Moderna tider.

.

De kinesiska fabriksarbetarnas vardag står i blixtbelysning av två pågående händelser. Två företag visar vilka arbetsvillkor som dominerar i den kinesiska exportindustrin.

Det ena heter Foxconn och är nog obekant för de flesta. Ändå är det världens största elektronikföretag med 800 000 anställda. Det andra är desto mer känt, den japanska industrijätten Honda.

.

Foxconn anställer bara unga personer.

Foxconn har hamnat i media därför att elva av företagets anställda vid fabriken i Shenzhen i provinsen Guangdong tagit livet av sig i år genom att hoppa ut från företagets höghus med sovsalar för de unga anställda.

I Shenzhen arbetar 300 000 i Foxconns fabrik som sätter samman produkter för Sony, Nokia, HP, Apple och många andra tillverkare av billiga elektronikvaror.

Arbetsförhållandena i fabriken och arbetarnas löner är vad de är därför att det är enda sättet för Apple och andra företag att förse våra elektronikbutiker med allt billigare köp-och-släng varor.

Foxconn är ett sorts internat för unga kinesiska arbetare från landsbygden. Inte ett internat där man studerar under stränga lärares uppsikt. Utan att internat där unga män och kvinnor mellan 18 och 22 år bor, äter, sover och arbetar sex dagar i veckan i dagspass på minst 12 timmar med en lön kring 2 200 kronor per månad, övertid inräknad. I Shenzhenfabriken bor 90 procent av de anställda i sovsalar med 4-6 bäddar.

.

Alla stora exportföretag har sovsalar för sina anstälda

Lönen ger inget hopp om att kunna köpa eller hyra en egen lägenhet i staden de dragits till i hopp om en bättre framtid. Det är Chaplins Moderna tider som tagit hand om dem. Nio av de elva som tagit livet av sig hade arbetat mindre än ett år i fabriken. Företaget höjde häromdagen lönerna med 20 procent och öppnade en terapiavdelning för att förhindra fler självmord.

Foxconn är inget skräckföretag. Samma arbetsförhållanden och levnadsvillkor finns i hela den kinesiska exportindustrin vare sig det handlar om kinesiska eller utländska företag. Det är en modell som kunde byggas upp tack vare de 200 miljoner kineser som lämnade landsbygden för att söka sig till de växande industrizonerna. Med ett sådant utbud av arbetskraft blev lönerna därefter, speciellt eftersom den enda fackliga organisationen i Kina är statlig och i praktiken har till uppgift att övervaka arbetarna.

Därför är händelserna vid Hondas fabrik i Fushan så viktig. Sedan den 21 maj strejkar de 1 800 arbetarna i fabriken som tillverkar drivaxlar till Hondas övriga fabriker i Kina. Strejken är olaglig eftersom den statliga fackföreningen inte utlyst den. Strejken har tvingat Honda att stänga sina övriga fabriker i brist på drivaxlar.

.

Hondas 1 800 anställda i Shenzhen strejkar sedan den 21 maj

De strejkande kräver en lönehöjning på sju till åttahundra kronor i månaden upp från den nuvarande lönen på cirka 2 000 kronor. Honda har svarat med att kräva av arbetarna att skriva under en sorts lojalitetsförklaring som bland innebär att de förbinder sig att inte strejka eller organisera möten.

-Ingen kommer att skriva under, säger en arbetare till Finacial Times reporter på plats.

Vad som sker i Foxconn och Honda är tecken på att en ny tid väntar i Kina. De börjar bli svårare att hitta den fogliga unga arbetskraft som exportindustrin hittills byggt på. I Beijing gnider partiledningen energiknölarna för att lösa en olöslig motsättning. För att stimulera den inhemska marknaden och komma bort från det ensidiga beroendet av exportindustrin måste den inhemska köpkraften öka.  Men för att behålla rollen som världsmarknadens verkstad krävs att lönerna hålls på lägsta möjliga nivå.

.

Media: DN1,DN2,DN3,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kina, Shenzen, Foxconn, Honda, Guangdong, Export, Arbetsvillkor

Min kompis Göte kommer att vara borta från bloggandet några dagar. Grannbondens vårplöjning gick fint. Men Götes bredbandskabel åkte med i farten.

Stora demonstrationer säger nej till höjd pensionsålder.

.

Var glaset fullt till hälften eller till hälften tomt? Svaret på frågan beror på vilken sida man lyssnar till. De fackliga organisationerna säger sig vara nöjda med gårdagens protester mot Sarkozys planer på att höja pensionsåldern till 62 år.

.

Fem miljoner arbetslösa glöms bort i pensionsdebatten; Dela på rikedomarna.

.

Enligt facken deltog över hela landet närmare en miljon  i demonstrationerna vilket i så fall är betydligt mer än den 10 mars och framför allt mycket mer än det avslagna 1a Maj.

Inrikesministeriet säger att 395 000 demonstrerade och arbetsministern Eric Woerth anser att den ”svaga” mobiliseringen ger grönt ljus till regeringens planerade reform som ska antas av Nationalförsamlingen den 20 juni.

De fackliga organisationernas siffra är säkerligen mycket närmare sanningen än polisens, som har ett märkligt sätt att räkna på. Bland annat räknar den inte in alla människor som går med demonstrationen men uppe på trottoarerna. Alla som varit med i en demonstration i Paris vet att det är massor av människor som marscherar på trottoarerna.

.

Trots det ihärdiga regnet i Paris fanns det inga sura miner.

.

Sett till det vidriga regnandet hela dagen måste därför svaret bli att glaset var mer än fullt till hälften men ändå inte fullt vilket förklarar regeringens inte alltför trista min och de fackliga organisationernas uttalande att det bara är en början.

Mina politiska fränder i det antikapitalistiska partiet NPA deltog naturligtvis i alla gårdagens demonstrationer.

-Det är början till en ny kraftmätning med regeringen, en ny etapp i mobiliseringen. Vi måste alla samlas på gatorna tillsammans med de fackliga organisationerna och i en större social och politisk front, säger i dag Olivier Besancenot till dagstidningen Le Monde.

.

Fackliga ledare var inte rädda för regnet

-Det är klart en dags demonstration inte räcker…

-Det finns två utvägar: Endera tvingar Sarkozy igenom sin reform i bästa Margareth Thatcher-stil och bryter ned det sociala motståndet för åratal framåt eller så kommer bumerangen tillbaka i ansiktet på honom i form av en massiv folklig protest, avslutar Besancenot till Le Monde.

.

Media;

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Sarkozy, Besancenot, Le Monde, Pensioner

Betala inte statsskulden.

Den är redan betald.

.

Ett spöke hemsöker Europa. Det hängs ut som en varning för att vanan att ”leva över sina tillgångar” leder till kriser som den Grekland just nu sitter fast i.

När statsskulden beskrivs rusar media i taket och skrämmer nyfödda med feta rubriker: DU FÖDS MED 70 000 I SKULD, eller någon annan fantasisumma.

.

Vem blir inte ledsen när man sitter fast i skuldfällan?

Nyliberala ekonomer påminner oss ständigt att Staten måste uppföra sig som en ansvarsfull familjeförsörjare och inte spendera mer än vad familjen klarar av. Men när en så ovanlig figur som en ansvarsfull familjeförsörjare ser över hushållets utgifter och upplåning kollar han/hon också alltid in vilka tillgångar familjen har. Hur ska familjen annars kunna planera vad den kan låna för sina framtida investeringar och utgifter?

Samma sak gäller också för en stats utgifter och skulder om än med två viktiga skillnader: staten kan eventuellt låta sedelpressarna rulla vilket en familj inte kan och staten kan instifta skatter vilket familjeförsörjaren inte kan.

Men likt en familj ska Staten naturligtvis se till vilka tillgångar som finns. Att skrämma upp befolkningen med att den är skyldig astronomiska summor utan att samtidigt tala om hur stora våra gemensamma tillgångar är måste anses oärligt om inte rent av en bluff för att få gemene man att svälja beska mediciner.

.

EUs politik är inte bättre än kvacksalveri.

För det är precis vad det handlar om– beska mediciner. Europas samtliga regeringar viftar med spöket och kräver av befolkningen att den ska dra åt svångremmen under ett antal år framåt. En dags rubriker i internationell press visar vad som väntar de arbetande. Den aktade franska dagstidningen Le Monde hade den 25 maj bland annat följande rubriker om den ekonomiska krisen:

-Storbritannien: Drottningen godtar åtstramning

-Italien antar ett sparpaket på 24 miljarder euro

-Europa kräver att Grekland drar åt tumskruven ett varv till

-IMF kräver snabba reformer av Spanien

-Danmark stramar åt.

-Storbritannien: Sparpaket på 6,2 miljarder pund

Ett litet axplock som kan tiodubblas. Varje land i EU tävlar nu om vem som kan locka befolkningen till att svälja den beskaste medicinen. Att det handlar om en hästkur ska ingen tvivla över.

Men hur är det egentligen med statsskulden och dess påstådda farlighet för ett lands ekonomiska situation? Greklands statsskuld som ligger kring 130 procent av BNP sägs ligga långt över smärtgränsen för ett land och ett bevis på att landets befolkning är ett gäng slösare.

.

Angela Merkel letar förebilder i naturen.

Det kan starkt ifrågasättas att statsskuldens storlek i sig är ett problem. Därför att det beror mycket på vilka som äger statsskulden. Speciellt när det gäller att skydda sig mot hajarna på den internationella finansmarknaden. Se till Japans statsskuld som nu ligger strax kring 200 procent av BNP, det vill säga mycket högre än alla länder inom eurozonen som nu pekas ut som ansvarslösa skojare.  Ändå finns det ingen som spekulerar mot den japanska yenen och driver landet mot ruinens brant.

Var är hemligheten? Jo, att den japanska statsskulden till 95 procent ägs av landets hushåll och därmed inte kan hamna inom räckhåll för de stora bankernas och fondernas giriga handlare. Det är den nyliberala avregleringen av kapitalrörelserna och utbudet av statsobligationer på den internationella marknaden som gett storbankerna och kapitalfonderna möjlighet att låna ut pengar till enskilda stater genom att köpa ett lands obligationer.

Hur har olika staters skuld hamnat i bankirernas händer? Den nyliberala offensiven för sänkta skatter segrade i snart sagt alla länder i OECD. Undantagslöst var det de rikaste som fick mest pengar i fickan tack vare skattesänkningarna på inkomster och på kapitalvinster. Staten fick därmed lägre inkomster.  ”Teorin” att lägre skatter leder till högre tillväxt och därmed större statsinkomster är rent nonsens. För att uppväga skattebortfallet lånade allt fler stater pengar genom att ge ut obligationer. Med avregleringen av finansmarknaderna och kapitalets fria rörelser över gränserna kunde sparkapital köpa upp de statliga obligationerna och få ränta på dem.

Man kan säga att de rika fick jackpott både på gungorna och karusellerna. Först lägre skatter. Sedan köp av statsobligationer för pengar som inte staten beskattade längre, Och till sist säkra inkomster i form av ränta på statsobligationerna. Fiffigt va?

.

Vissa har vunnit på både gungorna och karusellerna.

Så gick det som det gick. De fattigaste länderna i EU skuldsatte sig mer än andra för att kunna hänga med i EU-karusellen. Enligt IMF såg skuldsättningen 2009 ut på följande sätt:

Italien 116% av BNP, Grekland 115, Portugal 77, Frankrike, 77, Tyskland 73, Storbritannien 68, Irland 65 och Spanien 53 % av BNP. Diktatet från Maastricht om maximum 60% av BNP i statsskuld ligger som synes i ruiner. Samma sak gäller regeln om maximum 3%-igt budgetunderskott.

EUs/IMFs räddningspaket är inte en hjälp till Grekland. Det är i första hand en garanti till de storbanker och kapitalfonder som sitter på enorma summor av grekiska statsobligationer så att de kan vara säkra på att utlånade pengar kommer att betalas tillbaka. Enligt Reuters har Europas banker cirka 2 300 miljarder euro i statsobligationer från Grekland, Spanien, Portugal, Irland och Italien i sina bankvalv. Inte undra på att de biter på naglarna inför perspektivet av en skuldsanering eller ännu värre, ett stopp på återbetalningarna.

Den så kallade hjälpen till Grekland är i själva verket lån till Aten med ränta på fem-sex procent och med stenhårda villkor. I utbyte kräver Tyskland, IMF och andra EU-länder att statens utgifter, förutom de militära, ska kapas med knäna.

Att det ska drabba de arbetandes levnadsstandard och pensionärernas inkomster presenteras som ett axiom. Det skrivs alla på näsan att det inte finns någon annan lösning än restriktioner och ”reformer” som ger människorna skrämselhicka.

Ingen verkar ha dragit lärdom av den djupa 30-talsdepressionen. Sänkta statsutgifter, lägre löner och pensioner, sämre social service och andra ”besparingar” bara skjuter den ”verkliga ekonomin” i sank. Med mindre pengar i fickan spenderar befolkningen mindre på köp av varor och tjänster, företagen avskedar och den onda spiralen tar fart. Att aktiemarknaderna dök på nytt efter den första dagens eufori då sparpaketet lanserades beror på att alla inser vad som kommer att bli följden av den svältkur som EUs regeringar planerar- en ny och djup recession.

.

30-talets soppkök är tillbaka.

Det är främst Angela Merkel och det tyska industrikapitalet som ligger på för att EU ska krypa bakvägen ut ur krisen. Det är en stenålderspolitik som allt mer liknar 30-talets vansinne. Egentligen ska den tyska industrin tacka ”slösarna” i södra Europa för den tyska exportindustrins stora framgångar de senaste fem åren. Hade alla länder i EU följt samma väg som Tyskland, det vill säga sänkt levnadsstandard för de arbetande och allt för exportindustrin, hade det inte funnits några köpare av Merkels varor.

Men kan man gå andra vägen? Kanske man ska spendera sig ur krisen? Varför inte attackera vinsterna i framför allt finanskarusellen och höja den arbetande befolkningens andel av ett lands totala inkomster till den nivå som rådde innan den ”nyliberala revolutionen”?

-Det begriper ju en barnunge att det inte går eftersom det är vinsterna som ger investeringarna och jobben, svarar i kör borgerliga och socialdemoratiska politiker, bankirer, professorer, och andra  förståsigpåare.

.

Men det finns fakta som ingen av dem gärna pratar om. En allt större del av ekonomins vinster realiseras i finanssektorn trots att den själv inte producerar något av värde. Och en allt större del av dessa vinster går inte till nyinvesteringar i den ”verkliga ekonomin” utan till ökad aktieutdelning. Det är pengar som på nytt injiceras i finanssfären eftersom det är där vinstsugna kapitalägare de senaste decennierna snabbast gjort sina kap.

Alltså skulle man kunna med en solidarisk och internationellt inriktad arbetarrörelse minska aktieutdelningen i företagen och öka lönerna utan att det påverkar företagens utgifter. Vad som tas från aktieutdelningen hamnar i lönekuverten. Summan av företagens utgifter ändras inte och investeringarna påverkas inte. Dessutom ger naturligtvis ökade löner mer i statskassorna som därmed får lättare att upprätthålla en god samhällsservice.

Wanja Lundby-Wedin är ordförande i de europeiska fackföreningarnas konfederation och borde ha något att säga om hur EUs regeringar går till frontalattack mot den arbetande befolkningen. Är det någon som hört henne säga något om solidaritet med Greklands arbetare?

.

Vadå solidaritet med Greklands arbetare?

Ändå har de som säger att det är nys och orealistiskt att styra över aktieutdelningen till lönekuverten helt rätt. Men bara därför att Bryssel och EUs medlemsregeringar helt sitter i knäna på de internationella storbankerna. Hur den internationella bankfinansen räddades av gigantiska offentliga stödpaket under 2008 är bästa beviset för dess samband med den politiska makten. Att nu samma banker och fonder dessutom tar sig in köksvägen och fritt kan spekulera mot de svagare europeiska ländernas statsskulder utan motstånd är bara bevis för samma intima relation.

-Ta det tillbaka, sjunger Mikael Wiehe på sin senaste CD. Ja varför inte. Ta allting tillbaka som den arbetande befolkningen förlorat under de nyliberalas flitiga ”reformerande” av samhället. Det är ett helt program i sig. Men det kan inte förverkligas utan att all makt att spekulera i din framtid tas  ifrån bankirerna och utan att samhällets beslut om investeringar och konsumtion styrs av verkliga sociala behov och inte enskilda kapitalägares behov av så stora vinster som möjligt.

De pengar som bankirer och fondförvaltare använt till att köpa statsobligationer och till att spekulera med mot statsskulden kommer från de gigantiska övervinster som finansvärlden sugit åt sig på bekostnad av de arbetandes inkomster de senaste decennierna och som får allt svårare att hitta vinstgivande objekt att investera i den ”verkliga ekonomin”. Därför cirkulerar de allt snabbare i en karusell vars enda funktion är att omfördela redan producerade rikedomar till de som inte behöver mer.
.

Den gode Mikael har lösningen.

-Ta det tillbaka. Så ska det låta. I praktiken innebär det att statsskulden ska upphävas, kort sagt förklaras ogiltig. Varför betala tillbaka pengar till en finansindustri när det handlar om pengar som till att börja med togs ifrån dig, mig och alla andra arbetande människor av samma industri efter att den ”enda politiska vägens” män och kvinnor ändrat lagar och regler så att hajarna kunde göra vad de gjort.

Upphäv statsskulden. Det är också att upphäva politikens kryperi för finansvärlden. Det är att bryta upp de avtal och regler som antagits i Bryssel, att rasera det EU som sitter i marknadens knä. Det är att bygga ett annat Europa där våra gemensamma ekonomiska, ekologiska och sociala behov sätts i högsätet.

Det är att skapa ett antikapitalistiskt politiskt alternativ till de borgerliga och socialdemokratiska partier som ser sig som goda förvaltare av kapitalismen.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,AB1,DN3,SVD4,AB2,

Bloggare: Alliansfritt Sverige,Ekonomikommentarer,Sjöstedt,Motvallsbloggen,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Statsskuld, EU, Banker, Merkel, Wanja Lundby-Wedin, ETUC, Tyskland, Italien, Spanien,

Nej till Sarkozys pensionsreform.

:

I dag kommer hundratusentals franska arbetare och tjänstemän att mobilisera till försvar av den lagstadgade rätten till pension vid 60 års ålder.

Högerregering efter högerregering i landet har sedan 1995 försökt att riva upp det franska pensionssystemet för att förlänga pensionsåldern och införa privatisering och en koppling till kapitalmarknaderna. Och gång på gång har den franska arbetarklassen sagt nej på gator och torg.

.

.

I dag är det dags igen. Regeringen tänker höja pensionsåldern till 62 eller 63 år och sänka pensionerna. Motståndet mot ”reformen” är massivt bland landets löntagare. Det är också tydligt att det är en fråga som följer klasslinjer. Opinionsundersökningar visar att 62 procent säger sig beredda att demonstrera i dag. Hela 76 procent av de som röstar till vänster är för men bara 28 procent av de som röstar till höger.

Dagens strejk och demonstrationer över hela landet organiseras av alla större fackliga organisationer som CGT, CFDT, CFTC, FSU, Unsa och Solidaires. Den 20 juni tänker regeringen offentliggöra sin plan för hur pensionssystemet ska ändras. Omfattningen av protesterna i dag har därför stor betydelse för det fortsatta motståndet. Vi återkommer.

.

Media;

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Pension, Sarkozy, Strejk, Favkliga organisationer,

Allt grönskar i maj.

Pingsten är fortfarande en långhelg i Belgien. Regeringen har inte ens försökt att som i Frankrike eller Sverige avskaffa annandagen. De fackliga organisationerna hade aldrig accepterat att avstå från den härliga långhelg som Pingsten är.

Sedan i fredags lyser solen från en molnfri himmel och termometern står på sommartemperaturer. Då kan det vara på sin plats att låta politiken vila några dagar. Jag och min familj har en lägenhet i sydvästra Ardennerna dit vi ofta drar oss tillbaka från larmet i Bryssel.

Platsen heter Houyet och ligger fyra mil söder om vallonernas huvudstad Namur. Franska gränsen ligger bara 14 kilometer bort. Det lilla samhället ligger i en djup dalgång vid ån La Lesse, som här kallas älv.

Hemma i Sverige är vi många som tror att Belgien är platt och ett enda stort jordbruksland med belgiska biffkor med ton av muskler. Men naturen i södra Belgien är mycket vackrare och varierad än vad man kan tro. Och alla blommor har inte dött av växtgifter och luftföroreningar.

Jag hoppas att detta lilla bildreportage från Pingsten 2010 i Houyet , Belgien ska glädja efter helgens lugn.

.

Öppna landskap med kullar och avlägsna horisonter är en vanlig vy.

.

I slutet av maj blommar rapsen och dominerar det gröna.

.

Till Pingsten föds många vackra kalvar.

.

Ån La Lesse ringlar sig fram i landskapet för att sluta sina bana i floden Meuse innan den franska gränsen.

.

La Lesse har genom årtusendena grävt sig ner i en djup dalgång med ofta vertikala stränder.

.

Nej det är inte en säl som förirrat sig till Ardennerna. Det är bara min hund som gillar att dyka. Det finns mycket forell i ån men tyvärr kommer Elsie bara upp med stenar.

.

Med lite zoom syns det direkt att sälen inte hittat inloppet till La Lesse.

.

Efter badet gäller det att flörta med Husse för att få sig en godbit.

.

Genom landskapet gick förr en järnväg. Nu är den omgjord till gång och cykelbana. Till mångas glädje.

.

På utflykterna spårar Elsie i svår terräng.

.

Det odlade landskapet är också vackert när det kläder sig i försommarskrud.

Slut på vyerna från belgiska Ardennerna.

.

Media: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Bryssel, Landskap, Pingst

Fattiga bönder och arbetare kräver en bättre framtid.

.

De rika och mäktiga i Thailand tålde inte att fattiga bönder och arbetare krävde respekt för sina röster. Än en gång är det den thailändska armén som gjort ett smutsigt jobb och krossat en folklig protest i blod. Den är van. Sist det begavs sig var den 20 maj 1992 då militären gick fram som en ångvält över folkmassor som krävde demokrati. Arton år senare upprepar armén sin plikt – försvara de rikas makt och egendom.

.

Vi är inga terrorister proklamerade de röda med hög röst.

Regeringen vägrade att förhandla med de röda trots att Senaten ville medla och FN uppmanade till besinning. Krav på demokrati och respekt för valresultat krossades under pansarvagnarna. Ratchaprasong är premiärminister Abhisits Tien An Men.

Dramatiska händelser har avlöst varandra var och varannan timme i över en månad. Så är det alltid när ett folk reser sig och kräver sin rätt och rättvisa medan de härskande beväpnade till tänderna försvarar vad de äger – makten och rikedomen. Ordningen härskar på nytt i Bangkok så det kan vara dags att höja blicken över de feta rubrikerna och fråga vad som var grund till de dramatiska veckorna.

Trots regeringens totala nonsensprat om ” 500 terrorister beväpnade till tänderna” var det bara civila som fick sätta livet till efter den blodiga sammandrabbningen 10 april. Då dog också sex soldater i vad som var en mycket ogenomtänkt och fumlig militär framryckning mot de rödas demonstrationsplats. Efter det dödade armén på distans med prickskyttar utplacerade på taken i stadens centrum. Nästan alla civila dödades med skott i huvudet. Bevis nog för att det var säkra prickskyttars verk.

Röda ”terrorister” samlade till möte.

När det här skrivs är de rödas protester redan krossade och den heliga ordningen återupprättad, det vill säga alliansen mellan officerskasten, aristokratin i statsbyråkratin och Bangkoks affärstopp. Alla hukar de bakom Kungens allt svagare men ändå skyddande hand.

Men trots de rödas troligen tillfälliga nederlag är en epok över i Thailands historia. Fattiga bönder och arbetare har för första gången intagit den politiska scenen som självständig kraft och krossat den härskande elitens myt om ”demokrati på thailändskt vis”.

Idén bakom begreppet är att den västerländska demokratin inte passar för det thailändska samhället eftersom det är byggt på harmoni och stabilitet till skillnad från västerlandets klasskamp och egoism. Hela schemat är naturligtvis nonsens och speglar bara det faktum att den enorma majoriteten av befolkningen tills nyligen var småbönder och isolerade på landsbygden där en öronbedövande indoktrinering lärt dem att älska Kungen och vara nöjd med sin lott.

Terrorist på väg hem.

I den kris vi följt den senaste månaden har Kungen inte på något sätt spelat en roll i händelserna. Det står i stark kontrast till hans roll 1992 då militären gick amok mot obeväpnade demonstranter, framför allt studenter, som krävde demokratiska reformer. Då räckte det med att Kungen kallade till sig regeringschefen och demonstranternas ledare. På knä framför Kungen fick de sig en läxa i thailändsk harmoni och samhällsanda. I den nyligen avslutade konflikten yppade inte Kungen ett ord. Orsaken är ganska enkel. Hans roll i kuppen mot Thaksin 2006 är känd av alla och sedan de rödas demonstrationer började i mars har Kungen inte sagt ett ord. Däremot har drottningen som av alla anses som en anhängare av de gula i PAD besökt skadade soldater på sjukhus utan att ens kasta ett öga på de rödskjortor som dödades den 10 april. Kungen har därmed själv saboterat sin roll som en makt stående över de krassa konflikterna i samhället och omöjliggjort ett ingrepp i den konflikt vi nu sett slutet på. Hans roll som i det närmaste gudomlig gestalt i en speciell form av ett thailändskt samhällskontrakt är över.

Farliga ”terrorister” förs bort av polisen.

Hela den materiella grunden för ”demokrati på thailändskt vis” sköts i sank under det ekonomiska uppsvinget 1986-96, då miljoner flydde landsbygden in till Bangkok för att ta chansen att snabbt häva sig ur den sekellånga missär som varit landsbygdsbefolkningens lott. Under perioden bildades en sju miljoner stark arbetarklass.

När den asiatiska finanskrisen 1997 plötsligt släckte hoppet om oavbruten tillväxt och tusentals företag gick i konkurrs och miljoner arbetare förlorade sina arbeten och tvingades återvända till landsbygden hade mentaliteten redan börjat ändrats och grunden för ”demokrati på thailändska” spruckit i fogarna.

Den omtalade och ifrågasatta miljardären Thaksin Shinawatra utsågs 2001 efter en övertygande valseger  till  premiärminister och gjorde sig snabbt hatad bland den gamla eliten. Dels för att han införde sociala reformer för de fattiga som för första gången i landets historia gav dem praktiska möjligheter att söka sjukvård till ett minimalt pris. Antalet skolor på landsbygden ökade också kraftigt. Det är den materiella orsaken till att Thaksin ännu ses som en hjälte av många fattiga bönder och arbetare.

”Terrorister” i alla åldrar.

För parallellt med reformerna för de fattiga förde Thaksin traditionell thailändsk politik, det vill säga kompispolitik och korruption som gynnade den del av eliten som stod på hans sida. De som trampats på tårna av Thaksin samlades i en opposition runt Thaksins före detta affärspartner i medievärlden – Sondhi Limthongkul och generalen Chamlong Srimuang, en ledare för en hårdför falang i armén. Sondhis talk-show på tv användes till att lansera en kampanj för att störta Thaksin. Det är ursprunget till de så kallade gulskjortorna och partiet PAD. En vacker detalj i PADs program visar verkligen partiets karaktär. PAD kräver nämligen att bara en tredjedel av parlamentet ska väljas av den ”okunniga pöbeln” och resten tillsättas av den ekonomiska och politiska eliten. Det var dem som den internationella pressen kallade för demokratidemonstranter när de i november 2008 ockuperade Bangkoks internationella flygplats.

Pigga ”terrorister” lovar att komma tillbaka.

Trots den intensiva kampanjen mot Thaksin vann han överlägset parlamentsvalen i februari 2005. Många röster köptes säkerligen med små summor pengar eller andra fördelar, men det var vanor som använde av alla, inte bara av Thaksin. Grunden till att han omvaldes trots det maktmissbruk som rådde under hans styre var de fattigas tacksamhet för de sociala reformerna. Segern i valet blev för mycket för Bangkoks elit, vissa höga militärer och Kungen, vars ”gudomlighet” Thaksins popularitet kastade en skugga över. En kupp började planeras. När Thaksin var på resa till FNs generalförsamling i september 2006 slog kuppmakarna till och avsatte honom.

Trots militärens ansträngning att förhindra anhängare till Thaksin att spela en politisk roll vann det till Thaksin anknutna PPP ändå valet i december 2007 och satte på nytt käppar i elitens hjul. Från maj 2008 intensifierar gulskjortorna sina aktioner för att få PPP-regeringen avsatt. De gulas ockupation av Bangkoks internationella flygplats lyfte fram konflikten på ett internationellt plan. Regeringen föll och elitens guldgosse, Abhisit Vejjajiva kunde tillträda posten som premiärminister. Den som han nu  missbrukat  till att slakta demonstranter i Bangkok.

På återseende.

”Demokrati på thailändska” har nu definitivt dränkts i de rödas blod. Trots nederlaget kan inte det forna systemet med en härskande elit i Bangkok och lydiga fattiga småbönder på landsbygden återupprättas. Trots många märkliga former kampen tagit sig är det en kamp mellan olika samhällsklasser vi varit vittne till. Fattiga bönder från landsbygden, arbetare från Bangkoks förorter och vissa delar av den mindre bemedlade medelklassen står mot den traditionella makteliten.

De fattigas kamp är inte ännu en strid för omfattande sociala reformer, för att inte tala om ett annat samhälle, utan ett krav på att deras röst ska räknas och väga lika mycket som elitens. De vill sätta stopp för det senaste decenniets vana att det är de fattiga på landsbygden som tillsätter en majoritet i parlamentet och de rika i Bangkok som avsätter den med hjälp av militärnes bajonetter  och lydiga domstolar.

.

Media: DN1,DN2,AB1,DN3,SVD1,SVD2,DN3,DN4,SVD3,AB2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thailand, Bangkok, Rödskjortor, Gulskjortor, Demokrati,

Ordningen härskar i Bangkok.

.

Som väntat kunde inte de rödas befästning i Ratchaprasong stå emot arméns pansar. Bambustavar och gamla bildäck räcker inte mot stål. De hade en mer symbolisk roll i de rödas kamp och motstånd mot överhetens maktapparat.

.

Pansarvagnarna gjorde skrot av barrikaderna

I går spreds i stället kaoset och skräcken till stora delar av huvudstaden. Tolv större byggnader sattes i brand av rödskjortor och troligen också mindre nogräknade element som utnyttjade situationen för egen räkning.

Media visade i går med avsky den förstörelse som följde efter militärens maktuppvisning och mord på ett okänt antal rödskjortor. Hur många kanske vi aldrig får reda på.

-Se här vad de ställt till med, sa en uppjagad reporter i skottsäker väst och militär kruka på huvudet. BBCs Chris Hogg viftade med handen mot en brinnande byggnad bakom sig och visade vad de röda ”ställer till med”.

.

Varuhuset CentralWorld var det näst största i Asien.

De ledare för rödskjortorna som gav upp och lämnade över sig till militären uppmanade sina anhängare att avbryta sina protester för att undvika fler dödsoffer.

-Vi beslutade avsluta protesterna för att spara liv. Men vi ger inte upp kampen för demokrati, sa Natthawut Saikua strax innan han greps.

Ändå ser Bangkok ut som en krigszon och i flera städer i norra Thailand har mycket upprörda rödskjortor bränt ner polisstationer och i tre fall  stadshus. I natt rådde utegångsförbud i 23 provinser.

.

Unga rödskjortor spred panik i staden

Det går att förfasas över den förstörelse som skedde i går och i natt. Men det är en mycket närsynt reaktion. De hundratals, framför allt unga, rödskjortor som vägrade ge upp och som attackerade maktens symboler visade den frustration och besvikelse som uppstår när nederlagets örfil svider efter sex veckors allt hårdare och stressande mobilisering.

Det är så uppenbart att i går riktades hatet mot det rika etablissemangets symboler. Börshuset, lyxbutikerna i Central World, media som genomgående behandlat de röda som det okunniga packet från norr, polisstationer och administrativa byggnader var målet för de unga arga men kanske främst besvikna rödskjortorna.

.

Attacken inleds

Nu fördöms de för sina handlingar och kommer säkerligen att straffas som ”terrorister” om de grips. Vår blogg vägrar att sälla sig till den kören.

Den rika makteliten skördar vad den sått. Först störtade 2006 militären Thaksins regering som bildats efter en stor valseger. Sedan fälldes två regeringar, också bildad efter en stor valseger 2007, av domstolar sedan gulskjortorna i flera månader ockuperat regeringsbyggnader och Bangkoks internationella flygplats. Det ska påpekas att än i dag har inte en enda person åtalats bland de gula.

Sedan 2006 har Bangkoks elit visat att folkets röst uttryckt i allmänna val inte räknas. Folket tillsätter parlament och regering i urnorna. Bangkoks elit avsätter dem med bajonetter och lydiga domstolar.

Därför brinner Bangkok.

.

Stadshuset i Mukdahan sattes i brand.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,AB1,AB2,AB3,EXP1,VG1,VG2,DN3,SVD4,AB4,

Bloggare: JInge,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thailand, Bangkok, Rödskjortor, Terrorism,

Bangkoks Tien An Men.

.

Klockan åtta i morse lokal tid gick armésoldater och polis till angrepp mot rödskjortornas läger i Ratchaprasong. Tolv pansarfordon som sattes in av armén lyckades i en första framryckning bryta upp hål i de barrikader som de röda byggt

.

.

Mellan tre och fem tusen personer finns i de rödas läger och det rapporteras att två dödades redan i angreppets inledning. Hur många fler det blir under dagen vet ingen. Ett står dock klart. Den thailändska regeringen valde den kinesiska metoden för att möta krav på respekt för demokratiska friheter – pansarfordon och kulor.

Just nu är det svårt att följa vad som händer på plats. Journalister jagas undan och hindras till och med att fotografera. Bödlarna vill aldrig se sina handlingar på bild. Så har det alltid varit, från Santiago 1973 till Bangkok 2010. Statskontrollerade thailändska media som Bangkok Post meddelar lakoniskt att sista striden börjat och att snart kommer affärsmännen i Ratchaprasong att kunna börja räkna kassan igen.

.

Abhisit vinner kanske dagens strid. Han kommer att kommas ihåg av historien som Bangkoks slaktare. Alla möjligheter till en förhandlad lösning sveptes de senaste dagarna undan av regeringen. Senatens president ville medla och de röda var redo att acceptera senatens bud. Men bulldoggen Suthep, krisrådets ordförande och tillika Abhisits vice, avfärdade senaten med ordet- ”nonens”.

När röken skingras över Bangkok kommer sanningen om de rödas kamp för fattiga människors rättigheter att skrivas.

.

.

.

Media; DN1,AB1,AB2,SVD1,DN2,GP1,EXP1,VG1,VG2,DN3,SVD2,AB3,AB4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thailand, Bangkok, Abhisit, Rödskjortor, Tien An Men,

-Bangkok brinner.

.

.

.

Det var huvudrubriken i dagens Bangkok Post. Det pågår spridda sammanstötningar i flera stadsdelar av huvudstaden och de bilder som visas påminner om scener från många andra platser i världen där militär sätts in mot sin egen befolkning. Döda, skadade, brinnande bilvrak, förvirring, rykten och ovanför allt de härskandes försäkringar om att mobben snart ska vara kuvad.

Den styvnackade premiärministern Abhisit utfärdade i går ännu ett ultimatum.

–Lämna Ratchaprasong innan tre på eftermiddagen, var hans budskap. Underförstått, annars går det illa för er. Med det beskedet avfärdade han UDDs krav på stillestånd och nya förhandlingar under FNs medling.

.

Men liksom andra ultimatum från premiärministern föll också detta för döva öron. Det är redan tre på eftermiddagen i Thailand och media säger att det finns minst fem tusen röda kvar i det befästa området i köpcentrat Ratchaprasong. Det innebär att många äldre och kvinnor lämnat området för att sätta sina barn i säkerhet.

Ett par händelser under det senaste dygnet understryker den verkliga maktstrukturen i landet. Den thailändska demokratin är mycket ett spel för det internationella galleriet. Den verkliga makten ligger hos militären. Inte ens krisrådet CRES där vice premiärministern Suthep tillsammans med andra regeringsmedlemmar och militärer sköter ”säkerheten” har sista ordet. I går dekreterade CRES att utegångsförbud skulle införas i delar av Bangkok. Ett par timmar senare drogs dekretet tillbaka sedan ÖB sagt nej.

.

En liknande händelse i ett distrikt i norra Thailand visar också vilka som bestämmer i sista hand. I Chiang Mai beordrade guvernören armén att stänga två röda radiostationer som enligt guvernören uppmanade folk att ansluta sig till demonstranterna i Bangkok. 3e Arméns befälhavare vägrade ingripa under hänvisning till ”säkerhetsproblem”. Problemet generalen tänker på är säkerligen hur man ska hindra allt våldsammare mobiliseringar utanför Bangkok. Det kommer allt fler rapporter om solidaritetsmanifestationer i norra delen av landet.

De fem tusen som finns kvar i Ratchaprasong kommer inte att vika ner sig om regeringen håller fast vid sin linje att vägra förhandla. Abhisits problem är att han inte kan lita på militärledningens vilja att utföra order som den inte själv gillar. Regeringen måste också allt mer ta med i beräkningen vad som sker utanför Bangkok. Det är möjligt att ÖB kommer att sätta sig emot en blodig attack på Ratchaprasong om tecknen till all större oro i andra distrikt bekräftas.

.

Den enda lösning på situationen som kanske kan undvika att Thailand går mot ett nytt svart kapitel i sin historia är en omedelbar upplösning av parlamentet, ett nyval där alla partier kan presentera sina kandidater utan att domstolar beslutar detta. I Iran beslutar domstolar om vilka som får delta i val. Thailands härskare borde känna sig i dåligt sällskap. Till sist måste en gång för alla militärens roll i samhället spikas i en ny konstitution. Dess plats är i kasernerna. Inte på gatorna för att bekämpa den egna befolkningen.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,AB1,AB2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thailand, Bangkok, Abhisit, Rödskjortor,