Tomtens mjuka klappar.

Det nya seklets andra decennium närmar sig. Århundradets första var inte vilket decennium som helst. För första gången sedan den stora depressionen på 30-talet radade djupa ekonomiska kriser upp sig? Knappt hade den ”nya ekonomin” kraschat år 2001 innan spekulationsbubblor blåstes upp lite här och var för att sedan följas av den djupaste ekonomiska krisen på 70 år.

Finanskrisen 2008 blommade ut i en djup global ekonomisk kris under 2009. Den virtuella ekonomin slog hål på den verkliga ekonomin. Hur ska det bli under 2010? När ett nytt år närmar sig har det blivit en vana att gissa vad som väntar de närmaste tolv månaderna. Hur går det för jobben? Vad väntar på börsen? Blir det ett nytt djupdyk eller är krisen äntligen över? Händelserna i Dubai och Grekland visar vilka faror som fortfarande lurar.

Julen närmar sig och för många blir den mörkare än på länge. Även de som inte tror på Tomten drabbades hårt under det gångna året. Efter många decennier av global kommersiell propaganda för Tomten besöker han numera alla hörn av världen. Men i år är det kris i tomteverkstan. En fjärdedel av nissarna är avskedade. Resten går på kortare arbetsvecka med mindre gröt i faten.

Tomtens problem är att han inte kan tillfredställa de behövandes behov av paket och att de som inget behöver inte är nöjda med hans mjuka paket. Här i Sverige får Bertil Jonsson en svår Julafton. Det finns mer att göra än någonsin och färre klappar än på länge. De fattigas behov blir omöjliga att möta därför att de som har det mycket bra blivit mindre givmilda, ja helt enkelt giriga marknadsaktörer.

Hur gick det 2009?

Inför årsslutet 2008 skrev jag också en krönika som bland annat innehöll de här raderna om vad som väntade 2009. Vi stod då mitt uppe i finanskrisen så det krävdes ingen märkvärdig kristallkula för att gissa sig fram.

–Det blir som Sven Otto Littorin säger, ett skitår. När den borgerliga regeringen för en gångs skulle gör en bra prognos ska den ha heder för det. Kapitalismen är sjuk ropar rubrikerna från Svenska Dagbladets spalter. Man tror knappt sina ögon. « Experter », som förr hyllade det nyliberala triumftåget, säger nu lika tvärsäkert att en ny tid med en mer etisk kapitalism är på väg. Tro dem inte. Om vi ska förlita oss på kapitalisternas nyfunna idealism blir det kommande året inte den vändpunkt för arbetarkollektivet vad gäller levnadsstandard och social säkerhet som är nödvändig. I stället kommer vi att få se allt mer aggressiva företagsägare som kommer att göra allt för att lasta över kostnaderna för krisen på de anställdas axlar. Hårdare samhällsklimat och skärpta klassmotsättningar väntar.

Ja, ett skitår blev det. Men ändå inte riktigt för alla. Världens kapitalistiska regeringar fick skräckhicka när banken Lehman Brothers föll. Georg W. Bushs ekonomiska team hade inte väntat sig den panik som följde i bankruttens spår. Plötsligt stod det klart att ingen global bank kan gå omkull utan att hela det finansiella systemet drabbas.

För att hindra krisen från att dra med sig hela världsekonomin i en verklig depression pumpades därför tusentals miljarder dollar ut i det ena stödpaketet efter det andra.

Men till skillnad från de jobbskapande stödpaketen under 30-talskrisen syftade de till att rädda alla banker och finansinstitut, inte att stimulera industrin och servicenäringen att behålla sina anställda. Tyskland är det enda landet där stora insatser gjordes för att hindra arbetslösheten att explodera. Visserligen genom sänkt arbetstid med minskad lön men det hindrade ändå kanske en miljon från att förlora sina jobb. Den arbetare som ställs inför valet av att behålla jobbet med kortare arbetsvecka och sämre lön eller att kastas ut i arbetslöshet tvekar inte länge. Att tvingas acceptera sådana villkor är naturligtvis ett fackligt nederlag men det är ändå inte ett val mellan pest och kolera.

Därför var 2009 det år då arbetslösheten i världen rusade i höjden medan börserna steg med 25-75 procent. Under året fick vi se hur nyliberala axiom smulades sönder av den ekonomiska krisen.

En helt avreglerad arbetsmarknad sades skapa mer jobb och bättre tillväxt. I stället har krisen avslöjat att där de nyliberala avregleringsrecepten kom till mest användning där ökade arbetslösheten mest och likaså den sociala utslagningen. Det handlar naturligtvis om USA och Storbritannien. Till och med hunger och svält breder ut sig i krisens spår och i den industrialiserade världen är det duon ovan som toppar misärlistan.

Tältstäder är numera en vanlig syn i USA

– Att Barak Obama blir ny hyresgäst i Vita Huset kommer inte heller att ändra den internationella ekonomiska situationen. Hans jobb är att rädda det amerikanska banksystemet från kollaps och att via en sänkning av dollarns värde skjuta över krisens kostnader på utlandet, skrev jag i fjolårets krönika inför årsslutet.

Facit visar att så blev det. När väl bankernas värsta kreditproblem klarats av började den amerikanska regeringen att släppa intresset för arbetsmarknaden. Likaså började dollarn falla i värde vilket minskar USAs underskott med utlandet och underlättar export av i USA producerade varor. Det främsta offret för den fallande dollarn är eurozonen och Japan , vars valutor stigit kraftigt under året.

Det nya seklets andra årtionde blir det årtionde då det definitivt kommer att stå klart för var och en att det på klassamarbete grundade samhällskontraktet som ingicks mellan kapitalägare och arbetarrörelsen är över och aldrig kommer tillbaka. Det är bara ledningen för den grovt haltande men ännu existerande arbetarrörelsen som inbillar sig och andra att det finns en väg tillbaka till vad som var.

Kapitalet använde sig av två murbräckor för att skjuta efterkrigstidens samhällskontrakt i sank. Först skapades en ny massarbetslöshet efter oljekrisen 1974 som gjorde det möjligt för kapitalägarna att sätta press på lönerna och börja bryta sambandet mellan produktivitetsökningen och lönernas utveckling. Samtidigt gav den tilltagande globaliseringen kapitalet möjligheten att i allt större omfattning spela ut arbetare i olika delar av världen mot varandra med en ständig press på lönekostnaderna.

Fjolårets djupa finansiella kris har definitivt satt punkt för allt klassamarbete. Nu återstår bara underkastelse för arbetarrörelsens reformistiska ledning. Kapitalägarna visar på alla områden, ekonomiskt, socialt och i alla stora miljöfrågor, att de utesluter allt som kompromissar med deras vinstintressen. Hela frukten av produktivitetens utveckling ska oavkortat gå till att berika ägarna av banker och industrier.

Fjolårets djupa finansiella kris la också grunden för den kommande haltande och stapplande ekonomiska återhämtning utan jobbskapande som nu är på väg. En ny nivå har nåtts. Tiotals miljoner arbetare har förlorat sina jobb sedan hösten 2007. De flesta kommer inte att hitta ett nytt likvärdigt arbete. Utslagningen och den snabba tillväxten av skitjobb borgar för att industri och finans under det kommande året kan tvinga hela arbetarklassen till reträtt. Deltid, korttid, övertid och alla andra former av osäkra arbetsformer används nu till att anklaga de med fasta heltidsarbeten för att vara privilegierade som måste ge efter på sina privilegier så att de sämre lottade kan få en bit av kakan. Det är en outhärdlig ideologisk utpressning.

Rikemansklubben OECD bekräftar mitt perspektiv i sin senaste månadsrapport från november 2009. Rapporten fasar över medlemsstaternas statsskuld som inte längre ligger i linje med Maastrichts 3 procent av BNP utan flörtar med 10 procent. Nu ska vi komma ihåg att statsskulden är en skuld till de rika som köpt statens obligationer. Nu vill OECD att samma medlemsstater fixar så att de som redan betalat krisen en gång också betalar den en andra gång. Bakom till synes neutrala fraser kräver OECD av sina medlemmar att de ska attackera de sociala utgifterna för att sanera statsskulden. Att exempelvis attackera de militära utgifterna eller livlinorna för bankerna ligger inte inom OECDs horisont. I stället uppmanar organisationen regeringarna att ”koncentrera sina sparåtgärder till områden som minst riskerar att minst sätta tillväxten i fara”. Det låter väl resonabelt? Men om du tänker över citatet några sekunder fattar du att det är i offentliga verksamheter som utbildning, hälsovård, pensioner och andra viktiga sociala skydd som det ska sparas eftersom det inte ”sätter tillväxten i fara”. Jakten på cancersjuka är ingen tillfällighet. Det är kanske svårt att acceptera som idé men Tomten finns inte längre.

Till sist vill jag ändå, efter att ha målat upp en så pass mörk bild, avsluta min lilla ”julkrönika” med att önska alla läsare en lugn och trevlig helg. Tomten kanske ändå kommer med några mjuka paket. Men vänta dig inga gåvor under resten av året. Den tiden är över. Från och med nu är det tyvärr bara hård bitter klasskamp som det kapitalistiska samhället erbjuder.

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SSD1,DN4,

Bloggare:Jinge,Röda Malmö,Motvallsbloggen,Sjöstedt,Björnbrum,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jul, Tomen, Profiter, Arbetslöshet, Klasskamp

Tre nackskott på en laptop.

Ibland kan man undra hur människor fungerar. Vilka är motiven bakom olika handlingar och varför gör vissa till synes sanslösa handlingar?

En amerikanska , Lily Sussman 21 år,  som korsade gränsen mellan Egypten och Israel för att ta sig till vänner i Jerusalem fick en del att fundera över i dagarna.

Vid gränsövergången togs hon in till förhör av den israeliska gränspolisen som ville veta vad hon gjort i Egypten, varför hon skulle åka till Jerusalem, vilka hon skulle träffa och så vidare och så vidare.(Se Haaretz)

Plötsligt hör hon högtalarna på flygplatsen mana folk att inte bli rädda för skott som skulle höras. Strax därefter får flickan veta av polisen att de varit tvungna att skjuta hennes laptop med tre skott. Inte i nacken men mitt i skärmen.

Flickan har fått besked om vilka administrativa vägar hon ska följa för att få ut en ersättning för sin laptop. Därmed skulle denna banala historia vara över om man inte plötsligt börjar fundera över gränspolisens handlade.

Om datorn innehöll för Israel känsligt material hade de ju kunna beslagta den. Vem skulle hindra det? Anta att de i stället ville förstöra den för att förnedra flickan. Då hade det väl varit normalt att slå sönder datorn med ett hårt föremål? Anta ändå att det var nödvändigt att skjuta datorn, av vilken anledning det nu kan ha varit. Ok. Men varför ödsla tre kulor på en laptop som vare sig kommer att fungera eller riskerar att smita redan efter ett skott? Det kan ingen svara på med rationella argument. Det kan bara handla om en sak. Att visa för flickan vem som har makten och kan tillåta sig vad som helst utan att straffas. Där hittar vi samma psykologiska profil som officerare och soldater visade i Gaza för exakt ett år sedan. Skjut för att döda. Skillnaden i Gaza var målet. Oskyldiga människor – inte en dator.

I media:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Egypten, Gaza, Laptop, Makt

Från ax till soptunna

I USA hamnar 40 procent av all mat i soptunnan. Det framgår i en undersökning publicerad av den vetenskapliga tidskriften PLOS One. Den mat som går direkt i soptunnan har också förbrukat vatten och olja för att tillverkas. I rapporten som heter ”The Progressive Increase of Food Waste in America and Its Environmental Impact” visar forskarna att slöseriet med mat har ökat med 50 procent sedan 1974. En fjärdel av den totala färskvattenförbrukningen används vid tillverkningen av de 40 procenten matvaror som kastas bort och det går åt 300 miljoner fat olja för att tillverka dem.

PLOS Ones undersökning bekräftar liknande undersökningar som gjorts i bland annat Storbritannien där det uppskattas att strax över 25 procent av maten hamnar i soporna.

Bakom det växande berget av matavfall ligger en långsiktig trend. För 40 år sedan använde en vanlig familj omkring 40 procent av hushållsbudgeten till matinköp medan siffran i dag ligger kring 15 procent. Maten har blivit relativt sett mycket billigare och för tillverkarna är det mer lönsamt att satsa på ökade volymer än att minska svinnet och slöseriet. Och för hushållen känns det mindre i plånboken när matresterna slängs i soporna.

The Economist frågade sig nyligen hur världen ska födas i framtiden.

I den avancerade industriländerna sker svinnet mest i slutändan av matkedjan, det vill säga i mataffärerna, restaurangerna, storköken och i hemmen. I butikerna fylls hyllorna till bristningsgränsen och i priserna räknas in ett stort svinn som kunderna får betala.

Restauranger och storkök räknar också in ett stort svinn i sina priser och kastar sedan bort mat i stora mängder utan minsta samvetsnöd. Vissa matkedjor och restauranger anställer till och med vakter för att hindra behövande från att plocka åt sig bland soporna.

Med bättre förvarings- och kylanläggningar skulle siffran ovan kunna snabbt minskas.

I fattiga länder är svinnet ännu större men av helt andra skäl. Producerade matvaror förstörs just därför att samhället är fattigt. Det saknas bra transportmedel för frakt och distribution. Det saknas bra lagringslokaler och kylanläggningar. För produkter som färska grönsaker och frukt kan förlusterna överstiga 60 procent av produktionen.

Vi är många på vår planet och fler blir vi. Många varnar för kommande problem att föda alla och FNs mat- och jordbruksorganisation FAO säger att jordbruksproduktionen måste öka med 70 procent till 2050. Ett rationellt samhälle borde först ta tag i det enorma slöseri som äger rum.

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Hunger, Mat, Slöseri, FAO

Mord på entreprenad.

För nyliberala makthavare och ideologer är A och O att allt som  är offentlig verksamhet ska utlokaliseras till privata företagare och bli en källa till vinst.

Säkerhetsbolaget säljer krigsprodukter

Det gäller också krigets förunderliga värld. Allt fler av det nationella försvarets uppgifter lämnas över i privata händer. I USA har detta satts i system så till den grad att mord och attentat läggs ut på entreprenad, inte till högstbjudande men till säkerhetsbolaget med bästa kontakterna in i Pentagons och CIAs djupaste korridorer.

I utlokaliseringens grundtanke finns idén att allt som är offentlig verksamhet och som kan drivas med vinst av privata företag ska privatiseras. Sedan länge har kritiker ställt den uppstudsiga frågan varför staten inte utlokaliserar sin militära verksamhet i privata händer. Varför inte ta steget fullt ut och leja privata arméer för krig och privatpersoner för att mörda motståndare? Oturligt nog för utlokaliseringens fanatiker ger en demokratisk stats lagar endast Staten rätt att bruka vapen mot dess fiender.

Nästa steg är sponsrade privatarméer.

Det verkar inte vara ett hinder för Pentagon och CIA som upprättat ett intimt samarbete med bland annat det privata ”bevakningsföretaget” Blackwater. Problemet är bara att de två växer samman till en och samma mördarmaskin. Gränserna mellan de båda verkar ha suddats ut. I både Irak och Afghanistan deltar Blackwaters legoknektar och yrkesmördare aktivt i hemliga operationer i syfte att kidnappa eller mörda misstänkta ”terrorister” och medlemmar i al-Qaeda. Mord blir en lukrativ aktivitet betald med skattepengar. Är detta den sista etappen i nyliberalismens privatiseringar och utlokaliseringar av den offentliga verksamheten?

Privata skolor och vård till de som kan betala för sig var kanske bara en etapp på vägen till Statens upplösning och förtvinande. Allt under den nydubbade fredsprisriddarens överinseende.

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,SSD1,SSD2,

Bloggare: JInge,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Irak, USA, Afghanistan, Blackwater, Nyliberalism, Mord, CIA

Rör inte min Rolls Royce

De rika i den industrialiserade världen vill inte ge upp något av sina rikedomar för att effektivt ta tag i hotet mot vår omgivning som klimatförändringen utgör.

Det står klart efter det pinsamma läckaget av den avtalstext som de gemensamt förhandlat fram under bordet. Danmarks statsminister Lars Rasmussen förnekar generat att dokumentet finns utan bara är en sorts kladd. Men det finns faktiskt publicerat i svart på vitt i den engelska dagstidningen The Guardian.

-Rör inte min Rolls Royce, är andemeningen i dokumentet som helt riktigt fördömdes av många delegater från fattiga länder. Rikemansklubben har enats om att kräva av länder som Kina och Indien att de inte bara ska minska takten i sina utsläpp utan också att de ska sänkas i absoluta tal.

-Ni har ingen rätt till den materiella välfärd som råder i våra länder, för då räcker inte jordens resurser till.

-Ni har däremot rätt att arbeta åt oss för skitlöner, så att vi kan fortsätta att köpa billiga kläder och hemelektronik och leksaker till våra barn. Men räkna inte med att själva kunna köpa vad ni producerar.

Det är vad det avslöjade dokumentet säger. Det är svårt att tänka sig ett mer öppet förakt för fattiga människor i fattiga länder. Men inget att förundras över eftersom de visar samma förakt mot fattiga här hemma. Är det någon som ser parallellen med Försäkringskassans hetsjakt på sjuka människor?

Det finns ett uns av sanning i dokumentet då det vill göra en skillnad på länder som Kina och Indien å ena sidan och Bangladesh och Somalia å den andra. Men de beslut om åtstramning av utsläppen som Kina annonserat är redan respektabla jämfört med exempelvis USAs bluff om 17 procents reducering fram till 2020.(Obamas bluff)

USA och Kina går inte att jämföra på samma dag när det gäller ansvar för utsläppen, först och främst historiskt men också vad gäller dagens utsläpp.

– Där det går 461 personbilar per 1000 innevånare i USA kör 15 per 1 000 bil i Kina.

– När USAs befolkning åker 1160 miljarder personkilometer flyg per år är siffran 176 miljarder för Kina

– När USA svarar för 31,6 procent av världens utsläpp av CO₂ vid landtransporter är Kinas andel 5,7 procent.

Det finns ett område där Kina kraftigt slår USA i utsläpp av CO₂ . Utsläpp i samband med export av varor från USA till Kina är i storleken 39 miljoner ton CO₂ per år medan Kinas export till USA går lös på 1 400 miljoner ton .  Där har vi det! Kinas exportindustri är boven i dramat. Sakta i backarna. Hälften av Kinas export till USA kommer från amerikanska företag etablerade i Kina. Borde inte därför hälften av de 1,4 miljarderna tillräknas USA?

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,AB2,SSD1,Politiken,Politiken1,DN4,AB3,DN5,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Jinge,Sjöstedt,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Köpenhamn, Klimat, Fattiga, Rika, Kina, USA, Indien, Klimat, CO2,

Debattera politik inte vetenskap !

Det är olyckligt att stora delen av den offentliga debatten om klimathotet handlar om svårbegripliga klimatologiska modeller och scenarier om grader Celsius hit eller dit, modeller och teorier över hur  mycket  eller lite eller inte alls människans industriella aktivitet påverkar klimatet.

Det är inte en fruktbar debatt eftersom bara vetenskaplig forskning av forskare och inte tyckare i bloggvärlden kan utveckla allt mer förfinad kunskap om den biosfär som vi alla är beroende av.

Den verkliga offentliga debatten borde helt röra sig på det politiska och sociala planet. Hur ser det framtida samhället ut eller rättare sagt hur vill vi att det ska se ut? Det är kärnfrågan som alla måste ställa sig. Säkerligen av etiska och humanistiska skäl. Men det är ändå inte viktigast. De måste också ställas av rent praktiska skäl som följande två grundbultar tvingar på oss:

– Oavsett om FNs klimatpanel har fel eller rätt återstår ett energiproblem av gigantiskt mått. Utan energi inget samhälle, det är ett axiom. I dag produceras vår energi genom förbränning av fossila bränslen som olja, gas och kol. Det brutala faktum som ingen kan komma över är att dessa energikällor inom kort är slut eller på upphällning. Alltså krävs det nya energikällor för att ett framtida samhälle ska kunna existera.

– I dag lever en liten minoritet av mänskligheten i samhällen med enorm ekonomisk och industriell kapacitet. Den stora majoriteten däremot lever i samhällen där det är ett problem att skaffa mat för dagen, rent vatten att dricka och elementär sjukvård för att slippa dö i enkelt botade sjukdomar. Den extrema ojämlikheten i världen kan inte förbli vad den är utan att det leder till sociala och politiska katastrofer. Det går att sticka huvudet i sanden men det lär inte hjälpa.

Dessa två grundläggande faktorer i världssamhället är politikens verkliga utmaning. Det är våra svar på hur de ska lösas som måste stå i centrum i den offentliga debatten. Inte vetenskapliga tvistefrågor. Hur vi ska bygga samhället, skapa en bra energipolitik och avskaffa den extrema fattigdomen det kan vi till och med rösta om i demokratiska val. Vem som har korrekta vetenskapliga teorier ska vi inte rösta om. Det räcker med att Stalin gjorde det till praktik. Må han vila i frid.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,SSD1,DN4,DN5,AB2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Köpenhamn, Miljö, FN, Vetenskap, Klimat

Vad står på spel i Köpenhamn?

Ja, vad står egentligen på spel i Köpenhamn den här veckan? Åsikterna går isär. Där vissa anser att hela planetens framtid hänger på klimatmötets utgång anser andra att inget alls står på spel eller att det vore bättre att mötet inte alls hålls. Det anser exempelvis Nasas berömde klimatforskare Joseph Hansen. Inte för att han är emot ett nytt bindande klimatavtal utan för att han anser chanserna att Köpenhamn föder ett dåligt avtal är så stora att det är bättre att börja om från noll.

Fullt så illa är det kanske inte, men inte långt ifrån heller. Alla som samlas i Köpenhamn för att besluta om ett nytt klimatavtal känner till vad som krävs. Och de vet att möjligheterna att vidta åtgärder som kan uppfylla FNs klimatpanels rekommendationer om att begränsa uppvärmningen till högst två grader Celsius över situationen före industrialismens genombrott är mycket små. Man kan lugnt säga att det behövs män och kvinnor värdiga utmaningen. För på lång sikt är det möjligheten att skapa en för mänskligheten ekologiskt hållbar omgivning som står på spel i Köpenhamn eller i Mexiko 2010. Tiden rinner iväg och situationen kräver snara och rationella beslut.

Klimathotet kräver ett annat samhälle.

Sett mot vad som krävs är det därför skrämmande att se vilka som har makten att ta beslut i Köpenhamn. Det är samma politiska och ekonomiska makthavare som öst tusentals miljarder kronor över ansvarslösa giriga bankirer och fondförvaltare utan att ställa några som helst motkrav. Beviset ser vi i dag när bonusregnet fortsätter att falla över de med guldsked i munnen, medan den arbetande befolkningen nu förväntas betala en dubbel räkning, först en i form av exploderande arbetslöshet och ökade sociala klyftor och senare en genom ökad beskattning för att betala av den enorma statsskuld som stödet till bankirer och industriägare byggt upp.

Finns det någon anledning att lita på Obama, Merkel, Sarkozy, Berlusconi, Brown, Hu Jintao och andra ledare? De är säkerligen medvetna om vad som krävs av dem. Men de är inte aktörer fria från band och påtryckningar. Var och en av dem talar i mänsklighetens namn men är inget annat än företrädare för det egna landets industriella och finansiella ägargrupper. Deras agerande i den internationella finanskrisen visar att det egna kapitalets vinster går före allt. Varför skulle det vara annorlunda i Köpenhamn?

Det går inte att komma undan. Det räcker med att se på hur var och en av dem predikar för det egna kapellet. Tyskland och Japan hyllar den egna solcellstekniken som lösningen medan Sarkozy talar sig varm för kärnkraften och hoppas sälja kontrakt världen över. Obama vurmar för ”rena” kolkraftverk och Danmark vill gärna att alla blir kunder hos vindkraftstillverkaren Vesta. Var och en drar åt sitt håll och drivkraften bakom är mer att stödja de egna kapitalägarnas profiter än att gemensamt skapa en klimatplan som står i höjd med vad som krävs.

Bland de tiotusentals som samlas i Köpenhamn för att kräva ett ekologiskt hållbart och socialt rättvist avtal är det få som litar på makthavarna. De har helt rätt. Deras förslag till lösningar har alla ett och samma fel. De frågar sig först vad som kan göras utan att kapitalets vinster kommer i kläm. Alla andra planer hamnar i papperskorgen. Ett tydligt exempel på detta såg vi förra veckan. New Yorks borgmästare, Michael Bloomberg, skrotade sin plan på att isolera alla byggnader med en yta av mer än 4 600 m².

– Kom igen om fem år. Nu är det kris och ingen vill öka sina utgifter, svarade fastighetsägareföreningen och därmed basta. Först profiterna och sedan miljön. Budskapet kan inte bli tydligare.

Klimatkamp kräver social rättvisa.

Därför är det så enormt viktigt att de ansvariga politikerna ställs mot väggen av demonstrationerna i Köpenhamn. Endast en mobilisering av miljoner människor över hela planeten kan tvinga fram beslut som samtidigt är socialt rättvisa och ekologiskt hållbara.

I media;DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,SSD1,SSD2,Dagens,Arena,DN4,SVD3,SVD4,AB2,

AB3,Fokus,Politiken,Expressen,DN5,

Bloggare: Jinge,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Köpenhamn, Ekologi, FN, Klimatpanel, Koldioxid, Obama, Brown, Sarkozy, Merkel,

Miljön kolliderar med profiten

Att isolera alla gamla byggnader är en av de viktigaste och snabbaste åtgärderna för att minska utsläppen av koldioxid. En plan för att isolera hela det existerande beståndet av flervåningshus och kontor kan bidra med upp till 40 procents sänkning av utsläppen.

Men det går inte att genomföra om ägarna av fastigheterna först ska kolla att det inte påverkar deras vinster. Det är vad som just hänt med den ambitiösa plan som New Yorks borgmästare Michael Bloomberg presenterade på Jordens Dag och kallade planen för ”världens mest omfattande”. Alla byggnader med mer än 50 000 kvadratfot (4 645 m²) skulle inspekteras och sedan åläggas åtgärder. Nästan hälften av New Yorks byggnader berörs, 22 000 närmare bestämt.

Åt helvete med klimatet om det påverkar vinsten.

Men i dagarna beslutade Bloomberg att släppa projektet. Husägarnas intresseorganisation säger nej. Det blir för dyrt och krisen och krisen och krisen och….

-Kom tillbaka om fem år när krisen är över. Just nu är planen en örfil, säger Stuart Saft, ordförande i New Yorks Fastighetsförening.

Borgmästare Bloomberg försöker ändå hålla god min och menar att många fastighetsägare ändå kommer att förbättra husens energieffektivitet.

-I det här ekonomiska klimatet? Inte en chans. Ingen tänker öka underhållskostnaderna för sina byggnader, säger Stuart Saft och sätter punkt för det stolta projektet.

Michael Bloomberg är en av USAs rikaste personer och förstår säkert fastighetsägarnas nej.

Tydligare än så kan det inte bli. När det blir konflikt mellan det privata vinstintresset och vad som krävs för att rädda miljön går vinsten före allt. En klar läxa inför Köpenhamn.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,DN3,SVD3,AB2,SSD1,

Bloggare: Svensson,Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Miljö, Klimat, New York, Bloomberg, Köpenhamn, Profit

Putin hyllar Stalin.

– Det är uppenbart att mellan 1924 och 1953 förvandlades det land som Stalin styrde från ett bondesamhälle till ett industrisamhälle. Vi kommer naturligtvis ihåg problemen, framför allt mot slutet med långa matköer och liknande. Men faktum kvarstår, industrialismen trädde i kraft.

Har man ingen mustasch får man visa bringan.

Orden ovan är Vladimir Putins och ger oss en god idé om varför dagens ryska ledare försöker att skyla över Stalins terrorvälde. Enligt Putin uppstod det problem i slutet av Stalins regim med långa matköer och liknande, som han säger.

Däremot har Putin aldrig haft och har inga problem med Stalins aktiviteter under 20- och 30-talen. Där först Trotskij och sedan hela det ledande garnityret i det ryska kommunistpartiets topp fängslades, åtalades för spioneri och avrättades med att nackskott, ser Putin bara en stor Stalin som byggde Sovjetunionen med stort S.

Nästan alla medlemmar av Centralkommitten 1917 avrättades av Stalin i Lenins namn.

Detta är helt logiskt och förståeligt för Putin ser i Stalin enbart en stor nationell ledare, inte en ledare för en arbetarstat som borde ha strävat efter att skapa ett socialistiskt samhälle.

Samma ohotade roll som nationens Fader och gudomliga Rorsman kommer Putin aldrig att åtnjuta. Stalin var Stalin och aldrig kommer han tillbaka. Tack och lov.

I media:DN1,DN2,SVD1,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Putin, Lenin, Stalin, Terror,

Är Netanyahu antisemit?

-Ta av handskarna och ta en kompromisslös kamp mot premiärminister Benjamin Netanyahus antisemitiska och rasistiska påbud.

Orden är Ya’akov Katz, ordförande i det israeliska Nationella Enhetspartiet, medlem i Knesset och hård försvarare av extremistiska bosättare på Västbanken.

Fredliga bosättare på Västbanken.

Man tror knappt sina ögon. Netanyahu antisemit och rasist. Andra epitetet stämmer nog men knappast det första.

Bakgrunden till det öppna hatet mot Netanyahu är hans beslut att ”stoppa nybyggen” i tio månader för att blidka Obama och få Abbas att åter sätta sig vid förhandlingsbordet för att förhandla om, -ja just ingenting.

En av ledarna för bosättarna på Västbanken, Dani Dayan, sa efter ett möte med Netanyahu att de kommer att fortsätta sin kamp mot byggstoppet både genom civil olydnad och lagliga åtgärder. Nästa onsdag organiserar bosättarna en massdemonstration i Jerusalem.

Här finns ingen plats för palestinier.

Socialdemokraten och försvarsministern Ehud Barak kände tydligen av hetluften för han la snabbt lite moteld och sa till bosättarna att byggstoppet var flexibelt och inte innefattade terrasser, balkonger och andra smärre tillbyggen på redan existerande hus. Eftersom det inte heller innefattar de tusentals bygglov som redan getts på Västbanken och inte alls nybyggandet i östra Jerusalem är Netanyahus byggstopp så meningslöst som det någonsin kan bli.

För att ytterligare blidka bosättarna beslutade Netanyahu och Barak i onsdags att skapa en undantagskommitté hos vilken bosättarna kan begära lov för avloppsarbeten och elinstallationer.

Hittills är det bara den israeliska polisen som satts in för att se till att byggstoppet efterlevs. Det kan man förstå efter vad som närmast liknade myterier i flera armékaserner mot möjligheten att soldater skulle tvingas till att avhysa nybyggare.

Att Barak sitter i samma Socialistiska International som Mona Sahlin borde leda till frågor i det socialdemokratiska partiet. Eller mår Mona bra i Baraks sällskap?

För Barack Obama och Hillary Clinton räcker dock dessa fikonlöv till för att skyla över USAs villkorslösa stöd till den israeliska ockupationspolitiken. Nybyggena på Västbanken sitter som fiskben i halsen på Obama men inget kan få honom att ändra på grundlinjen i den amerikanska mellanösternpolitiken.

I media:DN1,SVD1,

Bloggare: Svensson,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Netanyahu, Palestina, Abbas, Bosättningar, Barak,