.
.
”Det är Tyskland som bestämmer”, hör vi Angela Merkel säga samtidigt som hon pekar med hela handen. ”Våra skattebetalare ska inte betala när andra stater i Europa missköter sina ekonomier”, är budskapet från förbundskanslern.
För hennes del är de kavata tagen nödvändiga inför de viktiga valen till Förbundsdagen i höst. Som på så många andra håll i Europa är det också i Tyskland främst mest de mörkblått konservativa eller de högerextrema som traditionellt har profilerat sig genom att slå mot EU och euron. Men en ny EU-kritisk partiformation, ”Alternativ för Tyskland”, är under uppsegling och har från den borgerliga mitten mönstrat starka namn som det Tyska Industriförbundets (!) tidigare ordförande Hans-Olaf Henkel och kända liberala ekonomer som Joachim Starbatty och Wilhelm Hankel. De två senare uppmärksammades när de menade att Trojkans (EU, EEC och IMF) uppgörelse med den grekiska regeringen stred mot den tyska konstitutionen. För Merkels del har det i dessa förhandlingar gällt att avvärja denna utmaning genom att visa var skåpet ska stå eller snarare hur Europas bankväsende ska skötas.
Till mångas förtjusning och skadeglädje så har hon om inte snaggat så åtminstone kortklippt en del stenrika ryska oligarker på Cypern. I den tyska populärpressen har Merkels hårdhänta handlag med frisörsaxen när det gällt Cyperns rubelmiljardärer gillats stort. ”De får städa upp efter sin egen skit”, säger Bild-Zeitungs kommentatorer på nätet och blundar för det faktum att det mest är alla vanliga cyprioter som drabbas när landet nu störtas in i det som säkert blir en depression. Tidningens redaktörer hjälper också sina läsare på traven med att väcka liv i gammalt nationellt rysshat. Tsaren, bolsjeviker eller oligarker. Måltavlorna spelar ingen roll bara de är ryska.
.
.
”Cypern gråter. Ryssarna partajar”, berättar boulevardtidningen Bild.
.
Hur Rysslands ekonomiska och politiska eliter själva ser på det Cypern där bankväsendet till stor del har blivit en obskyr transithall för ryska pengar är lite tvetydigt. Har man kopplingar till ”vittvätten” och omsättningen av rubel i Nicosia samt oligarkernas återinvesteringar i det egna eller forna hemlandet är upprördheten naturligtvis stor. Många politiker och tidningar stormar mot att ”dagens eurobolsjeviker” stjäl andras pengar. ”Det ryska näringslivet har fått en påminnelse om sedan länge glömda tider i Sovjet”, utbrister affärslobbyisten Alexander Galushka förnärmat och fortsätter: ”Det här dödar tilltron för Cyperns finansiella system liksom för Europa i stort och demonstrerar EU:s dubbla standard”.
Premiärminister Dmitry Medvedev anklagar Eurogruppen för stöld. Men hans närmaste man, Igor Shuvalov, har talat om ”att det som hänt är en viktig signal för dem som är beredda att flytta sitt kapital till rysk jurisdiktion”. Wladimir Putin, som är något av en rysk Bonarparte vilken själv inkarnerar staten till synes ovanför klasserna och som sådan har en del otalt med många av de ryska oligarkerna på Cypern, han valde en försiktig balansgång genom att kort och gott konstatera ett godkännande av Trojkans räfst Han vet att de flesta ryssar inte partajar på Cypern utan hatar sina oligarker – och de flesta politiker…
.
.
Nej, Putin utmanar inte ”Europa”, han vill inte förstöra ekonomierna för de viktigaste köparna av rysk naturgas. När ärevördiga brittiska The Times uppviglar sina läsare med en rubrik om att ”Krisen på Cypern fördjupas av att Ryssland hotar EU” kan man däremot känna sig förflyttad tillbaka ända till 1878 när det Brittiska imperiet ockuperade Cypern, då som ett sätt att militärt blockera Ryssland från Medelhavet. Den ockupation som för övrigt var inledningen till en grekcypriotisk nationalism…
.
.
En satirteckning i brittiska Punsch från 1878. Den brittiska överbefälhavaren kysser Afrodite på hand. Hon ska enligt mytologin ha fötts ur skummet från Medelhavets böljor nära Cyperns stränder.
Som en historisk ironi använde britterna Cypern som en militärbas för att skydda det försvagade ”turkväldet” (Ottomanska riket) mot ”ryssen”. Ön som under en kort tid på 1100-talet faktiskt regerades av Rikard Lejonhjärta (han sålde hela härligheten till tempelriddarna) blev senare, efter Första världskriget. när ”britter ställdes mot turkar” en kronkoloni styrd från London.
.
.
Moderna hunner invaderar Cypern: ”Attila kommer! Attila kommer!” ropar de förskräckta cyprioterna när stridslystna Tysklands Angela Merkel och hennes finansminister Wolfgang Schäuble samt IMF:s Christine Lagarde vadar i land. Här möter vi en satir som påminner om tiden för romarrikets sönderfall när Afrodites ö var hotad av de germanska stammar som invaderade kejsardömet. Utgången av den krisen blev i stället att Cypern blev en del av det Bysantiska riket.
.
.
Här en färsk bild av äldre cyprioter i Nicosia försjunkna i djup bön för att få frälsning från ”EU:s finansiella ockupation”. Den grekisk-ortodoxa kyrkan är inte bara en klerikal institution utan har genom seklerna tydligare än många andra kyrkor agerat som en politisk rörelse. Ärkebiskop Makarios ledde på sin tid ett långvarigt motstånd mot britterna och blev efter självständigheten 1960 Cyperns president. Han arbetade sedan under många år för ”Enosis” eller en återförening med Grekland, men omprövade sin inställning när en militärjunta tog makten i Aten. Nicosias nuvarande ärkebiskop Chrysostomos II välsignar både patriarken i Moskva (!) och motståndet mot trojkan och euron. Han har sagt sig vara villig att pantsätta kyrkans egna tillgångar för att rädda Cypern. Som alla grekcyprioter hoppas han nog ändå inte på Gud i första hand utan på att Afroditefältet i Medelhavet söder om ön inom ett tiotal år ska berika landet med ett väldigt flöde av naturgas. Problemet kan vara att han på samma sätt som tidigare Makarios i dag räknar in förlorade tillgångar i form av mark på den turkcypriotiska sidan i kyrkans förmögenhet…
.
.
För satirtecknarna har Cyperns nyrika ryssar blivit en uppskattad måltavla. I sig inget problem som med det här porträttet av ett ryskt par som besviket ringer hem till Wladimir (Putin) från Cypern och berättar att det inte längre går att göra svarta pengar vita eftersom bankerna (tvättmaskinerna) stängt. Det är bara att småle. Men dels är just skatteflykten från Ryssland säker inget som Putin gillar. Dels uppmärksammas aldrig de rika ryssarnas exploatering av det egna landets arbetande människor. Vi tar lättare till oss en uppfattning om att alla ryssar egentligen är samma skit och har samma roll oavsett klasstillhörighet. En förenkling som också gör det enklare för överheten att spela på reaktionära nationalistiska strängar och på så sätt göra underliggande motsättningar mellan olika kapitalintressen mindre synliga.
I Västeuropa har politiker, ekonomer och media konsekvent gett oss en bild av att grekerna är lata och knappt hinner börja arbeta förrän de går i pension. Anders Borg har varit i framkant här hemma. De har lagt ner mindre energi på att berätta om eget samarbete med det rika och korrupta Grekland ( många rika greker är för övrigt skrivna på Cypern). De har inte heller pratat om hur västeuropeiska banker tjänat stort på sin utlåning till landet eller om hur franska och tyska kapitalgrupper håvat in väldiga belopp genom att prångla ut massor med vapen till den grekiska staten som har haft en av NATO applåderad, groteskt överdimensionerad militärbudget.
Satiren nedan där Eurogruppens länder rånar den vanlige grekcyprioten är en berättelse som vi däremot inte får ta del av särskilt ofta.
.
.
Jag tror inte att det är så vanligt. I verkligheten förekommer de nog inte särskilt ofta, nidbilder där Angela Merkel ritas som en nazist med hitlermustasch. Där de används, det finns bilder från främst Grekland, är detta säkert ett uttryck för ett berättigat missnöje med dagens tyska regeringspolitik blandade med svåra minnen av den tyska ockupationen under Andra världskriget. Men i politiken är detta definitivt kontraproduktivt. Dels för att det är vulgärpropaganda, lika dålig som den på Facebook där jag ibland stöter på bilder där man kletat på samma mustasch på Reinfeldt. Vare sig Merkel eller Reinfeldt är nazister och denna typ av propaganda slår bara tillbaka mot avsändarna även i det egna landet. Dels blir sådana vrångbilder en barriär i förhållande till tyskar i stort.
.
Både Merkel och Reinfeldt är högerpolitiker, försvarare av de rikas klassintressen. Även om de lever med en del nationella särintressen är de av samma skrot och korn när det kommer till den avgörande frågan om vilka som ska betala det kapitalistiska Europas kris och de kan i längden bara bekämpas genom att vi arbetare och de flesta löntagare i stort förenas i ett gemensamt socialt och politiskt motstånd som kan växa över i ett uppbrott från marknadens diktatur.
I krisens spår utnyttjar högerextrema rörelser de nationella stämningar som piskas upp till sin fördel. I Grekland och Ungern flyter det till och med upp smutsbrun gyttja igen. Relativt starka politiska krafter som grekiska Gyllene gryning och ungerska Jobbik vinner gehör för nationella fascistiska budskap.
I denna situation, med 26 miljoner registrerade arbetslösa inom EU-området, är det av största vikt att inte ens närma sig utkanterna av samma politiska gungfly som dessa krafter. För oss kan det inte handla om att ställa olika nationer eller i de flesta fall hela stater mot varandra. Europas höger och tydligast dess extrema delar kompletterar sitt rasistiska credo med att medvetet underblåsa reaktionär nationalism. Ofta genom att ta fasta på människors djupa misstro mot nyliberalismens högborg i Bryssel. EU ska raseras och lösningarna sägs sedan ska finnas på nationell grund. Riktigt hur förmäler aldrig deras flygblad. Med nationella handelskrig? Med omfattande devalveringar? Med krig? Vad ska sedan göras med de flesta större företag som obehindrat korsar alla gränser och slår sig ner bara där det finns mest vinst eller minst lön om man så vill?
När vi socialister gisslar EU och tar avstånd från dess institutioner och politik är det nödvändigt att vi redan i ”nästa andetag” berättar att det är nödvändigt med en annan alternativ samverkan över nationsgränserna. ”Sverige” klarar sig definitivt inte bra på egen hand. Kanske de rika svenskarna som kan dra här ifrån när de vill. Men alla vi andra skulle få det sämre. I Europa krävs massvis med gemensamma beslut och en effektiv arbetsfördelning mellan dess olika delar. En demokratisk arbetsfördelning när det gäller vital produktion, stora transportsystem och gemensamma satsningar på nya energikällor kan ske inom ramen för ett Europa där arbetande människor styr – inte tyska banker, ryska oligarker eller svenska kapitalister.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Cypern, ryska oligarker, EU, Trojkan, Anders Borg,
I dag är Kina kontinentens viktigaste handelspartner, ett faktum som gäller sedan 2009. Frågan som ställer sig omedelbart är om relationerna mellan Kina och Afrika har en annan karaktär än den klassiska relationen metropol-periferi? Ska vi tro de kinesiska ledarnas proklamationer är det definitivt så. Kommunistpartiets nye ordförande Xi Jinping är just nu på rundresa i det svarta Afrika där han utan avbrott upprepar att Kina hjälper Afrika genom att investera över hela kontinenten och till skillnad från andra nationer blandar sig Kina inte i de afrikanska nationernas interna politiska angelägenheter. Men att verkligheten är så skimrande rosa håller inte alla med om. När det första kinesisk-afrikanska toppmötet hölls i Peking 2006 låg det stora förväntningar i luften om en annan relation än herre-undersåte. Men det var länge sedan. I dag talar många afrikanska ledare om Kinas nykolonialism i Afrika.
Handelsutbytet mellan de båda har utvecklats från 10 miljarder dollar år 2000 till 200 miljarder dollar i fjol, det vill säga en ökning med 2 000 % på elva år. Fram till krisen 2008 ökade export och import i samma takt, sedan dess har importen till Kina ökat mycket snabbare än Afrikas import av kinesiska varor. Den internationella krisen som också drabbat köpkraften i Afrika ligger säkert bakom. Kinas behov av råvaror har däremot inte minskat och i fjol importerade Kina för 93,2 miljarder dollar, varav 74 % bestod av olja/gas och mineraler.
.
Gilbert Achcar är professor vid School of Oriental and African Studies i London och en av de bästa kännarna av den nutida arabiska världen. Han är född 1951 och lämnade Libanon 1983. Han har därefter undervisat på universitetet Paris-VIII och Centrum Marc-Bloch i Berlin. Hans plats till vänster och pro-palestinska hållning har aldrig hindrat honom från att inta en mycket kritisk syn på de nationalistiska arabiska diktatuerna.
