En röst i mörkret.

Så länge det höjs röster mot förtryck och orättvisor finns det hopp. I Israel är det inte många röster som höjs mot landets politik i de sedan 1967 ockuperade områdena. Men de finns där, även om de är få.

En av de mest aktade och högljudda bekämparna av den zionistiska kolonialismen heter Michael Warschawski. Sedan slutet av 60-talet har han oavbrutet stått upp för palestiniernas rättigheter i de ockuperade områden och i Israel.

Göte och jag har haft privilegiet att träffa Michael vid ett flertal tillfällen och kan räkna in honom bland våra personliga vänner. Det krävs mod att säga Nej i Israel. Det modet har Michael och det har alltid varit hans kännemärke.

Här under kan ni lyssna till ett videoklipp som Alternative Information Centre spelat in med honom. AIC är till stor del Michaels verk och det fyller en viktig roll i spridningen av alternativ analys av och information om utvecklingen i Mellanöstern.

AIC hittar du på följande länk; AIC

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, AIC, Palestina, Ockupation, 1967, Warschawski

I elefantens skugga.

.

Rödskjortorna på Bangkoks gator viker inte ner sig. I lördags var det än en gång omkring 60 000 röda som drog in i Bangkoks affärscentrum och skapade total kaos och trafikstopp. Alla förutsägelser om att de skulle tappa modet och återvända hem till sina fattiga byar och förorter visar sig falska.
.

Svalka i elefanternas skugga hjälper att hålla ut.

I stället ökar trycket på den sittande regeringen som börjar visa tecken på nervositet. Min thailändska vän Max skriver så här i sitt senaste mejl till mig.

-Rödskjortorna har flyt och ökar i antal. Dessutom börjar regeringen få kalla fötter och göra eftergifter. Först sa regeringen att eftergifter och samtal var uteslutet. Sedan gick den med på samtal med de röda. Sedan sa den OK till nyval inom nio månader. Nu säger den att åtta månader kan tänkas.

Benny, rödskjortorna kanske går iland med det här. Försöket att lägga ansvaret för bombattentaten på de röda misslyckades. Människorna tar de röda på allvar. Nu gör också regeringen och militären det. Var dag talas det nu om den aristokratiska elitens ansvar för problemen i samhället.

.

Mer än 60 000 rödskjortor finns mobiliserade i Bangkok.

I tidningarna skrivs artiklar som för en månad sedan hade gett fängelse och som inte är långt ifrån öppna anklagelser mot eliten. Det förvånar mig att det kan tryckas i tidningarna.

Har myndigheterna tappat kontrollen? Eller ligger det en djävulsk plan bakom tystnaden och militärens osynlighet?

Det får vi snart se…

I dag tisdag mobiliserar de röda på nytt. Enligt dagstidningen Bangkok Post kommer de röda att marschera till elva affärsgator i staden som Byrån för lag och ordning beslutat att de röda inte har tillträde till.  I lördags avfärdade en civil domstol regeringens krav på demonstrationsförbud i vissa distrikt där de röda samlas sedan protesterna startade för mer än tre veckor. De röda tolkade domstolens beslut som en seger, men domstolen sa egentligen att den inte behövde ta ett beslut om förbud eftersom regeringen redan besitter makten att stoppa de rödas demonstrationer som enligt domstolen bryter mot lagen.

I sista stund beslutade de röda, enligt Bangkok Post nu på tisdag morgon, att inte blockera de elva affärsgatorna på grund av rykten om att polisen planerar att driva iväg de röda från deras baskvarter Ratchaprasong i centrala Bangkok.

.

Optimismen är stor bland de röda.

Det är en mäktig mobilisering av folklig energi som vi bevittnar i Bangkok. Men det finns också mäktiga krafter beredda att försvara den härskande elitens intressen. Militären har 60 000 trupper i staden. Det blir en viljornas kamp som kommer att avgöra utgången av kraftmätningen. Militären kan inte vara säker över sina soldaters lojalitet. De har många bröder och systrar i de röda leden.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thailand, Rödskjortor, Bangkok, Aristokrati,

.

För en vecka sedan röstade det belgiska parlamentet igenom en lag som förbjuder bärande av burka och niqab i offentliga byggnader och på offentliga platser. Enligt lagen måste en person vara identifierbar när han/hon vistas på en allmän plats. Däremot avfärdade parlamentet vissa extremisters krav på sjalförbud i offentliga undervisningsanstalter. Belgien går i den frågan tvärtemot den franska regeringens planer på totalförbud även för elever i statliga/kommunala skolor att bära huvudduk som ett religiöst tecken.

.

Själv är jag emot all lagstiftning vad gäller individens rätt att klä sig som den vill. Enda resultatet av det är att extrema islamisters agitation om verklig och inbillad diskriminering blir trovärdig och underlättar rekryteringen av unga människor till religionens instängda värld.

För att motverka religiös förföljelse och islamofobi krävs det tolerans från många håll, tolerans för invandrade minoriteters rättigheter och kulturella traditioner. Men det krävs också tolerans i  i motsatta riktningen. Imamer och andra religiösa predikanter kan inte vänta sig utbredd förståelse så länge de inte kräver samma rättigheter i sina hemländer.

.

Den dag en imam ställer sig upp och tar strid för europeiska kvinnors rätt att klä sig i kort kjol och utan huvudbonad i Kairo eller Teheran då har de hundra procent rätt i att kräva tolerans i Köpenhamn och Paris. Men innan dess har de tunnt på fötterna.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,DN2,GP1,

Bloggare:Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Religion, Islam, Judaism, Kristendom, Burka, Niqab, Sjal, Belgien, Frankrike, Tolerans

.

Det handlar om patriarkat och kyrkans rikedomar

.

I Svenska Dagbladet hävdar religionsforskaren från Lund, Antoon Geels,  att  ”det är den urgamla kristna dualistiska människosynen där man delar upp människan i kropp och själ – och höjer upp det världsliga och nedvärderar det kroppsliga och sexuella” som är bakgrunden till regeln om celibatlöftet och skapar konflikter för många människor. Han diskuterar också den auktoritet och den makt som kyrkans företrädare ofta har över sina offer.

.

Påvens egen predikant  Raniero Cantalamessa försöker väsa ifrån sig

kritiken genom att absurt nog kalla den antisemitisk…

.

Men det handlar också om patriarkat i ordets mest fullödiga mening. Det är män och bara män som utövar kyrkans ( Guds ) makt. Män som ska leva i sexuell avhållsamhet för att bättre kunna koncentra sin uppmärksamhet på andliga ting. I ett celibat ”utan egentligen andra kvinnor i åtanke än jungfru Maria”, som jag skrev i ett inlägg för några dagar sedan. Geels framhåller inte heller den viktigaste materiella orsaken till att prästernas tvingades att avge sitt löfte om att leva ogifta. Kyrkan ville inte ha ett ekonomiskt ansvar för änkor eller efterlevande barn. Var prästerna ogifta kunde ingen annan göra några anspråk på deras kvarlåtenskap när de dog…

I Svenska Dagbladets artikel nedvärderar litteraturvetaren Göran Hägg också betydelsen av att den katolska kyrkans mest skitiga byk tvättas offentligt. Han tror inte att anhängarna i den katolska världen bryr sig. Jag tror att han tar miste. Bland annat i radion P1 har man i veckan refererat till den undersökning som visat att 25 procent av Tysklands katoliker vill lämna den egna kyrkan. Här lägger jag ut en repris av min tidigare blogg:

.

ÄR DEN KATOLSKA KYRKAN

ETT KRISTET PEDOFILNÄTVERK?

.

Rasistiska hemsidor och bloggare hävdar gärna att profeten Mohammed var pedofil. Samtidigt blir nyhetsflödet om pedofilskandalerna inom den kristna katolska kyrkan allt stridare. Nu senast kan vi läsa om att den reaktionäre påven Benedictus XVI under sin tid som biskop i Tyskland tycks ha varit med om att tysta ner brotten i stället för att hjälpa till med att lagföra de skyldiga.

Ibland suffleras också våra islamofober  av högerkristna som försöker att stärka sina egna varumärken på de religiösa marknadsplatser där de uppträder. Nu senast var  det Carola Häggqvist förre man, Runar Sögaard,  som i ett inspirerat tungomål kom fram till att ”Buddha är fet, han är rund och han är brun” samt att ”Muhammed är ingen gud. Han var en förvirrad pedofil”. Däremot ingenting om att ”Jesus inte kunde vara Guds son eftersom han var jude”…

.

Nu vänds blickarna mot påven Benedictus XVI. Har han tystat ner pedofilskandalerna?

.

Lösryckt från historiens forntida töcken – där också våra samhällen accepterade barnäktenskap på samma sätt som de arabiska – pekar rasisterna på att Muhammed inte bara hade en massa fruar utan att han också gifte sig med en sexårig flicka, Aisha. Ett äktenskap som enligt sägnerna ska ha ”fullbordats” när hon var nio.

.

.

.

På nätet finns det hur många grova  rasistiska hemsidor som helst där man anspelar på att Mohammed, granskad med moderna mått, skulle ha varit  en pedofil. Vilket naturligtvis är ett absurt påstående i ett historiskt ljus. Giftermål var oftast ett sätt att bekräfta allianser med blodsband eller ett skydd för vad som annars skulle ha blivit värnlösa kvinnor. Mohammed delade säng med 11 – 13 kvinnor. En var judinna och en kristen kopt från Egypten…

..

.

.

Våra hemmarasister tiger däremot helt om de tiotusentals fall av övergrepp, av sexuellt ofredande och våldtäkter mot barn som utförts av katolska präster och som skett nu i modern tid. Vi hör inte Jimmy Åkessons tala om den katolska läran som ett hot mot Sverige. Om vi backar i historien hade en sådan kampanj fungerat. Då sågs ”papisterna” med sina avlatsbrev, helgondyrkan och sitt auktoritära påvedöme som ett hot mot den svenska lutheranska kyrkan. I Gustav II Adolfs fotspår gällde det att bekämpa det katolska hotet mot den rena evangeliska läran. Men i dag är bilden en annan. Eftersom kampanjerna mot islam bara är en förevändning, en ”godtagbar” ursäkt för rasism riktad mot utomeuropeisk invandring, fungerar det dåligt med att också peka ut alla Europas katoliker som tilltänkta pedofiler.

.

Här en bild på prästen Murphy, med fromt knäppta händer,

tillsammans med sina korgossar.

För i dag har påvedömets heliga gloria verkligen hamnat på sned. I land efter land har offren för pedofilerna i det katolska prästerskapet avslöjat oerhörda övergrepp. På Irland, som kanske har varit värst drabbat, har i dagarna två biskoparna tvingats att gå i pension, därför att de under lång tid tystat ner alla de sexuella övergrepp som de egna prästerna iscensatt. I officiella rapporter sägs att under åren 1970-1990 har minst 14 500 barn ofredats sexuellt. I USA har det gjorts undersökningar som pekat ut minst 4 400 präster som pedofiler. Det mest skandalösa fall som nu åter aktualiserats är de massvåldtäkter som utförts av en präst vid en skola för dövstumma pojkar i Wisconsin. Otaliga övergrepp skedde mellan 1950-1974. Han lärde sig teckenspråk som ett av sättet att komma nära skolans utsatta barn. När situationen till sist blev ohållbar därför att många av offren blev vuxna och krävde upprättelse blev prästen, Lawrence. C. Murphy, inte straffad utan bara diskret omplacerad till en annan tjänst där han fritt kunde utsätta nya pojkar för övergrepp. Fram till sin död 1998 kunde han bland annat  ”hjälpa” till med att få ordning vid en uppfostringsanstalt – för unga pojkar…

.

För att väcka uppmärksamhet på Murphys övergrepp gjorde de döva pojkarna en affish som de klistrade upp i sin hemstad.

Bland annat på kyrkporten…

.

I land efter land ser det likadant ut. Ny läckor,  nya avböner. I Canada. Frankrike. I Australien.  I vårt grannland Danmark har för två dagar sedan den katolske biskopen, efter massvis med påstötningar, tvingats att annonsera att det även där blir ”en opartisk utredning”.  I Brasilien, det land i världen med mest katoliker, har en TV-kanal  nyligen skapat ett oerhört rabalder genom att visa bilder på hur en präst från det fattiga d`Alagos i nordöstra Braslien tvingar en liten korgosse att suga av honom…

Till sist är det nu Tyskland och den nuvarande påvens ansvar som kommit i blickpunkten. Nya fakta tycks visa att han, under sin tid som landets ärkebiskop, medverkat till att hjälpa präster som utsatt barn för sexuella övergrepp att hålla sig undan. Förövarna har fått skydd. Offren har åsidosatts. I veckan har påven också tvingats till att be alla katoliker på Irland om ursäkt, för de massvåldtäkter mot barn som begåtts av präster från den egna kyrkan. Men ursäkten gäller inte kyrkans eget ansvar för att ständigt försöka skyla över och gömma undan dessa brott.

Är då alla katolska präster pedofiler? Naturligtvis inte. Påvedömet insisterar också på att det inte finns några vetenskapliga undersökningar som skulle belägga att det celibat, den sexuella avhållsamhet, som gäller för de egna prästerna, skulle kunna innebär en risk för att deras sexuella intresse i stället riktas in mot värnlösa, oskyddade barn.  Men självklart är det så att hela kyrkans auktoritära struktur. Dess patriakat – utan egentligen andra kvinnor i åtanke än jungfru Maria – skapar ett klimat där sexuella övergrepp mot barn kan ligga nära till hands. Inte nog med att kyrkan först säger att homosexualitet är en synd som egentligen ska bestraffas i Helvetet. Detta därför att Gud har skapat män och kvinnor för att leva tillsammans. Sedan ska denna skapelsens mening inte gälla för de män som är präster. De ska i stället leva som avhållsamma munkar i nära umgänge med små pojkar…

Av tradition brukar socialister mena att det viktiga är ”en enhetsfront på jorden”. Det vi tycker om himlen lämnar vi därhän. Men av tradition är marxismen också – och det med rätta – en antiklerikal rörelse. Vi bekämpar de religiösa institutioner och de präster som predikar om och vill bestämma över hur våra samhällen och våra liv här på jorden ska organiseras och hur vi ska leva. Vi är emot alla ”dödssynder” och försvarar alltid all frivillig och kärleksfull sexualitet – mellan vuxna människor. Vi är emot såväl sharialagar eller abortförbud i Guds namn. Men vi vill vare sig hetsa mot Islam eller den katolska kyrkan. Eller för den delen ”den heliga evangeliska läran”.

Men i Guds namn ska ingen få förgripa sig på någon annan människa.

******

..

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, katolska kyran, påven, Benedictus XVI, celibat, pedofilövergrepp, pedofil

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,SDS1,SVD4,DN4,

.

Skarp uppmaning från 1 300 metallare

Avtalsrådet måste säga nej till avtalet

.

De fackliga gruppstyrelserna vid Volvo Lastvagnars fabrik i Tuve uppmanar, i ett brev, IF Metalls avtalsråd att rösta nej till årets förhandlingsuppgörelse.

Gruppstyrelserna, har i dag efter alla uppsägningar, 1 300 metallare och har reagerat starkt mot den del i avtalet som rör förtursreglerna.

.

Bilden från fjolårets stora protestmöte vid Tuvefabriken mot uppsägningarna

.

IF Metalls uppgörelse med arbetsgivarsidan innebär, bland annat, att arbetsgivarna kan undanta 30 procent av de uppsagda från återanställningslistan de första sex månaderna.

– Inför årets avtalsrörelse var hela fackföreningsrörelsen ense om att täppa till luckan i Las, som gör det möjligt för företagen att kringgå lagen genom att anlita bemanningsföretag, i stället för att återanställa. Nu skapas i stället nya luckor som ger möjlighet att runda Las, säger Tomas Johansson, en av de fyra gruppordförande som undertecknat brevet till avtalsrådet.

För att årets avtal ska gälla måste avtalsrådet, bestående av 150 representanter, samt IF Metalls förbundsstyrelse säga ja till det.

Avtalsrådet samlas till möte den 8 april.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Metallavtalet, Volvo Lastvagnar, IF Metall

I pressen: GP,

.

Är det en tillfällighet? Knappt hade den amerikanska Kongressen röstat igenom Barack Obamas hälsovårdsreform så började gatstenar och mordhot vina runt öronen på demokratiska senatorer som röstade ja till reformen. Amerikanska media har redan rapporterat om ett femtiotal fall av vandalism mot demokratiska partilokaler och senatorers privata hem. Ett fall hade kunna sluta mycket olyckligt. En galning kapade en gasledning i ett hus. Turligt nog hann ingen explosion inträffa innan attentatet upptäcktes.

–

Rush Limbaughs pratshower är vidrig underhållning i intolerans och dålig smak.

De högröstade fanatikerna i reaktionära media, som Glenn Beck och Rush Limbaugh tillsammans med Alaskas norrsken Sarah Palin skyndade sig att anklaga enskilda virrpannor och sa sig vara främmande för allt våld mot person och egendom. De påminner om rashetsare från 60-talet som avsvor sig allt ansvar när vithuvad drägg gick till verket och hängde några ”niggrer” högt efter att de eldats upp till hysteri av republikanska agitatorer.

.

”Strange fruits…” sjöng Billy Holiday.

Hur kan sådant hända efter att en urvattnad reform av vården röstats igenom av en knapp majoritet? Det kan inte hända. Inte på grund av sjukvårdsreformen i alla fall. Stolligheterna om att Obama håller på att införa socialism i USA och att regeringen nu tar över sjukförsäkringarna är sådant nonsens att ingen vettig människa kan ta det på allvar. Obama avskaffade det sista av en statlig försäkring genom att lämna över de 32 miljoner som nu försäkras till de privata försäkringsbolagen. Något de försäkrade kommer att bli varse inom kort. De privata försäkringsbolagen jublar redan över det kommande kassaklirret.

Nej, stenkastandet och mordhoten har en annan och mycket allvarligare källa. Så här skrev jag i en blogg strax efter Barack Obamas seger i presidentvalen 2008:

– Stenreaktionära Fox News, rabiata radiopratare som Glenn Beck och galenpannor som Sarah Palin har luktat sig till den djupa rädsla inför framtiden som tagit det vita fattiga Amerika i ett strupgrepp. Den ekonomiska krisen, rädslan att förlora jobbet, den grumliga rädslan för att det vita ”medelklassamerika” snart är en samhällsminoritet, att Vita Huset redan förlorats till en svart, har öppnat rasismens pandorabox.

De senaste veckornas händelser bekräftar till 100 procent analysen. Det handlar inte om ilska och äkta upprördhet över en hälsoreform som trampar på den individuella friheten och förbereder den ”kommunistiska obamarevolutionen”. Det handlar kort och gott om det vita konservativa fattiga ”medelklassamerika”, som ser sin historiska position hotad.

.

I vissa kretsar saknar den sociala paranoian gränser.

Om inte hälsovårdsreformen funnits hade det reaktionära drevet i media tvingats hitta på en annan ursäkt för att kittla rasfördomarna i den så kallade tea-partyrörelsen. Ett slagträ kan ta många former. Men dess uppgift är alltid detsamma – slå in skallen på motståndaren.

Krönikören Frank Rich i New York Times pekar ut den verkliga grunden för tea-partyrörelsens ”radikalism”.

-Demografi orsakar förändringar långt utöver vad någon påtänkt lag av Obama eller Kongressen kan. I veckan innan omröstningen rapporterade NYT att asiatiska, svarta och kvinnor av latinskt ursprung stod för 48 procent av allt barnafödande under tolvmånadersperioden upp till juli 2008. När nästa presidentval hålls 2012 kommer barn födda av vita kvinnor vara i minoritet. Tea-partyrörelsen är helvit. Republikanerna har inte haft en enda afro-amerikansk representant i Senaten eller Representanthuset sedan 2003 och totalt bara tre sedan 1935. Deras ängslan över ett Amerika i snabb förändring är välgrundad.

Så ser innehållet i tepåsen ut. En svart President i Vita Huset, en kvinna som talman i Representanthuset, en latino i Högsta domstolen och en homosexuell ordförande för kongresskommittéen, är mer än vad en del av Amerika kan stå ut med.

.

På facebook pekar Palin ut var det ska ”laddas om”

Sarah Palin spelar en viktig roll i tepåsarnas paradmarsch. Hon ser uppenbarligen rörelsen som en bas för en presidentkampanj 2012. Hon aktar sig naturligtvis från att mana till våld. Men det kodade budskap hon sänder ut finns det tillräckligt med galningar som kan knäcka. På sin facebook manar hon tepåsarna att inte backa. ”Ladda om” för att ta tillbaka Amerika, är hennes slagord. Att hon pekar ut de stater som ska tas tillbaka med ett hårkors i ett kikarsikte underlättar för skjutglada idioter att läsa mellan raderna. Det är ingen vild gissning att det inom kort händer allvarligare saker än stenkastning.

.

Historiska jämförelser är mycket populärt i tea-partyt.

-Det är märkligt att  den mobb som gillar att likna President Obama med Hitler vet så lite om historien att den inte känner igen sin egen småskaliga efterapning av Kristallnatten, skriver Frank Rich.

Det är dock ännu långt till en verklig Kristallnatt. Det amerikanska samhället föder inte bara vita nostalgiker med hjärnsläpp. Där föds också vita, svarta, gula och röda med stort socialt patos och medmänsklighet. Människor som är villiga att politiskt och fackligt ta strid för en bättre värld och ett bättre USA.

–

.,

Media; SVD1,

Bloggare: Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Tea party, Rasism, Billy Holliday, Demokrater, Republikaner, Sjukvårdsreform, Kommunism, Socialism,

.

”Volvo var vårt. Volvo var vår värld. För alltid…”

.

Ordförande Li har nu tagit över Volvo personvagnar och med orientalisk artighet anser han att ”vi nu tillhör samma familj”.  ”Han älskar Volvo och Göteborg”. Volvobilen ser han som ”en fjättrad tiger som nu ska släppas lös och få jaga fritt. De nya jaktmarkerna blir i Fjärran Östern, men tigern ska ha kvar sitt hjärta i Sverige”, understryker han. Företagsledning, forskning och utveckling, liksom viktig produktion, ska inom överskådlig tid vara kvar i Sverige.

.

.

När jag var liten låg ”min korvkiosk” vid Lundbyverken – som då var Volvos hjärta på Hisingen. Praktiskt och lönsamt nog mellan spårvagnens dåvarande ändhållplats vid Gropegårdgatan och fabriksporten. Dit kom en packe med eftermiddagstidningen GT som vi sålde utanför grindarna .  Pengarna vi fick in omsattes för det mesta direkt på plats. En grillad ”halv special” med bostongurka var min favorit. Det var en modernitet som ännu inte gick att få hemma hos morsan…

En bit bort, uppåt Toredalsgatan hade vi en fotbollsplan. Allt som oftast dammade nya provbilar förbi i rasande fart och från grästuvorna följde vi med stort intresse alla nya modellbyten som passerade revy.  När de första Volvo P 1800 kom i början på 1960-talet blev bollen liggande. Allt spel stannade. För där på vår egen gata var det Helgonets bil som fräste fram! Simon Templars eller Roger Moores bil!

.

.

Den första boken om Helgonet hade faktiskt lämnat tryckpressarna 1928 eller samtidigt som den första Volvon rullade ut från verkstadsladan vid Gropegården och långt innan han hamnade bakom ratten på en P 1800 hade brorsan och jag sträckläst alla böcker som kommit ut i Zebra-serien. Bilen hade först tillverkats i en liten serie i England ( Jensen ) och lyckades bli ”planterad” som Helgonets snabba vita åk i en succéartad TV-serie efter Leslie Charteris berömda deckare. Seglaren Pelle Pettersson hade designat en slank italiensk skönhet som passade till Templars svarta kalufs  och alltid kritvita skjortor. Jaguar kom bittert att ångra att man först sagt nej till att visa upp sin E- type.

Efter uppmärksamheten från TV-serien blev den vita sportbilen en framgång för Volvo som tog hem tillverkningen till Göteborg där den självklart också blev vår favorit. Vi tävlade om vem som sett flest?

Javisst. Helgonet körde P 1800. Så han var nästan svensk. På gatan hemma fanns mest PV 544. Men också en och annan blänkande ny Amazon som stilenligt vaxades om söndagarna. Jobbade man inte på varven eller var till sjöss var det Volvo som gällde. Den myndige finansministern Gunnar Sträng hade dessutom förkunnat att ”Det som var bra för Volvo också var bra för Sverige”.

Volvo var vårt. Volvo var vår värld. För alltid…

.

.

Men senare i livet förstod jag att Volvo inte var vårt ”på riktigt”. Det fanns så kallade ägare i bakgrunden. Människor som blott och bart levde av att andra arbetade. I sin tjänst hade de också starka verkställande ledare ålagda att ta fram nya vinster. Göteborg var en stad med skilda världar och för dess socitet runt S:t Sigfridsplan i Örgryte var det på många sätt både mer betydelsefullt och mer glamoröst när Pehr G Gyllenhammar, son till försäkringsdirektören Pehr Gyllenhammar  ( för övrigt en del av samma maktsfär som sin gode vän, Olof Palmes far, försäkringsdirektören  Gunnar Palme ), gifte sig med sin Christina, dotter till Volvos vd Gunnar Engellau, än när kronprinsen Carl Gustav äktade sin brasilianska Silvia. Sak samma för det planerade tronskifte som sedan följde, när ”PG” tog över efter svärfar. Det var viktigare än när Carl Gustav två år senare tog över kungakronan efter sin farbror Carl VI Adolf. För att göra bilden komplett av det som varit den verkliga ”Göteborgsandan” hade P G Gyllenhammars syster Anne tidigare, ”förmälts”, med Göteborgs-Postens ägare Lars Hjörne.”PG” är alltså morbror till deras son Peter Hjörne. I dag ägare till Sveriges största tidningskoncern Stampen AB…

.

.

PG Gyllenhammar fortsatte sin svärfar Engellaus försök att ratta Volvo ut i den stora världen. Han sökte marknader, volymer och vinster inte minst i Nord-Amerika. Volvo personvagnars varumärke förknippades inte med den tiger som ordförande Li nu vill se på språng utan snarast med en trygg och säker packåsna. En ”bussig” familjebil. ”PG” försökte också säkra en fortsatt långsiktig personbilsproduktion genom en rad strategiska initiativ: Bland andra  ”Norgeaffären” där den norska staten skulle få 40 procent av aktieinnehavet i utbyte mot olje- och gasrättigheter i Nordsjön; försöket till fusion med Wallenbergarnas SAAB/Scania samt ”Renault-affären” där den franska staten skulle bli huvudägare..

Men med Volvos ”otydliga ägarintressen”, som det heter numer, gick dessa försök om intet. Den svenska kapitalismen starkaste intressen, med bergsingenjörerna från familjen Wallenberg som inspektörer, ville följa en huvudådra som löpte åt ett annat håll än den som ”PG” försökte bryta. Med de begränsade volymer som kunde vinnas gick det inte längre att tjäna pengar på att producera personbilar. Svensk personbilstillverkning var helt enkelt till salu.

Själv hade jag efter ett halvårsjobb vid Volvos nybyggda reservdelslager under ett drygt decennium lämnat Gropegården bakom mig för att se på världen utanför Hisingen . Men kom efter något decennium tillbaka till ”vårt” Volvo för att stanna för gott. Inte för att bygga nya sportbilar åt Helgonet. Men väl för att under 27 år arbeta som montör/materialhanterare vid Volvo Lastvagnar. Jag var hemma igen. Bokstavligen på min ”mammas gata”.

Under dessa år arbetade jag också som en fackligt och politiskt aktiv socialist. Under tjugo år var jag gruppordförande för Lastvagnars tunga montering. Först i Lundby. Sedan ute på Tuve.  Bakom scenen till vårt dagliga fackliga gnet kring löner, försäkringar och arbetsvillkor rasade hela tiden maktkampen om Volvos framtid. Verkstadsklubbens socialdemokratiska ledning hade en tradition där dess ordförande ”gjorde upp i vd:ns kök”. Hos den fanns inte ens en idé om att Volvo på allvar skulle kunna bli ”vårt”. Det började men den gamle ordföranden Bengt Ekeblad som alltid ”var överens med PG” efter kaffet i dennes kök.  Fackets ledning sa ja till norrmännen. Till SAAB/Scania. Till ”årets svensk” Refaat El-Sayed och hans ”gravade hund”, Fermenta. När Ekeblad gick i pension satte sig Olle Ludvigsson på hans plats i köket och sa ja till fransmännen. ..

Men ”PG” föll ändå till sist på ”Renaultaffären” och fick abdikera. Efter ett interregnum med ett maktvakuum under Zetterberg/Gyll tillträdde Wallenbergs torped Leif Johansson. Denne var son till SKF:s vd Lennart Johansson, alltså från en annan göteborgsfamilj i stadens industriadel, av tradition med sin förläning direkt under – just wallenbergarna. Skolad genom chefsjobb i dennes olika börsbolag, som Facit och Elektrolux, var hans uppdrag kort och gott att så snart som möjligt sälja Volvos personbilsproduktion.

.

.

Redan tidigare hade wallenbergarna sålt av sitt SAAB till General Motors och nu stod Volvos personvagnar på tur.  1999, bara två år efter Johanssons tillträde, fick verkstadsklubbens ordförande, Olle Ludvigsson, säga ja till ”amerikanarna”. Det legendariska Ford, ( med den nazianstuckne antisemiten Henry Ford som grundare ),  köpte ut hela Volvos personvagnsdel. ”PG”:s dotter Cecilia Gyllehammar kunde komma med sitt eleganta efterord:

”Jag är byggd av Volvo, det är Volvo som skapat mig – och Göteborg, min uppväxtstad. Men Volvo har sjabblats bort av Stockholmsfolk som slickar Wallenbergare i arslet”

De senaste årens ekonomiska kris har snabbt förstorat en strukturell överproduktionskris inom världens totala personbilsproduktion. Gamla marknader är mätta så att de storknar. Efterfrågan stagnerar accentuerad av energibrist och svåra miljöhot. Samtidigt är Rysslands och Asiens nya marknader hungriga på bilar.

I denna situation har vi missat ett gyllene tillfälle. Vare sig Mona Sahlin eller Lars Ohly har ens försökt att få upp frågan om ägandet över fordonsindustrin på dagordningen. De har helt och hållet lämnat över till marknadskrafterna och gett Wallenbergs industrisfär och dess borgerliga regering helt fria händer. Aldrig har frågan om en socialisering av fordonsindustrin varit mer självklar. Aldrig har det stått mer klart att ”vårt” Volvo och ”vårt” SAAB skulle kunna drivas på ett helt annat sätt. Under löntagarstyre med forskning och produktion helt inriktade på så miljövänliga bilar. Men aldrig har heller så få pekat på denna lika fantastiska som spännande möjlighet . I den fackliga världen är det bara ett fåtal händer som har höjts för att ägandet ska upp på agendan.

Logiken blir som den blir. Kamrat ordförande Li tar makten över Volvo Personvagnar. En kinesisk miljardär ska försöka avla om packåsnan till en tiger. Med stöd av toppen för Kinas Kommunistiska Parti och den kinesiska regeringen. I praktiken har samtidigt den ryske miljardären Alexander Antonov genom sitt ombud Victor Müller tagit över SAAB. Trollhättans stolthet ska bli en rasande rysk björn…

.

Helgonets nästa bil?

I de sista avsnitten av serien med Simon Templar stred Helgonet framförallt mot grymma ”kommunister”. Både ryska och kinesiska. Jag undrar jag om Roger Moore skulle kunna tänka sig att på nytt köra en Volvo. Om det skulle bli några retroinspelningar av succén. Skulle han känna sig ”bekväm” med att sitta bakom ratten på en bil där glansen kommer  från öster och den ”gula faran”  ? För en gammal maoist som ”erraren” Frank Baude i Göteborg måste definitivt ägarskiftet vara svårsmält. Hans gamla dyrkade KKP står nu som ekonomisk garant för Volvo Personvagnar. Det var nog inte så han riktigt tänkt sig att den kinesiska kulturrevolutionen skulle nå Sverige…

Nåväl. Om vi tänker oss ett fackligt och politiskt Monopolspel. Då är vi, det arbetande Sverige, åter på ruta ett. Tärningarna kommer att rulla. En ny kamp kan börja. Märkvärdigare än så är egentligen inte detta historiska skifte.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo, Volvo personvagnar, Ford, Geely, Kina, peronsbilskris, AB Volvo, P G Gyllenhammar, Leif Johansson

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVD3,SVD4,

Bloggare: RödaMalmö,UppkäftigaUppsala,Jinge,Svensson,JonasSjöstedt,EttHjärtaRött,

Förtjänar de röda vårt stöd?

.

Ibland brukar vår blogg lyfta upp kommentarer som läsare skickar in eftersom de ställer frågor och problem som är, tror vi, av intresse för alla våra trogna läsare.

Efter min senaste artikel om Thailand har signaturerna JR och Boa tagit upp några principiella problem som det är värt att presentera och diskutera.

Båda undrar över vilka motiv som driver rödskjortorna och indirekt om de förtjänar ett stöd från oss ”vänstermänniskor”.

-Som vänstermänniska blir jag oroad när andra vänstermänniskor ”stödjer” rörelser som saknar egen politisk plattform. Då kan det ju sluta var som helst? Detta är de rödas problem idag. Vad erbjuder de för politiskt alternativ?, skriver JR

-Jag vill fråga dig en sak: kan du själv urskilja om STRÄVANDET från befolkningsmassorna domineras av sociala, demokratiska eller överlevnadskrav (det sistnämnda skulle utmärka sig av det som är direkt förenat med hunger, misär och superexploatering ända in i omgivningarna/miljön)?, undrar Boa.

Först till Boas undring. Jag tror att det i huvudsak är en rörelse som kräver social rättvisa och demokratiska val där deras röst för en gång skull ska respekteras. Det finns visserligen misär i landet men det är väldigt få som går till sängs hungriga. Om du ser till de krav som reses i Bangkok av de 80-100 000 rödskjortor som dagligen demonstrerar finns det inga som direkt handlar om inkomster och föda. Regeringens avgång och nyval dominerar totalt.

.

De röda kräver regeringens avgång och nyval.

I JRs kommentar syns tydligt att han vill ha någon sorts garanti för att rödskjortornas strider för en rättfärdig sak och att det inte slutar hur som helst. JR säger sig vara ”oroad”.

Själv blir jag väldigt oroad över ”vänstermänniskor” som kräver ideologisk renhet och ädla motiv av ”folkmassorna” innan de förtjänar vår välsignelse.

Om det slutar i nederlag och blodbad kanske vi ”vänstermänniskor” inte skulle ha stött dem från början, speciellt eftersom JR menar att de saknar ”egen politisk plattform”. Nu är ju det senaste inte korrekt. Kravet på regeringens avgång och nyval är i sig en plattform med stor agitatorisk kraft. De rödas krav på nyval motiveras av att domstolarna (med militären i ryggen) avsatte den förra regeringen i december 2008. JRs följande kommentar visar att han inte anser att de rödas kamp förtjänar vårt stöd.

-Nej, då ser jag hellre en demokratisk succession efter sedvanlig politisk debatt. Det är val nästa år – då kan båda sidor utveckla en politisk plattform och gå till val på det, enligt JR.

.

Mångmiljardären Thaksin Shinawatra är fortfarande mycket populär.

Man kan alltid önska sig en renare och mer ädel kamp än den som verkligheten bjuder på. Problemet är bara att man då för alltid kommer att stå vid vägkanten och bjuda ut ett program lika sterilt som Jehovas Vakttornet.

Sedan visar JR med sitt hopp om en ”sedvanlig politisk debatt” att den thailändska scenen är främmande teater för honom. Det finns ingen ”sedvanlig” debatt. Det finns ”sedvanligt” förtryck som den härskande eliten, militären och i sista hand Kungen använder för att behålla sin makt.

Den regerande premiärministern Abhisits parti PD är inte ens intresserade av en ”demokratisk succession”. PD kräver att bara en tredjedel av parlamentets ledamöter ska väljas av det ”okunniga folket”, ”pöbeln från norr” som de kallas i Bangkoks finare kvarter. Resten ska utnämnas av militären, domstolarna och kungahuset. Ett vackert program!! Domstolarna har också rätt att upplösa ett politiskt parti om en (1) medlem straffas för en kriminell handling. De kan också förbjuda bildandet av partier som har ordet ”socialism” i programmet. Det gör att i de rödas led hittar vi de få ”vänstermänniskor” som är aktiva i Thailand. Den som ens vågar att i tal eller skrift ifrågasätta Kungens gudomliga roll kan var säker på ett långvarigt besök i fängelse.

.

Kungens roll som oantastbar gudomlighet är inte längre given.

-Då tror jag ändå Abhisit som ledare har en mer genuin agenda och givet utvecklingen av tidigare demos så kanske det inte är så konstigt att han sitter i militärens lokaler?, skriver JR

JR går så långt att han tar ställning för Abhisit, som hålls uppe av militärens bajonetter, och med en ”genuin agenda” för ett aristokratiskt till två tredjedelar utsett parlament bara för att avgränsa sig från miljardären Thaksin och för att ”vara försiktig med att driva någons slags klasskampsretorik”.

Nu handlar det ju om en klasskamp i konkreta thailändska former. De röda är till 100% arbetare och bönder från norr, även om en del av Bangkoks akademiker och munkar nu ansluter till de röda. Bakom Abhisit finns kungahuset, militärens officerskast och affärseliten. En mer tydlig klasskonfrontation än så är svår att tänka sig.

Vad som står i vägen för JR verkar vara Thaksin Shinawatras plats och roll i de rödas kamp. JR hävdar att Thaksins reformer av hälsovården och skolväsendet bara fanns på pappret och att de fortfarande finns kvar- på pappret. För de fattiga i landet var det reella reformer som för första gången i landets historia gav dem tillgång till överkomlig sjukvård. Hans popularitet, trots korruptionen och andra olagligheter han gjorde sig skyldig till, kan inte förklaras med något som bara fanns på ett papper. I stället skriver JR med en mycket nedlåtande ton att Thaksin fick stöd genom ”allmosor till folket”. Man tror sig höra ekon från engelsk aristokrati under  Dickens tid.

.

Arbetarnas villkor är hårda i Thailand.

Självfallet är Thaksin ett problem för de röda. Om militären en dag låter honom komma tillbaka så är det säkerligen för att avväpna de rödas ”klasskamp”. Han har naturligtvis som JR säger inget intresse av att ”ändra maktstrukturer”. Det är sant. Men för eliten i Bangkok är han ett hot, inte mot strukturen, men mot deras maktpositioner i staten och affärslivet.

Även de andra ledarna för de rödas UDD saknar ambitioner om att ändra strukturerna. Deras krav är klart begränsade till det ”borgerliga” kravet på korrekta val till ett demokratiskt parlament. I dagens kungliga Thailand kan det vara ett revolutionärt krav som stöter patrull på de härskande klassernas odemokratiska agenda.

I den kampen måste vi ”vänstermänniskor” stå på rätt sida, det vill säga de fattigas sida. Oavsett om de hyser illusioner om Thaksin Shinawatras och andra UDD-ledares ärlighet och vilja till verkliga sociala framsteg. Illusionerna kan bara skingras i konkret kamp där Thaksin och andra kommer att visa vad de går för.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thailand, Rödskjortor, Thaksin, Abhisit, Bangkok, Kungen, Demokrati, UDD,

.

En djup politisk kris står för dörren i det thailändska samhället. Den styrande eliten i Bangkok, uppbackad av militären, har inte lyckats demobilisera fattigbönderna och arbetarna som i snart två veckor dominerat gator och torg med sina färggranna djupröda skjortor.

.

De röda kommer från den fattiga landsbygden norr om Bangkok.

Från att ha varit utnyttjad stödtrupp åt den förre premiärministern Thaksin har rödskjortornas rörelse slagit sig in på den politiska scenen som en kraft att räkna med trots att de saknar en verklig politisk ledning och ett program för social fö֊rändring.

Rödskjortorna visar att medias tidigare rapportering om ”trötta demonstranter som åker hem till byarna” var mer ett önsketänkande från de härskande än realitet. I stället finns det just nu mellan 60 000 till 100 000 rödskjortor i Bangkok som inte visar några tecken på att de tänker vika ner sig frivilligt. Deras krav på regeringens avgång och nyval står mer fast än någonsin.

Det är flera aspekter av krisen som visar dess djup jämfört med situationen under de rödas demonstrationer i fjol vår då de relativt lätt kunde drivas tillbaka av militären.

.

Det råder stor beslutsamhet i de rödas led.

.

Det handlar inte längre om en klyfta mellan den fattiga landsbygden och den rika eliten och välmående ”medelklassen” i Bangkok.

-Akademiker och alltfler munkar kräver nu allvarliga förhandlingar och f֊örsöker tvinga regeringen  att ge efter terräng, skriver en vän till mig, som vi kan kalla Max, på plats i Bangkok. En del av ”medelklassen” ser att den sittande regeringen inte längre har stöd i samhället. Den kan inte överleva utan militärens beskydd. Regeringen håller för övrigt till i en armékasern sedan ett par veckor. Så slipper ministrarna trampa i de rödas blod som färgar gatstenarna runt regeringsbyggnaden.

Regeringspartiet PD har tappat allt stöd bland befolkningen. I en nylig opinionsundersökning fick partiet knappt två procent. Inte mycket att hurra över.

-Regeringschefen Abhsit framstår för vad han är, militärens pojke. Att han gömmer sig i en barack visar hans svaghet och hans beroende av männen i uniform, skriver Max och fortsätter.

– Det visar också att militären håller honom i korta tyglar. Just utifall han skulle få för sig att göra eftergifter som militären inte gillar.

.

Premiärminister Abhisit Vejjajiva är militärens man.

I lördags visade arméledningen att den för tillfället lagt bajonetterna åt sidan. Stora demonstrationer samlades vid alla check-points i stan och manade soldaterna att ansluta sig till folket. Plötsligt beordrades alla soldater tillbaka till kasernerna. Kanske i självbevarelsedrift eftersom nästan alla soldater kommer från samma fattiga områden som rödskjortorna. Det är bara officerarna som har sina rötter i Bangkoks överklass.

-Det är kanske bara en manöver för att vinna tid. Men låt oss hoppas och vara lite naiva och tro att det är början till slutet på militärens snart åttio år långa strupgrepp på landet, säger  Max förhoppningsfullt.

Rödskjortorna har mognat som politisk kraft och visat taktisk finess som slår an även bland Bangkoks innevånare. I fjol lät de sig snabbt provoceras till gatustrider av PDs gula huliganer efter ett par bombattentat med flera döda bland de röda. Samma sak händer nu. Ett halvt dussin bombattentat med handgranater har redan skett som media försöker tillskriva de röda men utan att lyckas övertyga bangkokborna.

.

Thaksin tror ännu på en seger.

I stället har de röda tillgripit metoder som skördat sympatier utöver de egna leden. Hela världspressen har redan beskrivit det spektakulära nerblodandet av offentliga platser och byggnader. Ledande rödskjortor har också klippt sitt hår.

-I kväll klippte rödskjortornas ledare sitt hår framför kameror. Senare följde andra efter deras exempel. Håret har ett symboliskt värde i Thailand. Att vidröra en persons huvud är en förolämpning och eftersom håret skyddar huvudet har det ett symboliskt värde. De offrar sin kropps huvudbonad för demokratins skull, skriver min vän Max.

Det har skett en viktig förändring sedan i fjol. Kungens roll som landsfader och i det närmaste en Gud är inte längre given. Efter militärens upplösning av de rödas regering i december 2008, som Kungen gav grönt ljus, är hans ställning inte lika oantastbar längre. Dessutom är den 82-årige monarken intagen på sjukhus och ingen vet om hans dagar är räknade. Det finns ingen tronföljare som kan överta den sittande kungens vågmästarroll.

.

Hundratals liter blod samlades in av de röda.

I dag söndag meddelar media att premiärministern gått med på att hålla samtal med de rödas ledare. Men det verkar vara en manöver för att minska antalet deltagare i demonstrationerna som pågår oavbrutet. Vare sig premiärministern eller arméledningen kan vinna på ett nyval. Rödskjortornas parti UDD kommer att vinna i ett nyval. I och för sig kan domstolarna förbjuda partiet. Men det är en metod som redan visat sig ineffektiv. Partiet återuppstår snabbt under nytt namn.

De rödas portalfigur är den före detta premiärministern Thaksin Shinawatra, som störtades i en militärkupp 2006. Med sina många miljarder dollar har han från utlandet fortsatt att spela en stor roll i de rödas mobilisering och hans rätt att återkomma är ett centralt krav från de röda. Thaksin kommer inte från eliten i Bangkok. Han kommer liksom rödskjortorna från det fattiga norra Thailand. Sin förmögenhet skapade han som mediemagnat. Hans popularitet, förutom ursprunget från norr, skapade han som premiärminister genom att införa ett minimum av sociala reformer inom skolväsendet och hälsovården till de fattigas förmån. Reformer som omedelbart skrotades efter kuppen 2006.

Thaksin är en korrupt och manipulerande personlighet men på grund av den roll han spelade som regeringschef är han fortfarande ledarsymbolen för de röda. Att han skulle tillåtas komma tillbaka av militären verkar helt uteslutet. Möjligen skulle det kunna ske i ett läge av folkligt uppror, men då för att ”avväpna” rörelsen. Han är delvis de rödas styrka som en symbol för de fattigas kamp men samtidigt en black om foten på rörelsen i dess försök att skapa ett politiskt alternativ till militärens hantlangare i Bangkok.

Landets kris närmar sig en upplösning. Seger eller nederlag för folkets krav på demokrati är alternativen.

-Förlorar vi åker vi i fängelse, Vinner vi får vi tillbaka demokratin , sa Nattawut Saikua, en av de rödas ledare, till demonstranterna i lördags.

Min vän Max tror inte, sina ”naiva förhoppningar” till trots,  att militären och överklassen i Bangkok frivilligt kommer att överge åttio år av makt och rikedom.

.

Arméns soldater kommer nästan uteslutande från det fattiga norra Thailand.

-Men en militärkupp blir inte smärtfri den här gången. Blod har flödat tidigare i Thailand men den här gången har de halva landet emot sig. Jag befarar ett blodbad om militären beslutar att en kupp är enda sättet att behålla makten, avslutar min gamle vän.

Jag kan bara hoppas att han har fel.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,AB1,SSD1,DN3,SVD2,AB2,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thailand, Bangkok, Thaksin, Abhisit, Kungen, Militärkupp, Rödskjortor,

-Hurra vad vi är bra.

Jublet i Bryssel hördes vida. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy log ikapp. Enligt media har de båda tillsammans arbetat fram en plan för att ”rädda” Grekland eller något annat medlemsland vars statsskuld hamnat i spekulanternas klor.

.

-Det där fixade vi bra.

Enskilda EU-länder ska tillsammans med valutafonden IMF ge Grekland lån om det visar sig problematiskt för Papandreou att på den ”fria” marknaden hitta de miljarder han behöver i april och maj. EU ska också ge sig självt möjligheten att straffa olydiga elever i europabygget.

I skräpmedia framställs det som att ”vi” rika ska ge Grekland ”våra” skattepengar. Inget kan vara mer falskt. Det handlar om lån inte hjälp. Det  är lika lite ”hjälp” som den ”hjälp” ockraren, till hutlösa räntor,   erbjuder en fattig familj. För att betala tillbaka ”hjälpen” tvingas den fattige till stora uppoffringar.

Sarkozy och Merkels idé är att den antagna planen ska tvinga Grekland, Portugal, Spanien, Irland och kanske Italien till att snabbt sanera sin statsskuld och minska budgetunderskotten.

.

.

Greklands fackliga organisationer protesterar mot sparpaketet.

Men det är inte fasaden som är den verkliga planen. Överenskommelsen i Bryssel har en skymd agenda som däremot berör alla arbetande människor i EU. Grekland har redan annonserat färgen i agendan. Åtstramning och åter åtstramning är det verkliga receptet som Bryssel antog och som först ska testas i Grekland och Portugal.

Vi har redan skrivit om detaljerna i den grekiska ”sanerinsgplanen” och vilket motstånd den mött bland landets arbetare.

Nästa etapp i planen är den svångremspolitik som ”socialisten” Sokrates i Portugal kommer att tvingas föra för att inte hamna i onåd i Bryssel. Landets arbetare har redan påtvingats en stram ekonomisk politik mellan 2005 och 2008 för att minska statens budgetunderskott från 6,4 % av BNP till 2,7 %.

Premiärministerns nya plan är grotesk. Till att börja med ska staten sälja ut en rad statliga företag för att samla pengar till statskassan. Att det kommer att ske på extremt gynnsamma villkor för de privata uppköparna behöver ingen tveka om.

.

”Socialisten” Papandreou verkar mycket nöjd. Knappast å de arbetandes vägnar.

Sedan ska det statsanställdas löner frysas under fyra år utan garanti för inflationskompensation. Bara varannan person som pensioneras från en statlig anställning kommer att ersättas. Det ska sättas ett tak på de sociala bidragen och vissa bidrag till unga arbetslösa och långtidsarbetslösa ska avskaffas. Redan beslutade offentliga investeringar i exempelvis snabbtågslinjer skjuts på framtiden.

Så ser den verkliga planen ut. EU testar en extrem politik för att planera vidare på ett frontalangrepp på de arbetandes levnadsvillkor. Inte bara i de ”fattiga” vid Medelhavet men inom hela EU för att placera unionens kapitalägare i bästa tänkbara läge i konkurrensen med USA och ”tillväxtländerna” Kina och Indien. Privatiseringar, avregleringar och social nedrustning är vad den europeiska borgerligheten har att bjuda på.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Merkel, Sarkozy, EU, Portugal, Sokrates, Bryssel,