Kan Palestina räkna med Obama ?

Påvens resa till Israel och Västbanken hyllas i pressen som en resa i fredens namn. Samtidigt anses det stärka Barack Obamas till synes allt hårdare press på Israels nya regering, med Benjamin Netanyahu i spetsen, att acceptera en tvåstatslösning.

Netanyahu och Peres hälsar Josef Ratzinger ,alias Påven, välkommen

Men vad är egentligen spel för kulisserna och vad är realpolitik i den fråga som nu i mer än 40 år varit central för fred i Mellanöstern ? Påven som är en i högsta grad reaktionär person, som förmodligen avskyr muslimer, och som anser den kristna tron överlägsen andra religioner, försökte under sitt besök att gå på slak lina. Men när han sida vid sida med höken Netanyahu under mottagningsceremonin lyssnade inte bara till Israels nationalsång utan också till ”Jerusalem of Gold”, populär i armén för att hylla segern 1967, då finns det ingen tvekan om det objektiva stödet till Israels ockupationspolitik som Påvens besök innebär. Stödet blir inte mindre tydligt när Hans Höghet utan att blinka hälsades välkommen till ”Jerusalem, Israels och det judiska folkets huvudstad” av stadens borgmästare Nir Barkat. Inget land i världen har godtagit den beskrivningen av den ”heliga staden”.

Det skenbara stödet för en tvåstatslösning och kritken av muren kostar inget för Vatikanstaten. För likt alla andra statsledningar i väst är det ett enormt gap mellan ord och handling. Se bara till hur « återuppbyggnaden » i Gaza avancerar.

Ingen hjälp släpps fram till Gazas återuppbyggnad

Det är redan flera månader sedan världens ledare lovade miljarder till de blottställda människorna på Gazaremsan. Än har inte en dollar nått fram ännu fem månader efter Israels attack. De vackra orden om humanitär hjälp svarar mot total passivitet inför Israels blockad av Gaza. Inte en enda konkret handling har vidtagits av USA, Frankrike, Tyskland och andra stormakter för att tvinga Israel till att häva blockaden och släppa in bland annat byggmaterial till Gaza. Den kollektiva bestraffningen av Gazas innevånare beklagas men accepteras de facto.

På måndag ska Benjamin Netanyahu möta Barack Obama i Washington. I Israel oroar sig extremhögern i och utanför Likud för att Obama ska vrida om armen på Bibi och tvinga fram ett accepterande av en tvåstatslösning. Vissa högerledare i Knesset går så långt att de uppmanar statsministern att inte ge efter för en « pro-muslimsk, pro-arabisk regering som leds av en man som heter Hussein »( Likudmedlem Moshe Feiglin citerad av Jerusalem Post)

Bibi har inte mycket att oroa sig för inför mötet med Obama

Men Netanyahu vet nog bättre. Den budget som Obama presenterade i dagarna innehåller en tioprocentig ökning av stödet till Israel upp från 2,5 miljarder dollar till 2,775 miljarder dollar 2010. Inte heller behöver han bekymra sig över bosättningarna, speciellt de i östra Jerusalem. Inget tyder på att USAs nya president, även om han skulle vilja det, kommer att ifrågasätta den israeliska högerns krav på total kontroll över hela Jerusalem. Den israeliska lobbyn i USA har tillräcklig kraft för att stoppa alla försök till en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser.

Ska Damaskusporten i östra Jerusalem helt stängas för palestinierna?

Inte heller från EU’s håll kan man vänta sig annat än ord utan handling. Programmet för ett närmare samarbete mellan EU och Israel ligger bara tillfälligt på is. För många EU-betalda installationer i Gaza förstördes av Israels armé för att Bryssel ska kunna låtsas att det regnar. Men Barosso var noga med att understryka att « närmandena » bara tillfälligt las på is. Och med Sarkozy vid makten i Frankrike behöver inte Israels politiska establishment ligga sömnlösa.

Påvens resa faller väl in i den allmänna ramen av mycket prat, många vackra ord och löften och en total avsaknad av konkreta handlingar.

I media: DN1,DN2,SDS1,ETC,SDS2,DN3,

Bloggare: Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, USA, Obama, Netanyahu, Sarkozy, EU, Gaza, Västbanken

Stålarbetare på marsch i EU

När indiern Lahksmi Mittal för några år sedan köpte stålbolaget Arcelor lovade han att inga stålverk skulle läggas ned i Europa. De som arbetar i Arcelor Mittal vet vad de löftena är värda.

I går samlades närmare två tusen stålarbetare från Belgien, Frankrike och Luxemburg utanför byggnaden i Luxemburg stad där bolagets aktiestämma gick av stapeln. Det blev tuffa tag när stålarbetarna försökte göra sin stämma hörd. Kravallpolis lyckades inte hindra stålarbetarna från att kasta in rökbomber i byggnaden. De finklädda aktieägarna fick tidvis hålla för näsan med finaste näsdukarna.

Arcelor Mittal har det senaste halvåret skurit ned sin produktion med hälften och i dag är det bara nio stålugnar av tjugufem som är i bruk. De belgiska stålarbetarna vid anläggningarna i Liège var i strejk i går i protest mot att företagsledningen inte kan ge garantier för fortsatt drift, vilket Lahksimi Mittal lovade när Arcelor köptes upp.

Inför aktieägarna som samlats i går gjorde han klart att av de ugnar som nu slocknat kommer först de mest produktiva att sättas i bruk när efterfrågan ökar. Hur det går med de minst effektiva enheterna ville han inte säga något om. Men det går att läsa mellan raderna i Mittals tal.

-När marknaden återhämtar sig gäller det att produktionen hamnar på en nivå som undviker överproduktion, sa han. I klartext –av de 25 ugnarna kommer 5-6 aldrig mer att brukas.

Enda valet 7 juni :

Arbetarinitiativet

I media; DN1,DN2,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arcelor Mittal, Luxemburg, Belgien, Frankrike, Stålverk,

Den nyliberala kontrarevolutionen

I maj 1979 vann Margareth Thatcher överlägset det brittiska parlamentsvalet. Ett tandlöst Labour utan politiskt och ekonomiskt svar på oljekrisen 1974 och den efterföljande stagflationen slogs i spillror av nyliberalismens järnlady.

Ett av den brittiska arbetarklassens största nederlag väntade. Styrkeförhållandena i Europa hade vänt. Högern med sitt nyliberala program var på stark frammarsch över hela kontinenten och med Ronald Reagans seger också i USA.

Privatisera, privatisera, privatisera. Avreglera, avreglera, avreglera. Programmet var enkelt och hämtat direkt ur Milton Friedmans handbok i nyliberalistisk kontrarevolution.

Madame Thatcher privatiserade 29 statligt ägda företag med 800 000 anställda, bland annat jättarna BP, British Telecom och British Steel. Massor av anställda förlorade sina jobb för att aldrig igen hitta en sysselsättning. Mellan 1979 och 1983 ökade arbetslösheten från 5 procent till 11 procent. Den stora prövningen för de brittiska arbetarna var den stora gruvstrejken från mars-84 till mars-85. Gruvarbetarna höggs i ryggen av Labour och den nationella fackföreningsledningen som lät gruvarbetarna isoleras i den allmänna opinionen. Nederlaget var bittert. Mellan 1979 och 1990 förlorade de fackliga organisationerna fem miljoner medlemmar.

Privatiseringar, skattelättnader för de rika , sämre a-kassa och den stora arbetslösheten började redan undergräva järnladyns politiska styrka när kriget på Falklandsöarna kom till hennes räddning. Den nationella yran spelade i hennes favör och gav henne en klar seger i parlamentsvalet i maj 1983.

När Tony Blair 1997 tog över på 10 Downing Street väntade sig många en ny politisk kurs. Men Blairs « tredje väg » hade stakats ut av hans föregångare. Inte ett enda ekonomiskt beslut av tyngd under Thatchers regerande ändrades av den ständigt leende reformisten.

Trettio år har gått sedan Lady Thatcher satte ner foten och tog avstamp för den värsta attacken på den arbetande befolkningens levnadsvillkor under efterkrigstiden. I dag ligger det nyliberala samhällsbygget i ruiner, saknat av få. Trettio år förlorades i kampen för ett nytt och bättre samhälle. Det är dags att skaka av oss alla arv efter Margareth Thatcher.

Enda valet 7 juni :

Arbetarinitiativet

Media: DN1,SVD1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Margareth Thatcher, Reagan, USA, Storbritannien, Tony BLair, Nyliberalism

Deras kris – vår arbetslöshet

Krisen slår hårt och obönhörligt. Men den delar bara ut slag i en riktning- mot de som är tvugna att sälja sin arbetskraft för att tjäna sitt levebröd. Den arbetslöshet som drabbar de arbetande sliter sönder många liv – både socialt och ekonomiskt.

Bankers och riskfonders giriga rännande efter allt större profiter att dela ut till kapitalägare har kört den kapitalistiska ekonomin i botten och orsakat den djupaste krisen sedan trettiotalet. Ändå är det inte riskkapitalisterna och bankirerna som får betala för krisens katastrofala följder i samhället.Media rapporterar att de redan siktat in sig på fina bonusar till slutet av året. Nog för gåslever och Gula Änkan i kubik.

Räkningen hamnar i stället på de arbetandes bord och bland dem är det de svagaste som får ta de flesta och de hårdaste smällarna. Den arbetande befolkningen drabbas i dubbel bemärkelse av krisen. Först förväntas de under tystnad ställa upp med skattepengar för att rädda kapitalisterna ur den dynga de grävt ned sig i. För det andra är det de med tunna lönekuvert som först avtackas och slängs ut i arbetslöshet som om de vore skyldiga för företagens och bankernas vinstras.

Arbetslösheten är och har alltid varit en plåga för arbetarrörelsen. Kapitalismens periodiska kriser kastar ut miljontals människor i allt från ren misär till hotande skuldsättning. Bara tack vare ännu existerande sociala försäkringar hamnar inte arbetare i den industrialiserade världen i samma sociala misär som ofta drabbar arbetslösa i så kallade utvecklingsländer. För det andra är arbetslösheten ett stort hinder i arbetarrörelsens kamp för bättre löner och arbetsförhållanden och till sist demoraliserar den ofta de som drabbas och styr dem in i social isolering.

Att vi verkligen står mitt i den värsta krisen på åttio år bekräftas nu också av OECD som publicerat statistik över arbetslösheten vilken visar att 25 miljoner jobb förvinner 2007 till 2010. Det innebär en genomsnittlig arbetslöshet på 10 procent i OECD-länderna, det vill säga den industrialiserade världen.

Tabellen nedan visar OECDs siffror för enskilda länder och i totalt.

Källa OECD och SCB : * gäller mars 2008-2009

Bakom dessa till synes modesta förändringar ligger stora arbetslöshetstal. Den internationella mätmetod som används är ILOs , som innebär att man under en period frågor ett bestämt antal utvalda om de arbetat minst en timme under veckan som gick. Det gör att exempelvis ungdomar som arbetar extra ett par timmar i veckan räknas som anställda. I USA är det mycket vanligt att studenter fyller kassar i varuhusen på lördagarna.

OECDs publicerade siffror visar att den snabbaste försämringen på arbetsmarknaden sker i de anglosaxiska länderna där thatcherismens nedmontering av de sociala skyddsnäten gått längst. Värst drabbade är ungdomarna. I flera OECD-länder är det inte ovanligt med en arbetslöshet på över 25 procent bland ungdomar i gruppen 16-24 år. SCBs senaste rapport om arbetslösheten bland ungdomar visar samma trend för Sverige. Bland ungdomar i åldrarna 15-19 är över 70 procent heltidsstuderande , medan i gruppen 20-24 är det bara 25 procent som studerar heltid. Det blir inte mindre än 80 000 arbetslösa i gruppen 16-24 år. Vilket enormt slöseri med unga människors liv.

Spanien bekräftar regeln att där skyddet på arbetsmarknaden är sämst slår arbetslösheten snabbare och djupare. Av olika anledningar är antalet arbetare med korttidskontrakt utan anställningsskydd mycket högt i Spanien, närmare bestämt en av tre. Sedan den enorma spekulationsbubblan på den spanska bostadsmarknaden exploderade exploderar också arbetslösheten. Från mitten av 2007 till mars 2009 avskedads i genomsnitt  8 000 arbetare per dag. Det blir 1, 8 miljoner avsked som fört upp arbetslösheten från 7,9% 2007 till 17,3% i mars 2009. Lyckligtvis har de med fast anställning ett bra skydd tack vare de spanska fackföreningarnas hårda kamp efter francodiktaturens fall.

I Frankrike är Nicolas Sarkozys program att « arbeta mer för att tjäna mer » en katastrof för arbetarklassen. Programmet attackerade 35-timmarsveckan genom att befria företagarna från vissa sociala avgifter för övertidsarbete. Resultatet är absurt. Samtidigt som antalet arbetade övertidstimmar stiger ökar arbetslösheten kraftigt. Tjäna mer blir tjäna mindre , eller inget alls, för allt fler. På ett år har antalet övertidstimmar ökat med 44 miljoner timmar. Det svarar mot 90 000 fulltidsjobb. Under samma period avskedades 115 000 arbetare. Utan Sarkozys attack mot 35-timmarsveckan hade nästan alla haft sina jobb kvar.

I Storbritannien betalar nu arbetarrörelsen dyrt för Blairs « tredje väg » som inte var något annat än lunk på den boulevard som Margaret Thatcher asfalterade över gruvarbetarnas och andras förlorade fackliga strider. Proppen har gått ur den brittiska industrin och arbetslösheteten närmar sig snabbt 10 procent. Blairs envetna kampanj mot « bidragsberoendet » har skapat ett skydd mot arbetslösheten som är i det närmaste obefintligt. Några månaders ersättning sedan är det socialen som gäller. Det raserade « välfärdssystemet » gjorde att antalet personer som lever i fattigdom ökade med 300 000 personer mellan 2006 och 2008. Labours stolta löfte från 1999 att innan 2010 halvera antalet barn som lever i fattigdom förblir tomt. Nästan 3 miljoner barn lever i fattigdom och siffran har på intet sätt minskat under åren.

En viktig gemensam nämnare för nästan alla OECD-länder är att korttidskontrakt och deltid starkt underlättar för företagen att snabbt avskeda i takt med konjunkturen. Varför investera i långsiktig och permanent utbildning av personalen om man kan göra sig av med den utan några större kostnader ?

Skrattar bäst som skrattar sist?

Den globala recessionen tog först fart i USA och det är där som konsekvenserna för den arbetande befolkningen hittills varit mest dramatiska. Varje månad misster i genomsnitt en halv miljon sina arbeten. I april var det 539 000 som avskedades varmed den officiella arbetslösheten nådde 8,9 procent. Jämfört med andra recessioner i USA under efterkrigstiden stiger arbetslösheten mycket snabbare i den pågående krisen. Sedan december 2007, alltså femton månader in i recessionen, har 5,1 miljoner jobb försvunnit. Bara för att hålla en konstant sysselsättningsgrad måste den amerikanska ekonomin skapa 127 000 jobb i månaden. Sedan december 2007 borde antalet jobb därför ha ökat med 1,9 miljoner . Tillsammans med de 5,1 miljoner som i stället förlorat sina jobb innebär det att 7,1 miljoner nya jobb måste skapas innan sysselsättningsgraden kommer upp i den nivå som rådde innan recessionens start.

Tabellen här under visar att den officiella arbetslösheten på 8,7 procent måste kompletteras med de som tvingats till deltid och de som hoppat av från arbetsmarknaden därför att de anser det hopplöst att söka ett jobb.

Även om vissa ekonomers förhoppningar att krisen nu nått botten infriar sig innebär det inte att antalet arbetslösa kommer att börja minska. Erfarenheter från alla tidigare recessioner visar att den tvärtemot fortsätter att öka långt in i en uppgångsfas.

–Jobbless recovery, kallar jänkarna det. Med strax över 24 miljoner undersysselsatta är det en av sex amerikaner i arbetsför ålder som saknar full sysselsättning. Den amerikanska mardrömmen är ett faktum.

Den brutala kris som nu drabbar tiotals miljoner arbetande och fattiga visar på den traditionella reformistiska arbetarrörelsens alltmer snäva manöverutrymme. Brown, Royal, Sahlin och andra kan lindra men inte hindra kapitalismens slag mot de arbetande. Men deras recept liknar allt mer en uppmaning till att sitta still i båten i hopp om att stormen ska bedarra. Eller för svensk del- att sluta borgfred medan avskeden haglar över arbetarklassen.

I media;DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,DN3,SVD4,SVD5,SSD1,Focus,SSD2,

Bloggar: Arbetarinitiativet,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arbetslöshet, OECD, USA, Frankrike, UK, Sverige

Allt tillhör oss…

I går onsdag ockuperade omkring fem hundra arbetare däcktillverkaren Continentals fabrik i Sarreguemines i nordöstra Frankrike. Arbetarna kom från företagets anläggning i Clairoix i norr. Syftet med ockupationen var att sätta press på den franska staten och koncernledningen för att få tillstånd ett förhandlingsmöte om jobbens framtid i Clairoix.

Ockupationen föregicks av en riktig gerillamanöver. Officellt skulle de femhundra till en demonstration i Aachen för att där tillsammans med tyska arbetare från Continental protestera mot nedläggningsplanerna. I stället for de femhundra i bilar till företagets anläggning i Sarreguemines och ockuparade fabriken.

-Alla var insatta i vart vi skulle åka. Men vi sa inget till utomstående, förklarar Bruno Levert, medlem i CGT, till dagstidningen Liberation och fortsätter :

-Hade vi sagt var vi skulle hade vi mötts av kravallpolisen CRS.

Arbetarnas krav på ett möte accepterades av franska regeringen som föreslog 27 maj som mötesdatum.

-Vi stannar här tills vi får ett annat möte närmare i tiden , förklarade CGT-ledaren Xavier Mathieu inför arbetarna i den ockuperade fabriken.

Myndigheterna i Forbach(Mosel) arrangerade ett möte med koncernledningen i Hannover den 12 maj vilket accepterades av arbetarna som därför avbröt ockupationen under kvällen.

I Hannover protesterade tyska och franska arbetare tillsammans

Bakgrunden till den långa kampen för jobben på Continentals anläggning i Clairoix är företagtes planerade nedläggning av två fabriker , en i Hannover och en i Clairoix. Sammanlagt blir det 1 290 arbetare som avskedas. Redan i fjol avskedade Continental 8 000 arbetare av sina 130 000 anställda och i år har redan       6 000 fått gå.

De anställda och de fackliga ledarna i Clairoix säger sig inte ha några illusioner om att fabriken ska kunna räddas. Men deras aktioner syftar till att tvinga fram maximala avgångsvederlag och socialt skydd för de anställda. Det går rykten om eventuella uppköpare som ingen riktigt tror på.

-Continental tänker inte missta marknadsandelar genom en försäljning av anläggningen i Clairoix. Stänger ledningen Clairoix så är det för att vinna marknadsandelar i resten av Europa, säger CGT-ledare Bruno Levert.

-Vi kräver bara att Continental ger oss vad vi kräver, nämligen ett korrekt avgångsvederlag, säger han.

Aktionerna i Hannover och ockupationen i Sarreguemines visar att de anställda inte tänker sitta still och vänta på stängningsdags. Även om det finns skillda kampmetoder mellan de tyska och de franska arbetarna har de hittills hållit flera gemensamma demonstrationer. Den 23 april samlades 3 000 av koncernens anställda utanför huvudkontoret i Hannover när aktieägarnas årsstämma gick av stapeln. Sex arbetare från Clairoix fick tillträde till mötet men ingen rätt att uttala sig eftersom de inte ägde aktier. Det löstes genom att tyska anställda läste upp en protest från sina franska kamrater som bland annat sa :

-Vi accepterar inte att tusentals familjers liv, underleverantörer inräknade, offras för att tillfredställa ert omättliga vinstbegär.

Clairoixs stridbara ledare Xavier Mathieu, om än utan aktier, hann dock rycka åt sig mikrofonen för att utropa vad arbetarna på Continental tycker.

-Skitstövel,(snällt översatt) utropade Xavier och pekade på Continentals VD Karl Thomas Neumann.

De tyska arbetarna som demonstrerade tillsammans med arbetarna från Clairoix lyssnade något storögda till de franska kollegornas slagord mot aktieägarna:

-Allt tillhör oss, inget tillhör er. Allt ni har, har ni stulit. Dela på jobben, dela på rikedomarna, annars smäller det.

I media: DN1,DN2,SVD1,Arbetaren,

Bloggare. Socialistiska partiet,Arbetariniativet,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Continental, Ockupation, CGT, Frankrike, Tyskland

Tar sig Barack Obama vatten över huvudet ?

Barack Obama har kanske tagit sig ordentligt med vatten över huvudet i den verkligt första stora strid han gett sig in i. I sin valkampanj slog han ofta mot skatteparadisen som svarta hål där den internationella finansens enorma kapitalmängder göms undan för att slippa beskattning.

I måndags la han fram ett i själva verket mycket modest förslag som ska ge den amerikanska staten 210 miljarder dollar i skatteintäkter under den kommande tioårsperioden. Det blir ju bara 20 miljarder om året. Smulor om vi jämför med de summor som staten stoppat i de skakiga bankernas fickor.

Att Obama gör ett lagförslag av sitt vallöfte visar hur djupt det folkliga missnöjet är med den amerikanska bank- och bolagsvärldens överdrifter och extravagans när det handlar om de höga herrarnas inkomster och den totala likgiltigheten inför de arbetandes växande misär. Om han ska behålla sin politiska popularitet är han tvungen att ta strid. Problemet för honom är bara att motståndaren , den amerikanska finans- och industrivärlden, är långt tuffare och välroganiserad än det tandlösa Republikanska partiet.

Bakgrunden till Obamas utspel är fakta som att exempelvis de amerikanska bolagen gjorde 700 miljarder dollar i vinster utomlands år 2004(senaste statistiken i ämne) och betalade endast 16 miljarder i skatt eller 2,3 procent. Fakta är också att alla amerikanska storbolag använder sig av skatteparadisen för att slippa undan beskattning i USA. Företag som Microsoft och Procter&Gamble har dussintals filialer på Caymanöarna och andra skatteparadis. Banker som Citigroup och Morgan Stanley har 427 respektive 273 filialer i utspridda i världens skatteparadis.

Vem dyker först?

-Endera är det världens största byggnad eller världens största skattefiffel, sa Obama i skämtsam ton om byggnaden Ugland House på Caymanöarna där 18 857 företag finns registrerade.

Många av de stora bankerna, storföretag som Microsoft och General Electrics samt inte så få stenrika individer har hela staber av advokater och bokföringsexperter i sin tjänst. Mot mycket stora inkomster är deras enda prestation den att hitta kryphål i existerande skattelagstiftning och montera upp investeringsscheman som i stort sett undviker all beskattning. Inte bara på inkomsterna utan också aktieutdelningen som dessa vinster ger upphov till.

Kamprads IKEA har många stiftelser i skatteparadisen

En organiserad lobby har redan satts in för att skjuta Obamas modesta initativ i sank. Företrädare för den amerikanska finansindustrin säger redan att lagförslaget kommer att ge konkurrensfördelar till utländska bolag och att jobb kommer att fèrloras i USA.

-Om vi måste betala normala skatter på vår verksamhet flyttar vi utomlands och då försvinner jobb i USA, är vad de egentligen säger , vilket är utpressning, vare sig mer eller mindre.

Och lobbyn har tid att organisera sig , för Obamas lagförslag om det går igenom Kongressen blir effektivt endast från 2011.

Den europeiska skattelagstiftningen är annorlunda än den amerikanska. De flesta europeiska länderna inklusive Sverige beskattar inte de « egna » storföretagens utlandsinkomster alls. Och egentligen tycker jag själv att internationella företags vinster ska beskattas där de skapas och komma de som arbetat ihop vinsterna till godo i form av goda löner och sociala förmåner. Men eftersom land till land praktiserar olika skattenivåer i syfte att dra till sig multinationella bolags investeringar blir resultatet att bolagen kan spela på dessa skillnader och internt transferera vinster till det land eller skatteparadis där deras vinster beskattas minst eller inte alls.

Barack Obamas lagförslag har i själva verket en protektionistisk bas. Även vinsterna utomlands ska beskattas i USA så att det inte finns skattefördelar med att « investera i Bangalore i stället för Buffalo City », sa Obama.

Därför är det så viktigt för de arbetandes möjligheter att försvara sina intressen att skatteparadisen stängs och att beskattningen av de multinationella bolagen jämnas ut världen över. Då skulle inte längre skatteplanering vara den enormt lukrativa affär det är i dag.

I media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Skatteparadis, Obama, Gates, Microsoft, Skatteflykt

Schack matt för politiken

Första Maj vara en trevlig tillställning i Bryssel. Sedan många år går det inget demonstrationståg genom staden men på Place Rouppe och angränsande boulevard Stalingrad organiserar alla fackliga och politiska organisationer stor fest med mycket folk.

Första Maj på bd Stalingrad

Men för mig handlade helgen mest om schack. För sjunde gången organiserade min klubb Bryssels Internationella Schackfestival. Så för er läsare som intresserar er för det ädla spelet kommer här för ovanlighetens skull en helt politikfri blogg. Jag lovar att det inte ska upprepas många gånger.

Ulf Andersson och jag själv hälsade alla välkomna till en schackhelg.

Först och främst vill jag berätta att Sveriges bästa schackspelare genom tiderna fanns på plats. Det var andra gången som min gamla vän Ulf Andersson deltog och det med äran. Ulf behöver knappast någon presentation. Även ni som aldrig rört en schackpjäs känner säkert till hans namn. Redan som sjuttonåring slog löftet från Arboga till och blev svensk mästare. Den äldre eliten hade inget att sätta emot när en världsstjärna föddes. Ulfs långa karriär, som inte är slut än, kröntes i början av 80-talet då han spelade på första bordet i de berömda matcherna –Hela världen mot Sovjetunionen.

I helgens turnering hade han sällskap av en annan svensk stormästare –Ralf Åkesson. Han är välkänd bland schackspelare men inte av den allmänna publiken. Det är synd för Ralf har en trevlig frejdig stil på brädet. Fräna angrepp är hans melodi, speciellt jämfört med Ulfs lugna och försiktiga stil.

Matchen mellan Ulf och Ralf slutade i snabb remi. I bakgrunden till höger syns segraren Ivan Sokolov i sin vinstmatch mot Pedrag Nicolic.

Vann turnering gjorde Ivan Sokolov fortfarande ett världsnamn i schackvärlden även om han inte längre hör till den absoluta toppen. Sedan var det plats för Ulf och Ralf att tillsammans med fem andra spelare dela på andraplatsen. Totalt deltog 104 spelare i den två dagar långa snabbschacksturneringen.

För de få av er som verkligen gillar schack följer ett par partier och den slutliga ställningen efter de elva ronderna.

Ralf Åkesson mot T. Ringoir

Ralfs motståndare är bara 14 år men just nu Belgiens största schacklöfte. I partiet hamnar Ralf riktigt illa till och stod på klar förlust , men med erfarenhet och tidspress slutade det ändå med vinst för blågult.

1.d4 Sf6 2.c4 c5 3.d5 e6 4.Sc3 exd5 5.cxd5 d6 6.e4 g6 7.f4 Lg7 8.Lb5+ Sfd7 9.Ld3 [9.a4] 9…Dh4+ 10.g3 De7 11.Sf3 a6 12.a4 0-0 13.0-0 Sf6 14.e5 [14.Te1 Lg4 15.Lf1 Sbd7] 14…Se8  15.Te1 Lg4 16.e6  16…fxe6 17.dxe6 Sc7 18.Lc4 Sc6 19.Sd5 [19.Le3 Lxf3 20.Dxf3 Se5 21.Df1 Sxc4 22.Dxc4 Dxe6] 19…Sxd5 20.Lxd5 Sd4 [20…Sb4  är också bra] 21.Le3 Tf5! 22.Le4? [22.Sxd4 Lxd1 23.Sxf5 gxf5 24.Taxd1÷] 22…d5 23.Sxd4 Lxd1 24.Sxf5 gxf5 25.Lxd5 Lc2 26.Tac1 Td8 27.La2 Le4?! [ Hade varit bättre att behålla kontroll över e8 :  27…Lxa4 28.Lxc5 Ld4+ 29.Lxd4 Txd4 30.Tc7 Dxc7 31.e7+ Kg7-+ och svart hade behållit kontrollen över e8 !] 28.Lxc5 Ld4+ 29.Lxd4 Txd4 30.Tc7± Dxc7 [30…De8 31.Td7! Txa4 (31…Dxd7 32.exd7+ Kg7 33.Kf2 Txd7 34.Lc4±) 32.Td8 Kf8 (32…Dxd8?? 33.e7+ Txa2 34.exd8D++-) 33.Txe8+ Kxe8 34.Lb3] 31.e7+ Kg7 32.e8S+ Kf8 33.Sxc7 Td2 34.Se6+ Ke7 35.Sc5 Tg2+ 36.Kf1 Txb2 37.Sxe4 fxe4 38.Txe4+ Kd7 39.Te2 Tb4 40.f5 Txa4 41.f6 Ta5 42.g4 Tc5 43.f7 Tc8 44.Le6+ 1-0

Ralf mot belgiska löftet Tanguy Ringoir

K. Pytel mot U. Andersson

I fjärde ronden spelade Ulf mot stormästare K Pytel som är en av de äldsta aktiva spelarna. Partiet visar hur svårt det kan vara att uppnå något med de svarta pjäserna när den vita spelaren går in för att konsolidera sin ställning för att behålla spelöppningsinitiativet. Och Ulf är en försiktig general som inte tar risker med svart.

1.d4 Sf6 2.Sf3 e6 3.e3 b6 4.Ld3 Lb7 5.0-0 c5 6.c4 Le7 7.Sc3 cxd4 8.exd4 d5 9.cxd5 Sxd5 10.Se5 0-0 11.Dh5 g6 12.Df3 Lg5 13.Lxg5 Dxg5 14.Le4 Dd8 15.Lxd5 Lxd5 16.Sxd5 Dxd5 17.Dxd5 exd5 18.Tac1 f6 19.Sd3 Sa6 20.Sf4 Tfd8 21.h4 Kf7 22.Tc3 Td7 23.Tfc1 Te8 24.f3 h6 25.Kf2 Tee7 26.a3 Sc7 1/2

Slutställning efter elva ronder– de 10 första av 104 totalt.

 Namn                        Elo       Poäng    Perf  B M   Buch  Cum 

  1  Sokolov Ivan           (2657)    9.0                 82.5  59.5

  2  Akesson Ralf           (2479)   8.0                 82.0  55.0

  3  Nikolic Predrag        (2623)    8.0                 80.0  53.5

  4  Barsov Alexei          (2505)   8.0                 79.5  52.0

  5  Andersson Ulf          (2571)    8.0                 79.0  52.0

  6  Popovic Petar          (2489)    8.0                 77.0  49.5

  7  Ringoir Tanguy         (2349)    8.0                 73.5  50.0

  8  Hetey Lazlo            (2344)    8.0                 73.0  48.5

  9  Amigues Emmanuel       (2352)    8.0                 71.0  45.5

 10  Alienkin Aleksander     (2402)   7.5                 79.0  48.0

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Första Maj, Schack, Ulf Andersson, Bryssel, Ivan Sokolov,

I pressen: SVD,

Inför EU-valet 7 juni

Vi publicerar här nedan en deklaration från det franska NPA, Nya antikapitalistiska partiet. NPA synar det Europeiska Socialistpartiets krispolitik. Det är de europeiska socialdemokraternas och socialistpartiernas gemensamma partibeteckning i Europaparlamentet. NPAs deklaration riktar sig i första hand till det franska Socialistpartiet men deras kritik gäller lika mycket för Mona Sahlins parti som Browns Labour och Zapateros spanska socialister. Alla möter de krisen med pomada och plåster. Inte för en sekund ifrågasätter de det system som nu slänger ut miljoner män och kvinnor i misär och arbetslöshet.

********************

Europeiska Socialistpartiets politik

Söndag 26 april.

Krisen driver fram förändringar och kast i den europeiska arbetarrörelsens och vänsterns situation, men det europeiska socialistpartiet, PSE, det vill säga socialdemokratin, står kvar på sin socialliberala grund.

Martinne Aubry, franska socialisterna, och Zapatero, spanska PSOE

Det franska socialistpartiet, vid sidan av sin opposition mot « sarkozismen », ser sin politik som en del av den europeiska socialdemokratins politik. Ledarna har i allmänhet stött hjälpen till bankerna om än med kritik att de varit otillräckliga och saknar krav på motparten. Vanligast refererar de till en keynsiansk politik, speciellt när de är i opposition, för att integrera den i en nyliberal politik. Antony Giddens, Tony Blairs teoretiker om den tredje vägen, avfärdar däremot Keynes teorier som förlegade i den globaliserade kapitalismen.

För att rida på oppositionen och motståndet mot krisen kan socialisterna dock vrida sin retorik till vänster. Men deras grundposition, som den uttrycks i PSEs Manifest, bekräftar deras stöd till det europabygge som pågått de senaste två decennierna och nu senast stödet till Lissabonfördraget.

Margot Wallström med partivänner

Socialdemokraternas krisplan som PSEs president Poul Nyrup Rasmunsen presenterat är mycket oklar. Planen kan sammanfattas till- ökade investeringar, stöd till existerande jobb, se upp med krisens sociala kostnader, solidaritet med de som har det svårt, och en reglering av finansen. Det placerar dem inom ramen för de fem möten Ministerrådet haft sedan sommaren 2008. De kännetecknas av tystnad kring den offentliga sektorns service, en europeisk minimilön, om en harmonisering av de sociala rättigheterna, och om nödvändiga åtgärder mot alla planer på avsked.

Det franska Socialistpartiet kräver bara tre procents ökning av minimilönerna, det vill säga 3 euro mer i månaden, när de anställda i Guadeloupe och Martinique uppnådde en ökning på 200 euro i månaden. De franska socialisterna ligger långt efter.

PSE tar avstånd från existerande krisplaner genom att kritisera deras omfång och rytm, inte genom att ta avstånd från deras ändamålsenlighet och syften. De har till och med satt press på sittande regeringar för att de ska stödja IMFs förslag. Den europeiska fackföreningscentralen har anslutit sig till PSEs kritik av krisplanerna för Europa.

Men en krisplan som inte strukturerar bankerna i en gemensam offentlig service under folklig kontroll, som inte upphäver de privatiseringar som gjorts, som inte satsar på den offentliga samhällsservicen, som inte starkt ifrågasätter existerande EU-fördrag, som kort sagt inte kastar om relationen mellan lön och profit och som inte ifrågasätter den privata ägandestrukturen, kan inte tjäna den arbetande befolkningens intressen.

I media: Arbetarinitiativet,DN1,SVD1,SVD2,Dagens Arbete1,DN2,SVD3,

Bloggar: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Europaparlamentet, NPA, Frankrike, Mona Sahlin, Brown, Zapatero

Bilen kom , sågs och segrade ihjäl sig.

Nittonhundratalet var bilens århundrade. Ingen annan produkt fångade så till den grad människors fantasier och vardag. Bilen erövrade världen i ett segertåg som får Alexander den Stores krigarbedrifter att blekna. I början av seklet fanns det tjugofemtusen bilar på gatorna. När första världskriget bröt ut 1914 rullade redan femhundratusen fram på kullersten och trampad jord. När det andra världskriget slutade spydde femtio miljoner fyrhjulingar ut avgaser och smuts. Strax innan oljekrisen 1974 fanns det trehundra miljoner spridda över världen och i storstäderna stod de redan fast i långa köer. Men det stoppade inte monstrets framfart. År 2007 var de till sist niohundra miljoner och Moder Jords luftrör på väg att förstöras. Bilen har besegrat sig själv på exakt hundra år.

En Rolls Royce från 1905

I dag står bilindustrin inför sin första världsomfattande strukturella kris. Strukturell inte konjunkturell. De senare har drabbat branschen många gånger, med fallande försäljning och lägre vinster under ett par kvartal. Nu handlar det om en strukturell kris där hela branschens framtida inriktning står på spel. Personbilen kan inte längre lösa den moderna stadsmänniskans transportbehov. Drömmen om den individuella friheten bakom ratten har för många blivit en två-tre timmar lång daglig mardröm i ringlande köer med snigelfart. Redan syns det problemet i skillnaden i biltäthet mellan storstäder och mindre orter och ren landsbygd. I tabellen nedan ser du hur många bilar det går per tusen innevånare i olika delar av världen. I de äldre industriländerna är det uppenbart att bilens erövring av marknaden nått ett maximum.

I Stockholm och Göteborg är biltätheten lägre än i mindre städer och på landsbygden. Samma mönster går igen i alla större europeiska städer. I de finare innerstadskvarteren är biltätheten lägre än i de vitt utspridda förorterna. Ett resultat i exempelvis Frankrike är att det nu är fler arbetare som äger en bil än de högre tjänstemännen.

Överkapacitet och låga marknadsandelar

När vi tittar på branschen tänker vi oss några få jättar som producerar miljontals fordon och som tillsammans kontrollerar marknaden. Det märkliga med bilindsutrin, trots dess ålder, är att den är relativt utspridd och att ingen dominerar marknaden. Tillverkare av mobiltelefoni eller personliga datorer som är unga industrier är mer koncentrerade än bilindustrin, vilket kan tyckas märkligt. Men priset på bilar, till skillnad från elektronikprodukter, har alltid kunnat anpassas uppåt genom modellbyten, lockande finesser och spel på mångas behov av sociala statussymboler.

Finns det en framtid för fyrhjulingen?

I tabellen här under kan du se att de stora jättarna som GM, Toyota och resten av de för oss alla kända märkena tillsammans kontrollerar en relativt liten del av världsmarknaden.

Produktion och andelar av världsmarknaden 1998 och 2007

Under den tioårsperiod som tabellen ovan visar ser vi att de nio jättarnas andel av världsproduktionen bara ökat från 71,9 procent till 74 procent, det vill säga att industrin helt saknat en tendens till koncentration och större enheter under decenniet och Toyota, nu störst av alla, står bara för 13,2 procent av marknaden. De resterande 26 procenten av världsproduktionen är utspridd på ett mycket stort antal producenter. Det gäller speciellt på den kinesiska marknaden. Det finns inte mindre än ett hundratal kinesiska bilfabrikanter , nästan alla med mycket små volymer. Likt i bilens barndom i Europa, då varje land producerade märken som ingen ens längre minns, kommer nästan alla av dem att försvinna. Men i toppen av Kinas bilindustri finns tretton företag med årsvolymer på mellan 100 000 och 700 000. De flesta kommer att slås ut eller slås samman och ur processen kan ett par kinesiska jättar födas som om några år kan ta upp konkurrensen med de riktigt stora på världsmarknaden.

Vem minns vad den här hette?

Världspressen har inte missat att den kinesiska marknaden de första tre månaderna i år seglat upp på första plats , med fler sålda bilar än i USA. Det beror naturligtvis mer på den djupa krisen i USA och Europa , med sjunkande försäljning på upp till 50 procent för vissa märken, än på en säljexplosion i Kina. Krisen drabbar också Kina, men försäljningen av bilar ökade ännu med 5 procent mellan mars 2008 och mars 2009, dock att jämföra med 22 procent 2007.

Riktning Asien

Kombination av mättade marknader i väst och snabb ekonomisk expansion i Asien har på kort tid förflyttat bilproduktionens centra, från Europa och USA till Japan, Sydkorea, Kina och snart också Indien. Trots den enorma överproduktionen och det låga kapacitetsutnyttjandet i världen i sin helhet försöker ändå alla större bilproducenter att bygga nya fabriker i framför allt Kina. Det gäller att vara med och slåss om de få marknader som ännu växer snabbt. Själva storleken på Kinas befolkning borgar för miljontals potentiella kunder.

I tabellen här under kan vi se hur bilproduktionen fördelas över världen.

* Alena= USA, Kanada och Mexiko

Trenden är övertydlig. I Västuropa koncentreras produktionen allt mer till Tyskland och Frankrike samtidigt som produktionen ökat med knappa 4,6 procent under tioårsperioden. I handelsblocket Alena och framför allt i USA har antalet producerade bilar faktiskt minskat under perioden, vilket visar bakgrunden till att GM, Ford och Chrysler knappt håller sig flytande. Samtidigt har produktionen i Asien ökat med nästan 70 procent under decenniet och regionen står nu för 40 procent av hela världsproduktionen.

Färre och större.

Fiananskraschen och den pågående recessionen skakar om bilbranchen ordentligt.

-Det är när tidvattnet drar sig tillbaka som man ser vilka som badar nakna, sa den amerikanska finansgurun Warren Buffet om bankerna. Samma sak gäller för bilkoncernerna. Och där står de. GM, Ford, och Chrysler utan badbrallor och lilla Volvo och Saab som inte kan annat än hoppas på en lycklig skilsmässa från de partners som de så villigt sålde sig till för snart 20 år sedan. Det verkar nästan otänkbart att GM och Ford ska gå i konkurs och ändå är det en möjlighet som kanske blir verklighet redan innan sommaren, speciellt för GM. Fords ledning påstår att de har tillräckligt med cash för att rida ut stormen i väntan på nya energisnåla modeller klara till 2011.

Men oavsett hur det går med enskilda tillverkare är det helt klart att inom tre-fyra år kommer flera av de välkända märkena att försvinna i sammanslagningar eller nedläggningar. Den internationella bilmarknaden klarar inte längre av att absorbera den enorma överproduktion som råder. Delar av industrin kommer helt enkelt att slaktas. Hur den processen ska gestalta sig och vilka som försvinner är det inte möjligt att säga än. Miljoner arbetares framtid står på spel. I USA sysselsätter branschen tillsammans med underlevrantörerna och distributionskedjan 3,3 miljoner personer. I Europa är det inte mindre än tio miljoner arbetare som direkt och indirekt får sin utkomst av bilbranschen.

Inte längre statussymbol

Vid sidan av fabrikanternas problem med överproduktion växer ett nytt och alltmer skrämmande hot fram mot bilkapitalisternas intressen av allt större produktionsvolymer. För en växande grupp av konsumenter fyller inte bilen längre rollen som statussymbol. För andra konsumenter möter den inte längre kraven på funktionalitet. För ännu andra innebär de stagnerande reallönerna att de allt dyrare bilarna hamnar utom räckhåll och ersätts med begagnade.

Plåt om än röd inte längre status.

Bilen som symbol för frihet och framgång har fått sig en knäck. De miljöproblem som bilen orsakar väger allt tyngre i människornas syn på dess roll i samhället. Samtidigt har kostanderna lett många till att minska bilåkandet. Det är en trend som uppmärksammats i flera europeiska länder. I Frankrike har exempelvis bilåkandet minskat sedan 2005. Knappt 30 procent av bilförsäljningen i Västeuropa är nya bilar och bilparkens medellivslängd har ökat från cirka fem år till åtta år. Köparen av en ny bil är oftast en person strax över 50 år. Bland yngre generationer intar inte bilen längre samma plats i livet. Detta är trender som gäller i våra industrisamhällen där över 80 procent av hushållen har tillgång till bil. I Kina däremot rapporterar branschkännare att bland yngre framgångsrika män är bilen det första och största beviset på social status.

En bilfri framtid ?

Svaret är självfallet nej. Bilen som ett transportmedel för en eller några personer kommer alltid att behövas. Men bilen som smutsar ner atmosfären och sitter fast i köer har ingen framtid. Hela transportsystemet måste tänkas om. Dagens bensindrivna fyrhjulingar med plats för 4-5 personer används för det mesta av en ensam person och två tredjedelar av allt bilåkande är kortare än tre kilometer. Nya och friska svar krävs för att dagens destruktiva personbilar ska bli en nyttig och viktig del i ett transportsystem som i första hand riktas in på människornas verkliga behov och naturens behov av skydd. Men det innebär inte att bilen som idé är död. Så här skrev bloggkompisen Göte för någon vecka sedan.

-Inte ens en aldrig så väl utbyggd kollektivtrafik kan ersätta dagens bilism. Vårt land har många stora vidder och där ryms många glesbygder. Mer än fyra miljoner människor bor utanför de större tätorterna. Det kommer att krävas personliga transportmöjligheter även med de mest kompletta och förstklassiga gemensamma transportsystem. Det finns också miljoner äldre och sjuka som kräver stöd i form av personliga transporter. Mängder med servicefunktioner kräver små eller mellanstora fordon.

Efter den här genomgången av bilindustrins strukturella och konjunkturella kris kan vi bara utropa:

Kung Bil är död. Leve tronföljaren.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SSD1,SSD2,Dagens Arbete1,DN3,SVD3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bilar, GM, Ford, Chrysler, Volvo, Saab, Kina, Indien, Japan, Sydkorea, USA, Europa, EU

Olivier Besancenot stöder kampen för jobben.

Den senaste tiden har franska arbetare tagit till allt mer radikala metoder för att försvara sig mot avsked och företagsnedläggningar. Vid flera företag har de tagit cheferna som gisslan och häromdagen slog de en polisstation sönder och samman efter att en domstol godkänt däcktillverkaren Continentals beslut att stänga en fabrik i norra Frankrike nästa år.

Regeringen Sarkozy försöker anklaga arbetarna för ”sabotage” och ”tagande av gisslan” som enligt fransk lag kan straffas med upp till 20 års fängelse. Men en stor majoritet av den franska befolkningen tycker inte att arbetarnas aktioner är överdrivna eller att de ska bestraffas.

Inför valet till Europaparlamentet kan de franska arbetarnas kampmetoder stimulera hela den europeiska arbetarklassen till en mer effektiv kamp mot den djupa kris som i dag hotar att slänga ut miljoner anställda i arbetslöshet. De nya avskeden vid Volvo AB visar att LOs taktik att sitta still i båten i hopp om att stormen ska mojna är dagdrömmeri.

Deklaration av Olivier Besancenot:

Sarkozy-Fillon förklarar krig mot samhället.

Arbetarnas kamp mot företagsnedläggningar och avsked ökar de sociala motsättningarna och de anställdas kamp radikaliseras som på Continental(däcktillverkare) och Molex(underleverantör till bilindustrin)

Premiärminister François Fillon födömmer arbetarnas aktioner, speciellt de vid Continental, samtidigt som han säger sig förstå de « anställdas desperation ». Han anklagar en minoritet för aktionerna på Continental och hyllar i förbigående den fackliga byråkratins medlare.

Regeringen använder mer generellt en social krigsretorik som fördömer arbetarnas val av aktioner i termer av «tagande av gisslan » och « sabotages ».

Dessa hycklande deklarationer, som än en gång syftar till att rättfärdiga förtrycket, ger sken av att inte se att det verkliga våldet är det som företagarna och regeringen utövar mot arbetarna när de tvingas betala räkningen för en kris de på intet sätt är ansvariga för.

Arbetarna som hotas av företagarnas åtgärder gör rätt i att använda alla metoder som står dem till buds. Deras aktioner är inte bara förståeliga de är också legitima och de förtjänar den arbetande befolkningens stöd.

NPA ger speciellt sitt stöd till de anställda vid Continental som inom kort kommer att demonstrera i Hanover vid aktieägarnas årsmöte.

Inför kaskaden av avsked är det mer än någonsin nödvändigt att ge ett största möjliga enhetliga stöd till den pågående kampen, hjälpa till att ena den för att mynna ut i en generalstrejk, enda möjligheten att tvinga företagarna och regeringen, som stöder dem, till reträtt.

Montreuil 22 april.

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SSD,Dagens Arbete,

Bloggar: Arbetarinitiativet,Svensson,Röda Malmö,Jinge,Trotten,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Volvo, Besancenot, Continental,