Fyrtal i damer

När Göran Persson förlorade valet 2006 och lämnade in klubban som partiordförande för socialdemokraterna försvann socialdemokraternas siste store ”hövding” från makten. Patriarken flyttade ”hem till gården” och blev skogspatron.

Valet av Mona Sahlin som partiordförande innebar ett skalv i den patriarkala svenska arbetarrörelsen. På samma sätt som valet i vintras av en svart man till Vita huset i USA var en protest mot rasismen i det amerikanska samhället innebar ledarskiftet i den svenska socialdemokratin en framgång för tanken på jämställdhet mellan könen i den arbetarrörelse där männen alltid varit i fokus och alltid erövrat de ledande posterna.

Arbetarrörelsen kunde ståta med fyrtal i damer. En fyrklöver med Mona Sahlin som partiordförande. Wanja Lundby Wedin med LO:s ordförandeklubba, tillika ordförande för Europas mäktigaste sociala rörelse, Europafacket. Marita Ulvskog i rollen som partisekreterare och Margot Wallström som Sveriges ende EU-kommissionär. Anna Sjödin/Jytte Guteland kompletterade framgången genom att ta ledningen i ungdomsförbundet SSU.

Inom idrottens värld såg vi samtidigt samma jordbävning. Under de senaste åren är det kvinnor som hamnat i förgrunden som några av våra bästa idrottsmän (!). Carolina Klüft; Anja Pärson; Magdalena Forsberg; Annika Sörenstam och Kajsa Bergkvist är några av de namn som vunnit både guldmedaljer och våra hjärtan.

Men värre har det gått för arbetarrörelsens kvinnliga kvartett. Här har vi sett en politisk katastrof som i dag bekräftas av att (s) förlorat en kvarts miljon väljare i opinionen. Bittert nog tappar (s) mest bland lågutbildade kvinnor.

Säkert mumlas det bland en del män i rörelsen: ”Vad var det vi tänkte. När det verkligen blåser duger det inte med fruntimmer vid rodren”. Men de har i grunden fel. I en TV-debatt för en tid sedan tillät sig poeten Marco Birro att upprört slunga ur sig en frätande anklagelse mot socialdemokraterna: ”Ni har knullat makten en gång för mycket”. I samma debatt konstaterade Åsa Linderborg, en av våra friskaste vänsterröster, att socialdemokraterna inte gått emot den ”kontrarevolution mot välfärdssamhället som skett i Europa under de senaste trettio åren”.

Grundproblemet med rörelsens ”fyrtal i damer”. Det som gör att socialdemokratins damer blivit ”lankor” i stället för att ”ta hem potten” är att de på samma sätt som Göran Persson och hans föregångare har fortsatt ”att knulla makten”. Politiskt vägrar de att bryta med nyliberalismen och när det gäller löner, arvoden och pensionssystem lever de med samma korrupta vanor som sina manliga föregångare. Att Margon Wallström fortfarande uppfattas som lite ”populär i rörelsen” säger mest om hur dåligt media granskat hennes fanflykt från alla röda idéer ute i Europa. Mest har hon där om och om pladdrat om politisk ”transparens eller genomskinlighet” när det gäller EU. Samtidigt som hon försvarar denna odemokratiska regim, Lissabonfördraget med dess antifackliga program och bekämpat dem som kräver folkomröstning om denna de facto nya konstitution. När hon nu åker hem för gott i höst skiljer hon bara ut sig från de andra i eliten genom att ha kammat hem mest miljoner till den egna pensionen.

Vi måste se till att det utbredda missnöjet med Sahlin, Lundby-Wedin, Ulvskog och Wallström inte blir till en rekyl mot feminismen. I den nya, kämpande och demokratiska arbetarrörelse som måste byggas, cementerar vi från början jämställdheten mellan könen. Utan att för ett endaste ögonblick glömma att kampen för kvinnans rättigheter och jämställdhet inte fullt ut kan vinnas utan en fullständig omvälvning när det gäller samhällets ekonomiska system och våra sociala relationer i stort. I kampen för detta kan vi kanske också vinna förtroende hos de lågutbildade kvinnor som nu flyr den gamla arbetarrörelsens ledarskap.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, socialdemokratin, SAP, LO, feminism, Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,AB1,AB2,SD1,

Andra bloggare: Jinge,RodaMalmo,

Volvos

Vidriga

Varsel

Under många långa decennier satt budskapet om att ”Volvos Värde Varar” bra i munnen. Nu smakar rubriker som ”Volvos Vidriga Varsel” eller ”Volvo Varslar Värst” bättre. Det är bara Leif Johansson som kan fortsätta att se glad ut. Volvoaktiernas värde har ökat rejält.

AB Volvo delar sitt varumärke med amerikanska Volvo PV. Vi vet hur Ford har rattat personvagnarna rakt ut i öknen. Samtidigt som konsumenterna ville ha miljöbilar gav man sig ut i ett Safarirally med sin satsning på dyra och bensintörstiga stadsjeepar som naturligtvis körde fast i marknadens dyner och sandstormar. AB Volvo tävlar nu med Fords bossar i Detroit om att skita ner det egna varumärket.

När bildirektörerna i USA skulle ta sig till kongressförhören för att tigga om förmånliga miljardlån från staten – blev de utsatta för spott och spe från hela det amerikanska samhället. De var så enfaldiga att de valde att flyga från Detroit ner till Washington med sina exklusiva, svindyra jetflygplan. Smäleken blev så svår och genant att de vid nästa kongressutfrågning, fick hålla sig på jorden och bila ner till huvudstaden i företagets egna bilar.

Leif Johansson och de andra lackskorna i AB Volvos styrelse lever så högt upp i det blå att de inte lärde sig ett skvatt av denna PR-katastrof. Inte nog med att de under de senaste åren först har tömt det egna bolagets kassa på 35 miljarder i utdelning till lystna aktieägare – samtidigt som de lagt varsel efter varsel för de metallare i företaget som skapat alla dessa värden. Mitt i opinionsstormen mot alla bonussvinerier deklarerade de dessutom stolt att de nu gjort klart med ett generöst bonusprogram för flera hundra av de egna cheferna. Men trots brända fötter av all hånfull kritik och ett tillfälligt stopp för bonusfyrverkeriet valde man att ligga kvar med beställningen på två nya exklusiva privata jetflygplan till den hangar på Säve flygfält som de delar med Ericsson. Samtidigt som man spottade sina anställda rakt i ansiktet med ett nytt varsel. Ett vidrigt varsel som i dag fick ett fräscht svar av IF Metalls verkstadsklubb vid Umeverken:

Far och flyg!

Uppsägningar för somliga, nya privatjet för andra. Priset för Volvodirektörernas nya flygplan motsvarar att 2000 anställda kunde gå kvar med full lön och kompetensutvecklas för framtiden… Mitt i denna turbulens landar nyheten om att Volvo köpt två nya jetplan för direktörernas resor. Två helt nya plan fastän de tidigare två planen bara hade några år på nacken… Volvos ledning är bildligt och bokstavligt uppe och flyger i det blå. Det är så anmärkningsvärt att det är svårt att hitta ord för en kommentar.

En kommentar kan vara på sin plats. IF Metallklubben har gjort en snabb överslag om vad dessa två nya jetplan istället skulle kunna ge för positiva effekter för de anställda i produktionen. Pengarna som planen kostar skulle räcka till att dra tillbaka varsel och uppsägningar för 2000 metallare och betala lönerna för dessa under 1 års tid…

De två Falcon 7X som styrelsen beställt bara för att de inte orkar åka egen limousine från Hisingen till Landvetter i Göteborg tillhör de mest exklusiva affärsflygplanen på marknaden. Här ska nära en miljard av företagets pengar gå upp i rök…

Moderaternas Fredrik Reinfeldt är smart nog att utnyttja AB Volvos PR-mässiga kraschlandning till att motivera varför hans egen regering valt att bara se på när den svenska fordonsindustrin slutar att rulla:

– När företag som i många år gått med vinst gör aktieutdelningar och samtidigt ställer krav på att vi med skattemedel ska gå in och täcka kostnader för den löpande verksamheten, då går det inte ihop för mig. Då kan jag ha synpunkter på att man inte använt en del av de pengarna man delade ut, säger han syrligt.

Här får han in en hård spark på taskarna också på socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Den som träffas hårdast är mångårige ordförande för Volvo Verkstadsklubb, Olle Ludvigsson. Numer i skepnad som arbetarrörelsens ”fackliga dragplåster” i EU-valet där han är andre namn på partilistan. I ett val där han manar till ”nationell samling” och säger sig vilja inte bara representera facken utan också ”i Bryssel värna industrins intressen”.

Ludvigsson sitter på så många stolar samtidigt att han inte ens i spagat kan nå fram till alla på en gång. Som Verkstadsklubbens, alltså sina egna medlemmars representant i AB Volvos styrelse, röstade han för den senaste miljardrullningen till aktieägarna. Vid en liknande tur i Scanias styrelse röstade däremot  hans fackliga kollegor nej till en utdelning. Ludvigsson är dessutom en av arkitekterna bakom Metalls uppmärksammade lönesänkningsavtal. I förhandlingar med Ford lyckades han och Verkstadsklubben i Göteborg till en del förbättra det nationella ramavtal som slöts. Ett avtal som AB Volvo däremot vägrar att kopiera. ”Pengarna har gått till aktieutdelningar ” efter styrelsebeslut som välsignats av Ludvigsson. Han har helt enkelt blivit blåst av Leif Johansson som blott och bart tänker på att Värdet på Volvos aktier ska Vara.

Ludvigssons dilemma är detsamma som gäller för hela eliten i arbetarrörelsen. I retoriken angriper de girigheten hos de värsta kapitalisterna och kritiserar kortsiktigheten hos regeringen Reinfeldt. Men i verkligheten är de inte beredda till ett verkligt uppbrott från det liberala marknadssystem som håller på att bryta samman. Deras egna navelsträngar är en del av kapitalismens blodomlopp. Genom den avskyvärda praxis, som Metall tillämpar, så tillfaller exempelvis inte arvoden från de förtroendevaldas styrelseuppdrag i företagen de egna klubbkassorna. År efter år har exempelvis då Olle Ludvigsson inkasserat en månadslön som är dubbelt så stor som den som betalas ut till de medlemmar som valt honom. Ett system som i längden naturligtvis korrumperar även den bästa människan i världen…

I tidningen ”Aktuellt i Politiken” som är det socialdemokratiska partiets livorgan talar man om Olle Ludvigsson som ett ”fackligt dragplåster” i EU-valet. Men är han verkligen det? När han som på bilden här svidat om för ett av sina många styrelsesammanträden för AB Volvo har han snarast fungerat som ”en munkavle på medlemmarna”.

I EU-valet finns det däremot arbetarkandidater som står för en liten spirande facklig motståndsrörelse mot nyliberalismen. De finns på Arbetarinitiativets valsedel. Vill du veta mer. Klicka här: ARBETARINITIATIVET.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, fackligt, Volvo, SAAB, AB, Volvo, Umeå Verkstadsklubb, Olle Ludvigsson, IF Metall

I pressen:AB1,AB2,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN3,

Andra bloggare:RodaMalmo,Svensson,Alliansfritt Sverige,Jinge,Spanbinge,Proletärbella,Trotten,

Ett hjärta RÖTT,

Olivier Besancenot stöder kampen för jobben.

Den senaste tiden har franska arbetare tagit till allt mer radikala metoder för att försvara sig mot avsked och företagsnedläggningar. Vid flera företag har de tagit cheferna som gisslan och häromdagen slog de en polisstation sönder och samman efter att en domstol godkänt däcktillverkaren Continentals beslut att stänga en fabrik i norra Frankrike nästa år.

Regeringen Sarkozy försöker anklaga arbetarna för ”sabotage” och ”tagande av gisslan” som enligt fransk lag kan straffas med upp till 20 års fängelse. Men en stor majoritet av den franska befolkningen tycker inte att arbetarnas aktioner är överdrivna eller att de ska bestraffas.

Inför valet till Europaparlamentet kan de franska arbetarnas kampmetoder stimulera hela den europeiska arbetarklassen till en mer effektiv kamp mot den djupa kris som i dag hotar att slänga ut miljoner anställda i arbetslöshet. De nya avskeden vid Volvo AB visar att LOs taktik att sitta still i båten i hopp om att stormen ska mojna är dagdrömmeri.

Deklaration av Olivier Besancenot:

Sarkozy-Fillon förklarar krig mot samhället.

Arbetarnas kamp mot företagsnedläggningar och avsked ökar de sociala motsättningarna och de anställdas kamp radikaliseras som på Continental(däcktillverkare) och Molex(underleverantör till bilindustrin)

Premiärminister François Fillon födömmer arbetarnas aktioner, speciellt de vid Continental, samtidigt som han säger sig förstå de « anställdas desperation ». Han anklagar en minoritet för aktionerna på Continental och hyllar i förbigående den fackliga byråkratins medlare.

Regeringen använder mer generellt en social krigsretorik som fördömer arbetarnas val av aktioner i termer av «tagande av gisslan » och « sabotages ».

Dessa hycklande deklarationer, som än en gång syftar till att rättfärdiga förtrycket, ger sken av att inte se att det verkliga våldet är det som företagarna och regeringen utövar mot arbetarna när de tvingas betala räkningen för en kris de på intet sätt är ansvariga för.

Arbetarna som hotas av företagarnas åtgärder gör rätt i att använda alla metoder som står dem till buds. Deras aktioner är inte bara förståeliga de är också legitima och de förtjänar den arbetande befolkningens stöd.

NPA ger speciellt sitt stöd till de anställda vid Continental som inom kort kommer att demonstrera i Hanover vid aktieägarnas årsmöte.

Inför kaskaden av avsked är det mer än någonsin nödvändigt att ge ett största möjliga enhetliga stöd till den pågående kampen, hjälpa till att ena den för att mynna ut i en generalstrejk, enda möjligheten att tvinga företagarna och regeringen, som stöder dem, till reträtt.

Montreuil 22 april.

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SSD,Dagens Arbete,

Bloggar: Arbetarinitiativet,Svensson,Röda Malmö,Jinge,Trotten,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Volvo, Besancenot, Continental,

Bättre med en slowblogg

än en massa twitter…

22 april och vi har varit ute i stora världen under ett år.

Ett enkelt bokslut på märkesdagen ger en summa med 441 artiklar eller ”poster” av varierande längd. Under året har 62 000 unika besökare valt att klicka sig fram till våra sidor. Besök med många hejarop som uppmuntrat oss att fortsätta. Men vi har också fått blodad tand av en del bitska kommentarer. Debatt och polemik är en del av vår livslust.

Människors sätt att kommunicera med skriftspråk och bilder hänger naturligtvis ihop med de tekniska förutsättningar som finns till hands. Det är bokstavligen tusentals år mellan sumerernas kilskrift som formades på lertavlor och våra egna runristare som ”högg i sten” när de skulle meddela sig med omvärlden. De iriska munkarna tog år på sig för att skriva och måla sina ornamenterade bibliska texter på getskinnspergament. Först Johannes Gutenbergs integration av tidigare vunna färdigheter som lösa blytyper, tryckfärg och mekaniska tryckpressar möjliggjorde en första ”massproduktion” av böcker.

”Kättil och Björn de reste denna sten efter Torsten,
sin fader, Anund efter sin broder
och huskarlarna efter den rättvise(?), Kättilö efter sin make.
Bröderna voro    bland de bästa män
i landet    och ute i ledung
de höllo    sina huskarlar väl(?).
Han föll i strid    österut i Gårdarike,
ledungens hövding    av landsmän den bäste

Ända fram till artonhundratalets slut ville inte överheten heller att ”vanligt folk” skulle få lära sig att skriva och läsa. Det är inte förrän under nittonhundratalet som verklig massmedia får fäste i världen och då inte bara med den första populärpressen och slaskjournalistiken. Tidningar, flygblad, pamfletter, broschyrer och böcker blir vid sidan av den muntliga agitationen och propagandan helt avgörande kommunikationsmedel för den arbetarklass ”som träder fram i ljuset” genom allmänbildning, ideologisk skolning och kulturell bildning. Så sent som på 1950-talet hade exempelvis Arbetartidningen i Göteborg, utgiven av Sveriges Kommunistiska Parti ( (dessvärre helt genomsyrat av en stalinistisk tradition), en prenumererad daglig upplaga på 12 000 exemplar. Vid en tid när Göteborgs befolkning inte räknades till mer än 300 000 innevånare.

Som vi vet har bilden helt förändrats under nittonhundratalets fyra sista decennier. Först med televisionen och sedan med Internet och mobiltelefonin. Under det tjugonde seklets snart första decennium har våra kommunikationsmöjligheter med ord, ljud och bilder revolutionerats. När exempelvis någon av SVT:s eller TV4:s utrikeskorrar visar sig ”live” i rutan med kameran fastlåst på den egna nunan och berättar om vad som ”verkligen händer” i det ena eller andra landet har vi själva en möjlighet att veta långt mer, långt tidigare, via nätet eller en parabol. Paradoxalt nog kommer dessa korrar i stället till sin rätt när de får göra speciella längre reportage.

Bloggen är ett av dessa format som skapats. Här finns en mängd möjligheter. Den kan se ut nära nog hur som helst och användarna hittar ständigt på nya möjligheter. Den kan bestå av korta, karga små personliga dagbokstexter. Eller av generösa bildkavalkader med matrecept, kläder, resor eller – folks sexliv. Den kan likna traditionella hemsidor eller ges mer udda format. Den kan integrera musik och rörliga bilder. En del bloggare är helt opolitiska. Eller åtminstone skenbart opolitiska. Andra har som vi en politisk udd i det mesta av det material som läggs ut. Många bloggare bladdrar på om allt mellan himmel och jord med mycket grunda kommentarer. De jagar läsare och uppmärksamhet – och reklampengar – på samma sätt som kvällspressen. ”Aldrig har så många skrivit så mycket för så få”, som serietecknaren Sture Hegerfors valt att formulera sin kritik. Men egentligen spelar detta inte så stor roll. Bloggen ger var och en som vill en egen möjlighet att skriva vad man vill – när man vill – till den som vill läsa. Därför kan folk också få blogga om det de vill. I detta ligger en fantastisk frihet. En frihet som vi dessutom säkert kommer att få försvara mot många försök till statlig censur.

Vi har medvetet valt att ha en ganska lugn andhämtning när det gäller våra utlägg av nya poster. Självklart försöker också vi att vinna uppmärksamhet och nya läsare. Självklart använder också vi oss av den möjlighet till omedelbara reaktioner och kommentarer som finns. Men vi försöker undvika alltför många ”dagssländor” utan tar oss i stället lite mer tid för analys och reflektion. Ibland blir det en balansgång. Materialet får heller inte bli för anspråksfullt eller tillkrånglat.

Mikrobloggen eller Twitter är ett nytt tillskott när det gäller kommunikation. Här skriver man med högst 140 tecken (två vanliga rader på en A4 ). Du skriver till prenumeranter via webben, sms, eller e-post. Dessutom kan man koppla ihop tjänsten med Facebook. För den som inte kan skriva eller läsa hela två rader finns nu dessutom en tjänst som heter Flutter. Då kör du med bara 26 tecken och kopplar det till din Iphone. Där hjälper sedan telefonens GPS dig att knappa in de få orden. Den kommer med förslag på vad du kan ”fluttra”. Exemeplvis: ”Är på toa” eller ”ute och handlar”. På Nanoblogg.se roar man sig med ett ord per inlägg.

Dessa nya tekniker kan kanske fungera som komplement till vanlig telefon. Bra för människor som har svårt med hörseln. Men som offentliga format känns det värre än att gå tillbaka till runstenarna. De högg in sina budskap med eftertanke och valde väl sina ord. Twitter betyder kvittra på engelska. Men har också betydelsen bladder och pladder och det blir nog mest det vi får se…

Nej, det är bättre med en slowblogg än med en twitter. Nog är det bättre med ett långkok med kalvlägg på italienska, en ossobuco, eller en svensk fläsklägg med rotmos, än hastig hamburgare på stan?

Läs även andra bloggares åsikter om Media, bloggar, twitter, flutter, ekonomi, politik

Däckarbetare tvärbromsar.

I går utspelades scener i fransk tv som visar hur hårt det sociala klimatet är i landet. Omkring 300 arbetare från däcktillverkaren Continental hade samlats utanför prefekturen i Compiègne i norra Franrike. De väntade på ett domstolsutslag. Fabrikens 1 120 anställda hade krävt att Continentals beslut att lägga ned produktionen i Clairoix år 2010 skulle upphävas. Det fanns hopp om ett bra beslut. Men plötsligt exploderade situationen. De närvarande fick veta att domstolen helt gått på Contionentals linje. Inom tio minuter fanns det ingen prefektur kvar. I ett kollektivt raseriutbrott slog de 300 närvarande arbetarna lokalens inredning, bord , stolar och datorer, i småbitar. Allt inför France2s tv-kameror.

Däcken brinner utanför Continentals fabrik.

Sedan följde en helt otrolig intervju med en facklig ledare , Xavier Mathieu (CGT), där kanalens nyhetsankare David Pujadas, med bekymrad min frågade om arbetarna inte ångrade sig djupt efter det « grova våld » som använts. Svaret kom blixtsnabbt och ställde helt det rutinerade ankaret.

-Nej men stopp nu. Skämtar Ni? (alltid Ni i Frankrike mellan personer som inte är nära vänner). Några bord och stolar och ett par trasiga datorer vad är det ? Våldet står Continental för som vill ställa hundratals familjer på gatan, svarade CGT-ledaren.

Att de inte ångrade sig bevisade de anställda när Continentals receptionsrum något senare följde samma öde som prefekturens stolar och bord. I dag avbröt fabriksledningen den lilla produktion som ännu pågår under förevändning att « det finns risk för våld ».

Striden på Continental är bara en i mängden av bittra konfrontationer som sker dagligen på franska arbetsplatser och på universiteten.

En kampmetod som blivit all vanligare den senaste tiden är att ta företagsledare som gisslan under en eller flera dagar. Chefer vid Sony, 3M, Scapa och Caterpillar, företag som beslutat om nedläggningar, är de senaste i raden som hindrats från att lämna sina kontor och fått nöja sig med en madrass på golvet i en eller flera nätter.

Toyotas fabrik i Valenciennes blockerades av de anställda sedan företaget vägrat betala ut full lön till anställda som tvingas till teknisk arbetslöshet. De anställda krävde 100% ersättning. I förrgår avbröts blockade sedan företaget gått med på 90-procentig ersättning och åtagit sig att dra tillbaka alla polisanmälningar för blockadeåtgärderna.

Anställda vid el- och gasföretaget ERDF-GRDF anklagas av regeringen för « sabotage » sedan de skurit av elförsörjningen till vissa administrationsbyggnader, köpcentra och fabriker och samtidigt släppt fram el och gas till privatpersoner som ligger efter med räkningar.

Att ta gisslan kan enligt fransk lag ge upp till 20 års fängelse och max 5 år om gisslan hålls mindre än fem dagar. Hittills har ingen arbetare åtalats och inget företag gjort en polisanmälan. Vilket säger oss en del om lag och makt. Att upprätthålla lagen är ingen abstraktion utan en funktion av styrkeföhållandena i samhället och en bedömning av riskerna med åtal. Just nu är det uppenbart att regeringen inte vill ta risken att ställa arbetare inför rätta där de kan dömas upp till 20 års fängelse.

Fru Justitia har ingen ögonbindel. Hon överväger noga vad som tjänar de styrandes tillfälliga intressen. Vilket inte hindrar att arbetare i ett senare skede kan komma att åklagas för tagande av gisslan.

I media: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, CGT, Continental, Sony, Toyota, Caterpilar, Strejker,

Ska Volvo till

SKROTEN?

I går gick Volvo PV:s och SAAB:s åtta främsta fackliga ledare gemensamt ut med en kravlista riktad till regeringen. Främsta önskemålet och det man valde att slå på trumman för var en rejäl skrotningspremie för gamla bilar på 15 000 kronor. Dessutom krävde de ett extra avdrag för tjänstebilar, skattelättnader för personalrabatterna vid bilköp samt längre skattebefrielse för miljöbilar.

Visst står många bilvrak och rostar i skogen. Här står resterna av det som en gång

var en en flådig Volvo. På en avtagsväg där jag brukar promenera med min hund Freja.

Det kunde ha varit en dålig fars. I sig är det naturligtvis en bra sak med skrotpremier och detta krav kunde haft en plats i någon sidoficka på bagaget vid uppvaktningen av Näringsdepartementets Jöran Hägglund. I dag står många bilvrak och rostar i skogen. Andra rullar fortfarande, är en fara för både förare och passagerare, spottar dessutom ut helt onödiga avgaser och borde bytas ut med en gång. Men att sätta detta krav i centrum, för en viktig gemensam facklig uppmarsch från IF Metall, Unionen, Ledarna och Akademikerna, när det gäller den svenska fordonsindustrins framtid, det vittnar bara om en facklig tragedi.

Detta därför att så många människor berörs. Precis som de åtta fackliga ledarna understryker handlar det direkt om 140 000 jobb. Försvinner de från arbetsmarknaden är logiken obönhörlig. Den oerhörda förlust av konsumtionskraft och skatteintäkter som detta innebär raderar ut minst lika många arbeten i service, handel och offentlig sektor. Redan i dag är 25 000 jobb inom fordonssektorn borta eller på väg bort. En nergång som snabbt sprider sig som ringar på vattnet till alla andra näringar.

Att fordonsindustrin kört in i väggen handlar egentligen inte främst om en kollaps för den globala kapitalismens finansiella system. I grunden har länge ruvat en klassisk överproduktionskris. Bara i Europa finns det en kapacitet för att bygga uppåt tjugo miljoner personbilar om året – samtidigt som behovet– i ett stabiliserat marknadsläge – ligger kring 13 miljoner fordon. Åren med bensinen som ett enkelt och billigt drivmedel är dessutom förbi. Dels sinar den för att till sist ta slut. Vid minsta uppgång i ekonomin kommer nya våldsamma prishöjningar. Dels är alla fossila bränslen en klimatfara. Alltsedan sjuttiotalets början har vi också sett en större nedåtgående våg i framförallt de mättade marknadernas ekonomier. Det blir helt enkelt svårare för kapitalisterna att ta hem vinster i traditionell industriproduktion. Ett bekymmer de tillfälligt lyckades skjuta framför sig genom att flytta pengar till IT-revolutionen eller till den spekulativa bostadsmarknaden. Uppskov som nu är havererade.

Här ler Leif Johansson glatt när han med hjälp från verkstadsklubbens Olle Ludvigsson

lyckades sälja av Volvo PV till Ford för en bra peng. Säkert hade han med sig denna

agenda från Wallenbergsfären där han uppfostrats mycket nära familjens innersta kärna.

Fordonsindustrins chocktillstånd går inte att lösa med tillfälliga skrotningspremier eller rabatter. På sin höjd kan dessa ge de svårt skadade personvagnstillverkarna lite svalka och en stunds andhämtning, inte mer. Det är därför Näringsdepartementets Jöran Hägglund är helt kallsinnig till fackens förslag. Hans chef och vår vice statsminister Maud Olofsson regerar sitt fögderi framförallt på uppdrag av de stora kapitalgrupper – främst Wallenbergs Investor – som flyttat sina tillgångar bort från fordonsindustrin. De vill inte att deras regering ska ”kasta goda pengar i sjön”. Men tar gärna emot skattemiljarder exempelvis till produktionen av krigsflygplanet JAS. Att stora delar av Sverige lever under hotet av en hänsynslös avindustrialisering bekymrar dem inte ett skvatt. Massarbetslöshet ser de som något av godo – eftersom denna effektivt håller nere både löner och sjukfrånvaro samt slår undan benen för alla anställda som försöker resa skyddsfrågor eller fackliga krav…

Att bilindustrin är inne i en bråddjup kris bekräftas nu också av allt starkare rykten om att SAAB:s ägare General Motors (GM) verkar bottna först med en konkurs. I Financial Times höjs gälla varningsrop om faran med detta. På samma sätt som konkursen för Lehman Brothers var en ödeshändelse för finansindustrin kan ett sönderfall av GM bli till en katastrof för tillverkningsindustrin, menar exempelvis Malcom McKenzie från rekonstruktionsfirman Alvarez&Marsal. Deutsche Banks chefsekonom Joseph LaVorgna säger att politikerna inte får underskatta ett GM i putten på samma sätt som de gjorde med Lehmans. I Financial Times sägs vidare att GM tycks vara berett att skänka bort europeiska Opel/Vauxhall – liksom SAAB. De mindre summor man begär vid en överlåtelse skulle direkt bollas tillbaka i form av ett aktieinnehav.

Både Changan, Geely och Dong lär ha siktats vid Vinga…

Förr i tiden skrämdes vi upp med hotet om den ”Gula faran”. Horder av mongoler eller kineser skulle välla in över gränserna, plundra och våldta vårt land. Nu hoppas många i stället på att kapitalstarka indiska eller kinesiska företag ska ta över både SAAB och Volvo PV. En del fackliga ledare kramar händerna förtjust och tittar längtansfullt österut. Både kinesiska Changan, Geely och Dong lär ha siktats vid Vinga utanför Volvo PV:s Hisingen. Men varje sådant övertag eller uppköp, oavsett var ägarna har för färg eller var de hör hemma i geografin, kommer säkert mest att handla om att köpa varumärken och kunskaper, mindre om att utveckla produktionen i Sverige.

Regeringen Reinfeldt har vunnit opinionen när det gäller den svenska fordonsindustrin. Detta därför att fackföreningsrörelsen och socialdemokratin helt och hållet accepterat nyliberalismen och med den tanken att Volvo PV och SAAB måste drivas som affärsrörelser. Allt eventuellt statligt engagemang ska vara kortsiktigt. I det långa loppet måste däremot företagen vara framgångsrika och vinstrika tillverkare på en global marknad. Med den globala arbetsdelning som kapitalismen upprättat är detta mest fantasier. De flesta svenskar vet att SAAB aldrig var en särskilt ”bra affär”. Det var därför Wallenberg drog sig ur redan i början på nittiotalet. Volvo PV har en annan historia. Med stundtals ”mycket goda rekordår” bakom sig. Men Ford vill nu bara borsta av sig företaget och som en liten skuta på ett stormande hav är det svårt att se hur Volvo åter ska kunna få sikte på fast land och där börja räkna hem nya rekordvinster.

Det är mot denna dramatiska bakgrund vi måste se det som en tragedi med den gemensamma fackliga uppmarsch, med skrotpremien som främsta krav, som nu kom till stånd inför arbetarrörelsens I maj. Dels för att den bara sker på Dagens Nyheters debattsida. I stället för att komma som en stormande politisk strejk över hela landet. Dels för att kraven bara är futtiga bagateller i förhållande till krisens orsaker.

Stefan Löven, Metalls ordförande, och Paul Åkerlund, ordförande för SAAB:s verkstadsklubb

förvandlade demonstrationen i det vintriga Trollhättan till en partimanifestation för social-

demokratin och den nyliberala regering man vill bilda nästa val tillsammans med borgarna

i Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Den fråga vi måste ställa är i stället följande: Måste vi rätta oss efter marknadens logik? Måste produktionen av personbilar gå med vinst. Varför kan inte denna näring fungera som skolan eller våra stora sjukhus? Kan vi inte bryta med kapitalismens grymma, omänskliga ekonomiska ”lagar”? Javisst kan vi det. En socialisering av fordonsindustrin borde vara en självklarhet som ett framgångsrecept när det gäller hur kapitalismens kris kan brytas. Både Volvo PV och SAAB måste socialiseras. Konfiskeras eller köpas till en billig penning. Samhällsnyttan är här viktigare än aktieägarnas intressen. Samma sak måste gälla för alla större transportsystem. För att klara en verklig socialisering krävs också att alla krediter hamnar under samhälleligt ägande och att makten över våra svindlande banker därmed kan bli demokratisk. Med arbetar- och tjänstemannakontroll i företag och banker får vi en dynamisk maktfördelning och balans mellan anställda och folkvalda där vi kan utveckla fordonsindustrin i stället för att som nu få se hur arbete och kunskaper från generationer av arbetare och tjänstemän ödeläggs vecka, för vecka.

Men kan vi verkligen fortsätta med att hålla i gång vår fordonsindustri frågar kanske en del människor som ser även en begränsad bilism som ett hot mot miljön. Borde vi inte för gott skrota all biltillverkning. Men även här är svaret lika självklart. Inte ens en aldrig så väl utbyggd kollektivtrafik kan ersätta dagens bilism. Vårt land har många stora vidder och där ryms många glesbygder. Mer än fyra miljoner människor bor utanför de större tätorterna. Det kommer att krävas personliga transportmöjligheter även med de mest kompletta och förstklassiga gemensamma transportsystem. Det finns också miljoner äldre och sjuka som kräver stöd i form av personliga transporter. Mängder med servicefunktioner kräver små eller mellanstora fordon.

Det krävs också en fortsatt fordonsproduktion för att hålla hela Sverige levande i väntan på de alternativ som vi kan börja bygga. Kalla det för en övergångslösning. Där vi – efter demokratiska beslut – samtidigt använder alla våra befintliga och tillkommande resurser för att skyndsamt utveckla framtidens koldioxidfria transportsystem – vilka även måste innefatta en hel del personbilar. En produktion där alla komponenter ska vara uthålliga och kunna återanvändas. En produktion med värdiga arbetsförhållanden och korta arbetstider. Stannar vi monteringsbanden klipper vi sönder hela kedjan av producenter. Företag försvinner över en natt. Människor skingras och kunskaper går om intet. Alternativen i dag och i morgon vore då att bara acceptera kapitalismens globala arbetsdelning. Säger man i dag nej till fortsatt produktion av personbilar i Sverige – säger man samtidigt ja till ett väldigt slöseri med världens resurser. Varför ska bilar byggas i Asien bara för att skeppas till oss? När vi själva har energin, malmen, tillverkningsindustrin och de kunskaper som krävs för en fortsatt produktion. Om än med en helt ny färdriktning?

Detta systemskifte. Denna totala förändring av vårt ekonomiska system och vårt sätt att arbeta är i sak en förhållandevis enkel historia. Det svåraste är den väldiga omvälvning som krävs när det gäller vårt sätt att tänka. En omvälvning som kräver en återfödsel av en kämpande arbetarrörelse med ett eller flera politiska partier som kan kan erövra människors förtroende för ett antikapitalistiskt övergångsprogram. För en regering som kastar loss från kapitalismen med kurs mot demokratiska socialistiska lösningar.

Systemskiftet kräver en omvälvning av vårt sätt att tänka. När saven frusit till

is i den gamla arbetarrörelsen måste något nytt börja att spira.  Det är därför

Arbetarinitiativet har bildats.

Det är därför Arbetarinitiativet bildats inför EU-valet den 7:e juni. Det har bildats av människor som vill bjuda motstånd mot borgerlighetens och den gamla arbetarrörelsens krislösningar när det gäller den kapitalism som nu ruttnar ihop som gammalt köksavfall. På dess valsedel finns kandidater både från fordonsindustrin och från de senaste årens arbetarprotester. Både från gruvstrejken i norr 2007 och från vinterns sopstrejk i Stockholm.Vi kan ta socialdemokratins andra namn i det kommande EU-valet, Olle Ludvigsson som under åratal varit ordförande för Volvos anrika Verkstadsklubb i Göteborg. Vad ska han driva i valet? Han säger sig vilja tillvarata de fackliga medlemmarnas och industrins (?) intressen nere i Bryssel. Hur då? Med mera skrotpremier? Genom ett fortsatt försvar för Lissabonfördraget och EU:s konstitution vars grundstomme är det liberala marknadsystem som nu bryter ihop? Eller ta LO:s Wanja Lundby-Wedin som uppenbart i sin roll som ordförande för EU-facket valt att demobilisera och skingra all systemkritik och allt verkligt motstånd.

Arbetarinitiativet är inte EU-kritiskt. Arbetarinitiativet vill inte heller reformera EU. Arbetarinitiativet vill kort och gott bekämpa EU och ersätta denna kapitalets egen inglasade högborg med ett gemensamt folkvalt styre för de gemensamma antikapitalistiska lösningar som krävs när det gäller produktion, transporter, energi och miljö. Ett folkens Europa fritt från klassförtryck. Fordonsindustrin är ett av de viktiga områden där det krävs ett sådant europeiskt samarbete. Gemensamt kan vi revolutionera transportsystemen i Europa. Redan i dag är SAAB djupt integrerat med det Opel/Vauxhall som GM vill göra sig av med. Vad är då naturligare än att kämpa för en socialisering tillsammans med tyska IG Metall och den brittiska fackföreningsrörelsen. En tanke som aldrig ens skulle kunna dyka upp i Ludvigssons eller Lundby-Wedins skallar. De tänker mest på sina egna pensioner och ser varje verklig proteströrelse mot systemet som något som katten släpat in i finrummen.

Vill du läsa mer om Arbetarinitiativet. Kanske aktivera dig? Då klickar du här:

ARBETARINITIATIVET

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo, SAAB, VolvoPV, skrotpremier, Metall, IF Metall, socialdemokratin, Arbetarinitiativet

I pressen: DN1, DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,SVD1.SVD2,SD1,SD2,

Tiotusentals gazabor ännu hemlösa.

Det har nu gått tre månader sedan Israels blodiga attack mot befolkningen i Gaza. I strid mot all internationell rätt håller Israel gränsen mot Gaza stängd och släpper inte in ett gramm cement och annat byggmaterial som behövs för att reparera hus och bygga nytt där israeliska bulldozers drog fram.

Häromdagen varnade en koalition av internationella hjälporganisationer för att tiotusentals gazabor saknar tak över huvudet och tillgång till rinnande driksvatten och avlopp.

-Gazas industri, inklusive den agrara sektorn, har nästan helt kollapsat och återuppbyggnad är just nu en omöjlig uppgift. Gazas ekonomi som redan var allvarligt försvagad av månaders blockad förstördes av operationen « gjutet bly ». Det saknar mening att hindra vanliga medborgare från att tjäna sitt levebröd och underhålla sina familjer. Gränsen måste öppnas nu så att handeln kan återupptas. Om inte , kan inte Gazas befolkning återhämta sig, säger Martha Myers för koalitionen som bland annat består av Oxfam International, CARE West Bank and Gaza, War Child Holland och Medical Aid for Palastinians –UK.

Israels vägran att släppa in cement och armeringsjärn hindrar all återuppbyggnad av de hus som raserades. Just nu lämnar det 140 000 personer hemlösa med i bästa fall ett tält att sova i.

-Inga framsteg har gjorts för att släppa fram byggmaterial så att folk kan ta tag i situationen. Det är helt enkelt oacceptabelt. Världens ledare måste vidta praktiska åtgärder för att öppna gränpassagerna…Små rännilar av mat och medicin är inte nog, säger John Prideaux från Oxfam GB.

Koalitionens rop på hjälp är viktig och all press på världens politiska ledare kan bidra till att försvåra Israels försök att driva Gazas befolkning till nattsvart desperation.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,DN4,DN5,SVD2,SVD3,AB1,SVD4,

Bloggar: Röda Malmö,Spånbingen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Gaza, Oxfam, CARE, Blockad, Palestina

Doktor Mengeles arvingar

Snöbollen är i rullning. Avslöjandena kring CIAs tortyr av fångar under perioden 2002 –2006 faller allt tätare i amerikanska media. Barack Obama säger att det tjänar inget till att spendera energi och tid på att peka ut ansvariga och att CIA bara följde order från högre ort. Likt Watergateaffären startar krisen kring CIAs tortyr i liten skala och ingen tung politiker har ännu krävt huvuden på ett fat. Men när inflytelserika tidningar som Washington Post och New York Times dagligen avslöjar nya detaljer i de fyra dokument som Justitiedepartmentet släppt finns det ingen som kan garantera att inte « affären » växer alla över huvudet.

I går visade Washington Post att doktor Mengele har avkommor i den amerikanska läkarkåren.

När Abu Zubaida sommaren 2002 fångades kallade CIA in en psykolog för att bistå vid de lite « hårdare förhör » som väntade honom.

-Under de intensiva veckor som följde var det psykologen som spelade den mest aktiva rollen, skriver tidningen och fortsätter.

-Enligt de papper som Justitiedepartmentet släppt gav psykologen idéer, praktiska råd och även legala ursäkter för förhörsmetoder som skulle knäcka Abu Zubaida fysiskt och mentalt. Extrem sömnstörning, waterboarding, insekter som ingjöt skräck,- allt bedömdes acceptabelt delvis beroende på att psykologen sa det.

I dagens ledare skriver New York Times: – Justitiedepartementets memorandan är inte ärliga försök att sätta lagliga gränser för förhörsmetoder, vilket var författarnas yrkesmässiga uppgift. De skrevs för att ge laglig immunitet för handlingar som var klart olagliga, omoraliska och i strid med vårt lands mest grundläggande värderingar.

Namnen på de läkare och psykologer som deltog i många förhör under perioden finns inte med i de släppta dokumenten. De har censurerats bort. Men trycket ökar nu från läkarkåren och psykologförbundet för att namnen på de som deltagit i tortyr av fångar ska offentliggöras och att de för alltid ska uteslutas från att utöva sina yrken.

Barack Obamas uttalande i affären visar att han hoppas att den ska självdö. Han bedrar sig troligen grovt. Inom snar framtid kommer det att visa sig om grova brott mot lagen och mänskliga rättigheter kan begås bara för att högre instans ger order. –Vi bara lydde order, är en visa som hörts förr.

I media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, USA, CIA, Tortyr, Obama,

Var och en för sig.

Inför de 20 statschefernas möte i London fylldes media av förhoppningar om en gemensam krisplan som ska dra världsekonomin ur den djupa avgrund som öppnat sig under våra fötter.

Resultatet av G-20 blev allt annat än samordning. I stället visade mötet att var regering för sig drar i ett hörn av täcket för att skyla sig bäst den kan. Vad G-20 högtidligt presenterade som en gemensam krisplan var i själva verket bara en addition av nationella stödåtgärder utan internationell samordning. Familjefotot efter mötet var bara ett spel för galleriet. Knivarna bakom ryggen syns inte men de är skarpslipade.

Vad händer med krispaketen ?
I pressen har storleken på Barack Obamas räddnings- och stimulanspaket ställts i kontrast till de mer modesta insatserna i EU. Men Obamas aktivism visar i första hand upp det grundläggande problemet med hans politik- rädslan att trampa på kapitalets ömmande tår och skräcken för allt som kan lukta « socialism ». Pengar har östs över de banker som är huvudansvariga för krisen i syfte att rädda dem undan bankrutt. Politiker och allmänheten har höjt ramaskrin över de giriga bankirernas enorma bonusar och gyllene pensionsavtal. Alla möjliga metoder för att städa upp i röran har beaktats men inte för en sekund har Obamas administration funderat på den enda verkliga lösningen på finanskrisen- en fullständig nationalisering av hela bank- och försäkringsväsendet. Inte bara för en kort period så att skattebetalarna kan ta hand om finansvärldens skulder och lämna vinsterna till de privata ägarna. Det måste bli ett slut på krona-vinner-jag-klave-förlorar-du-politiken om dagens kris inte ska bli bara en i raden av kommande finanskatastrofer där de rika tar hand om vinsterna och den arbetande befolkningen förlusterna.

Blir det femtio år till?

Krisen har här i Europa visat upp EU-byggets bräcklighet. Klara sprickor har uppenbarat sig i murverket. Krisen visar att den europeiska kapitalistklassen i första hand består av sina nationella delar. EU saknar allt som kan liknas vid en ekonomisk politik. Varje regering drar åt sitt håll och kalkylerar hur den ska kunna åka snålskjuts på grannens krispaket. Det förklarar Borgs och Reinfeldts minst sagt minimala försök att stimulera ekonomin och hindra massarbetslösheten. Sveriges ekonomi är och har alltid varit starkt beroende av sin exportindustri. Alliansregeringen hoppas helt enkelt att krispaketen i USA, Tyskland, Frankrike och andra industriländer ska kickstarta svensk exportindustri som i sin tur ska dra moder Svea upp ur kvicksanden. Det är en riskabelt spel som kan kosta den svenska arbetarklassen stora mödor. För under tiden faller delar av det svenska näringslivet fritt.

Krisen visar också att EU-byggets ideologiska grund inte står emot den hårda verkligheten. I åratal har Bryssel förklarat att Maastrichtfördraget var en orubblig järnlag. Den som vågade sig att ha ett budgetunderskott på mer än tre procent av BNP spikades upp på väggen till beskådan och belades med straffavgifter. Nu ligger Maastricht i ruiner och Bryssel har inget att säga. Ingen lyssnar längre till mantran om budgetunderskott och statsskulder.

Ingen vet hur dagens kris ska utvecklas och när den är över. Men oavsett utgången kan vi säga att EU står inför ett avgörande vägskäl. Endera tar den europeiska kapitalistklassens nationella krafter över och då spricker unionen i sin nuvarande form. Den saknar i dag en ekonomisk politik, den saknar en valutapolitik trots den gemensamma valutan och den saknar en gemensam politisk ledning. Om EU spricker upp i sina fogar är det inget som kommer att gynna den arbetande befolkningen. För det kommer att ske under former där de enskilda nationella krafterna med alla medel kommer att gynna den egna industrin och det kommer att ske via hårda slag mot de existerande sociala skyddsnät som ännu finns i många EU-länder.

Alternativet är att Bryssel blir den överstatliga enhet som många multinationella krafter strävar efter och förses med de maktmedel som en verklig regering håller sig med. För den arbetande befolkningen blir det ur askan i elden. Lyckas det europeiska kapitalet att enas om en gemensam politisk maktstruktur kommer också de sociala landvinningarna att nivelleras nedåt till den minsta gemensamma nämnaren inom unionen.

Inför valet till europaparlamentet i juni måste därför ett klart antikapitalistiskt alternativ ställas. Ett alternativ som inte tar den fria marknadsdogmen som sin utgångspunkt. Det alternativet vare sig kan eller vill sossarna erbjuda. I dag finns bara en kraft som står på en politisk plattform till försvar av Europas arbetande människor och det är den antikapitalistiska enhet som säger att ett annat Europa är möjligt och som här i Sverige går under beteckningen ArbetarInitiativet.

Läs mera här: http://arbetarinitiativet.se/

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,Dagens Arbete,ETC,

Bloggar: Spånbingen,Arbetarinitiativet,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, USA, Kris, Maastricht, Borg, Reinfeldt, Obama, Välfärd,

CIA torterade fångar –inga åtal säger Barack Obama.

I går eftermiddag presenterade det amerikanska justitiedepartementet en detaljerad undersökning av vilka förhörsmetoder CIA använt sedan den 11 september och vilka lagliga texter och beslut som gav CIA rätten att använda bland annat tortyrmetoden « waterboarding », en sorts skendränkning.

Amerikansk press redogör upprört om de förhörsmetoder som bushadministrationen tillät CIA att använda och hur rättssystemet användes av allmänne åklagaren och justitieministern för att kringå internationella lagar om hur fångar ska behandlas.

När den japanska krigsmakten kapitulerade 1945 så dömdes flera höga officerare för att bland annat ha använt « waterboarding » och de straffades för tortyr. Mellan 2002 och 2005 använde CIA samma metod och ingen har hittills dömts för tortyr. I flera lagliga utlåtanden förklarade justitieministern tvärtom att waterboarding inte skulle betraktas som tortyr. Vid sidan av waterboarding anger gårdagens rapport hela listan av « hård behandling » och tortyr som användes av CIA på order av USAs högsta politiska och juridiska instanser.

Vad kommer då att ske med de som beordrade tortyr och de som torterade ? Barack Obama svarade redan i går på den frågan.

-Det är ett mörkt och smärtsamt kapitel i vår historia, sa presidenten och fördömde tortyr av fångar och lovade att det aldrig mer kommer att ske.

Gott. Då är det bara att vänta på åtalen mot de skyldiga ?

-Det finns inget att vinna med att spendera tid och energi på att peka ut ansvariga för det förgångna, sa dock Obama. Krigsförbrytarna går fria. Ingen ska störas och anklagas för tortyr och brott mot de mänskliga rättigheterna. Det säger allt om vad som väntar i framtiden. Varje president gör som han vill. Lagen kan sättas åt sidan på det grövsta. Se inte bakåt. Glömma och förlåta.

I media:DN1,SVD1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, USA, Obama, Tortyr, Bush, CIA