Bloggen strejkar i Jul

Åren går fort. Jag tittade på min julskyltning från ifjol och fick en känsla av att bara en kort tid gått sedan december förra året. Är det världskrisen som förkortar dagarna? Den kan man ju skylla allting på. Titta hur de rika i Köpenhamn vägrar att gå med på bindande avgifter för att ta tag i klimathotet. Det är svårt att tänka sig något mer kortsiktigt och helt enkelt idiotiskt beteende. De föredrar att spela rysk roulette med framtiden än att lossa på gummibandet runt portmonnän.

Men nog om världens bekymmer. Nu drar jag norrut och lämnar Bryssels fuktiga råkalla luft för ett par veckor. Inget bloggande och ingen stress.

I stället ska jag läsa och må gott med familj och vänner. Det blir nog flera promenader i Indalsälvens delta också. Julmaten ska ju stampas ned ordentligt.

God Röd Jul

Gott Nytt År.

Med lite tur blir det snart varmare. Håll ut! Än finns det hopp.

Hundar, batonger och pepparspray

mot fredliga demonstranter

”De rika förstör planeten. Kanske tänker de åka till någon annan planet efteråt, men jag ser ingen annan i galaxen”, sa Venezuelas president Hugo Chavez under eftermiddagens fortsatta klimatmöte i Köpenhamn.

Med sitt färgstarka språk fortsatte han: ”Kapitalismen är vägen till helvetet. Sju procent av de rikaste i världen står för femtio procent av koldioxidutsläppen”. Även Bolivias Evo Morales är på plats och underströk att ”den riktiga orsaken till klimatförändringarna är det kapitalistiska systemet”….

Därför är det naturligtvis så att mötet i Köpenhamn kommer att sluta i ett fiasko. Varför skulle de ledare, från världens samlade kapitalistiska länder, som är i färd med att förstöra planeten, helt plötsligt upphöra med detta? De är på plats i Köpenhamn för att hävda ”business as usual” även om det barkar åt skogen med miljön och människorna. De rika behöver ingen ny planet för att fortsätta med sina liv. Redan nu lever de i skyddade områden. I välbevakade lyxvillor med klimatanläggningar av den senaste modellen.

Det är därför klimatmötets förhandlare behöver 6 000 poliser för att skydda sig mot de som ifrågasätter dagordningen för mötet. Det går naturligtvis inte att kompromissa om miljön. Dagens fredliga försök från Climate Justice Action att hålla en alternativt ”Folkets församling” inne på Bella Center tillsammans med en del delegater från de fattiga och mest hotade länderna slogs därför tillbaka med batonger, hundar och pepparspray…

Det som klimatmötet misslyckas med måste lyckas i den miljökamp som kommer.

Det bubblas om en ”grön diktatur” i debatten. I stället för den ”blå” eller ”bruna”? Men är det inte så att det är den demokratiska ekosocialismen som vi måste kämpa för? Miljöfrågorna i sin helhet måste bli självklara frågor i alla sociala rörelser för den nya kämpande demokratiska arbetarrörelse som måste byggas.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hugo Chavez, Evo Morales, Köpenhamn, toppmötet i Köpenhamn, ekosocialism, miljö, klimatavtal

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,SDS1,GP1,AB2,AB3,

Lever kvinnorna för länge?

Vi lever definitivt med en könsmaktsordning. Kvinnor underordnas män på en mängd områden i livet. Klasskampen ska inte vara könsblind. Det är bra med genusperspektiv.

Men när det ska bli politik av vettiga genusanalyser blir det ibland katastrof.

I Köpenhamn valde Vänsterpartiet med sina sidorganisationer att prioritera ett möte om ”Klimaträttvisa och kön”. I pressmeddelandet från sammankomsten hette det att ”rika mäns klimatpåverkan måste minska”. Varför det överhuvudtaget ska finnas rika män var inte uppe på dagordningen och jag förmodar att där överlag diskuterades i samma termer som i partiets huvuddokument i frågan: En ”Rapport om Klimaträttvisa”. Där finns en analys som handlar om de ”ekologiska fotavtrycken” från alla män. Inte bara de rika. I det stora hela är den säkert riktig. Framförallt kör männen mer bil. Vi äter också mer ”rött kött”.

Vänsterpartiet håller möte i Köpehamn. Hur är det med Lars Ohly? Äter han inte lite för mycket ”rött kött”?  För lite linser och för mycket chips? Hans fötter? Är de inte väldigt stora?

Budskapet är solklart. Alla män anklagas för sina breda ekologiska fotavtryck. Alla män har en högre energiintensitet.

Men ser vi till arbetande mäns roll i den produktionsordning som kapitalismen skapat och som ofta reproduceras när det gäller fritiden blir anklagelsen löjlig.

Som politik är den absurd.

Vilket också visar sig i rapportens politiska svar. De åtgärder som föreslås är bra för alla människor. Inte bara för miljön.

Män kör mest stora dieseltruckar, tunga lastbilstransporter och väldiga dieslråmande skogshuggare. Kvinnor kör små eltruckar, sitter vid kassadiskar och vårdar barn och gamla. Så ser det ut. Det blir naturligtvis inte mindre miljöpåverkan om fler kvinnor kör långtradarna och männen tar om hand om exempelvis äldrevården. En sådan förändrad arbetsfördelning kan vara bra ur en mängd synpunkter men den förändrar inte vår gemensamma miljöpåverkan ett endaste dugg. . I grunden handlar det i stället om att förändra produktions- och transportsystemen. Men också att prioritera vår konsumtion på ett annat sätt. Exempelvis i form av ett bättre boende, med hel eller halvpassiva hus, i stället för låt säg 400 000 charterresor om året till Thailand. Där varje svensk bara under sin resa lämnar ett större ekologiskt fotavtryck efter sig än energiintensiteten/år för den arme genomsnittskines som nu i TV framställs som en lika stor eller större miljöbov än amerikaner och oss västerlänningar i stort…

Med vänsterpartiets sätt att se på livet blir det bäst med en arbetslös människa. Det vore bra om arbetslösheten ökade. Då har vi minst ”energiintensitet”. Egentligen borde partiet anklaga alla som arbetar, och åker till jobbet, för energislöseri. I rapporten är man dessutom indignerad över att männen äter mer ”rött kött” och därför trampar stort. Kanske inte så konstigt eftersom män har större fötter. Vi kanske ur global demografisk synpunkt ska prioritera folkslag med mindre kroppsbyggnad och mindre fötter? Rapporten glömmer dessutom helt att kvinnor statistiskt sett lever fem år längre än männen och hinner då äta en jädra massa mer. Även ”rött kött”. Kvinnornas längre livslängd gör att de lämnar en farligt massa mer ekologiska fotavtryck efter sig. Kanske vore det bäst med en politik där även kvinnors livslängd kortas så att den blir ekologiskt rimlig? Dessutom finns det 270 000 hästar i Sverige. Ofta levande leksaker för kvinnor. En massa ”rött kött” som inte ens lämnar efter sig mjölk och ost utan bara  bokstavligen släpper ur sig livsfarlig metangas –  dessutom lever de länge och vräker hela tiden i sig energikrävande foder…

Ironierna kan flöda.

Sätt som ett av villkoren för en gemensam rödgrön regering att denna ger klartecken för en gigantisk satsning på bra och gratis kollektivtrafik för hela Stockholmregionen – samtidigt som planerna på Förbifart Stockholm skrotas.

Vad vänsterpartiets gör är att förlöjliga alla som seriöst insett vikten av att ha ett genusperspektiv i sina analyser och i sina politiska förslag. I sin rapport pekar partiet på den vettiga slutsatsen att man ska prioritera gemensamma, kollektiva transportsystem. Bra. Gör då politik av detta.

Sätt som ett av villkoren för en gemensam rödgrön regering att denna ger klartecken för en gigantisk satsning på bra och gratis kollektivtrafik för hela Stockholmregionen – samtidigt som planerna på Förbifart Stockholm skrotas.

Det vore bra för kvinnor, för män och för miljön!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Köpenhamn, klimathotet, Vänsterpartiet, Lars Ohly, Genusperspektiv,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,SDS1,SDS2,SDS3,GP1,GP2,SVD4,DN3,

Tomtens mjuka klappar.

Det nya seklets andra decennium närmar sig. Århundradets första var inte vilket decennium som helst. För första gången sedan den stora depressionen på 30-talet radade djupa ekonomiska kriser upp sig? Knappt hade den ”nya ekonomin” kraschat år 2001 innan spekulationsbubblor blåstes upp lite här och var för att sedan följas av den djupaste ekonomiska krisen på 70 år.

Finanskrisen 2008 blommade ut i en djup global ekonomisk kris under 2009. Den virtuella ekonomin slog hål på den verkliga ekonomin. Hur ska det bli under 2010? När ett nytt år närmar sig har det blivit en vana att gissa vad som väntar de närmaste tolv månaderna. Hur går det för jobben? Vad väntar på börsen? Blir det ett nytt djupdyk eller är krisen äntligen över? Händelserna i Dubai och Grekland visar vilka faror som fortfarande lurar.

Julen närmar sig och för många blir den mörkare än på länge. Även de som inte tror på Tomten drabbades hårt under det gångna året. Efter många decennier av global kommersiell propaganda för Tomten besöker han numera alla hörn av världen. Men i år är det kris i tomteverkstan. En fjärdedel av nissarna är avskedade. Resten går på kortare arbetsvecka med mindre gröt i faten.

Tomtens problem är att han inte kan tillfredställa de behövandes behov av paket och att de som inget behöver inte är nöjda med hans mjuka paket. Här i Sverige får Bertil Jonsson en svår Julafton. Det finns mer att göra än någonsin och färre klappar än på länge. De fattigas behov blir omöjliga att möta därför att de som har det mycket bra blivit mindre givmilda, ja helt enkelt giriga marknadsaktörer.

Hur gick det 2009?

Inför årsslutet 2008 skrev jag också en krönika som bland annat innehöll de här raderna om vad som väntade 2009. Vi stod då mitt uppe i finanskrisen så det krävdes ingen märkvärdig kristallkula för att gissa sig fram.

–Det blir som Sven Otto Littorin säger, ett skitår. När den borgerliga regeringen för en gångs skulle gör en bra prognos ska den ha heder för det. Kapitalismen är sjuk ropar rubrikerna från Svenska Dagbladets spalter. Man tror knappt sina ögon. « Experter », som förr hyllade det nyliberala triumftåget, säger nu lika tvärsäkert att en ny tid med en mer etisk kapitalism är på väg. Tro dem inte. Om vi ska förlita oss på kapitalisternas nyfunna idealism blir det kommande året inte den vändpunkt för arbetarkollektivet vad gäller levnadsstandard och social säkerhet som är nödvändig. I stället kommer vi att få se allt mer aggressiva företagsägare som kommer att göra allt för att lasta över kostnaderna för krisen på de anställdas axlar. Hårdare samhällsklimat och skärpta klassmotsättningar väntar.

Ja, ett skitår blev det. Men ändå inte riktigt för alla. Världens kapitalistiska regeringar fick skräckhicka när banken Lehman Brothers föll. Georg W. Bushs ekonomiska team hade inte väntat sig den panik som följde i bankruttens spår. Plötsligt stod det klart att ingen global bank kan gå omkull utan att hela det finansiella systemet drabbas.

För att hindra krisen från att dra med sig hela världsekonomin i en verklig depression pumpades därför tusentals miljarder dollar ut i det ena stödpaketet efter det andra.

Men till skillnad från de jobbskapande stödpaketen under 30-talskrisen syftade de till att rädda alla banker och finansinstitut, inte att stimulera industrin och servicenäringen att behålla sina anställda. Tyskland är det enda landet där stora insatser gjordes för att hindra arbetslösheten att explodera. Visserligen genom sänkt arbetstid med minskad lön men det hindrade ändå kanske en miljon från att förlora sina jobb. Den arbetare som ställs inför valet av att behålla jobbet med kortare arbetsvecka och sämre lön eller att kastas ut i arbetslöshet tvekar inte länge. Att tvingas acceptera sådana villkor är naturligtvis ett fackligt nederlag men det är ändå inte ett val mellan pest och kolera.

Därför var 2009 det år då arbetslösheten i världen rusade i höjden medan börserna steg med 25-75 procent. Under året fick vi se hur nyliberala axiom smulades sönder av den ekonomiska krisen.

En helt avreglerad arbetsmarknad sades skapa mer jobb och bättre tillväxt. I stället har krisen avslöjat att där de nyliberala avregleringsrecepten kom till mest användning där ökade arbetslösheten mest och likaså den sociala utslagningen. Det handlar naturligtvis om USA och Storbritannien. Till och med hunger och svält breder ut sig i krisens spår och i den industrialiserade världen är det duon ovan som toppar misärlistan.

Tältstäder är numera en vanlig syn i USA

– Att Barak Obama blir ny hyresgäst i Vita Huset kommer inte heller att ändra den internationella ekonomiska situationen. Hans jobb är att rädda det amerikanska banksystemet från kollaps och att via en sänkning av dollarns värde skjuta över krisens kostnader på utlandet, skrev jag i fjolårets krönika inför årsslutet.

Facit visar att så blev det. När väl bankernas värsta kreditproblem klarats av började den amerikanska regeringen att släppa intresset för arbetsmarknaden. Likaså började dollarn falla i värde vilket minskar USAs underskott med utlandet och underlättar export av i USA producerade varor. Det främsta offret för den fallande dollarn är eurozonen och Japan , vars valutor stigit kraftigt under året.

Det nya seklets andra årtionde blir det årtionde då det definitivt kommer att stå klart för var och en att det på klassamarbete grundade samhällskontraktet som ingicks mellan kapitalägare och arbetarrörelsen är över och aldrig kommer tillbaka. Det är bara ledningen för den grovt haltande men ännu existerande arbetarrörelsen som inbillar sig och andra att det finns en väg tillbaka till vad som var.

Kapitalet använde sig av två murbräckor för att skjuta efterkrigstidens samhällskontrakt i sank. Först skapades en ny massarbetslöshet efter oljekrisen 1974 som gjorde det möjligt för kapitalägarna att sätta press på lönerna och börja bryta sambandet mellan produktivitetsökningen och lönernas utveckling. Samtidigt gav den tilltagande globaliseringen kapitalet möjligheten att i allt större omfattning spela ut arbetare i olika delar av världen mot varandra med en ständig press på lönekostnaderna.

Fjolårets djupa finansiella kris har definitivt satt punkt för allt klassamarbete. Nu återstår bara underkastelse för arbetarrörelsens reformistiska ledning. Kapitalägarna visar på alla områden, ekonomiskt, socialt och i alla stora miljöfrågor, att de utesluter allt som kompromissar med deras vinstintressen. Hela frukten av produktivitetens utveckling ska oavkortat gå till att berika ägarna av banker och industrier.

Fjolårets djupa finansiella kris la också grunden för den kommande haltande och stapplande ekonomiska återhämtning utan jobbskapande som nu är på väg. En ny nivå har nåtts. Tiotals miljoner arbetare har förlorat sina jobb sedan hösten 2007. De flesta kommer inte att hitta ett nytt likvärdigt arbete. Utslagningen och den snabba tillväxten av skitjobb borgar för att industri och finans under det kommande året kan tvinga hela arbetarklassen till reträtt. Deltid, korttid, övertid och alla andra former av osäkra arbetsformer används nu till att anklaga de med fasta heltidsarbeten för att vara privilegierade som måste ge efter på sina privilegier så att de sämre lottade kan få en bit av kakan. Det är en outhärdlig ideologisk utpressning.

Rikemansklubben OECD bekräftar mitt perspektiv i sin senaste månadsrapport från november 2009. Rapporten fasar över medlemsstaternas statsskuld som inte längre ligger i linje med Maastrichts 3 procent av BNP utan flörtar med 10 procent. Nu ska vi komma ihåg att statsskulden är en skuld till de rika som köpt statens obligationer. Nu vill OECD att samma medlemsstater fixar så att de som redan betalat krisen en gång också betalar den en andra gång. Bakom till synes neutrala fraser kräver OECD av sina medlemmar att de ska attackera de sociala utgifterna för att sanera statsskulden. Att exempelvis attackera de militära utgifterna eller livlinorna för bankerna ligger inte inom OECDs horisont. I stället uppmanar organisationen regeringarna att ”koncentrera sina sparåtgärder till områden som minst riskerar att minst sätta tillväxten i fara”. Det låter väl resonabelt? Men om du tänker över citatet några sekunder fattar du att det är i offentliga verksamheter som utbildning, hälsovård, pensioner och andra viktiga sociala skydd som det ska sparas eftersom det inte ”sätter tillväxten i fara”. Jakten på cancersjuka är ingen tillfällighet. Det är kanske svårt att acceptera som idé men Tomten finns inte längre.

Till sist vill jag ändå, efter att ha målat upp en så pass mörk bild, avsluta min lilla ”julkrönika” med att önska alla läsare en lugn och trevlig helg. Tomten kanske ändå kommer med några mjuka paket. Men vänta dig inga gåvor under resten av året. Den tiden är över. Från och med nu är det tyvärr bara hård bitter klasskamp som det kapitalistiska samhället erbjuder.

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SSD1,DN4,

Bloggare:Jinge,Röda Malmö,Motvallsbloggen,Sjöstedt,Björnbrum,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jul, Tomen, Profiter, Arbetslöshet, Klasskamp

Tre nackskott på en laptop.

Ibland kan man undra hur människor fungerar. Vilka är motiven bakom olika handlingar och varför gör vissa till synes sanslösa handlingar?

En amerikanska , Lily Sussman 21 år,  som korsade gränsen mellan Egypten och Israel för att ta sig till vänner i Jerusalem fick en del att fundera över i dagarna.

Vid gränsövergången togs hon in till förhör av den israeliska gränspolisen som ville veta vad hon gjort i Egypten, varför hon skulle åka till Jerusalem, vilka hon skulle träffa och så vidare och så vidare.(Se Haaretz)

Plötsligt hör hon högtalarna på flygplatsen mana folk att inte bli rädda för skott som skulle höras. Strax därefter får flickan veta av polisen att de varit tvungna att skjuta hennes laptop med tre skott. Inte i nacken men mitt i skärmen.

Flickan har fått besked om vilka administrativa vägar hon ska följa för att få ut en ersättning för sin laptop. Därmed skulle denna banala historia vara över om man inte plötsligt börjar fundera över gränspolisens handlade.

Om datorn innehöll för Israel känsligt material hade de ju kunna beslagta den. Vem skulle hindra det? Anta att de i stället ville förstöra den för att förnedra flickan. Då hade det väl varit normalt att slå sönder datorn med ett hårt föremål? Anta ändå att det var nödvändigt att skjuta datorn, av vilken anledning det nu kan ha varit. Ok. Men varför ödsla tre kulor på en laptop som vare sig kommer att fungera eller riskerar att smita redan efter ett skott? Det kan ingen svara på med rationella argument. Det kan bara handla om en sak. Att visa för flickan vem som har makten och kan tillåta sig vad som helst utan att straffas. Där hittar vi samma psykologiska profil som officerare och soldater visade i Gaza för exakt ett år sedan. Skjut för att döda. Skillnaden i Gaza var målet. Oskyldiga människor – inte en dator.

I media:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Egypten, Gaza, Laptop, Makt

Tillsammans har vi makt

att upphäva makten…

”Från mörkret stiga vi mot ljuset” heter det i texten till Internationalen och denna långa, mörka, kalla decembermånad är det fyrtio år sedan gruvarbetarna lämnade sina svarta gruvgångar, tog hissarna upp till markytan, släckte pannlamporna och bokstavligen tågade mot ljuset. ”Det var för länge sen” men det är ett minne vi måste vårda. På 40-årsdagen firade LO-ledningen på sitt sätt. Man teg ihjäl den tid man vill glömma. Då när ”betongrövarna frös till is”. Inte en det minsta eko från denna tid får höras bakom murarna till Wanja Lundby-Wedins LO-borg.

Nu har det dessutom gått tre år med en hänsynslös borgerlig regering. Vi har levt tusen dagar med Fredrik Reinfeldt utan en enda dag av verkligt motstånd från fackföreningsrörelsen. En obehaglig påminnelse för LO-ordföranden om hennes svikna löften om ”aktionsdagar”. Oppositionen lämnas över till Maria Wetterstrand och det socialliberala Miljöpartiet.  I stället arrangerade LO på ett sjuttiotal platser runt om i Sverige tragikomiska sorgeceremonier där det sammanlagt tändes symboliska 400 ljus för landets fyrahundratusen arbetslösa. Det enda som fattades var tonerna från Ludwig van Beethovens vackra Sonata nr 8: ”Pátethique”…

Här är i stället min berättelse om den enstaka händelse som har haft störst betydelse för den moderna svenska arbetarrörelsen:

Det finns många märkesdagar i den svenska arbetarrörelsens historia. Som när Svenska arbetsgivarföreningen, mitt i en svår depression, med hjälp av lockouter och krav på lönesänkningar tvingade ut LO:s då 160 000 medlemmar i Storstrejken 4:e augusti 1909. Under sensommarens och höstens arbetsnedläggelser deltog 300 000 arbetare, alltså även många av de fackligt oorganiserade, i denna kraftmätning som i jämförelse med den övriga industrialiserade världen demonstrerade en unik sammanhållning, disciplin och uthållighet. Men efter långa, mörka och kalla höstmånader med nöd i arbetarhemmen förlorades striden och mer än hälften av de LO-anslutna lämnade in sina medlemsböcker. I decennier fick den svenska arbetarrörelsen bära med sig detta tunga nederlag.

Men det finns också glada bemärkelsedagar. Egentligen allmänna flaggdagar för alla oss om har ett stycke rött tyg hemma. Den fredliga unionsupplösningen mellan Sverige och Norge den 26 oktober 1905 var en sådan stor dag. Socialisten Zeth Höglunds manifest – Ned med vapnen! Fred med Norge! – fick med sitt antimilitaristiska budskap ett oerhört gensvar och trycktes i för den tiden fantastiska etthundratusen exemplar. Uppslutningen på arbetsplatserna bakom det brutna gevärets symbol gav LO kraft att med hot om generalstrejk tvinga den svenska kungen Oscar II att acceptera Norges krav på nationell självständighet. Brödra- och systerfolken undkom den politiska högerns och monarkins förödande krig.

För min generation överskuggar minnet av den femtiosju dagar långa vilda gruvstrejken 1969 allt annat. Den konflikt som i decennier blev en ideologisk huvudåder för svensk arbetarradikalism. Strejken fick vittgående konsekvenser i form av bättre arbetsrätt och arbetarskydd. LAS, Lagen om anställningsskydd, som i dag attackeras från alla håll hade exempelvis aldrig ens blivit påtänkt utan denna väldiga, episka arbetarprotest. Utbrottet kom den 9:e december, alltså i veckan för fyrtio år sedan och det är en stor bemärkelsedag väl värd att hålla i minne:

Bilden från Folket i Bild/Kulturfronts minnesnummer tio år efter strejken.

Strejken började i Svappavaaras Leveäniemigruva – en kolsvart natt med 25 graders kyla och snöyra. Ett arbetslag med truckförare fortsatte med att dricka kaffe när jobbet skulle börja. De hade fått nog efter en rad försämringar och ville på något sätt få utlopp för sitt missnöje. Det hela var inte genomtänkt. Inte planerat och de hade ingen aning om vad de satte i gång. De tänkte att fler i ”Svappa” kunde komma med. Inte längre än så. Men efterhand kom rapporterna. Underhåll satte sig. Verken och krossarna stannade . Kulsintern stod. I boken ”Strejken” berättade truckföraren Börje Jakobsson, då 32 år, hur det hela sedan rullade vidare: ”När väl Svappa stod spred sig protesten. Jag funderar på hur Kiruna fick reda på att vi satt oss. Kanske var det en av grabbarna som körde dynamit till oss som körde tillbaka till Kiruna när han inte fick det avlastat. På så sätt kanske dom fick reda på hur det var ställt. Att Malmberget skulle sätta sig dan därpå hade vi heller aldrig drömt om…”

Gruvarbetare i Kiruna lägger ner arbetet. SVT:s bildarkiv.

Med de kompakta gruvarbetarsamhällen det gällde gick det inte att undkomma strejken. Den var inpå kroppen hos alla. Hela samhällen avkrävdes solidaritet. I Kiruna fattade bankerna beslut om att de strejkande kunde dröja med amorteringar och räntor. Under högmässan i Kirunas vackra kyrka, inspirerad av samernas kåtor, höll man förbön för de strejkande och lät kollektbössorna gå runt i en insamling till Gruvarbetarnas stridsfond, som den kom att kallas. Även laestadianerna som brukar hålla världsliga rörelser på fjällvidders avstånd, nåddes av kraven på solidaritet. En god vän, då liten pojk som lekte runt renhagarna, har berättat att vid den stora bönesamlingen i Sadjem denna jul, med upp till 300 personer, gjordes det som alltid olika insamlingar mellan dagens två predikningar. Men detta år fanns också ett stort öppet kärl där man kunde lägga ner pengar till strejkfonden…

I hela landet blev strejken snart var mans och varje kvinnas egendom genom uppmärksammade reportage i tidningar, radio och TV. I de flesta hushåll hade TV bara funnits i högst tiotalet år och de nästan dyrkade apparaterna i finrummen erövrade för något decennium en helt unik plats för hur människor såg på omvärlden – och sina egna liv. Som om gruvarbetarna hade tumme med gudarna hade TV2 premiär samtidigt med deras långa kamp. Den nya konkurrensen mellan två nyhetskanaler förde med sig en uppsjö av reportage om strejken. Ibland ”live” från arbetarnas helt omskakande stormöten i Kiruna sporthall. Oslagbar realitydrama. Dag för dag kunde miljoner människor ta del av gruvarbetarnas diskussioner och deras frontalangrepp på LKAB:s ledning, LO-byråkratin och socialdemokraterna. Missade man TV kördes allt i radions långa direktsändningar. Arbetsgivarnas Sverige och den socialdemokratiska eliten tappade för några månader kontrollen över media. Det fanns ingen uppsjö av TV-kanaler med nyhetssnuttar utan det man på kvällen hade sett på TV var gemensam egendom vid fikadiskussionerna på jobbet nästa dag. ”Herrarna från Stockholm” var inte heller mediatränade. Till och med i grannlandet Norge blev det ett ”kemperabalder” om de egna TV-reportagen från den svenska gruvkonflikten. Kulmen blev när norska LO:s ordförande, hand i hand med arbetsgivarna, uppvaktade Norsk Kringkasting och krävde ett slut på inslagen från den svenska strejkkampen. Rapporterna ”skapade oro på den norska arbetsmarknaden” hävdade man upprört. I Norge blev matrasterna, där folk satt med sina smörgåspakker, snabbt till livliga fackmöten och på ett otal arbetsplatser gick det runt insamlingslistor som snabbt fylldes med namn. I Danmark började de 3 200 arbetarna på storvarvet Burmeister och Wein med solidaritetsuttalanden och fortsatte sedan med en egen lönestrejk, som snabbt fick bredd och accelererade till en nationell 24-timmarsstrejk, vilken kom att lamslå hela den danska industrin.

I nystartade Rapport fick vi se ett riktigt realitydrama.

I Sverige fanns det inte en enda större arbetsplats där det inte bildades en solidaritetskommitté och överallt utanför affärer och systembolag skramlade insamlingsbössorna. Själv var jag ung och grön i dessa sammanhang, men kunde i regi av gruppen Fria Fackföreningsfolket var med och organisera ett solidaritetsmöte på Folkets hus i Göteborg, där strejkledarna Elof Luspa och Harry Isaksson talade. Mötet, där det var knôkat både i bänkar och uppåt väggarna, liksom en fyrarummare uppe i Biskopsgården den efterföljande natten, med hetlevrade diskussioner, öl och strejkripor som Elof skjutit under den långa konflikten, blev till härliga minnen och en inspiration för livet.

Gruvarbetarnas strejkkassa, ”Stridsfonden”, nådde ett insamlingsresultat på drygt fem miljoner kronor. Översätter man detta belopp till dagens penningvärde blir det den fantastiska summan 38 miljoner kronor. Detta till en olaglig vild strejk i konflikt med både arbetsköpare, arbetarbyråkrati och staten. Inte så oävet…

När det gällde flera av de krav som gruvarbetarna satte upp så nådde inte strejken ända fram. Den socialdemokratiska byråkratin – i fackföreningsrörelsen, i det egna partiet och i statens tjänst – lyckades efter otaliga manövrer och kupper att bryta upp enigheten och strejken. Men varje dag under konflikten gav nya lärdomar för en hel generation av unga människor – rekordårens ungdomar – som tidigare varit helt utanför erfarenheter av fackligt motstånd och skarpa konflikter. I de strejkvågor som i flera omgångar drog fram under sjuttiotalet skapades hos många fackligt engagerade ett livslångt självförtroende när det gällde den egna klassens möjligheter. I Sverige fick vi i den nya marxistiskt influerade vänstern uppleva hur arbetarklassen kan formeras till det subjekt som kan förändra både vardagen och världen. För oss bekräftade Gruvstrejken -69 marxismens analys av arbetarna som en revolutionär klass. Den nya vänsterns organisationer och partibildningar, i all sin brokighet och ofta med redan från början livsvådliga handikapp, hade aldrig fått den livskraft de fick utan denna centrala koppling mellan teori och praktik.

Hur man skulle tolka och hantera de nya – men ändå tillfälliga – organisationsformer som användes, stormöten och strejkkommittéer, efter de öppna konflikterna diskuteras hett. En del ville helt eller delvis permanenta de nya formerna också för det vardagliga fackliga lunket. Men i det långa loppet fokuserade radikala arbetare alltmer på att försöka vinna – åtminstone de lokala fackliga strukturerna – för en kamplinje. Runt om i Sverige formerades mer eller mindre långvariga oppositionsgrupper.

Författaren Göran Sonnevi skrev en hyllning till gruvarbetarna i sin samtida dikt ”Prolog”. Där gav han ord åt det ”nya språk” som vi arbetare lärde oss under dessa två strejkmånader. Vårt eget språk. Men egentligen var det inte så nytt. I många stycken var det ordskatter från den äldre arbetarrörelsens agitation och strider som återerövrades. Mycket av dessa hade multnat bort. Men kärnvirket fanns kvar. Det hade klarat sig därnere i de djupa, mörka gruvschakten och togs med upp, när gruvarbetarna släckte sina pannlampor och valde ”att stiga upp mot ljuset”. Till sporthallen i Kiruna hade de med sig ord som ”människovärde”, ”klass”, ”solidaritet”, ”klassolidaritet”, ”strejkmöte”, ”stormöte”, ”sittstrejk” och ”strejkkommittér”. Äldre beprövade ord som nu kunde återbrukas…

Prolog

När arbetarna på en stor

arbetsplats gick samman

föddes ett nytt språk

Strejken var inte i huvudsak för

pengarnas skull, utan

för att bli människa, och inte en

siffra i produktionen

Naturligtvis betydde pengarna

Mycket

Men överallt, på flera

arbetsplatser, börjar man tala

igen,

På det nya språket, som

dom flesta redan kan, men inte

visste det Att gå tillbaka

till jobbet betydde inte

att gå tillbaka till det gamla

språket

Vi kan siffrornas språk, nu ända

in i märgen, och det

ska vi fortsätta tala! Men också

vårt eget språk, och så länge

att dom som har makten begriper det

Ingenting kan gå tillbaka till det gamla

Tillsammans har vi makt att upphäva

makten

I dag fyrtio år efter Gruvstrejken är dessa erfarenheter knappt nutidshistoria. Alltsedan 1990 har vi inte sett annat än oerhört små ansatser till den öppna strejkkamp som präglade de två tidigare decennierna. Är man i dag 40 år och jobbar fackligt har man på sin höjd hört berättelser om forna tiders strejker. Om 5-10 år finns sjuttiotalets erfarenheter bara hos landets pensionärer.

Det språk som vi lärde oss under sjuttio- och åttiotalen talas av allt färre. Hur unga i dag och i morgon skapar sitt ”nya språk” får vi se. I dag behöver man inte längre köra en ”dynamitbil” mellan Svappa och Kiruna för att meddela sig med varandra. Kanske hämtas språket från rullande strejker i tredje ledets bemanningsföretag – där arbetarna hela tiden är uppdaterade med varje steg i konflikterna genom sms och filmer live över sina laptops. Kanske är det slang från Rinkeby som brukas i stället för dialekt från Norrland. Göran Sonnevi avslutade sin dikt med insikten ”Tillsammans har vi makt att upphäva makten”. Det gäller fortfarande. Det gäller bara att bruka den.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, gruvstrejken 69, LO, Den stora gruvstrejken 40 år, Kiruna, Malmberget, Den rödrgröna alliansen, Wanja Lundby-Wedin, arbetslösheten, vilda strejker

I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,

Polisen grep oskyldiga

– stoppade pressen

Det danska antikapitalistiska partiet ”Enhedslisten” tog i samband med den stora klimatdemonstrationen i lördags,  i ett uttalande av sin företrädare i miljöfrågor, Per Clausen, ett ”skarpt avstånd från den grupp ”aktivister”, som använde den stora klimatdemonstrationen som skydd för att kasta sten mot fönster och polis”. ”Med detta tar de på sig ett stort ansvar för att människor i framtiden håller sig borta från fredliga demonstrationer”, sa han och fortsatte: ”Detta därför att man inte kan vara säker på hur mindre grupper missbrukar dessa och vilka konsekvenser det får för de vanliga demonstranterna”.

Per Clausen menade samtidigt /i lördags/ att ”mycket tyder på att helt oskyldiga demonstranter blev anhållna av polisen och att dessa helt utan orsak fick sitta i tre till fyra timmar på den iskalla marken. Detta tillsammans med att polisen tycktes spela en aktiv roll för att pressa bråkmakarna in i den fredliga demonstrationen, visar att det behövs en undersökning av polisens roll”.

I söndags kontaktade Per Clausen den danske justitieministern och begärde en undersökning av polisens roll. Han menade att vanliga demonstranter hade hindrats från att delta i den stora aktionen. Dessutom ville han att polisens övriga maktmedel vid klimatmötet ska granskas. ”I synnerhet polisens försök att förhindra pressens arbete”.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, miljö, Köpenhamn.polisvåld, Lymmelpaketet, klimatavtal

I pressen: SVD1,DN1,DN2,SDS1,SDS2,GP1,GP2,DN3,SDS3,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Svensson,RödaLund,RödaLidköping,

Lag sitter

i spjutstångs ände…

I Storbritannien fortsätter den parlamentariska utredning, Chilcot Inquiry, som är satt att granska bakgrunden till Tony Blairs beslut att landet skulle ställa sig bakom Bush`s Irakkrig. En delvis offentlig utfrågning av nyckelpersoner som hela tiden i media kopplas till dagens stora missnöje med Browns krig i Afghanistan…

Blair har föregått sin egen utfrågning genom att i en brittisk radiointervju säga att han oavsett om det hade funnits massförstörelsevapen eller inte, skulle ha valt att gå ut i krig mot Saddam Hussein. Skälet skulle ha varit den ”regionala militära obalansen”. Han skulle hur som haver ha hittat andra skäl för kriget.

”Lag sitter i spjutstångs ände”.

Uttalandet har väckt stor uppmärksamhet eftersom många anser att det var (det falska ) argumentet  om massförstörelsevapen, som påstods kunna nå England på minuter, som fick parlamentet att rösta för krig.

Svensken Hans Blix, som från FN:s sida ledde arbetet med att undersöka om Saddam Hussein hade massförstörelsevapen eller inte, men som kördes över av Bush/Blair, kommenterar argsint Blairs yttrande med att denne använde uppgifterna om att det skulle ha funnits massförstörelsevapen som ett ”bekvämt sätt att rättfärdiga kriget”. ”Att Saddam togs bort var en fördel. Men det är den enda fördelen jag se med det kriget”, säger Blix som menar att uttalandet i radiointervjun ”gav ett starkt intryck av brist på ärlighet”…

Det är märkligt med politiska salongslejon i västerlandets imperialistiska stater. När de bryter mot internationell rätt och i stor skala begår krigsförbrytelser kan deras brott – i efterhand – diskuteras. Men de ställs aldrig inför rätta.

I Haag sitter redan Radovan Karadzic häktad hos den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien.

Där finns också en permanent brottmålsdomstol som behandlar krigsförbrytelser. Där behandlas ännu så länge bara mål mot afrikanska krigsförbrytare. Att vare sig Kissinger, Bush eller Obama hamnat i Haags häkten beror naturligtvis först och främst på den gamla fornnordiska visdomen om att ”Lag sitter i spjutstångs ände”. Dessutom har inte USA skrivit under det FN-fördrag som reglerar domstolens arbete. Imperiets medborgare ska inte dömas av andra stater. Men varför inte Blair nu får dela häkte med Tomas Lubanga, Bosco Ntaganda, Germain Katanga, Mathieu, Ngudjolo Chui, Ahmed Haroun, Ali Kushayb och Omar al-Bashir blir svårare att förklara. Storbrittanninen har skrivit under de fördrag som gäller.

Kan det vara fråga om rasism?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tony Blair, Irakkriget, Chilcot inqueir, Bush, Obama

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,

Från ax till soptunna

I USA hamnar 40 procent av all mat i soptunnan. Det framgår i en undersökning publicerad av den vetenskapliga tidskriften PLOS One. Den mat som går direkt i soptunnan har också förbrukat vatten och olja för att tillverkas. I rapporten som heter ”The Progressive Increase of Food Waste in America and Its Environmental Impact” visar forskarna att slöseriet med mat har ökat med 50 procent sedan 1974. En fjärdel av den totala färskvattenförbrukningen används vid tillverkningen av de 40 procenten matvaror som kastas bort och det går åt 300 miljoner fat olja för att tillverka dem.

PLOS Ones undersökning bekräftar liknande undersökningar som gjorts i bland annat Storbritannien där det uppskattas att strax över 25 procent av maten hamnar i soporna.

Bakom det växande berget av matavfall ligger en långsiktig trend. För 40 år sedan använde en vanlig familj omkring 40 procent av hushållsbudgeten till matinköp medan siffran i dag ligger kring 15 procent. Maten har blivit relativt sett mycket billigare och för tillverkarna är det mer lönsamt att satsa på ökade volymer än att minska svinnet och slöseriet. Och för hushållen känns det mindre i plånboken när matresterna slängs i soporna.

The Economist frågade sig nyligen hur världen ska födas i framtiden.

I den avancerade industriländerna sker svinnet mest i slutändan av matkedjan, det vill säga i mataffärerna, restaurangerna, storköken och i hemmen. I butikerna fylls hyllorna till bristningsgränsen och i priserna räknas in ett stort svinn som kunderna får betala.

Restauranger och storkök räknar också in ett stort svinn i sina priser och kastar sedan bort mat i stora mängder utan minsta samvetsnöd. Vissa matkedjor och restauranger anställer till och med vakter för att hindra behövande från att plocka åt sig bland soporna.

Med bättre förvarings- och kylanläggningar skulle siffran ovan kunna snabbt minskas.

I fattiga länder är svinnet ännu större men av helt andra skäl. Producerade matvaror förstörs just därför att samhället är fattigt. Det saknas bra transportmedel för frakt och distribution. Det saknas bra lagringslokaler och kylanläggningar. För produkter som färska grönsaker och frukt kan förlusterna överstiga 60 procent av produktionen.

Vi är många på vår planet och fler blir vi. Många varnar för kommande problem att föda alla och FNs mat- och jordbruksorganisation FAO säger att jordbruksproduktionen måste öka med 70 procent till 2050. Ett rationellt samhälle borde först ta tag i det enorma slöseri som äger rum.

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Hunger, Mat, Slöseri, FAO

Christina Husmark-Persson –

de ”rödgrönas” bästa valarbetare…

”Det är ingen valvinnare med en cancersjuk som måste söka jobb”, säger SIFO i sin kommentar till den andra opinionsmätning i rad där de rödgröna får egen majoritet. Christina Husmark-Persson lyckades uppenbart på egen hand med det som inte Mona Sahlin klarat av. Att vända fokus bort från alla ”fuskare” som rider på våra sociala försäkringssystem till den döende cancersjuke som måste söka heltidsjobb.

Christina Husmark-Persson och Sven Otto Littorin sköter oppositionens valarbete på egen hand…

De rödgröna har majoritet – nu fattas bara politiken.

Ska 500 000 människor gå arbetslösa 2011? Eller ”bara” 450 000? Ska hela Sverige sättas i arbete – med en plan för energi, produktion, transporter och boende som börjar sätta stopp för den jakt på profiter som skapat massarbetslösheten och alla miljöhot?

Ska skattebördorna öka för oss som redan bär mest? Eller ska de banker och bolagsherrar som skapat krisen själva betala för den? Ska kapitalinkomster få en skarp beskattning?

Hur går det med den gigantiska motorvägssatsningen ”Förbifart Stockholm”?

Ska de svenska trupperna lämna Afghanistan?

Frågorna kan staplas i högar. Det går säkert att vinna val utan ett regeringsprogram i tjänst hos de stora grupperna av löntagare. Det kan Christina Husmark-Persson i bästa fall ordna på egenhand…

Men till vad nytta? Utan en arbetarpolitik värd namnet väntar bara år av ännu mer uppgivenhet, besvikelse och demoralisering…

På sin blogg Röda Malmö har bloggkamraten Ronny Åkerberg ett fint reportage från gårdagens rödgröna Köpenhamn. Demonstrationen i går blev en folkfest och en styrkedemonstration för den miljökamp som måste fortsätta. Läs här: Röda Malmö.

Även Röda Lund har nu vaknat:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SIFO, de rödgröna, regeringen, Mona Sahlin

I pressen: SVD1,SVD2,AB1,AB2,GP1,GP2,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaGöinge,JonasSjöstedt,RödaBerget,EttHjärtaRött,