En framtid i Haiti ?

De bilder som väller över oss från katastrofens Haiti är svåra att ta till sig. Eländet och lidandet är för stort för att hindra uppgivenhet att förlama dig. OK, jag skickar en tusenlapp och hoppas att det ska ordna sig med tiden.

Pengar och alla slags nödvaror behövs omedelbart och ska ges villkorslöst. Det handlar om timmar och dagar för tusentals människors överlevnad. Omedelbar handling och massiv hjälp är dagens uppgift och kräver all uppmärksamhet från hjälpare världen över. Den svenska kapitalist som skänkte 100 miljoner kronor visar att vara stenrik och ha ett gott hjärta faktiskt inte utesluter vartannat.

Ändå fanns och finns det ett före och ett efter jordbävningen. Blicken måste lyftas för att både se bakåt och framåt. Bakåt, för att klargöra hur det kommer sig att Haiti sedan decennier kallas för den ”västra hemisfärens” fattigaste land. Framåt, för att upptäcka vad som krävs för att Haiti inte ska fortsätta att ligga sist i all statistik över social och ekonomisk välfärd.

Så hur blev det som det blev? Hur kan Haiti vara så vansinnigt fattigt medan exempelvis Dominikanska Republiken som ligger på samma ö som Haiti klarar sig relativt bra?

Det är en lång historia, som med mycket annat, som leder oss tillbaka till en gloriös historisk händelse. År 1804 gjorde den svarta befolkningen uppror mot de franska kolonialisterna och slavhandlarna, besegrade Napoleons armé på plats och utropade den första svarta republiken i historien. Men för att konsolidera segern och undvika en fransk invasion tvingades den unga republiken senare gå med på att betala skadestånd till de slav-och plantageägare som tvingats lämna sina ”ägor”. En skamlig belöning av de förbrytare som förslavat medmänniskor. Det var den franska staten som beslöt att Haiti skulle betala 150 miljoner guldfranker, vilket motsvarade hela ett års fransk statsbudget vid den tiden. Franska ekonomer som räknat om beloppet i förhållande till dagens nationalinkomster menar att det Haiti tvingades betala motsvarar 21 miljarder dollar i dagens pengar.

Skulden blev det nykoloniala instrument som den franska staten använde för att behålla kontrollen över Haitis handel och ”straffa” de uppstudsiga negrerna för att ha vågat sätta sig upp mot upplysningens representant.

Medan Paris tappade sin glans i Flanderns skyttegravar passade den uppstickande stormakten USA på att 1915 invadera och ockupera Haiti. USA drog 1934 tillbaka sina ockupationstrupper men behöll ändå Haiti i ett järngrepp och alla försök att bryta landets ensidiga plantageekonomi stoppades effektivt av Vita Huset och United Fruit. Med vapen i ena handen skördade Uncle Sam bananer med den andra. Monokulturen och den strukturella fattigdomen befästes.

För att bryta det permanent instabila politiska läget lyfte USA upp diktatorn Jean-Claude Duvallier till makten 1957. Fram till 1986 styrde ”Papa-Doc” och senare hans son ”Baby-Doc” med hjälp av USA och Europa Haiti som sin egen privategendom. All opposition mördades och fängslades medan Papa och Baby stoppade alla ”utvecklingslån” i de egna fickorna. Mellan 1957 och 1986 mer än femtondubblades landets utlandsskuld upp till 750 miljoner dollar. Med räntor på räntor är nu Haiti skyldig 1 884 miljoner dollar till främst Världsbanken och den Amerikanska Utvecklingsbanken. Det var år 1986 som folket gjorde uppror och familjen Duvallier tvingades på flykt till ett fint residens på franska Rivieran, och med privata bankkonton i Schweiz på cirka 900 miljoner dollar.

Skulden blev däremot kvar och i dag ges det ingen nåd från långivarna i Världsbanken, ingen avskrivning av skulden. Efter tre decennier av brutal diktatur tilläts familjen Duvallier ett bekvämt liv medan de fattiga människorna i Haiti fick ta över diktatorns skulder. Mottagandet i Frankrike av diktatorn står i skarp kontrast till hur USA i dag vägrar visa till flyktingar från Haiti och varnar dem för att bli ”boat-people”. I stället planerar USA att sätta båtflyktingar i förvaring på Guantanamo. Kanske utan overaller i orange.

Mot slutet av 70-talet utsätts Haiti liksom alla andra fattiga länder för Världsbankens och IMFs diktat om strukturreformer för att liberalisera, privatisera och öppna den interna marknaden. Resultatet lät inte vänta på sig. Hundratusentals småbönder ruinerades av dumpade importerade amerikanska jordbruksprodukter och Port-au-Prince växte från en stad med 50 000 innevånare på 50-talet till en slumstad med över 2 miljoner personer. Levnadsstandarden blir därefter. Inte mindre än 75 procent av befolkningen lever på mindre än 2 dollar om dagen.

Jean-Baptiste Aristide

Det var en period av politiska kupper, folklig resning och förtryck. Prästen Jean-Baptiste Aristide som 1990 valdes till president efter Duvalliers flykt hade ett radikalt program för sociala förändringar som exempelvis jordreform, stöd till småbönderna, skogsplantering, investering i infrastrukturen, ökade löner och rätt till facklig organisering.

Uppenbarligen låg det inte i Vita Husets smak och 1991 störtades Aristide av en USA-understödd kupp. Kuppmakarna som tog makten var dock så inkompetenta att Bill Clinton redan 1994 tvingade dem att avgå och Aristide återinsattes under tvånget att acceptera USAs krav på nyliberala reformer för att öppna Haiti för amerikanska produkter och kapital. Fram till 2004 var relationen mellan USA och Aristide mycket spänd eftersom den senare vägrade att gå med på många av de amerikanska kraven.

Det året satte USA alla sina kort på en opposition, som inte drog sig för att sända ut dödsskvadroner mot Aristide och hans anhängare. USA satte in ett embargo mot Haiti, tvingade landet på knä och samma år tvingades Aristide att lämna makten och landet till förmån för den maktlösa regim som sedan dess går i FNs ledband.

Sedan kuppen 2004 och fram till dagens jordbävning har Haiti styrts av en marionettregering. Den verkliga makten har utövats av FNs brasilianska trupper som skyddat de rika mot alla krav på sociala reformer och blundat för dödsskvadronernas terror mot alla progressiva.

Det var en blick bakåt för att försöka se hur dagens Haiti intagit sista platsen i alla tabeller över social utveckling. Det är till synes inte mycket landets befolkning har haft att säga till om. Även om det finns kända personer som har en annan uppfattning. Den amerikanska populära religiösa extremisten Pat Robertson förklarade i dagarna att Haitis folk hade sig själv att skylla eftersom de ”ingått en pakt med djävulen” den dag de slog sig fria från de vita slav- och plantageägarna i revolten mot den franska kolonialmakten.

Men efter att det omedelbara behovet av hjälp täckts och landet på nytt försvunnit från medias förstasidor vad krävs då för att misärens onda cirkel ska kunna brytas?

Till att börja med måste Haitis statsskuld avskrivas till 100 procent. Det är en skammens skuld vars grund las av diktatorfamiljen Duvallier. Befolkningen har redan betalat av skulden flera gånger om och Världsbanken kan vända sig till sina donatorer för att fylla det eventuella hål i räkenskaperna som kan uppstå. Oavsett vem som har regeringsposten i Haiti kan ingen vettig ekonomisk utveckling ske så länge avbetalningarna till Världsbanken måste fortsätta.

Sedan måste det inhemska jordbruket få en chans att bli livskraftigt igen. Bönder som drivits från sina jordar efter att amerikanska produkter dumpats på marknaden måste få tillgång till billiga krediter, billigt utsäde och garanterad avsättning i distributionskedjorna för sina produkter. Det kan inte göras så länge landet måste acceptera det nyliberala diktatet om öppna gränser för all handel.

En plan för sanering och troligen rivning av slummen i Port-au-Prince verkar absolut nödvändig. Om det inhemska jordbruket kan kickstartas med hjälp utifrån verkar det rimligt att många av de som flytt till huvudstadens slumkvarter kommer att kunna arbeta och få ett bättre liv på landsbygden. Då kan också Aristides plan på skogsplantering uppfyllas. Landets har knappt någon skog kvar eftersom den skövlats av plantageägarna och även gått åt till vanligt bränsle.

Till sist måste fria och demokratiska val organiseras. De partier som förbjudits och vars anhängare förföljs bör legaliseras på nytt bland annat Aristides parti Lavalas och han själv ska tillåtas återvända till sitt land om han så vill.

Det krävs säkert många andra förändringar innan Haitis befolkning får ett drägligt liv. Men det vore ändå början till ett bättre samhälle för en stor majoritet av fattiga medborgare.

I media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,AB2,SSD1,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Haiti, USA, FN, Frankrike, Slaveri, Plantager, Världsbanken

Israel stoppar hjälparbetare.

Det verkar finnas en röd tråd som går genom alla beslut som den israeliska regeringen tar – se till att palestiniernas liv i de ockuperade områden blir så outhärdligt som möjligt.

Bosättarna har fria händer att flytta fram sina positioner.

Redan den cyniska bosättningspolitiken visar att målet är en definitiv utvidgning av Israels gränser och fördrivande av palestinierna från en stor del av Västbanken.

Enligt den israeliska dagstidningen Haaretz dras nu snaran åt ytterligare något. Utländska hjälparbetare kommer inte längre att ges arbetstillstånd utan bara turistvisa. Det innebär att personer som arbetar för NGOs som Oxfam, Save the Children, Läkare utan gränser, Handicap International och många andra inte längre kommer att kunna arbeta i vad Israel definierar som Område C. Område C innefattar enligt Israels ockupationslagar hela östra Jerusalem och de 60 procent av Västbanken som Israel inte låter den Palestinska Auktoriteten kontrollera.

Israel vägrar nu också utländska lärare och affärsmän att verka i de ockuperade områdena.

-Inrikesministeriets utspel är det senaste i raden av steg som tagits de senaste åren för att begränsa utlänningars rörelsefrihet på Västbanken och i Gaza, inklusive palestinier med familj och egendom i de ockuperade territorierna, skriver Haaretz.

Media:DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, Haaretz, Visa, NGOs,

-Skjut dom på fläcken!

Allt fler rapporter från Haiti visar att gamla gängledare, från den djupa kris som rådde i landet för några år sedan då presidenten J-B Aristide tvingades bort från makten av USA-stödd opposition, profiterar på katastrofen för att stjäla och råna olyckliga offer i huvudstaden.

De är gamar i mänsklig skepnad som inte skulle dra sig för att råna sina egna döende mödrar. Deras makabra hantverk får det att vända sig i magen på varje människa med empati för sin närmaste.

-Skjut dom på fläcken, är den order som FNs soldater bör få. Jag är inte den som har illusioner om FNs roll i olika konflikter. Men det finns tillfällen då en polis med vapen i hand kan vara ett utblottat och skadat offers enda skydd mot det mänskliga avfall som försöker sko sig på katastrofens offer.

Katastrofen är redan total utan dessa rånare och likskändares vidrigheter. Den materiella hjälpen har svårt att nå fram. Hamnen i huvudstaden är obrukbar och på flygplatsen finns bara en fri landningsbana. Det innebär att flygledningen, som tagits över av amerikanska tekniker och soldater, måste prioritera landningstillstånden. Kaoset kan föklara konstigheter i prioriteringarna men inte allt. Franska Läkare utan gränser har exempelvis inte ännu fått landningstillstånd för flygplan med fältsjukhus som last.

Däremot fanns det tillräckligt med plats och tid för att Hillary Clintons jumbojet skulle kunna landa. Bättre blev det inte av hennes huvudlösa floskler om att katastrofen kunde bli början till något bättre för Haiti.

Andra bloggare: Röda Malmö,Jinge,

I media;DN1,DN2,SVD1,SSD1,AB1,AB2,DN3,SVD2,AB3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Haiti, USA, Aristide, Jordbävning,

Jemen- en länk i USAs     strategiska kedja.

I Jemen finns inget av intresse för världsekonomin, det är mycket fattigt och tätbefolkat och har inga viktiga naturtillgångar. Ändå toppar landet världspressens förstasidor, sedan en ung nigerian nära lyckats spränga ett amerikanskt passagerarflyg i luften.

Det gav Vita Huset en utmärkt ursäkt för att utvidga ”kriget mot terrorismen” till jemenitisk mark eftersom ynglingen säger sig ha ”utbildats” och utrustats med en bomb i Jemen. USA hade redan påbörjat sin militära inblandning i Jemen när den unge nigerianen gjorde det möjligt att slå på stora trumman. För även om Jemen är fattigt och saknar det mesta har det något som intresserar Pentagon- landets läge. Den som kontrollerar hamnstaden Aden kontrollerar hela Röda Havet och den södra infarten till Suezkanalen.

Därför allierar sig nu Washington på nytt med en liten genomkorrumperad elit i huvudstaden Sanaa. Om Karzai kontrollerar åtminstone Kabul (låt oss överdriva något) så kontrollerar presidenten Ali Abdallah Sahle’s i Sanaa knappt de egna kanslikorridorerna.

Jemen är ett djupt konservativt, starkt religiöst och traditionsbundet land där kvinnorna inte syns och där obeväpnade män betraktas som nakna. Utanför huvudstaden är det klanerna som styr. Av landets 23 miljoner innevånare är nästan hälften av den arbetsföra befolkningen saknar ett officiellt arbete och lika stor del lever på mindre än två dollar per dag. Pengar som för många går åt till att köpa av landets största inhemska produkt- den svagt narkotiska plantan Khat. Att tugga Khat är en tradition lika utbredd som snusandet i Norrlands inland.

I landets norra och sydliga provinser pågår väpnade uppror som både följer klangränser och religiösa motsättningar mellan shiiter och sunniter. I den norra provinsen Saada finns en historisk, nu utesluten, maktelit med shiitiska förtecken som saudiarabisk militär också angripit. I söder reser sig delar av eliten till väpnat uppror sedan den inte fått ta del av statens magra köttgrytor efter sammanslagningen av Nordjemen och Sydjemen år 1990.

USA har hittills ”bara” skickat militär hjälp till regimen, infiltrerat med CIA, och enligt vissa källor israeliska säkerhetstjänsten, samt utfört flera bombattacker med droner mot påstådda al-Qaidafästen. Det är troligt att Obama kommer att avstå från direkta truppinsatser. För om det finns något som skulle kunna förena landets alla klaner så är det närvaro av utländska trupper i landet. Bara häromdagen uppmanade ett hundratal religiösa dignitärer till ”Jihad” mot alla utländska trupper. Deras ord väger tyngre i det jemenitiska samhället än hundra presidentuttalanden.

Men även taktiken att bomba ”al-Qaidafästen” slår snett, som i Irak och Afghanistan. Den 17 december släppte ett förarlöst plan bomber över en by och enligt regeringen i Sanaa dödades 14 ”terrorister”. Problemet var bara att 45 civila, varav 18 kvinnor och barn, också dödades. Det säger den lokala klanledaren som nu befarar att unga män i byn verkligen går över till al-Qaida. Det är samma logik som i Afghanistan. Du bombar en ”terrorist” medan tio oskyldiga stryker med varpå tio unga arga män beslutar att ta upp vapnen. Det är inte bomber Jemen behöver, utan materiell utveckling och arbetstillfällen som kan göra lockropen till islamsk Jihad till verkningslösa rop i öknen.

Men det är ingen strategi som Barak Obama eller någon annan amerikansk president kommer att följa eftersom det enda som intresserar dem är den strategiska plats som Jemen fyller i USAs globala geostrategi. Att tillgång för USA till en flottbas i Aden är viktig orsak till Vita Husets nyvunna intresse för Jemen räcker det med att titta på en karta för att övertyga sig om. Men Jemen är också en liten länk i en lång kedja. Både Ryssland och Kina har visat intresse för Jemens hamnstad Aden men snubblat på mållinjen när USA snuvade dem på första platsen.

I stillhet har också USA ändrat attityd till diktaturen i Maynmar och den segerrusiga regimen på Sri Lanka. Det finns nu därför bara en stat från Jemen till Malackasundet vars farvatten och hamnar inte kontrolleras av USA eller dess nära allierade- nämligen Iran. Det har lett den mycket aktade journalisten och före detta indiska diplomaten M.K. Bhadrakumar till att i en lång artikel i Asia Times dra slutsatsen att den verkliga målet för USAs race efter kontroll över alla farleder och hamnar i den Indiska Oceanen är att hålla tillbaka Kinas växande roll i hela Asien. Diplomatens tes verkar vid första påsyn lite långsökt men efter närmare eftertanke tror jag att den är korrekt.

Den amerikanska imperialismen kommer inte att stillasittande se på hur Kina växer ut till en politisk stormakt med mer än bara ekonomiskt inflytande i världen och då främst i Asien. Alltsedan Sovjetunionens sammanbrott har det funnits en grundidé som styrt Pentagons militära strategi och det är att betrakta Kina som en potentiell fara och konkurrent. Under perioden 1990-2010 har USA gått från diplomati och avtal till krig till krig, Irak och Afghanistan, och byggen av militära baser i snart sagt varje land som gränsar till Kina eller som har betydelse för internationella transportleder av råvaror och industriprodukter. Sedan 9/11 har USAs militära budget dubblerats och är nu större än alla andra länder tillsammans.

Många såg Barak Obamas seger i presidentvalet som ett trendbrott i den amerikanska utrikespolitiken, bort från Bushs cowboyfasoner till polerad diplomati och internationellt samarbete. Nu har vi ett års presidentskap bakom oss och inget trendbrott syns till. Tonen och dialekten är visserligen annorlunda. Georg W. Bushs bräkiga texasdialekt och kantiga meningar har bytts ut mot en förfinad bostondialekt och strålande prosa. Men innehållet är förvillande likt.

Någon har sagt att en amerikansk president är en lokförare och inte bilist. Bilisten kan svänga hur han vill men lokföraren har bara att följa utlagda spår. Barak Obama kanske är en utmärkt lokförare som bromsar i tid när det ligger hinder på spåret. Men mer än så blir det inte.

Den amerikanska imperialismens spår är redan lagda. Ett av dem går genom hamnstaden Aden. Därför fyller Jemen massmedias huvudrubriker.

I media; DN1,DN2,SVD1,SSD1,GP1,

DN3,SVD2,GP2,

Andra bloggar: Svensson,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Jemen, al-Qaida, Talibaner, Jihad,

Svensk färskpotatis i februari.

Så här lyder en artikel i dagens DN :

”Snart premiär för årets knöl

Publicerat i dag. 09:22

Om ett par veckor skördas de första färskpotatisarna hos lantbruksföretaget Kingson i Varalöv, Ängelholm, som deltar i ett utvecklingsprojekt tillsammans med Lantbruksuniversitetet i Alnarp.

Är de värda 350 kronor kilot?

Premiärskörden då? Torle hoppas på 1,6 kilo potatis per kvadratmeter. Priset väntas hamna kring 350 kronor per kilo.

De små knölarna kommer att förpackas i plasttråg med lock och säljas i mataffärer med ett sortiment lite utöver det vanliga.”

Fråga ett? Finns det inte redan tillräckligt med knölar?

Fråga två? Varför producera potatis som kostar 350 kr kilot i handeln?

Fråga tre? Hur mycket energi kräver varje potatis?

Kort sagt. Kan man tänka sig något mer absurt än att producera svensk färskpotatis mitt i vintern?

Fin miljö för svenska knölar.

Det är väl ungefär vad alla med sunt förnuft frågar sig. Men inte de som har pengar att investera och som tror sig ha hittat en vinstgivande produkt. Och inte de konsumenter som badar i pengar och som vill glänsa över grannen genom att servera svenska knölar i februari.

Var inte för hård i domen över producenterna och konsumenterna. De är inget annat än svenska knölar.

Media: DN1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Potatis, Knölar

En revolutionär och god vän är borta.

Daniel Bensaïd är inte längre med oss. Efter många års svår sjukdom orkade inte kroppen stå emot en ytterligare prövning i form av cancer.

För oss är det tungt att se gamla vänner lämna leden. Det river i våra sinnen. Det är ännu tyngre när vi vet att Daniel ännu hade mycket att ge den revolutionära vänstern både teoretiskt och politiskt.

Själv träffade jag Daniel av och till under många ledningsmöten och kongresser med Fjärde Internationalen. Vid delade trista hotellrum och lika trista, torra baguetter till frukost. Eftersom min franska var lika usel som hans engelska blev de politiska turerna och intimiteten oss emellan inte alltid så djuplodande. Men vi hade kul och mitt bestående minne är att han alltid, med väldigt ”franska” svängar, kunde kombinera explosivitet med öppenhet. I och med att Sverige – även när det gäller politiken – är oerhört anglofierat har jag också missat en del av hans sena mer komplexa idéhistoriska och teoretiska arbeten. Men Benny med sin goda franska och ett gemensamt dagligt ledningsarbete med Daniel minns mer:

”Av alla briljanta teoretiker och politiska analytiker som jag lärt känna i Fjärde Internationalens led är Daniel den, vid sidan av Ernest Mandel, som synts vara huvudet högre än omgivningen. Med fri sikt följer klarsynthet. Det var precis vad som präglade Daniels böcker, pamfletter och otaliga artiklar. Avsky för dogmatik och ytligheter är hans verks främsta kännetecken.

Jag mötte Daniel första gången 1969 på ett möte i Koblenz där Fjärde Internationalens internationella exekutivkommitte möttes. Daniel var född 1946, liksom den här bloggens ägare, men under mötet kändes det som att Daniel var mycket äldre och mer politiskt erfaren än jag själv. Senare förstod jag skillnaden. Han hade skolats i den franska majrevolten där han tillsammans med Daniel Cohn-Bendit stod i ledningen för 22-marsrörelsen.

Senare mötte jag Daniel många gånger under den tid jag själv arbetade heltid i Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Efter många års avbrott i kontakterna mötte jag Daniel igen under ett seminarium år 2005 här i Bryssel till minne av Ernest Mandels bortgång. Då var Daniel redan mycket sjuk men ända intellektuellt helt obruten och mer produktiv än någonsin. De senaste fem åren har han gett ut många böcker. Tyvärr är få av hans verk översatta till engelska för att inte prata om svenska.

Daniel lämnar ett stort tomrum efter sig. Han var en varm och djupt engagerad människa.”

Här är en fri översättning av en minnesartikel från NPA:s hemsida. Daniels begravning blir i stillhet med familjen. Men de franska kamraterna arrangerar en minnesafton i Paris lördagen den 23 januari.

Daniel lämnade oss i dag, tisdagen den 12 januari. Han var en aktivist, en intellektuell, en kamrat, en vän.

Han föddes 1946 och ställde sitt liv till förfogande i försvaret av den revolutionära marxismens idéer.

Han var en av grundarna till JCR och LCR ( LCR var den franska sektionen av den Fjärde Internationalen fram till dess att det bredare antikapitalistiska NPA grundades).

I sin roll som ledare för Maj 68-rörelsen var han en av dessa människor som har en väldigt säker känsla för politiska initiativ. Han var en av grundarna till rörelsen 22 Mars ( som triggade studentrevolten ). Han kunde greppa dynamiken hos de sociala rörelserna och framförallt se bandet mellan studentrörelsen och arbetarnas generalstrejk. Han var också en av dem som förstod nödvändigheten av att bygga en politisk organisation, att ackumulera nya krafter för ett bygga ett revolutionärt parti.

Daniels begåvning var att kunna kombinera teori och praktik, intuition och politisk förståelse, idéer och organisation. Han kunde på samma gång leda en ordningsstyrka och skriva en teoretisk text. Han var en av dem som kunde inspirera en strid där principer och politiska avgränsningar kombinerades med öppenhet och ett avståndstagande från sekterism. Daniel var alltid den förste att försöka få en diskussion, att försöka med att övertyga, att utbyta ståndpunkter och att förnya sina egna idéer.

Som medlem av ett dagligt ledarskap för LCR från 1960-talets slut till början på 1990-talet, spelade han en avgörande roll i att bygga ett projekt, en inriktning som förenade daglig aktivitet med en revolutionär utblick. En stor del av hans teoretiska och politiska arbete fokuserades på strategiska frågor och lärdomarna från de främsta historiska revolutionära erfarenheterna.

Daniel var i grunden en internationalist. Han hade en nyckelroll i arbetet under Francos diktatur med att bygga LCR i den spanska staten. Inom Fjärde Internationalen hade han genom åren en huvudroll särskilt när det gällde att nära följa utvecklingen i Latinamerika och då i synnerhet Brasilien. I stor utsträckning bidrog han till att förnya vår syn på världen och därmed till att förbereda oss för omvälvningarna vid 1980-talets slut.

Under 1990-talet och fram till sin sista tid fortsatte han sin politiska kamp men koncentrerade sig på sitt teoretiska arbete: de politiska idéernas historia; Marx`s Kapitalet; en balansräkning av 1900-talet med dess revolutioner; feminismen; identiteter och den judiska frågan; utvecklingen av den revolutionära vänsterns politik i mötet med kapitalets globalisering. Han följde den globala rättviserörelsen och var med på olika möten med World Social Forum.

Med en revolutionär omvandling av samhället som sin horisont säkrade Daniel kontinuiteten för en öppen, odogmatisk revolutionär marxism som kunde förstå förändringarna i en ny era.

Under många år lyckades han stå emot en svår sjukdom. Han tänkte, skrev och arbetade med sina idéer. Han sa aldrig nej till resor eller till att tala vid demonstrationer. Eller att bara vara en del av vanliga möten. Daniel gav sig själv uppgiften att undersöka hållfastheten i våra grunder och vidarebefordra sina slutsatser till en ny generation. I detta arbete gav han både sitt hjärta och all sin kraft. Tusentals kamrater har påverkats av hans bidrag vid Amsterdams Internationella institut, LCR:s sommaruniversitet och Fjärde Internationalens sommarläger för ungdomar. För att kunna överföra LCR:s erfarenheter till NPA, beslöt Daniel att nystarta tidskriften Contretemps samt att bilda sällskapet ”Louise Michel” som en träffpunkt för diskussioner och eftertankar om radikala idéer.

Allt detta var Daniel. Han var dessutom en varm och sällskaplig människa. Han älskade livet.

När många 68:or vände sina kappor och övergav idealen från sin ungdom stod Daniel fast vid sina. Han övergav inte ett enda. Han övergav inget. Han är fortfarande med oss.

Francois Sabado

Medlem i Fjärde Internationalens politiska ledning och aktivist i NPA

Här till sist länkar till fyra minnesartiklar  i

Le Monde

L`Humanité

Libération

Guardian

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Frankrike, NPA, LCR, Daniel Bensaid

I pressen:

Tomten besöker Wall Street

I dessa kristider då många inser att Tomten inte finns kan finansvärldens yuppies glädja sig åt stora hårda paket som Santa-Claus ska till att lämna ut i överflöd.

Alla amerikanska storbanker, med Goldman Sachs i spetsen, förbereder just nu den stora årliga julklappsutdelningen, välfyllda kuvert med bonuspengar. Som traditionen påbjuder sker det alltid de första veckorna i januari efter att det gångna årets bokslut offentliggjorts.

Man kunde vänta sig stor modesti efter den värsta finanskrisen i mannaminne. Sedan hösten 2007 har samtliga amerikanska storbanker, utan ett enda undantag, hållits på fötter av landets skattebetalare utan att avkrävas en motprestation. Men nej, marsmänniskorna i finansrummen kommer att översköljas av bonuspengar i samma omfattning som vanligt.

-Branschchefer säger att det handlar om sex- sju eller åttasiffriga summor för bankernas toppar, något som kommer att få många amerikaner att häpna medan de själva kroknar under den Stora Recessionens finansiella kollaps, skriver New York Times.

I takt med att bankerna betalar tillbaka de statliga stöd de erhöll faller de in i samma gamla vanor av överdådiga löner och bonusar som delas ut till toppskiktet i finansvärlden.

-De har inget lärt av krisen. De hör hemma i en annan värld, säger finansveteranen John S Reed som grundade Citigroup.

Bankerna har på kort tid kunnat skapa enorma vinster tack vare det låga ränteläget. Eller rättar sagt, tack vare den stora skillnaden mellan in- och utlåningsräntan. Kunderna inom industri och handel samt hushållen har snabbt vänt bankernas röda siffror till feta vinster.

Så nu kommer Tomten att slinka ner i finanshusens skorstenar och fylla några fås yllestrumpor med snabba cash. De fem största bankerna- Goldman Sachs, Citigroup, JP Morgan, Morgan Stanley och Bank of America- har tillsammans lagt undan 90 miljarder dollar att dela ut till de anställda. Det blir i genomsnitt omkring 4 miljoner kronor per anställd. Men även i de glassiga bankpalatsen råder klasskillnad. Bakom genomsnittet döljer sig bonusar på upp till 50 miljoner dollar för vissa toppchefer.

Bland jämställda marsmänniskor är vissa mer jämställda än andra. Som synes, inget är nytt under solen.

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Banker, Bonus, Goldman Sachs, Citigroup, Bank of America, Tomten

Ta aldrig ledigt – då brakar det loss.

Det är något förtrollat med Julen. Ja, inte stillheten, skinkan, klapparna och alla andra tillgjorda må-bra-rutiner.

Nej, men däremot hinner man knappt stänga ner datorn och hänga ut bloggskylten – stängt för Julledigt- så brakar det loss på alla fronter.

I fjol passade Israel på att attackera den oskyddade och oskyldiga civilbefolkningen i Gaza under Julfridens skydd. Nu hjälpte det inte så mycket eftersom det brutala angreppet öppnade ögonen på miljontals människor som såg det vidriga i ockupationspolitiken. Det var bara västliga politiker och ledarskribenter som fortsatte sitt envetna försvar av den Israeliska statens brott mot alla internationella lagar och fördrag.

–Satans mördare, skulle Olof Palme ha sagt i stället för Mona Sahlins mumlande om Israels rätt att försvara sig.

I år blev det likadant när jag lämnade bloggen att vila. Det började redan på Bromma flygplats. När planet från Bryssel landade hade vädrets makter beslutat att slå till obarmhärtigt. Det var med återhållsamt nöje jag kunde beskåda hur planets last med EU-funktionärer trippade fram i djupsnön på tunna och högklackade inneskor, framåtlutade och svärande i snöyran kämpande sig fram till ingången.

Väl framme i ett kyligt och snöigt Timrå stod det klart att dvärgarna som möttes i Köpenhamn för att ”rädda världen” inte ens var kapabla att virka ihop ett skynke att gömma sin egen totala nakenhet bakom.

Att det inte skulle antas ett bra och socialt rättvist avtal i Köpenhamn var uppenbart långt innan limousinerna dammades av. Men att det skulle bli ett så till den grad ynkligt papper som visades upp för världen var ändå en överraskning. Fiaskot är totalt. Bara dvärgarna själva lyckas se ”positiva aspekter” i mötets slutdeklaration. Reinfeldt ska ha heder. Med molokna ögon och slokande öron medger han att det var skit som producerades på andra sidan sundet. Men skit ska han själv ha för att han lägger hela skulden på Kina.

Utgången av mötet visar att kapitalägarna och deras representanter i de valda församlingarna inte kan och inte vill ta beslut som svarar mot vad som verkligen krävs för att ge mänskligheten en chans att effektivt tackla miljöhoten. De är bundna av kapitalets logik. Det som det inte går att göra profit på ligger inte inom deras horisont. Obamas, Sarkozys, Hu Jintaus, Merkels, Browns och Reinfeldts uppenbara oförmåga att ta tag i de verkliga problemen leder oss rakt in i väggen. Miljontals människor kommer att få lida på grund av deras patetiska käbbel och strid för det egna kapitalets intressen.

På hemmafronten brakade det också loss.

-SAAB ska läggas ned, utropade stora feta rubriker innan Jul. General Motors som gjort allt fel under 00-talet och satt sig självt på ruinens brant kunde aldrig ta till sig det som var bra med SAAB- nämligen en bra och tekniskt avancerad bil tillverkad i en av världens mest produktiva bilfabriker. I stället sattes bolaget på undantag och tvingades långsamt in i ett hörn där det saknades en utgång. Svenska kapitalister och deras regering inbillar sig att Sverige ska bygga sin framtid på innovationer, systemlösningar och kunskapsproduktion.

–De anser det ovärdigt att hålla i en skiftnyckel, som Veckans Affärer skrev i sin dödsruna över SAAB. Maud Olofsson tycker att kunde vi göra oss av med varvsindustrin kan vi väl skrota bilindustrin också. Det finns ju så många andra jobb som jobblinjen lägger grunden till: hembiträden, städpersonal, gräsklippare och annan så kallad närservice. Ja varför inte skoputsare? Så slipper direktörerna på Östermalm svärta ned fingrarna.

I Iran tog oppositionen ingen hänsyn till vår bloggtystnad. Med ett heroiskt mod visar landets unga människor att det medeltida prästerskapets samhällsagenda inte accepteras.

–Död åt diktatorn, skanderar folkmassorna och visar att ”revolutionsguiden” Khamenei inte längre kan framställa sig som vågmästare stående över futila världsliga angelägenheter. Han ses nu alltmer som en ledare för det stenreaktionära blocket vid makten. Det brutala våldet verkar minska i effektivitet. Irans folk har redan visat att det kan fälla en till tänderna beväpnad regim. Hoppas att det sker igen under det år som just inletts.  Ledarna vid makten tvekar inför hur mycket våld som kan användas innan det får motsatt effekt mot det eftersökta. När shahen fälldes blev repressionen bara tändvätska för mer motstånd. Det är ännu oklart vilken dynamik dagens protester kan få.

Ironiskt nog kan det bli Israel som räddar det iranska prästerskapets makt. Krigsgalningarna i Jerusalem gapar vitt och brett om att de tänker bomba sönder Irans ”kärnvapenanläggningar”. Får Netanyahu grönt ljus från Obama punkteras oppositionen i Iran. Den nationella reflexen tar över och prästerna räddas kvar vid makten.

För att fortsätta med Israel är det bara att konstatera att Netanyahu &Co gör som det behagar dem. Vita Huset fick sig en ny ordentlig knäpp på näsan när regeringen i Jerusalem helt obekymrat meddelade att hundratals nya bostäder ska byggas i östra delen av staden och att byggandet på Västbanken fortsätter obehindrat. Vare sig polis eller militär visar något verkligt intresse i att upprätthålla Netanyahus tillfälliga ”byggstopp”. Vilket självfallet speglar premiärministerns dubbelspel: ge västs politiker några lufttorkade fraser att gnaga på medan han ger grönt ljus till de värsta extremisterna bland bosättarna på Västbanken, vilka inte tänker ge sig innan deras dröm om ett etniskt rent Stor-Israel gått i uppfyllelse.

Den svenska bombhögerns ledarskribenter fick sig också en knäpp på näsan under helgen. Till sist visade det sig att journalisten Boström hade rätt i anklagelsen om organstölder utförda av den israeliska armén. Alla anklagelser om antisemitism och usel journalistik föll platt till marken. Den totala tystnaden i den borgerliga pressen talar sitt tydliga språk. De visste helt enkelt inte vad de skulle säga och föredrog därför att knipa käft.

Så var en Julhelg över igen. Nu tar vardagen lyckligtvis vid. Mysandet får vika för den hårda verkligheten. Det nya århundradets andra sekel tar vid och mycket talar för att det blir ett ännu sämre årtionde för den arbetande befolkningen än det som just gått i graven. Borgerlighetens agenda för 10-talet är nolltillväxt i jobb och inkomster för ”verklighetens folk” och fortsatt guldrush för de som redan har mer än de behöver.

I det kommande riksdagsvalet kommer ingen att föreslå ett politiskt program som kan sätta stopp för borgerlighetens agenda. Tyvärr bjuder den rödgröna oppositionen inte på annat än plåster och samarin, eftersom den inte vill och inte kan ta konfrontation med den kapitalistiska marknadsekonomin då den inte förstår att borgerligheten sagt adjö till klassamarbetet och ett solidariskt samhälle.

I media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,ETC,SSD1,

Bloggare: Jinge,Motvallsbloggen,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jul, Miljö, Köpenhamn, Reinfeldt, Obama, Israel, Gaza, Palme, Saab, GM, Iran, Präster, Arbetslöshet, Rika,

Midvinterblot…

Av hävd ska vi blota i kväll. Det är midvinter och 17. 47 står solen som lägst på himlen. Planetens norra del, där vi lever, har sin maximala lutning bort från solen och vi har vår kortaste dag och vår längsta natt.

Alla traditioner kring julen handlar egentligen om att betvinga mörkret och kylan. Om att solhjulet skall vända. Om vår längtan efter solens återkomst med ljuset och värmen.På sätt och vis var därför klimatmötet i Köpenhamn en historisk paradox. I tusentals år har vi människor på jordens norra delar offrat till gudarna och vädjat om solens och värmens återkomst. Under vår historiska järnålder när klimatet blev kallare och granen vandrade in och tog över från de stora lövskogarna, när sälfettet fräste i lamporna och kådiga facklor fladdrade i mörkret, då offrades vildsvinen eller gårdsgrisarna i väldiga midvinterblot.

Men i Köpenhamn var det inte släkter och stammar som möttes för att med ett väldigt blot blidka gudarna med hopp om att solen och värmen skulle återvända.

För det är inte längre gudarna som rår utan starka indicier talar för att människan själv genom sin förintande snabba förbränning av jordens fossila material skapat ett varmare klimat. I Köpenhamn träffades kapitalistiska regeringar från världens alla stater och sa sig försöka komma fram till ett avtal för att minska planetens uppvärmning.

Mötet blev ett fiasko och till Dagens eko i radion sa vår och Europas tillfällige ”hövding” Fredrik Reinfeldt att det var ”alldeles uppenbart att det saknades politisk vilja att stå upp emot klimathotet”. Han fokuserade först på Kinas ledare som de största svikarna. Senare även på USA:s. Fast med tillägget att Barack Obamas besök ändå ”gav nerv till mötet” . Denne kom inte med något nytt. Men till skillnad från Bush ska Obama och hans nya administration ändå ha insett problemen med jordens uppvärmning, menade Reinfeldt.

”Vår hövding” raljerade sedan över Kinas och andra länders syn på ”västvärldens historiska klimatskuld . ”Detta är sant. Men då visste vi inte bättre. Nu måste vi se framåt. Bara för att vi gjorde fel behöver inte andra göra om våra misstag”, var hans syn. Att varje amerikan i dag bidrar med fyra till fem gånger så mycket utsläpp av CO2 som en genomsnittlig kines ska trollas bort från statistiken. Eller att vi svenskar inte bara bilar till våra jobb utan också unnar oss att flyga som skottspolar över världen…

Det blev ett nattsvart Köpenhamnsmöte…

Bakom denna grova manipulation av fakta och föraktet för de miljarder människor som kämpar för sin överlevnad, för värme och mat för dagen, finns en annan bister dagordning. De fossila bränslen som förbrukas i en allt snabbare takt är inte förnyelsebara. De kommer att ta slut inom ett par generationer.

Ja, de har redan börjat ta slut. Den verkliga ”agendan” när det gäller jordens resurser av olja, naturgas och kol är att det redan i dag råder fullt krig om vem som ska ha makten över dessa tillgångar. USA har erövrat den miltära kontrollen över världens sista stora oljeresurs, Iraks rika fält,  och ett av de viktigaste skälen till att Obama ökat truppinsatserna i Afghanistan är landets geopolitiska betydelse när det gäller Centralasiens tillgångar av olja och naturgas…

Summa summarum. Samtidigt som världens ledare träffas och säger sig vilja minska användningen av fossila bränslen råder det fullt krig om de tillgångar som finns kvar. Här handlar det om ännu en historisk paradox. Bara i Irak och Afghanistan har USA, inklusive ”civila” kontrakterade legotrupper, uppåt en halv miljon soldater för att döda tills den sista oljedroppen är räddad till hemmafrontens american way of life. Är det någon som tror att det kommer att finnas kvar en enda amerikansk soldat i Irak – om 20 -30 år – när oljan är slut. För att kriga om ökensanden?

Kjell Aleklett, internationellt erkänd professor i fysik från Uppsala och expert på hur mycket fossila resurser det finns kvar på vår jord, framhåller ständigt att oavsett storleken på klimathoten så är mänsklighetens stora ödesfråga det enkla faktum att våra billiga, fossila bränslen är på upphällning. Han menar att de värsta scenarier som finns när det gäller våra klimat aldrig kommer att bli verkliga därför att oljan, naturgasen och kolen helt enkelt tar slut.

År 2050. Om bara trettio år. Då har jordens befolkning ökat med tre miljarder människor och vare sig det har blivit ett bra klimatavtal eller inte så måste fossila bränslen till stora delar höra till gårdagen. De som finns kvar kommer att vara extremt dyra.

Redan i dag måste därför en stor del av mänsklighetens gemensamma resurser inriktas på en övergång till förnyelsebara energislag. Produktion, transporter och boende måste klara sig utan olja, gas och kol.

Det är vad årets midvinterblot måste handla om. Vare sig det sker i dag. På julafton med Kalle eller Anna Anka. Eller på juldagen med Jesus.

Jag hade egentligen inte tänkt avsluta årets sista blogg och helghälsning med några politiska slutsatser. Den drömda julefriden skulle ha sin plats. Med rimfrost på träden och knirr och knarr i snön där vår labrador glatt kutar omkring med isflak i gapet. Men det går inte att komma ifrån det viktigaste av allt. När det gäller vår gemensamma framtid.

Den drömda julefriden skulle ha sin plats. Med rimfrost på träden och knirr och knarr i snön. Här har mina gamla lagg från Telemarken kommit fram…

För visst går det att förändra världen. Det finns en möjlighet. Men för att lyckas krävs det globala antikapitalistiska massorganisationer och socialistiska partier. Den gamla arbetarrörelsen är helt enkelt förbrukad. Så svårt är det. En väldig men helt nödvändig uppgift tar vid. Vi måste bygga ett nytt, öppet och demokratiskt socialistiskt ungdoms- och arbetarparti.

Det får bli min enkla midvinterhälsning till alla bloggens läsare. Ha det så skönt.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, midvinter, vintersolståndet, klimathotet, klimatavtal, Köpenhamn, Barck Obama, Fredrik Reinfeldt,

I pressen:SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB1,

Liekvinnans

DÖDSDANS…

”Jag är den förste att beklaga” sa Maud Olofsson i natt när det stod klart att GM tänker likvidera Saab. Men för snart ett år sedan, när det första beskedet kom, då skrattade hon i mjugg, hånlog åt arbetarna och tjänstemännen i Trollhättan samt tänkte högt om ”den olönsamma och därmed värdelösa svenska fordonsindustrin”.

Vad den verkliga innebörden är med hennes redan bevingade ord om att ”vi måste sluta att vara som matade fågelungar för att i stället bli som ivriga bävrar”  – det vet i dag. Arbetslinjen har blivit massarbetslöshet.

För snart ett år sedan skrev jag om att ”Liekvinnan” dansade sin dödsdans i Trollhättan. Nu är alla turerna färdiga. Dansen är över och det är bara att lägga ut min gamla blogg en gång till. Den står sig. Mer än väl:

Liekvinnan är i Trollhättan och virvlar runt i sin svarta dödsdans.

Maud Olofsson med sin körkarl Sven Otto Littorin tar nu ut stegen i sin dödsdans för svensk fordonsindustri. Med nybrynt egg och med orven i nävarna svingar hon lien i väldiga skär från höger till vänster. Efter sig kommer hon och hennes körsven att lämna en slåtter av industriell slum och öde rivningstomter. Sjaskigt bra och billiga inspelningsmiljöer för Film i Väst, men förödande för jobben och välfärden i hela regionen. Ja ytterst i hela Sverige.

Trollhättan har lite drygt 50 000 innevånare. SAAB anställer i själva kommunen 4 100 jobbare. Sammanlagt sysselsätter bilföretaget 5000 människor. Indirekt genererar det lilla bilföretaget vid Göta älv minst ytterligare 20 – 30 000 jobb i Sverige. Mängder med underleverantörer landet runt är dessutom beroende av beställningar både från SAAB och från Volvo personvagnar för att få sina verksamheter att gå runt.

Skulle Maud svinga sin lie över Stockholm skulle ”dödstalen” direkt handla om 50 000 avsked. En verklighet som de flesta av dem som vräker sig i nyhetskanalernas frukost- och kvällsprogram inte har en aning om. De och nästan alla andra debattörer är också fullständigt aningslösa när det gäller förståelsen av varifrån de värden kommer som de själva åtnjuter. Huset, lägenheten, eller den lilla stugan. Skidsemestern, den sköna Thailandsresan, den lika sköna sjukhussängen, skolbänkarna, studielånen, forskningsanslagen, bilen, bussen, T-banan, datorn, mobilen, värmen, elströmmen och restaurangbesöken.

Under senkapitalismen har för många sambandet mellan arbetet och den egna konsumtionen klippts av. Regionalt går det fortfarande att skönja. För den som vill. Läggs SAAB ner. Vilka skattepengar ska då försörja Trollhättans och länets storsjukhus, NÄL? Sak samma har göteborgarna fått se de senaste månaderna. När Volvo varslar, då avskedar också Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Nu dansar liekvinnan sin dödsdans och tjuter om dåliga affärsplaner. Hon låtsas som om att hon inte vet att nyliberalismen har gått i konkurs och är på väg att ta med sig General Motors till marknadens industriella kyrkogård.

Först gapade liekvinnan om att det inte fanns någon affärsplan. Sedan var den för dålig. Först sa hon sig ha ordnat en gräddfil till Europeiska investeringsbanken. Sedan vägrade hon att öppna gräddpaketet. ”Regeringen” har samma krav som vilken privat investerare som helst, hette det då. Varför det? När det gäller bankerna eller Mats Odells kompisar i Carnegie har man ju inga krav alls? När Swedbanks och SE-bankens stormaktsdrömmar på Baltikum  nu skingras likt dimman en gång på slagfälten vid Lützen – då är det också vi och arbetarna i Baltikum som ska dela på kostnaderna för deras härjningståg.

En tidig modellbil. Kunde Saabs ingenjörer ta fram en sådan pärla har de säkert  alla möjligheter i världen att utveckla den miljöbil vi behöver…

”SAAB är bankrutt, slut, finito, finished och kaputt”, mässar den nyliberala sajten E24. Visst.Så är det. Den kortsiktiga kvartalskapitalismen är slut, finito, finished och kaputt. Det är uppenbart för alla sedan några månader tillbaka. För IKEA:s Kamprad har det varit självklart sedan länge. Därför har han vägrat att ta ut sitt eget företag på räntejaktens ständigt febriga aktiebörser. ”Börsen saknar tålamod och långsiktighet”, är sedan länge hans visdomsord.

Den härskna och snart oanvändbara arbetarrörelsen borde göra hans ord till sina. Eller som jag skrev i förra veckan:

SAAB som fortfarande rakt av ska konkurrera på den kapitalistiska marknaden kostar enorma skattepengar och dränerar med nuvarande ordning den offentliga sektorn på resurser. Men kan inte i längden hindra en nerläggning.

Metalls och hela arbetarrörelsen skulle i stället kräva en socialisering av produktionen. Ett statligt övertagande av Volvo Personvagnars och SAAB:s verksamheter där utveckling och produktion ställs om så att den tjänar bästa möjliga sociala nytta. En produktion under de anställdas kontroll i samverkan med andra producenter och folkliga organisationer i Europa.

I liekvinnan värld eller i borgerlighetens värld överhuvudtaget finns det ingen respekt för arbete. Därför är det fullständigt illusionsmakeri när facken  vid SAAB säger sig vara försiktigt optimistiska efter döddanserskans besök. Nöjer de sig med att bära sin medlemmar “till den sista vilan på den industriella kyrkogården”? Trollhättan är uppbyggd kring Göta älv och de väldiga fallen ut från Vänern där ”trullen” dansade i fornsvenska dagar. Det är ett extremt industriberoende samhälle med sin energi från älven och med Trollhätte kanal och Bergslagsbanan i början på 1800-talet som handels- och transportleder mellan Götalands inland och Västerhavet. Här lever människor av arbete – för borgerlighet och överhet i våra större metropoler. Det är därför liekvinnan inte bryr sig om människorna i regionen.

Maud Olofsson må kalla sig för näringsminister och hon må prata stort om sin och regeringens arbetslinje. Men vad som sker nu är en avindustrialisering av Sverige.

Liekvinnan föraktar helt enkelt vanliga arbetare.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saab, GM, Trollhättan, Maud Olofsson, regeringen, arbetslinjen,

I oressen:AB1,AB2,AB3,AB4,SVD1,SVD2,DN1,DN2,SDS1,GP1.GP2,GP3,GP4,