När våren kom…

Christer Lindsjö berättar om protesten från Volvo Lastvagnars arbetare

Ja, våren kom till Göteborg dagarna före I maj. För oss sammanföll den med Tuvearbetarnas skarpa och uppmärksammade misstroendeförklaring mot AB Volvos ledning och strejken i Göteborgs hamn från Hamnarbetarförbundet mot Hamnstyrets diskriminering av dess egna medlemmarna. Åtta av tio hamnarbetare i Göteborg är anslutna till denna demokratiska och kämpande fackförening. Hettan från dessa konflikter fanns med i Socialistiska Partiets möte på Järntorget när Christer Lindsjö, ordförande på en av IF Metalls gruppstyrelser på Tuve, samt Erik Helgesson, medlem i Hamnarbetarförbundets styrelse, i två engagerande tal berättade om sina erfarenheter och perspektiven framöver. Publiken på den myllrande röda politiska marknad som Järntorget är I maj kunde verkligen känna att här fanns den arbetarkamp och den arbetarpolitik som borde ha varit i centrum för den gamla arbetarrörelsens tåg. Anders Svensson avslutade mötet med att peka på betydelsen av Arbetarinitiativet i den politiska kampen inför valet till EU-parlamentet 7 juni.

/På NPA:s hemsida finns i dag massa härliga videoklipp från partiets I majfirande. Olivier Besancenot, en viktig talesman, demonstrerade själv på Guadelope:http: www.npa2009.org /

Erik Helgesson gisslar socialdemokratin för dess fula roll i Göteborgs hamn

När Internationalen väl klingat ut efter Socialistiska Partiets majfirande fortsatte berättelsen, hand i hand,  från den sista tidens arbetarprotester. På Rättvisepartiet Socialisternas möte, två kaffestånd bort,  talade bilarbetaren Kaan Özsan som varit med och försökt bjuda fackligt spjärn mot alla nerskärningar inom personvagnsindustrin. Mötets banderoller om Arbetarinitiativet ramade in det som var i centrum. Själv var jag inbjuden som gästtalare, kanske mest för rollen som en av initiativtagarna till denna kampanj och kandidatur i EU-valet. Mitt anförande har jag lagt ut här:

Först tack för inbjudan till mötet. Jag har ombetts att tala som gammal facklig aktivist, medlem i Socialistiska partiet och en av eldsjälarna bakom Arbetarinitiativet och det ska jag göra genom att berätta när våren kom till Göteborg:

För efter en lång och kylslagen senvinter, med rimfrost om morgnarna, kom allt på en gång. I ett endaste huj var våren och värmen här.Alla liljorna och vitsippor på marken. Björkarnas solgröna himmel. All fågelsång i solglittret. Från en dag till en annan kunde vi öppna våra fönster mot sommaren.

Med våren kom också Volvos arbetare. Under förmiddagen vällde arbetarna från Volvo Lastvagnars Tuvefabrik ut i vårgrönskan till ett protestmöte mot Leif Johansson och AB Volvos styrelse. En unik enhet hade smitts inne i verkstäderna – trots de ofta hårda politiska motsättningar som har funnits i de fackliga fejderna inne på fabriksgolven. Nu var det uppåt 800 arbetare som i en samlad och kraftfull protest tog en förlängd lunchrast och gick till storms mot AB Volvos ledning.

Lastvagnars arbetare har under den långa vintern manglats med ständigt nya varsel. Med en ständig oro över sig, nästan en psykisk terror, tack vare den salamitaktik som Leif Johansson och hans styrelse utsatt sina anställda för. Likt korvskivor har skikt efter skikt av arbetarkollektivet varslats bort.

Men nu brast det. Nu kom de ut i vårgrönskan med sin gemensamma misstroendeförklaring mot AB Volvos ledning. Dra tillbaka varslen eller avgå! – var kravet från massmötet, en kompakt namninsamling och IF Metalls lokala gruppstyrelser.

Det här har inte varit en rolig vecka för Leif Johansson. Ändå försökte han i förrgår visa verkligt ledarskap genom att ”ta tjuren vid hornen” genom att kalla sina anställda till ett stort informationsmöte. Tanken var att ”dämma i bäcken”. Att vinna personalen för sin syn och slippa en besvärlig offentlig konfrontation vid huvudkontoret senare samma dag. Men det mesta gick snett. Folket buade och busvisslade. Ingen kunde förstå varför han och styrelsen bränt så mycket pengar under de goda åren. Varför den inte sparat i ladan som man säger. Varför den försökt slå nära nog världsrekord i utdelning till aktieägarna genom att bara under ett par år låta 35 miljarder kronor försvinna från bolagets kassa.

Uppvaktningen vid huvudkontoret gick inte att stoppa och Johansson valde att fly fältet genom att hänvisa till en fullspäckad agenda, som det så fint heter numer. Kanske flög han upp högt i det blå med sin svindyra privatjet. Hundratals arbetare höll sig i stället kvar på jorden och körde efter jobbet i kolonn på vägen upp till huvudkontoret för att vara med när namninsamlingens krav skulle lämnas över. En hälsning från IF Metall i Umeå lästes upp och möttes med jubel:

”Vi och våra medlemmar skulle gärna ha deltagit i protesten tillsammans med er. Företagets felaktiga diagnos – för att sedan amputera bort personal och kompetens på våra fabriker i Umeå och Göteborg måste få ett slut och mötas med starka protester.

En enad kamp från alla Volvos fabriker verkar idag vara den enda medicin som biter på Volvoledningen.

Allt stöd till er idag och vår gemensamma kamp till försvar för våra jobb.”

Javisst är det så. ”Det är bara enighet som ger styrka” var också den gamla fackföreningsparoll som gång på gång var med i Tuvearbetarnas protester. För tänk om? Tänk om IF Metall:s och LO:s ledningar öppnat alla fördämningar inför dagens I maj genom en landsomfattande politisk strejk i går mot varselekonomin, bonusdirektörerna och deras regering. Då hade det bara behövts ett enda tåg här i dag. En tanke ännu så länge ”otänkbar” för de flesta. Inte kommer den heller närmare genom det som sägs vara våra egna tidningar. Aftonbladet, Dagens arbete och LO-tidningen. Där tigs motstånd och protester ihjäl.

Här är jag själv i gång. Ett tack till Tomas Johansson för bilderna från I maj.

I stället har vi fått den tragiska debatten om vad Wanja ska säga i dag – och vad Mona i dag ska säga om Wanja. Om Olle Ludvigsson, Volvo Verkstadsklubbs gamle ordförande, i dag EU-kandidat och huvudtalare däruppe på Götaplatsen senare idag, om vad han ska säga behöver vi inte spekulera i. Han brukar nämligen inte säga så mycket. I vart fall kommer han inte att prata om veckans arbetarprotest från sina gamla arbetskamrater. Eftersom han själv nyss som fackets representant i AB Volvos styrelse röstade för den senaste aktieutdelningen på 4 miljarder.

Den här våren sägs också bankpesten ha kommit till Sverige. När det gäller svinpesten som inte är lika farlig, menar man nu internationellt att den ska kallas för Den nya influensan. Något som inte gillas i svenska regeringskretsar eftersom det osökt leder tankarna till De nya moderaterna. Svinpest och moderater kan ju förknippas med varandra. Men tillbaka till bankpesten, där Anders Borg säger att ”vi har exponerats i Baltikum” genom att Swedbank och SEB där skaffat sig en massa dåliga krediter. Men varför vi skulle ha exponerats är obegripligt. Ingen av oss här, väldigt få svenskar har lånat ut några pengar till balter. Men hur som haver med detta ansvar så handlar det denna gång inte om ett litet harmlöst hemmatillverkat virus från bankernas stior i Stockholm – som under i början på 90-talet. Denna gång handlar det om ett globalt virus som genom en mutation vid den finansiella sektorns sammanbrott nått den reala eller den verkliga ekonomin, all vår produktion av varor och tjänster. Den nyliberala revolutionen såg det internationella finanskapitalet – med investeringsbanker, riskfonder och försäkringsbolag – ta makten i samhällsekonomin. Industrikapitalismens era skulle vara över.

Men i en väldig strömvirvel försvinner nu denna värld av värdepapper utan värde. Som vore det pappersskräp som sugs ner i en gigantisk kloak. Den nyliberala revolutionen har segrat ihjäl sig och världens arbetare och alla andra utsatta grupper står nu inför massiva försök till globala sociala kontrarevolutioner. Vi lever i en bråddjup global recession som våra barnbarn kanske kommer att kalla den Stora Depressionen. Om tre år kanske varannan tjugoåring är arbetslös i vårt Göteborg. Av dagens 30 000 studenter som då är färdigutbildade kanske bara 15 000 får jobb. Hur kommerdå den här stan att se ut?

Och tänk då också om den hemska sanningen är att Leif Johansson har rätt. Inte med sin hantering av aktieutdelningarna eller med sina inköp av privata jetplan för nära nog en miljard – utan helt enkelt i den meningen att aktieägarnas jakt på kortsiktiga vinter faktiskt står i motsättning till långsiktig planering, viktiga personalbehov och samhälleliga intressen.

Vi lever mitt i en exceptionell kris som kräver exceptionella politiska svar. Från socialdemokratins sida finns det inte en endaste idé, inte en endaste tanke om den väldiga omvälvning som krävs. Den har avsagt sig alla anspråk på att företräda ett framtida jämlikt demokratiskt samhälle. Den kan inte föreställa sig ett samhälle där de finansiella och industriella naven för produktion av varor och tjänster är under demokratisk ledning och kontroll. I stället för som nu helt beroende av enskilda individer med den personliga girigheten som lockbete.

Från den stora gemensamma I Majdemonstrationen i Paris. Enligt fransk press

”tycktes NPA vara närvarande överallt”…

Endast en återfödd kämpande internationell arbetarrörelse kan skapa en krisplan, ett övergångsprogram som pekar mot ett samhälle där spekulanter och privata finanshajar för gott jagats bort. Det är för denna politiska omvälvning inom arbetarrörelsen som vi socialister demonstrerar första maj 2009. Det är därför som vi i Socialistiska Partiet, tillsammans med Rättvisepartiet Socialisterna och många politiskt oberoende människor inför årets val till Europaparlamentet samlats i opposition underifrån på europeisk nivå för att sprida budskapet att kapitalismen måste bort för att jobben, välfärden och klimatet ska kunna räddas. Som en del av denna europeiska budkavle, med det franska (NPA) som en viktig inspirationskälla, har vi beslutat att föra fram en svensk antikapitalistisk kandidatur i årets EU-val. Vi vill med detta sprida det växande europeiska motståndet och understryka behovet av nya kämpande arbetarpartier. Vi vill lyfta fram både behovet och möjligheten av att bryta kapitalismens förödande grepp och sätta, som det en gång hette, folkets väl före storfinansens.

I morse njöt jag av mitt morgonkaffe till engelska BBC:s morgonnyheter. Ni vet jag har en sån där parabol på ett träd hemma. Där diskuterade man med hetta i ett reportage om det franska samhället nu är på tröskeln till en social revolution. Det hela illustrerades med bilder från Det Nya Antikapitaliska Partiets aktiviteter: NPA sågs som spjutspetsen i många av de sociala rörelserna.

Något försvenskat tänkte jag avsluta med några av de franska kamraternas paroller:

Det är kapitalismen med dess

aktieklippare och bonusdirektörer:

DET ÄR NI SOM ÄR PROBLEMET

DET ÄR VI SOM ÄR LÖSNINGEN!

ALLT TILLHÖR OSS ALLA

OCH VI SKA JAGA BORT ER!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, I maj, Volvo, AB Volvo, Hamnarbetarförbundet, arbetarkamp.Göte Kildén

I pressen:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,AB3,

Bloggare: Svensson,RödaMalmö,

Ingen bra dag för Leif…

Gårdagen blev inget vidare för Leif..

Ändå hade han en så bra idé när han vaknade. Leif Johansson, VD för AB Volvo. Arbetarprotesten i fabriken ute i Tuve hade på tisdagen hörts vida omkring ute i landet och nu gällde det att ”dämma i bäcken”. Därför skulle han själv ”ta tjuren vid hornen”. Ge sig ut på verkstadsgolvet och samla folket där till ett informationsmöte med en öppen frågestund. Han skulle visa verkligt ledarskap. Han skulle vinna personalen för sin syn. Sagt och gjort. Produktionsledarna fick i ilfart samla ihop tusentalet anställda till en nästan tom verkstad. En lastbil med flak och mikrofon kördes in och i bara farten hängde Verkstadsklubbens gamle ”blå eminens” Olle Ludvigsson med till mötet. Fast han egentligen lämnade sin post redan i vintras…

Men sedan gick det mesta snett. När Leif gjorde entré i verkstan buade och visslade folk. Inte lyckades han heller vända vinden när han pedagogiskt förklarade det dystra produktionsläget. Arbetarna var redan klara över detta. De visste att företaget nu tvingats att leva med en historiskt låg orderingång. Men argumentet tog helt enkelt inte skruv. För det folket i verkstan inte hängde med på var något helt annat. Ingen förstod varför ledningen bränt alla pengar under de goda åren. Hur den sammanlagda aktieutdelningen under bara ett par år hade fått rasa iväg till den svindlande summan på 35 miljarder kronor. Varför hade inte ledningen ”sparat i ladan”?

Mötet blev en flopp och assistenten Olle Ludvigsson gick runt och muttrade besviket: ”Det är aldrig lyckat det här med att blanda in media i förhandlingar…”. Det var det inte heller. Inte för den mäktige Leif som nu hade blivit utbuad av sin egen personal. Inget vidare. Inget starkt ledarskap.

Protesterna fortsatte i stället med att 3-400 arbetare tillsammans med IF Metalls sex lokala gruppstyrelser tog sig ut till AB Volvos högkvarter som hukar i bergen ute i Torslanda. Där ruvar Leif Johansson och hans ledningsgrupp i vad som en gång i folkmun kallades Pehrstorp eller Örnnästet. En luxuös betongbunker med panoramautsikt över alla de kvadratkilometer som nu helt domineras av Volvo PV:s alla anläggningar. Bunkern sprängdes en gång in i bergen av Volvos gamle chef Pehr G Gyllenhammar. I går bevakades den av extrapersonal från Securitas som någon timma innan uppvaktningen lite diskret tog sin in på baksidan. Bra med lite extraresurser ifall arbetarna skulle ”börja prata franska”…

Nu nöjde sig de uppvaktande arbetarna denna gång med att ”prata svenska”. Även om Tomas Johansson från en av gruppstyrelserna dagen till ära hade inskaffat en äkta fransk basker…

Tomas Johansson hade dagen till ära skaffat sig  en fransk basker

”Dra tillbaka varslen eller avgå” var huvudkravet i IF Metalls namninsamling som nu skulle överlämnas. Men Leif ville inte fortsätta med att försöka visa ledarskap och ta en konfrontation med sina anställda inför all media. Hans ”agenda” tillät ingen närvaro meddelande presschefen Mårten Wikforss. Han hade gjort sitt inne på Tuve. Men Wikforss tog ändå artigt och belevat emot de digra namnlistorna.

Daniel Kristoffersson kunde berätta att nära nog hundra procent av de anställda hade ställt sig bakom gruppstyrelsernas utmaning av ledningen. Dessutom kunde han läsa upp en bejublad hälsning från IF Metall i Umeå. En hälsning som visade att Leifs försök ”att dämma i bäcken” slog slint:

“Vi stöder ER!
IF Metall på Volvo Lastvagnar i Umeå skickar idag en hälsning till alla anställda på Tuvefabriken som protesterar utanför Volvos huvudkontor.

Vi och våra medlemmar skulle gärna ha deltagit i protesten tillsammans med er. Företagets felaktiga diagnos – att amputera bort personal och kompetens på våra fabriker i Umeå och Göteborg måste få ett slut och mötas med starka protester.

En enad kamp från alla Volvos fabriker verkar idag vara den enda medicin som biter på Volvoledningen.

Allt stöd till er idag och vår gemensamma kamp till försvar för våra jobb.”

IF Metall Volvo Umeå
GuPe

Starka applåder mötte Daniel Kristoffersson när han läste upp hälsningen

från IF Metall i Umeå.

Christer Lindsjö tyckte att Leif Johansson vek ner sig när han

inte själv vågade möta IF Metalls uppvaktning

Bert Eriksson menade att hälsningen från kamraterna i Umeå värmde

lika mycket som vårsolen…

Dennis Olsson underströk än en gång det självklara i att pengarna tar

slut om man delar ut allt till aktieägarna

Dan Holmström och Kent Boström ansåg att Leif Johanssons gästbesök

på fabriken blev en riktig flopp

Nej, för Leif Johansson blev inte gårdagen som han tänkt. Vi får se om ”en enad kamp från AB Volvos alla fabriker” kan bli möjlig framöver. ”Det är bara enighet som ger styrka” är den gamla paroll som gång på gång var med i Tuvearbetarnas protester. Tänk om? Tänk om IF Metall:s och LO:s ledningar öppnat alla fördämningar inför morgondagens I maj med en politisk strejk i dag mot varselekonomin, bonusdirektörerna och deras regering. Ännu så länge ”otänkbart” för de flesta. För ”franskt”. Men en gång bottnar även tålamodet för svensk arbetarklass. Tuvearbetarnas skarpa protest kan bli vårens fackliga stormsvala. Att LO-tidningen och Dagens arbete på nätet tiger om protesten samtidigt som Aftonbladet bara kan berätta om att Wanja Lundby Wedin fortsätter att klamra sig fast vid sina styrelseuppdrag säger allt om det verkliga tillståndet för svensk arbetarrörelse. ..

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, IF Metall, Volvo, Massvarsel, Tuveprotest

I pressen: SVD1,DN1,AB1,

Återställ SJ som hela folkets järnväg!
Nej till privatiseringskaos på järnvägarna!
För utbyggd offentlig klimatvänlig kollektivtrafik!

Nu vill marodörerna i regeringen sälja ut ”Hela folkets järnväg”. Privata intressen ska ta

över spåren. Då kan det sluta så här…

Järnvägens framtid är ytterst en fråga om en fungerande regionalpolitik och om hela Sverige ska tillåtas leva.

Statens Järnvägar har under ett antal år förts till sammanbrott och ett kaos utan motstycke, med uppstyckning, bolagisering och utförsäljning. Konsekvensen av detta har blivit förseningar, fler byten, krångligare biljettsystem och eftersatt underhåll. Av det som en gång kallades hela folkets järnväg har blivit en lekstuga för diverse entreprenörer.

Som om detta inte vore nog går nu infrastrukturminister Åsa Torstensson ett steg längre och föreslår en total avreglering av hela persontrafiken i Sverige. Seko kallar Åsa Torstenssons förslag med rätta för ”tokkonkurrens” och Sekos ordförande Janne Rudén konstaterar att ”när fler internationella aktörer tar sig in på den svenska järnvägen tappar vi både kontroll och inflytande över våra gemensamma investeringar”.

ArbetarInitiativet delar den kritiken och anser att Torstenssons förslag är totalt vansinne. Resultatet av att konkurrerande och vinstjagande järnvägsbolag släpps lösa blir dyrare och ännu krångliga biljettsystem, sämre underhåll och större risk för olyckor. Personalens arbetsvillkor försämras och långsiktiga investeringar skrotas.

Vad Sverige behöver, menar vi i ArbetarInitiativet, är en helt annan järnvägspolitik, en politik som blir ett led i en koldioxidfri och social trafikpolitik, som bland annat kan ersätta en stor del av inrikesflyget och långväga biltrafik. Med andra ord:

En krisplan för demokratisk och snabb klimatomställning av hela transportsektorn med koldioxidfria fordon, kraftigt utbyggt järnvägsnät och snabbtåg. Utbyggd och fri kollektivtrafik.

Hela Sverige måste leva. Återställ SJ som Hela folkets järnväg. Detta kräver offentligt ägande och demokratisk kontroll.

Vi måste stoppa denna politiska urspårning innan det blir för sent…

ArbetarInitiativet kommer i dag onsdagen 29 april att genomföra en nationell landsomfattande protest mot dagens järnvägspolitik. Flygblad kommer att delas ut vid en rad olika järnvägsstationer i Sverige.

· Ons 29 April 2009: Stockholm: kl 16-17 vid centralens huvudingång

· Ons 29 April 2009: Göteborg: 16.00 utanför centralstationen

· Ons 29 April 2009: Malmö: kl 16.00 utanför Malmö C

· Ons 29 April 2009: Uppsala: 08.30, järnvägsstationen

· Ons 29 April 2009: Eskilstuna: kl 05.15 och 06.15 på Eskilstuna Central

· Ons 29 April 2009: Umeå: kl 21.00 vid Umeå järnvägsstation

· Ons 29 April 2009: Luleå: kl 11.30 utanför järnvägsstationen

Läs mer: Arbetar/Initiativet

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SJ, Arbetarinitiativet, miljö, klimatpolitik

Fransk vänster för ett enat

Första Maj

Den sociala oron i Frankrike växer för var dag. Inte sedan 1995 års strider mot pensionsreformen har trycket i den sociala grytan varit så explosivt. Att alla fackliga organisationer kallar till en gemensam demonstration är ett bevis på den vilja till enad kamp som finns bland de arbetande. Den fackliga byråkratin känner vinden blåsa och ledarna är inga självmordskandidater.

Här under hittar du en appel för att delta i det enade Första Maj som är i antågande. Det har skrivits under av i stort sett alla politiska organisationer till vänster och en del solidaritetsorganisationer.

När den sista demonstranten nått fram till Bastiljen då hänger vi på tangenterna för att ge med oss av den information vi lyckas samla in.

*************************

Inför Första Maj 2009 går alla fackliga organisationer i samma led

Lördag 25 april 2009

Efter de stora demonstrationerna och strejkerna den 29 januari och den 19 mars är det en Första Maj exeptionell som förbereds Frankrike runt. För första gången på länge kallar alla fackliga organisationer till en gemensam demonstration som de förväntar sig ska bli större än den 19 mars.

I flera månader har de sociala protesterna växt över hela landet, med en multiplikation av de mest skilda aktioner. Försvaret av jobben och vägran att acceptera avsked ligger bakom allt mer talrika konflikter. Universiteten och skolorna liksom sjukvården och Posten är mobiliserade sedan flera månader. Andra, som de anställda vid el-och gasverket EDF-GDF intensifierar sina aktioner. Första Maj kan bli nästa etapp i samordningen och generaliseringen av den sociala kampen, vars effektivitet rörelsen i Antillerna visade.

Trots att regeringens politik sätts allt mer ifråga, vägrar den att lyssna till de sociala krav som ställs, bland annat de som uttrycktes i den fackliga frontens plattform 5 januari och under protestdagarna 29 januari och 19 mars.

Långt ifrån att ge något svar på brinnande sociala problem i landet, ett effektivt svar på krisen, låter regeringen alla planerade avsked fortgå, fortsätter att sätta i verket val som låter befolkningen betala krisens räkning och fortsätter att på alla nivåer visa upp ett outhärdligt förakt och maktfullkomlighet.

Alla sociala och ekonomiska varningsljus i landet blinkar rött. Vi måste sätta stopp för Nicolas Sarkozys och Medefs(franska arbetsgivarföreningen) politik och stärka kraven på rättvisa och solidaritet.

Det gäller särskilt motståndet mot avskeden och människornas försämrade livsvillkor, i det privata såväl som det offentliga, kraven på högre löner, högre minimilön, sociala bidrag och pensionerna. försvaret av och krav på bättre offentlig service och offentliga jobb. Det gäller också att använda våra resurser till att utveckla produktionen av tjänster som engagerar värt land i en helt annan utvecklingsmodell baserad på sociala behovs tillfredställelse och ekologisk jämvikt. G20-mötet som Nicolas Sarkozy presenterade som en stor framgång bekräftade i själva verket bara den politik som krisen har sitt ursprung i. Ingen av de mekanismer för kapitalackumulation som orsakat krisen sätts ifråga. För Nicolas Sarkozy som för andra stormakters ledare är bevarandet av dessa mekanismer väsentligt.

Regeringen som befinner sig under allt större press verkar luta mot en strategi av ökad social spänning i vilken gatuvåldet och säkerheten lyfts fram igen. Regeringen visar en starkare vilja att kriminalisera sociala och kolletiva aktioner och spela på « gisslantagande av chefer », som en majoritet av befolkningen stöder, och genom att anta en ny lag om våld som pekar ut ungdomen. Alla opinionsundersökningar visar att den sociala oron är vida spridd. Vi säger nej till alla attacker som riktas mot friheten att protestera socialt och politiskt.

Frågan om jobben är avgörande. I kampen mot koncerner som offrar sina anställda till förmån för utdelning till aktieägarna och de högst uppsatta cheferna , är det hög tid att sätta stopp för avskeden och följderna av deltidsarbetslöshet för de anställda. Vi strävar i den riktningen sida vid sida med de som berörs.

Våra organisationer, som kallade till de senaste massmobiliseringarna, manar alla att göra Första Maj 2009 till en historisk succé. Vi står på de anställdas, på alla arbetares sida, på hela befolkningens sida för att stärka den folkliga mobiliseringen för en nödvändig politisk nyorientering.

Signataires : Les Alternatifs, le NPA, le PCF, le PS, La Gauche Unitaire, Le PG, Le MRC, Le PCOF, La Fédération, ADS, Alter-Ekolos-Ecologie Solidaire, La CNCU.

I media: DN1,DN2,Arbetarinitiativet,Dagens Arena,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Första Maj, NPA, Frankrike, Sarkozy

Dra tillbaka

alla varsel

eller avgå!

Under förmiddagen vällde arbetarna från Volvo Lastvagnars Tuvefabrik ut i vårgrönskan till ett protestmöte mot Leif Johansson och AB Volvos styrelse. En unik enhet hade smitts inne i verkstäderna – trots de ofta hårda politiska motsättningar som har funnits i de fackliga fejderna inne på fabriksgolven. Nu var det uppåt 800 arbetare som i en samlad och kraftfull protest tog en förlängd lunchrast och gick till storms mot AB Volvos ledning. Alla sex ordföranden från de olika verksamheternas gruppstyrelser ledde mötet från den historiska ekbacke som skyldrar vid huvudentrén. Urban Andersson; Thomas Johansson; Daniel Kristoffersson; Christer Lindsjö; Dennis Olsson och Mikael Ödman. Historisk är grässlänten därför att den är gammal stenåldersbygd. Här gick också den under århundraden så omstridda gränsdragningen mellan Sverige och Norge.

Massmötet samlades i vårgrönskan vid Tuvefabrikens historiska ekbacke

Men också i dag var det krutrök i luften. Christer Lindsjö började med att hälsa alla välkomna och kunde konstatera att avskyn över ledningens ageranden är total. Den psykiska press , nästan psykiska terror, som Leif Johansson och hans styrelse har valt genom sin salamitaktik, där de varslar bort skikt efter skikt av de anställda, har fått förbittringen att välla över. Thomas Johansson svingade mot ledningens slakt på fabriken så att det susade i ekarna.

Thomas Johansson drog på så att det susade i de tunga ekgrenarna

Dennis Olsson höll vad som kan sägas blev till ett fackligt linjetal för massmötet. Han började med att visa upp Leif Johanssons egen bibel ”The Volvo way”, en förkunnelse för alla anställda om att de måste jobba bättre, eftersom detta ligger i allas gemensamma intressen. Han fortsatte sedan med högläsning ut över sommargräset:

Företagsanda innebär att agera aktivt för företagets bästa. Vi är inte offer för omständigheterna utan delaktiga med både ansvar och mod att påverka och tillåta oss påverkas. Ett aktivt och engagerat medarbetarskap utvecklar oss både som individer och yrkesmänniskor

Mycket svammel, men första satsen vill jag ta fasta på:

Agera aktivt för företagets bästa

Vi har under senare tid sett alltför många exempel på att vår företagsledning inte agerar aktivt för företagets bästa. I den mån de över huvudtaget agerar aktivt, så är det för sitt eget bästa.

Agerar man för företagets bästa, när man 2007 fullständigt dränerar företaget på pengar genom en av världshistoriens mest sanslösa aktieutdelningar på 20 miljarder kronor? Nej!

Dennis Olsson höll ett bister tal som med stormande applåder gav röst åt

allas förbittring

Agerar man för företagets bästa, när man trots protester – inte bara bland oss arbetare – utan på självaste bolagsstämman driver genom en aktieutdelning på 4 miljarder kronor och några veckor senare presenterar en kvartalsförlust på nästan 6 miljarder? Nej!

Agerar man för företagets bästa, när man låter oss arbetare betala dessa svindlerier genom uppsägningar, på uppsägningar, på uppsägningar samtidigt som man har mage att försöka pressa fram lönesänkning för den personal som lyckas undvika att bli uppsagd? Nej!

4 miljarder kronor hade räckt till 10 000 årslöner!

Under de goda tiderna jagade de oss med ständiga rationaliseringar för att ”förbättra konkurrenskraften” och prackade på oss egna ideologier som den här bibeln ( Dennis håller upp ”The Volvo Way” i luften ), samtidigt som vi förväntades visa samhällsansvar genom att hålla igen i löneförhandlingarna. Vad är den här boken värd idag med alla sina tomma ord om att agera för företagets bästa? Vad är den värd för alla som sagts upp eller kommer att sägas upp? Ingenting!

Alla sex gruppordföranden höll i mötet

Vilket samhällsansvar visar vår ledning, när de väljer att finansiera en aktieutdelning med att skicka ut tusentals människor i arbetslöshet?

Volvos ledning har inte agerat för företagets bästa! Under de goda tiderna har man plundrat företaget på resurser genom aktieutdelningar. Och under de dåliga tiderna fortsätter man med att plundra företaget genom att låna pengar till aktieutdelningar. Därför har man också förverkat sin rätt att fortsätta med att leda företaget!

Vid mötets avslutning delade IF Metall ut en karta för morgondagens protest ut

till AB Volvos högkvarter

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo, AB Volvo, Facklig Opposition, IF Metall, Arbetslöshet, Massvarslen

I pressen: DN1,DN2,

Bloggat: Svensson,

SE PÅ TV; http://svt.se/2.34007/1.1537159/protesterar_mot_volvos_varsel?

Varför inte rappa

Hulterström

med partipiskan?

Åtta av tio hamnarbetare i Göteborg har medvetet valt att organisera sig fackligt i Svenska Hamnarbetarförbundet. De har alltså medvetet valt bort Tranport därför att de vill ha en fackförening som de själva kan påverka och där alla förtroendevalda också är aktiva hamnarbetare.

Men i den varselförhandling som nu är i gång har Hamnledningen medvetet valt att bara prata med en femtedel av sina anställda. Endast Transport ska delta i förhandlingen. Självklart vägrade Hamnarbetarförbundet att lämna walkover, vilket skulle ha inneburit att man lämnat sina medlemmar i sticket. Förbundet tvingades tillgripa konfliktvapnet och gick ut i strejk.

I Göteborg vill socialdemokraterna inte att åtta av tio hamnarbetare ska ha några

fackliga rättigheter…

I den debatt som följt har Kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, socialdemokraten Anneli Hulthén, ondgjort sig över beslutet. Men nog hade det varit naturligare om hon i stället tagit fram partipiskan och låtit den vina över ryggen på styrelseordföranden i Göteborgs Hamn, partibroder Sven Åke Hulterström. Med ett par rapp över ändan hade han nog snurrat runt ett varv och sett till att hamnarbetarna fått en demokratisk representation i varselförhandlingen. Anneli Hulthen spelar en politiskt spel. Hon vill helt enkelt inte ha en liten, men demokratisk och kämpande fackförening, som exempel för andra arbetare.

Hamnarbetarförbundets ordförande Björn A Borg svarar Anneli Hulthén i dagens Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Svenska Hamnarbetarförbundet, socialdemokratin, Transport

Inför EU-valet 7 juni

Vi publicerar här nedan en deklaration från det franska NPA, Nya antikapitalistiska partiet. NPA synar det Europeiska Socialistpartiets krispolitik. Det är de europeiska socialdemokraternas och socialistpartiernas gemensamma partibeteckning i Europaparlamentet. NPAs deklaration riktar sig i första hand till det franska Socialistpartiet men deras kritik gäller lika mycket för Mona Sahlins parti som Browns Labour och Zapateros spanska socialister. Alla möter de krisen med pomada och plåster. Inte för en sekund ifrågasätter de det system som nu slänger ut miljoner män och kvinnor i misär och arbetslöshet.

********************

Europeiska Socialistpartiets politik

Söndag 26 april.

Krisen driver fram förändringar och kast i den europeiska arbetarrörelsens och vänsterns situation, men det europeiska socialistpartiet, PSE, det vill säga socialdemokratin, står kvar på sin socialliberala grund.

Martinne Aubry, franska socialisterna, och Zapatero, spanska PSOE

Det franska socialistpartiet, vid sidan av sin opposition mot « sarkozismen », ser sin politik som en del av den europeiska socialdemokratins politik. Ledarna har i allmänhet stött hjälpen till bankerna om än med kritik att de varit otillräckliga och saknar krav på motparten. Vanligast refererar de till en keynsiansk politik, speciellt när de är i opposition, för att integrera den i en nyliberal politik. Antony Giddens, Tony Blairs teoretiker om den tredje vägen, avfärdar däremot Keynes teorier som förlegade i den globaliserade kapitalismen.

För att rida på oppositionen och motståndet mot krisen kan socialisterna dock vrida sin retorik till vänster. Men deras grundposition, som den uttrycks i PSEs Manifest, bekräftar deras stöd till det europabygge som pågått de senaste två decennierna och nu senast stödet till Lissabonfördraget.

Margot Wallström med partivänner

Socialdemokraternas krisplan som PSEs president Poul Nyrup Rasmunsen presenterat är mycket oklar. Planen kan sammanfattas till- ökade investeringar, stöd till existerande jobb, se upp med krisens sociala kostnader, solidaritet med de som har det svårt, och en reglering av finansen. Det placerar dem inom ramen för de fem möten Ministerrådet haft sedan sommaren 2008. De kännetecknas av tystnad kring den offentliga sektorns service, en europeisk minimilön, om en harmonisering av de sociala rättigheterna, och om nödvändiga åtgärder mot alla planer på avsked.

Det franska Socialistpartiet kräver bara tre procents ökning av minimilönerna, det vill säga 3 euro mer i månaden, när de anställda i Guadeloupe och Martinique uppnådde en ökning på 200 euro i månaden. De franska socialisterna ligger långt efter.

PSE tar avstånd från existerande krisplaner genom att kritisera deras omfång och rytm, inte genom att ta avstånd från deras ändamålsenlighet och syften. De har till och med satt press på sittande regeringar för att de ska stödja IMFs förslag. Den europeiska fackföreningscentralen har anslutit sig till PSEs kritik av krisplanerna för Europa.

Men en krisplan som inte strukturerar bankerna i en gemensam offentlig service under folklig kontroll, som inte upphäver de privatiseringar som gjorts, som inte satsar på den offentliga samhällsservicen, som inte starkt ifrågasätter existerande EU-fördrag, som kort sagt inte kastar om relationen mellan lön och profit och som inte ifrågasätter den privata ägandestrukturen, kan inte tjäna den arbetande befolkningens intressen.

I media: Arbetarinitiativet,DN1,SVD1,SVD2,Dagens Arbete1,DN2,SVD3,

Bloggar: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Europaparlamentet, NPA, Frankrike, Mona Sahlin, Brown, Zapatero

VÄRRE ÄN

SVINPEST

Inför årets I maj försöker en av Aftonbladets ledarskribenter att få till det med några rader om socialism. Trots alla vedermödor och motgångar för arbetarrörelsen krävs det uppenbart, inför upptakten till arbetarnas egen helgdag, åtminstone en ledare med lite visioner om framtiden. Grådasket måste skingras. Uppenbart har skribenten svårt att ”få till det” vid tangentbordet. Men efter lite kringelkrokar slås det ändå fast att näringsminister Mats Odell minsann är en lika god fondsocialist som alla andra som vill använda ”det kollektiva kapitalets ägarmakt”. Detta när han nu ”mönstrar in pensionskapitalet i kampen mot direktörsbonusarna”. Hans direktiv till AP-fonderna om att deras representanter på börsbolagens aktiestämmor ska rösta nej till bonusar sägs ha en symbolisk betydelse som gör att vi åter kan ”diskutera klassiska frågor som ökad jämlikhet och ekonomisk demokrati”. Visst kan vi det och vi kan börja med en sedesam historia från den inhemska bankkrisens ledsamma dagar i början på nittiotalet.

När den svenska staten då tillfälligt ryckte in som ägare i en del av bankväsendet och tog över dåliga krediter och osäkra fordringar, som placerades i statliga Securum och Retriva, kom det sig på en bolagsstämma att den gamle Wallenberg, böjde sig fram till den dåvarande moderate skatteminister Bo Lundgren. Förskrämt viskade han: ”Men Bosse, är inte detta socialism?”. Men Lundgren lugnade honom och viskade tillbaka: ”Socialism, det är när man tar över friska företag. Inte när man som nu tar ansvar för förlusterna i sjuka företag”…

Även Gudrun Schyman har försökt viska till ”Pirre”

Kapitalets egen ålderman, Peter ”Pirre” Wallenberg, förstod uppenbart inte hela innebörden av Lundgrens svar, för i dag många år senare knorrar han över att AP-fonderna ska lägga sig i hur hans företag lägger upp sina lönesystem. Konstigt när ”regeringen har egna löss på kroppen” säger den gamle. Han förstår helt enkelt inte hur stor avskyn är ute i landet över missnöjet med miljonrullningen till alla odugliga chefer. Det är helt enkelt blivit nödvändigt att tvätta bort lössen från det nya arbetarpartiets blå fana. Girigheten får inte sticka folk i ögonen.

I dag, när den globala bankpesten drabbat nära nog alla världens finansiella system och muterats för att likt en kallbrand smitta ner den reella eller den verkliga ekonomiska produktionen, försöker Anders Borg att kopiera Bo Lundgrens bankakut. Isländska Kauping och Carnegie har undsatts, hamnat i statlig karantän för sedan säljas. Nu sägs ”vi ha exponerats” i Baltikum. SEB och Swedbank har där smittats av bankpesten och måste undsättas. Folken på båda sidor av Östersjön får betala med en socialisering av förlusterna.

Men det handlar denna gång inte om ett litet harmlöst hemmatillverkat virus från bankernas stior i Stockholm. Hela den industriella världen befinner sig en ekonomisk kris vars like få i dag levande medborgare varit med om. Inte sedan trettiotalets katastrofala depression har kapitalismen upplevt en sådan kraschlandning som nu. Krisen är exceptionell i sin omfattning och djup. Företag läggs ned, skatter används till att stötta upp privata banker och massarbetslösheten breder ut sig. Den nyliberala « revolutionen » såg det internationella finanssystemet, med investeringsbanker, riskfonder och försäkringsbolag inta den dominerande rollen i samhällsekonomin. Efterkrigstidens industrikapitalism ersattes av en dominerande finansindustri. Detta system har nu nått vägs ände. Dagens djupa kris är finanssystemets kris. Det har helt enkelt förlamats.

De senaste 25 åren av finanskapitalism visar att systemet inte kan leva utan spekulationsbubblor som regelbundet blåses upp till bristningsgränsen för att sedan krascha. Sedan mitten av 70-talet har finanskriserna blivit allt vanligare och allt djupare med tiden. Alla har de haft gemensamt att vinsterna i spekulationsbubblans uppgångsfas hamnat i privata fickor. Alla har de också gemensamt att förlusterna i kraschernas följe hamnat på skattebetalarnas bord.

Från den gamla internationella arbetarrörelsens sida finns de inte en endaste idé, inte en endaste tanke om den väldiga omvälvning som krävs i vårt sätt att tänka och för vårt sätt att handla. Den vare sig kan eller vill stå upp och ta strid mot kapitalismens härjningar. De socialdemokratiska och kommunistiska partierna har sedan länge avsagt sig alla anspråk på att företräda ett framtida jämlikt, demokratiskt samhälle. De sitter sedan åratal fast i den nyliberala marknadsfilosofin. De kan inte ens tänka sig ett samhälle där de industriella och finansiella naven för produktionen av alla varor och tjänster inte kontrolleras av enskilda individer – med den personliga girigheten som lockbete. Det är därför Aftonbladet kan hylla ”fondsocialisten Mats Odell.

De krisplaner som USA, Frankrike, Tyskland och lilla Sverige antagit har som grundläggande målsättning att rädda vad som räddas kan så att kapitalägarna inom snart kan återgå till en bekymmersfri exploatering av arbetande människor och naturresurser. Men en exceptionell kris kräver nya politiska svar. Endast en återfödd kämpande internationell arbetarrörelse kan skapa en krisplan, ett övergångsprogram som pekar mot ett samhälle där spekulanter och privata finanshajar för gott jagats bort. Andra samhällskrafter har inget intresse av att bryta med det etablerade. Det är för denna politiska omvälvning inom arbetarrörelsen som vi socialister demonstrerar I maj 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, svinpest, svinvirus, I maj, socialdemokratin, socialism, Anders Borg

I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,SD1,SD2,ETC1,ETC2,

Hjälp till med slagord inför I Maj: Spånbinge

Bilen kom , sågs och segrade ihjäl sig.

Nittonhundratalet var bilens århundrade. Ingen annan produkt fångade så till den grad människors fantasier och vardag. Bilen erövrade världen i ett segertåg som får Alexander den Stores krigarbedrifter att blekna. I början av seklet fanns det tjugofemtusen bilar på gatorna. När första världskriget bröt ut 1914 rullade redan femhundratusen fram på kullersten och trampad jord. När det andra världskriget slutade spydde femtio miljoner fyrhjulingar ut avgaser och smuts. Strax innan oljekrisen 1974 fanns det trehundra miljoner spridda över världen och i storstäderna stod de redan fast i långa köer. Men det stoppade inte monstrets framfart. År 2007 var de till sist niohundra miljoner och Moder Jords luftrör på väg att förstöras. Bilen har besegrat sig själv på exakt hundra år.

En Rolls Royce från 1905

I dag står bilindustrin inför sin första världsomfattande strukturella kris. Strukturell inte konjunkturell. De senare har drabbat branschen många gånger, med fallande försäljning och lägre vinster under ett par kvartal. Nu handlar det om en strukturell kris där hela branschens framtida inriktning står på spel. Personbilen kan inte längre lösa den moderna stadsmänniskans transportbehov. Drömmen om den individuella friheten bakom ratten har för många blivit en två-tre timmar lång daglig mardröm i ringlande köer med snigelfart. Redan syns det problemet i skillnaden i biltäthet mellan storstäder och mindre orter och ren landsbygd. I tabellen nedan ser du hur många bilar det går per tusen innevånare i olika delar av världen. I de äldre industriländerna är det uppenbart att bilens erövring av marknaden nått ett maximum.

I Stockholm och Göteborg är biltätheten lägre än i mindre städer och på landsbygden. Samma mönster går igen i alla större europeiska städer. I de finare innerstadskvarteren är biltätheten lägre än i de vitt utspridda förorterna. Ett resultat i exempelvis Frankrike är att det nu är fler arbetare som äger en bil än de högre tjänstemännen.

Överkapacitet och låga marknadsandelar

När vi tittar på branschen tänker vi oss några få jättar som producerar miljontals fordon och som tillsammans kontrollerar marknaden. Det märkliga med bilindsutrin, trots dess ålder, är att den är relativt utspridd och att ingen dominerar marknaden. Tillverkare av mobiltelefoni eller personliga datorer som är unga industrier är mer koncentrerade än bilindustrin, vilket kan tyckas märkligt. Men priset på bilar, till skillnad från elektronikprodukter, har alltid kunnat anpassas uppåt genom modellbyten, lockande finesser och spel på mångas behov av sociala statussymboler.

Finns det en framtid för fyrhjulingen?

I tabellen här under kan du se att de stora jättarna som GM, Toyota och resten av de för oss alla kända märkena tillsammans kontrollerar en relativt liten del av världsmarknaden.

Produktion och andelar av världsmarknaden 1998 och 2007

Under den tioårsperiod som tabellen ovan visar ser vi att de nio jättarnas andel av världsproduktionen bara ökat från 71,9 procent till 74 procent, det vill säga att industrin helt saknat en tendens till koncentration och större enheter under decenniet och Toyota, nu störst av alla, står bara för 13,2 procent av marknaden. De resterande 26 procenten av världsproduktionen är utspridd på ett mycket stort antal producenter. Det gäller speciellt på den kinesiska marknaden. Det finns inte mindre än ett hundratal kinesiska bilfabrikanter , nästan alla med mycket små volymer. Likt i bilens barndom i Europa, då varje land producerade märken som ingen ens längre minns, kommer nästan alla av dem att försvinna. Men i toppen av Kinas bilindustri finns tretton företag med årsvolymer på mellan 100 000 och 700 000. De flesta kommer att slås ut eller slås samman och ur processen kan ett par kinesiska jättar födas som om några år kan ta upp konkurrensen med de riktigt stora på världsmarknaden.

Vem minns vad den här hette?

Världspressen har inte missat att den kinesiska marknaden de första tre månaderna i år seglat upp på första plats , med fler sålda bilar än i USA. Det beror naturligtvis mer på den djupa krisen i USA och Europa , med sjunkande försäljning på upp till 50 procent för vissa märken, än på en säljexplosion i Kina. Krisen drabbar också Kina, men försäljningen av bilar ökade ännu med 5 procent mellan mars 2008 och mars 2009, dock att jämföra med 22 procent 2007.

Riktning Asien

Kombination av mättade marknader i väst och snabb ekonomisk expansion i Asien har på kort tid förflyttat bilproduktionens centra, från Europa och USA till Japan, Sydkorea, Kina och snart också Indien. Trots den enorma överproduktionen och det låga kapacitetsutnyttjandet i världen i sin helhet försöker ändå alla större bilproducenter att bygga nya fabriker i framför allt Kina. Det gäller att vara med och slåss om de få marknader som ännu växer snabbt. Själva storleken på Kinas befolkning borgar för miljontals potentiella kunder.

I tabellen här under kan vi se hur bilproduktionen fördelas över världen.

* Alena= USA, Kanada och Mexiko

Trenden är övertydlig. I Västuropa koncentreras produktionen allt mer till Tyskland och Frankrike samtidigt som produktionen ökat med knappa 4,6 procent under tioårsperioden. I handelsblocket Alena och framför allt i USA har antalet producerade bilar faktiskt minskat under perioden, vilket visar bakgrunden till att GM, Ford och Chrysler knappt håller sig flytande. Samtidigt har produktionen i Asien ökat med nästan 70 procent under decenniet och regionen står nu för 40 procent av hela världsproduktionen.

Färre och större.

Fiananskraschen och den pågående recessionen skakar om bilbranchen ordentligt.

-Det är när tidvattnet drar sig tillbaka som man ser vilka som badar nakna, sa den amerikanska finansgurun Warren Buffet om bankerna. Samma sak gäller för bilkoncernerna. Och där står de. GM, Ford, och Chrysler utan badbrallor och lilla Volvo och Saab som inte kan annat än hoppas på en lycklig skilsmässa från de partners som de så villigt sålde sig till för snart 20 år sedan. Det verkar nästan otänkbart att GM och Ford ska gå i konkurs och ändå är det en möjlighet som kanske blir verklighet redan innan sommaren, speciellt för GM. Fords ledning påstår att de har tillräckligt med cash för att rida ut stormen i väntan på nya energisnåla modeller klara till 2011.

Men oavsett hur det går med enskilda tillverkare är det helt klart att inom tre-fyra år kommer flera av de välkända märkena att försvinna i sammanslagningar eller nedläggningar. Den internationella bilmarknaden klarar inte längre av att absorbera den enorma överproduktion som råder. Delar av industrin kommer helt enkelt att slaktas. Hur den processen ska gestalta sig och vilka som försvinner är det inte möjligt att säga än. Miljoner arbetares framtid står på spel. I USA sysselsätter branschen tillsammans med underlevrantörerna och distributionskedjan 3,3 miljoner personer. I Europa är det inte mindre än tio miljoner arbetare som direkt och indirekt får sin utkomst av bilbranschen.

Inte längre statussymbol

Vid sidan av fabrikanternas problem med överproduktion växer ett nytt och alltmer skrämmande hot fram mot bilkapitalisternas intressen av allt större produktionsvolymer. För en växande grupp av konsumenter fyller inte bilen längre rollen som statussymbol. För andra konsumenter möter den inte längre kraven på funktionalitet. För ännu andra innebär de stagnerande reallönerna att de allt dyrare bilarna hamnar utom räckhåll och ersätts med begagnade.

Plåt om än röd inte längre status.

Bilen som symbol för frihet och framgång har fått sig en knäck. De miljöproblem som bilen orsakar väger allt tyngre i människornas syn på dess roll i samhället. Samtidigt har kostanderna lett många till att minska bilåkandet. Det är en trend som uppmärksammats i flera europeiska länder. I Frankrike har exempelvis bilåkandet minskat sedan 2005. Knappt 30 procent av bilförsäljningen i Västeuropa är nya bilar och bilparkens medellivslängd har ökat från cirka fem år till åtta år. Köparen av en ny bil är oftast en person strax över 50 år. Bland yngre generationer intar inte bilen längre samma plats i livet. Detta är trender som gäller i våra industrisamhällen där över 80 procent av hushållen har tillgång till bil. I Kina däremot rapporterar branschkännare att bland yngre framgångsrika män är bilen det första och största beviset på social status.

En bilfri framtid ?

Svaret är självfallet nej. Bilen som ett transportmedel för en eller några personer kommer alltid att behövas. Men bilen som smutsar ner atmosfären och sitter fast i köer har ingen framtid. Hela transportsystemet måste tänkas om. Dagens bensindrivna fyrhjulingar med plats för 4-5 personer används för det mesta av en ensam person och två tredjedelar av allt bilåkande är kortare än tre kilometer. Nya och friska svar krävs för att dagens destruktiva personbilar ska bli en nyttig och viktig del i ett transportsystem som i första hand riktas in på människornas verkliga behov och naturens behov av skydd. Men det innebär inte att bilen som idé är död. Så här skrev bloggkompisen Göte för någon vecka sedan.

-Inte ens en aldrig så väl utbyggd kollektivtrafik kan ersätta dagens bilism. Vårt land har många stora vidder och där ryms många glesbygder. Mer än fyra miljoner människor bor utanför de större tätorterna. Det kommer att krävas personliga transportmöjligheter även med de mest kompletta och förstklassiga gemensamma transportsystem. Det finns också miljoner äldre och sjuka som kräver stöd i form av personliga transporter. Mängder med servicefunktioner kräver små eller mellanstora fordon.

Efter den här genomgången av bilindustrins strukturella och konjunkturella kris kan vi bara utropa:

Kung Bil är död. Leve tronföljaren.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SSD1,SSD2,Dagens Arbete1,DN3,SVD3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bilar, GM, Ford, Chrysler, Volvo, Saab, Kina, Indien, Japan, Sydkorea, USA, Europa, EU

KITTELN HAR

KOKAT ÖVER…

Leif Johansson, AB Volvos VD, klagar i dag över det kärva läget och miljardförlusterna årets första kvartal. Han beklagar också alla nerskärningar när det gäller personalen och att försöken att hitta ”konstruktiva lösningar” med IF Metall inte har gått i lås.

Självklart har de inte ”gått i lås”. Eftersom han bryskt avvisat de förslag som kommit från företagets verkstadsklubbar. Det är han som har nyckeln och vägrar att vrida om låset. Bättre vore om han beklagade sig över de 35 miljarder som de senaste åren har fått strömma över till aktieägarna i utdelningar.

Innanför verkstadsgrindarna växer bitterheten och vreden över den egna företagsledningen. Nu har kitteln kokat över. Så här säger Dennis Olsson och Christer Lindsjö från gruppstyrelserna på Tuve i Göteborg till Göteborgsposten:

Vi kan inte berätta vad som sägs där inne. Det är åtalbart. Alla är oerhört upprörda. De som borde varslas är den inkompetenta företagsledningen som får bonusar och fantasilöner. Förtroendet är i botten. Samtidigt som företaget ger aktieägarna fyra miljarder kronor så kastar de ut resursen, de sparkar ut arbetarna. Inte en krona satsas på oss. Det är en fruktansvärd stämning. Proppen har gått ur.

Christer Lindsjö, Dennis Olsson och Håkan Johnsson berättar om vreden inne på fabriken…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Volvo, Leif Johansson, ekonomi, IF Metall

I pressen: DN1,SVD1,SD,