Inga hårda paket till motståndet i Syrien.

Den tredje Julen är här för den syriska revolutionen mot Bachar Assads despoti. Den sociala och mänskliga katastrofen blir allt mer omfattande och nästan obegriplig.

Men bara nästan obegriplig eftersom det inte är resultatet av en naturkatastrof eller en osynlig hand. Det är omvärldens totala cynism som skapat den situation som det syriska upproret mot diktaturen har att brottas med inför revolutionens tredje Jul.

I år liksom i fjol och året innan blir det inga hårda paket som delas ut. Knappast några mjuka paket heller. I rimstugan i Geneve sitter ”Syriens vänner” och diktar ihop det ena löftesrimmet efter det andra. Men paketen är för det mesta tomma. Bara omslaget glänser. Bråkdelar av den humanitära hjälp som utlovats har levererats.

I tio dagar i rad har regimens helikoptrar släppt trotylbomber över staden Aleppo. De primitiva bomberna har en förödande sprängkraft. De går inte att styra mot utvalda mål. Det är civilbefolkningen som är målet och helikoptrarna släpper sin last över alla bostadsområden som inte ligger i regimkontrollerade kvarter.

Bostadsområde i Aleppo. Bilden är tagen förra veckan.

Det är ett krigsbrott enligt alla internationella lagar. Ännu ett i raden som regimen begått. Ändå är det helt tyst i rimstugan. Där berusar sig diplomatin i ångorna från saringasattacken mot staden Ghouta 21 augusti medan regimen obehindrat kan fortsätta sin terror mot den egna befolkningen.

I tio dagar har helikoptrarna släppt sin dödande last över Aleppo och vi står maktlösa i vår solidaritet med de som drabbas och de som kämpar mot diktaturen.

Mitt i lidandet som stadens befolkning drabbas av är det en aspekt som står ut i sin nakenhet. De på marken som i tre år kämpat mot regimen saknar alla resurser för att stoppa helikoptrarna. De svävar in obehindrat över stadens kvarter utan risk. Inte en enda av dem har skjutits ned under den tio dagar långa terrorkampanjen. Ändå är helikoptrar mycket sårbara redskap om de stridande på marken har tillgång till handburna luftvärnsrobottar.

Varför har inga hårda paket delats ut till oppositionen under de tre Jular som revolutionen levt igenom? Ja, inte beror det på att rimstugan saknar resurser. Svaret är enkelt och brutalt. Ingen internationell makt, från USA till Ryssland via EU till Kina, vill att den syriska revolutionen ska segra på sina egna villkor, det vill säga genom att diktaturen störtas. I tre år har USA gjort allt för att uppnå en så kallad ”jemenitisk” lösning. Alltså, att familjen Assad stiger ner från tronen men att regimens institutioner, polis och säkerhetstjänst blir kvar medan en kompromissregering bestående av väl utvalda politiker i oppositionen och regimen tar över.

I dag är en sådan lösning mer orealistisk än någonsin. Dels för att makteliten runt Assad inte tänker vika ned sig. Den har Putins och Khameneis stöd i ryggen och de är minsann inte snåla med de hårda paketen. Dels för att den demokratiska oppositionen och dess väpnade förgreningar inom FSA fått många paket med vackert omslagspapper och fina rim men utan innehåll. Vi kan nu alla se resultatet av den diplomatiska geostrategin. De reaktionära islamistiska krafterna har växt på bekostnad av det demokratiska och civila motståndet.

I den officiella retoriken från Vita Huset och Bryssel har det hela tiden sagts att inga avancerade vapen som luftvärnsrobottar och moderna pansarbrytande vapen kommer att ges till de demokratiska och moderata miliserna eftersom de riskerar att hamna i jihadisternas händer.

Men den verkliga orsaken till de tomma paketen är att ingen internationell makt vill att den demokratiska revolutionen ska segra genom att diktaturen faller. Bara en utifrån kontrollerad ”övergång” är acceptabel för Obama.

Det är hur det diplomatiska spelet ser ut. Men vid sidan av finns också en humanistisk opinion som låtit sig luras av de bestickande argumenten att det är bäst om inga vapen ges till de miliser som strider mot regimen. Mera vapen leder bara till fler döda och mer lidande, går resonemanget.

Tio dagar av intensiv bombterror mot Aleppos befolkning visar på de ihåliga i det ”humana” nejet till vapenhjälp. På vilket sätt skulle det kunna bli värre än idag om miliserna i Aleppo kunde skjuta ner helikoptrarna och de stridsplan som regimen använder? Halva befolkningen i landet har drivits på flykt av regimens gränslösa våld mot barn, kvinnor, gamlingar och värnlösa. Hade ännu fler varit på flykten om miliserna varit bättre utrustade?

Det är enkelt att uttala sin opposition mot allt våld. Men det stoppar inte diktaturens beslut att med alla tillgängliga medel klamra sig fast vid makten. Till priset av raserade städer, till priset av hundratusentals döda och skadade, till priset av tiotusentals fängslade i landets ökända tortyrcentra.

Efter tre Jular utan hårda paket under olivträden kan vi beundrande konstatera att den syriska revolutionen inte tänker ge upp. Trots huggen i ryggen från rimstugan i Geneve och trots de kontrarevolutionära jihadisternas sabotage inser de kämpande inne i landet att diplomatins ”jemenitiska” lösning är en fälla som enbart kan sluta med att Assad segrar och firar sin seger med en terror utan gränser mot de som i tre år vågat stå upp för sin frihet och värdighet. De som låter sig luras av despotens gemytliga äppelkindade nuna kommer att bli djupt besvikna.

Vår egen värdighet kan bara räddas i en obrottslig solidaritet med de som riskerar sina liv i kampen mot despotens terror och jihadisternas vansinne. På önskelistan inför 2014 finns det inte bara mjuka paket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En kvinna i tvivlets korseld.

En kvinna i korselden. Det är den berättelse som författarinnan Samar Yazbek ger i den artikel vi översatt och publicerar här under. Artikeln publicerades i The Washington Post den 15 september.
Hon gör en stark beskrivning av hennes tvivel, ett tvivel som många brottas med inför alla problem som den syriska revolutionen ställer. Men oavsett alla tvivel kan det inte ursäkta den känslokyla som alltför många visar inför det lidande som regimen Assad utsätter landets befolkning för.

 

Samar Yasbek är författare till ”A Women in the Crossfire” och vinnare av PEN/Pinter Prize 2012 för modigt författarskap.

Av Samar Yazbek

 

Jag är två kvinnor. De stirrar på varandra, som två dumskallar.

Den revolutionära kvinnan i mig anslöt sig till det som startade som fredliga demonstrationer mot den syriska regeringen i mars 2011.

Författarinnan i mig flydde till Frankrike i juli samma år.

Revolutionären, som sedan dess flera gånger flyktigt krossat gränsen till sitt land, är inpyrd av lukt av blod. Hon borstar bort dammet från barns kroppar vanställda av våld, stannar upp och sliter ut hjärtat, och går vidare.

Författarinnan kämpar för att blunda inför det avskyvärda, hon står inte ut längre. Hon ber revolutionärerna att sluta vandra runt i de syriska helvetescirklarna.

Men den andra rösten tuktar henne: ”Det är upp till dig att stiga in i helvetet, att vittna om det, kära romanförfattare. Det är upp till dig att bekämpa allt mörker och våld, allt som gör ditt land till en ruin.”

Författarinnan, som i sin exil bor i politikens och diplomatins värld långt ifrån fallande granater och omedelbar död, undrar om syrierna bör tveka inför att välkomna ett militärt slag från Väst.

Hon säger sig att inget land har rätt att blanda sig i andra länders interna angelägenheter, att oberoende och nationell suveränitet är heligt. Hon frågar sig om angrepp på militära mål utan att fälla Assad kommer att upphäva det omänskliga som regimen står för, speciellt medan Ryssland och Iran fortsätter stödja honom.

Revolutionären i mig, som rör sig bland gerillakrigare och civila aktivister, står tillsammans med de som lever under regimens bomber och dödas av den militära maskinen. Hon säger sig att suveränitet inte får betyda frihet att döda sitt eget folk, att tvinga dem på flykt eller att driva in trosmässiga kilar mellan människorna.

Hon inser att de soldater som hon hört prata persiska när landsbygdsorten Haish förintades är bevis på att den internationella interventionen skedde för länge sedan. Hon säger sig att Syrien inte är Assads regim; Syrien är det syriska folket.

Romanförfattaren ser med häpnad på den religiösa extremismen från en del grupper som säger sig representera oppositionen: hindrar kvinnor från att visa sig offentligt, iscensätter arresteringar, hot och dödande, allt i namn av Islam.

Revolutionären grips av rädsla över vad de representerar vid mötet med ledare från Jabhat al-Nusra, Ahrar al-Sham och andra inflytelserika jihadistiska brigader. Men hon är övertygad om att Assad har uppmuntrat dem, i vetskap om att ett så motbjudande alternativ till hans regim gör att det internationella samfundet tvekar om att ingripa. Hon har gjort intervjuer med dussintals jihadister som berättar att de hade varit i Assads fängelser innan de helt plötsligt blev frigivna i början av revolutionen. Hennes övertygelse är att Assads våld ger dem legitimitet och att det bara är ett slut på regimen som kan rädda Syrien från det ökande hotet av extremism.

Samma kvinna har varit vittne till närvaron av moderata stridande och heroiska civila aktivister som inte har fått det stöd som de behöver. Hon minns också sina långa samtal med syriska familjer som tar avstånd från försöken att utestänga kvinnor, samt med de mödrar som tar avstånd från försöken att avskilja kvinnor, liksom med de mödrar som fortsätter att gå med sina barn till skolan trots de ständiga bombningarna från Assads stridsflyg.

Romanförfattarinnan beklagar att oppositionsrörelsen har rört sig bort från sitt fredliga ursprung. Hon vägrar att samtycka, än mindre att applådera väpnade uppror. ”Är inte en politisk opposition ett bättre alternativ”, säger hon beskedligt.

Den andra kvinnan skrattar henne rakt i ansiktet och förkastar hennes logik: ”Vad väntar du på, du din meningslösa klottrare, när mer än 100 000 människor ligger döda och tusentals andra är fängslade eller saknade? När sjukhusen bombas och läkarna är mål, när det sker massakrer i bagerier och människor skärs av från tillgången på vatten och elektricitet? Vad mer begär du av ditt folk? Vilken sorts rättvisa är det som du är ute efter?

De båda kvinnorna brottas med varandra inom mig, kolliderar vid varje kast i denna oavslutade historia. Men de är överens om en sak: Allt som äntligen kan sätta ett definitivt stopp för mördaren Assad och hans regim är ett slag för det goda. Frågan är om världen verkligen vill sätta stopp för illdåden eller om den nöjer sig med att stå vid sidan av och titta på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En film om Syrien: Not Anymore

Vi har valt att lägga ut den här filmen på vår blogg av flera orsaker. Filmaren Matthew VanDyke ber själv om att den ska spridas av så många som möjligt i så många olika medier som möjligt. Efter att ha sett filmen på 14 minuter vill vi bidra till att hans önskan uppfylls.

Filmen visar inte det dagliga våldet in i sina blodiga detaljer. Men dess beskrivning av staden Aleppos öde och vad de som kämpar i staden vill kan inte lämna någon med förståndet i behåll oberörd.

 

Matthew VanDyke

I have released my Syria film “Not Anymore: A Story of Revolution” on YouTube so that people around the world can understand who the Syrian people are and why they are fighting for their freedom.

This is a critical time for the revolution, when the international community is deciding how to respond to the Assad regime’s use of chemical weapons to kill men, women, and children.

I have released the film ahead of schedule and for free on the internet so that those who support freedom in Syria can take action and use the film to influence public opinion and world leaders.

I am counting on all of you to Tweet, Share, Post, and Email the link as much as possible. Work hard to help the revolution by sharing this documentary film with the world through Twitter, Facebook, Google+, Reddit, LinkedIn, and anything else you can think of so that it can accomplish what it was designed for – changing hearts and minds about the Syrian people and their struggle for freedom.

Tweet and email it to Congress, the White House, organizations, and leaders around the world. Don’t just watch the film, USE the film, day after day, week after week, to improve the image of this revolution and gain international support for it. We have the power to make a difference if people stand up NOW and take action

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Vittne till massakern vid Aleppos universitet.

-Det är uppenbart att bomberna kom från ett flygplan.

Det säger studenten Mohamed A som var närvarande då närmare 90 studenter dog i explosionerna som skakade universitetet. Mohamed A flyttade hem till sina föräldrar efter massakern och berättar för den franska dagstidningen Le Monde vad han såg.

Klockan var ett på eftermiddagen den 15 januari. Mohamed spelade bordtennis i en lokal på universitetet då han hörde en explosion,

-Jag rusade ut. Explosionen hade ägt rum på andra sidan gatan i byggnaden med studentrum. Alla fönster var urblåsta och delar av fasaden raserad, säger Mohamed och beskriver fruktansvärda scener av sönderslitna kroppar.

-Plötsligt ropade folk och pekade mot skyn: -ett flygplan, ett flygplan. Kort därefter kom en andra explosion. Mohamed tog foton av den skadade byggnaden kort innan den statliga teven kom till platsen. När han lämnade universitetsområdet såg han att alla vakter vid infarten var frånvarande.

I regimens media följde sedan två berättelser. Först sa TV att ”terrorister” sprängt en bilbomb.

-Det är absurt. Ingen bil kan parkera utanför byggnaden. Det är minst 30 meter till gatan. Trottoarerna är mycket breda, säger Mohamed. Och på Mohameds bilder syns det att bara en, lätt skadad bil står parkerad framför byggnaden.

När det första scenariot inte passade på grund av alla vittnesuppgifter om attackflyg ändrade sig TV och sa att det var rebeller som skjutit missiler mot universitetet. En lika absurd historia. Små värmesökande missiler kan inte orsaka den enorma förstörelse på studenthuset som alla bilder visar.

Efter sommarlovet var det knappt en tredjedel av studenterna som återvände till sina studier. Många hade anslutit sig till rebellmiliserna och andra stannade hemma i sina byar. Därför tystnade i höstas protesterna på universitetet. Kontrollen var strikt och möjligheterna att organisera sig små.

-Ja förstår inte varför regimen ger sig på universitetet. Här händer ingenting just nu. Vi är så få kvar att vi utgör inget hot längre, säger Mohamed som avslutning.

Än en gång visar det sig att regimens media kokar ihop falska beskrivningar av massaker efter massaker. Det grövsta montaget hittills gällde massakern i Hula. Än sprider anhängare till Assads diktatur i utomlands och här i Sverige påståendet att det var rebellmiliser som begick massakern. Att till och med FN:s undersökning visar motsatsen har ingen betydelse för de blinda anhängarna av ”anti-imperialisten” i Damaskus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Verkliga och falska problem för revolutionen. Del II

Intervju gjord av Odai Alzoubi

Här följer andra delen av intervjun med tre syriska oppositionella. Första delen publicerades 25 december 2012. 

För att påminna om vilka de tre personerna är:

Yassin Al-Haj Saleh en intellektuell och aktivist i den syriska oppositionen. Han är i femtioårsåldern. Han satt i fängelse 1980 till 1996 för att han var medlem i en prodemokratisk kommunistisk grupp. Sedan mars 2011 har han gått under jorden.

Bakr Sidki är en intellektuell och han skriver för en arabisk tidning och bor i Syrien.

Hazem Nahar är också en intellektuell. Han är översättare och författare. Han arbetar för Arab Center for Research and Policy Studies à Doha, i Qatar.

 

***

Vilka är islamisterna i Syrien? Och vilken är deras roll i revolutionen?

Yassin: Man kan inte prata om islamister i Syrien som om det handlade om en enda grupp. Det finns en salafistisk rörelse, som var liten och oorganiserad innan revolutionen, men som nu verkar vara den rörelse som utvecklas snabbast på det politiska och militära planet. Vi har också det Muslimska broderskapet vars ledare befunnit sig i exil i decennier. De dominerar Syriens nationella råd och har stridande grupper i vissa regioner i norra Syrien och i guvernörskapet Hama. Grovt sett kan man säga att den salafistiska rörelsen representerar politisk islam på landsbygden medan muslimska broderskapet står för politisk islam i städerna.

Utöver det finns det diverse oberoende islamister som inte är organiserade i specifika strukturer och som i allmänhet står närmare den sekulära rörelsen. Till sist har vi ”prästerskapet” som tjänat i regimens religiösa institutioner och som lämnade Syrien i revolutionens början. Vissa av dem, för att inte säga alla, strävar efter att spela en offentlig medial roll.

Samtliga islamister som nämnts delar en socialt konservativt inriktning som reser en utmaning för Syrien efter Assad.

Islamisterna hade ingen speciell roll i resningen och i revolutionens första stadier. Som i andra arabiska revolutioner kom de in sent. Däremot har de stora materiella resurser och kontakter som andra grupper i oppositionen saknar. Under de tjugo månaders krig som regimen tvingat fram har den upproriska befolkningens (till sin majoritet bestående av sunnimuslimer) psykologi börjat glida över på den islamistiska ideologins sida, speciellt salafisternas sida. Det kommer att ha betydelse för framtiden. Hur som helst ser jag inte hur det kan undvikas under de krigsförhållanden som tvingats på syrierna.

Bakr: Dagens läge i Syrien är en fertil grogrund för islamistiska gruppers utveckling bland annat därför att regimen bygger på en minoritets ”tribalism”, vilket triggar rebellerna att lyfta fram majoritetens tro (sunnitisk islam). Man kan inte se bort från den internationella dimensionen av kampen som presenterats som stående mellan den dominerande västliga kristendomen och en islamsk värld i uppror. Sett utifrån den vinkeln representerar regimen den brutala främmande dominansen på det interna planet. Den sekteristiska kopplingen till den iranska regimen har inte ändrat den bilden utan bara lagt till en ny dimension.

Assads vänner i Teheran vet hur opposition ska tas.

Trots det är den syriska revolutionen inte islamistisk: den uttrycker i stället en nationell självständighetsrörelse som strävar efter frihet, dignitet och rättvisa. Islamisterna anslöt sig sent till revolutionen vilket också gäller den sekulära oppositionens politiska krafter. Egentligen representerar det Muslimska broderskapet det ”sekulära” inom rörelsen av politisk islam. Den salafistiska rörelsen som gynnas på många sätt av den aktuella situationen i Syrien är mer utbredd men samtidigt mindre centraliserad. Gulfstaterna som är emot Assad stöder också den salafistiska rörelsen finansiellt och via trogna media. Pengarna har använts till att köpa lojalitet medan vissa media engagerat sig i att överdriva stödet till islamisterna.

Turkiet, under ledning av regeringspartiet AKP, har också spelat en roll i att överdriva Muslimska broderskapets betydelse, deras dominerande roll i Syriens nationella råd svarar inte mot deras verkliga popularitet i samhället. För övrigt har regimen i decennier utnyttjat jihadisterna och infiltrerat deras organisationer under Damaskus terroraktioner i Irak. Bilbomber var ett resultat av regimens och jihadisternas gemensamma ansträngningar, även om vissa av dessa grupper sedan vänt sig mot regimen efter revolutionens början.

Islamisternas roll står i direkt samband med den syriska revolutionens förändring från ett fredligt icke-våldsmotstånd till ett väpnat motstånd. De sekulära civila rösterna hörs svagt bland allt vapenskrammel. Men den betydande roll som avhoppade officerare spelar i den Fria syriska armén återställer jämvikten något.

Huvuddelen av den Fria syriska armén är unga sekulära krigare och avhoppade soldater.

Hazem: Det som sker i Syrien är en autentisk revolution mot en tyrannisk och korrumperad regim. Krafterna närvarande i revolutionen fanns där sedan länge, både på den ekonomiska och politiska nivån. Revolutionens paroller bars upp av en grupp civila aktivister som regimen eliminerade genom att döda eller fängsla dem och därmed tappade den revolutionära rörelsen en klar vision.

Befolkningen mobiliserades av sin längtan efter frihet och värdighet, den krävde inte en islamsk stat och lydde inte islamistiska personers eller partiers vilja. Exempelvis visades mycket lite respekt för regimvänliga islamska personligheter som Al-Bouti och Hasoun och på banderollerna syntes främst krav på en obrytbar enhet inom det syriska folket på nationell nivå. Det är inte rättvist att anklaga de protesterande för att ha börjat sina demonstrationer utanför moskéerna eller att de ropat ”Allah Akbar” eftersom de drevs till det av regimens våldsamma metoder som syftade till att hindra dem från att ockupera offentliga platser. Det är ju inte heller resonabelt att vänta sig att de som begraver sina martyrer sjunger Mozart eller Beethoven!

Det är dock viktigt, både vad gäller struktur och riktning, att observera de förändringar som äger rum bland upprorets rebeller som nu varit aktiva i över ett och ett halvt år. Förändringarnas orsaker kan vara subjektiva eller objektiva beroende på de konkreta politiska omständigheterna på marken. Det eskalerade våldet från regimens sida, som nu når oanade nivåer, och dess försök att med våldet mot oppositionen generera en sekteristisk reaktion har spelat en viktig roll i och med att det tvingat delar av den revolutionära rörelsen att reagera. Det är sant att vissa sektorer av det folkliga upproret har börjat resa religiösa paroller. Men det är också sant att när man överger obeväpnade människor utsatta för regimens obarmhärtiga kanonad har de en tendens att vända sig till sitt kulturella arv för hjälp och tröst. Det kan man inte förebrå dem. Vi ska ta i beräknande att denna aspekt kan ändras efter omständigheterna. Syriernas böjelser och övertygelser har dessutom utvecklats i en politisk och kulturell omgivning som kontrollerades helt av regimen. I ett halvt sekel har Syrien, med sina statliga institutioner, sina universitet, skolor, sina media, moskéer och allt annat, setts som regimens egendom.

Klanen Assad har styrt Syrien som ett familjeföretag i snart ett halvt sekel.

Det finns mycket riktigt ett antal små radikala religiösa grupper som infiltrerat upproret. Deras inflytande kommer att växa så länge som omvärlden inte hjälper syrierna att göra sig av med regimen. Till skillnad från de demokratiska politiska krafterna som är utblottade, åtnjuter dessa grupper en solid finansiering som de kan använda till att ge befolkningen hjälp och till att vinna dess stöd.

Vad kan vi vänta oss ske efter regimens fall? Fruktar ni att islamisterna försöker skapa en islamistisk stat som missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna?

Yassin: Det beror på tillfället när regimen faller, om den då har förstört Damaskus som den redan gjort med Aleppo, Homs och Deir Ezzor. Ju längre Assads krig fortsätter med som följd ett ständigt större antal offer bland syrierna och en massiv förstörelse av landet desto svårare kommer förhållandena att bli i Syrien efter regimens fall. Då utvecklas också en omgivning som favoriserar de mest radikala islamistiska grupperna. I alla revolutioner med många dödsoffer och stor förstörelse skapas en idealisk terräng för framväxten av extremistiska krafter. Syrien utgör inget undantag till den regeln. Men med frånvaro av starka politiska och ideologiska konkurrenter, stabila och kapabla att handla i de radikaliserade förhållanden som råder i Syrien, är det i högsta grad troligt att extremismen tar sig en islamistisk form. Den radikala islamismens form av engagemang representerar dessutom den mest adekvata kampideologin för de som strider i ett samhälle som tyngts av en så djup politisk och kulturell utarmning.

Studenterna i Aleppo var de första att resa sig i staden.

Islamisterna saknar inte politiska ambitioner. Det finns ingen anledning att tro att de syriska islamisterna skiljer sig från sina kollegor i Egypten och Tunisien på det området, speciellt eftersom den stora majoriteten av den syriska revolutionens martyrer tillhör deras sociala bas, det vill säga den sunnimuslimska majoriteten. Personligen är jag emot deras modell som saknar all attraktionskraft för mig vare sig politiskt eller socialt.

Trots det måste jag uttrycka min avsmak för orden: ”missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna”, vilket klingar som en sliten klyscha som flitigt använts de senaste tjugo åren av västerlandet i svepande anti-islamska historiebeskrivningar av dessa samhällen och deras religion. Sådana klyschor går ofta hand i hand med tvivel om eller underskattning av de fruktansvärda former av förtryck som utövas av regimerna vid makten. Det hänvisas till ”islam” utan några andra historiskt jämförbara element i andra samhällen och kulturer och vägrar att ta upp dessa problem i ett historiskt perspektiv. Dessa stereotyper signalerar en total avsaknad av eftertanke och är på snudden till uppvigling och provokation.

Det innebär inte att islam och islamismen är oklanderlig och fri från all form av diskrimination. I ett annat sammanhang funnes det mycket att säga i den saken.

Bakr: Inget provocerar så mycken rädsla som perspektivet att regimen ska överleva. Det är den som utgör det största hotet mot Syriens politiska och sociala existens. Under denna juntas dominans har vi förlorat den nationella suveräniteten och vi är på väg att förlora den nationella sammanhållningen. Regimen har i vilket fall lyckats skapa separatistiska tendenser bland alawiterna och kurderna. Dessutom har armén omvandlats och fungerar nu som en ockupationsstyrka.

Armén är överlägset utrustad.

Den enorma förstörelse som orsakats av artilleriets bomber och flygräderna under de senaste fem månaderna, såväl i tätorterna som på landsbygden, speglar exakt i vilken grad samhällsstrukturen pulvriserats. Det är det största hotet mot Syrien.

Islamisterna oroar mig inte. De är en politisk kraft bland alla andra. De har en speciell vision som de tror på, som det är deras rättighet att försöka förverkliga. Kanske har syrierna tur som varit åskådare till islamisterna makttillträde i Egypten och Tunisien utöver i andra länder. Naturligtvis ger det oss en bild « on live » över vår framtid under islamistiskt styre. Islamisterna måste i själva verket handskas med det moderna livets administrativa utmaningar. I Syrien skulle islamisterna tvingas att möta den utmaning som den komplexa sammansättningen av det syriska folket utgör. Under trycket från de krav som styret av landet skulle ställa kommer islamisterna att tvingas rationalisera sin ideologi för att undvika att deras inflytande i samhället, som för övrigt inte är garanterat, inte smälter samman.

Hazem: Den framtida statens ställning kommer att bestämmas av samtliga medborgare med rösträtt. Även om vissa röster inom oppositionen lyssnar till strikt islamistiska proklamationer visar en enkel kalkyl att den stora massan av syriska väljare föredrar en sekulär stat.

Syriens befolkning består av en stor variation av samfund och etniska grupper. De religiösa minoriteterna utgör cirka 25 procent av befolkningen, medan de etniska minoriteterna utgör cirka 10 procent. Ingen av dessa grupper kräver upprättande av en religiös stat. För övrigt kan majoriteten av sunnimuslimerna i de urbana regionerna anses tillhöra det sekulära och demokratiska blocket. Det är ingen överdrift att påstå att majoriteten av syrierna strävar efter en sekulär demokratisk stat. De radikala religiösa rösterna skapas och uppmuntras av de barbariska massakrer som begås av regimen. De religiösa känslorna i Syrien är i allmänhet måttliga och toleranta. Vilket också gäller religiösa rörelser som det Muslimska broderskapet som stöder en stat baserad på jämlikhet mellan medborgarna.

I sin helhet är inte det fundamentala problemet i dagens Syrien att välja mellan baathpartiets eller islamisternas ideologi, utan mera att ta ställning för förtryckaren eller offren. Vi ska aldrig glömma, trots allt vad regimen säger, att den inte är sekulär eftersom det sekuläras grundpelare saknas: friheten, medborgarnas jämlikhet och de statliga institutionernas självständighet.

Vad kan västvärlden göra? Vilken typ av hjälp behöver syrierna?

Yassin: Om jag vore politiker skulle jag säga så här till ledarna i väst: ”Håll käften, vi har fått nog av er stolthet och arrogans!” Det är också vad jag har lust att säga utan att vara politiker. Mer än 600 dagar har gått sedan den syriska revolutionens början. Mer än 35 000 rebeller och civila har dött. Under den tiden har alla dominerande makters ledare inte slutat dryfta den exakta betydelsen av internationell rätt och regerandet enligt dess normer. Under den tiden har ni inte gett någon hjälp till det syriska folket under en rad haltande ursäkter: ena gången därför att det inte finns någon alternativ ledning, därefter att oppositionen är för splittrad och nu till sist därför att det finns jihadistiska grupper i landet. Ni koncentrerar er hela tiden på effekterna i stället för att ta fasta på orsakerna. Ni kräver ett väletablerat alternativ i ett samhälle som under ett halvt sekel avvecklat och krossat alla självständiga politiska och kulturella representanter. Sedan, med er dominans av internationella media, dramatiserar och lyfter ni fram det som bara är andrahandseffekter av Assads krig, det vill säga jihadisterna. Det är en strategi för att skyla över er egen brist på handling och det faktum att några begränsade ställningstaganden bara tjänar till att förvärra den syriska krisen, som riskerar att driva landet i en ruin och ett kaos utan slut. Det passar era egna ”jihadister” perfekt, dessa politiska högergrupper, deras medier och de förkalkade allierade i Israel. Men tillåt mig säga att det vore dumt av er att tro att ni inte också kommer att beröras av en sådan katastrofs följder.

Bakr: Faktum är att den syriska regimen alltid slutit avtal med Väst, då speciellt USA. Hafez el-Assad hade aldrig invaderat Libanon 1976 eller behållit ett dominerande grepp över Libanon efter 1991 utan USA:s medgivande. Inte heller hade han kunnat lämna över presidentposten till sonen Bachar utan ett samförstånd med Europa och USA.

Det var efter USA:s och Frankrikes beslut att tvinga bort de syriska styrkorna från Libanon som regimen tvingades dra tillbaka sina styrkor år 2005. Efter kriget 2006 har regimen lyckats återvinna ett visst inflytande, kopplat till Iran:s roll och tack vare USA:s utrikespolitik som den lagts fast i Beker&Hamilton-rapporten som bejakar en dialog med Teheran och Damaskus som alternativ till en konfrontation.

Om USA velat hade det kunnat skynda på regimens fall utan att för den skull starta ett krig mot den. Till skillnad från oppositionen mot Saddam Hussein, som entydigt begärde en militär intervention av Väst, har den syriska oppositionen aldrig begärt ett sådant ingripande. Sedan augusti 2011 har president Obama uppmanat Assad att avgå, med det verkar som att massakrer av oskyldiga barn inte är tillräckligt allvarligt för att övertyga honom. Ändå kunde USA om viljan fanns stoppa massakern och påskynda regimens sammanbrott utan att ta till en direkt militär intervention.

Den syriska regimens begriper bara maktspråk. Ett hot om att använda våld mot regimen hade därför räckt för att ha undvikit den aktuella förstörelsen. Kriget mot det syriska folket har pågått i nitton månader utan att madame Clinton besökt Damaskus, såsom M. Powell gjorde 2003 i Irak. En sådan ”engagerad politik” (som termen lyder i Baker&Hamiltons rapport) hade totalt förändrat händelseutvecklingen i Syrien. Ett verkligt ingripande bestod i att använda hotet som övertalningsmetod i stället för en koncentration på en dialog kring organisering av inflytande i Mellanöstern. Men vilka fördelar skulle kunna leda USA till att utöva ett tillräckligt inflytande på regimen för att göra sig av med den? Det är frågan!

Hazem: Väst har haft en negativ roll och har inte tagit situationen i Syrien tillräckligt på allvar. Tills nu verkar Väst likgiltig för syriernas liv. Efter att ha stått passiv i nästan tjugo månader, förutom halvhjärtade krav på regimens avgång, fokuseras nu Västs farhågor på islamisterna. Det är en illusorisk farhåga, eller så har den framhållits för att rättfärdiga frånvaron av handling vad gäller skyddet av civila. Jag noterar att västerlandet ofta verkar ignorera att varje försening i hantering av krisen medför en ökad extremism.

Det är inte nödvändigt att ingripa direkt militärt för att skydda civila. Det skulle kunna uppnås med andra metoder om staterna i Väst hade den politiska viljan. De måste inta en klar attityd till regimen. Om de verkligen vill att regimen avgår kan de starta ett program som tar hänsyn till det specifika i situationen för att skydda civila. De kunde bidra med hjälp och hälsovård för att stödja folket. Det kan göras genom ett direkt finansiellt stöd eller genom att ge hjälporganisationer i Syrien tillgång till regimens frysta finansiella tillgångar i världen.

De kunde dessutom anpassa program med mål att utbilda medborgare i syfte att ta ansvar på statlig nivå i syriernas framtida administration. Jag tror att många initiativ kunde tas av Väst. Men det kräver ett klart ställningstagande i det syriska folkets favör och för att avsätta den nuvarande regimen

 (Översättning till franska av A l’Encontre. Översättning till svenska av Benny Åsman. Intervjun gjordes den 29 nov.2012)

Media: DN1,DN2,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,