Benghazi som bildades redan ett par veckor efter resningen den 17 februari. Rådets personliga samansättning är oklart. Många av de 37 medlemmarna har hittills varit anonyma för att enligt Rådet skydda dem och deras familjer från repressalier. Men trots den okända personsammansättningen vet vi att de flera av de mest framträdande personligheterna är före detta ministrar ur Khaddafis regering som exempelvis TNC-ordförande Abdel Jalil och TNCs ”regeringschef” Mahmoud Jibril. Men i rådet finns också representanter för rebellerna, som advokater och ingenjörer som ”omskolat” sig till befrielsesoldater. Islamska grupper och det muslimska brödraskapet sitter också med i TNC. Några enstaka socialister sägs också finnas i rådet trots att landet saknat en socialistisk organisation i decennier.

.

TNCs regeringschef Abdel Jalil.

.

Hur samverkan mellan rådets alla grupperingar kommer att utvecklas nu efter Khaddafis fall står kanske skrivet i stjärnorna. Dessutom kommer rådets sammansättning helt klart att påverkas av det faktum att Tripoli befriats av rebeller från huvudstaden tillsammans med rebeller från västra bergen och Misrata. Ingen av dessa rebellgrupper har stått eller står ännu under TNCs ordergivning och ledarna i Benghazi måste noga väga in alla krafter som tillsammans fällt Khaddafis diktatur. Abdel Jalil har redan sagt att Rådet ska flytta till Tripoli mycket snart och det då kommer att utökas till att inbegripa representanter från hela landet.

TNC har också lagt fram ett program för den kommande omvandlingen från diktatur till en konstitutionell demokrati. Rådet ger sig själv maximum åtta månader att organisera val till en konstituerande församling med uppgift att skriva en konstitution, som sedan ska ställas till folkomröstning. Med en ny konstitution som bland annat garanterar friheten att bilda politiska partier kan Libyen sedan gå till val av ett parlament. Så ser planeringen ut på det papper som TNC presenterat och som innehåller 37 paragrafer. Många av dem är bra och garanterar medborgarnas demokratisk fri- och rättigheter. Andra är helt förkastliga som att exempelvis TNC anser att i det nya Libyen ska islam vara statsreligion.

.

TNCs ordförande Mahmoud Jibril.

.

Liksom i Tunis och Kairo kommer de styrande i Tripoli inte att leda en socialistisk omvandling av samhället. Det är de sociala krafterna i samhället som avgör i vilken riktning den libyska revolutionen kommer att röra sig. Eller snarare vilka zig-zagturer den kommer att ta. Sett till att de radikala sekulära krafterna i Libyen verkar betydligt svagare och färre till antalet än i grannländerna är det troligt att det blir de rent borgerligt demokratiska krafterna tillsammans med mer moderata islamska strömningar som Broderskapet som kommer att hålla i rodret under den närmaste framtiden.

Men det innebär inte att de har fria händer att göra vad som helst. Vare sig i förhållande till den egna befolkningens stora förhoppningar om ett nytt liv eller i relationen till de utvecklade industriländerna.

.

Förtvivlan och glädjeskutt är revolutionens lott.

.

Tusentals människor har offrat sina liv för att störta tyranniet. De som överlevt i kampen kräver dignitet, rättvisa och frihet. De nya ledarna i Tripoli kan inte behålla sin legitimitet utan att möta de förväntningar på framtiden som segern över Khadaffis diktatur gett. För närvarande begränsar sig dessa förhoppningar till demokratiska fri- och rättigheter. Även om det också innebär krav på rättvisa och ett slut på den totala rättslöshet som rådde i 42 år gäller revolutionen inte ännu fördelningen av landets rikedomar.

Men i ett land med hundratals miljarder i oljeinkomster och en befolkning mindre än Sveriges ska det inte finnas fattigdom och stor arbetslöshet bland ungdomen. Det är krav som säkerligen kommer att växa fram i den fortsatta kampen mellan de olika krafter som samlats i kampen mot diktaturen. För liksom i Egypten och Tunisien kommer de sociala frågorna att stiga in på scenen sedan despoten drivits på flykten. De nya ledarna i Tripoli får det svårare att stå emot krav på ekonomisk och social rättvisa. De kan inte likt sina kollegor i Tunis och Kairo hänvisa till behovet av kompromisser med krafter i diktaturens gamla parti- och statsapparat.

.

Libyer visar sitt stöd för revolutionen utanför Vita Huset.

.

Ledarna i Tripoli kommer också att ställas inför krav från ”det internationella samfundet”, som det heter när imperialismens intressen dryftas. Till att börja med visar redan Washington, Paris och London att de vill vara med och påverka utformningen av den nya regimen, dess konstitution och politiska liv. Konkret kan det bli tal om att FN ska sända ”säkerhetsstyrkor” för att garantera ”lag och ordning”. Sett till vad TNC redan sagt om övergångsperioden som nu startar är det inte troligt att det förslaget kommer att accepteras av Tripoli.

Däremot är det ganska säkert att den nya övergångsregeringen kommer att acceptera hjälp att organisera valet till den konstituerande församlingen och folkomröstningen om konstitutionen. Likaså tror jag att den kommer att acceptera rådgivare för bygget av en ny statlig administration, rättsväsende och polis. Det blir naturligtvis blåkopior av västliga borgerligt demokratiska strukturer. Men om det blir ett hinder i vägen eller inte för den sociala kampen för ekonomisk och social rättvisa beror inte på formerna utan på de politiska styrkeförhållandena i landet.

.

Skepp från Benghazi kunde undsätta det belägrade Misrata via den öppna hamnen.

.

-Väst kommer att presentera räkningen för sin hjälp, säger de som under revolutionens gång fixerat sig vid kravet ”Stoppa Natos bombningar”. Landets olja och gas kommer att läggas under västs kontroll går argumentet utan att med ett ord påminna att det redan är fallet. Sedan 2003 har Khaddafis regim öppnat alla dörrar för det utländska kapitalet, alltifrån Wall Street till Peking.

För den närmaste framtiden finns det inget som talar för att de existerande ekonomiska kontrakten mellan Tripoli och omvärlden kommer att upphävas eller ändras. De nya ledarna i Tripoli är liksom Seif Islam anhängare av en nyliberal politik och inget talar för att de funderar på att nationalisera landets naturrikedomar eftersom de saknar den tekniska utrustning och kunskap som exploateringen kräver. På något längre sikt, ett par år kanske, är det troligt att kontrakten med omvärlden kommer att vaskas om till fördel för Paris, London och Rom. Men eftersom 90 procent av Libyens oljeexport redan gick till Europa kan det inte bli tal om några revolutionära kast. Inte heller Kina behöver vara rädd för att förlora sina miljardinvesteringar i byggen, järnväg och telekommunikation trots Pekings ljumma hällning till Benghazi ända till för en månad sedan då plötsligt en stor kinesisk delegation installerade sig i Benghazi. TNC har å sin sida sagt att Kinas investeringar inte är i fara.

.

Abdel Jalil har garanterat Kinas intressen i Libyen.

.

-Så mycket uppoffringar och lidande för att ändra så lite, kanske någon ultraradikal säger med ett fnysande. Att de sociala och ekonomiska förändringarna inte kommer att sticka i ögonen kan man som socialist beklaga. Men då glömmer man bort det viktigaste som skett och som revolutionens folk kämpade för – rätten att stå upprätt. Rätten att inte vara rädd, rätten att säga vad man tycker utan att kallas till förhör och trolig misshandel, rätten att läsa vad man vill och rätten att organisera sig. Om människorna lyckas kämpa sig fram till dessa mål då kan också social och ekonomisk rättvisa hamna på dagordningen. Tillsammans med de kämpande människorna i Egypten, Tunisien, Syrien och resten av den arabisktalande världen kan de kanske inom en snar framtid ställa den sociala revolutionen på dagordningen.

De krafter i väst som av egenintresse gett den libyska revolutionen militär hjälp att störta Kaddafi kommer då att öppet visa sin fientlighet och göra allt för att hindra dagens demokratiska frigörelse att övergå i en social frigörelse från de inhemska ägarklassernas och imperialismens gemensamma maktutövande.

.

Den intima andan mellan Tripoli och Vita Huset kommer troligen inte att strypas.

För att den processen ska underlättas krävs det en genomgripande självrannsakan hos varje grupp och individ som kallar sig socialist. Stödde vi revolutionen eller vände vi den ryggen därför att röken från Natos bomber skymde sikten? Vad sa vi i de avgörande ögonblicken då människorna bad om hjälp för att inte krossas?

Tripoli 21 augusti hade aldrig blivit möjligt utan Benghazi 19 mars. Segern i huvudstaden hade aldrig blivit verklighet utan det franska flygvapnets attack mot Khaddafis stridsvagnskolonner utanför Benghazi den 19 mars. Misrata hade krossats utan en hamn som hölls öppen av Natos marinfartyg. Det är den konkreta politiska och historiska verklighet som den ”principfasta” anti-imperialistiska vänstern inte vill se i vitögat. Det är bekvämare att gömma sig bakom principer än att ta konkret ställning i ett inbördeskrig mellan revolution och kontrarevolution.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,DN4,SVD3,SVD4,SVT1,SVD5,GP2,DN6,DN7,SVD6,SVD7,

GP3,SVT2,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Sjöstedt,Röda Berget,Jinge,Röda Malmö2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, TNC, USA, EU, Benghazi,

Regimen föll som en rutten frukt.

.

Mogna frukter faller till marken. När väl allvaret infann sig och regimens Bagdad-bobs inte längre gapade i den statliga teverutan då föll diktaturen till marken som en mogen frukt med den skillnaden från ett vackert äpple att den var redan rutten när den slog i marken. Diktaturen var rutten in i märgen.

.

Tripoli 19 km. Bengahzi 1 090 km. Sträckan tog sex månader.

.

Upproret och revolutionen mot en fyra decennier gammal diktatur, en av de mest groteska i Afrikas historia, segrade efter sex månaders strider som svängde mellan hopp, förtvivlan och nytt hopp. Det var en lång väg till Tripoli. Väl framme i huvudstaden visade det sig att regimens brösttoner var lika tomma som det gick att förutse om man inte låtit sig imponeras av Khaddafis löften om ”en miljon beväpnade” försvarare av Tripoli och tusentals klaner på marsch för att driva ut ”råttorna”.

Nu väntar en spännande men osäker tid för den libyska revolutionen. Diktaturens sista fästen i huvudstaden övergavs i stort sett utan strider. Höga militära chefer som inte längre riskerade ett nackskott gav order till sina soldater att lägga ned vapnen utan motstånd. ”Diktaturens kreatur”, som Olof Palme kallade de som stödde krossandet av Pragvåren 1968, visste vad klockan var slagen och vände Khaddafi ryggen.

.

”Diktaturens kreatur” visade sig till slut vara mycket få till antalet.

.

Spännande, därför att ett helt nytt samhälle måste byggas. Khaddafis diktatur var intimt kopplad till hans familj och den politiska strukturen i landet helt uppbyggd av de ”folkliga och revolutionära kommittéer” som Khaddafis ”gröna revolution” inrättat. Val till en konstituerande församling krävs, en riktig konstitution måste skrivas, politiska partier skapas, intresseorganisationer byggas. Ja hela samhället står inför en omvandling som inte blir en enkel tebjudning.

Osäker, just på grund av det totala vakuum som diktaturen skapat kring sig. Det nationella övergångsrådet, TNC, speglar detta vakuum. Rådets ordförande Jalil har sagt att TNC på sin höjd styr landet i åtta månader för att organisera val till en konstituerande församling. Den stora utmaningen för TNC är att samla alla de krafter som besegrat Khaddafi. Det innebär att berberna i de västra bergen och befrielsekämparna från Misrata, vilka var de som i natt intog Tripoli, ges en stor plats i TNC. Mordet på general Younes, med olösta frågetecken utan svar från TNC, visar att det finns spänningar inom oppositionen. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Liksom i Tunisien och Egypten samlades människor från skilda grupper och klasser i en gemensam kamp mot diktaturen, med en enda målsättning –rätten att stå rak.

.

Det är inte bara i Tripoli människorna jublar. I Tunis samlades tusentals för att fira Khaddafis fall.

.

Nu väntar en övergångsperiod där delarna i den samlade motståndsfronten kommer att föra fram sina egna politiska önskningar. Det blir säkert en brokig samling. De fri- och rättigheter som i natt vunnits på Tripolis gator och torg är den enda garanten för att den libyska revolutionen ska kunna gå vidare.

Vi som följt den libyska revolutionens ett tusen kilometer långa resa från Benghazi till Tripoli jublar tillsammans med frihetskämparna över diktaturens fall utan att blunda för de stora problem, svårigheter och eventuella snedsteg som väntar den närmaste tiden.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,AB1,DN3,SVD2,AB2,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Jinge,Röda Berget,Tomas B,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, TNC, Benghazi, Revolution,

Nu är det på allvar.

.

Khaddafis sista dagar vid makten verkar närma sig. Tripoli är omringat och det är endast en tidsfråga innan motståndet mot Khaddafi i huvudstaden kan resa sig på nytt.

Det har tagit tid, mycket mer tid än vad de flesta väntade sig. När människorna i hela Libyen reste sig mot Khaddafis diktatur i februari hade Ben Ali och Mubarak fallit som mogna frukter och samma öde verkade vänta Khaddafi och hans familjediktatur.

.

Snart är det bara Bouteflika i Algeriet som håller sig kvar vid makten.

.

Det var den enda motiveringen till att USA och EU beslutade att släppa Khaddafi trots att han sedan 2003 varit en mer än trogen allierad –ekonomiskt och politiskt. Utländskt kapital investerade fritt i en nyliberal omgivning och Khaddafi deltog aktivt i ”kriget mot terrorismen” vilket framför allt bestod i att hindra flyktingar från att ta sig till Europa via Libyen.

Men Khaddafi satt kvar och gick till motangrepp. Rebellerna i Benghazi verkade stå inför ett omedelbart och totalt nederlag. Väst som redan sadlat om kunde inte göra annat än sätta in sitt attackflyg för att hindra Khaddafis seger. Inom vänstern har det pågått en skendebatt kring motiven till Natos militära inblandning. Vi som stött revolutionen mot Khaddafi trots imperialistiska makters dubbelspel mot rebellerna har anklagats för att tro på en ”humanitär imperialism”. Det är naturligtvis nonsens. USA och EU har hela tiden haft en egen agenda i Libyen som kan beskrivas som en balansgång mellan viljan att bli av med Khaddafi och viljan att hindra rebellerna från att själva störta Khaddafi. Bästa beviset för det är den mycket ljumma militära hjälpen till upprorets trupper. FNs vapenembargo har även riktats mot rebellerna som tvingats föra en tekniskt ojämn kamp med Khaddafis bättre utrustade soldater.

.

I Misrata lyckades upproret överleva Khaddafis belägring

trots dålig utrustning. Kampviljan avgjorde.

De som sa Nej till Natos bombningar sa att rebellerna måste befria sig själva och att de därför borde få hjälp med vapen och annan utrustning för att kunna ta upp kampen med diktaturen. Men när det verkligen gällde att stödja upproret då var det inte bara vapen och utrustning som undanhölls. Den vänster som hade ”stopp för Natos bombningar” som enda prioritet, oavsett konsekvenserna på marken, lyckades inte ens yttra sin solidaritet med exempelvis de som kämpade för sitt liv i det omringade Misrata. Inte ett ord. Bara rynkningar på näsan inför rebellernas ”amatörmässighet”, ”rasism”, ”islamism” och andra invektiv som ursäkt för de korsade armarna och moralkakorna.

In i det sista har USA och EU försökt lirka fram en förhandlingslösning med regimen i Tripoli för att undvika en militär seger för rebellerna. Men alla diplomatiska manövrer har fallit på familjen Khaddafis roll i samhället.

.

-Jag är revolutionen. Jag kan inte avgå. Snart är det slut på komedin.

.

-Jag kan inte avgå, har Khaddafi sagt hela tiden. De flesta har tagit det som ytterligare ett uttryck för mannens egenheter. Men det är mer än så. Familjen kan inte överge makten, den kan inte ”dela” den i en förhandling. Allt i systemet är anpassat till Khaddafis persondiktatur, allt ifrån avsaknaden av en konstitution, parlament och en verklig statsapparat. I stället bygger hela makten på de ”folkliga kommittéerna” i vars topp Khaddafi styr utan vare sig att kontrolleras eller omväljas. Den typen av makt går det inte att bara omvandla till en ”nationell samlingsregering” där Khaddafi och hans familj blir en del.

I Benghazi har det nationella övergångsrådet redan presenterat vad som ska ske efter Khaddafi. Uppenbarligen är rådet mycket medveten om risken för kaos och blint våld i huvudstaden efter Khaddafis fall. Det finns självfallet kvar trogna anhängare till diktatorn i Tripoli och det finns en risk för att de startar en terrorkampanj i staden.

Därför verkar rebellernas taktik gå ut på att tills vidare omringa Tripoli utan att militärt angripa staden i hopp om att det annalkande slutet för Khaddafi ska hjälpa opposition i Tripoli att organisera en resning inifrån.

.

Rådets ordförande Jalil lovar val till en Konstituerande Församling inom 8 månader.

.

Rådet i Benghazi har också presenterat en ”övergångsplan” för efter-Khaddafi. Antalet delegater i Rådet ska utökas med medlemmar från områden som tills nyligen stått under regimens kontroll. Rådet ska styra övergången de första åtta månaderna. Under den tiden ska allmänna val hållas till en Konstituerande församling som har till uppgift att skriva en Konstitution, inte en ny eftersom det inte finns någon i dag.

Den regim som tar över kommer naturligtvis inte att svara mot vänsterromantikers bild av vad en ”revolution” ska leda till. Problemet är ju bara att det inte är en socialistisk revolution som står för dörren, ja inte ens en nationalistiska anti-imperialistisk sådan. Det handlar helt enkelt om att störta en diktatur som förbjöd allt, från politiska partier, valda församlingar, yttrandefrihet, till facklig organisering. Att störta en diktatur som utdelade dödsstraff för varje försök att organisera ett politiskt parti, en oppositionell grupp eller en fackförening.

.

En ny regim i Tripoli måste uppfylla förväntningarna på demokratiska

fri- och rättigheter om den ska behålla det folkliga stödet.

Den nya regimens band till väst kommer inte att vara vare sig mer eller mindre fasta än Khaddafis. En borgerlig regim med en ekonomisk politik anpassad till världsmarknaden kommer att ersätta Khaddafi. Men liksom i Tunisien och Egypten är inte kampen över med diktatorns fall. Den verkligt svåra kampen för de fattigas och undertrycktas rättigheter återstår. Men i ett Libyen utan Khaddafi kan de som står på arbetarnas, jordbrukarnas, de nationella minoriteternas sida organisera sig utan att omedelbart riskera dödsstraff.

Det var det värt att kämpa för. Tyvärr valde många i väst med anspråk på att bekämpa imperialismen att vända den kampen ryggen. Vi kan bara hoppas att den kommande tiden i Libyen kan öppna ögonen på dem som inte lyckades se skillnaden mellan en blodig, grotesk diktatur och ett yvigt upprors kamp för frihet. Röken från Natos bomber skymde utsikten för många.

.

Bloggare: Röda Malmö,

Media; DN1,SVD1,GP1,SVT1,DN2,SVD2,DN3,SVD3,GP2,DN4,GP3,SVT1,SVD4,AB1,DN5,

GP4,AB2,DN6,DN7,SVD5,SVD6,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, TNC, Benghazi, Revolution,