.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Andreas Malm, Socialistiska Partiet, Ekologi, social rätvisa

I pressen:

.

.

De flesta av oss har säkert kvar denna dramatiska bild på näthinnan. Den 14 februari 2005 sprängdes Libanons premiärminister Rafik Hariri i luften. Ett våldsamt bombattentat ändade hans liv. Självklart rörde det sig om ett politiskt attentat.

Vem låg bakom detta välplanerade mord? Uppenbart ingen förvirrad småhandlare. Den väldiga bombkratern på rätt plats, vid rätt tidpunkt, krävde uppenbart stora resurser i form av spaning, logistik, sprängämnesexperter – och pengar.

.

.

Rafik Hariri, en korrupt politiker och miljardär i byggbranschen, då nära allierad med Saudiarabien och USA, hade före attentatet i allt hårdare ordalag kritiserat Syriens militära närvaro i landet. Bakgrunden till den syriska truppinsatsen var Libanons 15 år långa inbördeskrig, där 150 000 människor dödats. En nationell och internationell överenskommelse hade träffats i saudiska Taif 1989 som gav ett fredsmandat till den syriska militären. Självklart är varje närvaro av utländsk militär en komplex historia. Men i förhållande till exempelvis USA:s ockupationer av Irak och Afghanistan blev den syriska insatsen en av historiens mer lyckade fredsmissioner. Man fick omedelbart stopp på inbördeskriget.

Femton år senare – efter 11 september och Bush`s ”krig mot terrorismen”  – var situationen en helt annan. USA/Saudiarabien ville isolera Syrien. Israel ville ha bort den syriska militären för att få fritt fram för ett bombkrig mot Hezbollah/Libanon. Dessutom hade framförallt kristna och drusiska kapitalintressen tröttnat på syrierna, vilket ideologiskt färgade en del av befolkningen. Varje längre närvaro av utländsk militär skapar i sig dessutom ständigt växande problem.

Mordet på Hariri chockade en hel värld. Västvärldens media pekade omedelbart ut den syriska Baath-regimen med dess president Bashar al-Assad som skyldig till dådet. I Libanon bildades en antisyrisk koalition, 14-marsrörelsen, med Hariris son Saad i spetsen. Saad gick också ut i melodramatiska attacker på den syriska säkerhetstjänsten och gav den rakt av hela skulden för mordet på pappan. ”Cederrevolutionen” med näring i människor avsky över mordet och en nära nog oöverträffad medial kampanj från västvärdens alla media tvingade Syriens 15 000 soldater att lämna landet. CNN, Fox News, CBC, BBC, Sky News. Alla var de plats. Dygnet runt fick vi se ”Cederrevolutionens” väldiga demonstrationer i direktsändningar. Saads vänner från Saudiarabien kunde stärka sitt inflytande och Israel fick det militära vacuum man eftersträvat. Syriskt luftvärn var avlägsnat inför det kommande bombkriget mot landet bara ett år senare, i juli 2006! Den nya USA-vänliga koalitionen vann sedan valet till parlamentet (alla val i Libanon är odemokratiska eftersom shiiterna är kraftigt underrepresenterade) och maktbalansen i region var omkastat till de USA-vänliga regimernas fördel.

.

.

Nu fem år senare har den politiska kartan ritats om ordentligt. Israel misslyckades med att ”hugga huvudet av ormen”. Hezbollah vann en halv militär seger under bombkriget 2006. Med en enorm social, politisk och militär organisation stod man emot Israels egentligen helt överlägsna militär. Resultatet blev en moralisk och politisk triumf för Hassan Nasrallah`s organisation. Den shiitiska majoriteten i landet finns – efter en del politiska och militära konvulsioner mellan Hezbollah och främst drusernas paramilitär – åter i regeringen. Syrien har till en del lyckats bryta sin isolering och är än en gång en ”stor spelare” i regionen, som det heter i nyhetsrapporteringen. Paradoxalt nog är den syriska baathregimen – illa omtyckt som den är av USA – den mest sekulära och öppna i hela arabvärlden. Detta sagt utan att glömma att den som alla andra arabregimer leds av politiska diktaturer, som i sista hand försvarar de egna staternas kapitalistiska system från ett kokande folkligt missnöje.

I denna nya politiska geografi har Saad Hariri flera gånger markerat en nyfödd öppenhet för ett fredligt samarbete med Syrien. Bland annat mot bakgrunden att USA – på begäran från Israel – vägrat Libanon att köpa amerikanska flygplan och amerikanskt luftvärn för att kunna försvara sin gräns mot sin krigiska grannstat i väst….

I veckan kom så sensationen. I en intervju för den Londonbaserade tidningen Asharq al-Awsat tog Saad Hariri tillbaka sina tidigare anklagelser mot Syrien. Det var ”felaktiga politiska anklagelser” som låg bakom hans tidigare uppfattning, menade han nu.

Rakt upp och ner! Hela ”Cederrevolutionen” byggde alltså på en politisk lögn.

En världsnyhet som borde svärtat medias rubriker under lång tid.

.

Saad Hariri och Bashar al Assad umgås nu fryntligt som goda vänner…

.

Men västvärldens mediala karusell sedan den tiden tycks ha stannat för gott. Den tycks ha gått till skroten. I vår globala mainstream media har Saads erkännande bara skapat några krusningar. I Sverige inte ens en notis i tidningarna.

I svensk media inte ens en notis. Vore det exempelvis inte intressant att fråga vår utrikesminister om denna sensationella politiska rokad?

Själv har jag ingen åsikt om vem som ligger bakom mordet. Hezbollah hävdar att det genomfördes av Israel och har presenterat en del underlag som ger en liten fingervisning. Förarlösa israeliska drönare har före mordet tagit fotografier av den plats där bomben senare utlöstes. En del, politiskt tillsatta, utredare från FN sägs å andra sidan komma att peka ut Hezbollahs säkerhetstjänst.

Men nu sägs det att Beiruts caféer i citykärnan i huvudsak befolkas av människor från alla de otaliga säkerhetstjänster och spioner som likt gråsparvssvärmar flockas i barerna och som har hittat stadigvarande härbärgen i det som annars skulle ha varit Mellanösterns pärla.

Jag bidar alltså min tid när det gäller att slå fast vem eller vilka som var skyldiga.

Men däremot är det en skandal att svenska medias huvudström fullständigt nonchalerar Saads erkännande. Eller snarare en grå rutin. Den som vill veta någonting om vår värld hittar inte mycket i våra tidningar eller i annan media…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libanon, Syrien, Beirut, Damaskus, Taif-överenskommelse, Saad Hariri, Bashar al-Assad
I pressen: SVD1,SVD2

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,Teckentydaren,RödaLund,

Missriktad eld mot bokbålet.

.

En galen pastor som tror sig fått order från Gud att bränna Koranen på bål har fått världens statsmän att spricka av indignation. Nu på fredag morgon meddelas att korsfararen fått ett nytt tecken från Gud och därför beslutat släcka bålet.  Kanske kommer det fler tecken från ovan. Händelsen har ändå  en viss betydelse.

För vad är det egentligen Barack Obama, Hillary Clinton, Påven, Tony Blair, general David Petraeus och andra högt uppsatta politiker och militärer reagerar så våldsamt emot?

.

En galen pastor har getts en plats i världspolitiken av media.

.

Deras reaktion kan sammanfattas i en enda fras.

-Bränn inte Koranen för det kan leda till upplopp, attentat, fler självmordsbombare och mord på våra medborgare och soldater.

Omsorgen om de egna soldaternas säkerhet är rörande. I Afghanistan har USAs och Natos trupper dödat tusentals civila för vilket befolkningen håller dem ansvariga. Det kommer inte att förändras av en galnings bokbål i liten håla i Florida. Ta hem trupperna, avveckla alla militärbaser och sluta upp med att hålla många av världens reaktionära diktaturer under armarna och säkerheten för soldaterna kommer att ändras på sekunden.

.

I Berlin 1933 gick Marx’s och andra tänkares alster upp i rök. Det hjälpte inte nassarna att bygga det tusenåriga riket.

.

Pastor Terry Jones ska naturligtvis avfärdas som den idiot han är. Inte för att han sätter vita västerlänningars liv på spel. Det ordnar de själva utan hans hjälp. Utan för att han med sitt bokbränneri symboliskt angriper åsiktsfriheten. Hans bål är inte det första i historien. Katolska kyrkan specialiserade sig på att bränna progressiva tänkares filosofiska och vetenskapliga verk för att stoppa den fria tanken och för att i sista hand försvara kyrkans obskura makt över samhället.

Hitler brände Karl Marx’s, Max Webers och andra stora författares verk för att utrota all opposition mot nazismen. Den fria tanken skulle brännas till döds.

Galningen i Florida sällar sig till den traditionen som en parodi på de vidriga bokbål som kantar historien. Det ska han hängas ut för. Inte för att han eventuellt kan försvåra USAs och Natos krigföring i Afghanistan och på andra platser.

.

-Halshugg de som skändar islam. Galenskap eller framkallad reaktion?

.

Å ena sidan har vi en intolerant fanatiker som i alla fanatiska sekters tradition brännmärker alla tankar utom de egna. Andra sidan på myntet är fanatiska islamska ledares maning till ”heligt krig” mot alla som inte sväljer deras medeltida tolkning av islams plats i dagens värld. George Bushs, numera Obamas,  ”krig mot terrorismen” och den radikala islamofobin i väst bara hjälper härskande mullor, imamer, oljeshejker och diktatorer av Moubaraks format att hålla över en miljard fattiga nertryckta i den jämmerdal där deras religion ger tröst och hopp.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,GP1,GP2,SSD1,DN3,DN4,SVD3,DN5,DN6,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Muslimer, Islam, Kristna, Fanatiker, Marx, Weber, Bokbål

Direkt från demonstrationen i Paris.

Om du har turen att förstå franska hittar du här två videoklipp från tisdagens demonstration i Paris där cirka 250 000 personer sa NEJ till Satkozys motreform av pensionssystemet.

Om du inte förstår franska kanske en titt ändå kan ge en liten känsla av att vara på plats.

I det här klippet ger Olivier Besancenot sina intryck direkt under demonstrationens gång.

Manif du 7 septembre 2010
envoyé par E_varlin. – L’actualité du moment en vidéo.

Manifestation de défense des retraites le 7 sept 2010
envoyé par E_varlin. – L’info video en direct.

Ny demonstration 23 september.

.

Den enorma demonstrationen mot Sarkozys planerade reform av pensionssystemet kommer att följas upp av en ny demonstration den 23 september. Det blir en ny kraftmätning med regeringen som låtsas att det regnar. De modifieringar av lagförslaget som Sarkozy presenterade dagen efter tisdagens protester är bara lite kosmetika i syfte att splittra upp den fackliga fronten. Redan innan tisdagens demonstration fanns det en skillnad i de fackliga leden. Medan majoriteten av fackföreningarna, med CGT och CFDT i spetsen, kräver att lagförslaget dras tillbaka menar att FO och Solidaire att det möjligen går att förhandla fram tillräckliga förbättringar i lagen.

.

Alla stora fackföreningar samlas som en kraft mot Sarkozys pensionsreform.

.

Vår bloggs och Socialistiska Partiets politiska fränder i Frankrike, NPA (Nya antikapitalistiska partiet), la ner alla sina krafter i mobiliseringen i tisdags. I ett uttalande omedelbart efter den lyckade demonstrationen konstaterar NPA att motståndet mot regeringens politik växer och att det ännu finns reserver att mobilisera.

Här under kan du läsa deras uttalande. Längre ner tar jag upp  vissa drag som går igen i alla reformer av pensionssystemet som pågår i Europa.

.

Demonstrationerna och strejkerna mot regeringens reformprojekt för pensionerna blev en stor succés, större än de mest optimistiska förhoppningarna. Med närmare tre miljoner demonstranter och ett stort strejkdeltagande i många branscher inklusive i det privata var det en mobilisering i höjd med strejkdagarna 1995 mot regeringen Juppé och 2003 mot regeringen Fillon. Det råder ingen tvekan om att mobiliseringen mot pensionsreformen tilltar i styrka och att det finns mer i reserv.

Men regeringen lägger dövörat till. De så kallade « nya förslagen » som Sarkozy annonserade efter ministerrådets möte ändrar inget i reformens grunddrag, det vill säga höjningen av den legala pensionsåldern till 62 år och rätten till full pension först vid 67 år utan inkomstbortfall. Regeringens och majoritetspartiet UMPs deklarationer om förståelse för demonstranternas känslor är bara ett försök att slå blå dunster i deras ögon.  Regeringen och arbetsministern Eric Woerth för åter starkt fram de demografiska argumenten om längre levnad. Den pekar med hela handen på det ökade antalet äldre i förhållande till antalet aktiva utan att ta hänsyn till produktivitetens utveckling.

Möjligheten att finansiera pensionerna med en annorlunda fördelning av rikedomarna ses aldrig som ett alternativ, trots att COR(Kommittén för en pensionsreform) beräknat den årliga kostnaden till 3 procent av BNP medan vinsterna utgör 17 procent av BNP. Alltså kan pensionerna finansieras genom att ta från profiterna för att skapa arbeten och öka lönerna.

Sarkozys ”nya” förslag är en örfil på de miljoner som demonstrerade den 7 september. Vad vi kräver är att pensionsreformen i sin helhet dras tillbaka.

En seger är möjlig för regeringen Sarkozy har aldrig vart så impopulär som nu. Arrogansen skyler dåligt de härskandes rädsla inför den tilltagande sociala vreden.

Nu måste vi bygga vidare och mobilisera till de nya protestdagar som de nationella fackliga ledningarna annonserat och arbeta med de lokala fackliga fronterna för att organisera kampen på djupet över hela landet i ett maximalt antal branscher. Den nationella fackliga fronten kallar till en ny demonstration torsdagen den 23 september och till olika aktioner den 15 september då lagen går till omröstning. Kravet på att den återkallas debatteras överallt. Motståndet måste växa i omfattning, vinna i styrka och bli allomfattande.

Paris 8 september 2010

Alla nyliberala reformer av pensionssystemen använder ett gemensamt grundläggande argument för att motivera försämringen av de äldres möjligheter till en säkrad standard som pensionärer. Det demografiska faktumet att befolkningen ”föråldras” sägs göra en fortsatt finansiering av pensionerna via skatterna omöjlig. Belastningen för de yrkesarbetande skattebetalarna kommer att bli för hög och hela systemet brakar samman.

.

Den demografiska pyramiden i Frankrike som bland annat visar den stora skillnaden mellan män ock kvinnor i högre åldrar. Den visar också ett eventuellt trendbrott vad gäller de yngstas andel ab befolkningen. Sedan 2002 har barnafödandet ökat på nytt. Vllket redan har tvingat pensionsmyndigheten att göra nya kalkyler för ”belastningen” på de aktiva.

.

Här på bloggen har jag redan visat i ett flertal artiklar att det demografiska ”beviset” för nödvändigheten av pensionsreformer är en ren bluff. De tar nämligen inte hänsyn till de yrkesarbetandes växande produktivitet. Den yrkesarbetare som i dag producerar värden för låt oss säga 100 kommer att producera värden för 120 år 2020 och värden för 203 år 2050 vid en produktivitetstillväxt på 1,6 procent per år, vilket är den siffra som den svenska pensionsutredningen använde i sina framtidsstudier men som sedan inte togs i beaktning när delar av våra framtida pensioner gjordes beroende av aktiekursernas utveckling. En annan aspekt av belastningsbördan för de yrkesarbetande som aldrig nämns är ”kostnaderna” för ungdomen. Deras uppväxt, utbildning och allt annat betalas också av de i aktiv ålder. Nu minskar ju deras andel av befolkningen så det kompenserar något för andelen äldre som ökar. Faktum är att antalet personer i aktiv ålder (20-64) nästan varit konstant i Sverige under hela efterkristiden. En realitet som ligger långt bortom den bild som de rika som inte längre vill delta i ett solidariskt pensionssystem målar upp.

Vill du läsa vad vi skrivit hittar du allt på fliken med rubriken ”Våra pensioner” i bloggens huvud.

.

Media;

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Pensioner, Frankrike, NPA, Sarkozy, Fackföreningar

.

De nya liberalerna på glid högerut…

.

Som valvindarna blåser verkar det mer än troligt att Sverigedemokraterna snart bänkar sig i riksdagen. Både socialdemokraterna och Miljöpartiet har varslat om att detta kan innebära ett samarbete högerut. Både Mona Sahlin och miljöpartisternas bägge språkrör, som alla tre vill vara så ”moderna” som möjligt, har lustigt nog använt sig av 1970-talets i dag omoderna politiska språkbruk och väljer att kalla Centerpartiet och Folkpartiet för ”mittenpartier” när de pratat om nya tänkbara allianser. Har de missat Maud Olofssons fackföreningshat och oavbrutna attacker på LAS? Eller Jan Björklunds vurm för NATO och hans ständiga tjuvfiske i sverigedemokraternas grumliga vatten?  Knappast. Det är nog så att det låter ganska snällt och beskedligt att maka sig in mot ”mitten”. Bättre än att säga att man vill viga sig samman med moderaterna.

Men i dag skingras molnen snabbt. Sikten blir klarare och det verkar solklart att vi bara om några veckor kan få se ett helt nytt politiskt landskap. I solskenet smälter allt gammalt bort. Med stor lavinfara och våra nya liberaler i Miljöpartiet kan glida i väg högerut i ett väldigt ras.

.

.

.

Det är Svenska Dagbladet som frågat samtliga 26 ordförande i Miljöpartiets 26 regioner om hur de ser på ett eventuellt samarbete på regeringsnivå med alliansens partier. Om nu det mest troliga inträffar. Nämligen att Jimmie Åkesson och hans fränder tar plats i riksdagen.

En majoritet av de tillfrågade är för ett regeringssamarbete med alliansen. Flera tunga distriktsordföranden säger sig också, redan nu, vara öppna för ett samarbete med moderaterna:

” Sex av regionordförandena argumenterar dock redan idag för att det bör bildas en regering med M, C, FP, KD och MP om det inte går att skapa en majoritetsregering på annat sätt.

– Självklart. Ska man vara med, så ska man vara med hela vägen. Det är av principiell betydelse, säger Ann-Catrin Lofvars, Dalarna.”

Sverigedemokraternas intåg i riksdagen kan komma att innebära ett nytt drev åt höger. Under förevändning att utestänga Åkessons parti från inflytande kan både socialdemokraterna och Miljöpartiet acceptera än mer av den nyliberala dagordningen än vad de redan gjort.

Maria Wetterstrand har redan i en uppmärksammad artikel på sajten Newsmill hälsat Björklunds väljare välkomna till det egna partiet. Miljöpartiet är ett hem också för liberaler, hävdade hon.

I tidigare inlägg på vår blogg har vi understrukit vikten att rösta bort högern från regeringsmakten genom att välja (s) eller (v). Miljöpartiet ser vi som i grunden ingenting annat än borgerlighetens nya moderna liberaler. Klatschigt klädda i grönt.

Vi har sagt att det är viktigt att rösta på  (v) eller (s) därför att dessa bägge partier trots allt, i någon mening, fortfarande refererar till arbetarrörelsen. För principiellt är det ingen större skillnad mellan de bägge ”arbetarpartierna”. Vänsterpartiet företräder oftast en något radikalare borgerlig reformpolitik. Å andra sidan har man ett minimalt eget inflytande i arbetarklassen.

För min egen del innebär det troliga parlamentariska läge som stundar att jag i riksdagsvalet väljer att rösta på Vänsterpartiet. I en eventuell koalitionsregering kommer Vänsterpartiet inte att finnas med. Vare sig man vill det eller inte. Det innebär att vi trots allt skulle få ett riksdagsparti till vänster som kan formulera ett alternativ till den högeropposition som Sverigedemokraterna kommer att driva.

**************

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,GP1,SVD4,AB2,SVD5,GP2,SVD6,SVD7,DN2,AB3,Expr1,Expr2,GP1,SVD8,

Bloggare; Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,RödaGöinge,Teckentydaren,RödaLinköping,

.

Samtidigt som Sveriges försvar är på väg att smälta samman med NATO avskaffade regeringen Reinfeldt värnplikten. Stupade kontraktssoldater eller legoknektar, vad vi nu än väljer att kalla dem, upprör inte allmänheten lika mycket som stupade enkla meniga värnpliktiga…

.

Här minnesstunden för Löjtnant Gunnar Andersson

på Camp Northern Lights.

.

Men samtidigt har det redan nu visat sig svårt att rekrytera den kanonmat som behövs ute i fält. Det är ont om unga män och kvinnor som vill bli fotfolk i det militära. Inte ens aggressiva reklamfilmer som utlovar en spännande framtid har lyckats lösa det här med att få ungdomar som frivilligt vill dö för den korrupta regim som vi exempelvis håller under armarna i Afghanistan. Ett krig vars antimuslimska övertoner nu eldas på av en galen pastor i USA. Likt Hitler en gång tänder han bokbål. Då var det Marx`verk som brann och judiska skrifter. Nu är det koranen.

Det har också gått så långt så att det tycks bli Arbetsförmedlingen som ska servera kanonmaten.

.

Minnestenar för stupade soldater från den svensk-finska basen

.

Nu i höst börjar man nämligen med att rekrytera folk till Försvarsmakten. Är du arbetslös ska du tvingas till att bli legoknekt. Det behövs både soldater och sjömän under fanorna. I SVT:s TV-utfrågning spottade Fredrik Reinfeldt på ”den gamla dåliga AMS-politiken”. Här har han uppenbart påhittigt nog hittat en ny fräsch AMS-politik.

I samklang med beslutet att avskaffa värnplikten har Försvarsmakten också fattat ett beslut om att alla anställda måste acceptera utlandstjänst. ”Se Hindukusch`s bergstoppar och sedan dö”, blir väl regeringens råd till alla arbetslösa…

.

Här hämtas döda amerikanska soldater till sin sista vila…

I Afghanistan är det främst stater som USA, Storbritannien och Danmark, som satt in stridande förband i landets inbördeskrig. De svenska soldaterna gör egentligen fortfarande bara någon form av militär kökshantering åt den Norra alliansen.

Men i ett skarpt läge. Där svenska soldater hamnar i skottlinjen kommer vi definitivt inte att se vår kronprinsessa som härförare. Gustav II Adolf fanns med mitt i bataljerna. Liksom Karl XII. Napoleon bar röd mantel så att hans soldater inte skulle avskräckas av blodvite…

Men Hitler bar bruna byxor så att hans SS-garden inte skulle se något annat otrevligt. Victoria Bernadotte lär trots vårt jämlika samhälle inte finnas i någon skytteställning. Inte heller prinsarna Carl och Daniel. För att inte tala om Reinfeldt själv. Ja, inte ens Sven Tolgfors lär vara med i någon skarp strid.

Kanonmaten blir i stället de unga människor som kastats ut i arbetslöshet av den borgerliga alliansen.

.

Kronprinsessan i charmtagen under sin lilla tripp

till den svenska basen i Afghanistan.

Vi lär aldrig få se henne i en skyttegrav

.

********************************************

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman, 1916
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

********************

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Arbetsförmedlingen, ISAF, NATO, Försvarsmakten, Hitler, Napoleon, Victoria

I pressen: AB1,SVD1,SVD2,SVD2,GP1,SVD3,DN1,SVD4,GP2,SVD4,DN2,SVD5,

Ett blankt Nej.

.

Tisdagens protester mot Sarkozys pensionsreform formade sig till ett gigantiskt Nej. Mellan 2 till 2,7 miljoner arbetande demonstrerade i fler än 200 städer. Mobiliseringen var mer omfattande än den 24 juni då närmare två miljoner sa nej till samma reform.

.

-Pension för alla vid 60 år och omedelbart för de här två, krävde mannen på bilden som visar Sarkozy och hans arbetsminister Eric Woerth.

.

Att inrikesministeriet säger att ”bara” något över en miljon deltog i demonstrationerna är inget märkligt. Det handlar inte ens om en medveten förfalskning. Polisen använder nämligen en metod för att räkna antalet deltagare som alla seriösa journalister avfärdar.

De två största demonstrationerna hölls i Paris och Marseille. Enligt de åtta fackliga organisationer som organiserade protestdagen deltog 270 000 i Paris och 200 000 i Marseille. För Marseille är det mycket stort. Ändå var uppslutningen i de mindre städerna proportionellt sett ännu större, med 33 000 i Caen, 48 000 i Rennes, 80 000 i Nantes, 100 000 i Bordeaux, 110 000 i Toulouse, 54 000 i Montpellier, 35 000 i Nice, 35 000 i Lyon och till sist mellan 5-15 000 i ett stort antal mindre orter.

.

Trots en del regnskurar var humöret på topp bland demonstranterna. Här krävs en annan fördelning av de producerade rikedomarna mellan de arbetande och de äldre.

.

Både bredden och storleken på protesterna visar att Frankrikes arbetare och tjänstemän ville visa sitt massiva Nej till en reform av pensionssystemet som de upplever som orättvis.

Orättvis därför att reformen inte tar hänsyn till skilda yrkens inverkan vad gäller skjudomar och förväntad livslängd. I Frankrike har en kvalificerad tjänsteman sju års längre förväntad levnadstid än arbetare med manuella yrken. Regeringens förslag innebär att rätten till pension höjs från 60 till 62 år för alla och att full pension endast kan uppnås om man arbetar till 67 års ålder. Arbetarnas pension beräknas på de 25 bästa åren medan högre tjänstemäns pension baseras på de sista sex yrkesåren vilket uppenbarligen gynnar dem.

.

Det var inte bara pensionsreformen som engagerade. Här krävs mer solidaritet mellan arbetande i Europa. Nej till åtstramningspolitiken. Ja till en annan fördelning av rikedomarna. Både offentligt anställda och privatanställda deltog i protesterna.

.

Dessutom ser i stort sett alla Sarkozys ”reform” som ett steg tillbaka, som inte löser problemen med att finansiera pensionerna i framtiden. Pensionsåldern sänktes under Mitterrand från 62 till 60 år och ökningen nu förkastas av mer än två tredjedelar i opinionsundersökningarna som också visar att en lika stor majoritet stödde gårdagens protester.

Både regeringen och de fackliga organisationerna brottas nu med ett problem – hur gå vidare efter gårdagens massiva Nej? I dag ska Sarkozy tala inför Nationalförsamlingen och alla förväntar sig att han ska medge vissa justeringar i reformen men inte mer än vad de arbetande kommer att uppfatta som kosmetika. De fackliga organisationerna har ett gemensamt möte i dag för att besluta om hur kampen ska fortsätta. Stärkta av gårdagens framgång sa exempelvis CGTs ledare Bernard Thibault att ”alla optioner” fanns med i bilden, vilket bör tolkas som att han inte utesluter en generalstrejk. CFDTs ledare François Chérèque å sin sida menade att en ny protestdag bör organiseras före månadens slut, eventuellt en lördag eller söndag för att alla som arbetar, speciellt i den privata sektorn, ska kunna delta utan att tappa sin lön.

.

Krav på omfördelning av rikedomarna var ett genomgående tema bland deltagarna. Här ironiseras det över Bettencourt, miljardärskan som äger kosmetikafirman Oréal och som fick 30 miljoner euro i skatteåterbäring trots att hon belagts med skattefusk och annat fiffel.

.

Inom de närmaste dagarna kommer vi att veta vad som planeras de närmaste veckorna. De franska arbetarnas kamp mot regeringens nyliberala och orättvisa reform kan bli en vändpunkt i motståndet mot attacken på de arbetande i hela EU.

.

Bilarbetare från Peugeot/Citroën strejkade för att kunna delta i protesterna. I många andra storbolag strejakade också delar av personalen som i exempelvis oljejätten Total som tvingades köra på halvfart i sina raffinaderier.

.

Det fanns många plakat om skandalen med Bettencourt och arbetsministern Woerth. Att Eric Woerth är formellt ansvarig för pensionsreformen gör det inte lättare för Sarkozy.

.

Alla fackliga ledare deltog i demonstrationen i Paris. Enligt traditionen ”promenerar” de politiska partiernas ledare i andra delar av tågen för att respektera de fackliga organisationernas självständighet.

.

Media. DN1,DN2,DN3,GP1,SSD1,SVD1,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Pensioner, Sarkozy, CGT, CFDT,

.

Efter gårdagens blogg om Lars Ohlys och Vänsterpartiets syn på föräldrarförsäkringen fick jag två kommentarer med flera viktiga frågeställningar. Eftersom dessa och debatten i stort är viktiga väljer jag att lyfta upp dessa och mitt svar till en blogg. De av bloggens läsare som inte är intresserade av ämnet eller inte hinner att läsa så mycket text får hoppa över denna post:

.

Kommentar från Kristina:

Fast nu tycker jag du missar lite på målet Göte. De flesta är hemma längre med sina barn än 6-7 månader. Delar föräldrar föräldrapennignen rätt av båda två har de 240 dagar var, dvs 8 månader. Du har inte räknat med lägstanivådagarna när du skriver 6-7 månader. Dessutom tar många ut färre än alla dagar i veckan och kan därmed vara hemma ännu längre. Visst finns det ekonomiska argument, att fattiga familjer inte skulle ha råd att ta ut lägstanivådagarna eller färre dagar i veckan, men 6,5 månader är ett absolut minimun och de flesta är hemma längre.Oavsett vilket så är det få barn som helammas efter ett halvår och inte klarar av att äta annan mat när mamma är på jobbet. Så egentligen är ”problemet” med bröstpump ett icke-problem. I alla fall i relation till de konsekvenser det ojämlika uttaget av föräldrapenningen får för kvinnor, inte minst på arbetsmarknaden.

Det är heller ingen som tvingar en mamma till jobbet efter 6,5 månader, föräldraförsäkringen är en rättighet och ingen skyldighet (här argumenterar jag mest mot konservativa debattörers argument).

Jag håller dock med om att föräldraförsäkringen borde utökas och förändras så att den inte slår ekonomiskt mot arbetarklassfamiljer vid en individualisering.

”Egentligen handlar debatten om en kvinnas möjlighet till fysisk närhet med sitt barn. Inte i första hand om det näringsinnehåll som barnet måste ha.”

Här är du faktiskt ute och flummar. Det går nämligen inte att tolka dig annorlunda än att en bebis och dess mamma skulle må bättre av att krama varandra än vad en bebis och dess pappa gör. Då är du ute på djupt vatten. Ta gärna fram den forskning som kan bevisa detta. Jag har varit i debatten förr och mina motståndare har aldrig lyckats konkretisera detta på förfrågan, det handlar helt enkelt om tyckande att mammor trots allt är lite bättre lämpade att ta hand om (och krama) spädbarn.

Du gör kvinnor en björntjänst genom att sprida ogenomtänkta föreställningar om kvinnligt och manligt som argument mot en individualiserad föräldraförsäkring. En individualisering är mycket bra (orkar inte dra alla argument nu) och bör istället genomföras tillsammans med andra reformer i föräldraförsäkringen som säkrar en god inkomst för fattiga familjer. Annars blir bara resultatet att du offrar kvinnan för klassen och det kan jag absolut inte acceptera.

Argumentet att staten inte ska lägga sig i är ohållbart i denna fråga för en socialist som är förmögen att analysera strukturella samhällsförhållanden. Det finns stora strukturella vinster med en individualisering.

Här kommer argument för:

– Det skulle bli lika ”riskabelt” att anställa en man och en kvinna vilket skulle motverka diskriminering av barnafödande kvinnor på arbetsmarknaden, vilket idag är ett återkommande problem.

– Forskning visar att de föräldrar som delar lika från när barnet är litet fortsätter göra det under lång tid framöver ang ex hushållsarbete och tvärtom, de gånger kvinnor stannar hemma mycket längre än männen cementeras en ojämlik fördelning av hushållsarbetet och ansvaret över barnen för lång tid.

– Föräldraförsäkringen ska ses som en möjlighet och skattepengar ska inte gå till att uppmuntra ej jämställda (samhälls)förhållanden, vilket de enligt all statistik gör idag. Att just föräldraförsäkringen, till skillnad från andra förmåner, inte är individualiserad är unikt. Det beror sannolikt på att det är djupt förankrat i samhället att kvinnor anses vara bäst lämpade att ta hand om barn.

– Tror rent allmänt det skulle vara bra för många män att vara hemma med barnen och att barnen skulle må bättre av båda (alla) sina föräldrar.

– Eftersläpningseffekter för kvinnor, ex mindre pension, lägre lön pga föräldraledighet och liknande skulle minska.

Samtidigt som vi driver kravet för en individualisering bör vi även höja golvet i föräldraförsäkringen. Den som inte uppfyller kraven för sjukpenninggrundande inkomst får idag bara ca 5000 kr före skatt i föräldrapenning, vilket är helt orimligt lågt.

Det bör även finnas någon form av utjämningseffekt så att det inte slår ekonomiskt mot familjen om föräldrarna har väldigt olika hög inkomst. Det ekonomiska argumentet brukar dock överdrivas i debatten. De som räknar på den faktiska skillnaden mellan föräldern med hög och låg inkomst brukar finna att skillnaden inte är så stor som debattens vågor. Detta visade en handläggare på Försäkringskassan mig med konkreta exempel när jag var på deras utbildning häromveckan.

Arbeta för att förbättra kvinnors arbetsförhållanden generellt. En individualiserad föräldraförsäkring är dock förmodligen en förbättring i sig som jag visat ovan vilken gör att kraven ska föras parallellt, inte först det ena och sen det andra.

Det krävs alltså en politik som utgår från flera olika aspekter samtidigt, inte minst arbetarklassens kvinnor, men som inte cementerar något som får så stora negativa effekter för jämställdheten som ett bevarande av status quo i frågan om föräldraförsäkringen.

Bara för att det finns nackdelar med en individualisering betyder inte det att fördelarna överväger. Allting har baksidor men debatten tenderar att bara handla om nackdelarna vilket gör hela diskussionen oärlig eftersom detta används som argument mot förändring.

Så för att tala ur skägget- jag är för tvång i denna fråga med tanke på att de positiva effekterna väger över. Frågan om vem som tar hand om barnen är fundamental att lösa för att komma till rätta med samhällets jämställdhetsproblematik.

.

Kommentar från Kerstin:

Hrm,
kvinnan ha bestämmanderätt? Nu måste jag protestera. Det är nog inte det det handlar om för det mesta utan om att pappa tjänar mer och då blir det mamma som får stanna hemma – idag som förr. Och pappa tjänar mer bl.a. för att han inte stannar hemma med barnen.

.

Mitt svar:

Kristina väljer att hissa stormsegel:

Jag håller med om det mesta som Kristina och Kerstin skriver. Det handlar om en reell konflikt. Eller snarare flera konflikter.

”Argumentet att staten inte ska lägga sig i är ohållbart i denna fråga för en socialist som är förmögen att analysera strukturella samhällsförhållanden. Det finns stora strukturella vinster med en individualisering…  Så för att tala ur skägget – jag är för tvång i denna fråga med tanke på att de positiva effekterna väger över. Frågan om vem som tar hand om barnen är fundamental att lösa för att komma till rätta med samhällets jämställdhetsproblematik.”

Nåväl. Jag är socialist och tror mig om att till en del kunna ”analysera strukturella samhällsförhållanden”. Det är därför jag ser att det här handlar om en verklig konflikt. För mig handlar det om var man drar gränsen. I dag finns det 60 dagars ”pappaledighet” som inte kan tas över av mamman. Ett statligt tvång som jag bejakar. Det har massor med positiva effekter. Inte minst tvingar det många män att lära sig att ta ansvar för blöjbyten, sagostunder, matlagning och disk mm.

Ytterligare individualisering, ”tvångskvotering”, måste ske genom en utökad föräldrarförsäkring. Skälet till att inte Lars Ohly och med honom Vänsterpartiet driver denna fråga är att man lagt sig på rygg för SAP:s och MP:s krav på budgetdisciplin. I stället väljer man en att rulla tillbaka den reform som redan finns. En kontrareform.

Detta därför att jag är för kvinnans bestämmanderätt under den första spädbarnstiden. Kristina menar då att denna ståndpunkt bara kan tolkas som ”flum”:

”Här är du faktiskt ute och flummar. Det går nämligen inte att tolka dig annorlunda än att en bebis och dess mamma skulle må bättre av att krama varandra än vad en bebis och dess pappa gör. Då är du ute på djupt vatten. Ta gärna fram den forskning som kan bevisa detta. Jag har varit i debatten förr och mina motståndare har aldrig lyckats konkretisera detta på förfrågan, det handlar helt enkelt om tyckande att mammor trots allt är lite bättre lämpade att ta hand om (och krama) spädbarn.”

Nej, Kristina. Min inställning har ingenting att göra med vilket kön som är bäst spädbarnskramare. För en kvinna är en graviditet och en förlossning en fysisk och mental revolution. Jag lutar mig inte heller åt särskilt mycket forskning. Det är mest mina egna erfarenheter med fyra barn och tre döttrar som fått egna barn, samt umgänge och diskussioner med andra kvinnor som blivit mammor, som ligger till grund för vad jag tycker. För mig är detta den gränsdragning som våra politiska val handlar om. Inte om vem som kramar bäst. Kvinnans bestämmanderätt över en stor del av föräldrarförsäkringen är för mig, till en del, en form av demokratisk ”efterbörd” till hennes graviditet och förlossning. En rätt att själv kunna avgöra hur mycket tid man behöver för att komma in i normala gängor. Min åsikt bottnar inte främst i analysen av våra ”strukturella samhällsförhållanden”.

När det däremot gäller diskussionen om hur dessa förhållanden diskriminerar kvinnan, menar jag att frågan om rätten till vård av sjukt barn är ett större hinder än den befintliga föräldrarförsäkringen. För arbetsgivarna är det inte så svårt att lång tid i förväg planera för en längre föräldrarledighet. Ledighet för vård av sjukt barn kan däremot tas ut spontant, utan karensdag. Ett förhållande som i sak är svårt och dyrt att svara på . Arbetsgivarna vet sedan att det som regel är kvinnan som tar de flesta av dessa lediga dagar för vård av sjukt barn och har därför en inbyggd spärr mot att anställa kvinnor med ett eller flera småbarn. Inget parti har trots detta rest ett krav på att vårdnadshavarna ska varva detta ansvar. Förmodligen därför att de flesta människor inser att det inte går att lagstiftningsvägen planera för hur vårdnadshavare till småbarn i detalj ska hantera sin vardag.

Till sist en fråga:

Hur ställer sig du, Kristina, till frågan om Jan Björklunds och sverigedemokraternas krav på burkaförbud? Vi vet bägge två att de är ute och fiskar i ett grumligt vatten. Men i sak är för mig varje form av slöja i sista hand ett uttryck för ett patriarkalt förtryck. Även om det motiveras med religiösa förtecken. ”Skyddet av kvinnan” har sin bakgrund i jordbrukssamhället. Egentligen handlar det om att en familj eller klan skyddar sin mark, sina landområden.

De kvinnor i Sverige som väljer att bära slöjor har uppenbart svårt att ta sig ut på den svenska arbetsmarknaden. Framförallt det fåtal som tvingats att bära burka har ingen chans alls. Ska vi då hålla med Björklund och sverigedemokraterna och verka för att skiten förbjuds?

Mitt svar är nej. I praktiken får ändå ingen kvinna med burka ett jobb där man måste visa sitt ansikte för andra människor. Ett statligt förbud tvingar bara in dessa kvinnor i ännu större förnedring. De får hålla sig hemma för gott. Vi måste i stället på alla sätt verka för att de på ett frivilligt sätt ska kunna frigöra sig från sina beslöjade patriarkala bojor.

Vad tycker du i denna fråga? Att jag reser den har naturligtvis med att göra med att  den principiellt handlar om samma svåra val som v i har när det gäller föräldrarförsäkringen.

Hälsar Göte

,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lars Ohly, Vänsterpartiet, föräldrarförsäkringen, burka, sverigedemokraterna
I pressen: GP1,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,AB1,

.

Akilleshälen för alla de tre partierna i den rödgröna alliansen, när det gäller deras syn på föräldrarförsäkringen, är att de vill ha en stupstock i ett eventuellt eget förslag. En stupstock vid sex eller sju månader där mamman mister rätten till flera månaders ledighet om föräldrarna av en eller annan orsak inte ser att pappan har möjlighet att ta vid. Detta i sin tur beror på att den berömda ”budgetdisciplinen” ska hållas.

”Hon kan använda bröstpump”, sa Lars Ohly som svar på frågan om vad man ska göra om inte mamman vill sluta amma.

.

Det handlar om fysisk närhet. Inte om näringsinnehåll.

En snäll variant på omvänd talibanism. Lars Ohly blir för en del familjer vad Jan Björklund vill vara för skolan. Staten ska bestämma hur länge kvinnan ska amma och hur föräldrarna vill lägga upp sina liv under tiden med ett spädbarn. ”En kvinna längre bort än en meter från spisen måste vara på rymmen”, hette det förr och kanske i nutid också hemma hos en del kristdemokrater eller sverigedemokrater. Men i Lars Ohlys värld är det lika galet om kvinnan är hemma längre än en ett halvår med det egna barnet.

Själv tror jag att amningen här till en del blir en symbolfråga. Egentligen handlar debatten om en kvinnas möjlighet till fysisk närhet med sitt barn. Inte i första hand om det näringsinnehåll som barnet måste ha. Min uppfattning hör kanske inte hemma i vänsterns huvudfåra. Men jag menar bestämt att man här gått över en gräns. Även om det går att peka på en ”ojämlik underliggande struktur”.

Ohly tittar helt enkelt på frågan om jämlikhet med skygglappar. Med ett selektivt seende vill han skipa rättvisa med linjal och en uppslagen kalender.

Jag känner massor med kvinnor i min egen familj, bland vänner och f d arbetskamrater, ofta med jobb som inte är så kul, som ser Ohlys och de andra rödgrönas förslag som ett angrepp på deras rättigheter. De ser mammaledighet som ett andrum. En tid med personlig frihet där de slipper ”den eviga stämpelklockan”. För många lönearbetande kvinnor kan en stupstock komma att innebära stora inkomstbortfall.  Här finns  definitivt ”en ojämlik underliggande klasstruktur”. Jag känner för den delen också massor med kvinnor som valt eller vill kunna välja en kortare föräldrarledighet. Där pappan i stället då får möjligheten att ge mer av sin närhet. Inom ramen för en utökad föräldrarledighet menar de – och jag – däremot att det är bra att öronmärka mer tid för papporna.

Bröstpumpar är dessutom ofta besvärliga och söliga apparater och fungerar inte för många kvinnor.

Men framförallt missade Ohly helt att detta med att frågan om vi ska en stupstock eller inte i föräldrarförsäkringen. Den  frågan handlar om ”budgetdisciplin” eller inte och om  närheten till barnet. Inte om näringsinnehållet i det som spädbarnet får i sig.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lars Ohly, föräldrarförsäkringen, amning, brsötpumpar

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,GP1,GP2,GP3,Expr1,Expr2,SVD4,DN3,AB3,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,RödaGöinge,