Om Göran Therborns tacktal för Leninpriset 2019

Publicerat 14 jul 2019 av Göte Kildén

Läst och funderat över Göran Therborns tacktal i samband med att han tog emot Leninpriset 2019.

Detta därför att jag har stor respekt för Göran Therborn. Under de många år som hunnit gå förbi har jag fått mig mycket till livs med hjälp av det jag tillägnat mig genom hans arbeten. Hans senast bok, ”Kapitalet, överheten och alla vi andra”, var en pärla och har som sådan lyst upp i den politiska debatten. Vilket gör att jag förvånats över en del av hans historieskrivning.

Hans utgångspunkt i den lilla historiska tillbakablick, vilket tacktalets format tillåter, hans tes om de två stora dialektiska processerna i vårt förra sekel, den kan jag helt och fullt instämma med:

”1900-talets revolutioner och sociala omvälvningar drevs fram av två stora dialektiska processer, där systemets utveckling drev fram och förstärkte sin motståndare. Den ena var industrikapitalismen, vars utveckling skapade industriarbetarklassen, koncentrerad och exploaterad i Petrograd. Ryska revolutionen var den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott, men samma dialektik kunde också flyta långsammare och bredare. I Västeuropa nådde industriarbetarklassen sin största omfattning, sin starkaste ställning på arbetsmarknad och arbetsplatser och i politiken åren om kring 1970.

1900-talets andra stora dialektik var den moderna kolonialismens. Den stoppade ekonomisk utveckling i länder som Indien och Kina, men den gav också ett utbildat skikt en inblick i idéer om nation, folkstyre och emancipation. Nationella befrielserörelser uppstod som kom att genomföra en världsomspännande avkolonisering.”

Men när han, i och för sig i mycket knappa ordalag, ska berätta om hur det gick för ”den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott” efter Oktoberrevolutionen. Ja, då är jag inte alls med:

”Lenins kritik av Stalin är välkänd, men det diskuteras fortfarande i vad mån i den monstruösa staliniseringen av kommunismen fanns gener från Lenin. Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. Sedan är det en annan sak, att Lenin som tänkare och politiker kan påminna nutida läsare för ofta om Hans Rosling, ”Jag har rätt, du har fel”.

Här sparkar jag bakut! ”Den kommunistiska traditionen” levde definitivt inte kvar under stalinismen! Inte i vart fall den som genomsyrade den Oktoberrevolution som störtade det ryska tsarväldet. ”Den kommunistiska tradition” vilken väckte sådan entusiasm hos en stor del av världens arbetarrörelse, under låt säg de första tio åren av den ryska revolutionen, gick under i en politisk kontrarevolution där alla dess gener till sist dog ut med nackskott under 1930-talets ryska terrorvälde, det förra seklets Thermidor.

En mäktig, i grunden ett konservativt partiskikt med makt och privilegier inom parti, folkrörelser, industrin, militären, säkerhetstjänster som NKVD, i jordbruket och alla existerande lokala maktorgan utrotade all kritiskt tänkande, all marxism värd namnet, och upprättade sin egen hänsynslösa diktatur – inte minst över arbetande människor. Tidigare föregångare inom den bredare marxistiska rörelsen, som Marx, Engels och Lenin, förvandlades till ”marxist-leninistiska” gudar eller helgon i den stalinistiska liturgin. Anföranden och tal blev till mässor. Inte minst Stalins egna tal och skrifter är så uppenbart influerade av hans år först i hemstadens prästskola och sedan under en tid vid det ortodoxa prästseminariet i Tbilisi. Långa, ofta meningslösa litanior. Partiets förebilder blir stiliserade, skönmålade ikoner. Dess motståndare inom partiet egentligen gudsförnekare, men kallas i detta nya sammanhang för kontrarevolutionärer…

Jo, visst, Therborn själv använder starka ord när han beskriver det hela: ”den monstruösa staliniseringen av kommunismen”. Men det är ingen analys vi får till hands, han ger läsarna ingen förståelse av det som skedde och varför det blev så. Han hoppar över det faktum att en viktig del av den dialektiska processen bröts. Under den politiska kontrarevolutionen tystades de vackra sångerna från Oktober på allt frihetligt politiskt innehåll.

De nya egendomsförhållandena var kvar, i den meningen var det inte en ekonomisk kontrarevolution. Men den lika skoningslösa som brutala terrorn över människor deformerade givetvis också alla sociala relationer och kulturella sfärer vilket skapade militära organisationsformer i arbetet.

Denna brist på analys leder så till minst sagt några vådliga märkvärdigheter:

”Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. ”

Här är givetvis inte plats för en biografi över de människor som Therborn listat. Men jag vill understryka att det gemensamma för dem är att de alla, var och en på sitt sätt och efter förhållandena i sina respektive länder, inte var formade ideologiskt i Oktobers anda utan att de alla i decennier i stället vallats in med en repressiv, despotisk antimarxistisk skolning i politiken. Varje människa formas inte bara av sina olika facetterade personligheter utan var och en av oss agerar givetvis också efter de samhälleliga förhållanden som är vid handen.

I Sovjetunionen var de medlemmar av en privilegierad social kast, ett monstruöst byråkratiskt skikt, kadrer i ett parti där den inre demokratin utplånats av bortstötning, utrensningar, fångläger eller bara nackskott i någon av NKVD:s källarhål ( KGB:s föregångare, länge ledd av Lavrentij Berija).

I andra länders så kallade kommunistiska partier var de vasaller till terrorstyret i Sovjetunionen. Inte minst politiskt. I exempelvis Tyskland, där KPD ända fram till 1933 var den Tredje Internationalens (helt deformerad efter sina första år) största parti utanför Sovjetunionen, innebar den kompletta vansinniga ultravänsterpolitiken gentemot socialdemokratin, vilken sågs som socialfascister, att den enda möjligheten att förhindra Hitlers maktövertagande, en proletär enhetsfront, gick om intet. En historisk tragedi som givetvis var ett av de viktigaste skälen till att den ”revolutionära dialektiken i Västeuropa”, med Therborns egna ord: ”kom att flyta långsammare”.

Den dialektiska revolutionära utvecklingen i Sovjetunionen, vilken Therborn beskrivit och som jag håller med om, fortsatte under stalinismen, i och med att de konservativa skikt vilket monopoliserat makten själva var materiellt beroende av den nya stat som brutit med den internationella kapitalistiska marknaden genom att upprätta en åtminstone primitivt planerad samhällsekonomi. Men urkraften i den historiska rörelsen, det proletariat som försökt att nå sin befrielse under Oktober, den var bruten.

Det var inte arbetande människor i stad och på land som tagit makten, ledningen för politiken och ansvaret för den nya produktionsordningen och sina liv. Revolutionen hade degenererat och kom i stället att styras av en byråkratisk kast av partimedlemmar. Definitivt inte av en ny klass, ingen självsäker bärare av nya samhälleliga produktionsförhållanden.

Men världens övriga kapitalister var inte nöjda med att de ryska arbetarna var borta från makten. De ville att arbetarna även i dessa länder skulle arbeta åt dem själva! På grund av den nya ekonomins ordning, levde Sovjetunionen hela tiden i en oförsonlig motsättning till Västvärldens och Japans marknadsekonomier, till deras aggressiva och hungriga imperialistiska stater, och fick utstå både förödande blockader, sabotage och krig. Inte minst Hitlers operation Barbarossa då 4.5 miljoner man från axelmakterna gick över den 2 900 km långa gränsen till Sovjetunionen för att göra slut på ”de ryska hunnerna eller judebolsjevikerna”.

Sovjetunionen överlevde Andra världskriget och intog som segrare Riksdagshuset i Berlin. Man lyckades också med bedriften att bryta USA:s monopol på atomvapen. Men under efterkrigstiden, alltifrån Folkupproret i det nyskapade, redan från början så politiskt deformerade Östtyskland 1953 fram till Berlinmurens fall 1989, blev det allt tydligare att sovjetstaternas ekonomiska ordning, med en degenererad planekonomi utan demokrati, inte kunde överleva de kapitalistiska ekonomiernas väldiga konkurrenskraft. Deras allt högre produktivitet och varuproduktion. Sovjetunionens krigsekonomi med dess då nödvändiga militarisering av planekonomin kunde få slut på Hitler och kommendera fram egna atomvapen. Men systemet klarade sedan inte av att få fram de varor och de friheter som människor ville ha. Avskaffar vi marknadens konkurrenskraft utan att ersätta den med demokratisk makt och kontroll uppifrån och ner i den socialiserade ekonomin går den senare oundvikligt under. Olika ”marknader” kan spela en viktig, fruktbar roll. De kommer att behövas. Men deras brutalitet, hänsynslöshet och blindstyre för vad som ska göras för att vi ska ha en bra värld, ska definitivt underordnas demokratiska, politiska beslut. Vi ska gemensamt ha makten över alla stora kreditflöden.

Ledarna i efterkrigstidens stalinistiska stater och partier kunde naturligtvis inte överleva politiskt på samma sätt som sina forna så brutala partikamrater och mentorer. Var och en på sitt sätt, i sina respektive samhällsformationer och olika begåvningar, fick de pröva alla möjligheter för att rädda vad som kunde räddas undan stalinismens dödsbo. En del klarade inte av att i tid vända sina kappor, som rumänen Nicolae Ceaușescu vilken själv sköts ihjäl av en upprorisk arkebuseringspatrull. Men många, mer flexibla och kreativa poststalinister kunde rädda kvar sig själva. En del blev nyrika oligarker. Andra försökte förlänga sina politiska projekt genom olika ideologiska övergångsformer. Bort från stalinismen och in i olika projekt som ”vänstersocialistiska folkpartier”, ”eurokommunism” eller rätt och slätt bara socialdemokrater. Vart och ett kan värderas för sig. Men, ingen av dem kan befrias sina långa svarta skuggor från tiden som en del av den stalinistiska världsrörelsen, och de blev definitivt inte heller ledare för en socialistisk arbetarrörelse.

Nej, de var människor på flykt undan det förflutna. De undkom på olika sätt. Men ingen av dem gjorde upp med sitt långa politiska förflutna i den stalinistiska världsrörelsen. Ingen av dem återknöt heller till Den ryska revolutionens ”kommunistiska tradition”. I bästa fall lånade de olika nyuppsydda klädedräkter från den socialdemokrati som Vladimir Lenin, LeoTrotskij, liksom våra svenskar Ture Nerman och Zeth Höglund, så kategoriskt tog avstånd ifrån på den historiska fredskonferensen i Zimmerwald, nära Bern i Schweiz 1915.

Det var den Andra Internationalens stöd för de egna kapitalistklassernas krigsrustningar vid Det första världskrigets utbrott och därmed svek mot arbetarrörelsens internationella samhörighet och solidaritet som gjorde då en fortsatt politisk samlevnad omöjlig.

De namn vilka Therborn listar, som Enrico Berlinguer, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov och C H Hermansson var inga ”demokratiska socialister” med förmågor att återknyta till ”den kommunistiska traditionen” under Oktober. De letade efter överslätande undanflykter och ursäkter. De fungerade inte som bryggor mellan två epoker utan oftast mer som vågbrytare och spärrar mot de nya generationer som stormade fram under 1960-talet. De var inga profeter vilka fick nya generationer att gå tillbaka och granska arbetarrörelsens historia för att på så sätt återknyta till en kritisk, revolutionär marxism. Givetvis som för så många andra av oss, med andra goda personliga kvalitéer på det ena eller andra sättet. En del kom, likt Alexander Dubcek, att påverkas av upprorsrörelserna mot stalinismen och kunde visa både personligt mod, en plötsligt rest ryggrad samt ansvar för människor och inte bara sin egen framtid. När man rensar ut de politiska liken från garderoberna behöver man inte heller ta med och begrava dem som lyckades med konststycket att överleva sin egen Thermidor. Men de ska inte heller befrias från sitt förflutna.

Här är inte utrymme för att mer noga behandla var och en av dem. För den som vill och har tid länkar jag nedan via en egen tidigare blogg till en artikel i Göteborgsposten där jag tar med CH Hermansson vars gärning till en del granskas i liten revy över VPK:s oförmåga att just bryta med stalinismen.

Jag tar också med en länk till en tidigare blogg om Jan Myrdals plats i den tid som gått. För mig, som för så många andra i min generation, var han under 1960-talet och en bit under 1970-talet, en viktig banbrytare för en helt ny syn på världen. Hans ofta lysande skriftställningar och krönikor i först Stockholms-Tidningen och sedan Aftonbladet betydde oerhört mycket för tiotusentals unga läsare eftersom de gav oss en förståelse för först Frankrikes och sedan USA:s krig i Indokina. Vi fick nya referenser, andra källor att granska. Vi upptäckte att det pågick imperialistiska krig och att Sverige på många sätt var medansvarigt. På gatorna ropade vi: ”Tage och Geijer- Nixons lakejer”.

Jan Myrdal själv var som ideolog och politiker en produkt av efterkrigstidens stalinism. Han föddes 1927 och gick som sextonåring 1943 med i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU), ungefär samtidigt som Andra världskriget vändning vid slaget om Stalingrad. Under sena 1940-talet och 1950-talets första år formerades han ideologiskt och kom att för alltid fossileras politiskt genom den traditionella skolningen i det stalinistiska världslägret där han fostrades till en ideologisk fotsoldat i tjänst hos den ryska kontrarevolutionen. Vid Stalins brytning med Gosip Tito och hans jugoslaviska kamrater 1948 var det exempelvis en självklarhet för Myrdal att ta ställning mot ”titoismen” eller ”trotskismen” i det Jugoslavien där de partisaner som besegrat både nazister och reaktionära egna rojalister under sitt försöka att få folkförbrödring på Balkan också ville ha en relativ självständighet i relation till Moskva. Politiskt verkade han i SKU och Demokratisk ungdom och arbetade internationellt för Världsungdomsfestivalerna i Budapest 1949, Östberlin 1951, Bukarest 1953 och Moskva 1957. Han var placerad i DUV:s sekretariat i Budapest 1953.

Hans försök till uppbrott från stalinismen kommer efter Stalins död 1953 och under den tid som ”världsrörelsen” imploderar. Han tar ställning till de kinesiska ledarnas kritik av den nya reformismen i Sovjet och likt dem gör han sedan en ideologisk amalgam av den gamla stalinismen tillsammans med allt vad som sedan kommer att bjudas av de kinesiska kamraterna. Symboliken kan vi se i att han 1956 fördömde upproret i Ungern. 1968 hade han däremot definitivt vänt sin kappa bort från Moskva och öppnat upp den mot Öst-Asien och fördömde i likhet med KKP Sovjets invasion av Tjeckoslovakien…

Det mest patetiska med Jan Myrdal är den myt han själv odlar om ”att vi måste gå till läggen”. Vi ska själva ta oss igenom de tjocka böckerna, alla arkiven och försöka ta reda på vad som händer i vår värld och hur historia ser ut. Patetiskt därför att han själv aldrig gjort detta. I hans bibliotek är det massor med tomma rader, hela hyllor. I hans ymniga skriftställning finns inga referenser till all den oerhört omfattande litteratur som på olika sätt och från olika perspektiv granskat den historiska stalinismen. Myrdal har gett sig in i skarp polemik, ofta lyckat sådan, med borgerlighetens historieskrivning. Men aldrig tagit itu med den stalinism som var en kontrarevolution mot allt vad man kan kalla för ”en kommunistisk tradition”.

Därför är jag inte alls överens med Therborn om att cementera fast Jan Myrdal som nära nog en ideologisk ledfyr högt där uppe på ett torn mot himlen. En som kastat ljus över den svarta natthimlen i övrigt. ”En av Nordeuropas stora intellektuella i vår tid”, skriver han. Låt vara med ett tillägg om att han ”ofta varit oense med honom”. Jag gör ett helt annat bokslut. Med Myrdals betydande positiva roll i svensk politisk debatt under de första åren, då när Vietnamkriget blev närvarade på våra flimrandeTV-skärmar och i vårt allmänna medvetande, med detta som ett lysande undantag förmedlade han i stället under alla sina aktiva decennier en lögnaktig historieskrivning av både arbetarrörelsens historia och dess nutid. Visst var han och är en intellektuell. En dåtidens ”ungdomens förförare” med sitt ibland bländande språk. Som sådan en intellektuell som bidragit till att demoralisera och desillusionera så många av sina tidigare beundrare.

Jag vet att Göran Therborn ofta varit inte bara ”oense” med Myrdal. Han själv verkar och har verkat som en alltid levande marxist och som sådan är han och har varit en stor tillgång både för mig och för andra. Som marxist har han verkligen varit riktigt, riktigt djupt politiskt oense med stalinisten Myrdal. Varför då dessa onödiga utvikningar i ett litet tacktal?

http://kildenasman.se/2016/11/04/om-vansterpartiets-historia-kan-man-skilja-sig-fran-en-makemaka-som-redan-dott/

http://kildenasman.se/2013/03/17/var-jan-myrdal-asa-linderborgs-stora-politiska-ungdomskarlek/

http://www.leninpriset.se/prisutdelning/goran-therborns-tacktal/?fbclid=IwAR1fsDhdFE3OzOzcBVXFPt69SdAxKZJdPJvgMj6y1Qg5igZkNv_lFFykpck

När Östanvinden härskade över svensk vänsterradikalism

Publicerat 20 maj 2016 av Göte Kildén

I ett i dag berömt cirkulär från 16 maj 1966 inom Kinas kommunistiska parti, nedtecknad i namn av Centralkommittén men uppenbart efter diktamen från Den store rorsmannen själv, ordförande Mao Zedong, uppmanades medlemmarna att ”bekämpa och krossa de personer i ledande ställning som har valt den kapitalistiska vägen”. Programmet kallades för ”De sexton punkterna. Riktlinjer för Den stora proletära kulturrevolutionen”.

”Rensa ut alla monster och demoner. Det är rätt att göra uppror, att vägra är hundra procents revisionism. Bombardera högkvarteret!”, hette det något senare när Mao själv undertecknade en ledare i Folkets Dagblad. I partipressen beskrevs de våldsamma sociala och politiska konfrontationer som utlöstes som en episk strid för social rättvisa: ”På samma sätt som den röda solen stiger upp i öst lyser den aldrig tidigare skådade Stora proletära kulturrevolutionen upp landet med sina skinande strålar”.

Två år senare hade två tredjedelar av kommunistpartiets medlemmar förklarats som förrädare och kontrarevolutionärer. Även Liu Shaoqi, landets president, av Mao själv sedd som den som skulle greppa rodret efter honom. En annan legendarisk ledare, Deng Xiaoping, hade placerats på undantag. Motsättningarna mellan Kina och Sovjets ledare hade också trappats upp och rödgardister iscensatte våldsamma demonstrationer mot den ryska ambassaden i Peking. I mars 1969 kulminerade dessa i en mindre militär sammanstötning vid gränsfloden Ussuri.

Rödgardist i demonstration utanför Sovjets ambassad i Peking

Sovjets ledare var revisionister och hade blivit socialimperialister och deras ”fredliga samexistens” med imperialismen sågs som ett svek mot Kinas egen existens. Trots att Mao själv alltid varit kritisk till Josef Stalin agerande när det handlat om KKP:s politik angreps av taktiska skäl också Nikita Chrusjtjovs försiktiga uppgörelse med Stalintiden.

Kulturrevolutionen bidrog till att de gamla sprickorna i det som kallades ”Den världskommunistiska rörelsen” vidgades så att de kom i dagern i form av organisatoriska brytningar även i andra länder än Kina.

Även i Sverige föll en bit bort av det gamla Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Starkt influerade av maoismen och i samband med SKP:s försiktiga orientering bort från Moskva och namnbytet till Vänsterpartiet Kommunisterna bröt sig en mindre grupp av gamla medlemmar ut från sitt gamla hägn och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).

Portalfigurer vid bildandet. Från vänster Bo Gustafsson,

Nils Holmberg och Frank Baude.

Det nybildade förbundet samlades kring sina stencilerade alster Marxistiskt Forum och Gnistan. Medlemmarna var inte många och upplagorna på deras tidningar var inte stora. Ett liknande uppbrott tio år tidigare (även då var motsättningarna mycket skarpa mellan Moskva och Peking) hade säkert passerat ganska obemärkt.

Men nybildningen kom i ett helt annat läge. Den kom under den tid ”när allt var i rörelse” som det hette i titeln till Kjell Östberg insatta och väl avvägda bok om åren kring 1968.

En del rörde sig också åt rätt håll. Inte minst i Sverige ökade kritiken mot USA:s allt brutalare krig i Indokina. Många ville göra något själva, engagera sig i solidariten med framförallt Vietnams folk och dess militära kamp mot en avskyvärd imperialism. KFML skapade samtidigt en solidaritetsorganisation i tiden. Det blev de Förenade FNL-grupperna (DFFG), som gav denna möjlighet.

I strid med SKP:s pacifistiska budskap om ”Fred i Vietnam” betonades ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”. DFFG vann snabbt terräng, tog in hela Indokina i sin plattform, och med sin tidning Vietnambulletinen, FNL-märken och insamlingsbössor utvecklades den till den största svenska folkrörelsen i modern tid med 200 aktiva lokalavdelningar i hela landet. En framgång som tveklöst påverkade hela den svenska arbetarrörelsen till en omsvängning när det gällde synen på USA:s roll i världen.

Stockholm 1968. Olof Palme i demonstration med Nordvietnams

ambassadör i Moskva. USA:s Lyndon Johnson kallade hem sin ambassadör

från Sverige och den tidens moderatledare krävde naturligtvis Palmes avgång.

Men KFML (som 1973 bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP) höll från kuskbocken hela tiden hårt i tömmarna för det framgångsrika ekipaget. Inte i den ideologiska plattformen, men väl i DFFG:s ideologiska studiematerial, fick man på ett elegant sätt med sig sin och maoismens syn på Sovjetunionen som ”en socialimperialistisk stat”. En stor del av KFML:s många nya unga medlemmar rekryterades sedan i denna miljö.

Maoismens taktiska vänstersväng i internationell politik föll under dessa år av rörelse väl ut för KFML också när det gällde så avgörande händelser för svensk politik som Pragvåren och Maj 68 i Frankrike. Med sitt halvdana uppbrott från Moskva hade Vpk svårt att hantera Praginvasionen. Det egna stora och här hemma mycket ansedda broderpartiet i Frankrike hamnade på kollionskurs med den franska revolten Maj 68. Den tyske socialisten Karl Liebknecht hade talat om ”ungdomen som revolutionens stormsvala” och för Vpk:s del innebar det att Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) lämnade det egna boet 1970 för att sedan delas i Förbundet Kommunist (FK) med tidningen Röda Arbetet och Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) med tidningen Stormklockan. Majoriteten i MLK var likt KFML maoistiskt präglat, men också på samma sätt inskolad i gammal stalinism. Minoriteten i FK var antistalinistisk men i synnerhet under sin första tid bar gruppen med sig en hel del maoistiskt tankegods.

Den svenska vågen av vilda strejker som inleddes med den oerhört omvälvande Stora gruvstrejken 1969-70 visade också för alla oss som engagerats i internationell solidaritet att klasskampen levde också i Sverige. Genom träget solidaritetsarbete fick KFML nya kontaktytor och en del medlemmar också i traditionell arbetarklass.

Den svenska maoismen hade sin skördetid under åren kring detta decennieskifte. KFML byggde med organisatorisk talang upp bokförlag och bokhandelskedjan Oktober med som mest ett fyrtiotal boklådor runt om i landet. Veckotidningen Gnistan gick ut i en upplaga på som mest 14 000 ex. I början kunde inte ens de på egen hand framgångrika utbrytarna i KFMLr hejda expansionen. Bägge förbunden hade fortsatt tillväxt. ”Östans vindar härskar över Västan” hette det fortfarande i Kina och det gällde även för svensk vänsterradikalism. Ledarna bakom KFMLr (numer Kommunistiska Partiet) med sin veckotidning Proletären hade samma grundskolning i stalinism, de var stansade ur samma formar som sina kamrater i KFML. Frank Baude från ”errarna” och Nils Holmberg från KFML hade exempelvis varit politiska färdkamrater i många år. Här är inte plats för att reda ut alla skiljelinjer dem emellan, men bortsett från den inympade maoismen tog de olika strömningarna fasta på två olika stalinistiska epoker. Errarna tog fasta på den Tredje periodens vänstergir under tidigt 1930-tal. KFML betonade i stället de senare folkfronternas högerpolitik.

KFMlr tog fasta på stalinismens ”Den tredje perioden”. I själva verket inte ”klass mot klass” utan snarare stalinister mot ”socialfascismen” (socialdemokratin).

Själv väntade jag på att fylla tjugo år när kulturrevolutionen började storma fram. Min väg till radikal vänsterpolitik hade gått via en hel del kontakter, diskussioner och studier i Göteborgs anarkosyndikalistiska miljö och jag hade hunnit gå i en egen närkamp med stalinismens decennier av regelrätt politisk kontrarevolution i Sovjetunionen (studier) och kunde inget annat än häpna och faktiskt chockas över maoismens svenska företrädare. Visst. Det var helt rätt att både göra uppror och bombardera högkvarteret. Men för den som ville gick det också lätt att se att kulturrevolutionen inte alls handlade om social rättvisa. Blygsamma försök som gjordes, bland annat av arbetare i Shanghai att få till stånd rådsdemokrati i ”Pariskommunens anda” som det förkunnats under Kulturrevolutionens allra första skede slogs ner med skoningslöst våld. Personkulten kring Mao var avskyvärd och stick i stäv mot alla tankegångar i marxismen. Det var uppenbart att det hela var en kamp mellan olika byråkratiska partifraktioner med de breda kinesiska folklagren som de stora förlorarna. Ekonomin slirade baklänges. Över en miljon människor ska ha dödats. Miljoner andra förnedrat och förflyttas. Flera tusen av Kinas mest värdefulla artefakter från sin långa historia förstördes.

Två gamla ledare i KKP förnedras som ”kapitalistfarare” och ”förrädare” i en massdemonstration 1967 i Shenyang.

Hur kunde så många unga människor, ofta ganska förnuftiga sådana, med tillgång till böcker och möjlighet till kritisk eftertanke, hamna i en sådan politisk idioti? Det var svårt att förstå – och det är fortfarande svårt att förstå. Minns I maj ett år i Göteborg. Tydligen ska det ha blivit något misstag när ”errarna” beställde sin I majknapp. Visst, det skulle ha varit ett porträtt av Mao, men måtten blev tydligen helt fel. Stolt fick ett tusental anhängare gå runt med en bild av Mao stor som en blaffig rödmanet på sina jackor. ”Vad gör det”, sa man till mig. ”Han är så stor”.

Mitt eget val blev att bli medlem i den lilla och organisatoriskt sköra men ideologiskt starka och modiga Fjärde Internationalen. Den enda internationella rörelsen med sitt ursprung i den gamla arbetarrörelsen som vid den här tiden kunde ge en något så när förståelse av det som skett och det som skedde runt om i världen och i Sverige. Tillsammans med några andra kamrater bildade vi 1969 gruppen Revolutionära Marxister (RM) som senare i förening med delar av Bolsjevikgruppen satte Revolutionära Marxisters Förbund på fötter. Föregångare till dagens Socialistiska Partiet.

Tillbakagången för den svenska maoismen började nog egentligen redan 1972 när USA:s president Richard Nixon helt överraskande besökte Kina och Peking. I det engelska språket har denna så oväntade diplomatiska manöver haft så stort intryck att begreppet ”Nixon in China” blivit en metafor som betyder att en politiker gör ett helt oväntat lappkast. Gustav Fridolin gjorde exempelvis en ”Nixon in China” när han var med och godkände regeringens nya flyktingpolitik. Även för Kinas del var besöket omskakande och runt om i världen fick olika maoistiska avläggare nu efterhand klart för sig att det var Sovjetimperialismen som var huvudfienden i kampen. I konsekvens med detta fick även svenska maoister nu försvara de mest absurda kinesiska ställningstaganden när det gällde utrikespolitik. Alltifrån ett stöd till Shahens Iran till Kinas och USA:s gemensamma försvar för Pol Pots Kambodja. Kina försökte till och med straffa Hanoi militärt när vietnameserna störtade Pol Pot genom att invadera en del av Vietnams nordliga provinser. Ett försök som dessutom blev ett fiasko. Andra såg Kinas avståndstagande från MPLA i Angola som ett fullständigt svek. I Kina pågick en lågintensiv terror ända fram till Maos död 1976.

Motståndets triumf! En kinesisk stridsvagn förstörd av vietnameserna 1979 när de framgångsrikt slog tillbaka anfallet från ”kamraterna” i norr.

Det brukar sägas att segrarna skriver historien. För Kinas del innebär det i dag att segrarna valt att inte skriva alls. Åren efter den långa terrorn innebar att Mao på sätt och vis fick rätt. Deng Xiaoping som satts på undantag kom tillbaka och blev symbolen för den väldiga politiska rekyl och totala scenförändring som kom för att få i gång den nerkörda ekonomin. En utveckling som förmodligen påskyndades av just Kulturrevolutionens fiasko med många alltför radikala kollektiviseringsprojekt. Hans ord om att ”Det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar råttor” blev temat för den våldsamma privatisering som skett. Marknaden härskar om än under en hård partidiktatur. Partiledningen kring Xi Jinping vill uppenbart inte uppmärksamma minnet av Kulturrevolutionens tragiska tio år. Detta trots att många av dem som i dag har makten själva drabbades på olika sätt. I första hand handlar tystnaden givetvis om att detta smutsar ner det egna partiet och dess historia. Partinamnet och partiets historiska verk ska förknippas med stabilitet och framsteg. Mao Zedong med den Långa marschen och den nationella självständigheten 1949. Inte med det katastrofala Stora språnget eller med den lika katastrofala Kulturrevolutionen. I andra hand var Kulturrevolutionen ett nationellt trauma som många miljoner människor helt enkelt inte vill hantera igen. Allt för många var inblandade.

I går hyllade de salvelsefullt Kulturrevolutionens vansinne. I dag accepterar samma människor Bashar Assads bombterror i Syrien som något mindre ont.

I Sverige är det inte så många människor som fortfarande letar runt bland de fallna resterna efter maoismens en gång så grandiosa parnass. Jan Myrdal finns kvar och tycks till en del ha gått ner sig i reaktionär nationalism. Hans positiva skrivningar om Marine Le Pens Nationella Fronten i Frankrike skrämmer. Men många som var med och ändå finns kvar har ett gemensamt grundackord som går igen oavsett om det gäller en Stefan Lindgren (en gång chefredaktör för Gnistan, numer Putins språkrör i Sverige) eller de forna maoisterna i dagens Kommunistiska Partiet. Det är ett grundackord där man i internationell politik underordnar eller helt nonchalerar klassmotsättningar och klasstrider i en stat för olika regeringars allianser mot det som betraktas som ”huvudfienden”. I sin egen uppgörelse med maoismen (två år efter Maos död och tolv år efter Kulturrevolutionens inledning!) skriver exempelvis Kommunistiska Partiet helt riktigt att:

”Så försvarade turkiska maoister på 1980-talet Nato-generalernas militärkupp 1980 med argumentet att den stärkte kampen mot socialimperialismen. Att den samtidigt gav arbetarklassen en fascistisk diktatur ansågs underordnat.”

Men partiet kan ändå själv i dag försvara regimen i Iran eller Assadregimens blodiga diktatur med argumentet om att detta stärker kampen mot USA-imperialismen. Ränderna tycks aldrig gå att tvätta bort. Inte är det bättre att vara Assads ideologiska fotsoldater i Sverige än att försvara 1980-talets militärjunta i Turkiet…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Kulturrevolutionen 50 år, den svenska maoismens historia

Från lokomotiv till släpvagn.

Publicerat 7 sep 2015 av Benny Åsman

Fyra tusen miljarder dollar har gått upp i rök på den kinesiska börsen. Bilder på förlorare med tomma ögon rullas ut i världspressen som talar om en krasch med många förlorare. Enligt finansmedia finns det omkring nittio miljoner småsparare som spelat på börsen. Som alltid när det uppstår en spekulationsbubbla är det de som sist hoppar in i virveln som kommer ut först, knäckt och med tomma fickor. Ändå är den kinesiska börsen av liten betydelse för landets ekonomi. Det är mindre än tio procent av hushållen som innehar aktier medan det är över sextio procent i exempelvis USA.

Den verkliga krisen som har stor betydelse för världsekonomin och som håller byråkraterna i Peking vakna finns i den reella ekonomin. Missförstå mig rätt. Finans och börser är också reella men i fallet Kina är börsens betydelse som sagt liten jämfört med i USA eller Sverige för delen. Den varuproducerande industrin finansierar sig på andra sätt än via aktieemissioner.

I snart trettio år har landets ekonomiska tillväxt varit tvåsiffrig och genomgått en historisk omvandling från ett extremt fattigt land med den stora majoriteten av befolkningen boende på landsbygden till att över hälften av befolkningen sedan ifjol är bosatt i urbana industricentra och megapoler som Shanghai med sina 22 miljoner människor.

Det är den snabba omvandlingsprocessen som nu verkar gå in i en långvarig kris där ekonomiska motsättningar och ekologiska barriärer reser sig. Ekonomisk expertis hävdar sedan länge att landets tillväxt måste ligga över sju procent av bruttonationalproduktion för att de 80 miljoner ungdomar som varje år stiger in på arbetsmarknaden ska kunna sysselsättas. Pekings prognos för 2015 ligger på sju procents tillväxt. Men mycket talar för att det är långt över den verkliga tillväxten som enligt finanspressen snarare kommer att ligga mellan fyra till fem procent.

Sett till regimens extremt expansiva ekonomiska politik under och efter den internationella finanskraschen 2007-2008 är ett slutresultat på en för Kina så medioker tillväxt ett nederlag för den enväldiga partiledningen som är beroende av att ses som garanten för stabilitet och ekonomiska förbättringar.

Den expansiva politiken, med låga räntor, i det närmaste obegränsad tillgång till lån för lokala regeringar och statliga industrier ledde till en investeringsboom utan like, allt för att hindra den internationella finanskrisen att slå hårt i Kina. Den av regimen oönskade baksidan av stimulanspaketen är den enorma överproduktionskris som formades, framför allt i byggbranschen och nära beroende industrier som cement-, stål- och annat byggmaterial. Sedan början av 2015 har också bilbranschen stora svårigheter med starkt sjunkande försäljning.

Inte mindre än 24 nya städer har byggts per år sedan krisen 2008. Men köpare av lägenheter och villor finns inte där och seriösa beräkningar antyder att närmare 50 miljoner lägenheter står tomma eller halvfärdiga i de ”spökstäder” som regionala regeringar byggt. Lyxprojekt som ”Jingjin New City” i närheten av den numera ökända hamnstaden Tianjin står tomma. Två tusen villor har redan byggts och fyra tusen till är planerade. Om de blir av verkar inte troligt eftersom en stor del av de redan färdiga villorna är tomma eller övergivna. De generösa krediterna som finansierat de regionala myndigheternas byggboom har getts av de statliga investeringsbankerna.

Resultatet av den ohämmade kreditgivningen är ett skuldberg i samhället som saknar motstycke. De samlade skulderna i landet, privata och offentliga, har fyrdubblats från 2007 till 2014, upp från 7 tusen miljarder dollar till 28 tusen miljarder dollar vilket är 244 % av BNP. Ett skuldberg som kan ge skrämselhicka för fler än tyske finansministern Schäuble.

Den förda ekonomiska politiken kan verka irrationell sett till den enorma överproduktionen i vissa branscher och de gigantiska investeringarna i infrastruktur som i många fall är ”motorvägar till ingenstans”. Förklaringen är politisk. Kommunistpartiets byråkratiska envälde är beroende av tillväxt till varje pris. I det oskrivna avtal mellan befolkningen och diktauren som fungerat i ett par decennier gäller principen –ni håller käften och vi levererar höjd levnadsstandard. Det är källan till den stabilitet som omvärldens maktelit beundrat och hyllat.

Därför är den stagnation som överproduktionen skapar ett starkt hot mot härskarna i Peking. Det hotar deras legitimitet och kapacitet att leverera vad som befolkningen förväntar sig. Så har exempelvis lönerna i genomsnitt ökat med 10 procent per år vilket den ekonomiska krisen nu kan sätta stopp för.

Krisen 2007-08 kunde regimen möta med det enorma stimulanspaket som sattes in. Det fick även internationella följder. På grund av den kinesiska ekonomins storlek och den samtidiga recessionen i USA och Europa tog Kina för första gången i historien över rollen som världsekonomins lokomotiv. Kinas import av råvaror höll uppe världshandeln och gav för ett tag länder som Brasilien, Ryssland och Sydafrika draghjälp och förhoppningar om en lysande framtid. Brasiliens industrier stagnerade medan regimen och landets kapitalister satsade stort på råvarusektorn för export till Kina som tycktes kunna sluka hur stora volymer som helst.

De förhoppningarna är nu grusade. Kinas import av råvaror har minskat drastiskt sedan mitten av 2014 och investeringarna i byggsektorn ligger nere. Det är i första hand Brasilien som drabbats när nu det kinesiska lokomotivet stannat av och självt är i behov av draghjälp. Vad det kommer att betyda för världsekonomin återstår att se. Det är inte givet att USA eller Europa kan hålla uppe farten på tåget.

Den senaste tidens drastiska utveckling på börserna i Kina och byråkratins ekonomiskt politiska zig-zag-svar visar att en rad oförenliga målsättningar omfattas av den härskande eliten i Peking och ”mandarinerna” i landets regioner.

Centralmakten är beroende av en stark tillväxt för att bevara sin politiska legitimitet. Därför har landets statliga banker gett i stort sett obegränsade billiga krediter till de regionala regeringarna och de statliga industrierna. Men eftersom i många fall personer i den lokala makteliten samtidigt är de största kapitalisterna blir det vinstgivande att investera i projekt som inte skulle genomföras utan överflödet av statliga krediter som lagras på skuldberget.

Det är också en klar motsättning mellan partiapparatens behov av att kontrollera allt i samhället samtidigt som den säger att marknaden ska styra produktion och konsumtion. Sättet att hantera börskrisen är ett tydligt exempel på partiledningens zig-zag mellan oförenliga mål. Så sent som i april i år hyllade regeringen börsernas luftfärd och manade befolkningen att ”spara” på börsen. –Vi har bara sett början på uppgången, hävdade premiärministern.

Två månader senare börjad bubblan spricka och de av propagandan stimulerade småspararna som hoppat på tåget sist att tappa alla sina ”besparingar”. I ren panik beordrade Peking statliga banker och aktiemäklare att stödköpa aktier, det vill säga hålla trycket uppe i spekulationsbubblan. Flera hundra miljarder dollar lyckades stoppa raset i ett par dagar. Sedan började det på nytt pysa ur bubblan, med ett lappkast i Peking som följd.

Stora aktieägare förbjöds att sälja och ett tusental börsnoterade bolags aktier drogs tillfälligt bort från marknaden. Det bestående resultatet av regeringens motsägelsefulla agerande är kanske inte ekonomiskt i första hand. Börsens roll i Kina är som sagt inte stor. Men en politisk myt har delvis raserats, nämligen den att den kinesiska statsledningen är en skicklig administratör med överblick av vad den gör. Att samtidigt stimulera de ”fria marknadskrafterna” och behålla en stark kontroll över allt som sker i samhället är inte möjligt i längden.

Samma motsättning kommer till uttryck i de ständiga kampanjerna mot korruption och maktmissbruk. Det finns många skildringar av hur korruptionen är en del av vardagen i hela samhället, ifrån minsta by upp till toppen av statsapparaten. I den speciella form av kapitalism som utvecklats i Kina är den lokala kapitalisten oftast också den lokala chefsbyråkraten och så vidare upp i toppen där partichefernas söner och döttrar är familjernas kapitalister. President Xi-Jinpings pågående kampanj mot korruptionen ska mer ses som en intern partistrid mellan olika fraktioner inom partieliten än som ett seriöst försök att stoppa korruptionen.

Så länge Kina förblir en diktatur styrd av ett partis envälde kommer korruptionen och maktmissbruket att bestå och göra det allt svårare för Deng Xiaopings efterföljare att framstå som garanter för ökad välfärd och social stabilitet.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Kina, USA, Kris

Global recession eller värre?

Publicerat 27 okt 2014 av Benny Åsman

Svara

På nytt hörs skrämda röster i finansvärlden. Knappt har pratet om att ”återhämtningen är här” hunnit drabbas av tvivlets skuggor och redan sjunker världens börser och råvarupriserna, inklusive priset på olja.
Vart tog den utlovade tillväxten och jobben vägen? Är en ny kris på väg? Det verkar så. För att sammanfatta vad som följer i den här artikeln kan vi säga att mycket tyder på att världsekonomin kan komma att gå in i en ny allvarlig samordnad kris.

De mörka skuggorna på horisonten är många. Det saknas lokomotiv som kan dra världsekonomin med sig i en för kapitalägarna acceptabel tillväxt.
-Kina har av olika anledningar tappat farten och kommer i år att öka sin BNP med bara cirka 7 procent. Det är den lägsta tillväxten sedan krisen i landet 1990. Under finanskrisen 2008-2011 höll Kina uppe mycket av tillväxten i världen och drog hela lasset tack vare den omfattande importen av råvaror.
-Brasilien kan inte ensamt spela en ledande roll, inte ens som en del av de så kallade Bric-länderna. Speciellt inte i dag eftersom landet är inne i en recession för andra kvartalet i rad.
-I USA ser ekonomerna ett hopp. Som enda land i OECD, tillsammans med Tyskland, har USA:s BNP passerat nivån före finanskrisens utbrott 2007. Ändå är det tveksamt om USA ska kunna ge världsekonomin den draghjälp som det gett många gånger förr.
-Eurozonen vill experterna helst glömma bort. Till och med Tyskland har en tillväxt som närmar sig nollstrecket och resten av kontinenten är till större delen redan inne i en recession som riskerar att utvecklas till ett ”japanskt syndrom”, det vill säga en deflation med alla konsekvenser det för med sig. De nyliberala regeringarnas åtstramningspolitik skapar en social katastrof för kontinentens arbetande befolkning. Det som presenteras som den ”enda vägen” bär rätt in i fördärvet.
Flera faktorer samverkar just nu i riktning mot en globalt utbredd recession som kan bli något ännu värre. Det är utvecklingen i de tre huvudsektorerna av världsekonomion, USA, Kina och Europa, som kommer att avgöra den närmsta framtiden.

Vilken väg går Kina?
Enligt den kinesiska regeringen kommer tillväxten att stanna vid 7,3 procent för innevarande år. Det är den lägsta takten sedan 1990 och anses ligga under den nivå som krävs för att antalet jobb som skapas klarar av befolkningstillväxten. I decennier har den ekonomiska tillväxten legat över 10 procent och tillsammans med landets enorma storlek har det spelat en stor roll för världsekonomin. Nu kan det vara slut på det. Den största boomen i landet är sedan flera år nybyggandet av kontor och lägenheter. En stor överkapacitet har byggts upp och nu står mer än 10 miljoner nybyggda bostäder tomma. Försäljningen av bostäder har sjunkit med 11 procent hittills i år.

Den kraftiga nedgången i byggbranschen skapar stora problem för resten av ekonomin. Stålproduktionen och cementtillverkning lider nu av stor överkapacitet som i sin tur kan sprida sig till andra sektorer. Det innebär också att länder som Brasilien drabbas hårt eftersom exporten till det råvaruhungrande Kina varit den principiella drivkraften i Brasilien, som nu i stället möter hård motvind.
För att hålla tillväxten uppe, trots den industriella överkapaciteten och hushållens låga konsumtion, har ledarna i Peking släppt loss en flod av krediter över landet för att stimulera de regionala myndigheterna att investera i infrastruktur, vilket ofta resulterar i broar till ingenstans eller blänkande köpcentra utan kundunderlag.
Baksidan på de finansiella stimulanspaketen är en allt större skuldsättning, både offentlig och privat. Den totala skulden har gått upp från 147 procent av BNP 2008 till 251 procent i juni i år. Det är inte bara högt, det är extremt högt och många lån som nu ligger ute kommer inta att kunna betalas tillbaka. Speciellt eftersom det redan råder deflation i Kina, vilket automatiskt gör tagna lån mycket mer kostsamma att betala tillbaka. Grossistpriser för industrivaror har enligt Financial Times sjunkit i 32 månader i följd.
Utan den kinesiska centralmaktens enorma reservvaluta i dollar skulle antagligen det kinesiska banksystemet explodera under de osäkra lån som getts till både offentlig och privat verksamhet. Men det kommer Peking att göra allt för att undvika även om det innebär att stora mängder lån avskrivs och förs över på centralbudgeten. Det är dock en kortsiktig lösning som släcker elden med nytt bränsle. Den aktuella situationen av extrem överkapacitet i flera av de tunga industribranscherna kan inte lösas med penningpolitik. Därför kan statsledningen bara skjuta krisen framför sig. Vilket alltid är något jämfört med situationen i Europa.

Återhämtning utan jobb.
I USA har industri och finans kommit över krisen som tog fart 2007 på ett bättre sätt än i Europa. Skillnaden heter stimulanspolitik kontra åtstramningspolitik. Medan eurozonens BNP fortfarande ligger under nivån 2007 kunde USA redan 2011 komma tillbaka till nivån 2007 för att sedan nå index 107,3 andra kvartalet 2014 om index börjar med 100 första kvartalet 2008.
Samtidigt har produktionskostnaderna för den amerikanska industrin minskat sedan 2008 främst tack vare de sjunkande oljepriserna. USA har på några år blivit en lika stor oljeproducent som Saudiarabien tack vare den extremt miljöovänliga frackingmetoden. Men det är inte hela orsaken. I kostnaderna för kapitalet ingår också de arbetandes löner och där har vi sett en utveckling sedan 2007 som slår alla andra större ekonomier på fingrarna ur kapitalets synpunkt.
USA är det enda land i OECD där genomsnittsinkomsten ökat från 2007 till 2013 samtidigt som medianinkomsten minskat. Medianen är den lön som ligger mitt på skalan med lika många löntagare under som över. Kombinationen högre genomsnitt med lägre median har bara en förklaring: en allt mer ojämlik fördelning av inkomsterna. Från 2007 till 2013 har medianinkomsten i USA sjunkit från 53 000 dollar till 46 700 dollar. Det vill säga att mer än hälften av de lönearbetande i USA har fått se sina realinkomster minska de senaste sex åren.
Trots det har genomsnittsinkomsterna stigit. Det vill säga att den lilla eliten i toppen, omkring tio procent av befolkningen, har tagit till sig så stora inkomstökningar att det mer än väl upphäver att 90 procent fått lägre eller stagnerande inkomster. Eftersom BNP i USA ökat snabbare än de stagnerande/sjunkande lönerna har vinsternas andel av det producerade mervärdet ökat kraftigt det senaste årtiondet. Tusentals miljarder dollar har omfördelats från de arbetande till kapitalägarna i landet. Från början av 90-talet till i dag har de rikaste 3 procenten av befolkningen ökat sin andel av de samlade rikedomarna från 44,8 procent till 54,4 procent medan 90 procent av innevånarna sett sin andel sjunka från 33,2 procent till 24,7 procent.
Vart tar kapitalet vägen? Om det investeras produktivt skulle det synas i form av fabriker, transportmedel och allmän infrastruktur. Men en allt större del av vinsterna används inte till nyinvesteringar utan till utdelning till ägare av aktier och andra värdepapper. Den enorma ansamlingen av rikedomar i den högsta toppen av samhället är bevis på hur vinsterna används. I stället för att investeras placeras rikedomarna i den finansiella karusellen och bidrar till ständigt återkommande spekulationsbubblor som periodvis exploderar i finansiella kriser.

Bilden av ett USA som återhämtar sig efter krisen är inte fullständig. Visserligen har den officiella arbetslösheten minskat. Men antalet personer sysselsatta har bara ökat i måttlig omfattning. Hemligheten är att ett stort antal av de som blev arbetslösa under krisen 2008-11 aldrig kom tillbaka till arbetsmarknaden och försvann ut ur statistiken. Det syns på sysselsättningsgraden, det vill säga hur stor del av befolkningen i aktiv ålder som har ett jobb. I januari 2008 var 66,2 procent av de i aktiv ålder sysselsatta. I juni 2014 var siffran nere i 62,7 procent. Vi talar alltså om 4-5 miljoner personer som inte fick del av ”återhämtningen”.
Låga investeringar i framför allt infrastruktur och den allt ojämnare inkomstutvecklingen innebär att de amerikanska hushållen inte kan fungera som den motor för världsekonomin som de gjorde innan kraschen 2008. Det var en boom byggd på allt större individuell skuldsättning. Det reptricket går inte att upprepa för tillfället eftersom de flesta fortfarande sanerar sina skulder. Så även om USA:s ekonomi håller högre fart än Europa och Japan kommer Uncle Sam inte att kunna dra med sig resten av världsekonomin i ett nytt uppsving inom de kommande kvartalen.

Utveckling av medianlön och genomsnittslön 2002-2012. Utvecklingen i USA är unik. Medianen har minskat medan genomsnittet ökat. Det visar på den extrema ojämlikheten i fördelningen av inkomsterna.

Ett modernt Atlantis?
Enligt många experter i finanspressen är Europa på väg att möta samma öde som det mytomspunna Atlantis. Inte riktigt försvinna i havets djup, men falla samman som ekonomisk stormakt.
Tillväxten i eurozonen som helhet ligger nära noll, inflationen håller på att gå över i deflation och närmare 30 miljoner personer är arbetslösa. I stort handlar det om en kris som tillverkats av kontinentens nyliberala politiker. Ett enda recept har skrivits ut till alla länder –åtstramning och åter åtstramning.
Till och med finansdrakar som Financial Times och The Economist varnar för att den ekonomiska politik som påbjuds av Bryssel och dikteras av den tyska regeringen ska leda till en deflationistisk spiral och en depression. Sex år av nyliberal åtstramningspolitik förklarades ha två huvudmål. Resultatet av den förda politiken är det rakt motsatta till de officiellt uttalade målen.
-Sänkta skatter och utgifter för företagen och minskade offentliga utgifter skulle leda till ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Resultatet blev det motsatta. Med ett par undantag är nu hela eurozonen nere i nolltillväxt eller recession. Närmare 30 miljoner arbetslösa vittnar om vad som skett med jobben tack vare sex års svångremspolitik.
-De offentliga skulderna skulle saneras med åtstramning av medlemsstaternas utgifter. I stället har politiken drivit hela kontinenten in i nolltillväxt eller recession vilket automatiskt lett till att skuldernas andel av BNP ökat.

De rikas andel av inkomsterna har ökat i alla större industriländer.

Vad ska man kalla politiker som driver en politik som leder till motsatt resultat än de uttalade målsättningarna? Okunniga amatörer eller kanske rent av korkade? Men det finns en alternativ förklaring. De uttalade målsättningarna är kanske inte de verkliga målsättningarna.
I land efter land driver regeringarna i Europa samma linje –minska de statliga utgifterna, jaga de arbetslösa med blåslampa, ge gåvor till företagen och hålla kapitalägarna skadelösa från de sanslösa risker och spekulation som de ägnat sig åt. Att med alla medel minska statsskulden är inget annat än att med alla medel se till att ägarna av statsskulden går oskadade ur krisen. De banker, fonder och stenrika individer som har stora poster av statsobligationer ska betalas till fullo om det så leder till recessioner, depression och djup social kris. Grekland är det laboratorium där politiken testas till fullo för att se var gränsen går innan det sker en social explosion.
Att de rika inte lider någon nöd av krispolitiken bevisar EU-kommissionens rapport om skatteflykten inom Europa. Varje år sedan 2008 förlorar de europeiska staterna ett tusen miljarder euro i skatteintäkter på grund av bolags och rika individers skatteflykt till de så kallade skatteparadisen. Där finns de pengar som politikerna säger inte finns när skolor, vårdinrättningar och den offentliga servicen slås sönder av det nyliberala korståget.
Så vad är svaret på frågan i rubriken ovan? Global recession eller värre? Att vi går in i en global recession verkar vara klart. Just nu saknas det ett lokomotiv som kan dra resten av världsekonomin med sig. Om det ska bli värre är mindre en fråga om ekonomi än politik. Om den nuvarande nyliberala åtstramningspolitiken inte ersätts av en mer expansiv ekonomisk politik kommer det grekiska folkets öde att bli norm i Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, USA, KIna, Tillväxt, BNP, Kris, Depression,

-Vi kräver en verklig demokrati!

Publicerat 29 sep 2014 av Benny Åsman

Tiotusentals ungdomar i Hongkong demonstrerar sedan en vecka tillbaka för en verklig demokratisk valprocedur i den förra brittiska kronkolonin. Britternas hundrafemtiofemåriga ”lån” av Hongkong gick ut 1997. I förhandlingar mellan Deng Xiao-ping och Margaret Thatcher lämnades kolonin tillbaka till Kina i utbyte mot ett löfte att formeln ”en nation-två system” skulle råda och att allmänna val skulle gälla på halvön.
De massiva protesterna handlar om löftet att guvernören för Hongkong ska väljas fritt. Ett löfte som Peking aldrig uppfyllt.

I början av september publicerade Peking en ny vallag som formellt säger att allmänna val ska hållas 2017. Men i praktiken handlar det om vad demokratidemonstranterna ironiskt kallar ”iranska val”. De kunde lika gärna kalla dem ”kinesiska val”. För att ställa upp som kandidat till guvernörsposten krävs att en valkommission på 1 200 medlemmar ger grönt ljus utifrån kriteriet att en kandidat måste vara lojal med regimen i Peking.
Protesterna började med att studenter började bojkotta lektioner på universitet och skolor. En grupp campade utanför regeringsbyggnaden. Det var i lördags när tusentals ungdomar försökta ansluta till protesterna utanför regeringsbyggnaden som kravallpolisen börjad skjuta tårgas och pepparspray mot demonstranterna.

-Gå hem, bryt inte mot lagen, stör inte den allmänna ordningen så att kollektivtrafiken störs, var det enda budskap som den av Peking utsedde guvernören Leung Chun-ying hade att säga till de protesterande ungdomarna som tydligen inte förstod vad han sa eftersom de stannade kvar på gatorna och tusentals fler anslöt till protesterna som spred sig till andra delar av Hongkong, bland annat de chicka affärskvarteren i Causeway Bay och till andra sidan av hamnen till Mong Kok och Kowloon. I dag måndag anslöt lärarnas fackliga organisation till protesterna genom att utlysa strejk.
I Peking ser ledarna med fasa på de nya protesterna i Hongkong eftersom de i sista hand kan hota deras maktpositioner. På det kinesiska fastlandet går det inte en dag utan lokala uppror mot maktmissbruk, korruption och miljöförstörelse och strejker för bättre löner. Men det finns ingen nationell rörelse för demokratiska fri- och rättigheter att tala om.

Även om det troliga resultatet på kort sikt för protesterna i Hongkong är att repressionen kommer att ta ut sin rätt kan de på längre sikt bli en förebild för miljoner och åter miljoner kineser på fastlandet. Trots att Peking blockerar Instagram för att hindra bilder från protesterna i Hongkong att ses av den kinesiska allmänheten och blockerar sökord som ”tårgas” på internet är det uppenbart att informationen om kampen för reell demokrati i Hongkong kommer att spridas vidare utanför den gamla kronkolonins gränser.

Läs även andra bloggares åsikter om Kina, Hongkong, Peking, Demokrati, Tårgas

Nyliberala «sanningar » och hårda fakta

Publicerat 28 jul 2014 av Benny Åsman

De nyliberala teserna om den fria marknadens gudomliga gåvor har sina begränsningar. Lita kalla fakta räcker för att kläda av de till leda upprepade ”sanningarna”.

Ett, att en minskad offentlig sektor skapar fler valmöjligheter och större frihet för individen. Det stämmer varken i de högt industrialiserade länderna eller ännu mindre i global skala. I tabellen här under visas skattetryckets andel i % av bruttonationalprodukten i länder med olika styrelseskick. Det är ett mått så gott som något annat för att mäta den offentliga sektorns tyngd i ekonomin. Alltför stora slutsatser kan inte dras av tabellen. Men den visar i alla fall att det inte finns något samband mellan individernas frihet och statens omfång.

Källa: Andre Balilari &Thomas Brand , 2009

Vi ser att med nästan inget undantag är det i länder med en stor offentlig sektor som den parlamentariska demokratin är rådande styrelseform.
Självfallet är det till stor del andra historiska fakta som förklarar att alla stater med ytterst liten offentlig sektor också är diktaturer eller auktoritära regimer. Ändå visar tabellen åtminstone att den nyliberala idén att en mindre offentlig sektor leder till större frihet saknar grund i vår krassa värld.

Två, att lägre skattetryck stimulerar den ekonomiska aktiviteten så att det personliga initiativet inte hämmas av en invaderande stat. Det leder då enligt teorin till totalt ökade privata inkomster i samhället vilket kommer alla till del. När vattnet stiger lyfts alla båtar samtidigt, heter det. Tesen är grundfalsk eftersom inkomstklyftorna blir allt större. Alla båtar lyfts lika mycket av högvattnet. I de ekonomiska farvattnen är det dock vissa båtar som rider på högre vågor än andra.
I tabellen här under visas skattetrycket i olika länder och kvoten mellan inkomsterna för den högsta tiondelen av inkomsttagarna och den lägsta tiondelen på löneskalan.

Källa: OECD

I de länder som har den största offentliga sektorn är löneskillnaderna lägst, bland annat tack vare ”välfärden”, det vill säga transfereringar i form av bidrag och försäkringar till de med de lägsta inkomsterna före skatt. Medan den bäst lottade tiondelens inkomster i Norge är bara 2,8 gånger större än tiondelen i botten är samma kvot i USA 6,4.

Tre, att minskad offentlig sektor leder till högre tillväxt, mätt i procent av BNP.

Okey då, brukar nyliberaler svara på faktum att ojämlikheten ökar mest i stater med den minsta offentliga sektorn. Men det kompenseras av att det blir högre ekonomisk tillväxt i mindre reglerade ekonomier med små offentliga sektorer, sägs det. I tabellen under ser vi att också det argumentet saknar fakta att luta sig emot.

Källa: OECD

Tabellen ger ingen klar tendens åt vare sig ena eller andra hållet. Under decenniet mellan 2001 till 2011 har den genomsnittliga tillväxten varierat relativt kraftigt mellan olika länder, alltifrån Japans stagnation under 1 procent per år till Sveriges genomsnitt på 2,3 procent för samma period. Om något har tillväxten i genomsnitt varit en aning högre för de fyra länderna med skatternas andel över 40 % av BNP jämfört med genomsnittet för de fyra (Japan borträknat) under 40% av BNP. Kaalkylen visar 1,70 % i tillväxt mot 1,58 %. Inte mycket att hänga upp sig på, förutom om man vill bevisa att det blir högre tillväxt när den offentliga sektorn sätts på svältkur.

Egentligen är kalla fakta i tabellerna ovan inget märkligt. Det märkliga är att det nyliberala mantrat fortsätter att malas dag ut och dag in. I tabellerna här ovan finns inte utvecklingen i Europa 2011-2014 med i beräkningen. Den ekonomiska stagnationen som alla ”svältpaket” bidragit till är ytterligare bevis för att de nyliberala teserna bara är hårdnackad ideologi.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Tillväxt, Politik, EU, USA

En titt bakom den kinesiska muren

Publicerat 2 apr 2014 av Benny Åsman

Den hittills största korruptionsskandalen i Kina har avslöjats. Chefen för landets inre säkerhet, Zhou Yongkang, har avsatts och väntar tillsammans med ett hundratal släktingar och nära vänner på att ställas inför rätta.

Zhou Yongkang är den högst uppsatte personen i den kinesiska partiapparaten som störtats från sin post sedan 1949. Han tillhörde de nio män som sitter i den politiska byråns permanenta exekutiva kommitté. Som chef för den inre säkerheten i landet var han dessutom kanske landets mäktigaste man. Säkerhetstjänstens årliga budget sägs uppgå till 100 miljarder dollar enligt Financial Times, vilket är lika med de militära utgifterna.

Zhous abrupta fall låter oss se in över den kinesiska muren, se in i ett system som för det mesta visar upp en enad fasad utan sprickor och fula fläckar. Alltsedan utropandet av den kinesiska republiken 1949 har kommunistiska partiets ledning regelbundet dragit igång kampanjer mot korruption i statsförvaltningen och partiet. Någon enstaka höjdare som hamnat i onåd och som politiska byråns majoritet vill bli av med anklagas för korruption och döms till arbetsläger eller ett nackskott. I fallet drar höjdaren med sig släkt och vänner som kunnat sko sig tack vare den uppsatte byråkratens ”givmildhet”.

Det är färdigtalat för Zhou Yongkang

Sedan är det bara att vänta på nästa antikorruptionskampanj som visar att det pågår fraktionskamp inom toppen på partiet. Det sensationella med anklagelserna mot Zhou Yongkang är att han tillhör den lilla inre cirkeln i maktsfären. Ingen på hans nivå har hittills avsatts i en kampanj mot korruptionen. Kinas nye partichef Xi Jinping som efterträdde Hu Jintau har sagt att korruptionen hotar hela partiets existens och att kampen mot korruptionen är hans första prioritet. Zhou verkar ha fallit offer för Xi Jinpings behov av att visa upp resultat och då behövde han statuera exempel på riktigt hög nivå.

Att det finns bevismaterial mot Zhou råder det ingen tvekan om. Men att han får rollen som det svarta fåret kan inte dölja att hela maktapparaten i Kina bygger på korruption satt i system. Zhous tillgångar visar oss att fingrarna varit nere i många syltburkar. I ett stort tillslag i hans hem och hos släktingar hittades dyra vapensamlingar, bepansrade bilar, egendomsbevis för hundratals lägenheter, miljontals dollar i cash, guldtackor, smycken och aktier i hundratals företag. Allt till ett sammanlagt värde av cirka 15 miljarder dollar. Det lönar sig att vara chef för den inre säkerhetstjänsten.

Kanske Xi Jinping tagit ett steg för långt genom att rensa ut Zhou?

Det har skett en drastisk förändring i korruptionens roll i det kinesiska samhället efter att kapitalismen återupprättats. Förr medförde en post i partibyråkratin materiella fördeler, ju större desto högre upp man befann sig i hierarkin. Dyra lägenheter, fina sommarpalats, bil med privatchaufför, och allt annat som gjorde livet lätt att leva. Men ingen, inte ens Mao själv kunde göra om sig själv till kapitalist. Alla produktionsmedel inklusive brukbar mark var statlig och kommunal egendom. Höjdarna levde flott på statens bekostnad men de kunde inte legalisera sina ”tillgångar” som privata egendomar.

I och med Deng Xiaopings ekonomiska reformer startade en snabb omformning av ekonomin, bort från den statliga styrda planekonomin till en djungelkapitalism där medlemskort i partiet öppnade breda boulevarder för privat kapitalackumulation.

Det finns en viktig skillnad i den processen jämfört med utvecklingen i de forna sovjetstaterna. I Ryssland rasade kommunistpartiet samman och rikedom skapades genom att stjäla allt som fanns att stjäla av statlig egendom. Oligarkerna armbågade sig fram till den position de har i dag. Många föll på vägen. Men de som finns kvar är privatkapitalister i ordets rätta betydelse.
I Kina ser vi en annan process som beskrivs väldigt övertygande av den kinesiske ekonomen Au Loong Yu i en text med den engelska rubriken ”On the rise of China and its inherent Contradictions”. I Kina exploderade inte kommunistpartiet när ekonomin omformades. Tvärtom är det partiets apparat som stått i spetsen för steget bort från planekonomin till en kapitalistisk marknadsekonomi. För att beskriva de specifika dragen i Kinas ekonomi kallar Au Loong Yu det för ”byråkratisk kapitalism”.

Den centrala idén med begreppet är att det visar på de direkta banden mellan partiapparaten och ägandet av kapital. Det är inte privatkapitalister som minglar med partibyråkrater. I stället existerar det en fusion mellan de båda. Chefer i partiet och statsförvaltningen fyller båda funktionerna samtidigt –ägare av produktionsmedel och byråkrat. Visst finns det rena privatkapitalister som slagit sig fram tack vare Dengs reformer. Men de verkligt stora ägarna av produktionsmedel och finanskapital är samtidigt personer och/eller kollektiv inom byråkratin.

I ett sådant system säger det sig självt att Xi Jinpings kampanj mot korruptionen, liksom alla tidigare kampanjer, bara kan skrapa på ytan och då i syfte att stärka den ena eller den andra partifraktionen. Enskilda personer som Zhou Yongkang kan offras för den politiska fridens skull. Men partiet kan aldrig angripa sockeln för sin egen makt, det vill säga parti – och statsbyråkratin. Byråkratin kan inte heller ”rena” sig själv eftersom den avgörande delen av skapade rikedomar (ägandet av produktionsmedel och finansen) beror av kopplingen mellan byråkratin och kapitalismen.

Därför är alla kampanjer mot korruptionen kortlivade och begränsade av politiska syften. Det är här som kanske Xi Jinping har gått steget för långt. Zhou Yongkang var en mäktig man och ”vanligt folk” kan börja fråga sig vad nästa steg i kampen mot korruptionen blir. Men det blir inget nästa steg. För pendeln slår tillbaka och kampanjen måste avbrytas för att inte hota partiets makt. Det har skett förut och kommer att ske nu också.

Hu Jintau och Jiang Zemin dryftar gemensamma intressen

Ett tecken om något är att Xi Jinpings företrädare Jiang Zemin och Hu Jintau båda offentligt låtit förstå att nu räcker det. Deras egna familjeintressen står på spel. I ett offentligt brev skriver Jiang Zemin att ”fotavtrycken från den pågående antikorruptionskampanjen får inte bli för stora”, vilket översatt till ren svenska betyder ”nu räcker det”. Både Jiang Zemin och Hu Jintau har stött angreppet mot Zhou Yongkang men visar nu att det är dags att lägga på locket innan fler mäktiga familjers ekonomiska intressen hamnar i hetluften.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kina, Xi Jinping, Korruption, Mao, Deng

USA- en stormakt på fall?

Publicerat 27 jan 2014 av Benny Åsman

Media översvämmas av olika analyser av vad som sker i USA och dess relationer med omvärlden. I speciellt engelskspråkig press hittar vi alla sorters analytiska teser, alltifrån ”imperiet” på fall till de som proklamerar det amerikanska århundradet. Båda extremerna bygger under sina teser med statistik och exempel på hur Kina redan sägs slå ut USA på världsmarknaden till beskrivningar av det amerikanska imperiet som lägger under sig allt större delar av världen via erövringskrig, ja till och med i allians med al-Qaida.

Men vad sker egentligen? Kanske svaret på frågan i rubriken är att USA:s roll i världen domineras av motstridiga tendenser av både isolationism och minskad tyngd i världspolitiken till expansionism och ny ekonomisk dominans.

Det har hänt flera gånger att USA dragit sig tillbaka i en mer eller mindre uttalad isolering i meningen att agerande på världsscenen fösts åt sidan av Vita Huset och Kongressen och/eller att ekonomin varit ”inåtriktad”.

Efter första världskriget begränsade USA starkt sin roll på den internationella scenen. Kongressen hade fått nog av krig och stora militära utgifter för att rädda allierade i Europa. Rent ekonomiskt följde också en stark isolationism på börskraschen 1929 och depressionen därefter. Men det var inte en självvald isolationism utan något som dominerade i hela västvärlden där alla stater införde höga tullar och andra protektionistiska åtgärder, med resultat att kraschen på Wall Street omvandlades till en depression i världsmåttstock.

Efter det spektakulära nederlaget i Vietnam 1975 följde en period i USA:s internationella roll som dominerades av det så kallade vietnamsyndromet. Nederlaget sved i skinnet på den amerikanska imperialismen och landets befolkning var helt emot att skicka ”våra pojkar” till internationella krishärdar. Det var först i och med invasionen i Grenada 1983 som herrarna i Pentagon kunde testa ”antikrigsstämningarna” i landet och dra slutsatsen att de inte längre var urstarka.

Tack vare Saddam Husseins invasion av Kuwait kunde USA på nytt mobilisera till ett omfattande militärt agerande utomlands utan att den amerikanska opinionen gjorde revolt. Resten är historia. En historia av invasioner och militära äventyr som fick sitt slut i Irak. Kampanjen för att invadera Irak backades upp av propaganda som får reklamen för kända tvättmedel, som tvättar vitare än vitt, att framstå som modest och amatörmässig. Vem minns inte ”bevisen” för Saddams lager av massförstörelsevapen som presenterades i FN av försvarsministern Colin Powell.

Det totala fiaskot i Irak och det lika stora fiaskot i Afghanistan har skapat ett nytt läge internationellt där den amerikanska imperialismen på nytt har stora problem att agera militärt. Den stora majoriteten av amerikanarna, liksom engelsmännen, anser att de bluffades till att stödja ett krig mot Irak 2003. Det var det massiva folkliga motståndet i USA och England som stoppade Vita Husets planer på att bomba Bachar Assads militära anläggningar som straff för gasangreppet i Östra Ghouta den 21 augusti 2012.

Det totala misslyckandet att skapa en lydig regim i Bagdad har kostat amerikanska skattebetalare många hundra miljarder dollar med följd att vi kan tala om ett ”Iraksyndrom”. Vilket speglas i den årliga gallup som frågar om folkets inställning till Amerikas internationella roll. För första gången på femtio år svarade hela 52 % att USA ska sköta sina egna interna affärer och inget mer.

USA saknar inte militär styrka. Tvärtom, det har aldrig haft större militär slagstyrka än i dag, till havs, i luften och på marken. Men politik och militärstrategi handlar inte bara om att kunna utan också om att vilja. De män och kvinnor som sitter i Kongressen är direkt beroende av sina väljare i delstaterna och stämningarna efter bluffen inför och fiaskot i Irak hindrar för närvarande Pentagon att agera efter behag. Det är följderna av ”Iraksyndromet”.

Extremerna i synen på USA:s plats i dagens världspolitik hamnar fel. Idén att USA tillsammans med sina allierade kan agera hur det behagar dem och att det bara är Kina och Ryssland med sina respektive vänner i Syrien, Iran, Nordkorea, Vitryssland och Zimbabwe som hindrar USA från att ohindrat ta kontroll över planetens alla resurser och förslava folken är inget annat än nonsens.

Lika verklighetsfrämmande är teserna om att det amerikanska imperiet är skakat i grunden och att det bara är en tidsfråga (till och med på kort sikt) innan Kina med allierade blir den ekonomiska, politiska och så småningom den militära huvudkraften i världen. Det är säkerligen en missbedömning som dels underskattar USA-imperialismens styrka och materiella resurser, dels överskattar (eller önsketänker) var Kina befinner sig i dag och som tror på en linjär utveckling av dess ekonomiska och militära styrka.

Sanningen ligger som vanligt någonstans i mitten. Det verkliga problemet att förstå är om USA:s modesta uppträdande just nu, den diplomatiska reträtten i Syrien, anpassningen till militärstyret i Egypten, reträtten från Irak och Afghanistan, bara är en tillfällig ”isolationism” eller om vi ser en strukturell anpassning till en värld där inte längre USA kan, som strax efter murens fall, uppträda som den enda verkliga stormakten. Det finns inget givet svar på den frågan. Bland annat hänger det samman med hur den amerikanska ekonomin utvecklas.

Det märkliga med de två extrema prognoserna om ett USA på fallrepet och ett USA som angriper alla är att de har en gemensam uppfattning om den amerikanska ekonomin i kraftig tillbakagång speciellt i jämförelse med Kinas expansion. Är det verkligen en seriös analys av den amerikanska ekonomins kris men också dess potential?

Under ett par årtionden har USA:s ekonomi tappat mark på världsmarknaden, sett stora delar av den tunga industrin endera lägga ned eller flytta utomlands. Med finanskrisen 2007 verkade hela ekonomin snarast ligga i dödsryckningar där storbanker som Lehman Brothers och Merrill Lynch rasade samman och arbetslösheten rusade upp i nivåer som landet inte upplevt på decennier. Hushållens skulder hade nått smärtgränsen, konsumtionen stagnerade och företagen avskedade i rasande tempo. Det fanns verkligen fog för bilden av en ekonomi i förfall.

Det kinesiska ordet för ”kris” sägs också betyda ”möjlighet”. I USA:s fall verkar det i alla fall stämma. För den nyliberala globaliseringen, flytten av amerikansk industri utomlands, nedläggningen av gamla industrier och den omfattande arbetslösheten har lagt grunden till ett nytt ekonomiskt uppsving för den amerikanska kapitalismen. Receptet heter billig energi och billig arbetskraft.

USA är numera ett låglöneland. Industriarbetarnas reallöner har stagnerat eller till och med minskat de senaste 15 åren. Så till den grad att globala bolag nyinvesterar inom USA och vissa tar även hem produktion från Kina därför att den reella skillnaden i produktionskostnad per producerad enhet minskat starkt. En billig och oorganiserad arbetskraft är något kapitalägarna uppskattar. Det finns det numera överflöd av, speciellt i sydstaterna.

Det andra benet som expansionen går på heter billig energi. I förhållande till den europeiska industrin åtnjuter företagen i USA priser på elenergi kring hälften av priserna i Europa. Till det kommer att priset för olja och gas i USA ligger mer än 50 % under priserna för industriella konkurrenter i Europa. Det är avgörande konkurrensfördelar som just nu lägger grunden till en renässans för den amerikanska industriproduktionen.

Inte heller saknar de amerikanska storföretagen kontanter i sina bankvalv. Sedan krisen 2007 har de samlat på sig enorma summor i kontanter som lagts på hög i stället för att investera dem i den reella produktionen av varor och tjänster. De har helt enkelt inte sett tillräckligt bra investeringsmöjligheter, det vill säga tillräckligt vinstgivande investeringar. Men med ett allt större utbud av billig oorganiserad arbetskraft och tillgång på billig energi kan vi vänta oss att den amerikanska industrin ska börja investera och det alltmer i USA självt. Enligt amerikansk finanspress sitter företagen just nu på en hög av ”cash” till ett värde av tusen miljarder dollar. Apple har exempelvis 145 miljarder dollar i cash på sina konton och Microsoft kring 75 miljarder dollar.

Nyligen visade Oxfam i en studie att 85 personer i världen äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning eller att en procent av befolkningen äger 65 gånger mer än den fattigaste halvan av planetens sju miljarder innevånare. Vid en liten närmare titt på listan över de 85 syns omedelbart att den helt övervägande delen av dem är amerikanska medborgare. Att förklara den amerikanska kapitalismen död är en stor överdrift. Den rör betänkligt på sig för att ligga i dödsryckningar och ingen bör förvånas om den de närmaste tio åren stärker sin position som den ledande ekonomiska stormakten i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, Imperialism, Olja, Gas,

I media: DN1,

Inga hårda paket till motståndet i Syrien.

Publicerat 23 dec 2013 av Benny Åsman

Svara

Den tredje Julen är här för den syriska revolutionen mot Bachar Assads despoti. Den sociala och mänskliga katastrofen blir allt mer omfattande och nästan obegriplig.

Men bara nästan obegriplig eftersom det inte är resultatet av en naturkatastrof eller en osynlig hand. Det är omvärldens totala cynism som skapat den situation som det syriska upproret mot diktaturen har att brottas med inför revolutionens tredje Jul.

I år liksom i fjol och året innan blir det inga hårda paket som delas ut. Knappast några mjuka paket heller. I rimstugan i Geneve sitter ”Syriens vänner” och diktar ihop det ena löftesrimmet efter det andra. Men paketen är för det mesta tomma. Bara omslaget glänser. Bråkdelar av den humanitära hjälp som utlovats har levererats.

I tio dagar i rad har regimens helikoptrar släppt trotylbomber över staden Aleppo. De primitiva bomberna har en förödande sprängkraft. De går inte att styra mot utvalda mål. Det är civilbefolkningen som är målet och helikoptrarna släpper sin last över alla bostadsområden som inte ligger i regimkontrollerade kvarter.

Bostadsområde i Aleppo. Bilden är tagen förra veckan.

Det är ett krigsbrott enligt alla internationella lagar. Ännu ett i raden som regimen begått. Ändå är det helt tyst i rimstugan. Där berusar sig diplomatin i ångorna från saringasattacken mot staden Ghouta 21 augusti medan regimen obehindrat kan fortsätta sin terror mot den egna befolkningen.

I tio dagar har helikoptrarna släppt sin dödande last över Aleppo och vi står maktlösa i vår solidaritet med de som drabbas och de som kämpar mot diktaturen.

Mitt i lidandet som stadens befolkning drabbas av är det en aspekt som står ut i sin nakenhet. De på marken som i tre år kämpat mot regimen saknar alla resurser för att stoppa helikoptrarna. De svävar in obehindrat över stadens kvarter utan risk. Inte en enda av dem har skjutits ned under den tio dagar långa terrorkampanjen. Ändå är helikoptrar mycket sårbara redskap om de stridande på marken har tillgång till handburna luftvärnsrobottar.

Varför har inga hårda paket delats ut till oppositionen under de tre Jular som revolutionen levt igenom? Ja, inte beror det på att rimstugan saknar resurser. Svaret är enkelt och brutalt. Ingen internationell makt, från USA till Ryssland via EU till Kina, vill att den syriska revolutionen ska segra på sina egna villkor, det vill säga genom att diktaturen störtas. I tre år har USA gjort allt för att uppnå en så kallad ”jemenitisk” lösning. Alltså, att familjen Assad stiger ner från tronen men att regimens institutioner, polis och säkerhetstjänst blir kvar medan en kompromissregering bestående av väl utvalda politiker i oppositionen och regimen tar över.

I dag är en sådan lösning mer orealistisk än någonsin. Dels för att makteliten runt Assad inte tänker vika ned sig. Den har Putins och Khameneis stöd i ryggen och de är minsann inte snåla med de hårda paketen. Dels för att den demokratiska oppositionen och dess väpnade förgreningar inom FSA fått många paket med vackert omslagspapper och fina rim men utan innehåll. Vi kan nu alla se resultatet av den diplomatiska geostrategin. De reaktionära islamistiska krafterna har växt på bekostnad av det demokratiska och civila motståndet.

I den officiella retoriken från Vita Huset och Bryssel har det hela tiden sagts att inga avancerade vapen som luftvärnsrobottar och moderna pansarbrytande vapen kommer att ges till de demokratiska och moderata miliserna eftersom de riskerar att hamna i jihadisternas händer.

Men den verkliga orsaken till de tomma paketen är att ingen internationell makt vill att den demokratiska revolutionen ska segra genom att diktaturen faller. Bara en utifrån kontrollerad ”övergång” är acceptabel för Obama.

Det är hur det diplomatiska spelet ser ut. Men vid sidan av finns också en humanistisk opinion som låtit sig luras av de bestickande argumenten att det är bäst om inga vapen ges till de miliser som strider mot regimen. Mera vapen leder bara till fler döda och mer lidande, går resonemanget.

Tio dagar av intensiv bombterror mot Aleppos befolkning visar på de ihåliga i det ”humana” nejet till vapenhjälp. På vilket sätt skulle det kunna bli värre än idag om miliserna i Aleppo kunde skjuta ner helikoptrarna och de stridsplan som regimen använder? Halva befolkningen i landet har drivits på flykt av regimens gränslösa våld mot barn, kvinnor, gamlingar och värnlösa. Hade ännu fler varit på flykten om miliserna varit bättre utrustade?

Det är enkelt att uttala sin opposition mot allt våld. Men det stoppar inte diktaturens beslut att med alla tillgängliga medel klamra sig fast vid makten. Till priset av raserade städer, till priset av hundratusentals döda och skadade, till priset av tiotusentals fängslade i landets ökända tortyrcentra.

Efter tre Jular utan hårda paket under olivträden kan vi beundrande konstatera att den syriska revolutionen inte tänker ge upp. Trots huggen i ryggen från rimstugan i Geneve och trots de kontrarevolutionära jihadisternas sabotage inser de kämpande inne i landet att diplomatins ”jemenitiska” lösning är en fälla som enbart kan sluta med att Assad segrar och firar sin seger med en terror utan gränser mot de som i tre år vågat stå upp för sin frihet och värdighet. De som låter sig luras av despotens gemytliga äppelkindade nuna kommer att bli djupt besvikna.

Vår egen värdighet kan bara räddas i en obrottslig solidaritet med de som riskerar sina liv i kampen mot despotens terror och jihadisternas vansinne. På önskelistan inför 2014 finns det inte bara mjuka paket.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, USA, Assad, Obama, Terror, Aleppo

Kapitalet lever av tre miljarders arbete

Publicerat 19 dec 2013 av Benny Åsman

De senaste trettio åren har sett den största omvälvningen på arbetsmarknaden i världsskala. Den lönearbetande befolkningen har mer än fördubblats. Det är en enorm källa till profiter för kapitalägarna och den aktuella världsekonomin kan inte förstås utan att denna enorma förändring tas som utgångspunkt. Den nyliberala marknadsfundamentalismen hade inte varit möjlig utan det tillskott av hundratals miljoner lönearbetande som skett sedan mitten av 80-talet.

Vilket tillskott? Det är Kinas omformning, Sovjetimperiets sammanbrott och Indiens omvandling som varit källan till tillskottet av lönearbetare. Den arbetande befolkningen fanns naturligtvis innan också. Men den var inte indragen som arbetskraft på en integrerad världsmarknad, tillgänglig för det internationella kapitalets exploatering.

Ekonomen Richard Freeman var den förste att dra uppmärksamheten till den enorma förändringen i antalet lönearbetare i världskala. I sin bok ”China, India and the Doubling of the Global Labor Force” från 2005 visar han att den internationella arbetsstyrkan fördubblats från mitten av 80-talet till början av 00-talet. Sedan dess har antalet ytterligare stigit i framför allt ”tillväxtekonomierna” och i dag finns det grovt räknat tre miljarder arbetande på världsmarknaden varav 1,8 miljarder lönearbetare.

Att denna förändring varit till mycket stor fördel för kapitalägarna kan vi se i fördelningen mellan löner och profiter i världens BNP. I diagramet här under ser vi hur lönernas andel minskat stadigt sedan 1990. Trenden är framräknad som ett genomsnitt för de 16 främsta utvecklade ekonomierna och de 16 främsta utvecklingsekonomierna.

Källa: Michel Husson baserad på ILO:s beräkningar.

De lönearbetandes minskade andel av världens BNP är källan till de tiotusentals miljarder som finansvärlden vältrar sig i. Det är realiseringen av de arbetandes mervärde som skapar rikedomarna som ytligt sett verkar tillverkas av finansen självt i spekulation och annan improduktiv aktivitet. De miljarder som finansen rullar sig i är bara överförda rikedomar från de arbetandes värdeskapande. Varje aktie, obligation, derivatpapper, optioner och andra ”sofistikerade” värdepapper är egentligen bara en storts dragningsrätt på mervärdet som finanskapitalet tvingat till sig. Det är egentligen inte i motsättning till industrikapitalet eftersom det ofta handlar om samma kapitalägare som spelar på både karusellerna och gungorna.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Löner, Mervärde, Profiter.

Kildén & Åsman

"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde

Kategoriarkiv: Kina

Om Göran Therborns tacktal för Leninpriset 2019

Läst och funderat över Göran Therborns tacktal i samband med att han tog emot Leninpriset 2019.

http://kildenasman.se/2016/11/04/om-vansterpartiets-historia-kan-man-skilja-sig-fran-en-makemaka-som-redan-dott/

http://www.leninpriset.se/prisutdelning/goran-therborns-tacktal/?fbclid=IwAR1fsDhdFE3OzOzcBVXFPt69SdAxKZJdPJvgMj6y1Qg5igZkNv_lFFykpck

När Östanvinden härskade över svensk vänsterradikalism

Rödgardist i demonstration utanför Sovjets ambassad i Peking

Kulturrevolutionen bidrog till att de gamla sprickorna i det som kallades ”Den världskommunistiska rörelsen” vidgades så att de kom i dagern i form av organisatoriska brytningar även i andra länder än Kina.

Portalfigurer vid bildandet. Från vänster Bo Gustafsson,

Nils Holmberg och Frank Baude.

Men nybildningen kom i ett helt annat läge. Den kom under den tid ”när allt var i rörelse” som det hette i titeln till Kjell Östberg insatta och väl avvägda bok om åren kring 1968.

Stockholm 1968. Olof Palme i demonstration med Nordvietnams

ambassadör i Moskva. USA:s Lyndon Johnson kallade hem sin ambassadör

från Sverige och den tidens moderatledare krävde naturligtvis Palmes avgång.

KFMlr tog fasta på stalinismens ”Den tredje perioden”. I själva verket inte ”klass mot klass” utan snarare stalinister mot ”socialfascismen” (socialdemokratin).

Två gamla ledare i KKP förnedras som ”kapitalistfarare” och ”förrädare” i en massdemonstration 1967 i Shenyang.

Motståndets triumf! En kinesisk stridsvagn förstörd av vietnameserna 1979 när de framgångsrikt slog tillbaka anfallet från ”kamraterna” i norr.

I går hyllade de salvelsefullt Kulturrevolutionens vansinne. I dag accepterar samma människor Bashar Assads bombterror i Syrien som något mindre ont.

”Så försvarade turkiska maoister på 1980-talet Nato-generalernas militärkupp 1980 med argumentet att den stärkte kampen mot socialimperialismen. Att den samtidigt gav arbetarklassen en fascistisk diktatur ansågs underordnat.”

Läst och funderat över Göran Therborns tacktal i samband med att han tog emot Leninpriset 2019.

Share this:

Rödgardist i demonstration utanför Sovjets ambassad i Peking

Kulturrevolutionen bidrog till att de gamla sprickorna i det som kallades ”Den världskommunistiska rörelsen” vidgades så att de kom i dagern i form av organisatoriska brytningar även i andra länder än Kina.

Portalfigurer vid bildandet. Från vänster Bo Gustafsson,

Nils Holmberg och Frank Baude.

Men nybildningen kom i ett helt annat läge. Den kom under den tid ”när allt var i rörelse” som det hette i titeln till Kjell Östberg insatta och väl avvägda bok om åren kring 1968.

Stockholm 1968. Olof Palme i demonstration med Nordvietnams

ambassadör i Moskva. USA:s Lyndon Johnson kallade hem sin ambassadör

från Sverige och den tidens moderatledare krävde naturligtvis Palmes avgång.

KFMlr tog fasta på stalinismens ”Den tredje perioden”. I själva verket inte ”klass mot klass” utan snarare stalinister mot ”socialfascismen” (socialdemokratin).

Två gamla ledare i KKP förnedras som ”kapitalistfarare” och ”förrädare” i en massdemonstration 1967 i Shenyang.

Motståndets triumf! En kinesisk stridsvagn förstörd av vietnameserna 1979 när de framgångsrikt slog tillbaka anfallet från ”kamraterna” i norr.

I går hyllade de salvelsefullt Kulturrevolutionens vansinne. I dag accepterar samma människor Bashar Assads bombterror i Syrien som något mindre ont.

”Så försvarade turkiska maoister på 1980-talet Nato-generalernas militärkupp 1980 med argumentet att den stärkte kampen mot socialimperialismen. Att den samtidigt gav arbetarklassen en fascistisk diktatur ansågs underordnat.”

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this: