Betala inte statsskulden.
Den är redan betald.
.
Ett spöke hemsöker Europa. Det hängs ut som en varning för att vanan att ”leva över sina tillgångar” leder till kriser som den Grekland just nu sitter fast i.
När statsskulden beskrivs rusar media i taket och skrämmer nyfödda med feta rubriker: DU FÖDS MED 70 000 I SKULD, eller någon annan fantasisumma.
.
Vem blir inte ledsen när man sitter fast i skuldfällan?
Nyliberala ekonomer påminner oss ständigt att Staten måste uppföra sig som en ansvarsfull familjeförsörjare och inte spendera mer än vad familjen klarar av. Men när en så ovanlig figur som en ansvarsfull familjeförsörjare ser över hushållets utgifter och upplåning kollar han/hon också alltid in vilka tillgångar familjen har. Hur ska familjen annars kunna planera vad den kan låna för sina framtida investeringar och utgifter?
Samma sak gäller också för en stats utgifter och skulder om än med två viktiga skillnader: staten kan eventuellt låta sedelpressarna rulla vilket en familj inte kan och staten kan instifta skatter vilket familjeförsörjaren inte kan.
Men likt en familj ska Staten naturligtvis se till vilka tillgångar som finns. Att skrämma upp befolkningen med att den är skyldig astronomiska summor utan att samtidigt tala om hur stora våra gemensamma tillgångar är måste anses oärligt om inte rent av en bluff för att få gemene man att svälja beska mediciner.
.
EUs politik är inte bättre än kvacksalveri.
För det är precis vad det handlar om– beska mediciner. Europas samtliga regeringar viftar med spöket och kräver av befolkningen att den ska dra åt svångremmen under ett antal år framåt. En dags rubriker i internationell press visar vad som väntar de arbetande. Den aktade franska dagstidningen Le Monde hade den 25 maj bland annat följande rubriker om den ekonomiska krisen:
-Storbritannien: Drottningen godtar åtstramning
-Italien antar ett sparpaket på 24 miljarder euro
-Europa kräver att Grekland drar åt tumskruven ett varv till
-IMF kräver snabba reformer av Spanien
-Danmark stramar åt.
-Storbritannien: Sparpaket på 6,2 miljarder pund
Ett litet axplock som kan tiodubblas. Varje land i EU tävlar nu om vem som kan locka befolkningen till att svälja den beskaste medicinen. Att det handlar om en hästkur ska ingen tvivla över.
Men hur är det egentligen med statsskulden och dess påstådda farlighet för ett lands ekonomiska situation? Greklands statsskuld som ligger kring 130 procent av BNP sägs ligga långt över smärtgränsen för ett land och ett bevis på att landets befolkning är ett gäng slösare.
.
Angela Merkel letar förebilder i naturen.
Det kan starkt ifrågasättas att statsskuldens storlek i sig är ett problem. Därför att det beror mycket på vilka som äger statsskulden. Speciellt när det gäller att skydda sig mot hajarna på den internationella finansmarknaden. Se till Japans statsskuld som nu ligger strax kring 200 procent av BNP, det vill säga mycket högre än alla länder inom eurozonen som nu pekas ut som ansvarslösa skojare. Ändå finns det ingen som spekulerar mot den japanska yenen och driver landet mot ruinens brant.
Var är hemligheten? Jo, att den japanska statsskulden till 95 procent ägs av landets hushåll och därmed inte kan hamna inom räckhåll för de stora bankernas och fondernas giriga handlare. Det är den nyliberala avregleringen av kapitalrörelserna och utbudet av statsobligationer på den internationella marknaden som gett storbankerna och kapitalfonderna möjlighet att låna ut pengar till enskilda stater genom att köpa ett lands obligationer.
Hur har olika staters skuld hamnat i bankirernas händer? Den nyliberala offensiven för sänkta skatter segrade i snart sagt alla länder i OECD. Undantagslöst var det de rikaste som fick mest pengar i fickan tack vare skattesänkningarna på inkomster och på kapitalvinster. Staten fick därmed lägre inkomster. ”Teorin” att lägre skatter leder till högre tillväxt och därmed större statsinkomster är rent nonsens. För att uppväga skattebortfallet lånade allt fler stater pengar genom att ge ut obligationer. Med avregleringen av finansmarknaderna och kapitalets fria rörelser över gränserna kunde sparkapital köpa upp de statliga obligationerna och få ränta på dem.
Man kan säga att de rika fick jackpott både på gungorna och karusellerna. Först lägre skatter. Sedan köp av statsobligationer för pengar som inte staten beskattade längre, Och till sist säkra inkomster i form av ränta på statsobligationerna. Fiffigt va?
.
Vissa har vunnit på både gungorna och karusellerna.
Så gick det som det gick. De fattigaste länderna i EU skuldsatte sig mer än andra för att kunna hänga med i EU-karusellen. Enligt IMF såg skuldsättningen 2009 ut på följande sätt:
Italien 116% av BNP, Grekland 115, Portugal 77, Frankrike, 77, Tyskland 73, Storbritannien 68, Irland 65 och Spanien 53 % av BNP. Diktatet från Maastricht om maximum 60% av BNP i statsskuld ligger som synes i ruiner. Samma sak gäller regeln om maximum 3%-igt budgetunderskott.
EUs/IMFs räddningspaket är inte en hjälp till Grekland. Det är i första hand en garanti till de storbanker och kapitalfonder som sitter på enorma summor av grekiska statsobligationer så att de kan vara säkra på att utlånade pengar kommer att betalas tillbaka. Enligt Reuters har Europas banker cirka 2 300 miljarder euro i statsobligationer från Grekland, Spanien, Portugal, Irland och Italien i sina bankvalv. Inte undra på att de biter på naglarna inför perspektivet av en skuldsanering eller ännu värre, ett stopp på återbetalningarna.
Den så kallade hjälpen till Grekland är i själva verket lån till Aten med ränta på fem-sex procent och med stenhårda villkor. I utbyte kräver Tyskland, IMF och andra EU-länder att statens utgifter, förutom de militära, ska kapas med knäna.
Att det ska drabba de arbetandes levnadsstandard och pensionärernas inkomster presenteras som ett axiom. Det skrivs alla på näsan att det inte finns någon annan lösning än restriktioner och ”reformer” som ger människorna skrämselhicka.
Ingen verkar ha dragit lärdom av den djupa 30-talsdepressionen. Sänkta statsutgifter, lägre löner och pensioner, sämre social service och andra ”besparingar” bara skjuter den ”verkliga ekonomin” i sank. Med mindre pengar i fickan spenderar befolkningen mindre på köp av varor och tjänster, företagen avskedar och den onda spiralen tar fart. Att aktiemarknaderna dök på nytt efter den första dagens eufori då sparpaketet lanserades beror på att alla inser vad som kommer att bli följden av den svältkur som EUs regeringar planerar- en ny och djup recession.
.
30-talets soppkök är tillbaka.
Det är främst Angela Merkel och det tyska industrikapitalet som ligger på för att EU ska krypa bakvägen ut ur krisen. Det är en stenålderspolitik som allt mer liknar 30-talets vansinne. Egentligen ska den tyska industrin tacka ”slösarna” i södra Europa för den tyska exportindustrins stora framgångar de senaste fem åren. Hade alla länder i EU följt samma väg som Tyskland, det vill säga sänkt levnadsstandard för de arbetande och allt för exportindustrin, hade det inte funnits några köpare av Merkels varor.
Men kan man gå andra vägen? Kanske man ska spendera sig ur krisen? Varför inte attackera vinsterna i framför allt finanskarusellen och höja den arbetande befolkningens andel av ett lands totala inkomster till den nivå som rådde innan den ”nyliberala revolutionen”?
-Det begriper ju en barnunge att det inte går eftersom det är vinsterna som ger investeringarna och jobben, svarar i kör borgerliga och socialdemoratiska politiker, bankirer, professorer, och andra förståsigpåare.
.
Men det finns fakta som ingen av dem gärna pratar om. En allt större del av ekonomins vinster realiseras i finanssektorn trots att den själv inte producerar något av värde. Och en allt större del av dessa vinster går inte till nyinvesteringar i den ”verkliga ekonomin” utan till ökad aktieutdelning. Det är pengar som på nytt injiceras i finanssfären eftersom det är där vinstsugna kapitalägare de senaste decennierna snabbast gjort sina kap.
Alltså skulle man kunna med en solidarisk och internationellt inriktad arbetarrörelse minska aktieutdelningen i företagen och öka lönerna utan att det påverkar företagens utgifter. Vad som tas från aktieutdelningen hamnar i lönekuverten. Summan av företagens utgifter ändras inte och investeringarna påverkas inte. Dessutom ger naturligtvis ökade löner mer i statskassorna som därmed får lättare att upprätthålla en god samhällsservice.
Wanja Lundby-Wedin är ordförande i de europeiska fackföreningarnas konfederation och borde ha något att säga om hur EUs regeringar går till frontalattack mot den arbetande befolkningen. Är det någon som hört henne säga något om solidaritet med Greklands arbetare?
.
Vadå solidaritet med Greklands arbetare?
Ändå har de som säger att det är nys och orealistiskt att styra över aktieutdelningen till lönekuverten helt rätt. Men bara därför att Bryssel och EUs medlemsregeringar helt sitter i knäna på de internationella storbankerna. Hur den internationella bankfinansen räddades av gigantiska offentliga stödpaket under 2008 är bästa beviset för dess samband med den politiska makten. Att nu samma banker och fonder dessutom tar sig in köksvägen och fritt kan spekulera mot de svagare europeiska ländernas statsskulder utan motstånd är bara bevis för samma intima relation.
-Ta det tillbaka, sjunger Mikael Wiehe på sin senaste CD. Ja varför inte. Ta allting tillbaka som den arbetande befolkningen förlorat under de nyliberalas flitiga ”reformerande” av samhället. Det är ett helt program i sig. Men det kan inte förverkligas utan att all makt att spekulera i din framtid tas ifrån bankirerna och utan att samhällets beslut om investeringar och konsumtion styrs av verkliga sociala behov och inte enskilda kapitalägares behov av så stora vinster som möjligt.
De pengar som bankirer och fondförvaltare använt till att köpa statsobligationer och till att spekulera med mot statsskulden kommer från de gigantiska övervinster som finansvärlden sugit åt sig på bekostnad av de arbetandes inkomster de senaste decennierna och som får allt svårare att hitta vinstgivande objekt att investera i den ”verkliga ekonomin”. Därför cirkulerar de allt snabbare i en karusell vars enda funktion är att omfördela redan producerade rikedomar till de som inte behöver mer.
.
Den gode Mikael har lösningen.
-Ta det tillbaka. Så ska det låta. I praktiken innebär det att statsskulden ska upphävas, kort sagt förklaras ogiltig. Varför betala tillbaka pengar till en finansindustri när det handlar om pengar som till att börja med togs ifrån dig, mig och alla andra arbetande människor av samma industri efter att den ”enda politiska vägens” män och kvinnor ändrat lagar och regler så att hajarna kunde göra vad de gjort.
Upphäv statsskulden. Det är också att upphäva politikens kryperi för finansvärlden. Det är att bryta upp de avtal och regler som antagits i Bryssel, att rasera det EU som sitter i marknadens knä. Det är att bygga ett annat Europa där våra gemensamma ekonomiska, ekologiska och sociala behov sätts i högsätet.
Det är att skapa ett antikapitalistiskt politiskt alternativ till de borgerliga och socialdemokratiska partier som ser sig som goda förvaltare av kapitalismen.
.
Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,AB1,DN3,SVD4,AB2,
Bloggare: Alliansfritt Sverige,Ekonomikommentarer,Sjöstedt,Motvallsbloggen,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Statsskuld, EU, Banker, Merkel, Wanja Lundby-Wedin, ETUC, Tyskland, Italien, Spanien,
