Barack Obamas tal, vacker retorik-samma politik.

-Amerikas band med Israel är obrytbara.

Behöver det sägas tydligare än så. Orden var den centrala punkten i Obamas tal till « den muslimska världen », vad nu det är. Med sitt eleganta språk och slagkraftiga retorik övertygade Barack Obama många att nya politiska perspektiv öppnar sig i Mellanöstern och att « civilisationernas krig » bara finns i Hollywood. Den arabiska mediavärlden lät sig charmas av Obamas citerande ur Koranen och ser hopp i hans muntliga stöd till en tvåstatslösning.

Ett egyptiskt kafé visar Obamas tal

De israeliska ledarna missade däremot inte Obamas « obrytbara band » som garanti för att Israels vitala intressen inte kommer att ignoreras av Vita Huset. Mer resonabla tidningar som The Jerusalem Post och Haaretz använde Obamas tal till att peka på den egna regeringens ovilja att erkänna palestinernas rättigheter och i Haaretz skriver Gideon Levy att « aldrig har våra ledare sett så patetiska ut ». Men den fredssträvande pressen i Israel lever i den politiska utkanten och den sionistiska eliten misstar sig inte när den räknar på fortsatt poltiskt, militärt och ekonomiskt stöd från USA. Obama kommer inte att lyckas förena de « obrytbara banden » med sitt uttalade stöd för en hållbar tvåstatslösning.

Summan av Obamas tal kanske kan beskrivas som att en epok med smidigare och mer bugande diplomati från Vita Huset inleds, samtidigt som den knutna stålnäven kläds i en len handske. Men Israel är och förblir USAs strategiska allierade i en region som USA-imperialismen mer än någonsin ser som strategiskt viktig.

Obamas trognaste allierade

Det finns en annan aspekt av Obamas tal som världspressen inte berör med ett ord och som jag personligen finner mycket störande. Genom hela talet går en röd tråd. Alla problem som han berör ges en religiös framtoning. När han talar om « det palestinska folket-muslimer och kristna-som lidit i sitt strävande efter ett hemland » sopas historien under mattan. I årtionden var det palestinska motståndet sekulärt. Vare sig Al Fatah, PFLP eller andra motsåndsgrupper definierade sig religiöst.

Det sekulära motståndet mot ockupationen dominerade under lång tid

Ännu värre blir det när Obama säger att « kärleken till familjen, till våra samhällen och till vår Gud är saker vi har gemensamt. De är hela mänsklighetens hopp », för då hamnar plötsligt hälften av samma mänsklighet på sidan om. Vart tog alla buddister vägen och vad sker med hinduer och alla andra religioner. Och inte minst av allt. Vart tar den sekulära arbetarrörelsen vägen ? Alla dessa hundratals miljoner arbetande män och kvinnor som i kamp mot kyrkan och överheten formade det samhälle som vi i dag lever i lämnas utanför mänskligheten.

-Vi har kraften att skapa den värld vi strävar efter, men bara om vi har modet att börja om och håller skrifterna i minnet, säger Obama i talets avslutning och citerar Koranen, Bibeln och Talmud för att avsluta med :

-Världens folk kan leva i fred. Vi vet att det är Guds vilja.

Tack så mycket. Men vi som strävar efter ett samhälle fritt från förtryck och utsugning behöver varken Bibeln, Koranen eller Talmud som program. Det socialistiska program som arbetarrörelsen burit fram i över ett sekel räcker. Vilken Guds vilja är kan andra fundera över.

I media: DN1,DN2,SVD1,AB1,SSD1,

Bra bloggare: Svensson,Jinge,Motvallsbloggen,Motbilder,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Kairo, Israel, Palestina, Gud, Koranen, Bibeln, Talmud

Det här bör Barack Obama säga i Kairo.

I dag håller Barack Obama ett tal till den muslimska världen. Talet hålls i Kairo och nu när Vita Huset inte längre styrs av en sprättig nolla ställer omvärlden stora förväntningar. Vad behöver då Obama säga för att de muslimska folkmassor han säger sig tala till ska känna sig berörda?

-Avsluta ockupationen av Palestina. För miljontals arabiska medborgare räcker det om Obama kräver att Israel upphäver sin ockupation av allt territorium utanför 1967 års gränser. Muren ska rivas och de palestinska jordbrukarna ges tillträde till sina marker som « hamnat » på andra sidan muren. Bosättningarna ska bort. Det vore ord för öron som väntat i årtionden på annat än tomma diplomatiska formler som ursäkt för ockupationen.

Det börjar med husvagnar och baracker för att bli fasta bostäder.

-Avskaffa alla kärnvapen. Barack Obama säger att USA inte kan acceptera ett Iran med tillgång till kärnvapen och att alla stater i regionen ska skriva under icke-spridningsavtalet. Men det finns bara en väg till ett kärnvapenfritt Mellanöstern. Och den går via en total nedrustning av Israels odeklarerade innehav av ett par hundra kärnvapenladdningar. Det är nästan omöjligt att förstå hur någon kan få skrämselhicka av en eventuell iransk kärnvapenarsenal utan att darra som ett asplöv vid bara tanken på att herrar som Bibi Netanyahu och Avigdor Lieberman har hundratals atombomber i sin ägo.

Israels hemliga atombombsfabrik. Foto i Sunday Times 1986

-Samma rättigheter för alla medborgare i staten Israel. Barack Obama skulle också kunna räkna med hängivna lyssnare till ett tal som vänder sig mot de rasistlagar som är på gång i Israel och som kräver lika medborgerliga rättigheter för alla innevånare i Israel inklusive landets 1,5 miljoner palestinier.

-Avskaffa alla diktaturer i Mellanöstern. Inget tal till de muslimska massorna kan nöja sig med vaga ord om demokrati och mänskliga rättigheter. För så länge terrorregimer som Saudiarabien och Egypten är intima allierade med den amerikanska imperialismen möts vackra ord av döva öron. Enbart konkreta handlingar med syfte att avskaffa alla diktatoriska regimer kan få de muslimska folkmassornas stöd och samtidigt slå undan fötterna för islamsk extremism.

Ehud Olmert har inget emot diktatorn Mubarak

Men vad sker egentligen ?

-Medan Obama håller sitt tal läggs grunden till ännu ett antal hus i bosättningarna på det ockuperade Västbanken. Netanyahus extremistregering har klart visat att den vare sig kan eller vill acceptera Vita Husets krav på stopp för alla nybyggen. Avigdor Lieberman och andra ministrar är själva bosättare och fanatiska anhängare av ett Stor-Israel. Barack Obamas krav på stopp för nybyggen kunde vara ett första steg i att rulla tillbaka den israeliska ockupationen av Västbanken och lägga grunden till en verklig fred. Men det kräver i så fall ett andra steg- ett krav på Israel att dra tillbaka alla bosättningar från palestinskt territorium och ett återupprättande av 1967 års gränser.

Detta andra steg är det helt uteslutet att Obama eller någon annan amerikansk president kommer att ta. För det vore liktydigt med en öppen krigsförklaring till hela den israeliska makteliten vilket inte går att förena med den grundläggande alliansen mellan

USA-imerialismen och den sionistiska statsbildningen Israel.

-När Obama nyligen uttalade att alla stater i Mellanöstern, inklusive Israel, borde skriva under icke-spridningsavtalet för kärnvapen gick det en chock genom etablissemanget i Israel. Obama bekräftade därmed direkt vad Israel inte ens indirekt medger- att Israel är en kärnvapenmakt med flera hundra bomber i lager. Egentligen borde en nedrustning av Israels kärnvapen vara möjlig under förutsättning att USA ger landet ett garanterat kärnvapenparaply. Men för de sionistiska ledarna , allt från Likuds Netanyahu till arbetarpartiets Ehud Barak, är en kärnvapennedrustning ingen option öppen för diskussion. Koalitionsregeringen skulle omedelbart sprängas i bitar om ett sådant förslag skulle ställas i Knesset. Ändå vore en israelisk nedrustning antagligen det mest effektiva sättet för att Iran ska nöja sig med enbart civil kärnenergi.

-Två extremt allvarliga lagar väntar på beslut i Knesset. Båda är av grov rasistisk karaktär, ändå möter de svagt motstånd i Israel eller av det « internationella samfundet ».

I Knesset höjs inte många röster mot de rasistiska lagarna

Den ena lagen instiftar ett lojalitetskrav som varje medborgare måste uppfylla. Lagen gör det staffbart att ifrågasätta staten Israels ”judiska och demokratiska” karaktär. Den som öppet förnekar statens « judiska och demokratiska » karaktär kan dömas till ett års fängelse. Att lagen riktar sig mot landets 1,5 miljoner palestinier råder det naturligtvis inget tvivel om. Ingen säger att det är så, men alla som kommer att rösta för den vet att det är fallet. Hur man kan kalla en stat demokratisk som kräver av en arabisk minoritet att erkänna statens judiska karaktär är inte enkelt att förstå. En demokratisk stat är en stat för alla medborgare oavsett ideologi eller religion, annars blir den en etnokrati.

Den andra lagen är ännu mer absurd. Den förbjuder alla minneshögtider och manifestationer över « Nakban », det vill säga palestiniernas nederlag 1947-48, fördrivandet av 700 000 palestinier från sina hem och förstörelsen av cirka 600 byar. Endast firande av « självständighetskriget » tillåts. Tre års fängelse kan bli följden för den som inte respekterar lagen. Det är en sorts historisk munkavle som alla israelpalestinier måste bära.

–Var nöjd med din lott och fira vår självständighet eller gå i fängelse, är budskapet.

Barak Obama kunde vända sig mot dessa rasistlagar. Men det kommer inte att ske. En lag i USA som förbjuder nostalgiska sydstatare att sörja förlusten i inbördeskriget skulle skandalisera alla. Nakbalagen borde också skandalisera alla. Men vad inget demokratiskt land kan ta sig till med kan Israel ostraffat göra.

Nakbans offer har bara foton av sina hem kvar

-Det ligger mycket symbolik i att Barack Obama håller sitt tal i Kairo. Vid sidan av Saudiarabien är Egypten den blodigaste diktaturen i Mellanöstern. Kvinnans rättigheter liksom fackliga, politiska och demokratiska rättigheter trampas i stoftet av diktatorn Mubarak utan att omvärlden(läs USA) bryr sig. Regimen torterar rutinmässigt oppositionella och har under W. Bush torterat « terrorister » på CIAs uppdrag. När Barack Obama i dag tar till orda inför regimens dignitärer, utländska diplomater och utvalda studenter är det ett indirekt stöd till regionens regimer och förtryckare. De muslimska massorna som sägs vara budskapets mottagare kommer inte att nås. För det krävs det en « road map » som klart och tydligt ger det palestinska folket tillbaka de rättigheter de berövats, den jord de bestulits på och en verklig stat, inte en schweizerost där endast hålen tillhör dem.

I media:DN1,SVD1,SSD1,AB1, DN2,SVD2,AB2,SSD2,DN3,DN4,

AB3,

Sympatiska bloggare:Jinge,Esbati,Jinge2,

Spånbingen,Motbilder,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Barck Obama, Kairo, Israel, Netanyahu, Lieberman, Egypten, Mubarak, Palestina, Naqba, Rasism, Nedrustning, Iran,

Ännu en myt i graven

I flera årtionden har den ekonomiska « expertisen » framställt som ett axiom att den amerikanska ekonomin är mer dynamisk än Europas, att produktivitetens tillväxt i USA slår Europas och att allt detta är tack vare den sprittande arbetsmarknaden i USA. I kapitalismens förlovade land sägs det att arbetslösheten är låg och tillväxten hög därför att arbetsmarknaden inte hämmas av stelbenta och påstått förlegade regler för anställningstrygghet och ett bra skydd när den enskilde förlorar sitt arbete.

Högtidligt ska det vara när sanningarna predikas

Kring detta tema byggde de nyliberala ekonomiprofessorerna ett teoretiskt komplex med matematiken som verktyg och självsäkerheten som ryggrad. Nu visar krisen att ryggraden knäckts och kvar finns inget annat än teoretisk förvirring och krav på nya statliga regleringar för att rädda den « goda » kapitalismen och begrava « kasinokapitalismen ».

Men hela grunden för « axiomet » var murken in i minsta formel. Det har aldrig funnits strukturella skillnader mellan USA och Europa som bekräftar den myt som dominerat debatten. Vissa konjunturella olikheter de 25 senaste åren är det enda som legat bakom skillnader i tillväxt och arbetslöshet. Speciellt under perioden 1996 – 2001 steg produktiviteten i USA betydligt snabbare än i EU-15, BNP ökade mer och arbetslösheten var lägre. Men ett tiotal år är ingen grund för stabilt teoribygge. Vilket den ekonomiska djupdykning som nu USA ägnar sig åt bevisar. Trots svaga sociala skydsnät och nästan total avsaknad av facklig organisering råder i det närmaste depression i landet.

Fritt fall utan skyddsnät

Under efterkrigstiden fram till slutet av 70-talet var situationen den omvända. Det var i Europa som produktiviteten ökade snabbare och likaså BNP. Arbetslösheten var det ingen som ens talade om eftersom det i praktiken rådde full sysselsättning. Ingen professor à la Assar Lindbäck föreslog då att det var tack vare den sociala « välfärdsstaten » som ekonomin fungerade så bra och att den långsammare tillväxten i USA berodde på de svaga sociala skyddsnäten och de osäkra anställninhsvillkoren.

Sedan följde den period då Thatchers/Reagans sociala « kontrarevolution » avskaffade eller försämrade många landvinningar som arbetarklassen lyckats kämpa till sig. I USA och Storbritannien lyckades  « kontrarevolutionen » bättre än i EU-15. Den snabba ekonomiska tillväxt som följde togs som bevis för att det nyliberala receptet verkade mirakulöst väl. Nu vet vi att gunden till det luftslott  som byggdes bestod av skuldsättning upp över öronen, konsumtion på kredit. Alltså en kortvarig och konjunkturell företeelse, inte en fundamental skillnad mellan det ”dynamiska” USA och det ”tröga” Europa.

I diagramet här nedan ser vi hur arbetslösheten i USA låg under EU-15 för perioden 1993 till 2007. Men med bolånekrisens start hösten 2007 rusar den officiella arbetslösheten i USA i höjden och är nu på väg att passera genomsnittet i EU-15. Tabellen därunder visar hur arbetslösheten utvecklats i de flesta industrinationerna sedan mars 2006 fram till i dag. Officiell arbetslöshet innebär automatisk underskattning av det verkliga läget. Undersysselsättning bland annat i form av påtvingad deltid finns inte med statistiken, inte heller de som i hopplöshet slutat söka jobb. De siffrorna är speciellt höga för USAs del.(Se:Arbetslösheten är ett gissel ) Inte mindre än fyra miljoner anställda har tvingats till en arbetsvecka med färre än 35 timmars arbetstid och sänkt lön.  Den verkliga arbetslösheten i USA för arbetare i aktiv ålder ligger d rför nu närmare 15 procent än 10 procent.

Så visar det sig då äntligen att det nyliberala mantrat om liberaliseringar, avregleringar, anpassbarhet, individualismen och det privata kapitalets frihet att göra vad det behagar bara var en tunn förnissa av respektabilitet och att det under fernissan ligger ett tjockt lager av ren grov girighet, det privata kapitalets jakt på största möjliga vinst oavsett konsekvenserna för de gemensamma samhällsbehoven.

Fem miljoner amerikanska hushåll har förlorat sina hus

Ännu viktigare! Det visar sig att gamla bespottade metoder för att bevara jobben och ett värdigt liv spirar på nytt. I gruvorna, i bilindustrin och i andra branscher börjar arbetare fråga sig vilka kampmetoder som kan leda framåt. Alla följer inte resignerat budskapet från de valda ledarna.  LOs och det socialdemokratiska partiets recept att sitta still i båten i hopp om att det värsta ovädret ska dra över håller inte vad det lovar. Avskeden haglar och Wanja och Mona vare sig vill eller kan ta strid med de privata ägarna av vår industri, handel och service. Inte ens till de företagare som nu öppet erkänner att de använder krisen som ursäkt för att göra sig av med ”improduktiva” arbetare är de beredda att säga stopp till alla avsked.

Rösta 100% till vänster 7 juni

-Arbetarinitiativet-

Det är dags att drömma(rêve) om en ny tid

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,ETC1,ETC2,DA,

Sympatiska Bloggare: Arbetarinitiativet,Svensson,Röda Malmö,Spånbingen,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Nyliberalism, USA, LO, SAP, Strejker, Arbetslöshet, Arbetarinitiativet,

Modern kolonialism tar                            jordbruksmark från de fattiga.

Sedan ett par år har fattiga länder i Afrika sålt eller hyrt ut jordbruksmark motsvarande hela Frankrikes jorbruksareal, vilket är närmare 20 miljoner hektar. En modern kolonialism är på frammarsch och än en gång är det fattiga jordbrukare i Afrika som får sitta emellan.

Hur långt ska markjakten leda?

Vi trodde allmänt att kolonialismen sett sina sista dagar och numera bara finns kvar i form av vad som kallas nykolonialism, med vilket det menas att fattiga formellt självständiga länder är underkastade de kapitalistiska stormakternas och världsmarknadens politiska och ekonomiska diktat.

Men nu ser vi plötsligt en enormt snabb framväxt av en ny ekonomisk kolonialism med kontroll över jordbrukmark som sitt kännemärke. Förr kallades de bananrepubliker, eftersom storbolag som United Fruit la under sig hela republiker för att odla bananer, ananas och andra exotiska frukter. Den moderna varianten siktar in sig på produktion av matsäd och grödor för biobränsle som exempelvis palmolja, så kanske vi snart kan tala om sojarepubliker.

De som visar framfötterna i jakten på odlingsbar mark är framför allt Kina, Sydkorea, Saudiarabien och andra ökenemirat, och Japan. Det framgår av en rapport som FN-organ knutna till FAO(Food and Agricultural Organisation) publicerat i dagarna.

« Land grab or development opportunity »(Jordstöld eller utvecklingsmöjlighet) heter rapporten som finns att konsultera på FAOs hemsida.

Men varför sker detta nu ? Är det inte riskabla investeringar ? Varför inte köpa de eftersökta produkterna på världsmarknaden ?

Småbönder sitter alltid fast mellan världsmarknaden och lokala herrar.

En del av svaret är vad som hände med priset på råvaror inklusive jordbruksprodukter innan den pågående världskrisen bröt ut. Relativt rika länder, men med begränsade jordbruksarealer, drabbades ganska hårt av de skyhöga priserna på exempelvis vete och andra sädesslag. Deras reaktion är en sorts protektionism som vill garantera den nationella försörjningen utan att behöva förlita sig till världsmarknaden. Därför är det länder som de ovan nämnda som står först i köpkön och inte USA eller EU, som ju är de största producenterna för världsmarknaden.

Med köp eller leasing av jord följer också en annan fördel som inte nog framhävs av FNs rapport. Och det är den kontroll över vattentillgångar som kan följa med markkontrollen.

-Markköpen handlar inte om jord utan om vatten. För med mark följer rätten att utnyttja det vatten som hör till. I de flesta länder är det gratis och det kan visa sig bli den mest värdefulla delen av ett kontrakt, säger exempelvis Nestles VD till The Economist.

FN-rapportens svar på frågan –jordstöld eller utvecklingsmöjlighet ?- är snarare möjlighet än stöld. Som vanligt ser FAO med blida ögon på det privata kapitalet och den fria företagsamheten och den reser bara ett varningens finger för att de som beslutar om investeringarna måste tänka på den lokala befolkningens behov och rättigheter. Att detta bara är smink går det att visa med många exempel.

-I Etiopien hyr Saudiarabien stora markarealer för produktion av vete, ris och korn. Saudierna ska investera 100 miljoner dollar och har fått skattebefrielse för de första åren och får föra ut hela produktionen till Saudiarabien. Samtidigt spenderar FN 116 miljoner dollar på 230 000 ton mat som ska förhindra svält bland 4,6 miljoner etiopier.

-I Sudan kan investerare från Förenade Arabemiraten exportera hem 70 procent av produktionen trots att Sudan är världens största mottagare av mat från internationella hjälporganisationer.

I tabellen här under kan du se en del av alla de köp- och hyrkontrakt som ingåtts de senaste åren.

Rapporterade mellanstatliga och privata kontrakt 2006-2009

Och så vidare. För tabellen ovan visar bara en bråkdel av alla de kontrakt om köp och uthyrning av jordbruksmark som slutits sedan 2006 mellan « jordhungrande » stater/bolag och korrupta regimer vars ledare stoppar fickorna fulla vid varje avtal och helt skiter ihur det går för den lokala befolkningen som av hävd brukat den jord som slumpas bort. Av hävd, därför oftast äger de afrikanska staterna all jord och bönderna har bara generationernas brukningsrätt bakom sig. Det är en rätt som inte räcker långt när de lokala eliterna gör upp med Kina och arabiska miljardärer.

Ibland går de koloniala aspirationerna i stöpet. Sydkoreas multinationella jätte Daewoo som i november 2008 säkrade ett kontrakt med Madagaskars regering om 1,3 miljoner ha för majsodling fick snopet finna sig i att den nya regeringen som tillträdde i våras, efter i det närmaste ett inbördeskrig, bröt kontraktet med Daewoo. Men trots risker för politiska oroligheter och protester mot avtalen är de potentiella vinsterna så pass stora att den hetsiga jakten på jord fortsätter i allt snabbare takt.

De negativa effekterna av den moderna kolonialismen är uppenbara och flerfaldiga.

-De lokala oftast fattiga jordbrukarna förlorar mark som de haft tillgång till i generationer. För det mesta äger de inte jorden de brukar för grödor eller betesmark, och kan därför fördrivas av den lokala makten utan någon som helst form av ersättning. Inte heller ger de nya storjordbruken många arbetstillfällen eftersom köparlandet kan använda egen arbetskraft. I år räknar FN med att en miljon kinesiska lantarbetare kommer att arbeta i Afrika.

-Markköpen stärker den lokala eliten som likt bananrepublikernas « compradorer » sålde ut sitt folks intressen för en judaspenning. De miljarder som går deras väg hamnar snabbt på hemliga konton i ett skatteparadis. Vilka det som bekant inte råder brist på.

-De storskaliga agroindustrimetoderna som följer med jordkontrakten kan göra mycket stor skada på jordar som i Afrika ofta är känsliga för hård utsugning. Hård exploatering av vattenkällorna blir också nödvändig eftersom de industriella metoderna kräver enorma vattenmängder.

Efter kolonialismens och nykolonialismens epoker är det inte en modern kolonialism som fattiga bönder i fattiga länder är i behov av. De behöver ekonomisk och teknisk hjälp för att utveckla ett jordbruk med uppgift att i första hand tillfredställa den egna befolkningens behov av mat. De lider redan hårt under USAs och EU’s dumping på världsmarknaden för att också behöva stå ut med den nya moderna kolonialismen.

I media: FAOs rapport,DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kolonialism, Jordbruk, Kina, Sudan, Kongo, Sydkorea, Japan, Saudiarabien, Kuwait, Tanzania, Madagaskar

Klädernas värsting.

KIK. Har du hört talas om den tyska klädkedjan « Kunde is König »(Kunden är Kung)? Det är klädernas värsting i Europa.

-Vi klär dig från tå till topp för 300 kronor, skryter KIK i sin reklam. Köp ett par barnjeans för 35 kronor. Eller en bomullsklänning för under femtilappen.

KIK som inte ännu etablerat sig i västeuropa eller för den delen i Sverige har inte mindre än 2 700 butiker spridda över Tyskland, Österrike och flera östeuropeiska länder. Företaget som ägs av familjen Haub, en av Tysklands rikaste familjer, har specialiserat sig på att sälja extremt billiga kläder till den allt större gruppen av människor som lever mer än knapert, inte bara i öst utan också i det forna Västtyskland.

Men jeans för några tior har två baksidor. De som arbetar i KIKs butiker får svältlöner utan sociala avgifter för pensioner och sjukförsäkring. Så långt har det gått på den numera « avreglerade och anpassningsbara » tyska arbetsmarknaden. Fackföreningar som Ver.di får allt svårare att ta strid mot KIKs metoder. Av KIKs 18 000 anställda i Tyskland är hälften deltidsanställda med en timlön som varierar mellan 4,25 euro och 5,25 euro. Den aktuella ekonomiska krisen gör det inte lättare för fackföreningen att försvara de anställda.

På andra sidan Jorden finns den andra baksidan på barnjeansen. I Bangladesh, där KIKs leverantörer finns, arbetar unga kvinnor minst tolv timmar om dagen under mer än vidriga förhållanden. Utan arbetskontrakt och sociala skyddsregler är de helt utelämnade till företagens « goda vilja ». KIK hävdar naturligtvis att de har avtalade normer med underleverantörerna och att KIK är offer för en förtalskampanj. Men ONGn Clean Clothes Campaign visar i en rapport att de anställda saknar alla rättigheter.

Är det bara en tidsfråga innan KIK stormar in på svensk marknad ?

I media: DN1,SVD1,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kunde is König, Kläder, Bangladesh, Tyskland, Ver.di,

NPA avgiftar börsen i Paris

-Direktörerna avskedar ! Avskeda direktörerna !

Det skanderade ett sextiotal medlemmar i NPA när de med Olivier Besancenot i spetsen tog sig in i Palais Brongnart som är Parisbörsens gamla säte. Utrustade i skyddsdräkter gjorde de en symbolisk avgiftning av Börsen för att stryka under NPAs krav på ett förbud mot avsked av arbetare.

-Vår aktion är symbolisk, en avgiftningsaktion och vi har  hittat källan till de giftiga finansprodukterna här på Börsen, sa Olivier Besancenot i en förklaring av aktionen.

Han ville också att aktionen skulle stimulera partiets unga sympatisörer att rösta den 7 juni.

-Våra anhängare är ungdomar och människor som har det svårt. Upp till oss att övertyga dem att rösta, sa Besancenot till den samlade pressen.

Kanske vi skulle ta och avlusa Börsen i Stockholm. Det finns säkert mycket småkryp där också.

100% vänster 7 juni :

Arbetarinitiativet

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, NPA, Arbetarinitiativet, Börsen, Nej till avsked,

Bluffpoker med lagda kort

Det var som ett parti bluffpoker där de två spelarna visste exakt vad motparten hade på hand. Det handlar naturligtvis om det upphaussade mötet i Washington mellan Barack Obama och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Men om korten redan var synade hur går det att bluffa ? Finessen är att det finns en tredje part i partiet och det är den som blir bluffad. Palestinierna är tredje part vid bordet. Men de spelar utan kort. De har inte vad som behövs för att köpa kort. Barack Obamas bluff finns i budet « två stater för två folk ».

Efter mötet har media i väst gjort stort väsen av Obamas uppmaning till och påstådda påtryckning på « Bibi » att ta fasta på den « historiska chans » som han har att skapa fred med Palestinierna genom att erbjuda dem en statsbildning. Av olika skäl, både interna och internationella, är USA tvunget att hålla fast vid konceptet « tvåstatslösning ». Bland annat för att ha någon som helst chans att bibehålla sitt strategiska inflytande i Mellanöstern. Men det är bara « idén » som erbjuds, för ute i terrängen sker något helt annat.

För det första har inte Obama tagit tillbaka bushadministrationens deklaration om staden Jerusalems « odelbarhet ». Vilket de facto erkänner Israels pågående etniska rensning av östra Jerusalem. För det andra säger Obama att « bosättningarna måste stoppas ». Vad inebär det ? Jo, att inga fler mer eller mindre lagliga, i israeliska lagens ögon, utposter får sättas upp. Men det handlar bara om några skjul eller husvagnar som bebos av fanatiska zionister med ett Stor-Israel som mål utan arabiska medborgare.

Däremot säger Vita Huset inget om de verkliga bosättningarna med flera hundra tusen innevånare sammanbundna mellan varandra och med Israel via motorvägar med apartheidregler, – körförbud för palestinska fordon råder. Västbanken som enligt Obamas plan ska bli det Fria Palestina är i själva verket styckat i tre delar utan möjlighet till kommunikation dem emellan. Kartan här nedan är genialisk i sin enkelhet. Den visar alla israeliska bosättningar i vitt och av Israel kontrollerat territorium i blått. Kvar blir en skärgård för palestinierna. Men med skillnaden att det inte går att åka båt mellan öarna. Inte med något annat fordon heller.

För att Västbanken ska kunna bli en fungerande statsbildning måste helt enkelt 1967 års gränser respekteras. Chansen att den israeliska militären och den politiska eliten ska acceptera detta är lika med noll. Trots det spelar den tredje parten, den Palestinska myndigheten, med i bluffen. Myndighetens chefsförhandlare Saeb Erakat sa efter mötet att Obamas hållning betydde « ett aktivt nyengagemang av USA ». Ja, aktivt kommer det säkert att bli men inte till förmån för det palestinska folket. De ska fås att acceptera en lösning som definitivt bekräftar att de förlorat den jord med byar och åkrar som togs ifrån dem i succesiva krig från 1948 till i dag. Zionisternas myt om « ett land utan folk för ett folk utan land », håller på att bli en omvänd verklighet med ett palestinskt folk utan land, kort och gott.

Med korten lagda och fullt synliga för Presidenten i Vita Huset lyckades Bibi trots allt dra en bluff.

-Jag vill göra det klart att vi vill inte regera över palestinierna, vi vill leva i fred med dem, sa Netanyahu med en glimt i ögat. Tror ni inte på den så drar jag en annan historia, tänkte han säkert medan han sa att « först måste palestinierna erkänna Israel som en judisk stat ».

Att det är ett nytt krav, förr krävde man att staten Israel ska erkännas, avslöjades inte under partiet och bluffen gick hem. Men vad innebär den ? Att de en och en halv miljoner palestinier som nu bor i Israel inte får behålla sitt medborgarskap eller att de, som rasisten Avigdor Lieberman kräver, måste avge en slags trohetsdeklaration inför staten och erkänna att den bara tillhör judarna i landet ? Eller kanske begreppet kommer att utvidgas , som Lieberman föreslagit, till « att erkänna Israel som alla judars stat ». Den lilla skillnaden i formeln är enorm i verkligheten. För den innebär att varje judes hemland, oavsett var i världen han/hon bor, är Israel. Det vore som om Spanien skulle påstå att alla ättlingar till de spanska erövrarna i Sydamerika har Spanien som fosterland.

Den fjärde juni ska Barack Obama hålla ett tal i Kairo till den « muslimska världen ». USA vill behålla och stärka banden med alla reaktionära arabregimer i regionen för att kunna stärka trycket på regimen i Teheran. Oavsett hur retoriken formas står det redan nu klart att härskarna i Israel inte behöver vara rädda för att sättas på de anklagades bänk. Netanyahu och hans reaktionära allierade kanske kan få sig en och annan pekpinne men Vita Huset kommer aldrig att säga ifrån och kräva : -dra er tillbaka till 1967 års gränser och ni får ett fredsavtal med era arabiska grannar. Nya omgångar bluffpoker väntar.

I media: DN1,DN2,DN3,SSD,ETC,SVD1,AB1,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Obama, Netanyahu, USA, Palestina, 1967

Polska antikapitalister i EU-valet

Lördagen den 16 maj höll det polska arbetarpartiet, PPP, möte i Katowice för att lansera partiets kampanj inför valet till Europaparlamentet den 7 juni.

Partiet som grundats av den fackliga organisationenen « Augusti 80 » lyckades samla in de 130 000 namnunderskrifter som krävs för att ställa upp i valet och presenterar nu kandidater i landets samtliga valkretsar. Partiet är ungt och folkligt. Nästan hälften av PPPs kandidater är unga personer jämfört med de andra partiernas företrädare och det finns ett stort antal fackliga ledare i PPPs led.

Inför 220 partidelegater förklarade PPPs ordförande Boguslaw Zietek att perioden inför valet öppnar möjligheter att diskutera landets sociala problem och behov. För att dra uppmärksamhet till PPPs kandidatur hade PPP genomfört en kort ockupation av regeringspartiets valbyrå. För att knyta an till den antikapitalistiska kampanjen i Europa var Olivier Besancenot inbjuden till mötet.

Boguslaw Zietek

-Er kampanj liknar vår. Det är en kampanj för kampen. Vi har samma mål, att kapitalisterna, inte folket, ska betala krisen. Vi vill skapa ett samhälle av en tredje typ i vilket det är majoriteten som tar besluten inte ett fåtal kapitalister eller en byråkratisk elit, sa bland annat Besancenot och manade till att bygga ett europeiskt antikapitalistiskt parti.

Det blir spännande att följa PPPs agerande i valet och medlemmarnas ansträngningar att skapa ett nytt demokratiskt socialistiskt alternativ i ett samhälle som ännu bär ärren efter det stalinistiska vanstyret.

100% vänster       7 juni :

Arbetarinitiativet

Bloggare:Röda Malmö,

I media;DN1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, PPP, Polen, Europavale, Besancenot, NPA

Kapitalets direkta språkrör

Ibland kan det vara svårt att se igenom borgerlig propaganda och förstå vilka intressen den verkligen tjänar. Det finns lyckligtvis undantag. Ett av dem är den engelska finanstidningen The Economist , som oavbrutet sedan 1843 hyllat kapitalismen som det bästa av alla system.

Fördelen med The Economist är dess totala avsaknad av ideologiskt svammel och försök att sälja kapitalismen till de som inte tjänar på den. Nej, det är rakt på sak i klart och brutalt klasspråk.

Tidningens täckning av dagens djupa ekonomiska kris är inget undantag. I det senaste numret frågar sig ledaren vad som händer i bankvärlden efter de statliga subventionerna?

Det är goda tider för bankerna menar The Economist. Regeringen garanterar vinster och skyfflar över förlusterna på skattebetalarna. Så här kan det låta :

-Kan det bli bättre för bankerna än nu ? Om man har pengar och mod är marknaden full av lovande möjligheter…Staten uppmuntrar hög upplåning och garanterar stora delar av det finansiella systemet, så att de(bankerna) kan behålla vinsterna och lasta över förluster på skattebetalarna, skriver tidningen och fortsätter.

-Eftersom marknaden sett att staten kliver in när det värsta händer, kommer den att låta finansiärer på nytt ta för stora risker. Då skattebetalare subventionerar bankernas kapitalbehov, subventionerar de också utdelningen till aktieägarna och bonusar till cheferna.

-Det borde nu stå klart att i bank-och finansvärlden kan tvillingfaran av överdrivet risktagande och överdrivna belöningar förgifta kapitalismen och ödelägga ekonomin. Priset för att rädda finansen är uppkomsten av ett system som är ännu känsligare och farligare än någonsin.

Inga uppmuntrande perspektiv. Men ändå tappar inte The Economist humöret. För det finns ändå ingen annan väg att följa enligt den cyniska ledarartikeln. Bankerna får skattepengar och systemet blir bara mera ruttet för varje dollar. Men…

-Det finns tre tusen miljarder orsaker att tro att resultatet är värt dem, avslutar ledaren med en suck.

I media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SSD1,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, The Economist, Banker, Skattesubventioner, Finanskris

-Vi ska inte betala krisen.

I går sken solen i Bryssel trots den trista väderleken. Den Europeiska fackliga samorganisationen EFS organiserade sin andra protestdag i Bryssel. Den första hölls i Madrid den 14 maj, den andra i går den 15 maj i Bryssel och den tredje i dag i Berlin och Prag samtidigt. Det blev en total succé i Bryssel. Minst femtio tusen personer marscherade fram på stadens huvudled mellan norra och södra järnvägsstationerna. I tre timmar drog den ändlösa demonstrationen fram under alla åskådares jubel. Stämningen var i topp.

-Arbetarna ska inte betala kapitalismens kris , var det genomgående temat för dagen.

-Utan vårt arbete är kapitalisternas profit noll, stod det att läsa på en av banderollerna som täckte hela boulevard Anspachs bredd. Fackföreningar från hela norra och delvis södra Europa var närvarande. Här under kan du se mer detaljer.

För den svenska fackföreningsrörelsens del blev det tyvärr ännu en svart dag. Demonstrationen organiserades som sagt av EFS. Vem är president i EFS? Rätt gissat- Wanja Lundin Wedin. Vem deltog inte i demonstrationen? Rätt gissat- Wanja Lundin Wedin. Ännu en skammens dag för vårt försoffade LO. Inte ens när hela den europeiska fackföreningsrörelsen för en gångs skull rör på sig samtidigt orkar Wanja lyfta på häcken. Hon satt väl fast i en bolagsstyrelse med coola avskedare.

På trapporna till Börsen i Bryssel hälsade den revolutionära enhetslistan alla arbetare välkomna. LCR-PSL är en allians mellan partier som delar samma politiska åsikter som de du finner i det svenska ArbetarInitiativet

-Kapitalismen är farlig för hälsan, fanns som tema i hela demonstrationståget...

… den fackliga organisationen vid snabbköpskedjan Delhaize fanns med...

…liksom fackliga företrädare för brittiska transportarbetare…

… det danska LO var också på plats. Vilket bara underströk LOs och Wanja Lundin Wedins frånvaro…

…arbetarna vid Opel i Kaiserslauten tänker inte sitta stilla medan Fiat lägger ner fabriker som de köper upp i den omstrukturering bilindustrin nu går igenom…

… de franska fackföreningarna var väl representerade i demonstrationen. Här ser du Force Ouvrières kortege…

… som följdes av en imponerande delegation från fackföreningen CFDT…

… och som i sin tur följdes av ett ännu större tåg från CGT…

…arbetarna från stålkoncernen Arcelor Mittal påminnde alla om den tuffa strid som pågår i bolaget. Bara nio av företagets 25 stålugnar är i drift och det är mycket oklart hur många som kommer att tas i drift vid en en kommande uppgång i efterfrågan på bolagets stålprodukter…

…fackföreningen vid Catterpillar i Belgien är kanske den mest stridbara i hela landet. I åratal har de försvarat jobben med tuffa metoder och alltid svarat närvarande när andra arbetsplatser kallat på solidaritet…

…alla sätt är bra utom de dåliga, en gammal bus från London gör så gott den kan…

Valmötet efteråt höll hög stämning

LCR och PSL, de belgiska motstvarigheterna till Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna, har ingått en valallians inför EU-valet. Mötet de höll på kvällen efter den fackliga demonstrationen var välbesökt och det rådde en mycket god stämning. Mycket tack vare utmärkta tal…

… framför allt av Yvan Zimmermann. Han jobbar på banan på Peugeots fabrik i Mulhouse i nordöstra Frankrike där han också är första namn på NPAs vallista…

…Cêline Caudron ,första namn på LCR-PSL:s vallista, värmde också upp publiken med ett roligt och engagerat tal. Hon är en verklig tillgång för den socialistiska kampen i Belgien

Publiken visade sin entusiasm genom att klämma i ordentligt när Internationalen sjöngs. En dag i kampen för socialismen var över. Må den följas av allt fler.

I media:DN1,ETC,Politiken,DN2,AB,

Bloggare: Arbetarinitiativet,Dagens Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, LO, EFS, Bryssel, Opel, Caterpillar, ArcelorMittal, Berlin, Prag, Wanja Lundby-Wedin