Samla oss till generalstrejk

Det nya antikapitalistiska partiet NPA i Frankrike har hamnat i vissa fackliga ledares skottlinje för att partiet manar till en samling av kampen på alla fronter till en generalstrejk med uppgift att stoppa högerns och Sarkozys försök att lägga kostnaderna för den kapitalistisk krisen på de arbetandes axlar.

Här nedan finner du en deklaration av NPA som bemöter kritiken och som förklarar NPAs strävan att föra kampen vidare och för att massdeonstrationerna den 29 januari och 19 mars inte ska har varit till ingen nytta.

***********************************

Paris 23 mars 2009

Fackföreningen CFDTs ordförande F. Chérèque sa i veckan « att NPAs aktivister åker runt till företag i kris, lite som rovfåglar inväntar de misären för att agera…vi i CFDT agerar dagligen »

Dagstidningen Le Figaro skriver « Olivier Besancenot och yttersta vänstern vill politisera demonstrationerna den 19 mars »

Varför allt detta hat ?

Om det pågår en betydande politisering är det för att krisen visar på systemets brutalitet. Kapitalisterna slår allt hårdare mot de arbetande i hopp att hitta en väg ut ur den kris de skapat. Kapitalismen, som göder de rika och försvagar de fattiga, ser sin legitimitet djupt ifrågasatt. Politiseringen är också Sarkozys verk. Han inkarnerar den härskande klassens högdragenhet och saknar säkerhetsventiler för den ilska som hans politik provocerar fram. Hans politik förkastas massivt av folket och viljan att säga stopp riktas mot honom. Därför är det avgörande för de som regerar och som till varje pris vill undvika en öppen politisk kris att tända moteldar och avleda ilskan. Det är den centrala idén bakom angreppen på NPA.

Eftersom dessa herrar ifrågasätter vår rätt att ingripa i de sociala striderna, varför inte svara dem grundligt.

Vi accepterar inte åtskillnaden mellan det sociala, som skulle vara fackföreningarnas domäner och tyvärr ofta inskränks till förhandlingar mellan sociala « parter », och det politiska, vanligtvis val till politiska församlingar, som sägs vara den priviligierade, ja uteslutande, terrängen för de politiska partierna. Det svarar inte mot vår uppfattning av sociala strider och politisk kamp. Vårt partis roll är inte att förvalta  institutioner gjorda för och av det existerande systemet. När vi ställer upp i val och när vi har valda kandidater är det för att försvara samma antikapitalistiska program, samma idé om ett nytt samhälle som vi försvarar i de sociala striderna. Det är därför som vi inte kan vara annat än oberoende av Socialistpartiet. Vi bygger NPA som ett verktyg för att kämpa i företagen, i folkliga kvarter, bland ungdomen. Som det står i våra grundteser : « För att ändra historiens gång, krävs det att majoriteten av befolkningen lär känna sin styrka genom att organisera sig på arbetsplasterna, i bostadskvarteren, i fackföreningar och andra organisationer likväl som på den politiska nivån »

Den fackliga demokratin kräver att de fackliga besluten tas av medlemmarna själva. NPAs medlemmar på arbetsplatserna respekterar den principen samtidigt som vi försvarar våra krav på samordning av kampen, för en offensiv kravlista och för förberedelser till en verklig generalstrejk.

Det finns inga inmutade områden . För att i dag skapa gynsamma styrkeförhållanden är det helt nödvändigt att alla krafter drar i samma riktning. En mängd kollektiv, partikarteller, fackliga och sociala organisationer, finns och skapas i städerna och ute i landet för att kanalisera ilskan och samla krafterna mot avskeden mot dyrtiden och till försvar av de offentliga servicen.

NPA har lagt förslag till alla vänsterpartier om ett gemensamt agerande, för att föreslå perspektiv och stöd till och popularisering av de arbetandes kamp. Tyvärr har våra förslag inte beaktats. Trots att kommunistpartiet PCF manar till respekt för de fackliga organisationernas beslut, trots att Marie-George Buffet säger « vi vill inte ta fackföreningarnas plats », så är det inte på grund av respekt för fackföreningarnas självständighet, utan därför att hon är i grunden överens med fackens strategi och för henne är det « inte ett problem » att facket drog ut på tiden mellan demonstrationerna den 29 januari och den 19 mars.

Kommunistpartiets ledning vill inte ha en politisk lösning på de frågor som mobiliseringen reser. Partiets mål förblir parlamentariska, dess horisont sträcker sig bara till, som partiet säger självt, « en samling av den politiska vänstern i en vänsterfront för europavalet i juni ».

Därför säger vi igen och igen att NPA är och kommer att vara närvarande i och utanför företagen, NPA lägger alla sina krafter på bygget av en generalstrejk. Företagsledarna agerar politiskt varje dag, leder klasskampen och tvingar på oss deras samhällsmodell, via avsked, teknisk arbetslöshet, försämring av arbetsförhållandena och blockering av lönerna. Strejkdagarna den 29 januari och den 19 mars visar vår styrka. Problemet är inte att NPA politiserar kampen, men att ledare som M. Chérèque säger, på en fråga om han fruktar ett socialt uppror, att « jag fruktar det inte för tillfället och önskar naturligtvis inte att det ska ske. Ingen större fackförening vill gå i den riktningen och den gemensamma fackliga fronten är tillräckligt solid för att kanalisera oron ».

Vi är många som vill bevisa motsatsen, inte bara i NPA.

I media: DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Sarkozy, Frankrike, NPA, CFDT, PCF, Generalstrejk

Diskussionsmöte med Socialistiska Partiet

Hur möter vi krisen ?

I morgon torsdag kan du lyssna till Göte Kildéns recept på hur krisen ska mötas.

Mötet arrangeras av Socialistiska Partiets göteborgsavdelning. När Götes bredband äntligen kommer i ordning lägger han ut ett sammandrag av receptet här på bloggen. Temat för Götes inledning är :

-Socialisering som krisrecept.

Dag : Torsdag 26 mars

Tid : 18.30

Lokal : Gathenhielmska reservatet

Pölgatan 5, Göteborg

Wanjas avgång räcker inte

I dag har IF Metall på Volvo Lastvagnar i Umeå antagit nedanstående uttalande.

*****************

Uttalande: Ansvaret vilar tungt på LO-ledningen!

2009-03-24

Återigen rullas en skandal upp. Den här gången är det hisnande ersättningar till AMF:s förre VD, Christer Elmehagen. LO-ordförande Wanja Lundby Wedin deltog i beslutet om Elmehagens pensionsersättningar på sammantaget 59 miljoner kronor.
Wanja känner sig ”lurad” och har inte ”förstått effekten” av de beslut som hon röstat JA till. AMF har ansvaret att förvalta LO-medlemmarnas surt förvärvade pensionspengar. Det gör att ansvaret faller extra tungt på våra förtroendevalda som inte rakryggat kan stå upp för medlemmarnas intressen.

Stor skandal
Den klassmässiga lönestrukturen i samhället ger LO-medlemmar de lägsta pensionerna. För oss LO-medlemmar är det därför extra viktig med förvaltningen av pensionspengarna. Att det bolag som ska förvalta de ”fattigas” pengar betalar ut enorma pensionsersättningar till chefer är ingenting mindre än en skandal.

Lever långt från medlemmarna
De fackliga topparna lever uppenbarligen långt ifrån medlemmarna. Deras villkor liknar mer det som gäller för makteliten och höga chefer. Inom den kulturen tycker man inte att det är konstigt eller fel att fatta beslut om höga löner, bonusar och extremt gynnsamma pensionsavtal.

Mer byk att tvätta?
Förtroendet för alla fackliga ledare blir allvarligt ifrågasatt. Försvarar man medlemsintresset? Vågar man rösta Nej till fantasilöner och bonusprogram? Det allvarliga är om det som nu avslöjats inte är en engångsföreteelse utan en del i en struktur där de fackliga topparna i styrelserummen accepterar och bejakar klasskillnaderna i samhället. Nu måste alla papper på bordet!

Avgång räcker inte!
Att Vanja Lundby-Wedin avgår från sin post är en förenklad och otillräcklig åtgärd. Vi riskerar att få en ny ledare med samma inriktning som hon företräder. Det krävs en tydlig kursändring i hela den fackliga rörelsen. Fackliga företrädare ska i alla lägen, oavsett var de är, försvara medlemsintresset. Villkoren för fackliga ledare ska likna medlemmarnas. Så ser den långsiktiga lösningen ut.

Vi kräver nu:

• Alla papper på bordet!
  – Redovisa hur det ser ut i alla styrelser och bolag där LO och de centrala fackliga organisationerna har representation.
• En tydlig facklig inriktning!
  – Förtroendevaldas löner och villkor ska likna medlemmarnas.
  – En tydlig och uttalad facklig policy om att bekämpa fantasilöner, bonusar och fallskärmspension i alla styrelser med facklig representation.
  – De fackliga ledare och förtroendevalda som inte kan eller vill leva upp till ovanstående krav har förbrukat vårt förtroende och bör avgå eller avsättas.

IF Metall
Volvo Lastvagnar Umeå

I media:IF Metall,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,Dagens Arbete,DN5,AB3,SVD4,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, LO, Bonus, AMF, Wanja Lundin,

Lite av varje

I dag har jag ingen huvudstory , så i stället bjuder bloggen på lite smått o gott.

Ehud Barak i allians med Lieberman

Det verkar inte finnas någon gräns för det israeliska arbetarpartiets politiska och ideologiska förfall. Ehud Barak , som sagt att det inte finns någon att förhandla med på den palestinska sidan, meddelar nu på morgonen att han kommit överens med Netanyahu att bilda en koalitionsregering där arbetarpartiet får 6 ministerposter och Barak som behåller sin post som försvarsminister. Han visade ju sin militära effektivitet nyligen i Gaza.

Med Ehud Barak i sin regering har Netanyahu löst sitt relationsproblem med Barak Obama. Anständigheten är räddad. Obama behöver inte längre bry sig över att det sitter en extremnationalistisk regeringschef i Tel Aviv som öppet säger sig vara emot en tvåstatslösning och som på sin högra sida famnar en israelisk Le Pen. Om nu inte Avigdor Lieberman kanske ska betraktas som Le Pens överman i rasism och islamofobi.

En fråga som ställdes redan under attacken mot Gaza ställer sig igen. När ska den svenska socialdemokratin, när ska Mona Sahlin, begära att Socialistinternationalen utesluter Ehud Baraks « arbetarparti » ur sina led ? När ?

Geithners plan en gåva till spekulanter.

I går skrev jag redan om Obamas och finansminister Geithners plan för att köpa upp bankernas alla risklån, « toxic waste » och för att kalla planen vid dess rätta namn- gratis pengar till spekulanterna.

Nu finns detaljerna publicerade och det är mycket värre än jag kunde ana. De privata investerana lockas med omfattande subventioner för att delta i uppköp av bankernas skräppapper. Med 6 kronor i insats kan en privat investerare delta i köp för 100 kronor. För varje krona en privat satsar går staten in med en krona och garanterar lån upp till 85% av köpesumman. Går det bra och priset stiger på den smörja som köpts kan det bli stor vinst för de privata spekulanterna. Går det illa med smörjans prisutveckling kan de privata förlora maximum de 6 kronor som satsades till att börja med. Det är inte en guldkantad fallskärm men nog liknar det guld allt.

Ändå kan hela schemat misslyckas totalt om de privata investerarna inte ställer upp i den omfattning Geithner hoppas på. Det verkliga problemet som spekulanterna stöter på är att ingen vet vilket pris som de riskfyllda papprena verkligen betingar. Spricker planen sitter Geithner i « deep shit » som det vanligen uttrycks på andra sidan Atlanten.

Berlusconi och Gianfranco Fini går samman

Ett nytt parti med sikte på att skapa en egen majoritet har fötts i Italien. Berlusconis Forza Italia och den förre fascisten Finis Nationalalliansen bildade i går PDL (Det fria folkets parti).

Därmed har Gianfranco Fini avslutat sin politiska resa från fascism till traditionell högerpolitik, med allt vad det innebär i dagens Italien. För Berlusconi är det en seger som etablerar honom som ensam herre på täppan i högerlägret. Och för Fini är det en realistisk option på premiärministerposten om några år eftersom Berlusconi redan är 77 år. Nationalalliansen lyckades aldrig nå över 12 % i parlamentsvalen och Finis ambitioner var större än att vårda en gammal relik från Mussolinis tid. Det gamla fascistpartiet MSI är defintivt begravt. Kvar finns Alessandra Mussolini, diktatorns barnbarn, som försöker hålla de fascistiska färgerna levande.

Media: DN1,DN2,SVD1,AB1,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Italien, Forza Italia, Fini, Berlusconi, Ehud Barak, Lieberman, Netanyahu, Obama, Geithner, Banker

Från klarhet till klarhet.

I dag presenterar Obamas finansminister Timothy Geithner ännu en plan för att ställa ekonomin på fötter. Enligt amerikansk press kommer Geithner att organisera köp för 100 miljarder dollar av ”toxic waste” (riskfyllda värdepapper) från de vacklande bankerna. Idén är att förbättra deras bokföringsbalans så att utlåningen till företag och hushåll ska komma igång igen.

Mitt i upproret mot bonuspengarna i AIG tänker Barack Obama strö ännu mer pengar över bankerna och privata investeringsfonder. För enligt uppgifter kommer planen att erbjuda privata investerare lån som de kan använda till att köpa bankernas riskpapper, till kanske 30-40% av deras påstådda realvärde. Finessen är bara den att om priset på dessa papper senare ökar går hela vinsten till privatinvesteraren. Om priset på dem sjunker kan den privata spekulanten bara dumpa papperen och lämna tillbaka lånet utan att riskera ett öre. Finfina affärer kan det tyckas. Om man inte är skattebetalare och ska stå som garant.

Barack Obamas presidentskap går från klarhet till klarhet. Det är klart att trots retoriken mot Wall Street och giriga bankirer som borde åka ut på landet och träffa folket, tänker han inte låta de rika betala den kris de skapat. Det är också klart att Vita Huset inte kommer att ändra politik i mellanöstern. Det hundraprocentiga stödet till Israel konfirmerades klart av Hillary Clinton under rundresan i regionen. Det är också klart att Pentagon på Obamas order kommer att trappa upp kriget i Afghanistan och gränsområdena i Pakistan. Från klarhet till klarhet. Steg för steg, men alla i negativ riktning.

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Geithner, Banker, Stödpaket, Clinton, Israel

Grov rasism och moralisk bankrutt i Israels armé.

I veckan avslöjade israeliska veteransoldater som deltog i attacken mot Gaza att civila, barn, kvinnor och gamlingar, medvetet mördades. Deras modiga hållning skakade arméledningen som, som vanligt, beordrat en undersökning.

Nu kommer fler detaljer fram i israelisk press om grov rasism bland soldaterna. Tidningen Haaretz beskriver hur soldater beställt T-skjortor med vidriga texter och bilder för att fira avslutad grundutbildning.

Haaretz skriver att skjortorna dekorerats med « döda spädbarn, mödrar som gråter vid sina barns gravar, gevär som siktar på barn och utbombade moskéer ».

Tidningen skriver att en skjorta visar en arabisk kvinna med barn med en måltavla målad på magen och texten « ett skott, två döda ».

En annan skjorta som soldater beställt visar en arabisk kvinna som gråter över sitt döda barn och med texten « använd Durex nästa gång ».

Detta outhärdliga svineri handlar inte om enskilda rötägg i en annars moraliskt oklanderlig militär.

-Vi har den mest moraliskt högtstående armén i världen, skröt Ehud Olmert häromdagen när han bortförklarade soldaternas berättelser om vad de gjort i Gaza.

Haaretz avslöjanden visar i stället att den grundläggande drivkraften i de militära leden är en djup rasism som ser araberna som ett mindervärdigt folk.

Media: svenska tidningar har inte ännu uppmärksammat vidrigheterna

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, Rasism, Ehud Olmert, Haaretz

Antikapitalister manar till fortsatt kamp

Torsdagens generalstrejk och jättedemonstrationer i Frankrike var det första riktiga eldprovet för det nybildade antikapitalistiska partiet NPA i Frankrike. Här nedan kan du läsa deras egen första offentliga utvärdering av strejkdagen 19 mars och hur NPA anser att kampen mot Sarkozyhögern bör följas upp.

********

Strejkerna och demonstrationerna den 19 mars var en enorm succé. Tre miljoner demonstrerade vilket är mer än den 29 januari.

För många var det endast första eller andra deltagandet i demonstrationer. Det rådde en stark vilja att stå upp tillsammans, att solidariskt försvara sig mot den kapitalistiska krisen och en önskan att tvinga regeringen och arbetsgivarna till reträtt. Demonstrationernas storlek vittnar om känslan av att « nu får det vara nog » och viljan att göra motstånd hos allt fler kategorier bland befolkningen, alltifrån arbetare till tjänstemän och mellangrupper. Den här gången märktes ett större deltagande från företag i den privata sektorn som direkt drabbats ägarnas attacker och större demonstrationsled med lärare, forskare, studenter och skolelever.

På de fackliga planet var det som vanligt CGT som hade flest i sina led , men det var också stor uppslutning i Solidaires(mindre mer radikal fackförening , m.anm.) led och FSUs (studentfacket på universiteten). De stora demonstrationerna i även mindre städer där det vanligen aldrig demonstreras är ett tecken på rörelsens vitalitet. Demonstrationerna varierade i radikalitet men hade « nu-får-det-vara-nog »-känslan gemensam, avskyn för regeringen men också en djup känsla av oro inför framtiden.

NPA var med överallt med stånd och i demonstrationerna, överallt med ett fint mottagande och många nya kontakter även om vi ännu inte kunde visa upp oss i full styrka(syftar till att NPA ännu inte hunnit organisera sig fullständigt så kort tid efter grundningskongressen m.anm.)

Regeringsmakten siktar in sig på en kraftmätning. Sarkozy sa inte ett ord. Det var Fillon(regeringschefen, m.anm.) som tog på sig uppgiften att ge den sociala rörelsen ett kallt mottagande. Medefs ordförande (arbetsgivarföreningen, m.anm.) och UMPs(regeringspartiet, m.anm) talesmän hade förberett terrängen med budskapet- ge inte efter och invänta att rörelsen mattas av. Men det är en plan som inte tar de strejkandes och demonstranternas beslutsamhet med i beräkningen. I konfrontationen med de härskande behöver vi en kämpande facklig och politisk vänster. Ett motstånd med kontinuitet som står upp mot regeringens förolämpningar.

I den situation som råder, där idén att alla tillsammans i en lång kamp likt den i de franska antillerna sprider sig, märks omfattningen av de fackliga organisationernas rådvillhet. Hur ska de, efter dagens succé, kunna motivera att inga perspektiv ges för en omedelbar fortsättning på kampen. Ändå beslutade i dag den fackliga ledningen att inget besluta innan slutat av månaden. Efter regeringen Fillons oförskämdheter mot demonstranterna kommer den fackliga ledningens tystnad att chocka alla som vill för kampen vidare.

NPAs medlemmar kommer att lägga ner all kraft på att det äntligen organiseras en motattack som kan tvinga regeringen och arbetsgivarna till reträtt, för att förbjuda avsked, öka lönerna med 300 euro netto och sänkta priser. Endast en tidsobestämd storstrejk som på Antillerna kan se de kraven segra.

I media: Dagens Arbete,Olle Svenning, I övrigt råder det tystnad i svensk press

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, NPA, Sarkozy, Generalstrejk, CGT,

Våren är här.

I dag torsdag den 19 mars visade den franska arbetarklassen än en gång att den inte tänker acceptera att betala kapitalismens kris med sänkt levnadsstandard, högre arbetslöshet och sämre arbetsvillkor. Enligt de fackliga organisationerna var det närmare 3 miljoner som demonstrerade i de 229 demonstrationer som drog fram över landet. Till fots visade de arbetande vad de tycker om Sarkozys högerpolitik. Att det saknas en tyst majoritet som passivt stöder regeringen visar en opinionsundersökning som säger att 78 procent av befolkningen anser generalstrejken och demonstrationerna berättigade.

Det pyr i de franska arbetarhemmen och det råder ett allmänt missnöje och total avsmak för miljardrullningen till bankerna. Inte så långt innan finanskrisens början sa Sarkozy att statens kassa var tom och att han inte kunde öka de sociala bidragen. Kort därefter fanns det plötsligt 340 miljarder euro för att hjälpa de som orsakat krisen.

-Vi har varit dåliga med att förklara varför bankerna ska räddas , säger en minister. Men det räcker inte med förklaringar längre. Kapitalismen erbjuder ingen framtidsvision och har i tappat all legitimitet i miljoners ögon.

Den brittiska finansdraken Financial Times varnar på torsdagens förstasida att ”Frankrike riskerar ett klasskrig som kan underminera Nicolas Sarkozys reformpolitik och sparka igång en period av förödande oro på arbetsmarknaden, skriver tidningen och tillägger att en opinionsundersökning visar att ”Olivier Besancenot, den trotskistiska ledaren av extremvänstern, anses lika trovärdig som Nicolas Sarkozy”.

Det är deras kris. Vi ska inte betala den.

Inför dagens demonstrationer spelade den redan existerande sociala och fackliga kampen en viktig mobiliserande roll. På universiteten fortsätter studernterna och forskarna sin kamp trots att regeringen backat på flera punkter i den impopulära universitetsreformen. Arbetarna vid däckfabriken Continental i norra Frankrike blockerar sedan flera dagar tillfarten till fabriken och vägrar att acceptera de 3 000 avsked som planeras. Företagsledningen smyger sig in bakvägen med båt från flodsidan.

Det råder oro i regeringsleden. Inrikesministern Brice Hortefeu förklarade i kväll på TV att regeringen och presidenten ”står på det franska folkets sida i kampen mot den ekonomiska världskrisen”. Få lyckades nog hålla sig för skratt. Men idén bakom minister Hortefeus utspel är att ligga så lågt som möjligt för att inte provocera fram en situation som går dem ur händerna.

Arbetarna på Continental var med i tågen

Sarkozy självklar huvudperson

Det är bara ett par veckor sedan som två departement , Guadeloupe och Martinique gick segrande ur en mer än en månad lång generalstrejk ledd av en kollektiv strejkledning. Möjligheten att det kan gå så också i metropolen finns där, även om utsikten till det verkar liten på kort sikt. De fackliga organisationerna vill diskutera med regeringen, inte gå ut i en totalkonfrontation som en icke tidsbegränsad generalstrejk innebär. Men ledarna i CGT, CFDT och de andra fackcentralerna har stora öron och långa känselspröt. De vet vad som diskutaras på arbetsplatserna och vill helst slippa ett nytt maj-68 då de fackliga organisationerna under en tid ställdes åt sidan av de strejkande arbetarna.

I Paris var det ont om plats

I många städer slogs i dag rekordsiffrorna från mobiliseringen den 29 februari. Här följer en lista över de största bland de 229 tågen. Antalet deltagare är fackets uppgifter. Polisens uppgifter är så uppenbart felaktiga att alla skämtar om det. Redan deras räknemetod är felaktig. De räknar exempelvis inte de människor som går på trottoarerna. Men alla som deltagit i en demonstration i Paris vet att det går tiotusentals demonstranter på de ofta 10-15 meter breda trottoarerna.

Paris- 350 000, Marseille- 300 000, Bordeaux- 100 000, Toulouse- 90 000, Nantes- 70 000, Caen- 45 000, Lyon- 45 000, Rennes- 35 000 osv.

Dagens strejker och demonstrationer var inte en dagslända i vårsolen. De kommande månaderna kan Financial Times skräck för ”klasskrig” bli verklighet och Sarkozys regeringschef Fillon se sina sista dagar. Sarkozys smekmånad med väljarna är över. Hur långt det bär återstår att se.

I media: Radiotystnad i kvällens media. Svenskan och Dagens nyhters utrikesnyhter på weben har inte ännu upptäckt massdemonstrationerna. Det är den snälla tolkningen. Den elaka är att de inte anser det värt att nämna eftersom det inte fanns några svarthuvade idioter i svansen på tågen som roade sig med att krossa fönster och bilrutor. I TV samma kväll slogs alla rekord. Ena programmet sa att det var ”några tiotusentals demonstranter”. Låt oss för en gångs skull acceptera polisens siffror. Då är det inte ”några…” , utan mer än hundra tiotusentals demonstranter. I den andra kanalen sa man som bakgrund till krismötet i Bryssel att det var ”demonstrationer på flera platser…”. Tänjer man på begreppen kanske 229 demonstrationer ryms i begreppet ”flera”. Nej, skämt åt sidan. I TV valde man att medvetet ljuga om strejkens och demonstrationernas omfattning. Skriv och fråga dem varför.

Bloggare:Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Generalstrejk, Paris, Marseille,

I dag strejkar vi.

I dag har vi stängt bloggen i sympatistrejk med de miljoner franska arbetare som i fler än 200 demonstrationer i landet tänker visa sin avsky för Sarkozys högerpolitik.

I morgon får ni veta hur det gick.

Fria kapitalrörelser skapar bankkriser

När Sverige och alla andra OECD-länder i början 80-talet släppte all kontroll av kapitalrörelserna över gränser och kontinenter hyllades det som det verkliga mirakelmedlet för att skapa välstånd och rikedom. Regler för och kontroll av kapitalets flackande över vårt klot var bara till ondo , sades det.

Nu har två mycket kända amerikanska forskare, Carmen M. Reinhart och Kenneth S. Rogoff, lagt fram en studie över korrelationen, sambandet, mellan antalet bankkriser per år och kapitalets rörelsefrihet. Resultatet är som väntat ett slag under bältet på all nyliberal teori om globaliseringens underbara värld.

Kenneth Rogoff var som ung en mycket stark elitschackspelare.

De två ekonomerna visar att den enda period i modern historia där det inte förekom en enda bankkris av betydelse var 1947 till 1972. Det var precis den period under 1900-talet då det rådde en strikt kontroll över kapitalets rörelsefrihet över gränserna. 1927-1933 räknar författarna till över 40 allvarliga bankriser. Perioden 1982 till 2001 är det kring 25-30 bankkriser per år. Och från hösten 2007 rusar antalet på nytt i höjden.

Av detta kan man dra två nyttiga erfarenheter. Argumenten från nyliberala kretsar att fria kapitalrörelser skapar en effektiv resursanvändning i ekonomin är genomfalskt. Under 1900-talet fanns det en period vad gäller BNPs tillväxt och arbetsproduktivitetens tillväxt som sticker ut, nämligen samma period som då kapitalet gick i ledband, 1947-1972. Då var tillväxten så hög att det som i dag anses högt, då ansågs som lågt.

Den andra erfarenheten visar att när kapitalet härjar fritt då stiger ofta statens skulder drastiskt, det vill säga att de som inte har inkomster av kapital och betalar skatt på vanligt förvärvsarbete får stå för de kostnader som orsakas av bankkriserna. De flytvästar som i dag det offentliga kastar runt bankernas halsar bara bekräftar de forskningsresultat som Rogoff och Reinhart publicerade i december 2008.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bankkriser, Kenneth Rogoff, Carmen Reinhart, Statsskuld