Det tog sju veckor innan regeringen i Bangkok tog sitt förnuft till fånga och erbjöd de röda en väg ut ur krisen som inte slutar i ett blodbad. Det står klart att både regeringen och de röda nått ett stadium i tvekampen där ingen kan räkna med total seger och att alternativet till en kompromiss är militärt övervåld.
I går la därför premiärminister Abhisit ett förslag som de rödas ledare säger är intressant och troligen acceptabelt för dem. Regeringen föreslår nyval den 14 november. Men bara om fem villkor först uppfylls.
-Monarkin måste hållas utanför politiken.
-Reformer som tar sig an den ekonomiska ojämlikheten ska antas.
-Media ska avhålla sig från journalistik som förvärrar sociala och politiska konflikter.
-En oberoende kommission ska undersöka det våld som brukats av säkerhetsstyrkor och demonstranter.
-Alla parter ska delta i en försoningsprocess.
.
De röda får mycket stöd av oranga munkar.
Enligt röda ledare ska rörelsen diskutera Abhisits förslag i dag tisdag. I en första kommentar till fredstrevaren sa en röd ledare att alla påtänkta åtal mot röda demonstranter för att de brutit mot utegångsförbudet måste läggas ned.
.
CRES kallar in militära beväpnade pansarfordon.
Det verkar emellertid som att regeringens högra hand inte vet vad den vänstra sysslar med. Vice-premiärministern Suthep som också är chef för säkerhetsrådet CRES sa i går att planerna för ett slutligt angrepp på de rödas bas i centrala Bangkok finslipas och att beväpnade pansarfordon nu kallas in från andra delar av landet. Det är fordon för krigsbruk som enligt Suthep inte finns tillgängliga i Bangkok. Spelar regeringen med både piska och morot, eller är höken Suthep ute på egen hand för spela på de interna motsättningarna i maktens boningar?
EUs medlemsländer och Internationella Valutafonden, IMF, tvingades slutligen att släppa hjälpen till den grekiska regeringen för att undvika en bankrutt innan mitten av maj. Hundratio miljarder dollar i lån under en period av tre år har nu Papandreous regering till sitt förfogande. De virrhjärnor på både höger- och vänsterkanten som mumlar i skägget om att ”varför ska vi hjälpa lata greker som inte arbetar tillräckligt” glömmer att det handlar om lån under vanliga kommersiella villkor.
.
Merkel har i det längsta hållit hårt i börsen.
Vi bör hellre rikta vår ilska mot den finansvärld som till att börja med skapade krisen med sin brottsliga verksamhet i skumraskpapper som satt miljontals människor på bar backe. Nu står de där igen och ger uppnosiga råd till ”allmänheten” om att den måste strama åt livremmen och stå ut med slakten av den offentliga servicen. Allt för att rädda inkomsterna för de hajar som tvingat upp räntan på grekiska statsobligationer till svindlande höjder.
.
Finanskrisen har visat rätta ansiktet på de som fiskat i grumligt vatten.
Till det har de fått villig hjälp av kreditvärderingsbyråer som Standard&Poors och andra pyromaner på marknaden. Men när det gällde att hålla ett öga på det svindleri som Lehman Brothers och Goldman Sachs ägnade sig åt då var Standard&Poors och Moodys i stället glada supporters.
Nu är det den arbetande befolkningen och pensionärerna i Grekland som ska betala krisen. ”Socialisten” Papandreou tänker klämma dem som citroner för att minska statens underskott och skulder. Lönerna för de offentligt anställda fryses under tre år samtidigt som systemet med en 13e och 14e månadslön skrotas. I praktiken leder det till cirka 15 procents lönesänkningar. Pensionsåldern höjs till 67 år vilket är en förlängning på över tio år för vissa yrkesgrupper. Mervädesskatten, som ju alltid drabbar de fattiga mest, höjs från 21 procent till 23 procent. Nya regler ska göra det mycket lättare för privatägda företag att avskeda anställda.
.
Första Maj sa Greklands arbetare nej till Papandreous krispaket.
1a Maj var det stora demonstrationer i Grekland och de arbetandes fackliga organisationer visar att Papandreous krispaket inte kommer att genomdrivas utan starkt motstånd. I den kampen behöver de grekiska arbetarna, studenterna och pensionärerna vårt stöd. En seger för det grekiska motståndet är också det bästa försvaret för resten av Europas arbetare mot de planer som smids i Bryssel och medlemsländerna. Krisen ska betalas av den arbetande befolkningen. Det är de härskandes plan. Bankirerna och finanshajarna kan lugnt fortsätta sin kriminella spekulation mot länder och befolkningar.
..
Greklands öde kan avgöras av de herrar på Wall Street som tar sig för Universums härskare.
Det är alla progressiva krafters uppgift att sätta en käpp i det ekorrhjul som Europas arbetare ska stängas in i.
Till Första Maj samlades ett stort antal antikapitalistiska organisationer i Europa till ett gemensamt uttalande till stöd för de arbetande i Grekland. Nästa steg blir att organisera stöd för den generalstrejk som hålls i Grekland 5 maj. För att dra vår bloggs strå till stacken publicerar vi uttalandet från 30 april och manar alla att stå solidariska med Greklands arbetare.
Vi är alla greker i finansens ögon.
************
Uttalande om den europeiska krisen av anti-kapitalistiska organisationers kollektiv.
30 april 2010
Den globala ekonomiska krisen fortsätter. Enorma summor har pumpats in i det finansiella systemet – 14 tusen miljarder dollar sammanlagt i USA, Storbritannien och euroländerna och 1,4 tusen miljarder dollar i ny bankutlåning i Kina- i ett försök att stabilisera världsekonomin.
Ändå återstår det att se om åtgärderna räcker till för att skapa en hållbar återhämtning. Tillväxten i de utvecklade ekonomierna är ännu tvekande medan arbetslösheten fortsätter att stiga. Det finns farhågor om att en ny finansbubbla växer fram i Kina.
Krisens utdragna karaktär – den värsta vi upplevt sedan trettiotalets stora depression – visar att orsakerna finns att söka i det kapitalistiska systemets verkliga natur.
Efter en våg av avsked fokuseras nu krisen i Europa till den offentliga sektorn och välfärdssystemet.
Samma finansmarknader som räddades tack vare statliga stödpaket angriper nu de ökade offentliga utgifterna som det medförde. De kräver kraftiga nedskärningar i de statliga utgifterna. Det är borgerlighetens försök att befria de ansvariga för krisen, speciellt bankerna, och föra över kostnaderna på den arbetande befolkningen, inte bara de anställda i den offentliga sektorn utan också på konsumenterna av offentlig service. Kravet på åtstramning och ”reformer” av den offentliga sektorn är bästa beviset för att nyliberalismen fortsätter att dominera politiken trots att den intellektuellt diskrediterats av krisen.
Grekland är just nu i stormens öga. Grekland är en av flera sårbara europeiska ekonomier, delvis på grund av skuldsättning under högkonjunkturen delvis på grund av problemen att konkurra med eurozonens gigant Tyskland. Under tryck från finansmarknaderna, EU-kommissionen och den tyska regeringen har George Papandreous regering rivit upp sina vallöften och annonserat nedskärningar motsvarande fyra procent av nationalinkomsten.
Grekland har lyckligtvis sedan 70-talet en imponerande historia av socialt motstånd. Efter ungdomsrevolten i december 2008 följde den grekiska arbetarrörelsen upp med en våg av strejker och demonstrationer som svar på regeringens krispaket. Vi gläds också över den isländska befolkningens nej till att betala bankernas skulder.
Greklands arbetare behöver all solidaritet från socialister, fackföreningar och antikapitalister. Grekland är helt enkelt det första landet som finansmarknaderna siktat in sig på. Andra står på tur i första hand Spanien och Portugal.
Vi behöver ett program med åtgärder som kan lyfta ekonomin ut ur krisen. Ett program som prioriterar människornas behov inte jakten på profiter och som tar en demokratisk kontroll över marknaden. Vi måste stå upp för ett antikapitalistiskt svar som sätter vårt liv, vår hälsa och våra arbeten före profiterna.
Alla nedskärningar i de offentliga utgifterna måste stoppas- stoppa ”pensionsreformerna”, hälsa och utbildning är inte till salu.
En garanterad rätt till arbete och ett offentligt program för gröna arbeten, industrier för förnyelsebar energi, och för renovering av alla privata och offentliga byggnader för att minska koldioxidutsläppen.
För ett offentligt bankväsende och ett finansiellt system under offentlig kontroll.
Sluta utpeka invandrare och flyktingar som syndabockar- legalisera dem.
Nej till militära utgifter. Ta hem alla västliga trupper från Irak och Afghanistan. Skär ned de militära utgifterna och upplös Nato.
Vi syftar till att organisera europeiska solidaritetsaktioner mot nedskärningar och kapitalismens attacker. En seger för de grekiska arbetarna kommer att stärka motståndet överallt.
När August Strindberg i dikten Esplanadsystemet skrev ner sin inspirerade fras, ”Här rivs för att få luft och ljus”, var det inte för att applådera rivningshysteri i stil med grävskopornas gravläggning av åldriga svenska stadskärnor under 1960- och 70-talen. Han skrev för att hylla genombrottet ”för det nya samhället och dess moderna livsstil”. Det var detta som var luften och ljuset för den gode August. Inte minst arbetarrörelsens uppmarsch och nya demokratiska landvinningar.
.
”Gamla Klara” i Stockholm revs brutalt.
Det var inte detta August Strindberg syftade på
när han diktade om luft och ljus.
.
När den rödgröna alliansen i dag lägger sitt budgetalternativ handlar det däremot definitivt inte om att riva ner det gamla, förbrukade samhället. Detta samhälle där en helt okontrollerbar och kapitalistisk marknad, med avsky för folklig demokrati, våldtar varje utrymme där vi människor lever. Marknaden med dess hunger efter vinster ska fortsätta med att lägga våra ”livspussel”.
I Sverige, som det kanske sista landet i Europa, upprepas nu det som prövats och förbrukats i land efter land. Vi ser en allians mellan arbetarrörelsen bägge gamla sunkiga partier och ett modernt socialliberalt borgerligt parti, Miljöpartiet. Där erbjuds vi inte, ”luft och ljus”, men lovas en bättre skötsel av ”den gamla halvruttna fastigheten”.
Många av jordskreden i mina bygder, som Surte- eller Tuverasen har orsakats av att saltet i gamla havsbottnar tvättats ur. Friktionen i de leror som markerna vilar på har minskat. Jordmassorna har gett sig i väg. Husen har rasat. Människor har omkommit.
De ”rödgröna”, som förr skulle ha kallats för folkfront, lovar att sköta fastigheten, ”Sverige”, bättre än moderaternas och deras spridda flock av borgerliga småpartier. De vill förvalta fastigheten på ett helt nytt sätt . Med en del nya fönsterramar. Här och där lovas vi inglasade balkonger. Några får nya kök. Trappuppgångarna ska snyggas upp.”Stambytet”,med en första renovering av A-kassan, är dessutom självklart viktigt. Men fastigheten är ändå samma nerkörda kåk som för regeringen Reinfeldt. Vi lovas ”utredningar” om kommande renoveringar och därmed oklarheter och svikna vallöften.
Samtidigt är det en förvaltning där ”folkhemmet” eller ”välfärden” som det heter numer, vilar på det som är lösa leror. Där saltet har sköljts bort. Finanskrisens väldiga regn har dränerat hela den världsekonomi, där Sverige är en pyttedel.
Det som måste rivas får stå kvar helt orört. Klassamhället består. Inte en enda andning om kapitalskatter. Den omtalade ”Förmögenhetsskatten” är tom retorik. För att inte tala om den helt grundläggande förutsättningen för att våra liv ska få utvecklas på ett bättre sätt: en konfiskering eller socialisering av de banker och bolag som har makten över avgörande beslut för vår framtid.
Dessutom vet alla, som ägnat lite tid åt att fundera över framtiden, att vi inte kan riva det gamla utan att det sker som en del av åtminstone ett första steg, i en europeisk omvälvning eller revolution, där Europas arbetande människor tillsammans erövrar makten över sina liv. Ett första steg där kapitalismens och EU:s glaspalats rämnar. Där vi sedan kan bygga ett verkligt Rött och Grönt Europa. Ett Europa där mänskligheten för första gången skulle kunna pröva att leva sina liv i en socialistisk demokrati. Inte till namnet, som i stalinismens avskyvärda folkdemokratier, utan i samhällen med bredast tänkbara yttrandefrihet. Vare sig begränsad av brutala bankdiktaturer eller av lika brutala stalinistiska enpartistater. Det var mer än en tillfällighet att Wanja Lundby-Wedin, som är ordförande för det stora Europafacket, i sitt 1 Majtal ( arbetarrörelsens internationella högtidsdag ) häpnadsväckande nog inte överhuvudtaget tog itu med hur solidariteten med Greklands just nu utsatta arbetande befolkning ska hanteras.
Även Sveriges krig i Asien, framförallt då i norra Afghanistan, ska fortsätta. En till två miljarder om året anslås till detta vansinne. Vänsterpartiet blir i regeringsställning ansvarigt för ett imperialistiskt krig, helt underordnat USA:s jakt på kontroll över Central-Asiens råvaror. Ett krig där Norges rödgröna regering (som pumpar upp olja hej vilt) i dag, som en brutal påminnelse, får försöka hantera problemet med att ett tiotal norska ”fredssoldater” skadats av ”upprorsmän”. Två allvarligt. En livshotande. I november är det kanske Lars Ohly som får lägga ner kransar över sina soldater…
.
I går skadades flera norska ”fredssoldater” i Afghanistan.
I november kanske det blir Lars Ohly
som får lägga ner kransar över sina fallna svenska soldater…
.
Men hur man nu än vrider och vänder sig. Vi tvingas trots allt alla att leva i denna gamla slitna ”fastighet” – ett tag till. Vare sig den är på glid eller inte. Är det då inte någon skillnad mellan ”fastighetsskötarna”? När vi väl är framme i september, hur ska vi rösta? Eller ska vi inte rösta alls?
Visst, vi måste bygga ett nytt, lika brett som levande demokratiskt socialistiskt parti, ett parti som både kämpar för värdiga sociala liv och försöker förstå och ta itu med ekologins betydelse för oss och framtida människor. Men samtidigt med detta. Själva valhandlingen, i riksdagsvalet?
Jag själv skulle aldrig lämna några garantier för att det ena alternativet är ”bättre än det andra”. Det kanske kan bli så att de nyrenoveringar som de rödgröna lovar, verkligen, av de flesta, får betalas med avgifter, skatter och räntor, som Reinfeldts borgerliga varnar för. Det finns socialister som glatt vill beskatta och höja avgifter, oavsett klass, bara det sker i namn av olika goda moraliska omskrivningar. Hade Lars Ohly och Gudrun Schyman fått styra ( tillsammans med Keynes i stället för Marx ) , kanske vi alla svenskar i dag hade varit ”greker” eller åtminstone morgondagens ”britter”.
Men, och det är ett viktigt men. Det skulle aldrig falla mig själv in att bojkotta eller strunta i valet, utan ett eget alternativ, att medvetet ställa sig ”i vägen” för alla de människor som hoppas på en förbättring med de rödgröna. Varför göra något så dumt som att riskera att bli syndabock och dessutom hjälpa fram Sverigedemokraterna?
I denna fråga, när det gäller själva valet, är jag och bloggkompisen Benny överens:
Håll gärna för näsan. Men i september röstar vi mot högern!
.
.
Esplanadsystemet
.
Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra
Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss.
Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.
Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.
Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.
Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås,
allt brytes ner.
En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.
— ”Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?”
— ”Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!”
— ”Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? — Det är förskräckligt~”
— ”Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?”
Händelserna i Bangkok och resten av Thailand sker i en takt som är svår att följa. Vår blogg har gjort sitt bästa för att hålla er informerad om vad som verkligen sker. I västerländska media riktas intresset framför allt mot våldet och skottlossningen.
Jag har haft turen att ha en vän på plats som närmast dagligen skickar mig mejl med intryck av och insikter i krisens förlopp.
.
Våld och skottlossning dominerar medias rapportering från Bangkok.
Här under följer stora delar av Maxs senaste mejl. Det är lite ostrukturerat som melj ofta är. Men jag tycker ändå att det är så pass intressant att det får plats i sin helhet.
Det är konstigt att de toppgeneraler som regeringen trodde den kunde lita på har vägrat att slå ned demonstrationerna med våld. I går sa två toppgeneraler att de vägrade lyda regeringens order om det innebar att de måste bruka våld mot folket igen.
.
Höga officerare tvekar att följa Abhisits order.
Sådana ord från en armé som i åtta decennier dominerat livet i Thailand förvånar. En annan sak de sa var ännu mer uppseendeväckande. Nämligen att om inte premiärminister Abhisit haft ”stöd från någon högt upp” skulle de inte stöda honom utan kräva hans avgång och nyval i enlighet med folkets vilja.
.
Prem är tungviktaren i Kungens Privy Council
Det är ett uttalande riktat direkt mot Prem, chefen i Privy Council, eller till Kungen själv. Man hör nästan aldrig ett ont ord om Kungen. När det kommer från högt uppsatta militärer är det oerhört. I grunden säger de att de inte är överens med Kungen. Otänkbara ord tills nu.
Premiärminister Abhisit sammankallade säkerhetsrådet CRES och erbjöd två polischefer höga poster om de utförde hans order om att slå ned demonstranterna. Det sägs att de inte antog erbjudandet. Generalmajoren Krik i polisen sa att regeringen borde ”lyssna till demonstranternas berättigade kritik”.
Lyssna till folkets rättmätiga kritik
Ett och ett halvt dussin röda ledare fångades av polisen häromdagen. Nästa dag släpptes de mot en struntsumma till borgen. Till och med försvarsministern har anklagats för att inte tillräckligt vrida om armarna på polisen och armén.
En av huvudfigurerna i dag är Prem som leder Kungens Privy Council. Han har samlat på sig en enorm makt och stora rikedomar, liksom alla andra medlemmar i Privy Council.
Det går rykten att Prem trycker på i favör för en ny militärkupp. Han var i alla fall en huvudfigur bakom kuppen 2006 mot Thaksin.
Prems och Privy Councils stora skräck är att Thailand skulle bli en republik. Utan Kung, inget Privy Council och därmed ingen makt och rikedom längre.
.
Den kungliga familjen har ingen klar tronföljare.
Kungen har varit inlagd på sjukhus i flera månader och han är över åttio år. Dottern är allmänt omtyckt(eller var) men hon kan inte bli drottning. Sonen var tills nyligen impopulär, men sedan hela kungafamiljen börjat framstå som ”gula” har han plötsligt hamnat i rampljuset som påstådd supporter av de röda.
Thailand står kanske mitt upp i en total förvandling. Det är en spännande tid att bo här. Oavsett vad som sker kanske de fattiga får det lite bättre om den nuvarande regeringen tvingas avgå.
Ett exempel. Regeringen deltog nyligen på arbetsgivarnas sida i förhandlingar om arbetarnas löner. De fick i genomsnitt 1 bath mer om dagen. Det blir cirka 1 dollar mer i månaden i ett land där minimum ligger kring 170 dollar. Oberoende ekonomer säger att minimum för en person borde vara 400 dollar per månad.
.
Thailands arbetare delar på smulor.
De röda har stort stöd, men nyligen har män som Seh Daeng, som är en före detta jägarofficer som brukade anfalla kommunisterna i bergen och byarna, beslutat sig för att stöda de röda. En del röda, som sagt sig vara för fredliga protester har dock lockats med av Seh Daeng i äventyrliga aktioner.
Händelsen vid sjukhuset var ett olyckligt exempel på Daengs inflytande. Några rödskjortor invaderade det för att verifiera ett rykte om att soldater samlades i sjukhuset i smyg för att kunna attackera de rödas bas i närheten. De rödas ledare, bland annat en före detta kommunist med namnet Weng, beordrade de röda att dra sig tillbaka.
.
Seh Daeng låter sig villigt plåtas i de rödas läger.
Äventyraren och militären She Daeng som figurerat i pressen som de ”svarta männens” chef, hade tydligen gett order att blockaden av sjukhuset skulle fortsätta. Weng och andra röda vill bli av med She Daeng och säger till media att de inte har med mannen att göra. Det gör de rätt i för Daeng försöker utnyttja händelserna till sin egen fördel. Han är en våldsam och farlig man som inte är pålitlig. Han är dåligt sällskap för de röda och ger de röda en dålig image.
Hur kommer krisen att sluta? I blodbad eller i en kompromiss där de rödas krav på nyval inom 30 dagar accepteras? Det finns starka krafter som trycker på och vill se de röda krossas och förnedras. Just nu hålls de tillbaka av främst två faktorer. Risken att upproret sprider sig till landsbygden är uppenbar vid en attack på de röda i Bangkok. För det andra verkar de högsta cheferna i armén och polisen vara ovilliga att låta sig användas i ett blodigt hantverk.
På de rödas kant finns det inga tecken till uppgivenhet. Antalet aktivister har snarast ökat de senaste dagarna. Ledarna säger att de inte tänker vika ner sig om regeringen försöker att tvinga den motvilliga armén och polisen att krossa motståndet.
-Även om Abhisit Vejjajivas regering inför krigslagar i morgon kommer vi att kämpa till sista man, sa i går Jatuporn Prompan, en av UDDs toppledare. Han varnade för att premiärministern kanske skulle kräva en slutlig attack på de röda när regeringen sammanträder i dag söndag.
-Rödskjortorna är inte rädda. Vi är beredda att offra våra liv för att återupprätta demokratin och rättvisan i vårt land, sa Jatuporn Prompan.
.
De röda har ofta stoppat soldaterna med sina bara händer.
År 1890 fattade Andra Internationalen beslut om att utlysa Första maj som en arbetarnas protestdag. Beslutet föll i god jord och de närmaste decennierna fylldes demonstrationsleden under paroller som ”allmän rösträtt” och ”8-timmars arbetsdag”. Med tiden, efter att socialdemokratin blivit ett statsbärande parti och den ursprungliga visionen om ett samhälleligt övertagande av produktionsmedlen alltmer tonade bort i fjärran, glesnade leden.
.
.
På 1950-talet, när talet om ”ideologiernas död” även vann en viss bäring inom delar av arbetarrörelsen, fanns det till och med röster inom det egna ledet som hävdade att Första maj förlorat sin roll och att demonstrationerna borde upphöra. Det gamla klassamhället hade kämpats ner och nu handlade det mest om att utveckla och förfina folkhemmet med social ingenjörskonst. Dåvarande finansministern, den legendariske Gunnar Sträng, menade att det ”avgörande steget” redan tagits.
I slutet av 1960-talet – under den då tilltagande vänstervågen – kom Första majfirandet att återigen vitaliseras. Dåvarande VPK slutade att traska patrull med socialdemokratin och började anordna egna demonstrationer. Den nya vänstern manifesterade också sina ståndpunkter i egna Röd Front tåg. Inom fackföreningsrörelsen kom än en gång – genom LO-ekonomerna Rudolf Meidner och Anna Hedborgs utredning om kollektiva löntagarfonder – ideérna och debatten om ekonomisk demokrati att dammas av. Höjdpunkten för denna nytändning var 1975 när alla demonstrationer i Stockholm sammanstrålade till en mäktig slutmanifestation på Norra Bantorget. 50 000 demonstranter firade här tillsammans – med tal av bland annat Metalls förste vice ordförande Bert Lundin – att södra Vietnam dagen innan slutligen befriats.
Men under senare decenniers högerkalla vindar har leden återigen glesnat i demonstrationstågen. I mycket är det en produkt av arbetarrörelsens egna eländiga ideologiska och organisatoriska kondition. Det går inte att sticka under stol med att stora delar av det nyliberala systemskiftet i Sverige ägt rum under socialdemokratiskt regeringsinnehav: kapitalmarknaden avreglerades 1985 under ministären Palme, de sista resterna av valutaregleringen togs bort 1990 med Ingvar Carlsson vid rodret, de största nedskärningarna inom den offentliga sektorn genomfördes i mitten av 1990-talet med Göran Persson som statsminister, och så vidare.
Svensk fackföreningsrörelse upplever idag på de flesta håll ett medlemstapp. LO, vilket som mest hade 2,1 miljoner medlemmar, är idag snart nere på 1,6 miljoner. Bland stora ungdomsgrupper är det snarare regel än undantag att man inte är med i facket. Den fackliga organisationsgraden är nu – från att för ett decennium sedan legat runt 80 procent – nere på 71 procent. Vi har i stort fått en arbetsmarknad med alltmer osäkra anställningar och bemanningsföretag i växande.
Arbetarrörelsen har i ringa grad haft förmåga att stå upp mot den borgerliga Alliansens högerpolitik. De krav som exempelvis ställts om att vidta stridsåtgärder mot försämringar i a-kassan har kategoriskt avvisats av LO:s ledning.
Dagens socialdemokrati vänder sig inte mot att det totala skatteuttaget sänks, rätten för privata företag att plocka ut vinster ur den offentliga sektorn eller att Sverige har militär trupp i Afghanistan. Visionen om en arbetstidsförkortning är begravd och från Mona Sahlin hörs istället propåer om att vi alla måste jobba mer.
Idag, snart 130 år efter att August Palm höll det anförande som brukar benämnas som det första socialistiska talet på svensk mark – 6 november 1881 i Malmö – är det hög tid för oss alla att ta oss an det mödosamma arbetet med att reorganisera arbetarrörelsen. Den ödesdigra bindningen mellan LO och det socialdemokratiska partiet måste brytas. Facket måste återigen bli en kämpande och demokratisk rörelse. Många, många fler måste bli aktiva i kamp mot försämringar och till försvar av vår gemensamma välfärd. Underifrån måste det välla fram en mäktig kraft som ställer en omställning av det ekonomiska livet – och ett liv i samklang med naturen – överst på dagordningen. I sin förlängning måste också allt detta leda fram till uppbygget av ett nytt arbetarparti – den röda rosen har inte vissnat, den bara slokar.
Traumat efter den 10 april då 25 personer dödades har skapat en sorts terrorbalans i Bangkok och resten av landet. Alla huvudaktörer verkar förskräckta inför en upprepning och håller tillbaka sina trupper.
Det blir allt tydligare att arméns ledning inte är enig om vilken strategi som ska följas och det existerar olika uppfattningar om hur många ”vattenmeloner”, grönklädda soldater med röda sympatier, som finns i de olika enheterna.
.
Soldater stoppar en röd ”utflykt”. Hur månag ”vattenmeloner” finns det.
Hökarna i premiärminister Abhisits parti PAD avlade i går en visit vid ett antal militärkaserner för att kräva omedelbar handling mot ”terroristerna”. De mottogs med ett thailändskt hövligt smile men arméns högsta chefer aktade sig noga för att ge några garantier om ”slutliga avgörande ingrepp” mot de röda.
.
PAD-ledare kräver hårdare tag från armén.
Situationen inom poliskåren verkar ännu mer osäker. I går gick premiärminister Abhisit till attack mot polisens officerare som han menar står vid sidan av och tittar på när de röda begår ”olagliga handlingar”, som att exempelvis stoppa poliskonvojer på väg till Bangkok som förstärkning. Den större delen av polismännen och officerarna kommer från norr och nordost där de röda har sina flesta anhängare. För att försöka röra om i grytan sa Abhisit att fler polisofficerare ska ingå i kriscentrat CRES, som just nu är den verkliga regeringen bestående av vissa ministrar och höga militärer och som förskansat sig i 11e infanteriregementets kaserner.
.
Chefer för CRES tar emot dokument från Puea Thai Partys ordförande, Chavalit, som anklagas för att vilja avskaffa monarkin.
För att peta ”vattenmelonerna” åt sidan tänker Abhisit ersätta poliserna från norr med officerare och manskap från söder, där de bland annat härdats i konflikter med den muslimska minoriteten och den gerilla som verkar i de sydligaste provinserna.
De röda överväger också sina aktioner mer än två gånger för att undvika katastrofen med stort K. Flera gånger har de avbrutit demonstrationer med förklaringen att soldater riskerade att beskjuta dem. I dag fredag har de röda planerat en demonstration utanför den statliga tv-kanalen NBT Channel 11. Antagligen kommer också den aktionen att avbrytas när de röda stoppas av den taggtråd som soldater lagt ut framför stationens byggnad. Taktiken från de röda är att protestera och att samtidigt visa att de vill undvika blodiga sammanstötningar med soldater och polisen.
.
Soldater lägger ut taggtråd vid NBT Channell 11.
Till slut är det bara Abhisit och PAD-ledningen som verkar fast beslutna att köra racet i botten och tvinga fram en röd kapitulation. Det bekräftas också indirekt av Bangkoks borgmästare som i en intervju med dagstidningen Asia Times säger att han hade till uppgift att förhandla med de röda om detaljer för en lösning av krisen men att han inom mindre än 24 timmar fick order av Abhisit att avbryta diskussionerna som enligt honom inte tjänade något till.
De senaste fyra åren har dominerats av den ena finanskrisen efter den andra, från bolånekrisens början i USA hösten 2007 till vinterns turer kring den grekiska statsskulden. I bakgrunden har den industriella produktionen gått på kryckor och närmare trettio miljoner arbetande förlorat sina arbeten.
En fas i den globaliserade kapitalismen har nått sitt slut. De på varandra snabbt avlösande kriserna är ett yttre tecken på hur den grundläggande modellen för de senaste två decenniernas ekonomiska utveckling inte längre fungerar och inte längre kan fungera.
-AmeriKina, kallar vissa den modell som begravts i ruinerna av bostads- och bankkrascherna. I två decennier, och framför allt under perioden 1995 till 2007, konsumerade de amerikanska hushållen långt utöver sina inkomster medan Kina utvecklades till världens verkstad för billiga konsumtionsvaror. Ordet ”amerikina” syftar till beroendeförhållandet mellan de två stormakterna, en modell som kunde fungera så länge de amerikanska hushållen hade möjlighet att sätta sig i allt större skuld. Det är nu inte längre möjligt för en överskådlig framtid. Modellen har tappat sin dynamik och kommer knappast att återta sin roll i världsekonomin.
Bingo för kapitalet.
I USA har det skett en enorm omfördelning av inkomster och förmögenheter under de senaste decennierna. De arbetandes andel av de producerade rikedomarna, andelen av BNP kan man säga, har minskat kraftigt till förmån för kapitalägarnas andel. Det har lett till två fenomen. Å ena sidan har de rikas lyxkonsumtion stigit kraftigt medan en allt mindre del av kapitalägarnas vinster går till nyinvesteringar. I andra änden av samhället har den enorma majoriteten, kanske 75 procent av befolkningen, sett sina realinkomster och sparade medel stagnera eller krympa via kursfall på aktier och sjunkande fastighetspriser. Det har kompenserats av en allt större skuldsättning som i över ett decennium eldat på de amerikanska hushållens konsumtion.
.
Inte alla som behöver dra åt livremmen.
I Kina, den motsatta polen i modellen, har också de arbetandes andel av BNP minskat och ligger nu på en historiskt låg nivå, under 50 procent enligt de flesta källor. Men till skillnad från USA investeras enorma belopp i produktionsapparaten och infrastrukturen medan de arbetandes konsumtion ligger kvar på en låg nivå. Investeringarna har i huvudsak haft en enda inriktning- export. Den stora majoriteten av hushållen kan inte öka sin konsumtion eftersom de saknar sociala försäkringar. Pengar måste sparas till skolgång, eventuell sjukvård och för livets höst.
Så såg den modell ut som under två decennier varit världsekonomins lokomotiv. Stora vinster i USA som i huvudsak använts till att fylla kapitalägarnas fickor och i liten utsträckning investerats i ny produktionskapacitet. Stora vinster i Kina som nästan uteslutande investeras i ny exportkapacitet och infrastruktur.
Nu har den modellen nått vägs ände. Inte för att Kina vill minska sin export och stimulera den inhemska konsumtionen utan för att de amerikanska hushållen inte längre kan konsumera på kredit. Ett konkret bevis för detta är att Kinas export sjönk med 25 procent mellan juni 2008 till juni 2009 sedan efterfrågan i USA kraschat.
.
Kreditfällan har slagit igen för miljontals hushåll.
.
Finns det alternativ?
De båda ekonomiska supermakterna håller likt två sumobrottare varandra i bältet utan att kunna tvinga den andre till reträtt. USA är beroende av att Kina använder valutainkomsterna från exporten till köp av amerikanska statsobligationer. Kina i sin tur är beroende av den amerikanska importen och att dollarn inte rasar allt för mycket i förhållande till den egna yuanen, eftersom det drastiskt skulle minska värdet på landets valutareserv.
Grundbulten i de senaste decenniernas globalisering är alltså bruten. Frågan blir därför om det finns en ny eller flera nya modeller som kan ersätta AmeriKina som lokomotiv för världsekonomin?
Vissa sätter sitt hopp till en ”grön kapitalism”. Ska vi se till vad som skett hittills och vilka investeringar världens regeringar planerar kan man lika gärna sätta sitt hopp till Jultomten. Visserligen finns det pilotprojekt som skulle kunna lösa delar av framtidens energiproblem. Men så länge det grundläggande kriteriet för alla investeringar är vinstmaximering stöter det på oöverstigliga hinder. Kol- och kärnkraft prioriteras i dag som framtida ersättning för oljan och därför blir alla ”gröna” satsningar inte en ersättning för utan ett tillägg till den existerande energiproduktionen.
.
Andra sätter sitt hopp till den kinesiska kapitalismens förmåga att vända ut och in på sig själv. Det grundar sig på en mekanisk syn på den kinesiska ekonomins kapacitet att omvandlas till den gigantiska marknad som antalet medborgare låter ana att den skulle kunna bli. Bort från exportberoendet och över till intern konsumtion. Visionen är kanske inte orimlig, men det är inget som kommer att ske inom kort framtid. Kina kan inte bli det lokomotiv som drar världsekonomin ut ur den aktuella krisen. Hur det kommer att se ut om några decennier är en annan fråga.
Kina ett strategiskt hot.
Ändå kan vi se konturerna av en ny modell i vilken Kina spelar en roll som ledarna i Beijing kanske inte väntar eller önskar sig. Det är en modell som är mer geostrategisk än ekonomisk. Den djupa industriella och finansiella krisen har inga omedelbara lösningar. Alltför många nyckelbranscher som exempelvis bilindustrin lider av en enorm överkapacitet och antalet investeringsobjekt med goda vinstperspektiv är minimala. Andra sidan av den medaljen är att storbolagen trots krisen fortsätter att dela ut stora summor till sina aktieägare. Vilka i sin tur placerar sin manna i den finansiella karusellen eftersom det är där de kortsiktiga vinsterna finns.
Så hur ser då den nya modellens konturer ut? För det handlar ännu bara om konturer utan verkligt fasta former. Mycket kan ännu ändras de kommande åren.
.
Kan Kinas ekonomi segla förbi USA och EU?
USA och dess bångstyriga bundsförvanter i Europa tänker inte stillasittande se på hur Kina sakta men säkert växer ut till den största ekonomiska makten på världsmarknaden. Det är ännu långt till att det stadiet nåtts även om media ofta på impressionistiskt manér presenterar det som redan ett faktum. Trots allt är USA fortfarande världens största producent av industrivaror och Kinas bruttonationalprodukt är inte större än en fjärdedel av USAs, för att inte tala om BNP per kapita.
Ändå ser Vita Huset och Bryssel Kina som ett strategiskt hot mot den ”västerländska imperialismens” globala hegemoni och tänker stämma i bäcken. Det finns många tecken på hur framtiden kommer att forma sig. Vita Huset lät tidigare förstå att Kina var en strategisk partner och inte en strategisk konkurrent. Nu är det det senare som gäller- Kina ses som ett hot mot den västerländska imperialismens hegemoni. Förhållandet till Ryssland är annorlunda. Den ryska kapitalismen är inget hot mot USA och EU eftersom landet är en ekonomisk monokultur med enbart råvaror att exportera. Har någon sett ryska varor i snabbköpens hyllor? Häromdagen såg jag faktiskt rysk djupfryst abborrfilé på ICA. Men det är ju inte mycket att starta ett handelskrig kring.
.
Bättre en abborre i handen än…?
Det är en form av nykolonialism som växer fram, i en strävan efter att inte bara indirekt kontrollera råvarukällor, fossila bränslen och odlingsbar jord, utan också efter att direkt äga och utöva fysisk kontroll över resurserna. I den kampen är Kina också i högsta grad delaktig, vilket syns speciellt tydligt i uppköpen av jord i Afrika. I Washington och Bryssel planeras hur Kina ska hållas kort i jakten på Jordens reserver.
Viker inte för krig.
Den moderna nykolonialismen har också ett militärt uttryck. USAs krigsmakt och Nato ges en alltmer global roll för att säkra baser som utövar strategisk kontroll över farleder och hamnar viktiga för den internationella handeln. Det är inte uttryck för paranoia när ledarna i Beijing irriterat klagar över ”västmakternas” militära utbredning i framför allt Asien. Det pågår en geostrategisk inringning av den framväxande supermakten Kina. Ingen imperialistisk makt har någonsin frivilligt övergett sina positioner. Det tänker inte USA och Europa heller göra. Det hårda ordkriget kring dollarns växelkurs i förhållande till den kinesiska yuanen och Obamas deklaration att USA måste kraftigt öka sin export till omvärlden är en tredje pusselbit i den nya modellen. I den nya situation som uppstått med den internationella finanskrisen och modellen ”amerikinas” sammanbrott kommer den internationella konkurrensen mellan olika kapitalintressen att intensifieras och handelskrig på utvalda fronter bli vanligare. Samtidigt som direkt krig också blir ett allt vanligare alternativ för USA och Nato.
.
USA behärskar haven och luftrummet.
Det räder inget tvivel om att USA och Europa är de starka dominerande imperialistmakterna men det innebär inte automatiskt att den nya geopolitiska strategin för att inringa Kina kommer att lyckas. Det beror också mycket på hur den interna utvecklingen i Kina kommer att gestalta sig det närmaste decenniet.
Kinas fortsatta ekonomiska utveckling och den politiska stabiliteten i landet är intimt sammanknutna. Den relativt välmående ”medelklassen” i kustregionerna ifrågasätter inte kommunistpartiets partidiktatur så länge Hu Jintao och hans partikamrater kan ståta med tvåsiffriga tillväxtsiffror. Men den fråga som reser sig är om Kinas ekonomi kan fortsätta i sin linjära tillväxt under överskådlig framtid eller om djupa kriser väntar runt hörnet.
Inom samma problemställning reser sig frågan om Asien, som vissa siare anser, inom kort kommer att ersätta ”väst” som motor i världsekonomin och därefter aktersegla både USA och Europa. Sett till Asiens tyngd i världshandeln och dess andel av världens industriproduktion är vi långt, långt borta från det scenariot.
Den närmste framtiden kommer därför att domineras av allt intensivare konkurrens mellan olika kapital, med en allt mer aggressiv duo USA-Europa som med alla medel kommer att försöka behålla sin globala dominans. En period av finansiella och ekonomiska kriser, allt intensivare attacker på de arbetandes livsvillkor, med Grekland som senaste exempel, och en aggressiv form av nykolonialism är vad den kapitalistiska världen har att erbjuda mänskligheten.
De röda säger att de i dag kommer att genomföra många mindre demonstrationer i Bangkok. Efter ett par dagars relativt lugn känns det som att den oundvikliga konfrontationen närmar sig.
Idén bakom initiativet till flera mindre demonstrationer är att visa på regeringens dubbelstandard. När de röda bryter mot utegångsförbudet och förbudet mot folksamlingar på mer ä fem personer griper polisen in. När de gula regeringsanhängarna samlas på Royal Plaza står polisen leende i givakt.
.
När de gula samlas står polisen i givakt.
Men det mest troliga är att de röda inte kommer att kunna genomföra sina demonstrationer eftersom polisen blockerar alla sex gator som leder in till de rödas bas i affärsdistriktet Ratchprasong. De röda skyddar sig bakom imponerande palissader av däck, sten och bambuspjut samtidigt som det ger polisen möjlighet att hindra dem från att röra sig utanför försvarsmurarna.
Medan det råder ett bedrägligt lugn i huvudstaden blir det oroligt i allt fler provinser och mindre städer. Armén och speciellt polisen har vid ett dussintal tillfällen hindrats att förflytta sig. Hundratals rödskjortor stoppar poliskonvojerna som de tror ska förstärka ordningsmakten i Bangkok.
.
De röda har hindrat ett dussintal poliskonvojer från att nå Bangkok.
I Bangkok stoppade de röda flera innerstadståg, Sky trains, sedan det gått rykten om att armén tänkte använda dem till att föra in trupper till centrum av staden. När det visade vara just rykten tog de röda bort de däck på spåren som stoppat trafiken.
Eftersom regeringen kontrollerar alla media kan den ägna sig åt ett enkelriktat propagandakrig. Den den senaste och mest löjeväckande plojen säger regeringens säkerhetskommitté att den tänker avslöja en konspiration mot Kungen och monarkin. Alla som känner till Thailand det minsta lilla vet att ingen som vill överleva politiskt ger sig på den 82-årige kung Bhumibhol Adulyadej. Han har en mytisk ställning och har flera gånger i landets historia gripit in och satt stopp på politiska kriser, som exempelvis studenternas demokratidemonstrationer 1973.
.
Strass och glitter förblindar många.
I den aktuella krisen har Kungen inte visat någon vilja att ingripa. Han är visserligen inlagd på sjukhus sedan flera månader, men det hindrade honom inte från att i förrgår hålla ett tal till ett antal domare som utnämndes till sina poster, utan att med ett ord beröra krisen i landet.
I sitt desperata försök att stärka sin ställning påstår regeringen att konspiratörerna mot monarkin är vissa ledande rödskjortor, några parlamentariker, akademiker och lokala radiostationer.
Hur många dagar till krisen kan balansera på slak lina är det ingen som vet. Men trycket på regeringen att ta i med hårdhandskarna ökar och risken för ett blodbad växer för var dag som en politisk lösning avlägsnar sig.
.
De röda håller ceremoni med munkar
De röda stoppar soldater som tar det hela med god min.
Barack Obamas reform av bankväsendet stoppades tillfälligt i Senaten när bara 57 senatorer röstade för att starta debatten. Det krävs 60 röster för att en debatt om innehållet i lagförslaget ska hållas. Republikanerna i Senaten påstår att de vill ha en lag som omöjliggör att banker i framtiden räddas med skattepengar. I själva verket är de emot en alltför strikt reglering av finansindustrin men vågar inte säga det just nu eftersom ilskan mot Wall Street är stor bland partiets väljare.
.
På Wall Street är det största buffeln som vinner.
Finanskrisen skakade om det amerikanska samhället på ett sätt som ingen person under 80 år upplevt. Miljoner hushåll tvingades lämna sina hem och miljoner åter förlorade sina arbeten. I dessa människors ögon var det bankerna som med sin aggressiva utlåning la grunden till krisen. De har helt rätt.
Finansindustrin bröt sig in människornas vardag, skörtade upp dem med finurliga värdepapper, lämnade dem på bar backe, tjänade enorma vinster utan att producera ett jota av värde, för att till sist dra med sig hela världsekonomin i den djupaste krisen på åtta decennier, för att sedan räddas från bankrutt med hundratals miljarder dollar av skattepengar. Inte undra på att Wall Street just nu ligger lågt på hitlistan bland vanliga yrkesarbetande i USA och resten av världen.
-Vissa senatorer tror att obstruktion är en bra politisk strategi och andra tror att det ger möjlighet att föra debatten bakom lykta dörrar där finansindustrins lobby kan vattna ur reformen eller döda den helt, sa Obama efter måndagens omröstning i Senaten.
.
Obamas finansreform fastnade i Senaten
Så vad innehåller då det så omstridda lagförslaget? Huvudpunkten i reformen syftar till att hindra en storbank eller ett försäkringsbolag på fallrepet från att dra med sig hela systemet i en krasch. För det ska staten skapa en fond med 50 miljarder dollar som ska användas för att omgärda en fallande bank och hindra en spridningseffekt till andra finansinstitut. Republikanerna säger att fonden är nytt sätt att rädda bankirer med skattepengar. Det är dock bara röstfiske eftersom fonden ska fyllas med 50 miljarder av bankerna själva.
Svagheten med reformen är i stället att den inte i första hand inriktar sig på att förbjuda den typ av aktiviteter som orsakade krisen. Det är som att kalla in brandkåren när en byggnad redan står i brand i stället för att anta preventiva regler som kan hindra branden att uppstå. Obamas reform ger Finansdepartementet eller riksbanken Fed rätten att stänga banker som tagit för stora risker och som hotar hela systemet.
.
Miljoner hushåll tvingades lämna sina hem.
-Men att lämna över ansvaret till ovalda tjänstemän är dagdrömmeri. Om Kongressen inte har viljan att bryta upp monstret i småbitar, kommer inte knähundar att gör jobbet åt dem. I en generation lät Fed och andra myndigheter bankerna ta hem allt större vinster medan de tog allt fler och större risker. Lagövervakare saknade viljan att gripa in och stoppa det roliga för viktiga kunder, skriver veckotidningen The Nation i en ledare.
Vilka svindlande affärer bankerna ägnat sig åt kommer nu fram i detalj i granskningen av storbanken Goldman Sachs. Banken var Kungen i det hov av finansiella aktörer som medvetet skörtade upp ett helt folk. De så kallade sub-primelånen, som fick fattiga att skuldsätta sig för husköp, och som sedan packades om som derivat, finanspapper av extremt komplex karaktär, var medvetet gjorda för att krascha.
.
Bakom Goldmans fasader arbetade hundratals ”experter” i svindel.
De gav bankerna och försäkringsbolagen ett vinstregn de aldrig tidigare upplevt. Eftersom vad som för 50 år sedan ansågs vara ekonomisk brottslighet i den nyliberala ekonomins epok hyllas som finansiellt konsthantverk fanns det inga spärrar som hindrade svindeln.
Tre år efter finanskrisens början är det fortfarande ingen som ställts till svars för den organiserade stölden av vanliga arbetande människor. Det nya regelverket som Obama vill införa begränsar bankernas möjlighet att upprepa samma sak men lämnar dörren öppen för nya vinstgivande lyckospel.
Än en gång tänker den thailändska eliten klamra sig fast vid makten med ett blodbad på de som kräver demokrati och rättvisa. Regeringschefen Abhisit avvisade de rödas fredstrevare med en handviftning.
-Ni är terrorister och för en olaglig kamp. Åk hem till era byar och regeringen ska ta hand om vad som ska tas omhand, var det enda han hade att säga i det tevesända budskap han gav lördagkväll. Arméchefen var bisittare. Som gisslan eller delaktig? Det får framtiden visa.
.
Abhisit visade de röda kalla handen. ÖB – gisslan eller medansvarig?
Men regeringens styvkorkade hållning är kanske inte den vettigaste ur den thailändska elitens synpunkt. De sitter på ett sluttande halt plan. Regeringschefen Abhisit hänvisar till lagen och konstitutionen men glömmer bort att den gällande konstitutionen är den som militärjuntan skrev efter kuppen mot Thaksin 2006. Det ger ingen legitimitet åt regeringen och militären har stora problem att handha om den på nytt dränker en folklig protest i blod.
.
Tungt beväpnade soldater bevakar Silomkvarteret.
Men trots de nationella och internationella protester som kan bli följden verkar Abhisit i sin tjurighet ha beslutat sig för att befalla armén att driva de röda på flykten, hur många liv det än må kosta.
Min vän Max i Bangkok känner av dåliga omen i huvudstaden.
-Hej Benny,
Jag skickar dig några foton jag tog i går. Jag är nedstämd för jag vet att slakten närmar sig och jag tror att den blir grym. Handtecknet som thailändaren gör på fotot betyder ’kärlek” eller ’vi älskar er”.
Den sovande rödskjortan bredvid munken ser ut att söka skydd nära honom. Många munkar har anslutit sig till de röda. Kanske ett par tusen.
De döda visar de som militären mördade den 10 april. Som jag sa tidigare påstår regeringen och militären att de röda ”terroristerna’ (det nya skällsordet) dödade sina egna.
Likbesiktningen av den dödade japanska journalisten visar att han dödades av militären, vilket militären naturligtvis förnekar. Eftersom regeringen kontrollerar informationsflödet har den fria händer att säga vad den vill och sedan gömma sig bakom en massa lögner.
Jag hoppas att Maxs pessimism visar sig överdriven. Alltför många liv kommer att släckas om hans ”bad feelings” visar sig berättigade. Utvecklingen i Bangkok pekar i riktning mot ”det sista slaget”. De röda verkar ha svårt att nå ut till nya anhängare i huvudstaden eftersom de sitter fast bakom sina barrikader.
.
Skydd mot övermakten hindrar också kontakt med omvärlden.
De senaste dagarna händer det däremot saker utanför Bangkok som är till stor hjälp för de röda. I flera städer har folkmassor som sympatiserar med de röda stoppat poliskonvojer som varit på väg till huvudstaden som förstärkningar. Enligt ögonvittnen verkar de stoppade poliserna inte speciellt upprörda över att slippa hamna i hetluften i Bangkok.
Polisfordon med 500 polisbefäl och 15 fångbilar hindrades från att åka till Bangkok i går söndag. I lördags hände samma sak med 178 polisbefäl som vände hemåt efter att ha varit blockerade i flera timmar. Ett par dagar innan dess stoppades ett tåg med soldater av de röda som befarade att de skulle till Bangkok. Truppchefen bedyrade att de skulle till södra Thailand. Efter förhandlingar fick de fortsätta sin färd men under eskort av 20 rödskjortor som ville kontrollera att de inte åkte till Bangkok.
Redan i veckan sa arméns ÖB att det finns en stor risk för upplopp och stora oroligheter utanför Bangkok om man försöker krossa de röda i Bangkok. Det är en viktig faktor att ta med i beräkningen för regeringen och militären. Därför sammankallade regeringen häromdagen landets 61 guvernörer för att informera dem om de rödas ”terroristiska uppträdande”.
De närvarande guvernörerna verkar inte ha övertygats helt.
Generalsekreteraren för provinsernas administrativa samordning, Chatree Yooprasert, sa att regeringens begäran om stöd var opassande.
.
Polisförstärkningar till Bangkok har stoppats av de röda
-Regeringen har fel. Den har för länge sedan förlorat sin legitimitet att leda landet. Den borde avgå eller upplösa parlamentet så att landets kris kan lösas, sa Chatree. Han krävde också att medias frihet skulle återupprättas och att regeringen ska sluta upp med att styra media.
Som synes en minst sagt oklar bild av läget. Medan regeringen förbereder ett blodbad i Bangkoks centrum växer det fram ett motstånd runt om i landet som antyder att regeringen inte bara måste välja mellan förhandlingar eller styrkedemonstration i Bangkok utan också måste avväga risken för ett uppror i hela landet.
.
Sedan ett par dagar klär sig de röda i alla färger för att undkomma poliskontroller och för att kunna ansluta sig till protesterna.
