När ”public service”

blir till statlig censur

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Israel, Palestina, Mellanöstern, BBC, Media, Journalistförbundet

I pressen: DN1,DN2,

Bloggare: Spånbingen,Svensson,

Åter i Bryssel

Hej alla läsare som tagit sig helskinnade genom Påskens frosserier i ägg, sill och godis. Nu är både Göte, efter tjällossningen, och jag, efter besök i ett snöigt Timrå, tillbaka vid tangenterna. Hoppas ni inte tröttnat på vår blogg under de veckor den lyst –stängt för semester.

Sista april brinner den upp–eller ner.

I går hoppade jag två månader framåt i tiden. Från ett Timrå med djup snö och ogenomtränglig dimma till ett Bryssel där jag möttes av 21°C och blommande syrener och kastanjeträd. I början av juni gör jag ett tvåmånadershopp åt andra hållet. Tillbaka till Timrå med just nyutslagna syrener. Inte så illa. Syrener tål att ses under mer än en blommning.

Nåväl, nog om naturens gång. Nu är det politik det kommer att handla om. Vi går mot ett val av europaparlamentet. Ett val som mer än hälften av vår befolkning inte bryr sig om eller ens vet att det ska hållas. Det känns avlägset och de flesta tycker nog att det inte finns något man kan påverka med sin röst. Det är ju också så så länge som en majoritet resonerar på det sättet. Då kan de välbetalda politikerna och byråkraterna i Bryssel driva sin marknadsvänliga agenda obehindrat.

Därför är det viktigt att bry sig. I det här valet kommer det dessutom att finnas ett alternativ till regeringsalliansens 100%-iga uppslutning bakom den gemensamma marknadens angrepp på alla välfärdsinrättningar, och ett alternativ till s-mp-v-oppositionens 98%iga stöd till samma agenda. Alternativet är litet men ändå naggande gott. För det blir det enda antikapitalistiska alternativet du kan rösta på den 7 juli.

Här på vår blogg kommer du att kunna följa valupptakten både på hemmaplan och ute i Europa där politiska fränder också erbjuder ett antikapitalistiskt alternativ- ett alternativ 100% till vänster .

Rösta på ArbetarInitiativet den 7 juni.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU-val, Alliansen, Oppositionen, ArbetarInitiativet

Återkomsten…

Våren är nyckfull som vinden. Ibland blir saven till is.

Men ljuset och värmen är obändiga. Vårens återkomst, när naturen blir nyförälskad, är för mig som de första dagarna av barndomens evigt långa sommarlov.

I år väntade jag dessutom på att mitt bredband skulle komma tillbaka. Tjällossningen hade knäckt den tunna glasfiberkabeln i sin brandgula plastslang. På håll har några vänner uppe i Umeå muttrat något om att de minsann aldrig har den typen av problem med sina bredband – trots en farlig massa tjäle. Men grundfelet hos oss var grundarbetet. När fibrerna blåstes in i slangen förra hösten hade denna först fått ligga helt öppen i kabeltrumman, trots ihärdiga regn. Glasfibrerna är starka på längden, men är sköra just som glas om de bryts på tvären. Nu blev de inneslutna i vatten – som med årets förhållandevis hårda vinter blev till is. Slangen expanderade och bockades av tjälen – för att sedan plattas till av tunga traktortransporter.

Men både våren och bredbandet dröjde med sin återkomst. Flera gånger var grävskoparna ute och provgrävde några hål. Men tjälen låg fast. Allt försvårades också av att vi bara är två hushåll som använder kabeln. Samtidigt som motparten här som på alla andra områden har delat upp sig i flera olika bolag. En nätoperatör. En kabelägare och till sist en installationsfirma. Var och en med telefonsvarare. Ni vet: ”Slå 1, slå 2, slå 3”. De olika levande människor som till sist svarar hänvisar sen till varandra.

En del av de glasfibrer som tryckts sönder av tjälen. Fantastiskt att man kan

”kika på hela världen” med några fibrer som inte är större än sytråd.

Bara det fungerar…

När tofsvipan tjöt på natten, tänkte jag att den kunde vara med i min första blogg efter avbrottet. Sak samma när koltrastarna åter började att kratsa runt i löven. Sen kom mina flöjtande starar. Vårt gamla båtmanstorp ligger i fantastiska fågelmarker och dag efter dag kom nya både stryk- och flyttfåglar tillbaka. Men inte bredbandet. Viggarna kom. Ute på åkern hävdade tranorna revir mot gässen, som gjorde utfall mot sångsvanarna. Över deras bittra fejder seglade hägrarna rofyllt och spanade efter en egen matplats. Duv- och kärrhökarna kom tillbaka och ifrågasatte korparnas dominans. Ormvråkarna kom söderifrån och intog sina gamla furor. Då och då såg vi en av Risvedens fiskgjusar uppe i skyn. I snåren kurade fasanhönorna – i skymundan både för rovfåglarna och den gamla rävhonan.

Men inte ens när sädesärlan trippade in på gårdsplan var jobbet med fiberkabeln klart. Nu när det kvittrade, pep, gurglade, skrek, gnisslade, kraxade, skrällde, flöjtade, kvirrade och visslade överallt. Nu i kvällsmörkret när fladdermössen for runt med sina knyck och den första svalan redan hade pilat runt lagårn.

Först i dagarna har jag fått kontakt med verkligheten – eller lämnat verkligheten. Först nu när våren stormar in med full kraft från väst kunde kabelgubbarna trycka ut både smältvattnet och alla trasiga fibrer. Jag får glädjas åt att vi fortfarande väntar på flugsnapparna och framförallt på tornsvalorna som inte viner förbi husknuten före den 19-21 maj när lövsprickningen är inne i sin mest hänförande klorofyllextas. Det finns alltså kvar ännu några återkomster att ta med i kommande bloggar…

I tre veckor fick brevlådan parkeras på en trädgårdsstol.

”Bra med en egen sittplats”,  tyckte Benny.

Nu kommer en olycka sällan ensam. Några dagar efter kabelbrottet fann jag och en granne våra brevlådor omkullvräkta. Hans låda var krossad och min stolpe hade rönt samma öde. En bil från City Mail hade kört ner alltihop.

Dessutom gäller samma förhållanden med ”snigelposten” som de för bredbanden. Här är det privata lösningar som härskar. Trots att alla diskuterar faran med våra koldioxidutsläpp är det fritt fram för olika företag att mil efter mil distribuera post och andra försändelser med helt skilda transporter. Tidigt om morgonen rullar Göteborgspostens tidningsbud fram på vägarna. Därefter kommer lantbrevbäraren med sin gula lilla postbil. Sen City Mail med en del räkningar. En gång i veckan körs vår reklamfinansierade lokaltidning ut med en egen transport. Titt som tätt – och allt oftare – kommer det dessutom ut stora lastbilar med små paket som beställts via nätet. Det hela är lika stolligt som de långa rader med konkurrerande mobilmaster som fylkar sig på bergstopparna runt om i Sverige. Ofta med tre energikrävande anläggningar på varje plats. En utbyggnad som skedde under Göran Perssons styre med Miljöpartiets och Vänsterpartiets goda vilja…

City Mail gav dessutom först blanka f-n i våra brevlådor. Efter påstötning hände ingenting. Efter nya påstötningar kom det ursäkter men inga åtgärder. I väntan på en ny stolpe fick vi parkera vår brevlåda på en trädgårdsstol. ”Bra med egen sittplats”, sa bloggkompisen Benny som brukar se på Timrås förlustmatcher när han är hemma och hälsar på sin gamla mamma. Men det innebar att vi ibland hittade både tidning och post i blötsnön bredvid stolen. Vi har en kilometer till brevlådan så det var omöjligt att passa alla bud. Det tog tre veckor innan City Mail fick upp en ny stolpe och då var det mer en pinne som likt en lös mjölktand stod och vickade en halvmeter från vägen. Vi fick flytta på den magra stolpen och göra om jobbet själva. Med förbannelser över alla privata lösningar på läpparna…

Olyckorna fortsatte. Med slocknat nät och nerkörd brevlåda kändes det nästan naturligt när telefonförbindelsen bröts. Framförallt som häftigt snöglop gjorde att parabolen till TV:n också gav upp en stund. Men det visade sig att någon ”kört av vår telefonledning på station”. Så telefonen kom i gång före både sädesärlan och bredbandet…

Nåväl återkomsten är här. Våren stormar in. Bredbandet är på plats och bloggen ska komma i gång med sin vanliga andhämtning.

Tidig vår är svärsonen Christer

och jag ute och hamlar gårdens gamla lönnar…

Samma ihärdiga nattfrost som höll kvar tjälen

i jorden fick lönnarnas sav att bli till is…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, privatiseringar, bloggar.media, posten, fåglar, miljö,

Glad Röd Påsk

Påsken är en märklig högtid. Religionen är ett opium för folket sa Karl Marx. I en beklaglig värld dominerad av krig och klasskamp, våld mot minoriteter och ren misär för flera miljarder här i jordelivet, ger religionen tröst och hopp om ett bättre liv någon annanstans. Påsken är de kristnas största högtid. Då kan de glädja sig och vårda sin tro på att en person steg upp från de döda, lovade att ta på sig mänsklighetens synder för att sedan flyga iväg ut i rymden.

Själv föredrar jag att tro på mer jordnära ting som ett nytt samhälle utan kapitalister och förtryckare, ett samhälle som inte förstör utan anpassar sig till vårt ekologiska system, ett samhälle där egoismen ersatts av solidaritet med medmänniskorna, kort sagt ett socialistiskt samhälle.

Jag tror också på avkoppling och semester. Så nu stänger jag ned min del av bloggen och hänger upp skylten –Stängt på grund av semester. Den tillbringar jag som vanligt i Timrå. Då får min 95-åriga Mor sällskap ett tag.

Jag kommer tillbaka den 17 april. Långt innan dess hoppas jag att min infrysta bloggkamrat i Ale fjäll är tillbaka vid tangenterna och överflödar er med en månads uppdämd entusiasm och skrivklåda.

Glad Röd Påsk På Er Alla.

Det blir ont om påskägg i år

Palestinska öar i israeliska havet

Knappt har rasisten Avigdor Lieberman utnämnts till Israels nya utrikesminister så trillar sanningarna fram. Äntligen kan man säga. För Lieberman säger högt vad andra israeliska ledare mumlar i skägget.

-En tvåstatslösning är uteslutet, säger Lieberman och politiker världen över vrider förtvivlat sina händer. Varför kan han inte spela med i spelet som går ut på att låta Israel göra allt det vill bara man mimar med i kören som sjunger fredsprocessens lovsång.

För vad är egentligen skillnaden mellan Liberman/Netanyahu och Livni/Barak? Ja, nästan ingen. Det ena paret säger rent ut att palestinierna kan räkna med att leva i bantustans till tidens ände och det andra paret säger sig vara för kompromiss med palestinierna men för i praktiken en politik som förvisar palestinierna till bantustans.

Om du tar en titt på kartan här under så ser du en naken bild av vad som paret Livni/Barak varit med att skapa och som paret Liberman/Netanyahu säger sig vilja befästa.

Kartan har producerats av Julien Bousac och framställer Västbanken som en skärgård eller ett ö-rike. De ljusgröna områden ligger helt under palestinsk kontroll. De mörkgröna under partiell palestinsk kontroll. Det blå havet som omger dessa ljus- och mörkgröna öar kontrolleras av Israel och de vita öarna är israeliska bosättningar.

En nogrann titt på kartan leder omedelbart till frågan- hur kan någon, israeliska politiker och politiker i USA och EU, påstå sig vara för en tvåstatslösning utan att säga klart ut att alla israeliska bosättningar på Västbanken måste bort? Om de inte monteras ner finns det ingen möjlig statsbildning för palestinierna. Ett ögonkast på kartan räcker för att inse detta.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, Bosättningar, Västbanken, Livni, Barak, Netanyahu, Lieberman

I media: DN1,DN2,

Socialistiskt alternativ i EU-valet säger

Nej till avsked på Volvo

Inför EU-valet 7 juni har Rättvisepartiet Socialisterna, Socialistiska Partiet och oberoende socialister bildat en enhetslista som erbjuder ett antikapitalistiskt alternativ till borgarnas och socialdemokraternas försvar av den kapitalistiska marknadsekonomin. I den kris som nu härjar i alla industriländer och som bokstavligt talat mördar människor i fattiga länder behövs det ett alternativ till det tandlösa program som arbetarrörelsens etablerade partier erbjuder. Här nedan hittar du en bakgrund till ArbetarInitativets bildande och en presskommuniké som publicerades inför bolagsstämman på Volvo AB.

*******************

PRESSMEDDELANDE OM ARBETARINITIATIVETS PROTEST VID VOLVOS BOLAGSSTÄMMA 1 APRIL

ArbetarInitiativet, som bildades i helgen som ett nytt alternativ i

EU-valet, genomför sin första aktion i protest mot bonus- och

klassamhället vid Volvos bolagsstämma i Göteborg i morgon onsdag den 1

april. Bolagsstämman börjar kl 15 i Lisebergshallen i Göteborg och

ArbetarInitiativet genomför ett protestmöte utanför med start kl 14.00.

En representant för ArbetarInitiativet (Arne Johansson, redaktör för

tidningen Offensiv) kommer inne på bolagsstämman att ifrågasätta den

föreslagna aktieutdelningen med 4 miljarder kronor, vilket motsvarar

10000 årslöner i en tid då AB Volvo avskedar uppåt 8000 anställda.

För mer info om protesten vid Volvos bolagsstämma kontakta:

Kaan Özsan, just sparkad från sitt jobb på bilunderleverantören IAC och

kandidat i Göteborg för ArbetarInitiativet, tel 0739-815696

Arne Johansson, redaktör Offensiv, tel 0709-903840

Anders Svensson, kandidat i Göteborg för Arbetarinitiativet, tel

0737-182587

För mer info om Arbetarintiativet kontakta:

Elin Gauffin, 08-6059401, 0735-090684

Alex Fuentes, 0708-891972

Bakgrund:

Förra veckan lanserades ett nytt alternativ i EU-valet –

Arbetarinitiativet.

På lanseringskonferansen den 28 mars i Stockholm mitt under vad som av

LO-tidningen kallats ”LO:s svarta vecka” deltog 140 personer, varav

många fackliga aktivister och med tungt stöd från fackligt håll. På

listan återfinns Roger Engwall, soparbetare i Stockholm, aktiv inför

sopstrejken, den tidigare klubbordföranden för tunnelbaneförarna Per

Johannson som fick sparken från Connex/Veolia för sin fackliga kamp.

Gruvarbetaren Sixten Snell, en av talesmännen under gruvstrejken 2007

och Kaan Özsan bilarbetare från Göteborg som organiserat

demonstrationer för jobben. En annan kandidat för Arbetarinitiativet

är Christer Lindsjö, Gruppordförande gr 31/Volvo Verkstadsklubb Göteborg.

– Nästan 1000 arbetare på vår fabrik i Tuve har undertecknat en

protestlista mot de kommande aktieutdelningarna. Vi uppmanar arbetare

i hela landet att gå samman och protester mot massavskedanden och

guldregnet över de rika.

Båda ordförandena för gruvarbetarna i Gruvtolvan och Gruvfyran har

givit sitt stöd till Arbetarinitiativet. Harry Rantakyrö, ordförande

för Gruvtolvan i Kiruna, och Tomas Nilsson, ordförande för Gruvfyran i

Malmberget, hälsade till lanseringsmötet med orden:

– Det här är ett väldigt bra initiativ som vi ska stödja på alla sätt

och vis. Vi behöver en organisation som kan väcka en slumrande

arbetarrörelse. Folk behöver vakna, det här går inte längre.

Arbetarinitiativet, som är ett samarbete mellan Rättvisepartiet

Socialisterna, Socialistiska Partiet, oberoende socialister och

fackligt aktiva, ser stora möjligheter att knyta samman viktiga delar

av den fackliga vänstern och sociala rörelser och nu den 1 april hålls

den första utåtriktade manifestationen för jobben som kommer att

följas av många fler.

Plattform och info om lanseringsmötet, se www.arbetarinitiativet.se

Media:DN1,SVD1,Internationalen,Offensiv,DN2,

Bloggare:Svensson,Mullvaden,Arbetarinitiativet,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU-parlamentet, Val, Socialistpartiet, Rättvisepartiet Socialisterna, Volvo AB,

Nej till avsked, Nej till aktieutdelning

I dag protester arbetare från Volvo Lastvagnar på Volvo ABs bolagsstämma mot att flera hundra nya avsked verkställts medan aktieägarna samlas till en glad fest på Lisebergshallen för att dela på 4 miljarder kronor i utdelning.

Här under kan du läsa det mäktiga flygblad som de protesterande volvoarbetarna, socialister, socialdemokrater och oberoende, delar ut till aktieägarna och den närvarande pressen.

********************

Öppet brev till AB Volvos bolagsstämma

.RÖSTA NEJ TILL AKTIEUTDELNING!

.DRA TILLBAKA LIGGANDE VARSEL!

.SATSA PÅ DE ANSTÄLLDA!

Igår var det en svart dag på Volvo Lastvagnar i Tuve.Ytterligare flera hundra av våra arbetskamrater tvingades lämna sina jobb. Idag står deras platser tomma i fikarummen, deras röster saknas i matsalen, stämningen är dämpad. Men idag, här i Lisebergshallen, märks inget av detta. Här är det fest. En fest som kommer att kulminera med att ni aktieägare på styrelsens förslag beviljar er själva 4 miljarder i utdelning. Pengar som vi och våra sparkade arbetskamrater jobbat ihop. Pengar som “inte finns” när vi diskuterat alternativ till att sparka folk på Lastvagnar.

Men det finns ett annat alternativ, och det är att ni aktieägare lyssnar på budskapet i detta flygblad och säger nej till aktieutdelning 2009.

För två år sedan, inför bolagsstämman 2007, snurrade hjulen för fullt på Volvo. Företaget tjänade mer pengar än ledningen kunde hantera. För att komma undan detta pikanta problem valde man att gödsla börsen med ofattbara 20 miljarder kronor – aktieutdelningen tredubblades! Det ansågs inte som något problem av direktionen. Vår vinstmaskin skulle snart ha tjänat in de pengarna igen.

När det nu gått grus i denna vinstmaskin och då tycker många med oss att ägarna borde ta första smällen. De vinster som det nu skall kalasas på har uppkommit genom en ständigt accelererande jakt på produktivitetsökningar och rationaliseringar som tryckts ner på oss från företagsledningen. Dessa “ständiga förbättringar” skulle stärka vår konkurrenskraft och därmed trygga våra jobb. När nu mer än sextio procent av metallarbetarna på Lastvagnar i Tuve sagts upp framstår detta som ett hån.

Med det lättsinne Leif Johansson visade med företagets tillgångar 2007, blir det närmast löjeväckande att höra honom tala om nödvändigheten av att avskeda sextio procent av oss arbetare på Tuvefabriken. Volvo har tjänat massor med pengar också 2008. Den totala vinsten förra året blev 15,8 miljarder. Att behålla 1000 anställda i ett år skulle kosta 10 % av den föreslagna aktieutdelningen på 4 miljarder. Ett billigt pris för att behålla viktig kompetens och förhindra många mänskliga tragedier.

Men det är inte omsorgen om våra jobb, oss anställda eller ens om företaget som styr Volvoledningens agerande. Nej, för Leif Johansson och hans fallskärmsbröder är det börsen och hur den kan förväntas må som är viktigt. Den som glufsade i sig 20 miljarder överskottspengar 2007. Vi arbetare är schackpjäser som offras för att våra direktörer skall kunna visa handlingskraft. När Volvo tjänar pengar tillfaller de ägarna. När det går dåligt sparkar man ut arbetarna. Vi arbetare har ingen Johanssonsk fallskärm, bara en kraftigt försämrad A-kassa, som i bästa fall motsvarar 60 procent av lönen under ett år – sedan ingenting. När han säger att det är smärtsamt att kasta ut nästan 1300 arbetare från Tuvefabriken i en trolig arbetslöshet, är det en lika trovärdig smärta som den schackspelaren känner inför ett bondeoffer.

Vi har med sifferuppgifter i detta blad visat att man till en blygsam kostnad kan behålla människor och deras kunskap i vårt företag.

Men då krävs det att ledningen flyttar fokus från hyenorna på börsen till det de själva vid högtidliga tillfällen brukar kalla Volvos viktigaste resurs – de egna medarbetarna.

Och nu är det upp till bevis för er aktieägare att visa vilka som är företagets viktigaste resurs, vi anställda eller ni aktieägare.

Christer Lindsjö, gruppordförande i Volvo Verkstadsklubb på Volvo Lastvagnar i Tuve

Tomas Johansson, gruppordförande i Volvo Verkstadsklubb på Volvo Lastvagnar i Tuve

Daniel Kristoffersson, gruppordförande i Volvo Verkstadsklubb på Volvo Lastvagnar i Tuve

Dennis Olson, gruppordförande i Volvo Verkstadsklubb på

Volvo Lastvagnar i Tuve

Urban Andersson, gruppordförande i Volvo Verkstadsklubb på

Volvo Lastvagnar i Tuve

Tomas Johansson och Christer Lindsjö är två av de som undertecknat flygbladet.

I media: GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP2,DN3,AB1,AB2,DN4,DN5,

Bloggare: Svensson,ArbetarInitiativet,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Volvo Lastvagnar, Avsked, Facklig protest, Brev till Volvo

Paus i ett par dagar

Kära läsare, jag måste stänga ner datorn och ta paus i bloggandet ett par dagar. Nytt golv och lite färg på väggarna i mitt arbetsrum hindrar mig från att lägga ut något läsvärt. Göte är fortfarande isolerad ute i sin vildmark. Men om ett par dagar är också han tillbaka. Då ska vi igen bidra till att måla världen röd.

Bästa färdkamrater!

I dagarna är det fyrtio år sedan, i svallet efter vietnamesernas TET-offensiv och den hänförande våren i Frankrike Maj 68, som jag organiserade mig i Fjärde Internationalen och med lika stora mått av vrede och glädje kastade mig in i vad som har blivit ett livslångt arbete med att efter förmåga delta i kampen mot kapitalismen och dess vanvettiga förstörelse av förutsättningarna för bra mänskliga liv.

I de drömmar och i den hänförelse som då fanns hos många för att på en gång vinna alla segrar på en gång, var det många som åtminstone i metaforernas värld trodde sig kunna ”gå på vattnet”.

Så var det naturligtvis inte. I själva verket simmade vi mycket ensamma, långt, långt ut på djupa och öppna vatten. Det var svårt både vid fikat och i flygbladen att få arbetskamrater och kompisar att ta till sig en del av våra politiska krav. Som en ”nödvändig socialisering av produktionen” eller ”Kampen för ett Rött Europa”.

Men bara ett halvår efter det att nyliberalismen störtat samman – i global skala har den politiska geografin helt och hållet förändrats. Efter fyrtio år på djupt vatten, då vi ibland trampat vatten, ibland varit oroliga för att vi simmat åt fel håll, upplever vi nu ett huj att vi äntligen ”bottnar”. Vi kan skönja land!

Det går helt enkelt att prata om exempelvis socialisering av fordonsindustrin utan att bli uppfattad som en gammal fågelskrämma från det gamla stalinistiska Östeuropa.

Att Arbetarinitiativet då kunde bli verklighet och komma ur startgropen i dag ser jag som en oerhörd politiska framgång. Tillsammans kan vi nu känna av hur vi ska gå framåt med ”fast mark under fötterna”. Tillsammans skönjer vi ”fastlandet” framför oss och har större möjlighet än under åren med hegemonin för den vedervärdig nyliberalismen, att börja bygga ett verkligt brett antikapitalistiskt, socialistiskt parti. Ett parti i kamp för arbetare, låginkomsttagare och alla andra utsatta människor. Ett parti med en rik och kärleksfull inre demokrati.

Jag vill också hälsa kampanjen från min blogg- och färdkamrat i övrigt, Benny Åsman, som varit med på vår nu fyra decennier långa simtur ute på dessa ”djupa vatten”. Med nu ”allt fastare mark under fötterna” ska vi på vårt sätt och i vårt format efter förmåga göra allt för att bistå kampanjen!

Röd Front hälsar Göte

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om: Arbetarinitiativet, EU, EU-val, Frankrike, NPA, Rättvisepartiet Socialisterna, Samhälle, Vänstern, Socialistiska Partiet, Politik

Nej till de rikas protektionism

Nej till de rikas frihandel

Den ekonomiska krisen leder många politiker och ekonomer till att ställa krav på skydd av det egna landets produktion och många skyller nedläggningar och avsked på globaliseringen och utlokaliseringen av produktionen till låglöneländer.

Debatten är inte ny. En gång i tiden stod den mellan anhängare av frihandel och förespråkare för tullmurar och andra importskydd. Det var i den moderna industrialismens ungdom och den framväxande arbetarrörelsen sa bestämt nej till « svälttullar ».

Nu höjs på nytt röster för skydd av den egna nationens företag och för olika slags stöd till « våra företag ».

De liberala förspråkarna för frihandel pekar på hur 30-talets protektionism körde världsekonomin i botten. Det ena landet efter det andra införde tullar och andra importskydd och på ett par år sjönk världshandeln med närmare 30 procent. Att det inte räddade arbetarna från massarbetslöshet har vi dock facit på.

Frihandel eller protektionism är helt enkelt ett felaktigt sätt att ställa problemet på för socialister som ställer sig uppgiften att driva en politik som ska skydda den arbetande befolkningen från kapitalismens härjningar.

Förespråkarna för protektionistiska åtgärder säger att frihandel leder till sociala försämringar, exempelvis att lönerna drivs ned av billig import som konkurrerar ut « våra » företag. Men det är lite lättvindigt att skylla detta på globaliseringen eftersom attacken på lönerna i den avancerade industrivärlden tidsmässigt skedde innan globaliseringen verkligen tog fart. Det var under de första åren på 80-talet som lönernas andel av samhällsekonomin i de rika länderna började minska snabbt. Från en löneandel i Europa kring 67 procent av BNP föll den till 57 procent 2008. Det är en gigantisk överföring av rikedom till de redan rika ägarna av kapital. Detta var inte globaliseringens fel men den direkta effekten av kapitalistklassens brutala offensiv och den snabbt växande massarbetslösheten, kort sagt ett resultat av kapitalismens egna interna motsättningar, av kampen mellan klasserna i samhället.

Det är inte heller globaliseringen och utlokaliseringen av företag som i huvudsak orsakar avsked och massarbetslöshet. Likt attackerna på lönerna började massarbetslöheten att växa fram i mitten av 70-talet och början av 80-talet. Samma argument som ovan gäller även här. Globaliseringen och utlokaliseringarna tog inte fart förrän tio år senare, en bit in på 90-talet.

Att antalet industrijobb minskade så mycket beror i första hand på två fenomen. För det första på att produktiviteten i industriproduktionen ökade mycket snabbare än i andra ekonomiska sektorer som service och handel, samt för det andra att konsumtionsmönstret i våra industrinationer ändrades till att allt mer efterfråga tjänster och service på bekostnad av de rena industriprodukterna.

Även Europas varuutbyte med omvärlden visar att det inte i första hand är handeln med Syd som ligger bakom avsked och nedläggningar. Europa handlar med sig själv till över 70 procent. Europas export går till 73 procent till Europa och 70 procent av importen kommer från Europa. Europa exporterar dessutom mer industrivaror än det importerar. Underskottet med Syd handlar främst om olja och råvaror.

När protektionismens ideologer höjer rösten är det alltid för att slå ned på den ena eller den andra nationens « illojala » handelspraktik eller usla arbetsvillkor. Men det verkliga problemet är inte olika nationers agerande utan de multinationella bolagens agerande. Vanligen håller anhängarna av protektionism tyst om de « egna » multinationella bolagens praktik. I själva verket är en mycket stor del av världshandeln en intern handel inom de multinationella jättarna. Om vi tittar, till exempel, lite närmare på Kinas export, den stora boven i protektionisternas ögon, så gäller följande statistik :

-Företag i Kina som ägs av utländskt kapital eller gemensamt utländskt/kinesiskt(joint venture) kapital har ökat sin andel av världsexporten från 1.2% 1998 till 6% 2008.

-Statsägda företag har under samma period legat kvar på 1.8% av världsexporten

-Privatägda kinesiska företag har under samma period öka sin andel från ingenting till 2.2%

Av det kan vi dra slutsatsen att det kinesiska exportundret i första hand handlar om amerikanska, japanska och europeiska företags exportsuccé med Kina som produktionsbas.

Vi kan också se att det protektionistiska pratet om « nation mot nation » är svammel. Det är de multinationella bolagsjättarna som kontrollerar stora delar av världshandeln. De som i dag förespråkar protektionism för att rädda « vår industri » borde först fråga sig vilka som kommer att tjäna på tullar, importtariffer och andra kondomer mot utlandssmitta.

Den enda vägen för att rädda jobben är att kort och gott kräva en demokratisk kontroll över « våra industriers » investeringar i utlandet. Vad syftar de till ? Är enda idén att öka aktieägarnas inkomster eller finns det en gedigen industriplan bakom? Hur kan kapitalinvesteringar i fattiga länder bidra till en harmonisk ekonomisk utveckling för lokalbefolkningen?

För anhängare av protektionism råder en sorts asymetri. Alla sorters skydd ska resas mot import av olika varor. Men det är aldrig tal om att beskatta en export från det egna landet. Varför inte beskatta kapitalflykten till länder med billigare löner och produktion i stället för att resa protektionistiska hinder mot varor för det mesta producerade av multinationella bolag i låglöneländer?

Det finns missförstånd i vänstern som leder till endera ett stöd för protektionistiska åtgärder, « vi ska skydda våra industriarbeten », eller vi är för frihandel, för globaliseringen, därför att det ger billigare konsumtionsvaror. Inget av alternativen är en lösning för den socialistiska rörelsen. Vi måste vara emot både frihandel och protektionism. Inget av alternativen tjänar de arbetande massorna. I båda fallen är det arbetarklassen som får stå för kostanderna när det krisar till sig.

Det påstås ofta att Karl Marx var för frihandel och mot protektionismen. Det är en sanning med modifikation. I ett tal till det Demokratiska Förbundet i Bryssel den 7 januari 1948 sa han :

– Protektionismen är konservativ, medan frihandeln är destruktiv. Frihandeln upplöser nationaliteterna och driver konflikten mellan borgarklassen och arbetarklassen till sitt yttersta. Kort sagt, frihandeln skyndar på den sociala revolutionen. Det är, mina herrar, enbart av denna revolutionära anledning jag röstar för frihandeln.

Nej, den enda vägen till en garanti för jobben, en värdig levnadsstandard och bra arbetsförhållanden är en folklig demokratisk kontroll av kapitalets rörelser över gränserna, en folklig demokratisk kontroll över de stora investeringsbesluten i samhället och en produktion som syftar till att möta befolkningens materiella och andliga behov. Dagens finanskris och djupa recession visar att jakten på profit för profitens skull har nått vägs ände.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,Dagens Arbete,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Protektionism, Frihandel, Kina, Marx,