Reaktionärt utspel från Cameron om EU – ska vänstern välkomna det?

Det finns fyra skäl till att David Cameron nu säger att han vill omförhandla EU-fördraget och bjuda medborgarna på en folkomröstning 2017 om det eventuella resultatet:

Det första är att det nationella, borgerligt konservativa och främlingsfientliga UK Independent Party, UKiP, flåsar honom och de konservativa i nacken. Det senaste halvåret har UKiP med sin nationella demagogi om EU vunnit över 10-15 procent av Camerons tidigare väljare.

.

Den här bilden finns på UKiP:s hemsida som illustration till en kommentar om att i och med EU-medlemskapet kommer bulgarer och rumäner (läs romer att invadera Storbritannien. Visserligen lever vi (enligt kineserna) i ”Ormens år”, fortsätter man. Men i och med denna invasion kommer det för regeringen att bli ”Elefantens år”…

Det andra skälet är att reaktionära lobbyister till höger i hans eget parti i många stycken delar UKiP:s ideologi och politiska program. De som länge har fört fram en aggressiv kritik av EU är den grupp av konservativa politiker som har mest att förlora på  en framgång för UKiP i nästa val.

Det tredje skälet är att han och hans kritiker från höger i sak, när det gäller politiken, framförallt försvarar London City. Alltså bank-, finans-, försäkrings- och riskkapitalbolag som har sina säten i London. ”City” vill inte att några käppar i sina välsmorda hjul från fransmän eller tyskar. Inga regleringar när det gäller den egna bankvärlden!

Det fjärde skälet är att han i ”i frihetens och demokratins namn” vill behålla och ytterligare försämra Storbritanniens arbetsrätt.  Rättigheter som Margret Thatcher vann och som inte rördes under den nyliberala eran med Blair. Inga sociala protokoll här inte!

Den gamle stöten, Labours förre EU-kommissionär Lord Mandelson, säger att det bara handlar om att sparka undan problemet med UKip, som vore partiet en tom plåtburk på vägen ( Redan 2010 lovade Cameron en folkomröstning som aldrig blev av).  Labour, många fackförbund och industrikapitalet i England är mer EU-positivt än ”The City”.  Industrin köper och säljer till Europa. Mandelson avfärdar också taktiken med hot:

”Som jag ser det behandlar han EU som vore det en cafeteria, där du har din egen bricka, tar vad du vill ha och sedan går”.

En tidig första kommentar som för övrigt vår EU-komissionär Birgitta Ohlson  plagierar i sitt uttalande för svensk press några timmar senare:

”EU är ingen à la carte-meny, där man fritt kan plocka rätter från menyn.”

Andra röster kom med samma typ av invändningar. Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle sa ”att man inte kan plocka russinen från kakan” och Frankrikes dito Laurent Fabius tog till en bild som han trodde att de brittiska vännerna skulle förstå:   ”Föreställ er Europa som ett fotbollslag. ”Om du väl går med, då kan du inte säga Låt oss spela rugby!”.

.

Själv är jag helt och hållet emot EU:s institutioner, dess fördrag och ekonomiska politik.  Dessa måste bort – och överskridas! Parlamentet i Bryssel är bokstavligen ett glashus utan vare sig ett demokratiskt golv eller bärbara, demokratiska väggar. Däremot med ett tak som lagts av nyliberalismen. EU driver en medveten klasspolitik för de rika där över tjugo miljoner människor nu är arbetslösa. Men det innebär inte att jag ser demagogin från den brittiska främlingsfientliga högern som något positivt. Inte heller Sverigedemokraternas retorik om en återgång till 1950-talet.  En bättre framtid för oss arbetande människor måste innebära ett nära samarbete som ideligen kommer att korsa gamla nationella intressen. Stora gemensamma investeringar och beslut när det gäller miljön, energi, transporter och en återindustrialisering av Europa, kan och måste bli verkligt i ett rättvist och demokratiskt socialistiskt Europa. Ett Europa där vi arbetande människor bestämmer över stora kreditflöden och därmed oss själva. Inte banker och riskkapitalister.

Med dessa utgångspunkter menar jag att Jonas Sjöstedt definitivt är fel ute när han i Aftonbladet ”välkomnar” Camerons utspel och bara har positiva ord att säga om de brittiska kraven som resen inom ett reaktionärt ramverk.  Varför inte i stället passa på med ett eget ”linjetal” om Europa och berätta om hur Vänsterpartiet ser på bankernas roll, militarismens fasta grepp och Europas framtid? Hur ska en radikal, socialistisk arbetarrörelse kunna återfödas på vår kontinent?

I media: AB1,DN1,DN2,SVD1,GP1,

Mitt vita Fagervik

Här växte jag upp. Den lilla byn Fagervik var från början ett brukssamhälle som skapades samtidigt med sågverket vid  Klingerfjärdens strand. Det var här författaren Elias Sehlstedt 1879 myntade ”såg vid såg jag såg varthelst jag såg” då han med båt färdades genom Alnösundet. Ett par år senare stod Fagerviks ångsågverk färdigt. Min morfar hade just fyllt två år. Hans yrkesliv blev ett med sågen och senare massafabriken fram till 70-årsdagen. Han levde 26 år till.

Fagervik sett med Googles objektiv

Fram till 1975 var det ett aktivt brukssamhälle. Då stängde sulfitfabriken som togs i bruk 1912 och då med titeln Europas största pappersmassafabrik. Därefter omvandlades Fagervik till vad det är i dag –en trevlig by där man bor och låter ungarna leka fritt men där alla arbetar på annan ort. Med fabrikens nedläggning försvann allt i snabb takt, -kiosken, posten, speceributikerna, ja det fanns två, bagerierna som ett tag var tre till antalet, radio- och cykelaffären, och Stenhammaren där jag som liten stångades med andra barn om att stå först i kön till biomatinén.

Här följer nu bilder tagna i går, 28 december 2012, från ett Fagervik i vitt. Snön ligger djup och dagsljuset mitt på dagen är inte fotovänligt om inte solen skiner igenom. Därför är bilderna lika dunkla som dagen själv. Men nu vänder det och mer ljus varje dag ger hopp om vår och grönska inom kort. Ja, kanske inte så kort, men ändå.

När du kommer från Timrå centrum fyra kilometer bort är det första du möter en krok på vägen med skylten FAGERVIK. Här ligger på vänster sida hus utkastade mellan berghällar och backar. I folkmun kallades det ”Kråkstan”, ett namn som används ännu av de äldre. Kanske fanns det ovanligt med kråkor i tallarna på bergknallarna.

Det första som möter är de öppna fälten på höger sida med sluttningar som inbjuder till kälkåkning ner till fjärdens strand. Här låg sågverket och senare massafabriken.

De sista ruinerna efter fabriken revs för några år sedan och nu finns fri utsikt över, vattnet, Alnön och Timrå centrum i bakgrunden till höger. Ruinerna och den förgiftade marken var en gåva från Wallenbergarna. Saneringen betalades av Timrås skattebetalare.

Här ser vi Fagerviks ”historiska centrum”. I huset till vänster låg Posten, med postmästarens bostad ovanpå, en av byns ”finfolk”. Det lilla röda huset till höger är nu bostad. Men när jag växte upp var det vår motsvarighet till ”plattan”. Då var det Leon Olssons kiosk. Här samlades byns ungar för att köpa snask och serietidningar. Gubbarna för att slänga käft med Leon, som alltid gick segrande ur ordfäktningen. En större spjuver har nog aldrig levt i byn. Han hade alltid en historia på lager eller ett munvigt skämt som fick alla att skratta. Jag talar femtiotal. Så Leons kiosk var det enda stället där byns män kunde köpa under disk dåtidens banala magasin med exponerade damer. För sedlighetens och bymoralens skull fanns de inte synliga i kiosken.

Femtio meter längre fram på ”Storgatan” hittar vi Pensionatet, en av byns största byggnader. Här serverades mat och inlogerades arbetare och tekniker med tillfälliga jobb i fabriken. Nu är det ett vanligt bostadshus. Serveringen med husmanskost stängdes för decennier sedan. Hungriga kan nu välja mellan tre pizzerior i närliggande Sörberge vid E4.

Ett stenkast från Pensionatet ligger den här lilla stugan. Inte vilken stuga som helst. För i den växte jag upp tillsammans med mina föräldrar. Det var nära till Konsum, som var det gula huset bakom vår stuga. Nu har vårt lilla kyffe på 50 m² likt alla andra hus i byn utrustats med altan. Fram till 1951 fans det inte ens toalett inomhus och värmen kom från en vedspis som alltid slocknade mitt i natten under iskalla vinternätter. Men det var en tid då alla trodde på en bättre framtid. Det ekonomiska ”undret” förde snabbt med sig toalett inomhus, telefon, kylskåp, elspis och senare elvärme, och så TV när masterna sakta tog sig upp efter Norrlandskusten i slutet av femtiotalet. Materiellt sett var det långt ifrån dagens standard, men ingen var arbetslös, inkomsterna ökade stadigt varje år och ungdomen levde med stora förväntningar på framtiden. Allt är relativt och svaret på den eviga frågan om det var bättre förr är det upp till var och en att svara på. Som sjuttonåring lämnade jag min trygga lyckliga tillvaro i byn. Framtiden var öppen.

I ljuset från Bottenhavet ligger Alnön och täpper till utfarten från fjärden till havet vid horisonten. Vägen ner till båthamnen var en perfekt backe för ungarna i skolan intill. Vi kopplade ihop våra sparkar till långa tåg och fick upp bra fart.

Fagerviks skola. Allt lades ner i byn. Men skolan blev kvar. Det hängde på ett hår att den skulle stängas. Men Fagerviks omvandling till ”sovstad” förde med sig inflyttning av många nya barnfamiljer och i dag ljuder stoj och skrik från skolgården var rast. Här gick jag mina första sex skolår tillsammans med ett par hundra barn från trakten. Kvaliten på undervisningen var nog sisådär med moderna pedagogiska mått mätt. Det mesta var rabblande utantill. Namn på städer och älvar. Men vi lärde oss att läsa, skriva och räkna, som det hette. Tråkigast av allt var inlärningen utantill av en psalmvers till varje lördag.

Rasterna var roligast. Då spelade pojkarna (naturligtvis) fotboll på planen på den här bilden och på vintern rusade vi ut ur klassrummet för att jaga pucken. Det gick snabbt eftersom vi kunde sitta med skrillorna på i klassrummet om vi satte på dem riktiga skenskydd. I bilden bakgrund ligger Söråker och Indalsälvens utlopp.

Fagerviks enda vägkorsning ligger strax intill skolan. Här ser vi också byns finaste exempel på snickarglädje. Vägen till höger leder till ”Glöden”. Varför det kallades så vet jag inte. Kanske för att man brände mark för nybyggen när det begav sig. Men det var långt innan min tid. Då låg här skolungarnas favoritaffär –Sveas bageri, där en disk med lockande löskarameller drog till sig alla med en femöring i fickan. I samma hus låg Harry Vikners cykel- och radioaffär. Hos Harry köpte min pappa 1956 en Dux radiogrammofon, som förresten fortfarande står hos min mor. Då var den ett under. Med kamrater satt jag hukande framför lyckomaskinen som det gick att ta in Radio Luxemburg på. Vi stampade berusade i golvet till Bill Haleys ’Rock around the clock’.  Då rådde fortfarande censur på Sveriges Radio som inte ville bidra till ungdomens ”förfall”.

Vägen upp till vänster kallas ”egnahemsbacken”. Här byggde arbetare på fabriken sina egnahem i slutet av förtitalet och början av femtitalet. De flesta husen i Fagervik fanns redan när jag växte upp. Några har försvunnit en del har kommit till och alla har de moderniserats och naturligtvis försetts med jättealtaner där man kan jaga mygg varma sommarkvällar.

Så lämnar vi Fagervik med egnahemen i ryggen. Byn är inte stor men dess utslängda hus utan ”stadsplanering” älskas nog av de flesta som bor där i dag. Det är nära till det mesta, Timrå centrum, Sundsvall eller Sörberge vid E4 där det finns både mack och Svenska spel. Där bor min mamma sedan tio år. Där kanske hon firar sin 100-årsdag nästa år. Just nu är hon insnöad i det servicehus där hon bor fint, bättre än någonsin. I stugan i Fagervik var det trevligt men ändå knapert under större delen av livet.

Nu ser man inte över snöhögarna på terrassens blomlådor. Men de smälter bort med vårsolen och en ny cykel tar vid.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Athen i ett moln av sot

Foto taget  i Athen kvällen den 16 december. Det vi ser är ett moln av sot över hela staden. Tvärt beslutade och enorma prisökningar på fotogen, diesel och olja – där människor inte fått en möjlighet att planera alternativ – har inneburit att folk använder ved i alla dess former som bränsle. Barn, gamla och människor med astma, lungproblem och andra sjukdomar tvingas leva i en rökkammare.

Låt oss inte glömma att Anders Borg är en av de ledare i EU som ställt sig närmast Angela Merkel och denna befängda politik och därmed har ett stort ansvar för att luften ser ut som den gör – och människors hälsa därefter…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Önskar alla en vilsam, god och skön långhelg

Vi får se hur det går. Rysskylan ruvar fortfarande i öst.  Midvintern har passerat. Men vi har kvar inlagd strömming, löksill, rökt makrill, kallrökt lax och alla andra läckerheter så att det räcker över den kommersiella julen…

.

Familjen är stor så det blir många andra smaker. Frän Västerhavet blåser det redan kuling och radarbilderna berättar om mycket snö.

Vi får se hur mötet mellan vädersystemen avlöper och i väntan på det passar jag på att önska alla våra läsare en skön. god och vilsam långhelg.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

.

Så kan det gå – om man inte aktar sig för kylan

.

.

I morse skulle jag hämta in min fina amaryllis i värmen från sin mörka och svala bostad i vår gamla ladugård. Tanken var att den som vanligt skulle blomma ut med full prakt till jul, Amaryllis belladonna, som Linné en gång kallade den.

Men tragedin var uppenbar. Förra veckans nattfrost med minus 24 hade knäckt den stackarn. Så kan det helt enkelt gå om man inte aktar sig för kylan. Vi får se om det kan komma något nytt ur den praktfulla löken. Men då är det värmen i köket som gäller…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vargavintern är här

”Fram till söndag är det läge för dubbla långkalsonger. Då byts kylan ut mot stora snömängder på upp till en decimeter. – Det finns risk för kaos, säger Erik Rindeskär, meteorolog på Foreca.”

Det goda rådet från GP har vi följt ett bra tag nu. Dubbla flanellskjortor är heller inte så dumt. Vinterns kalla käftar har bitit sig fast ordentligt. Vargavintern är redan här. I morse hade vi minus 24 här uppe i Alefjäll norr om Göteborg och trakten fick verkligen göra skäl för sitt namn. Alebacken med sin fina skidanläggning kan ha premiär redan i morgon.

.

Tidigt i morse. På kökstrappan.

Labradoren Freja vill ut och vedpannan ha påfyllning.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: GP1,GP2,GP3,

Ett öre mer för mjölken

Nej, det räcker inte med ett öre mer för mjölken. Europas mjölkbönder ruineras just nu och får de inte många ören mer per liter väntar konkurs och nedläggningar.

I går och i dag är byråkraterna i EUs glaspalats blockerade. Omringade av 20 000 arga mjölkproducenter som med en tvådagars demonstration vill visa på allvaret i deras situation.

Här kommer ingen fram. I slutet av gatan ligger EU:s glaspalats.

Inte mindre än 800 traktorer anlände i går till Bryssel, från norra och södra Belgien, Holland, Tyskland, Luxemburg och Frankrike. I dag på morgonen råder det totalt kaos i EU-kvarteren kring Place Schuman och Place du Luxembourg. Alla nötter som inte brytt sig om trafikvarningarna sitter fast i riktiga nystan av bilar som drivs in på smågator av polisen eftersom de två huvudlederna in till och ut från EU:s kontorspalats är avstängda av traktorerna.

Ny EU-politik eller … Mjölkstrejk

De senaste åren har inte mindre än 150 000 mjölkproducenter i EU lagt ned sin verksamhet. Det är bara de stora ”mjölkfabrikerna” som kan producera med vinst. För de mindre producenterna som får kring 0,30 euro per liter täcks inte ens produktionskostnaderna. De stora varuhuskedjorna lyckas driva ned inköpspriset till nivåer som den genomsnittlige producenten inte överlever på.

Place du Luxembourg sprutade arga bönder 15 000 liter mjölk på EU:s fasader. Några poliser fick sig också en kallsup.

Symboler för en gången tid.

Måndag morgon var det inte lätt att ta sig fram på motorvägarna in till Bryssel. Traktor efter traktor i 30 km/timmen spärrade alla huvudleder.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Löven faller

Här får ni en sista hösthälsning från de belgiska Ardennerna innan Kung Bore tar landskapet i sin famn. Han kanske inte lindar in det i snö, för det gör han inte varje år. Men hoppet finns. I fjol låg det snö i markerna i sex veckor. Något de gamla i byn säger sällan händer. Ja krigsvintrarna förstås -då låg snön meterhög, vill de minnas.
De sista löven faller snart. La Lesse flyter inte längre stillsamt mellan stränder och bankar. Till stort förtret för min labrador Elsie som inte längre kan simma i ån. Hon drogs med i strömmen i våras och jag tvingades springa ett par hundra meter nedströms för att dra upp henne på ställe utan höga bankar. Det vill vi inte göra om.
Om sex månader är det grönt igen och i dalgångens branter står då hundratusentals vilda påskliljor och lyser under ännu bladfria träd. Men det återkommer jag till då.

***********

Från höjderna syns den tjocka dimman i Meusedalen. Inte undra på att Von Rundstedt förlorade sikten under offensiven i Ardennerna.

Eller så var det kanske en sån här bjässe som fick tyskarna på flykten?

 

Här litar folk inte på dollarn och euron utan man har skapat en egen ”guldmyntfot”.

 

Det är inte den gulnande eken som är liten. Det är en enorm gran som ger ”gulingen” skydd mot vinden från norr.

 

Ån La Lesse hittar snart sitt vinterflöde.

 

Här ligger Sparbankens ek i lä. Den är enorm och bilden gör den inte rättvisa.

 

En ensam ek långt ut på ängen fastnar i mon zoom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Valet i USA –en färgad röst

En vecka har gått sedan Barack Obama säkrade en andra presidentperiod. Det demokratiska partiet tvivlade in i det sista, men firar nu en större seger än väntad. Republikanerna som uppträdde som erövrare innan valet hugger nu mot varandras strupar för att skylla ansvaret för nederlaget på allt och alla.

De värsta av de värsta, som miljardären Donald Trump, spydde galla över de ”47 procenten biståndstagare”, och proklamerade att det ”riktiga” Amerika förlorat. Stor dominans bland den vita majoriteten, som ännu utgör 71 procent av medborgarna, räckte inte till för att ”välja in en vit president i Vita Huset” som ”tepåsarna” så elegant uttryckte sin rasism.

Här hade jag tänkt visa lite siffror om valet som klart visar att i förra veckans val stod färgade mot vita, fattiga mot rika, religiöst bigotteri mot frihetligt sinne. De båda kandidaterna kan inte själva klassas i den tudelningen –men de stod som symboler för de skilda lägren. Vare sig Obama eller Romney är de fattigas och förtrycktas företrädare oavsett hur väljarna ser dem.

-Redan i den övergripande delningen mellan män och kvinnor var utslaget i valet tydligt. Obama vann bland kvinnorna i sin helhet med 55 procent mot 44 procent för Romney. Här har uppenbarligen abortfrågan och sjukvårdsreformen spelat roll. Ändå var Obamas resultat bland kvinnorna något lägre än 2008.

-Att Romney skulle vinna bland de vita väljarna var det ingen som tvivlade på. Han fick 59 procent av de vitas röster vilket var betydligt fler är McCains 2008 medan Obama hamnade på 39 procent.

-Den extrema skillnaden i valet hittar vi i fördelningen av svartas, latinamerikaners och asiaters röster. Liksom 2008 röstade de svarta i ett block för Obama. Resultatet 93 procent mot 6 procent var ett svidande nederlag för republikanerna. Bland latinamerikaner och asiater blev segermarginalen inte lika stor, men ändå imponerande. Obama fick 71 procent av ”latinos” röster och Romney inte mer än 27 procent. Tidigare har de latinamerikanska väljarna varit mycket mer jämnt fördelade mellan de två partierna. Det är republikanernas aggressiva politik mot papperslösa ”latinos” som ändrat bilden till demokraternas fördel.

Jag läste eller hörde en intervju med en mexikanare inför valet som sa allt. Tyvärr minns jag inte källan.

-Vi har samma värderingar som Romney vad gäller religionen, familjen och moraliska frågor. Men vi röstar på Obama eftersom republikanerna inte vill ha oss här, sa mannen. Glasklart, eller hur?

-Väljarna kan också klassas efter åldersgrupper. Liksom i valet 2008 har de unga röstat på Obama och de äldre på republikanernas kandidat. I gruppen 18-29 år fick Obama 60 procent, något mindre än 2008, och Romney 37 procent. Att summan här och i andra exempel inte blir 100 beror på närvaron av perifera kandidater. I gruppen 30-44 år ökade Obama med ett par procent från 2008 medan Romney som väntat vann bland gruppen plus 65 med ännu större marginal än McCain.

-Tills sist visar också valet att inkomsten spelar stor roll för vem man röstar på. Bland personer med bruttoinkomster under 50 000 dollar per år röstade 60 procent för Obama och 38 procent för Romney. Medan personer med över 50 000 dollar i inkomst röstade till 53 procent för Romney och 45 procent för Obama. De med mer än 100 000 dollar i årsinkomst stod ännu mer bestämt bakom Romney som ökade med tio procentenheter i gruppen.

Märkligt nog minskade Obamas stöd något bland de med inkomster under 30 000 dollar per år, visserligen från ett stort försprång över Romney –men ändå. Statistiken säger inte var den minskningen skedde. Men jag skulle gissa bland vita arbetare i de mest krisdrabbade områden med mycket hög arbetslöshet. Där kan republikanernas kampanj mot ”eliten i Washington” och ”staten som lägger sig i allt” kanske hitta fotfäste. Det är inte alltid som ”varat bestämmer medvetandet”.

Årets val visar mer än någonsin på ett delat USA. Ett vitt, bigott, relativt välmående äldre USA står mot minoriteternas, de färgades, och de yngres USA. Landet är också delat geografiskt i tre delar. Kusterna vid de två oceanerna är lika blåa som havet. I söder och mellanvästern dominerar republikanernas röda ton som aldrig förr. Den karta som cirkulerar på Facebook och som visar det nästan totala sambandet mellan de före detta slavstaterna och dagens stater med republikanerna vid makten säger mycket om tröghetslagarna i politiken.

Media: AB1,

Bloggare: Röda Malmö,

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,