Fyra år av blod och krokodiltårar.

I dagarna gick det syriska inbördeskriget in på sitt femte år och i dag står de som rest sig mot diktaturen i Damaskus mer ensamma och övergivna än någonsin. Det är helt ofattbart att det ännu finns människor i landet som kämpar och håller fast vid revolutionens ursprungliga målsättningar om jämlikhet, rättvisa och värdighet.

Det började med ett spontant brett folkligt uppror mot regimens brutalitet, förtryck och korruption. Men redan de allra första fredliga demonstrationerna och protesterna möttes av fullskaligt militärt våld. Att öppna eld rakt in i folkmassorna blev det dagliga svaret från regimen på krav för frihet.

I dag fyra år senare är det inte de fredliga protesterna som dominerar, inte heller det väpnade motståndet utan den totala humanitära katastrofen som kontrarevolutionen, regimens och jihadisternas, utsatt landet för. Mer än hälften av befolkningen befinner sig på flykt undan våldet varav flera miljoner sökt skydd i flyktinglägren i Turkiet och Jordanien. Varje dag drunknar dussintals i Medelhavet i sökandet efter ett drägligt liv.

Fyra år efter den arabiska resningens start i Tunisien och snabba spridning till Egypten, Syrien, Jemen och Bahrain är det den kontrarevolutionära motvinden som dominerar hela regionen. De demokratiska och revolutionära krafterna befinner sig i en extremt svår situation. De finns där ännu. Protester och demonstrationer förekommer fortfarande om än i mycket mindre skala än våren och hösten 2011 eller som i Raqqa sommaren 2012. Nu senast i Bahrain trots repressionen. Men de är mycket försvagade och färre till antalet jämfört med tidigare och tyvärr är ett totalt nederlag för den folkliga mobiliseringen inte att utesluta. Men ännu kan situationen vändas om utvecklingen tar oväntade språng, som den redan gjort flera gånger sedan upprorens början.

Hur kunde det mäktiga upproret i Syrien, och i Egypten för den delen, vändas till dagens situation där flera kontrarevolutionära krafter dominerar utvecklingen? Närmare bestämt handlar det om tre distinkta kontrarevolutionära krafter bestående av de imperialistiska krafterna inklusive Ryssland, de gamla korrupta eliterna som styrt regionen via civila och militära diktaturer och den islamistiska reaktionen i alla dess former.

När den syriska revolutionen startade våren 2011 utvecklades situationen snabbt mot en väpnad konflikt mellan regimens militära styrkor och de väpnade miliser som försvarade de områden och stadsdelar som reste sig mot diktaturen. Den repression och det militära våld som regimen utövade mot den protesterande befolkningen ledde mycket snabbt till att ett stort antal soldater deserterade och blev stommen i det väpnade självförsvaret mot militärens brutala angrepp.

Om extremt våld mot till en början fredliga demonstranter var kontrarevolutionens mest synliga aspekt antog den också omedelbart ett politiskt propagandistiskt drag som klassiskt kallas att söndra och härska. Den centrala linjen i propagandan från Damaskus pekade ut alla som opponerade sig som ”terrorister” från utlandet. Detta kopplades till påståendet att de, ”terroristerna”, var ute efter att söndra Syrien utefter religiösa kriterier och att regimen var den enda garanten för en fredlig sekulär ordning i landet.

Det är en myt att regimen var en sekulär makt som skyddade de religiösa och etniska minoriteterna mot den sunnitiska majoriteten i landet. Under familjen Assads styre bör i stället staten karaktäriseras som en borgerlig totalitär stat med en social bas i de härskande klasserna. Det är sant att rekryteringen av högre officerare till försvarsmakten och säkerhetstjänsterna skedde från den alawitiska minoriteten men i regeringen, parlamentet och departementen var den sunnitiska borgarklassen högst närvarande.

I de ekonomiskt dominerande regionerna som Aleppo och Damaskus stod huvuddelen av de rika sunnitiska handelsmännen och industriägarna på regimens sida. Däremot var upproret nästan uteslutande baserat på fattiga arbetare, hantverkare, jordbrukare och ungdomen i de fattigaste delarna av landet. Det var de fattiga som reste sig mot regimens liberala strukturreformer som bland annat drev massor av fattiga jordbrukare från deras jordar in till de fattiga förorterna runt Damaskus och Aleppo. Det var regimen som med sitt gränslösa våld och sekteristiska propaganda lyckades föra in de religiösa klyftorna i resningen i syfte att splittra och bevara olika minoriteters tillit.

Redan från resningens första dag fick Damaskus villkorslöst stöd från den ryska imperialismen som hade ekonomiska och militära intressen att försvara, bland annat en flottbas som redan Bachar Assads far lät Moskva utnyttja. Irans mullor fanns också med på regimens sida från resningens första dag och är sedan dess den främsta finansiären av Assads krig mot den egna befolkningen.

Men det räckte inte med propaganda om ”terrorister”. Bachar Assad behövde verkliga terrorister i aktion för att ge propagandan lite substans. I regimens fängelser fanns redan ett par tusen jihadister som först Damaskus skickade till Irak efter USA:s invasion för att kriga mot den amerikanska ockupationsmakten och som sedan fängslades när de omkring 2009 återvände till Syrien. Våren 2011 släpptes dessa jihadister ut ur fängelserna samtidigt som de i stället fylldes med tiotusentals unga demonstranter. I januari 2012 proklamerade al-Nusrafronten sin existens. Assad hade skapat de ”terrorister” han behövde.

USA står i spetsen för den imperialistiska kontrarevolutionen i hela regionen. Alltsedan de första dagarnas förvirring då Ben Ali störtades i Tunisien är det en avgrund mellan ord och handling från Vita Husets sida. De vackra talen om demokrati och frihet som symboliserades av Obamas tal i Kairo hade en specifik funktion. Att förhindra att väst såg ut att stå på de regerande despoternas sida. Ben Ali släpptes till vargarna, även om den franska regeringen höll honom under armarna in i det sista.

Efter en viss tvekan ställde sig den imperialistiska diplomatin också bakom kravet på Mubaraks avgång. Det enorma folkliga upproret gjorde det omöjligt att hålla fast vid den åldrande diktatorn. Att kasta allierade potentater på sophögen är ingen nyhet från imperialismens sida.

När den libyska staten föll samman som ett korthus efter Khaddafis död och samtidigt revolten i Jemen ledde till att diktatorn avgick medan statsapparaten och militären blev kvar intakt gav det impuls till vad som skulle bli USA:s strategiska linje fram till i dag. Den så kallade jemenitiska lösningens kärna innebär att USA/EU inte håller fast vid despotiska statschefer som Bachar al-Assad och samtidigt verkar för att den härskande eliten förblir vid makten, att statsapparaten och då framför allt de väpnade styrkorna inte upplöses när man låter regimens huvud falla.

Vis av erfarenheterna från de katastrofala politiska mistagen som USA begick efter invasionen av Irak då hela statsapparaten och armén skrotades vilket ledde till det sekteristiska inbördeskriget mellan sunni och regimen styrs nu allt USA gör av viljan att skapa regimförändring utan att de härskande klasserna tappar makten i ett folkligt uppror.

Den av USA ledda kontrarevolutionen har nu en enda framträdande målsättning som är att sätta stopp för alla folkliga resningar i regionen. Efter fem år av revolutionära processer i land efter land anses nu tiden vara inne för att låta de vackra talen stanna på pappren. Prat om frihet och demokrati är inte bra om folk börjar ta det på allvar.

Vid sidan av den kontrarevolutionära regimen i Damaskus och USA spelar också de auktoritära arabregimerna med Saudi och Gulfstaterna i spetsen en öppen reaktionär roll. Det finns naturligtvis motsättningar mellan exempelvis Saudiarabien och Qatar vilket fallet Egypten visar i och med att Saudi stöder den nya militärdiktaturen och Qatar det muslimska brödraskapet. Men deras gemensamma mål är att till varje pris krossa de folkliga kraven på demokrati och rättvisa. Vilket vi kunde se i det gemensamma agerandet från Saudi och Qatar när det demokratiska upproret i Bahrain krossades.

John Kerrys skandalösa utspel om att Assad kanske är en del i lösningen av inbördeskriget i Syrien och inte en del av problemet som Vita Huset hittills sagt skapar nya spänningar mellan de olika kontrarevolutionära krafterna. Oljeemiraten och Saudiarabien avvisar starkt Kerrys utspel eftersom de ser Assad som Irans starkaste allierade i regionen, vilket inte innebär att de på något sätt stöder kraven på frihet och rättvisa. Tvärtom är målet att definitivt tysta all opposition och återgå till ”business as usual” efter fyra år av uppror och folkliga protester.

John Kerrys utspel är svårt att förstå om det inte sätts i samband med förhandlingarna om en garanti från Irans sida att definitivt avstå från planer på att utveckla kärnvapen. USA:s geostrategiska intressen att bevara Israel som enda kärnvapenmakten i Mellanöstern visar sig väga tungt på vågen där Assads vara eller icke vara ligger i den andra vågskålen. Den jemenitiska lösningen innefattar nu att kobrans huvud inte längre behöver huggas av. Möjligen ska huggtänderna dras ut. Men med kobran kvar vid makten offras fyra års blodig kamp för friheten och släcks med kalla krokodiltårar från självutnämnda ”vänner” av Syrien.

Det folkliga upproret både i sin civila och väpnade form angrips inte bara av Assads regim och dess stöd från Iran och libanesiska Hezbollah utan konfronteras dessutom av en annan form av kontrarevolution som de islamistiska fundamentalisterna i ISIS och al-Nusra utgör. Både dessa jihadistiska arméer angriper i första hand den fria syriska armén FSA och civilas försök att organisera sig demokratiskt i regioner och städer som inte kontrolleras av regimen.

Resultatet av den samlade kontrarevolutionens angrepp på den civila befolkningen och på de som fortsätter att kämpa i revolutionens anda är katastrofalt. Det råder en social och humanitär katastrof i Syrien som inget annat land i regionen upplevt i modern tid och vi måste tyvärr konstatera att den syriska revolutionen i dag befinner sig längre ifrån revolutionens ursprungliga mål om frihet, rättvisa och värdighet än sedan dess början. En ohelig allians mellan kontrarevolutionära regeringar och islamister bär ansvaret för att flera hundra tusen dödats och att halva den syriska befolkningen är på flykt undan död och total misär.

Det råder förvirring kring USA:s roll i den utveckling vi sett sedan våren 2011. Trots allt ingriper ju USA för att hindra massakrer från jihadisternas sida, går argumenten som inte ser att det görs av egenintresse och inte av humanitära skäl. Det mest närstående exemplet är de allierades bombningar av ISIS i och omkring Kobane.

När jihadisterna startade sitt angrepp på Kobane befann de sig sex mil från den kurdiska staden. Hade USA:s motiv varit humanitära hade de väpnade kolonner som närmade sig Kobane bombats långt innan de nådde fram till staden. I stället kunde ISIS ta över ett hundratal byar runt Kobane som befolkningen flytt och även ta över större delen av Kobane innan amerikanskt och allierat flyg sattes in. Det låg nämligen i USA:s intresse att ISIS inte segrade och därmed ytterligare stärkte bilden av en oövervinnerlig styrka.

Samma sak gäller försvaret av Bagdad och Erbil. Det låg i USA:s strategiska intresse att jihadisterna inte kunde ta sig in i Bagdad och inte heller till den kurdiska huvudstaden Erbil. De humanitära aspekterna, som räddningen av yaziderna, var bara en bieffekt av USA:s strategi även om det var ytterst viktigt för de som slapp undan en säker död. Att ”Syriens vänner” inte lyfter ett finger för att stoppa Bachar al-Assads raserande av kvarter efter kvarter med sina trotylbomber säger allt om den ”humanitära” insatsens begränsningar.

Till det ska också sägas att den traditionella arbetarrörelsen i Europa som ännu har den internationella solidariteten med världens förtryckta inskrivna i sitt program inte lyft ett finger för att stödja upproren mot despoterna och då speciellt revolutionen mot regimen i Damaskus som i ställets uppfattats som ett utslag av ”arabisk barbari”.

Fyra år av blod. Fyra år av krokodiltårar. Den syriska revolutionen står tragiskt ensam, mer än någonsin. Därför behöver den all vår solidaritet. Minsta insamling av pengar och kläder spelar en roll. Minsta protest mot regimens blodiga förtryck, mot de jihadistiska gudsdårarnas barbari och mot den hycklande omvärlden är ett stöd som kan väga till förmån för de tiotusentals som fortsätter sin kamp för revolutionens ursprungliga målsättningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Vad finns kvar av den arabiska våren?

Av Gilbert Achcar

Det ligger i tiden, vår reella nutid,  som synes allt kortare och kortare, allt mer närsynt, att ställa en fråga i harmoni med Charles Trenets sång: ”Vad finns det kvar av dessa vackra dagar?” Euforin från 2011 har lämnat plats åt melankolin hos de som är besvikna på revolutionen, när det inte handlar om den självbelåtna tillfredsställelsen hos de regionala anhängarna av den regerande regimen som redan från början var fientliga mot den folkliga resningen under förevändning att den inte skulle leda till något gott.

Låt oss börja med det sista argumentet. Idén att den gamla regimen, djupt orättfärdig och despotisk, var en skyddsmur mot den ”islamska extremismen” är lika orimlig som åsikten att alkoholism skyddar mot leversjukdomar. Uttrycken för religiös extremism som syns här och där är bara bevis för tendenser som existerat i flera decennier, en produkt såväl direkt som indirekt av den regionala ordningen som imploderade 2011.

Ta Syrien som exempel. Det var uppenbart att Hafez al-Assads omformning av de militära styrkorna till ett pretorianskt garde av regimen, baserad på en religiös minoritet, skulle framkalla religiös hätskhet inom befolkningsmajoriteten. Tänk om Egyptens president vore kopt, att hans familj dominerar landets ekonomi, att tre fjärdedelar av alla officerare i den egyptiska armén också vore kopter, och att arméns elitenheter till hundra procent vore kopter. Skulle någon då förvånas om den ”muslimska extremismen” blomstrade i Egypten? För andelen alawiter i Syrien är jämförbar med kopternas andel av befolkningen i Egypten, det vill säga cirka en tiondel.

General el-Sissi spelar ut sig själv som Nassers arvtagare.

Man måste också vara dåligt informerad för att ignorera att Bachar al-Assads regim medvetet stimulerade den sunnisyriska jihadismen. Dels genom att underlätta dess intervention i Irak under den amerikanska ockupationen liksom genom att släppa ut deras krigare ur de syriska fängelserna sommaren 2011 samtidigt som regimen brutalt förtryckte och arresterade tiotusentals demokrater i den syriska resningen.

Spridningen av en ultrafundamentalism i Mellanöstern är i själva verket en direkt produkt av det förödande arvet från de baathistiska diktaturerna i Syrien och Irak, kombinerat med den minst lika förödande amerikanska ockupationen av den senare och den skarpa konkurrens som råder mellan regionens två fientliga regionala islamska integristiska bastioner – det saudiska wahabistiska kungadömet och Khomeinis iranska republik. Att denna utbredning av islamismen får fritt fält tack vare den djupa instabilitet som naturligt och oundvikligt ackompanjerar alla politiska uppror är normalt. När man skär upp en böld rinner varet ut. Dåraktig är den som tror det hade varit bättre att lämna bölden orörd.

Så låt oss återvända till frågan i början. Vad finns kvar av den arabiska våren? Svaret är enkelt. Den revolutionära processen i regionen är bara i sin början. Det kommer att behövas många år för att inte säga decennier innan chockvågorna sprungna ur djupet av den grundligt korrumperade regionala ordningen kan skapa en ny stabilitet i de arabiska samhällena.

Regimen försöker krossa kraven på frihet och värdighet med trotylbomber

Det är precis därför som uttrycket ”arabisk vår” var felaktigt från första början. Det var inspirerat av den sköna illusionen att den regionala resningen enbart var animerad av en längtan efter en demokrati som kunde uppnås via fria val.

Det var att bortse ifrån den främsta drivfjädern till explosionen 2011, vilken var av socioekonomisk karaktär. Drivfjädern är blockering sedan decennier av den regionala utvecklingen som syns i rekordsiffror över arbetslösheten, speciellt bland de unga universitetsutbildade. Följden av detta faktum är att den revolutionära processen som startade 2011 inte upphör innan en lösning uppnåtts som leder ut ur den socioekonomiska återvändsgränden. En lösning som självfallet kan vara progressiv eller regressiv, för det bästa inträffar tyvärr inte alltid, men inte heller det värsta.

Det är därför som ”den islamska vintern” i Tunisien och Egypten, i vilken olyckskorparna skyndat sig att se ett slut på den revolutionära processen i de båda länderna, fick ett så abrupt slut. De båda islamska regeringarnas misslyckande i Tunisien och i Egypten orsakades framför allt av deras oförmåga att ge minsta svar på de socioekonomiska problemen inom ramen för en allt värre arbetslöshet. Det misslyckandet var förutsägbart och hade förutspåtts. Vi kan också redan nu förutsäga att restaureringen av den gamla regimen iscensatt i Kairo av general Al-Sissi kommer att misslyckas av samma orsak. Samma orsaker leder till samma effekter och en analog ekonomisk politik ger liknande resultat.

Den tunisiska revolutionen tog ett steg framåt med den nya konstitutionen

För att den arabiska resningen ska leda till en verklig modernisering av de arabiska samhällena krävs att en ny ledning skapas som inkarnerar de progressiva aspirationerna hos miljoner unga som gjorde revolt 2011. Det är endast under de förhållandena som den revolutionära processen kan bryta sig en egen väg, med lika stort avstånd till både den gamla regimen och den reaktionära oppositionen, som den förra självt genererat.

En artikel publicerad i L’Orient Littéraire, en bilaga från februari 2014 i den libanesiska dagstidningen L’Orient le Jour.

Översättning till svenska från franska: Benny Åsman

Share Button

inShare0


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Stor demokratisk seger i Tunisien

Tre år har redan gått sedan den unge gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi brände sig till döds i den tunisiska landsbygdsorten Sidi Bouzid. Att hans protest skulle starta en präriebrand som slukade hela den arabisktalande världen fanns nog inte i hans tankar. Han bara protesterade mot en för honom outhärdlig orättvisa från polisens sida.

Den arabiska resningen mot diktatur och förtryck startade som många andra revolutionära processer med en liten gnista. Under de tre åren har revolutionen i regionen upplevt snabba segrar och stora bakslag.

I Tunisien segrade upproret på några dagar. Diktatorn Ben Ali la benen på ryggen och flydde med sin familj till Egypten där ännu vännen Moubarak härskade. Men bakslagen för kraven på demokratiska fri- och rättigheter skulle komma snabbt. Av historiska skäl kunde det muslimska brödraskapet ställa sig i första ledet och med det nybildade partiet Ennahdha med stor marginal vinna de första fria valen till den nationella konstituerande församlingen.

Mordet på Chokri Belaïd blev en viktig vändpunkt i den politiska kampen.

Nu har vinden vänt igen och i dagarna har samma församling börjat rösta igenom paragraf efter paragraf i den med stor möda framarbetade grundlag som ska antas definitivt den 14 januari. I sin helhet är den nya grundlagen en stor seger för den demokratiska oppositionen i Tunisien. I månader har Ennahdha stridit för att islam ska proklameras som statsreligion och sharia vara lagens grund. Omröstningen häromdagen visar att islamisterna slagit till reträtt och röstat för en grundlag som definierar Tunisien som en ”civil stat”, det vill säga utan en statsreligion.

I de hittills antagna paragraferna sägs att staten är religionsfrihetens väktare, att det råder samvets- och religionsfrihet i landet. Ingen ska kunna åtalas för ”aposti” (överge sin religion).

I den mycket viktiga paragraf 20 proklameras jämlikhet mellan könen som sägs ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället. Även om den paragrafen kan kritiseras för att vara luddig är den ett stort framsteg jämfört med islamisternas krav på att mannen och kvinnan skulle förklaras ”komplementera varandra” i samhället. Vilket är en omskrivning för att kvinnan inför lagen inte ska ha samma rättigheter som mannen .

En islamist i Ennahdha inbillar sig att han kan diktera vad kvinnorna ska tycka.

Lagen erkänner också organisationsfriheten, inklusive rätten till facklig organisering och rätten att strejka. Den rätten har den tunisiska arbetarklassen tidigare tagit sig. Nu är den inskriven i grundlagen och därmed mycket svårare att angripa i den dagliga kampen.

Det verkar som ett varv i den revolutionära cykeln avverkats och visaren just nu stannat på rutan ”demokratisk seger”. Det finns flera förklaringar till framgången och varför det islamska regeringspartiet vikit ner sig inför den starka kritiken mot regeringens politik och islamisternas förslag till skrivningar i grundlagen. Till skillnad från andra länder i regionen finns det en mycket stark fackförening, UGTT, som spelade en avgörande roll i Ben Alis fall. Trots att UGTT under långa perioder samarbetat med diktaturen har den ett starkt stöd, speciellt efter dess roll i diktaturens fall. Det tillsammans med att den tunisiska armén är svag och aldrig varit ”politisk” (som i Egypten eller Syrien) gjorde att det saknades en ”egyptisk lösning” på regeringskrisen.

När över hundra tusen demonstrerade föll den sista regering som Ben Ali tillsatte.

Muslimska brödraskapet i Tunisien har dragit en slutsats av hur det slutade för bröderna i Egypten. Deras ledare Rachid Ghannouchi har insett vad Morsi i Egypten inte insåg: islamisterna kan inte ensamma regera, speciellt inte i konflikt med militären som i Egypten.

Därför sluts cykeln i Tunisien med en demokratisk seger i stället för ett militärstyre. I Tunisien finns ingen armé som kan användas för att lägga på locket.

En seger är dock ibland som en första svala. Den garanterar inte att våren går över i sommar. I Tunisien finns det djupgående sociala och ekonomiska problem som till och med förvärrats sedan självbränningen i Sidi Bouzid. Arbetslösheten har stigit kraftigt liksom priserna som skjutit i höjden och skapat mer misär bland landets fattiga arbetare och småbönder.

-Islam är lösningen, var islamisternas centrala valparoll. Men befolkningen kan nu se att religiösa slagord inte ger vare sig bröd eller vatten på bordet. Ghannouchi, Morsi och nu general Sisi har inte något alternativ till fortsatt nyliberal svältpolitik för de fattiga i Mellanöstern.

Tunisens nya författning är ett stort steg framåt och en viktig demokratisk seger för de arbetande mäniskorna men bara ett litet steg framåt i kampen för social rättvisa och ett värdigt liv för de förtryckta. Det är revolutionens nästa mål. Om och när den segern kan firas är ännu skrivet i stjärnorna.   

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kloka ord om den syriska revolutionen

Med sin bok The People Want har Gilbert Achcar befäst sin ställning som en av de absolut främsta experterna på Mellanöstern och Nordafrika, den så kallade arabvärlden. En bok med 500 sidor på engelska är inte lättillgänglig för alla som intresserat följer utvecklingen av de arabiska folkens resning mot diktaturer och monarkier.

Därför lägger vi här under ut en halvtimmes föresläsning av Gilbert där han sammanfattar sina teser om vad som skett och sker sedan tre år tillbaka.

Här på bloggen har ni redan kunnat följa den debatt om revolutionen som pågår inom vänstern i allmänhet och även inom vårt parti Socialistiska Partiet. Vi har nyligen fört en polemik med Tariq Ali som tvärt emot Achcar anser att vad som sker i regionen inte är en revolutionär process utan ett återkolonialiseringsprojekt av hela Mellanöstern från den amerikanska imperialismen sida, från invasionen i Irak fram till dagens händelser.

För Achcar är det däremot uppenbart att den syriska revolutionen, omkring vilken debatten koncentrerats, är en integrerad del av den arabiska resningen som han betecknar som en lång revolutionär process. Han avvisar helt idén att vad som sker i Syrien skulle vara väsensskilt från exempelvis upproren i Tunisien och Egypten.

När det sker revolutionära uppror finns också kontrarevolutionen närvarande. Ja, till och med flera kontrarevolutioner. Det är det tragiska som sker i Syrien. Det folkliga upproret som tvingats in i ett väpnat motstånd på grund av regimens totala oförmåga att möta opposition med annat än totalt militärt våld står inte bara inför regimens kontrarevolution utan också den reaktionära islamistiska kontrarevolutionen ledd av al-Nusrafronten och ISIS. Deras agenda har som främsta punkt att ta död på alla strävanden efter demokratiska fri- och rättigheter och fungerar därför i praktiken som regimens femte kolonn. Svaret på frågan om de är i direkt maskopi med Assads säkerhetstjänst eller inte kommer säkert så småningom att få ett svar.

Achcar konstaterar därför det tragiska i att den syriska revolutionen för frihet, jämlikhet och dignitet står alltmer isolerad och totalt ensam utan stöd från ens de så kallade Syriens vänner. Han pekar också på det tragiska i att viktiga delar av den traditionella vänstern i väst vänt den syriska revolutionen ryggen med hänvisning till att det inte finns något att stödja längre, att det är bara reaktionärer i alla läger som strider med varandra.

I vår partitidnings spalter har kamrater publicerat texter som menar att vänstern borde kräva omedelbart eldupphör så att den humanitära katastrof som utspelas inför en tyst osolidarisk omvärld kan lindras eller stoppas. Inför det ”fredsmöte” i Geneve som USA, Ryssland och FN vill tvinga alla ”parter” att delta i ingår ett eldupphör som en del. Achchar menar att man på inget sätt kan vara emot ett eldupphör som skulle ge lite andrum åt befolkningen som angrips både av regimen och jihadisterna. Att uppmana till fortsatt väpand kamp från bekväma fåtöljer i utländska hotell anser han vara att visa förakt inför det syriska folkets lidande. Det är de själva som ska bestämma vad som ska göras. Men sett till regimens karaktär menar Achcar också att ett eldupphör inte kommer att bli en verklighet. Lika lite som det är vänsterns uppgift att mana till fortsatt kamp är det dess uppgift att utifrån ropa på eldupphör. Vår uppgift är att visa obrottslig solidaritet med de demokratiska krafter som dagligen riskerar sina liv i kampen för revolutionens mål –rättvisa, jämlikhet och dignitet.
Här följer nu 26 minuters visdom om den syriska revolutionens plats i arabvärldens resning och vår uppgift att solidariskt stödja människornas kamp.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Pladder om demokrati och krass verklighet

Våra politiker och företagare pratar alltid sig varma om demokrati och att det stimulerar företagsklimatet. Men när den tunisiska befolkningen kastar av sig en 40-årig diktatur och börjar ta strid för sina politiska och sociala rättigheter då är det färdigpratat.

Jal Group i Bizerte är specialiserad på skyddsskor. Fabrikerna är starkt mekaniserade. Det är bara att hoppas arbetarna kan blockera företaget från att montera ner anläggningen och flytta maskinerna till ”bättre klimat”

Instabilitet och ”terroristhot” tas av utländska investerare som ursäkt för att lägga ned industrier och flytta till grönare ängar, antagligen i Vietnam, Kambodja eller något annat land. Inte till Kina dock, där gudbevars lönerna redan blivit för höga i vissa kapitalisters smak.

Den italienska skofabrikanten Jal Group beslutade häromdagen att lägga ned sin fabrik i industriregionen Bizerte. Fyra tusen arbetare ställs på gatan utan några som helst formaliteter, utan ersättning eller annan hjälp.

Jal är det mest iögonfallande avhoppet från internationella bolag. De kom till Tunisien under diktatorn Ben Ali och kunde skörda frukter i ett samhälle präglat av ”ordning och reda” och framför allt utan fackliga strider för högre löner och bättre arbetsförhållanden.

Verkar duga till en rejäl kick i baken.

Men Jal är inte ensamt om att fly sin väg. Hundra franskägda företag har lagt ned sedan 2011, femtiofyra italienska per år och fjorton tyska per år. Så ser den ”demokratiska framstegsvänliga” europeiska kapitalismen ut. Tunisiens arbetare har börjat ställa krav. Det borde den ha lärt sig att inte göra.

-Det är de anställda som tvingat oss att lägga ned, säger Jals VD Daniel Ondeggia. Och glömmer medvetet bort att de anställda inte fått ut sina löner de senaste två månaderna, att de arbetat viss övertid gratis och bara 32 timmar i veckan när det passat bolagets orderböcker.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Islamsk vinter? Eller vinter för islamisterna?

Det var kanske närmare trettio miljoner som strömmade ut på gator och torg i Egypten den 30 juni för att kräva nyval och Muhammed Mursis avgång. Det var inte en konfrontation mellan ateister, liberaler och allmän vänster på ena sidan mot muslimer på den andra. Det var en mobilisering mot Mursis maktutövande och det Muslimska Brödraskapets politik efter valet av Mursi till president. I demonstrationerna mot Mursi och hans regering fanns det uppenbarligen en majoritet av muslimer. Annat vore omöjligt i ett land där i stort sett alla är muslimer. Vilket visar att muslimer inte kan buntas ihop i ett homogent ideologiskt block. Vem skulle förresten tala om kristna som en enhetlig grupp?

Samtidigt som Muslimska Brödraskapet drog på sig miljoners ilska ser vi en liknande utveckling i flera länder där ”bröderna” tagit makten eller har ett starkt inflytande. I Tunisien hänger regeringskoalitionen i en skör tråd. Efter två års styre ser människorna att regeringen inte lyckas uppfylla ett enda av de löften som gavs för två år sedan. Inte ens den nya Konstitutionen som skulle vara klar till december 2012 är klar för omröstning i den Konstituerande församlingen.

Ben Ali Avgå!  Så blev det.

I Libyen växer sig demonstrationerna starka mot Brödraskapets roll i Benghazi och också i Tripoli. Demonstranterna som räknas i tusentals kräver nationalförsamlingen GNC:s och regeringens avgång för att den vare sig lyckas stoppa politiska mord på kända ledare som stod i spetsen för det väpnade upproret mot Khaddafi eller avväpna de jihadistiska grupper som agerar i framför allt Benghazi.

I Syrien är civila demonstrationer mot al-Nusra och andra reaktionära islamistiska grupper allt mer vanliga. Mitt i de svåra striderna och de vidriga materiella förhållandena vänder sig ändå människor mot de islamister som vill införa ett diktatoriskt islamskt styre.

Trots det relativa lugnet i Jordanien och Marocko har partier som är ideologiskt knutna till det Muslimska Brödraskapet tappat mark efter tidigare framgångar i parlamentsval. Till och med i Kuwait fick ”bröderna” helt oväntat stryk i det nyligen avhållna valen.

I media är det tyst om Marocko. Men inte heller där råder islamsk vinter.

Vad är det som sker? Är det tidiga tecken på en allmän tillbakagång för den politiska islam som verkade gå segrande fram i vågorna efter den arabiska resningen som började i Sidi Bouzid den 17 december 2010 och sedan svepte med sig hela Mellanöstern?

Efter ”brödernas” valsegrar i Tunisien och Egypten var det många ”experter” som besviket annonserade att den vår som många hoppades på i stället redan gått över i en islamsk vinter. De senaste månadernas utveckling visar att ”experternas” klimatprognos var mer impressionism än fast kunskap. I stället för en islamsk vinter ser det mer ut som en vinter för islamisterna.

Jag tror inte att det går att förstå vad som startade i Tunisien december 2010 om man inte ser den arabiska ”våren” som en lång revolutionär process där hela den arabiska världens sociala, politiska och ekonomiska strukturer kommer att förändras. Manodepressiva reaktioner på kraftiga folkliga resningar följda av svåra tunga steg bakåt i reaktionens favör är inte bra för analysen av vad som sker.

Våren 1848 stormade Europas befolkning despotins murar.

Det är en transformation av en hel samhällsstruktur och en region som startat. Många har redan liknat det med den europeiska revolutionen 1848. Jämförelsen är kanske orättvis för den arabiska resningen eftersom revolutionen i Europa, som startade med ett uppror mot en despotisk härskare på Sicilien, varade i knappt två år. Då hade reaktionen helt krossat de folkliga upproren och det enda konkreta som fanns kvar var att den absoluta monarkin i Danmark blivit konstitutionell och att livegendomen upphävts i Österrike-Ungern. Ändå var 1848 inledningen till de europeiska despotiernas och absoluta kungadömenas fall och inledningen på den borgerliga demokratins dominans över hela kontinenten.

Kanske måste vi anlägga samma syn på den revolutionära resningen i Mellanöstern och Nordafrika. Det är bara inledningen till en omfattande och djup förändring av regionens samhällen. Exakt vad som kommer att ske på kort sikt finns det ingen som vet. Ska Assad lyckas krossa upproret mot honom? Ska den egyptiska militären lyckas lägga locket på och bevara generalernas ekonomiska position i landets ekonomi? Ska resningen i Tunisien lyckas driva bort broderskapet från makten och inleda omfattande sociala reformer? Frågorna är hur många som helst och naiv är den som tror sig ha svar på dem alla. Jag har det inte, i alla fall.

Väggmålning som påminner om att det var militär som sparkade och slog den unga kvinnan i blå behå.

Däremot går det att titta i backspegeln och se vad som var fel i analyserna som spretade åt alla håll vartefter demonstrationer och repressionen avlöste varandra.

Då utvecklingen i Egypten och Tunisien gavs beteckningen ”islamsk vinter” var det för att det Muslimska brödraskapets partier i de två länderna tog hem stora segrar i de första parlamentsvalen efter diktaturernas fall. Den analysen var felaktig.

Den byggde på en felaktig syn på vilken typ av revolution vi stod inför. Besvikelsen över valresultaten speglar att många inom den internationella vänstern trodde att en social revolution, för att inte säga socialistisk revolution, hade börjat. Så när islamisterna skördade i valurnorna vad revolutionen uppnått på gatan då tyckte många att den kidnappats och att racet var över.

Men det är en revolutionär process som startat, inte en socialistisk revolution. Upproren var demokratiska revolutioner som stod inför den omedelbara uppgiften att störta sedan länge etablerade diktaturer. Det var det första nödvändiga steget för att ens kunna börja resa sociala och politiska mål för kampen.

Utan despoternas fall finns inga möjliga framsteg.

-Folket önskar regimens fall, var det samlande stridsropet alltifrån Libyen, via Tunisien och Egypten, till Syrien. Utan despoternas fall finns ingen fortsättning på revolutionen, vilket den blodiga och fruktansvärda utvecklingen av resningen mot Assad visar. Despoten måste störtas innan nya steg kan tas. Libyen och Tunisien visar på motsatsen. Trots kaos, existensen av islamistiska terrorgrupper och politisk osäkerhet har de nyvunna demokratiska rättigheterna öppnat vägen för politisk, social och facklig organisering som inte var möjlig under diktaturen. Våra ”anti-imperialisters” fantasier om al-Qaida vid makten i Tripoli med USA:s goda tycke är en av vår tids mest groteska tankefoster.

Det är vunna framgångar som man inte kan fnysa åt med prat om att inget har ändrats i samhället. Jo, mycket har ändrats. Nämligen det viktigaste av allt, att kunna organisera sig politiskt och fackligt utan att hamna i en tortyrcell i Khaddafis eller Mubaraks fängelser. I Tunisien säger den revolutionära vänstern att den ekonomiska situationen blivit värre efter Ben Alis fall. Däremot har revolutionen fört med sig fri- och rättigheter som man bara kunde drömma om under diktaturen.

Det är bara en början. Men en absolut nödvändig början för att den arabiska resningen ska kunna gå vidare och ta sig an de sociala och ekonomiska frågorna och möta alla demonstranters krav på  –bröd, rättvisa, jämlikhet och värdighet.

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Internationell vänster stöder den syriska revolutionen.

Dokumentet här under antogs av 23 anti-kapitalistiska organisationer under det nyss avslutade Sociala forumet i Tunisien. Det tar en klar ställning för den syriska revolutionen, tar avstånd från imperialismens försök att leda den in i ofarliga banor, tar avstånd från de som i ”anti-imperialismens” namn vänder revolutionen ryggen och uppmanar alla till att visa sin solidaritet med de som kämpar för frihet, värdighet och demokrati i Syrien.

*********

Deklaration till stöd för den syriska revolutionen av deltagare vid det sociala forumet i Tunis 26-30 mars 2013.

Omvärlden visar intresse för revolutionerna i de arabiska länderna med start i Tunisien. Efter att revolutionen nådde Syrien har bilden blivit mer oklar. En stor oförståelse har uppdagats grundad i den gamla doktrinen från kalla kriget och uppdelningen av världen i två ”läger. Av den anledningen hävdar vi undertecknade förljande:

1/. Det som sker i Syrien är en revolution i begreppets fulla mening. Den är ett resultat av det ekonomiska sönderfallet i Syrien under det senaste decenniet, orsakad av den strukturella krisen som drivit stora delar av befolkningen in i fattigdom och svårigheter medan rikedomar samlas i händerna på en minoritet av maffiafamiljer stöttade av diktaturen.

Revolutionens mål är därför att främja frihet och demokrati, att skapa ett ekonomiskt system i de undertryckta klassernas intresse och bygga en demokratisk sekulär stat som behandlar alla syrier likvärdigt, inklusive kurder och alla andra minoriteter.

2/. Därför uttalar vi vårt stöd till revolutionen. Vi anser att den ska stödjas så att dess seger kan öppna perspektiv på avgörande politiska och sociala förändringar, så att revolutionen kan sprida sig till andra länder –från Maghreb till Saudiarabien – i en situation där den globala krisen för kapitalismen annonserar breda rörelser i många länder världen över.

3/. Vi tar avstånd från alla krav på utländsk militär intervention, amerikansk-europeisk, och tar samtidigt avstånd från Rysslands, Irans och Kinas inblandning. Vi tar också avstånd från en konfessionell logik eller försök att tvinga på revolutionen en religiös karaktär. Det är en folkets revolution och det är inte och kommer inte att bli ett samfunds eller en religions uppror. Vi fördömer den politik av oppositionen som reducerar revolutionen till de egna liberala kraven, den politik som inte griper sig an befolkningens problem utan bara de individer som strävar efter makt.

4/. Vi hävdar att makten i Syrien utvecklats på en nyliberal maffiabas och inte i konflikt med imperialismen. Den har alltid underkastat sig den sionistiska staten genom att föra krig mot revolutionen och det palestinska folket. Under lång tid har den garanterat lugn vid gränsen till Israel genom att inte försöka ta tillbaka Golanhöjden.

5/. Vi måste fördöma diktaturens brutala repression av folket, en repression som nått en nivå av brott mot mänskligheten. Vi fördömer också Saudiarabiens, Qatars och andra Gulfstaters försök att avleda revolutionen, i Saudiarabiens fall leda den till nederlag, i Qatars fall till att Muslimska brödraskapet ska ta överhanden. Vi fördömer också exporten av ”jihadister” till Syrien som en del i en kontrarevolutionär process.

6/. Vi måste stödja den syriska vänstern som deltar i revolutionen med politiska, mediala och alla andra medel som står oss till buds. Stödet är en del i en politik som syftar till att samordna alla vänsterkrafters aktivitet för ett deltagande i revolutionerna, för att utveckla dem och omforma dem till segerrika folkliga revolutioner.

7/. Vi måste samordna vår mediala aktivitet för att bryta Gulfimperialismens mediala hegemoni som deformerar revolutionen med en falsk bild. Det kan vi uppnå genom utbyte av information och genom att publicera den syriska vänsterns analys av revolutionen.

8/. Vi måste tydliggöra den syriska revolutionens natur för varje vänsteraktivist världen över. Vi måste försöka ändra hållningen hos den vänster som med anti-imperialism som förevändning stöder den brottsliga och maffiaartade makten. Vänstern måste anta ett verkligt revolutionärt stöd till den syriska revolutionen. Den ska ses som en integrerad del i de arabiska revolutionerna, som en källa till stimulans av klasskampen i världen och en gnista som kan tända revolutioner i Europa och Asien och möjligtvis i resten av världen som en påskyndare av och en effekt av imperialismens kris.

Som en konsekvens av ovan ska vi arbeta för att bygga en stödkampanj med den syriska revolutionen. Vi måste förtydliga dess villkor, dess svårigheter och dess i grunden revolutionära karaktär, mot kapitalismen för dess överskridande, och mot maffiaregimen.

Vi kan börja med en dag av solidaritet den första veckan i maj till stöd för revolutionen, organiserad av krafter till vänster i våra hemländer.

En kommitté tillsatt av den internationella vänstern förbereder en kongress i Tunisien, troligen i juni 2013, till stöd för revolutionen i Syrien. En stående kommitté tillsatt av kongressen ska arbeta för ett fortsatt stöd till revolutionen och den syriska vänstern, för att öka förståelsen för revolutionen bland vänstern i hela världen.
Tunisien den 31 mars 2013

Översättning: Benny Åsman

 

Lista över organisationer som undertecknat uppropet: (franskan i originalet får stå kvar eftersom det saknas vedertagna svenska namn på de flesta som skrivit under).

Coalition de la Gauche Syrienne
Organisation des Communistes en Syrie
Parti Démocratique Kurde Syrien (PYD)
Courant de la Gauche Révolutionnaire Syrienne
Ligue de Gauche Ouvrière (Tunisie)
Parti des Travailleurs (Tunisie)
Lutte Internationaliste -LI (Espagne)
Front Ouvrière (Turquie)
Unité Internationale des Travailleurs-IV Internationale (UIT-CI)
SolidaritéS (Suisse)
Mouvement Pour le Socialisme (MPS, Suisse)
Forum Socialiste (Muntada Ishtaraki), Liban
Comité pour la cause arabe (Espagne)
Nouveau Parti Anticapitaliste- NPA (France)
Marea Socialista (Venezuela)
Gauche Anticapitaliste -IA (E.Espagnol)
Parti Socialisme et Liberté- PSL (Venezuela)
Gauche Socialiste-IS (Argentine),
Mouvement Socialiste des Travailleurs-MST (Chile),
La Protesta (Bolivia),
Unis dans la Lutte (Peru),
Courant Socialiste des Travailleurs-CST du PSOL (Bresil),
Proposition Socialiste (Panama

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

-Jag föredrar kaos framför despoti.

Intervju med Gilbert Achcar.

Av Christophe Ayad för Le Monde

Gilbert Achcar är professor vid School of Oriental and African Studies i London och en av de bästa kännarna av den nutida arabiska världen. Han är född 1951 och lämnade Libanon 1983. Han har därefter undervisat på universitetet Paris-VIII och Centrum Marc-Bloch i Berlin. Hans plats till vänster och pro-palestinska hållning har aldrig hindrat honom från att inta en mycket kritisk syn på de nationalistiska arabiska diktatuerna.

(Själv träffade jag Gilbert första gången 1974 då han som ung revolutionär besökte Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Sedan träffades vi många gånger vid internationella möten med aktivister från världens alla hörn. Gilbert är ingen ungdom längre. Men hans passion för människors kamp mot despoti, förtryck och exploatering är lika het som alltid. anm.BÅ)

********

Jag har valt det neutrala ordet « resning » i titeln till min nya bok. Men redan i inledningen talar jag om en utdragen revolutionär process. Det stod klart redan från första stund att vi bara stod i början av en explosion. Det enda som går att förutse är att det kommer att bli en lång process.

Emmanuel Todd (fransk historiker, m.anm) har gett en demografisk förklaring till resningen. Du lutar mera åt en marxistisk förklaring.

Den tid då arabvärlden utmärkte sig för en galopperande demografi är över redan för ett tjugotal år sedan. Jag utgår från situationen strax innan explosionen 2010. Då kan vi konstatera en blockerad utveckling jämfört med resten av världen. Till och med jämfört med Afrika söder om Sahara. De mest spektakulära uttrycken för denna blockering är en rekordartad arbetslöshet speciellt bland de unga. Därutöver har kapitalismen i regionen en specifik karaktäristik. Det är alla stater som lever på räntor (jordräntor i Marxistisk mening: m.anm.) i varierande grad. Ett annat kännemärke är en sorts ärftlighet där den dominerande klanen äger staten och för ”egendomen” vidare som ett arv.

Avskyn för de arabiska diktaturerna är djup

De arabiska revolutionerna har medfört en politisk liberalisering men inte en social omvälvning. Varför?

I Egypten och Tunisien är det bara toppen av isberget som krossats, det vill säga despoterna och deras närmaste omgivning. I övrigt är den ”djupa staten”, administrationen och säkerhetsapparaten,  i de två länderna intakta. Hittills är det bara den libyska revolutionen som sett en radikal förändring. I dag finns det ingen statsapparat och ingen armé. Den sociala omvälvningen har varit mer omfattande därför att den redan snäva privata sfären var dominerad av familjen Khaddafi.

I väst råder det förvåning över att islamisterna vinner valen trots att de inte startade revolutionerna…

Förväntningarna i väst, romantiken om ”våren” och ”jasminer”, hela det västliga språkbruket, byggde på dålig kännedom om situationen. Det var uppenbart att islamisterna skulle ta hem spelet eftersom de sedan slutet av sjuttiotalet intagit den helt ledande platsen i de folkliga protesterna. De fyllde det tomrum som uppstod efter den arabiska nationalismens bankrutt. Rädslan för fundamentalisterna var den viktigaste orsaken till att regimerna i väst stödde den arabiska despotismen. Att inbilla sig att allt detta skulle svepas åt sidan var att ta sina önskningar för realiteter.

Med Gulfstaternas finansiella stöd och tevestationen Al Jazeeras uppbackning kunde man inte vänta sig annat än islamisternas valsegrar. Det som är förvånande är att valsegrarna inte varit förkrossande. I Egypten kan vi se med vilken hastighet deras valsiffror krymper från parlamentsvalet till folkomröstningen om Konstitutionen via presidentvalet. I Tunisien fick Ennahda 40 procent av den halva av befolkningen som skrivit in sig i vallängderna och i Libyen besegrades det lokala Muslimska brödraskapet.

Vadå? Jag, massmördare?

Är du förvånad över islamisternas nuvarande problem vid makten?

Först måste det sägas att en återgång till despotismen inte står för dörren. En övergång med islamisterna vid makten är nödvändig. Den fundamentalistiska strömningen har byggt sin kraft som opposition på en förenklad slogan: islam är lösningen. Det är som en tom kastrull men har fungerat i en kontext av misär och orättvisor där det gick att kränga den illusionen. Islamisterna är handelsmän i opium för folket. I det ögonblick de kommer till makten fungerar det inte längre. De är oförmögna att lösa människornas problem. De kom till makten i ett läge som ingen avundas dem och de saknar ett ekonomiskt program.

Kan man lita på att de organiserar allmänna val i vilka de eventuellt kan förlora makten?

Det är det klassiska argumentet: en person, en röst, men bara en gång. Men de har inte kommit till makten i ett styrkeläge. Folket har lärt sig att visa sin vilja, att gå ut på gatorna. Aldrig i Egyptens historia har en ledare mötts av så mycket förakt som Morsi i dag.

Kan den turkiska modellen överföras till den arabiska världen?

Nej, det är inte det Muslimska brödraskapet som styr i Turkiet, det är en modern avsplittring som förlikat sig med iden om en sekulär stat. Turkiska AKP är den islamska varianten av de europeiska kristdemokraterna. Muslimska brödraskapet är något annat. Det är en fundamentalistisk organisation som kämpar för sharialagar och för vilka sekulär är ett skällsord. På det ekonomiska planet har de heller inget gemensamt. AKP är småföretagarnas parti, medan broderskaparna deltar i en ränteekonomi baserad på profit på kort sikt.

Morsi förbrukar snabbt sitt politiska kapital

Kan du beskriva Qatars inflytande på revolutionerna?

Det är lite av en gåta? Vissa av Qatars ledare samlar på lyxbilar och vapen, medan emiren av Qatar spelar utrikespolitik. Han har tagit till sig Muslimska brödraskapen som när man köper ett fotbollslag. En man har spelat en avgörande roll i denna nya allians som påminner om den mellan Mohamed ben Abdel Wahab (predikant 1703-1792) och den saudiska dynastin på 1700-talet: nämligen chejk Qaradhawi, det Muslimska broderskapets spirituella ledare, som befinner sig i Qatar sedan länge och där han har fri tillgång till Al Jazeera. Detta sker i ett land där emiren inte tillåter någon opposition.

Hur förklarar du USA:s belåtenhet med Muslimska brödraskapen?

Det hela började under Bushs administration. För de neo-konservativa var terrorismen en produkt av den nationalistiska despotismen. Därför skulle despoter som Saddam Hussein störtas för att sprida demokratin. Condoleezza Rice ville förnya alliansen med de Muslimska brödraskapen som den såg ut 1950-1960. Men Hamas seger i de palestinska valen blockerade processen.

Barak Obama som ärvt en katastrofal situation i Mellanöstern har haft en försiktig och tvekande attityd. När allt bröt ut valde han att ge sken av att följa med i strömmen. Washingtons besatthet i regionen är stabilitet och oljan. En besatthet som tar sig uttryck i ett sökande efter en allierad med folkligt stöd.

Varför var NATO:s ingripande i Libyen möjligt men inte i Syrien?

I Syrien finns samma risk för kaos som i Libyen men i ett regionalt sammanhang som är mycket farligare. Vi har också Rysslands och Irans stöd till Assad. Från första början stod det klart att NATO inte ville ingripa. Frågan är inte: ”Varför ingriper inte Väst i Syrien” utan: ”Varför hindrar Väst leveranser av vapen till upproret”? Den grundläggande orsaken är de västliga regeringarnas rädsla för den folkliga rörelsen i Syrien. Resultatet är en förvärring av situationen. Regimen i Syrien kommer att falla, men till vilket pris? De västliga regeringarnas närsynthet är förbluffande. Under förevändning att inte återupprepa misstagen i Irak, det vill säga baathstatens sammanbrott, gör de än värre. I dag är syrierna övertygade att Väst låter deras land gå under i syfte att skydda Israel.

Syrisk TV drar sig inte längre för att visa upp regimens ryska Scud-missiler.

Den anti-imperialistiska vänstern ser en amerikansk komplott i revolutionerna…

Det är inte för att imperialistiska makter av opportunistiska skäl stöder de folkliga upproren som stöd till dikaturerna är berättigat. Teorierna om en amerikansk komplott är groteska. Det räcker med att se till Washingtons förlägenhet. Det är uppenbart att det råder kaos efter fyrtio år av diktatur. Men som Locke föredrar jag kaos framför despoti, för under kaos kan jag välja handlingsalternativ.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Generalstrejk i Tunisien

En ny fas i den tunisiska revolutionen har öppnats. Det var den 17 december 2010 som en ung man brände sig till döds i den fattiga staden Sidi Bouzid. På en knapp månad störtades diktatorn Ben Ali och ett hopp om ett rättvisare mer jämlikt samhälle föddes.

I dag två år senare rasar en allt intensivare ekonomisk, politisk och social strid utefter klasslinjer i samhället. Nu på torsdag, 13 december, kallar landets största fackförening, UGTT, till en dygnslång generalstrejk i protest mot regeringens nyliberala politik och regeringspartiet Ennahadas försök att lägga sina islamska vantar på hela samhället.

Beväpnade anhängare till partiet har den senaste tiden angripit UGTT:s lokaler på flera orter och i städer som Kasserine, Gafza och Sfax utbröt i torsdag 6 december lokala strejker i protest mot regeringens politik och dess anhängares våld mot arbetarrörelsen. I staden Siliana i närheten av Tunis, angrep regeringens beväpnade anhängare fredliga demonstrationer och fackliga lokaler. Inte mindre än tre hundra personer skadades och ett stort antal arresterades av polisen som tidigare låtit den organiserade dräggen angripa människorna som protesterade mot regeringens totala avsaknad av ett program för kamp mot fattigdom och orättvisor.

Strax efter diktaturens fall hade det islamska Ennahada stor prestige. Liksom i Egypten var de mest kända bland befolkningen, de som i decennier förföljts av diktaturen och det var helt normalt att Ennahada och Muslimska broderskapet i Egypten vann stora segrar i valen till de konstituerande församlingarna. Då räckte det med parollen ”islam är lösningen”. Redan då skrev vi här på bloggen att islam inte kommer att skapa jobb och fylla borden med mat och att de snart skulle stå klart för många att dessa muslimska partier i själva verket är genomborgerliga partier med en nyliberal ekonomisk agenda. Många i ledningen för dem är rika affärsmän som nu förhandlar med IMF om vilka ”reformer” som ska anpassa ekonomierna till de nyliberala recepten. De fanns på samma sida i upproret mot Ben Ali och Mubarak men inte med ett program för frihet, värdighet och ett slut på korruptionen som de unga massorna kämpade för.

Den tilltagande klasskampen, och sammanstötningar mellan unga som kräver en fortsättning på revolutionen och de muslimska partiernas försvarare av social och moralisk konservatism öppnar en ny fas i revolutionen. Det är ingen tillfällighet att Ennahada riktar in sina angrepp på i första hand de fackliga organisationerna. Generalstrejken den 13 december är unik. UGTT har under hela sin existens organiserat två storstrejker, den på torsdag blir den tredje. Med sina 750 000 medlemmar är UGTT den största organiserade kraften i samhället. Tyvärr är den delvis handikappad av sin historia av kollaboration med diktatorn Bourguiba och senare även Ben Ali. Men den skamfläcken kan tvättas bort i en hård kamp till revolutionens försvar. Utan UGTT:s fulla deltagande får Ennahada överhanden.

Den direkta orsaken till torsdagens generalstrejk är att Ennahadas ”privatmilis” som kallar sig ”Förbundet för revolutionens beskydd”, den 4 december angrep UGTT:s huvudlokaler i Tunis medan medlemmarna förberedde en årlig ceremoni till minne av mordet 4 december 1952 på Farad Hached, UGTT:s grundare.

-I dag mer än någonsin är det inte bara UGTT utan också vårt land som behöver stöd. Revolutionen är i fara och ett internationellt stöd är oerhört viktigt för att överkomma denna kritiska fas där Ennahada förbereder inrättandet av en ny diktatur, säger Sami Tahri, UGTT;s vice ordförande i en intervju med TEAN Hebdo dagen efter attacken mot fackets lokaler.    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

De dog i Fästning Europas vallgravar.

 De är allt fler som går under vid foten till Fästning Europa. Siffran är smått ofattbar. Från 1993 fram till juni 2012 dog 16 264 personer som försökte ta sig till Europa. Ett Europa som bygger allt högre murar kring sig för att i själva verket stoppa en extremt liten del av de 1,3 miljoner människor som varje år invandrar till Europa, illegalt eller legalt.

Det är organisationen United for Intercultural Action i Amsterdam som ställer samman varje års ”skörd” av döda i vallgravarna, de drunknade, de som kvävts till döds i containers, som dött av hunger och kyla, eller som begått självmord efter att ha utvisats. De är säkert många fler. Det är bara hittade kroppar som räknas. Hur många som försvinner i havet vet ingen.

På länken här under hittar du alla detaljer över de döda som Europas invandringspolitik skördar. I takt med att allt striktare lagar och förordningar införts har antalet dödsoffer stigit brant. Det är inte bara EU:s regler som ligger bakom. Länder som Marocko, Tunisien, Algeriet och Libyen har under EU:s påtryckningar också skärpt kontrollen över migrationen via deras territorier. Vilket leder migranterna och de som organiserar trafiken att ta allt större risker.

Sifforna talar sitt tydliga språk:

1992-1995 dog 400, 1996-1999 dog 1 750, 2000-2003 var de 3 230, 2004-2007 inte mindre än 5 700 och 2008-2011 dog 6 000.

I de rasistiska förklaringarna till den ökade illegala invandringen målas offren ut som äventyrare på jakt efter smulor från våra välfärdssystem. Men en mer seriös syn på migrationsströmmar i dag och historiskt visar att in- och utvandring handlar om krav på arbetsmarknaderna. I ekonomisk teori talar man om en situation av ”push” eller ”drag”. Alltså om det är trycket på arbetsmarknaden i utvandrarlandet eller suget efter arbetskraft i invandrarlandet som styr migrationen. Historiskt råder det ingen tvekan om att det är suget efter arbetskraft som driver utvandringen. Folk försöker helt enkelt inte att ta sig till länder där de vet att det inte finns några utkomstmöjligheter.

I Europa finns dessa möjligheter. Tiotals miljoner människor har invandrat till Europa och funnit en plats på arbetsmarknaden, oftast i arbeten som inga ”äkta” innevånare velat syssla med. Kasta ut dem alla och Europa stannar omedelbart. Det vet de som nu med alla medel söker sig till Europas gränser. Kommer de bara in finns det en stor chans att de efter ett tag hittar ett arbete, kanske uselt betalt men mycket bättre än misären i hemlandet.

Det vet också de företagare som profiterar på systemet och anställer arbetskraft svart, ofta personer som befinner sig illegalt i landet, de papperslösa. Det är de som behöver vår solidaritet.

 Lista över alla döda som identifierats.

Media: DN1,AB1,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,