Kategoriarkiv: Arbete

Det brådskar att organisera en revolt från vänster.

Publicerat av
5

Olivier Besancenot uppmanar alla partier som motsätter sig regeringens socialdemokratiska linje att förbereda en mobilisering över ett veckoslut i februari. Olivier Besancenot som länge arbetade som brevbärare i Neuilly är numera anställd på postkontoret i 18e distriktet i Paris.

Högern, den extrema och den traditionella, demonstrerar, François Hollande proklamerar sin ”social-liberalism”, och den radikala vänstern har svårt att mobilisera gemensamt. Det är situationen. Nya Antikapitalistiska Partiets (NPA) talesperson och före detta presidentkandidat ger sin analys av läget.

(Bakgrund: Oliviers uppmaning till en mobilisering av alla radikala krafter ska ses mot bakgrund av att Vänsterfronten mellan Vänsterpartiet, Kommunistpartiet och ett antal mindre grupper är inne i en djup kris. De två främsta ledarna för fronten, Jean-Luc Mélenchon och Pierre Laurent s talar inte ens med varandra längre. Det pågår ett öppet ordkrig mellan de två sedan Kommunistpartiets avdelning i Paris röstat för att gå ut i en gemensam valkampanj med Socialistpartiet i kommunalvalen. Den kraftiga medvind som blåste i Vänsterfrontens segel inför och strax efter presidentvalet har vänt till stark motvind och risken för att fronten spricker är reell. Redan när fronten bildades sa Olivier Besancenot och NPA att den innersta motsättningen i frontens politik var Kommunistpartiets vilja att i samverkan med Socialistpartiet behålla sina tusentals kommunala poster till skillnad från Mélenchons strategi att bygga ett alternativ till Socialistpartiet genom att vägra samverka med Hollandes regering och Socialistpartiet. Min anm.)

*********

Den franska högern och extremhögern förenas i demonstrationer mot det ”moraliska förfallet” i form av homosexuella äktenskap och ”lössläppt” familjepolitik.

Ännu förra veckan demonstrerade den mest reaktionär högern på gatorna. Hur analyserar du det?

Det var en verklig demonstration av extremhögern med inslag av fascister. Vi måste förstå att extremhögern i Frankrike inte bara är Nationalfronten. Bakom dess så kallade ”nya ansikte” finns en potentiell fara för en radikalisering. Politiken är inte fastfrusen. När högern springer bakom Nationalfronten och vänstern bakom högern uppstår en radikalisering av extremhögern. Vad vi hoppas på är ett uppvaknande hos de som har hjärtat till vänster och är antifascister.

Hittar man inte i leden av de som stöder Dieudonné även aktivister från den yttersta vänsteren som tjusats av hans tal om antisystem?

Politiken avskyr tomrum. Dessa strömningars styrka i dag är resultatet av socialistregeringens tandlöshet samt resten av vänsterns svaghet liksom frånvaron av sociala rörelser bland de arbetande.

Att vissa till höger lyckas samlas och göra protesterna synliga beror på att det finns inga eller väldigt få som gör motstånd på andra kanten. I och med att det inte finns några protester till vänster om regeringen som är hörbara, trovärdiga, synliga och permanenta för att skapa självförtroende så är det hatpropagandan som dominerar.

Ett intimt förtroende som inte längre finns. Mélenchon och Laurent.

Hur förklarar du den radikala vänsterns svaghet?

Det finns en viktig orsak. Tvekampen mellan yttersta högern och den radikala vänstern har inte samma utgångspunkt. Bortsett från rasismen är Le Pens agitation inriktad på personer i meningen att ”ni har testat allt sedan tjugo år och inget har fungerat. Vi föreslår att ni testar de som man alltid sagt till er att inte lita på”.
Vi säger att det inte räcker med att byta ut politikerna utan att det krävs en institutionell och representativ förändring, ett radikalt brott. Det är ambitiöst och kan verka utom omedelbar räckvidd i en situation av kris med fler än fem milojoner arbetslösa.

Ett annat problem är de intima relationerna och parlamentariska banden mellan en del av den radikala vänstern och Socialistpartiet. Ska man ta ansvar för att bygga en vänsterfront som säger nej till regeringen? Om svaret är ja då kan man inte ställa upp tillsammans med Socialistpartiet i kommunalval och regera tillsammans med dem.

Holland stoltserar med sin socialdemokratiska linje. Har den radikala vänstern resignerat?

De båda partiledarna har inte talat med varandra på ett halvår.

Det handlar inte om resignation. Det sker mobiliseringar av folk som motsätter sig regeringens politik exempelvis kring rätten till ett jämlikt boende eller de papperslösas rättigheter. I kampen mot avskeden står arbetarna på ett antal företag upp mot regeringens inaktivitet. Problemet är att göra dessa protester på basplanet synliga och gå utöver antikapitalismens ramar.

Mitt hopp är att ledarna för partierna utanför regeringen, som Pierre Laurent (Kommunistpartiet), Jean-Luc Mélenchon (Vänsterpartiet) och Nathalie Artaud (Lutte Ouvrière) ska reagera och trots åsiktsskillnaderna inse det brådskande i att organisera en helg av revolt till vänster i Paris innan februari slut.
Vad gäller François Hollandes politik handlar det inte om en omsvängning eftersom man måste ändra riktning för att svänga. Han ändrar inte riktning utan ökar farten drastiskt.

Vad är det som hindrar ett förverkligande av en revolt till vänster?

Politiken avskyr som sagt tomrum, men det finns inga kommunicerande kärl. Av besvikelser föds bara hopplöshet och resignation. Det är orsaken till att vi aldrig sökt att vara ”sopbil” bakom Socialistpartiet eller satsat på deras misslyckanden. I dag gäller det för oss att ta ansvar för omfattningen av kampen mot regeringen. Det är ingen brist på professorer och lysande retoriker som förklarar situationens allvar för oss. Problemet är att skapa möjligheter till att ändra styrkeförhållandena och visa att det finns en social och politisk revolt som kan göra sig hörd. En vänsterregering som för en politik till höger ska bemötas på samma sätt som en högerregering som för en högerpolitik.

De som drabbas av åtstramningspolitiken ser ingen skillnad mellan Hollande och Sarkozy.

Men François Hollande får stöd från de fackliga ledningarna för sin politik.

Man ska se upp för sockrade men giftiga gåvor. Den fråga som de fackliga ledarna står inför är om de vill vara en del i en trojka med regeringen och Medef (Arbetsgivarföreningen. m.anm.) som ska tvinga på oss en åtstramningspolitik. Hollandes politik leder ofelbart till en recession. Han hindrar befolkningen från att konsumera det som samhället producerar. Som Hollande går på kommer snart president Barack Obama att framstå som en vänsterextremist.

 


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

USA- en stormakt på fall?

Publicerat av
7

Media översvämmas av olika analyser av vad som sker i USA och dess relationer med omvärlden. I speciellt engelskspråkig press hittar vi alla sorters analytiska teser, alltifrån ”imperiet” på fall till de som proklamerar det amerikanska århundradet. Båda extremerna bygger under sina teser med statistik och exempel på hur Kina redan sägs slå ut USA på världsmarknaden till beskrivningar av det amerikanska imperiet som lägger under sig allt större delar av världen via erövringskrig, ja till och med i allians med al-Qaida.

Men vad sker egentligen? Kanske svaret på frågan i rubriken är att USA:s roll i världen domineras av motstridiga tendenser av både isolationism och minskad tyngd i världspolitiken till expansionism och ny ekonomisk dominans.

Det har hänt flera gånger att USA dragit sig tillbaka i en mer eller mindre uttalad isolering i meningen att agerande på världsscenen fösts åt sidan av Vita Huset och Kongressen och/eller att ekonomin varit ”inåtriktad”.

Efter första världskriget begränsade USA starkt sin roll på den internationella scenen. Kongressen hade fått nog av krig och stora militära utgifter för att rädda allierade i Europa. Rent ekonomiskt följde också en stark isolationism på börskraschen 1929 och depressionen därefter. Men det var inte en självvald isolationism utan något som dominerade i hela västvärlden där alla stater införde höga tullar och andra protektionistiska åtgärder, med resultat att kraschen på Wall Street omvandlades till en depression i världsmåttstock.

Efter det spektakulära nederlaget i Vietnam 1975 följde en period i USA:s internationella roll som dominerades av det så kallade vietnamsyndromet. Nederlaget sved i skinnet på den amerikanska imperialismen och landets befolkning var helt emot att skicka ”våra pojkar” till internationella krishärdar. Det var först i och med invasionen i Grenada 1983 som herrarna i Pentagon kunde testa ”antikrigsstämningarna” i landet och dra slutsatsen att de inte längre var urstarka.

Tack vare Saddam Husseins invasion av Kuwait kunde USA på nytt mobilisera till ett omfattande militärt agerande utomlands utan att den amerikanska opinionen gjorde revolt. Resten är historia. En historia av invasioner och militära äventyr som fick sitt slut i Irak. Kampanjen för att invadera Irak backades upp av propaganda som får reklamen för kända tvättmedel, som tvättar vitare än vitt, att framstå som modest och amatörmässig. Vem minns inte ”bevisen” för Saddams lager av massförstörelsevapen som presenterades i FN av försvarsministern Colin Powell.

Det totala fiaskot i Irak och det lika stora fiaskot i Afghanistan har skapat ett nytt läge internationellt där den amerikanska imperialismen på nytt har stora problem att agera militärt. Den stora majoriteten av amerikanarna, liksom engelsmännen, anser att de bluffades till att stödja ett krig mot Irak 2003. Det var det massiva folkliga motståndet i USA och England som stoppade Vita Husets planer på att bomba Bachar Assads militära anläggningar som straff för gasangreppet i Östra Ghouta den 21 augusti 2012.

Det totala misslyckandet att skapa en lydig regim i Bagdad har kostat amerikanska skattebetalare många hundra miljarder dollar med följd att vi kan tala om ett ”Iraksyndrom”. Vilket speglas i den årliga gallup som frågar om folkets inställning till Amerikas internationella roll. För första gången på femtio år svarade hela 52 % att USA ska sköta sina egna interna affärer och inget mer.

USA saknar inte militär styrka. Tvärtom, det har aldrig haft större militär slagstyrka än i dag, till havs, i luften och på marken. Men politik och militärstrategi handlar inte bara om att kunna utan också om att vilja. De män och kvinnor som sitter i Kongressen är direkt beroende av sina väljare i delstaterna och stämningarna efter bluffen inför och fiaskot i Irak hindrar för närvarande Pentagon att agera efter behag. Det är följderna av ”Iraksyndromet”.

Extremerna i synen på USA:s plats i dagens världspolitik hamnar fel. Idén att USA tillsammans med sina allierade kan agera hur det behagar dem och att det bara är Kina och Ryssland med sina respektive vänner i Syrien, Iran, Nordkorea, Vitryssland och Zimbabwe som hindrar USA från att ohindrat ta kontroll över planetens alla resurser och förslava folken är inget annat än nonsens.

Lika verklighetsfrämmande är teserna om att det amerikanska imperiet är skakat i grunden och att det bara är en tidsfråga (till och med på kort sikt) innan Kina med allierade blir den ekonomiska, politiska och så småningom den militära huvudkraften i världen. Det är säkerligen en missbedömning som dels underskattar USA-imperialismens styrka och materiella resurser, dels överskattar (eller önsketänker) var Kina befinner sig i dag och som tror på en linjär utveckling av dess ekonomiska och militära styrka.

Sanningen ligger som vanligt någonstans i mitten. Det verkliga problemet att förstå är om USA:s modesta uppträdande just nu, den diplomatiska reträtten i Syrien, anpassningen till militärstyret i Egypten, reträtten från Irak och Afghanistan, bara är en tillfällig ”isolationism” eller om vi ser en strukturell anpassning till en värld där inte längre USA kan, som strax efter murens fall, uppträda som den enda verkliga stormakten. Det finns inget givet svar på den frågan. Bland annat hänger det samman med hur den amerikanska ekonomin utvecklas.

Det märkliga med de två extrema prognoserna om ett USA på fallrepet och ett USA som angriper alla är att de har en gemensam uppfattning om den amerikanska ekonomin i kraftig tillbakagång speciellt i jämförelse med Kinas expansion. Är det verkligen en seriös analys av den amerikanska ekonomins kris men också dess potential?

Under ett par årtionden har USA:s ekonomi tappat mark på världsmarknaden, sett stora delar av den tunga industrin endera lägga ned eller flytta utomlands. Med finanskrisen 2007 verkade hela ekonomin snarast ligga i dödsryckningar där storbanker som Lehman Brothers och Merrill Lynch rasade samman och arbetslösheten rusade upp i nivåer som landet inte upplevt på decennier. Hushållens skulder hade nått smärtgränsen, konsumtionen stagnerade och företagen avskedade i rasande tempo. Det fanns verkligen fog för bilden av en ekonomi i förfall.

Det kinesiska ordet för ”kris” sägs också betyda ”möjlighet”. I USA:s fall verkar det i alla fall stämma. För den nyliberala globaliseringen, flytten av amerikansk industri utomlands, nedläggningen av gamla industrier och den omfattande arbetslösheten har lagt grunden till ett nytt ekonomiskt uppsving för den amerikanska kapitalismen. Receptet heter billig energi och billig arbetskraft.

USA är numera ett låglöneland. Industriarbetarnas reallöner har stagnerat eller till och med minskat de senaste 15 åren. Så till den grad att globala bolag nyinvesterar inom USA och vissa tar även hem produktion från Kina därför att den reella skillnaden i produktionskostnad per producerad enhet minskat starkt. En billig och oorganiserad arbetskraft är något kapitalägarna uppskattar. Det finns det numera överflöd av, speciellt i sydstaterna.

Det andra benet som expansionen går på heter billig energi. I förhållande till den europeiska industrin  åtnjuter företagen i USA priser på elenergi kring hälften av priserna i Europa. Till det kommer att priset för olja och gas i USA ligger mer än 50 % under priserna för industriella konkurrenter i Europa. Det är avgörande konkurrensfördelar som just nu lägger grunden till en renässans för den amerikanska industriproduktionen.

Inte heller saknar de amerikanska storföretagen kontanter i sina bankvalv. Sedan krisen 2007 har de samlat på sig enorma summor i kontanter som lagts på hög i stället för att investera dem i den reella produktionen av varor och tjänster. De har helt enkelt inte sett tillräckligt bra investeringsmöjligheter, det vill säga tillräckligt vinstgivande investeringar. Men med ett allt större utbud av billig oorganiserad arbetskraft och tillgång på billig energi kan vi vänta oss att den amerikanska industrin ska börja investera och det alltmer i USA självt. Enligt amerikansk finanspress sitter företagen just nu på en hög av ”cash” till ett värde av tusen miljarder dollar. Apple har exempelvis 145 miljarder dollar i cash på sina konton och Microsoft kring 75 miljarder dollar.

Nyligen visade Oxfam i en studie att 85 personer i världen äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning eller att en procent av befolkningen äger 65 gånger mer än den fattigaste halvan av planetens sju miljarder innevånare. Vid en liten närmare titt på listan över de 85 syns omedelbart att den helt övervägande delen av dem är amerikanska medborgare. Att förklara den amerikanska kapitalismen död är en stor överdrift. Den rör betänkligt på sig för att ligga i dödsryckningar och ingen bör förvånas om den de närmaste tio åren stärker sin position som den ledande ekonomiska stormakten i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,

Ett radikalt alternativ i Ukraina

Publicerat av
8

Vår mediabild av vad som sker i Ukraina domineras av nyfascisters och ultranationalisters flaggviftande och rop om heder och nationens storhet. Men det finns en annan bild som vi som socialister måste lyfta fram. I dokumentet här under lär vi känna en analys av krisen och ett program för att ta Ukraina ut ur krisen. Det är den för oss ännu okända Vänsteroppositionen som här presenterar sin raffinerade analys av den ekonomiska och politiska krisen som fyller internationella medias framsidor.
Vi passar också på att tacka Ronny Åkerberg (bloggen Röda Malmö) för översättningen till svenska.

***********

”Euromaidans” popularitet har ingenting att göra med att ukrainarna anser frågan om frihandel med EU så betydande att det uppmuntrar dem att uthärda sömnlösa nätter på torget. Landets socioekonomiska problem, som är mycket mer akuta än hos grannarna i öst och väst, ger protesten dess innebörd. Den genomsnittliga lönen i Ukraina är 2 till 2,5 gånger lägre än i Ryssland och Vitryssland, och mycket lägre än i EU.

Den världsomfattande ekonomiska krisen påverkade den ukrainska ekonomin mycket mer drastiskt än nästan någon annan ekonomi i Europa, från Atlanten till Ural. Den ekonomiska tillväxten efter krisen upphörde nästan och industrin kommer sannolikt att fortsätta att minska under 2013. Dessutom undantar Ukrainas ekonomiska system mer eller mindre oligarkerna från att betala skatt. Man kan helt lagligt exportera mineraler, metaller, ammoniak, vete och solrosor för tiotals miljarder dollars och rapportera noll vinst. Samtliga resultat göms i skatteparadis där nästan alla Ukrainas fungerande företag formellt är placerade. Varje vinst från företag inom landet kan lagligt och enkelt transporteras till platser utomlands genom att omforma dem till fiktivt lån, till exempel.

Är det överraskande att den ukrainska regeringen har systematiska problem att fylla på budgeten? I slutet av förra året var Ukraina i ett förstadium till att inställa betalningarna. Innehållna löner till statligt anställda vanligt förekommande och budgeten slutade praktiskt taget att anslå medel till sociala program. Situationen förvärrades av ett handelskrig med Ryssland, då Gazprom tvingade upp de ukrainska gaspriserna till rekordhöjder i Östeuropa. Oligarkerna drev landet in i ett hörn, även efter oändliga diskussioner kunde de inte formulera en sammanhängande utvecklingsstrategi, undviker investeringar i staten samtidigt som de systematiskt tömmer den på pengar. Varje utvecklingsstrategi måste innefatta ett stävjande av deras aptit – det måste åtminstone delvis förbjuda offshore-system och genomdriva ett minimum av skatteinbetalningar. Men det är precis vad oligarkerna inte kan acceptera, även om de förstår att om de inte ändrar spelreglerna kommer de att driva staten ner i socioekonomisk katastrof och hugga av den gren de själva sitter på.

När högeroppositionen talar om ekonomiska problem fokuserar de nästan uteslutande på teman som korruption och ineffektivt styre. Och om samtalet berör hur oligarker plundrar staten, då begränsar det sig till de affärsmän som har nära anknytning till Regionernas parti, och oftast gräver man inte längre än till företag som tillhör Janukovitjs söner. Från högerns synvinkel är de andra oligarkerna inte ett problem, eftersom de har nationellt medvetande. Genom denna logik, när Ukraina plundras av en ”щирый” (Ukr. för ”äkta” – redaktörens anmärkning) ukrainare, är det fortfarande bra för den nationella saken.

En paradoxal situation utspelas. Alla samvetsgranna ekonomer (även ganska nyliberala uppstickare som till exempel Viktor Pinzenik) håller med om att skatte- och regelsystemet i landet byggdes för att helt befria oligarkerna från att betala skatt. Alla kan se att detta system inte kommer att hålla mycket längre, men ingen av politikerna i parlamentet har vågat erbjuda det självklara och realistiska systemalternativet. Nästan ingen vågar offentligt erkänna att den mest akuta frågan för Ukraina är inte EU eller facket, utan helt enkelt att oligarker bör börja betala sina skatter. Statsapparaten är fullt kapabel att tvinga dem att göra det eftersom oligarkernas fungerande tillgångar är alla belägna i Ukraina. Men som Andrei Hunko nyligen påpekade, har oligarkiseringen av den ukrainska politiken nått sådana proportioner att inte en enda av de nuvarande riksdagspartierna ens kan nämna denna fråga.

Tråkigt nog, uttrycker bara radikala vänsteranhängare dessa minimala och självklara krav. Jag betonar att dessa krav inte ska ses som agendan för vänsteroppositionen, utan som ett första steg mot bildandet av en politik som skulle kunna samla ihop alla antioligarkiska krafter, som inte anser en ultra-höger fascistisk diktatur som någon som helst lösning – den typ av diktatur All-ukrainska unionen ”Svoboda” så envist driver oss mot, medan de officiella oppositionsledarna sitter och tittar på.

Den uppenbara avsaknaden av en sammanhängande handlingsplan för att hjälpa Ukraina ur dess kris har blivit så pressande att även ganska liberala, nästan högerliberala publikationer har börjat diskutera våra ”Tio punkter” – som, till exempel, Lvovs zaxid.net.

Text: Zahar Popovic, ”Vänsteroppositionen”

Här följer ett dokument med titeln ”Plan för social förändring”, som beskriver olika sätt att öka välfärden för medborgarna och säkerställa sociala framsteg. Den skapades delvis för att de flesta socioekonomiska krav vid Euromaidan-demonstrationerna har ignorerats. Vår förhoppning är att detta dokument skulle kunna fungera som en plattform för att förena ett brett spektrum av sociala, vänsterorienterade och fackliga initiativ. Detta dokument skrevs av aktivister som tillhör vänsteroppositionen, en socialistisk organisation som syftar till att förena alla de som tillhör gemenskapen provisoriskt kallad #leftmaidan.

Det är självklart att de politiska partierna förändrar proteströrelsen och riktar den mot val-politik, de försöker värva nya röster i stället för att göra betydande förändringar i systemet. Vi stöder inte idéerna av liberala strukturer, som propagerar fri marknadsekonomi, inte heller stödjer vi radikala nationalister som trycker på för diskriminerande politik.

Vår förhoppning är att proteströrelsen, sporrad till handling av sociala orättvisor, i slutändan danser att det är skadligt att lägga våra röster för kraven på Euro-integration, utan vi måste tydligt avgränsa de förändringar som krävs för att stödja intressen hos vanliga medborgare, särskilt lönearbetarna. Av flera anledningar, åberopar vi de progressiva erfarenheterna från några europeiska stater som har vidtagit liknande åtgärder.

De mål vi har ställt upp är relativt måttliga, så att de kan appellera till bredast möjliga antal organisationer. Vi döljer inte det faktum att, för oss, är denna plan mindre en reaktion på aktuella händelser än ett steg mot att utforma en modern vänsterpolitisk kraft – en kraft som är kapabel att påverka makthavare och erbjuda ett alternativ till en existerande samhällsordningen. Vänsteroppositionen anser att den föreslagna planen är ett minimum för att bygga socialismen på principerna om självstyre: socialisering av industrin, fördelningen av vinsten för sociala behov och utnämningen av medborgare för styrande funktioner.

Vi välkomnar dig att prenumerera på vår Facebook och VKontakte sidor och att uttrycka dina åsikter där, eller att maila oss på gaslo.info@gmail.com. Att ersätta en uppsättning politiker och oligarker med en annan utan övergripande systemförändringar kommer inte att förbättra våra liv. Istället föreslår vår grupp av sociala och fackliga aktivister tio grundläggande åtgärder för att övervinna den ekonomiska krisen och säkra Ukrainas framtida tillväxt.

1. Folkstyre, inte oligarkernas makt. Det måste finnas en övergång från presidentstyre till en parlamentarisk republik, där presidentens makt är begränsad till representativa funktioner på den internationella scenen. Myndigheten bör överföras från statliga administratörer till valda regionala kommittéer (sovjeter). Myndigheterna bör ha rätt att avskeda delegater som inte har uppfyllt förväntningarna, domare och polischefer skall väljas, inte utses.

2. Nationalisering av primärnäringarna. Metallurgi, gruvdrift, och kemisk industri, tillsammans med infrastrukturella företag (energi, transport och kommunikation) bör bidra till social välfärd.

3. Arbetstagarna bör kontrollera alla former av ägande. Efter framgångsrika europeiska exempel bör vi bygga ett stort nätverk av oberoende fackföreningar, som ska styra förvaltningen och garantera arbetstagarnas rättigheter. Arbetare ska ha rätt att strejka (vägra att arbeta när betalning inte mottagits). Arbetstagarna bör också ha rätt att ta lån på arbetsgivarens bekostnad om lönerna är försenade (efter Portugals exempel). Produktion, redovisning och förvaltningsinformation för alla företag som sysselsätter mer än 50 personer, eller har en kapitalomsättning på över $ 1 miljon bör publiceras på nätet.

4. Införande av en lyxskatt.  Vi bör införa en 50% skatt på lyxvaror – yachter, elitbilar och andra objekt som kostar mer än 1 miljon gryvna. En progressiv inkomstskatt bör också införas. Personer med en årsinkomst på mer än 1 miljon gryvna bör beskattas upp till 50%, efter Danmarks exempel (i ett sådant system, skulle enbart Renat Ahmetov ha betalat 1,2 miljarder gryvna till den federala budgeten, jämfört med de 400 miljoner han faktiskt betalade under 2013 med en skatt på 17%).

5. Förbud mot offshore kapitalöverföringar. Reglerna som undantar ukrainska företag från beskattning i ett antal offshore-länder bör återkallas, för att förhindra överföring av kapital. Tillgångarna i offshorebolag i Ukraina bör frysas, och en tillfällig administration bör utses tills lagligheten i investeringarna kan bevisas.

6. Separation av företag och myndigheter. Medborgare med inkomster som överstiger 1 miljon grivni bör förbjudas inneha regeringsposter och platser i kommunerna. Rikstäckande omval ska hållas i enlighet med denna regel.

7. Sänk utgifterna för den byråkratiska apparaten. Offentliga utgifter bör kontrolleras och göras transparenta. Administrativa reformer bör äga rum, vilket resulterar i en minskning av antalet ledningspersonal. Idag kan hela avdelningar ersättas av datorprogram. Men i stället har, under de senaste åtta åren, antalet byråkrater i regeringen ökat med nästan 10%, med mer än 372.000 personer (i Ukraina, finns det 8 byråkrater för varje 1000 personer – i Frankrike, finns det bara 5 per 1000!).

8. Upplösning av Berkut och andra specialstyrkor. Med början 2014 bör utgifterna sänkas för statens säkerhetsapparat: inrikesministeriet, säkerhetspolisen, riksåklagarens kontor och särskilda polisstyrkor. Det är oacceptabelt att inrikesministeriet tilldelas mer än 16,9 miljoner grivni 2013, 6,9 miljoner mer än alla folkhälsoutgifter!

9. Tillgång till fri utbildning och hälsovård. Fonderna för detta initiativ bör komma från nationaliseringen av industrin och minskade utgifter för säkerhets- och byråkratiapparaten. För att eliminera korruptionen inom utbildning och medicin, måste vi höja läkarnas och lärarnas löner och återställa prestigen för dessa områden.

10. Utträde ur förtryckande internationella finansinstitut. Vi stödjer uppsägning av ytterligare samarbete med Internationella valutafonden och andra internationella finansiella institutioner. Vi bör följa exemplet på Island, som vägrade att betala skulder för bankirer och byråkrater (enligt regeringsgaranti) som handlade om personligt berikande i stället för att utveckla industrin.

Översättning från International Viewpoint

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Medborgarinkomst eller lönetak?

Publicerat av
8

Både i Sverige och i Europa debatteras ett förslag om att alla medborgare i samhället ska ha rätt till en garanterad basinkomst.

I den svenska debatten nämns ofta siffran 10 000 kronor i månaden. Det är en idé som lockar och verkar solidarisk och socialt rättvis. Ingen ska behöva leva på ”allmosor” i form av sjukkassa, a-kassa eller socialbidrag.

Trots att det låter så bra och radikalt finns det flera orsaker till att vara skeptisk till förslaget.

-För att det inte bara ska bli ett surrogat för redan existerande sociala transfereringar måste basinkomsten vara så pass hög att den tillåter mottagaren att leva ett värdigt liv en bra bit ovanför vad som nu kallas fattigdomsstrecket, som definieras vara lägre än 60% av medianlönen för ett fulltidsarbete.

Det ställer omedelbart frågan om finansieringen. Uppenbarligen finns det bara en metod och det är en omfördelningspolitik från kapitalägarnas inkomster och de bäst betalda lönearbetande. Andra finansieringsmetoder som exempelvis ökad moms eller andra indirekta skatter är diskriminerande eftersom de drabbar de sämst avlönade mest.

-En annan negativ effekt av en basinkomst är att den följer med i trenden att allt blir varor i samhället i stället för att kräva att allt fler kollektiva tjänster ska vara gratis. Gratis kollektiva transporter för att bekämpa den snabbväxande bilismen, gratis utbildning, gratis sjukvård och gratis utbud av andra sociala tjänster som möter medborgarnas verkliga behov. Med en värdig medborgarlön är det lättare för marknadsentusiasterna att kräva att alla ska betala individuellt för samhällets tjänster.

Ja till gratis kollektivtrafik.

-En medborgarlön kan också få negativa konsekvenser för de könsroller radikala människor vill bekämpa. I stället för att kämpa för kvinnans lika ställning på arbetsmarknaden kan en medborgarlön bli ett verktyg som befäster existerande könsroller och hindrar kvinnornas fortsatta integrering i arbetslivet.

-Till sist och kanske viktigast av allt, innebär en medborgarlön att man ger upp kampen för full sysselsättning. Den massarbetslöshet som råder i Europa är en fruktansvärd black om foten för de arbetande och för de fackliga organisationerna. Med miljontals arbetslösa är det nästan omöjligt för de fackliga organisationerna att tvinga till sig nominella löneökningar, för att inte tala om reella löneökningar kopplade till produktivitetens utveckling. En medborgarlön värd namnet skulle tendera till att befästa de arbetslösas separation från produktionen i samhället.

För de som finns på arbetsmarknaden kan också en medborgarlön bli en norm som kapitalägarna inför i lönebildningen. Medborgarlönen blir en ny låglönenorm och eftersom den lagstiftats kan den inte ens förhandlas bort av de fackliga organisationerna.

Välbärgade Schweiz röstade nej till lönetak.

Med argumenten ovan som bakgrund tror jag man kan säga att idén om en garanterad medborgarinkomst har flera negativa aspekter och i sin helhet kan en sådan reform ses som en kapitulation inför svårigheterna för de arbetande att ta kamp för bättre löner och inför den existerande massarbetslösheten. Många skulle säkert vara nöjda med en inkomst kring 10 000 kronor i månaden jämfört med dagens sociala bidrag. Men är det verkligen en radikal väg framåt?

Det finns en annan idé som inte alls diskuteras i den svenska debatten. Varför inte införa ett lönetak? Den överväldigande majoriteten av oss anser att direktörers, bankirers, finansyuppies astronomiska löner och bonusar är vansinniga. Att dessa ”höjdare” ofta har årsinkomster som det skulle ta flera hundra år tjäna in för vanliga lönearbetare kan inte försvaras med ekonomiska argument, för att inte tala om moraliska.

Vad innebär det att rättfärdiga den typen av extrema inkomster med argument om att det handlar om belöning för ”spetskompetens”, att det behövs för att dra till sig ”talangerna” eller att det inte spelar någon roll om vissa har extrema inkomster? Det är inget annat än ett försvar av allt större ojämlikhet i samhället, att de allt större inkomstskillnaderna i samhället är rättvisa eller inget att bry sig om. Hur det är med ”spetskompetensen” hos de som höll på att driva världsekonomin över stupet 2007-2008 kan man fråga sig. Mer än två tredjedelar av alla i Europa som tjänar mer än en miljon euro om året arbetar i Londons finanscity. Vad tillverkar de? De spekulerar och placerar kapital enbart för att omfördela redan skapade rikedomar. Dessa finansherrar kan Europas arbetare klara sig utan.

Alla vägar leder inte till City.

I Egypten har idén om lönetak redan omsatts i konkreta krav. De fria fackföreningar som bildades efter Mubaraks fall ställde krav på maxilön för direktörer och chefer i industrin. Kan de så borde Europas arbetare också kunna resa samma krav. Hur högt det ska vara upp till lönetaket är naturligtvis ett problem som ska lösas i en demokratisk process, inte av byråkrater i statsförvaltningen. Syftet med taket är ju att beloppen ovan taket ska omfördelas i samhället, till både löner och betalning av gratisservice på olika områden.


Till skillnad från en medborgarlön som kan röstas igenom av ett parlament utan någon mobilisering i samhället av arbetande och arbetslösa kan inte ett lönetak uppnås genom annat än en omfattande mobilisering av fackliga organisationer och politiska partier och organisationer. Ett lönetak slår direkt mot samhällets toppar som med alla tillgängliga medel kommer att sätta sig emot ett tak på deras inkomster. Deras motstånd kan bara brytas ned i en omfattande klasskonfrontation.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ny våg av privatiseringar ?

Publicerat av
Svara

Det brittiska finansmagasinet The Economist har inte för vana att prata i nattmössan. Så när den i sitt senaste nummer ropar ut att statliga egendomar värda 9 tusen miljarder dollar är till salu ska det tas på högsta allvar.
Den första vågen av privatiseringar med start i 80-talets början är över och i och med finanskrisen 2007 ökade till och med alla rika länder statens egendomar genom att de tillfälligt köpte upp banker på ruinens brant.

Men för The Economist är det bara en parentes i privatiseringen av de statliga egendomarna, lösa som fasta. Det mesta bör säljas ut enligt tidningen för att staterna ska kunna minska sina skulder och därför att det är mer effektivt. Det kan man tänka sig att användare av brittiska järnvägen har en del att säga om.

Vilka storleksordningar talar tidningen om? Undersökningar av OECD visar att medlemsländerna tillsammans har statliga tillgångar till ett värde av cirka 9 tusen miljarder dollar. Det handlar om statligt ägda företag, andelar i privata företag, byggnader, skogar, jord, transportsystem och annan infrastruktur.

Inom OECD finns det 2 111 statligt ägda företag med cirka sex miljoner anställda. Det samlade värdet uppgår till 2 200 miljarder dollar i framför allt telebolag, el, och transport. Till det kommer 890 miljarder dollar i delägarskap i företag med 2,9 miljoner anställda. Allt eller nästan allt bör säljas ut enligt The Economist.

I en av undersökningarna som gjorts av revisorfirman PWC nämns att i Sverige äger staten 230 miljarder dollar fördelade på 100-120 miljarder i byggnader och infrastruktur samt cirka 90 miljarder dollar i industrin.

Vad väntar? The Economist skriver inte utan anledning en så stort upplagd artikel om det inte handlar om något i görningen. Det privata kapitalet har svårt att hitta lönsamma investeringsobjekt. Att ge sig in i sjukvård, utbildning och fritid har visat sig vara lönsamt –men långt ifrån effektivt som tidningen hävdar. Men den kan ju inte alltid tala klarspråk om allt.

Efter valet i september kommer säkerligen Stefan Löfven att ta över efter Reinfeldt. Frågan är med vilket program? Här på bloggen vågar vi oss på en gissning: The Economists propagerande för en ny omfattande våg av privatiseringar kommer inte att mötas av ett dövöra.

Kommer Löfven att bryta med Reinfeldts privatiseringar av det gemensamma?

En regering med (s) vid rodret kommer att följa i samma trend som resten av OECD. För Vänsterpartiet blir det en riktig test för partiets huvudfråga –nej till vinst i välfärden.
– Med politiskt mod och lite fantasi i utformningen av transaktionerna (utförsäljningen, m.anm.) kan regeringarna lyckas lägga bakom sig den vitt accepterade idén att de djärvaste privatiseringarna redan gjorts, skriver The Economist som avslutning.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från åtta- till sex timmars arbetsdag!

Publicerat av
Svara

Lyssnade på det ofta intressanta radioprogrammet ”Plånboken” från i går. Först ett nytt avslöjande om oskäliga priser på medicin. Det sker i skuggan av apotekens privatisering.  Kunderna kan inte på ett enkelt sätt se prisskillnader mellan olika ”affärer” och göra ett eget val. För att inte tala om alla de platser där det inte finns flera affärsdrivande apotek att välja mellan. Förmodligen skulle protesterna blåst upp till storm om inte högkostnadsskyddet på läkemedel dolt transfereringen av skattepengar till våra nya oligarker i apoteksvärlden…

Vi fick också lyssna till ett öppenhjärtligt samtal med den välkände finansanalytikern Peter Malmqvist om förhållandet mellan olika valutor och kronans värde. Malmberg har jobbat för SvD, SVT-Aktuellt och Aragon Kapitalförvaltning. Numer analyschef för Nordnet Bank. Intervjun har på SR:s hemsida fått rubriken ”Svenska kronan ständigt felvärderad”. Men som framgår av mitt citat nedan kunde rubriksättarna lika gärna vänt på kuttingen och kallat samtalet för ”Vi har alldeles för låga löner”!

”Har du något bra exempel på när du tycker att en valuta är felvärderad?

Ja, jag tycker att den svenska kronan är ständigt felvärderad. Ja, jag tycker att den – i grunden, ja, den är för svag, vi har en för svag valuta, vi har en enorm lönsamhet i exportbolagen, medan vår relativa lönenivå i förhållande till andra länders, framförallt inom euroområdet, är alldeles för låg. Jag skulle säga att vi ständigt har en lite för lågt värderad svensk krona, vilket i grunden inte skulle kunna förekomma eftersom det är marknaden som sätter priset. Det gör att lönsamheten i den svenska företagen, ofta, blir väldigt god alltså.”

Malmqvist är rakt på sak vilket är ovanligt. Men i sig är det ingen nyhet. I Sverige har vi en historisk politisk pakt där arbetarrörelsens traditionella partier så att säga ligger lågt när det gäller våra låga löner. De stora ägarna av industrin har draghjälp av de fackliga organisationernas ledare, vilka i likhet med Stefan Löfvén, säger sig ”kunna det här med jobben”.  Arbetarrörelsen och dess nationella byråkrati, utkastad på den internationella marknaden, ser inte längre som sin uppgift att genom facklig samordning upphäva konkurrensen mellan olika länders löntagare, utan ”Sverige” ska i stället behålla jobben genom att konkurrera med låga arbetskraftskostnader (spetskompetens, mer arbetstimmar mm). I stället är dagens beska medicin inom den fackliga sfären: ”Gärna skatte- och avgiftshöjningar men inga angrepp på kapitalägarna”.

När 48-timmarsveckan och kravet på 8 timmars arbetsdag blev verklighet i Sverige 1919 (man jobbade sex dagar i veckan) var det en frukt av många decenniers strid från den internationella arbetarrörelsens sida. I Australien rester kravet av gruvarbetare 1855. Här en demonstrationsbild på Spring Street utanför parlamentet i Melbourne från förra sekelskiftet, år 1900.

Vänsterpartiets kongress i helgen beslöt att driva kravet på en radikal arbetstidsförkortning. Alldeles utmärkt det har funnits med sedan Grupp 8:s dagar och 1960-talets nya vänster. Som Peter Malmqvist så ogenerat samtidigt berättar för den som vill lyssna finns det ett ekonomiskt utrymme för detta. Men ska kravet bli verklighet och inte på längre sikt sluta med ett politiskt fiasko där industriägarna väljer att flytta våra jobb till utlandet, då krävs samtidigt att det blir ett krav för hela Europas arbetarrörelse. Ska vi spänna bågen, vilket vi ska, måste vi så att säga börja med att skaffa oss båge, sträng, och pilar. En stor utmaning där varje litet steg framåt är viktigt. Inte minst vore det på plats att Europa sociala och politiska vänsterrörelser driver detta gemensamt under EU-valen i maj.

Men, det var så vi en gång vann åttatimmarsdagen och detta under en epok där nationella kapital hade en mycket större betydelse än i dag!

PS, Diagrammet här under passar som komplement till Götes artikel ovan. Det visar hur antalet arbetade timmar per år och yrkesaktiv person ändrats genom åren. Det finns ett direkt samband mellan produktivitetens utveckling och behovet att arbeta ett visst antal timmar för att framställa de varor som konsumeras. Det finns ingen anledning att hålla fast vid 8 timmars arbetsdag. Trenden neråt kommer att fortsätta vare sig LO och SAP säger nej till 6-timmarsdagen eller ej.

Nerifrån och upp är det siffror för Tyskland (1 397), Frankrike (1 479), Storbritannien (1 654), Japan (1 745), USA (1 790) och Sydkorea (2 090).

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Strid mellan oligarker i krisens Ukraina

Publicerat av
15

Bakom politiska striders yttre sken finns ofta hårda ekonomiska motsättningar mellan kapitalägare och makthavare.

Det gäller i högsta grad den politiska kris som pågår i Ukraina och som i media mest framställts som en strid mellan nationalistiska (rent av fascistiska) anhängare av EU och lika hårda anhängare av en ekonomisk integration med Putins Ryssland.

Men under ytan rasar en hård ekonomisk strid mellan två block av kapitalägare, de traditionella oligarkerna som snabbt skapade sig en förmögenhet genom att stjäla allt som satt löst efter Sovjetunionens sönderfall och å andra sidan en grupp nyrika kapitalägare, kallad ”Familjen”, kopplade till presidenten Viktor Janukovitj.

President Victor Janukovitj ser till familjens intressen.

Sedan Janukovitj makttillträde 2010 har ”Familjen” organiserat en veritabel hold-up mot statens kassakistor och nationens ekonomi. Från 2010 har tillväxten på 4% omvandlats till negativa siffror och budgetunderskottet på låga 2% nått 8% . En så snabb försämring beror inte enbart på den internationella konjunkturen utan i första hand på den förda politiken, det vill säga en organiserad kupp mot den offentliga sektorn för att berika ett skikt av höga funktionärer och affärsmän.

Enligt ekonomisk expertis har denna grupp årligen lagt 8-10 miljarder dollar till den egna förmögenheten. Medan regeringens artificiella penningpolitik skapat en övervärderad hrivna (Ukrainas valuta) som krossat många mindre exportföretag har de nyrika i ”Familjen” med hjälp av en ny skattelag från 2010 kunnat placera allt större förmögenheter på Cypern.

Källan till ”Familjens” nyrika medlemmar heter gas. Ukrainas Naftogaz har ett kontrakt med ryska Gazprom enligt vilket den förre köper gas till priset av 410 dollar per 1 000 m³ från Gazprom. Presidenten Janukovitj har emellertid gett kapitalstarka vänner rätten att köpa gas på världsmarknaden till ett pris av 50 dollar per 1 000 m³ och sälja vidare till Naftogaz för 410 dollar. Därmed köper Naftogaz inte den volym gas från Gazprom som kontraktet dem emellan stipulerar. Det är källan till Gazproms och Putins irritation.

Men det är också en vidunderlig källa till rikedom för de ”vänner” till presidenten som kan köpa gas för 50 dollar och sälja vidare för 410 dollar. Rövarbaronerna som härjade i USA på 1800-talet vitnar av avund i sina gravar.

I den fokliga protesten mot korruption och maktmissbruk finns en ful nationalistisk ådra.

Men vännerna i ”Familjen” är inte ensamma vid köttgrytorna. Miljardärerna bland de ”gamla” oligarkerna har sina intressen att bevaka. Herrar som Rinat Akhmetov, landets rikaste person, med miljarder i industriella anläggningar världen över, Victor Pinchouk ägare av metallindustrier och finansmannen Igor Kolomoisky skapade sina förmögenheter strax efter Sovjets sammanbrott.

 De var den tidens ”rövarbaroner” och nu ser de en anknyting till EU som ett sätt att bevara sina ekonomiska tillgångar och intressen genom att Ukraina vid en anslutning till EU tvingas respektera lagar och regler till skydd av den privata egendomen. Något de inte är säkra på i den ”kleptokrati” som härskar i ”Familjens” Ukraina och Putins Ryssland.

Detta är en bakgrund till den aktuella politiska krisen i landet. Många andra faktorer griper in, som den traditionella kulturella och språkliga splittringen av landet, de ukrainsktalandes nationalism och den ryska regimens tyngd i östra Ukraina, landets ytterst svaga arbetarrörelse och minnet av Sovjetunionens förtryck under decennier.

Det finns många sätt att protestera på.

De som verkligen kommer i kläm i detta nystan av ekonomiska och politiska motsättningar är den arbetande befolkningen som ser hur deras levnadsvillkor försämras alltmer. Deras problem kan inte lösas med en anslutning till EU:s fattiga periferistater eller en integrering i den ryska ekonomiska sfären. Utan bara genom en politik som söker att möta befolkningens sociala och ekonomiska behov inte oligarkernas giriga jakt på allt större vinster att placera i skatteparadisen.

-Å ena sidan tillhör vi de trettio länder som har flest miljardärer. Å andra sidan finns vi med på listan över de länder som blir fattigare. (Oleg Soskin, ukrainsk ekonom).  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ett sekellångt liv.

Publicerat av
4

I dag fyller min mor 100 år. Första januari 1914 föddes Vally Eleonora Norlin i den lilla fabriksorten Fagervik i Timrå kommun. Då ett nyfött barn i början av ett nytt sekel. Nu en åldrad kropp med mycket dålig syn och hörsel, men med hjärnan i prima form.

Trots hennes vigör verkar hon inte ha några planer på att likt ”hundraåringen som försvann” kliva ut genom fönstret och ge sig ut på nya äventyr. Hon tycker att hon har sett nog här i livet och så bor hon ju på andra våningen.

Vally föddes i ett samhälle som knappt har något gemensamt med det hon nu avslutar sitt liv i. Mer än tre fjärdedelar av vårt lands befolkning kan inte ens föreställa sig det samhälle som min mor föddes i. Även de arton procenten av våra medborgare som föddes 1946 och tidigare kan svårligen leva sig in i den vardag som rådde 1914.

Våra unga i dag tar vissa saker för givna som inte ens fanns i tankevärlden när det första världskriget stod för dörren. Datorer i trådlös kontakt med varandra världen över, televisionen, bärbara telefoner och allt annat som barn tar för givet var det ingen som kunde föreställa sig.

Även stenåldersprylar som radio, bilar, fast telefoni, kylskåp, kollektivtrafik och elektrisk belysning i hemmen var då okänt för nästan alla i samhället. Mamma berättar att när barnen i byn hörde en bil sprang de benen av sig för hinna till landsvägen och beskåda undret. I hemmen fanns inga vattentoaletter och kvällsmörkret lystes upp av fotogenlampor. Bara några få av oss som lever i dag har växt upp i hem utan vare sig TV och vattentoalett och kan inte ens tänka oss hem utan elektricitet.

Med moderna transportmedel kan hundraåringen ta en tur ute i solen.

Åtta månader efter mammas födelse kastades Europa in i det första världskrigets barbari. Fyra årtionden av krig, världsdepression, nazismens seger och ett nytt världskrig växte hon upp i, blev mogen, träffade min pappa och fick mig just när denna svarta period i Europas historia tog slut.

Mörkret och pessimismens epok var över. De trettio år som följde efter min födelse var en period då allt verkade möjligt. Tron på en bättre framtid var grundmurad. Den ekonomiska expansionen förvandlade snabbt det samhälle mamma känt. De arbetandes reallöner ökade stadigt år från år. Moderniteten gjorde sitt intåg i de vanliga människornas vardag. Utedassen flyttade in. Kylskåpen höll mjölken kall och snart tog sig även televisionen sakta upp efter Norrlands kust.

-Jag trodde att jag kommit till himlen, säger mamma än i dag när hon kommer ihåg första kvällen framför teven – med VM i konståkning på programmet.

Med lite choklad från Belgien leker livet.

Men inget är beständigt. Det som människorna trodde var en värld av oavbrutna framsteg och ständiga förbättringar visade sig vara en parantes i den ekonomiska och sociala utvecklingen. Med nyliberalismens segertåg över världen har de ”små” människornas förhoppningar inför framtiden gått över i en rädsla för vad som komma skall. Ordet reform inger skräck i stället för hopp.

1914 – 2014. Cirkeln sluts, ett sekel har gått. I dag firar jag min mors 100-årsdag och det är med stor tacksamhet för allt hon gjort som jag höjer ett glas för henne.

Javisst, har hon levt uti hundrade år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kapitalet lever av tre miljarders arbete

Publicerat av
7

De senaste trettio åren har sett den största omvälvningen på arbetsmarknaden i världsskala. Den lönearbetande befolkningen har mer än fördubblats. Det är en enorm källa till profiter för kapitalägarna och den aktuella världsekonomin kan inte förstås utan att denna enorma förändring tas som utgångspunkt. Den nyliberala marknadsfundamentalismen hade inte varit möjlig utan det tillskott av hundratals miljoner lönearbetande som skett sedan mitten av 80-talet.

Vilket tillskott? Det är Kinas omformning, Sovjetimperiets sammanbrott och Indiens omvandling som varit källan till tillskottet av lönearbetare. Den arbetande befolkningen fanns naturligtvis innan också. Men den var inte indragen som arbetskraft på en integrerad världsmarknad, tillgänglig för det internationella kapitalets exploatering.

Ekonomen Richard Freeman var den förste att dra uppmärksamheten till den enorma förändringen i antalet lönearbetare i världskala. I sin bok ”China, India and the Doubling of the Global Labor Force” från 2005 visar han att den internationella arbetsstyrkan fördubblats från mitten av 80-talet till början av 00-talet. Sedan dess har antalet ytterligare stigit i framför allt ”tillväxtekonomierna” och i dag finns det grovt räknat tre miljarder arbetande på världsmarknaden varav 1,8 miljarder lönearbetare.

Att denna förändring varit till mycket stor fördel för kapitalägarna kan vi se i fördelningen mellan löner och profiter i världens BNP. I diagramet här under ser vi hur lönernas andel minskat stadigt sedan 1990. Trenden är framräknad som ett genomsnitt för de 16 främsta utvecklade ekonomierna och de 16 främsta utvecklingsekonomierna.

Källa: Michel Husson baserad på ILO:s beräkningar.

De lönearbetandes minskade andel av världens BNP är källan till de tiotusentals miljarder som finansvärlden vältrar sig i. Det är realiseringen av de arbetandes mervärde som skapar rikedomarna som ytligt sett verkar tillverkas av finansen självt i spekulation och annan improduktiv aktivitet. De miljarder som finansen rullar sig i är bara överförda rikedomar från de arbetandes värdeskapande. Varje aktie, obligation, derivatpapper, optioner och andra ”sofistikerade” värdepapper är egentligen bara en storts dragningsrätt på mervärdet som finanskapitalet tvingat till sig. Det är egentligen inte i motsättning till industrikapitalet eftersom det ofta handlar om samma kapitalägare som spelar på både karusellerna och gungorna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Europa under strecket.

Publicerat av
2

I dag måndag den 9 december hittar vi två nyheter i den internationella pressen som är värda att stanna till vid. I Storbritannien avslöjar tankesmedjan New Economics Foundation att kungadömets löntagare har drabbats av det värsta fallet i levnadsstandarden sedan Queen Victorias tid i mitten 1800-talet.

Samtidigt kan vi läsa i veckans nummer av Alternatives Economiques att andelen av de tyska löntagarna som ligger under fattigdomsstrecket är högst i Europa, med 24,5 % av inkomsterna under 60 % av medianinkomsten i landet.

Två nyheter från EU:s två största medlemsstater, Storbritannien med 64 miljoner medborgare och Tyskland med 80 miljoner. Den ena staten med i eurozonen den andra med en egen valuta. För de lönearbetande verkar euron eller pundet inte ha spelat någon roll för inkomsternas utveckling och fattigdomens utbredning i de båda staterna.
Men först kanske det är på sin plats att än en gång visa vad det är undersökningarna mäter. Medianinkomsten är inkomsten i mitten av inkomstskalan där antalet löntagare är lika många över som under mittstrecket. I båda länderna (och inom EU) använder myndigheterna inkomster under 60 % av medianinkomsten som mått på fattigdom.

Undersökningen i Storbritannien visar att i den offentliga sektorn har antalet personer med inkomster under 60 % av medianen dubblerats och ökat med en miljon sedan senaste undersökningen. Det innebär att var fjärde offentligt anställd har inkomster under fattigdomsstrecket. Policyn har varit att lönerna för allt fler offentligt anställda matchas mot de sämst betalda sektorerna i den privata sektorn. Som synes har resultatet inte låtit vänta på sig. De nyliberala avregleringarna driver snabbt en växande del av befolkningen in i fattigdom och beroende av social hjälp som också den minskar.

Det tyska ekonomiska undret, exportmaskinen framför alla andra, visar samma trend. Det sägs att tack vare de låga lönerna har arabetslösheten kunnat hållas nere och det är också argument som fackföreningarna svalt. Men det är mycket tveksamt att de låga lönerna haft någon som helst inverkan på arbetslösheten. Som sagt är det 24,5 % av löntagarna som har inkomster under 60 % av medianen.

Det är högst i Europa med de baltiska staterna, Rumänien och Storbritannien en bit efter kring 20 %. Grannlandet Österrike visar att det saknas ett direkt samband mellan nivån på arbetslösheten och andelen löntagare under fattigdomsstrecket. Där är arbetslösheten 5 % liksom i Tyskland men andelen löntagare under 60 % av medianen bara 14,6 %.

En dag, två nyheter, två länder, som visar att den nyliberala avregleringen och den vansinniga åtstramningspolitiken leder rakt in i väggen för de lönearbetande i Europa.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,