Vare sig ”Stilla Natt”

eller frid i det ”Heliga landet”

I mitt första bloggfönster efter långhelgen återger jag italienaren Vittorio Arrigonis berättelse om hur barnen blir till änglar i de ghetton som Israel skapat på den lilla strandremsa som vi kallar för Gaza. Det är en intensiv och gripande skildring direkt från striderna i Gaza Citys gränder och bostadskvarter. Arrigoni berättar både om bombkrevader och operationsbord med amputerade ben och barn som blivit till köttslamsor. Han är inne i helvetets förgård.

Sent i går kväll, när jag var färdig med översättningen, gick jag ut i skogen för en längre runda med hunden. Allt var täckt med rimfrost. Både de ståtliga furorna, de buskiga smågranarna och all björksly som sticker upp i gläntorna. I den kalla, klara arktiska luften trollade halvmånen fram skimmer, glimmer och glitter överallt. Med stjärnhimlens lysande broderier som valv över oss. Bäcken som porlade vilt så sent som i förrgår hade frusit till tystnad. Det enda jag och min Freja hörde var en råbock som skällde och brålade.  Men inte ens här gick det att  släppa tankarna på Arrigonis drama eller över de bilder som i vardagsrummet hela tiden rullar från Aljazeeras TV-kanal. Jag funderade över hur det nu  kunde vara med stridslarmet i Palestina – det är vare sig ”Stilla natt” eller frid i det ”Heliga landet” – och det kändes som en ynnest att kunna få leva i detta lugn och att kunna få andas in denna fridfulla natt.

Men när vi har möjlighet och när vi kan måste vi göra allt för att stödja det palestinska motståndet!

När barn blir till änglar

Artikeln är nerskriven av Vittorio Arrigoni och publicerades först i den italienska vänstertidningen Il Manifesto. Arrigoni är på plats i Gaza och aktiv i International Solidarity Movement som är engagerat i ett brett hjälparbete för utsatta palestinier. Både på Västbanken och Gaza. Arrigoni liksom många av hans kamrater bloggar hela tiden om sitt arbete och sina upplevelser från det helvete Israel har bombat fram på Gazaremsan: www.palsolidarity.org/

De senaste dagarna har jag varit I Jabilia, Bet Hanun, Rafah och Gaza City. Platser som nu finns på min egen karta över helvetet. Vad än den israeliska militären säger, vilket experterna på desinformation i Europa och USA återger likt papegojor, vad de än säger, så har jag dessa dagar varit ögonvittne till bombningar av moskéer, skolor, universitet, sjukhus, marknader och mängder med civila byggnader.

Den medicinskt ansvarige för sjukhuset Al Shifa har bekräftat att han fick ta emot telefonsamtal från IDF, den israeliska armén, där man gav honom order om att evakuera sjukhuset eftersom det skulle attackeras med en skur av missiler. Men sjukhusledningen vägrade att ge efter för hoten ( Se fotnot 1 ).

Egentligen skulle jag sova nere vid hamnen, fast vi inte har kunnat sluta våra ögon de senaste fyra dygnen, men varje natt bombas den oupphörligen. Där hör man inte längre ambulansernas sirener, i sina förtvivlade utryckningar, eftersom det inte finns kvar en endaste levande själ. Alla är döda och där får man känslan av att gå in på en kyrkogård efter en jordbävning. Det hela känns som en onaturlig katastrof, som ett utbrott av hat och cynism, vilket likt smält bly förintar människornas kroppar ( fotnot 2 ). Helt emot vad de sagt så förenar katastrofen alla palestinier. Den för dem samman till en enda enhet. Det här är folk som kanske inte skulle ha hälsat på varandra tidigare, eftersom de tillhört olika politiska fraktioner i opposition till varandra.

Bomberna strömmar ner från skyn som regn. Från tiotusen meters höjd. Du kan vara säker på att de inte gör någon skillnad mellan om det hänger en flagga från Hamas eller en från Fatah från din fönsterbräda. Dom är inte ens mindre explosiva om du är en italienare. Det finns ingen kirurgisk precision när det gäller militära operationer. När Israels flyg och krigsfartyg bombar är det bara läkarna som får göra kirurgiska ingrepp. Utan att tveka måste de amputera ben och armar till stumpar – fast de skulle kunna ha räddats. För det finns ingen tid, du måste rusa, och den tid det skulle ta att behandla ett svårt skadat ben, kan betyda döden för nästa patient i tur, som väntar på en blodtransfusion. Bara på sjukhuset i Al Shifa finns det 600 patienter med mycket kritiskt tillstånd, samtidigt som det bara finns 29 respiratorer.

Man har brist på det mesta. Framförallt utbildad personal. Vi var också uttröttade. Inte så mycket på grund av de sömnlösa nätterna utan mest på grund av apatin och medlöperiet från regeringarna i Väst. I grunden Israels medbrottslingar. Av dessa skäl beslöt vi i går natt att en av våra båtar från ”Free Gaza Movement” skulle lämna Larnaca på Cypern, lastad med medicinsk personal och tre ton medicin. De skulle ha anlöpt här i morse – men jag väntade förgäves. Båten blev infångad av elva israeliska krigsfartyg nittio sjömil från Gaza och dessa försökte sänka den på internationellt vatten. De rammade vår båt tre gånger med ett maskinhaveri och en läcka i skrovet som följd. Av ren tur är besättningen och passagerarna i livet och de har lyckats att få in båten tilll en libanesisk hamn.

Alltmer frustrerade över den ”civiliserade” världens tystnad kommer mina vänner snart att göra ett andra försök. De har redan hunnit lsta om medicinen från vår skadade bår, ”Värdigheten”, till en annan båt som nu är färdig att avsegla direkt till Gaza.

Vi är övertygade om att Israels kriminella kraft, när man trampar ner mänskliga rättigheter och internationell lag, aldrig kommer att nå samma styrka som vår beslutsamhet när det gäller försvaret av mänskliga rättigheter. Många journalister som intervjuar mig, frågar om den humanitära situationen för palestinierna i Gaza, ungefär som om problemet bara handlar om mat, vattten, elektricitet och brist på bränsle. När det i själva verket handlar om den stat som orsakar allt detta. Den stat som stänger gränserna och bombar Gazas el- och vattenkraftverk.

Det är ändlösa köer till de få bagerier som fortfarande har sina fönster halvöppna. 40 – 50 människor skuffas om att få tag på det sista brödstycket. En av bagarna, Ahmed som är en av mina vänner, berättade om sin stora fruktan under de senaste dagarna. Han är mer rädd för en pöbel än för bomberna. Bråk har redan exploderat utanför hans butik. Förut var polisen ute för att hålla ordning, men nu kan man inte se en enda uniformerad polisman i hela Gaza. En del gömmer sig. De andra ligger alla begravda två meter ner i marken. En del vänner till mig ( Fotnot 3 ).

Här var ännu en massaker på barn i Jailia. Två unga bröder, träffades av en israelisk bomb, när de åkte med sin åsnekärra. Det här är bara en stillbild av den historiska tragedi som vi tar del av varje minut, varje timma, samtidigt som vi förlorar vänner, bröder, släktingar. Stridsvagnar, attackflygplan, droner, Apachehelikoptrar. Världens största och mest vildsinta krigsmakt anfaller ett folk, vilket som på Jesus Kristus tid, har åsnor som sitt viktigaste transportmedel.

Under den tid jag skriver, har 55 barn. enligt Al Mizan, ett centrum för mänskliga rättigheter, varit utsatta för bombangrepp. 20 är döda och de övriga svårt skadade. Israel har förvandlat palestiniernas sjukhus till fabriker för änglar och inser inte hur mycket hatsom skapas i Palestina och i resten av världen. Utanför mitt fönster hör jag dånet från nya explosioner och förstår att de löpande banden i ängelfabrikerna fortsätter att spotta fram nya änglar…

För resten av mitt liv kommer de här små, sönderslitna och amputerade kropparna, vars liv släktes redan innan de kunde gå i blom, att vara en återkommande mardröm. Att jag fortfarande kan hitta kraft nog för att berätta om hur deras liv släcktes beror bara på att jag vill skapa rättvisa för dom som inte längre har en röst, kanske till hjälp för dom som inte kunde höra.

Förbli mänsklig

Vittorio Arrigoni

1. Israel hävdar att den palestinska milisen ”gömmer sig bland civila”. Inte minst då i bunkrar under sjukhusen. Den egna militären menar tydligen att moståndsmännen ska ställa upp sig i kolonner ute i öknen, så att mördarna i sina amerikanska F16-plan, däruppe på tiotusen meters höjd, ska kunna träffa rätt med en gång…

2. Här syftar Arrigonis metafor med ”smält bly” på det vidriga namn Israel har gett sin massaker. Nämligen ”Gjuten bly ”. Där man tänker på den egna ståndaktigheten ( den ståndaktiga tennsoldaten ) och all den bly som används till den dödande ammunitionen, till granaterna och till bomberna.

3. Under det första överraskande bombanfallet riktade Israel enbart in sig på Gazas poliskår. Inte på de olika miliserna. Hundratals ordningspoliser dödades. Syftet var uppenbart att skapa socialt kaos och misär.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Gaza, Israel, Palestina, Israels bombkrig, regeringen, Reinfeldt, Bildt, Sahlin,

I pressen: AB1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SDS1,SDS2,

Andra bloggare:Jinge,Rawia Morra,Röda Malmö,Svensson,Esbati,

Alliansfritt Sverige,Proletärbella,Motbilder,

Min hälsning inför midvinterblotet, julhelgen och nyår är dessa tre bilder som jag fogat ihop så att de tillsammans illustrerar Fredrik Reinfeldts verkliga jultal till nationen:

Men framtiden behöver inte vara nattsvart. Tillsammans kan vi tända de facklor som kan lysa oss ut ur tunneln. Människan behöver inte för evigt krypa på knäna och famla runt i den mörka tunnel, i det kapitalistiska system, som hotar att kväva oss här på jorden. Kärnvapen, rustningar och krig, massvält, vattenbrist, klimatförsämringar och miljoner människor i arbetslöshet. Varför ska vi leva med det?

Redan den 6:e januari är vi tillbaka med nya bloggfönster både mot världen och mot stort och smått här hemma. Det är vårt sätt att vara med och försöka hitta rätt för de första stegen ut ur tunneln.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, regeringen, finanskris, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg

I pressen:,AB2,AB1,DN1,DN2,DN3,SVD1,

Kära läsare,

Nu får det vara nog bloggat för i år. Jag hoppas vår blogg varit er till stor glädje. När vi startade bloggen i april visste vi inte vad som väntade oss. Nu vet vi att många gillar vårt arbete och återkommer mer eller mindre dagligen till våra sidor. Det ska ni ha tusen tack för.

Nu väntar snö, kyla och lugna dagar. Utan blogg, Utan dator. Bara goda böcker och promenader i Fagervik och Sörberge. Två små byar i Timrå. Ovan till vänster ser du en frusen Klingerfjärd som alltid lockar mycket folk under kalla vintermånader. I mitten ligger Sörberge servicehus där min 95-åriga mor lever lugna dagar. Till höger är det Fagerviks Skola som tar elever upp till sjätte klass. Där gick jag själv mina första sex år i skolan.

Väl mött efter Jul och Nyår.

God Röd Jul och Gott Nytt År

i väntan på varmare tider

Det blir hårda tider. Ingen mänsklig kapitalism i sikte.

Året 2008 är över. Det var året då K-ordet med stort K blev det mest använda ordet i media världen över . K som i Kris. Men vad var det som hände och varför hände det ? Och inte minst, vad väntar oss under 2009 ?

Här följer del tre av den text som jag hoppas kommer att ingå i din jullektyr.

Del III.

Missat de första avsnitten. Klicka här Del  I eller Del II

Och nu då ? Vad väntar oss under 2009 ? Likt i fjol ska jag sätta ut hakan och ge mig på ett par gissningar. Ekonomiska gissningar brukar för det mesta slå fel. Därför känns det bra att en av mina « föutsägelser » i december 2007 i tidningen Internationalens spalter var korrekt. Jag skrev att innan 2008 års slut skulle oljepriset ligga under 75 dollar per fat. I december 2007 kostade fatet kring 120 dollar. Att det blev en bra gissning berodde på att en annan gissning i samma artikel också slog in. Jag påstod att under 2008 skulle finanskrisen slå igenom i den « verkliga » ekonomin och driva USA och därmed hela världen in i en recession. I december 2007 var det inte en okontroversiell gissning.

Men nog med bröstdunkar. Att säga hur det ska gå för den arbetande befolkningen i år kräver ingen kristallkula. Det blir som Littorin säger, ett skitår. När den borgerliga regeringen för en gångs skulle gör en bra prognos ska den ha heder för det. Kapitalismen är sjuk ropar rubrikerna från Svenska Dagbladets spalter. Man tror knappt sina ögon. « Experter », som förr hyllade det nyliberala triumftåget, säger nu lika tvärsäkert att en ny tid med en mer etisk kapitalism är på väg. Tro dem inte. Om vi ska förlita oss på kapitalisternas nyfunna idealism blir det kommande året inte den vändpunkt för arbetarkollektivet vad gäller levnadsstandard och social säkerhet som är nödvändig. I stället kommer vi att få se allt mer aggressiva företagsägare som kommer att göra allt för att lasta över kostnaderna för krisen på de anställdas axlar. Hårdare samhällsklimat och skärpta klassmotsättningar väntar. Förutsättningarna för en segerrik arbetarkamp är inte gynsamma men initiativ som på Volvo Umeåverken tänder ett ljus i mörkret och inger hopp.

På internationell nivå sprids också idéer om att den hejdlösa finanskapitalismens dagar är över. IMF, Världsbanken och andra institutioner ska ges en ny roll så att marknadens överdrifter kan tyglas. Tro dem inte. Redan nu ser vi att var regering drar täcket åt sitt håll för att skydda den egna industrin. De ibland svårförståeliga bråken mellan Merkel, Brown och Sarkozy är uttryck för hur olika kapitalgrupper i Europa med alla medel söker skapa konkurrensfördelar för att ta sig själva helskinnade ur krisen. Att Barak Obama blir ny hyresgäst i Vita Huset kommer inte heller att ändra den internationella

Barack Obama är inte den förändringens man många hoppas.

ekonomiska situationen. Hans jobb är att rädda det amerikanska banksystemet från kollaps och att via en sänkning av dollarns värde skjuta över krisens kostnader på utlandet. Den ekonomiska krisen kommer att skapa många nya spänningar mellan multinationella bolag och olika kapitalgrupper. Konkurrensen om marknader kommer att intensifieras och de svagaste går under. Det är vad ILOs chef tänker när han säger att de arbetslösas led kommer att fyllas på med 20 miljoner avskedade olycksfåglar.

Jag tror också att vi kommer att minnas 2009 som året då det kinesiska undret visade sig vara ett rangligt bygge. Den enorma fastighetsboomen på kustremsan kan spricka och i så fall dra med sig hela ekonomin i en kris som kineserna sent ska glömma. Hur den kinesiska diktaturen ska överleva en djup ekonomisk kris är svårt att se. Hela dess legitimitet är byggd på snabb ekonomisk tillväxt med möjligheter för en minoritet i samhället att berika sig.

Kinas export stagnerer

Efter denna svarta tavla kanske det inte är på sin plats- men ändå :

Gott Nytt År.

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB2,SDS1,SDS2,SDS3,

Andra bloggare:RödaMalmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kina, USA, Recession, Depression, Spekulation, Kris, Olja

Tusentals miljarder i aktieägarnas fickor.

Året 2008 är snart över. Det var året då K-ordet med stort K blev det mest använda ordet i media världen över . K som i Kris. Men vad var det som hände och varför hände det ? Och inte minst, vad väntar oss under 2009 ?

Här följer del två av den text som jag hoppas kommer att ingå i din jullektyr.

Del II

Missat första delen. Börja här: Del I

Innan vi går över till vad som väntar under det kommande året är det på sin plats att påminna om grunderna till finanskrisen. Det framställs gärna som att det inte finns tillräckligt med pengar och att bankerna därför stryper kreditgivningen. Men i själva verket är grunden till finansbubblan att det finns för mycket pengar som används på fel sätt. Reagans och Thatchers nyliberala motrevolution lyckades med vad den föresatte sig, nämligen att öka vinsterna på lönernas bekostnad. All statistik som publicerats av IMF, Eurostat och OECD visar att lönernas andel av BNP minskat i alla industriländer sedan början av 80-talet och fram till i dag. Det handlar om några procentenheter men varje procent handlar om hundratals miljarder dollar som omfördelats från arbete till kapital. Enda undantaget i OECD är Belgien. Och den enda föklaringen till det är att i Belgien skyddas lönerna av en indexreglering som gruvarbetarna lyckades tillkämpa sig 1929. Sedan har indexregleringen införts för alla lönearbetare. Trots att indexeringen urholkats är den ändå ett någorlunda effektivt vapen för de arbetande. Något för LO att driva- indexreglerade löner.

Tusentals miljarder kronor omfördelades och hamnade i kapitalägares fickor. Det är förklaringen till att avstånden mellan rika och fattiga i alla länder tänjts ut, till bristningsgränsen i vissa fall. Men vad gjorde de som befann sig på « rätt » sida i omfördelningen? Innan dagens kris slog undan benen på alla nyliberala dogmer var det allmän « sanning » att vinsterna investerades av skötsamma entreprenörer som skapade jobb och alla tjänade i slutändan på att vissa blev rika som troll.

Men det var ingen « sanning ».I stället för att använda vinsterna till nyttiga investeringar i maskiner och infrastruktur letade sig lejonparten av vinsterna till den spekulativa karusellen i finanssfären. Där var de kortsiktiga utsikterna till ännu större vinster bättre än i den « verkliga » ekonomin med överproduktion i de flesta branscher och där det saknas tillräckligt attraktiva investeringsobjekt. Så det är den « verkliga » ekonomins svagheter som till att börja med förklarar finanssfärens elefantias och inte tvärtom. I ett andra steg är det sedan finanssfärens kris som skjuter den « verkliga » ekonomin i sank. Orsakssammanhangen är viktiga , därför att de visar att allt tal om kasinoekonomi och återgång till gammal hederlig kapitalism uppiffad med lite keynesianskt smink är en utopi. Obamas, Sarkozys,Merkels och Borgs attacker på oansvariga banker och fonder är mest prat för gallerierna och syftar inte till att reformera kapitalismen och ge den en human touch utan har som mål att rädda vad som räddas kan av den nyliberala globaliseringen, avregleringarna och den sociala nedrustningen.

Ett år har gått och det går nu att värdera två mer eller mindre teoretiska dispyter som präglat mycket av finanspressen. Dispyt ett. Vad var orsaken till den enorma prisökningen på olja och andra råvaror? Dispyt två. Skulle Kina och Indien ånga på som vanligt även om USA och EU gick in i en recession ?

Hur mycket finns det kvar i reserverna?

Priset på olja gick upp till 147 dollar per fat under sommaren innan det tog stopp och nu ligger det runt 40 dollar per fat efter ett otroligt ras på bara ett par månader. Samma sak har skett med andra råvaror även om svängarna inte varit lika yviga. När det bar iväg uppåt var den dominerande idén att Kinas och Indiens efterfrågan på olja och råvaror var den huvudsakliga drivkraften bakom prisuppgången. Till det sas det att « peak oil » nåtts och att nu var det dags att ställa in siktet på 200 dollar per fat. En liten minoritet ekonomer menade att den avgörande orsaken till fantasipriserna var ren spekulation. Efter bostadskraschen och det begynnande börsraset sökte sig enorma mängder spekulativt kapital till råvarumarknaderna i hopp att rida på de stigande priserna som spekulationen självt skapade. I dag finns det facit. Med oljepriset nere kring 40 dollar per fat kan vi med bestämdhet säga att det var nästan uteslutande spekulation som låg bakom prisökningen. Ingen vara som det inte råder akut brist på kan ha sådana prisvariationer på så kort tid om det inte ligger spekulation bakom. Under 2008 ökade dessutom inte oljekonsumtionen i världen och ändå dubblerades oljepriset innan det kraschade till dagens 40 dollar per fat.

Svaret på den andra frågan fanns på The Economists framsida den 13 december. « Kina och Indien – en story om sårbara ekonomier ». Kina och Indien är inte och kommer ännu under många år inte att bli de lokomtiv för världsekonomin som många ekonomer ansåg ännu för ett halvår sedan. Även om partihöjdarna i Kina gör allt för att hålla produktionen uppe slår nu recessionen snabbt igenom. Tusentals fabriker har redan stängt sina portar och hundratusentals arbetare har tvingats sätta sig på bussen hem till byn. Novembers siffror över exporten till USA och andra länder slog alla experter med häpnad. Exporten sjönk med 2.2 procent i november jämfört med november 2007. Det är första gången på 10 år som exporten minskar.

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,AB1,SDS1,SDS2,SDS3,AB1,

Andra bloggare:Svensson,Jinge,Esbati,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, Indien, Recession, Depression, Kris, Olja,

Krisen alla såg, men ingen ville se.

Året 2008 är över. Det var året då K-ordet med stort K blev det mest använda ordet i media världen över . K som i Kris. Men vad var det som hände och varför hände det ? Och inte minst, vad väntar oss under 2009 ?

Här följer en krönika i tre delar som jag hoppas kommer att ingå i din jullektyr.

Del I

I slutet av september 2007 började redan den amerikanska bostadsmarknaden falla samman. De så kallade subprimelånen visade sig vara just det många trodde- en finansbubbla som blåsts upp till bristningsgränsen. Smarta mäklare hade lånat ut pengar till husköp åt hundratusentals familjer som inte ens hade tillräckligt stora inkomster för att betala en hyreslägenhet. Men mäklarna behövde inte bekymra sig för riskerna eftersom investeringsbanker som Bear Stearns, Lehman Brothers och Citibank i sin tur köpte upp lånen för att packetera om dem till « värdepapper » som i sin tur såldes vidare till hugade spekulanter på en marknad som ingen snart visste hur den fungerade och vilka aktörer som satt inne med riskerna som uppenbarligen fanns med subprimelånen i första ledet.

Men i det finansiella pyramidbyggets uppgångsfas är det ingen som bekymrar sig över riskerna. Det är glada miner på alla fronter och giriga blickar kastas mot de hägrande vinsterna. Många såg krisen komma men ingen ville se den. Vinsterna som ännu fanns att göra var för stora. Men när sedan understa stenarna i pyramiden börjar spricka då sjunker mungiporna och girigheten går över i panik. Sälj, sälj, sälj. Alla försöker samtidigt att göra sig av med riskfyllda papper och  då går botten ur. Finanskrisen är ett faktum.

Om spekulation, finansbubblor och krascher kunde stanna i den finansiella sfären vore det inte mycket att bry sig om. De som tjänat stora pengar i uppgången förlorar dem i utförsbacken. Men det är tyvärr inte så det fungerar. I stället stryper banker, fonder och andra finansinstitut sin utlåning och den « verkliga ekonomin », industri och service, får inte längre tillgång till de dagliga krediter de behöver för att köpa råvaror, betala räkningar och löner. Det omedelbara resultatet blir avsked och nedläggningar. Miljontals arbetare förlorar sina arbeten.

Den internationella arbetsorganisationen ILO varnar i en nyligen publicerad rapport för allvarliga försämringar under 2009 för arbetare världen över.
-För världens 1,5 miljarder lönearbetare väntar hårda tider. Långsam eller negativ ekonomisk tillväxt, tillsammans med kraftigt fluktuerande matpriser och pris på energi, kommer många arbetares reallöner att minska, speciellt för hushåll med låga löner och för de fattiga. Men även medelklassen kommer att drabbas ordentligt, skriver ILOs chef Juan Somavia i rapporten.
ILO varnar för att den officiella arbetslösheten i världen kommer att nå 120 miljoner innan årets slut, upp 20 miljoner från dagens situation. Kom då ihåg att den ‘officiella ‘ arbetslösheten inte tar med de miljoner och åter miljoner som är undersysselsatta eller inte alls finns med på arbetsmarkanden därför att de tappat hoppet och inte längre söker ett arbete.
Rikemansklubben OECD i sin tur skriver på sin hemsida att innan 2010 kommer antalet arbetslösa i medlemsländerna att stiga från nuvarande 34 miljoner till 42 miljoner. Här gäller samma anmärkning som ovan vad gäller mörkertalen.

Bakom varje rubrik om avsked, omstrukturering eller nedläggning döljer sig individuella katastrofer för varje familj som drabbas. Allt ifrån ekonomiska svårigheter och sociala problem i länder där det ännu finns sociala skyddsnät som trots allt fungerar någorlunda, till länder där ett avsked innebär omedelbar ren misär och kanske svält. Men gemensamt för dem alla är att de inget har att göra med krisens orsaker och att de är de första att drabbas av krisens konsekvenser.

…fortsättning i morgon

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,Fokus,Dagens Arena,Sydsvenskan,

Andra bloggare:Svensson,Röda Malmö,Jinge,Ekonomikommentar,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Subprimes, Kris, USA, EU, BolÅn, Kina, Indien, Obama, Merkel, Sarkozy, Recession, Depression,

-En avskedskyss din fähund.

Så kan det gå när man i åtta år för en imperialistisk politik i syfte att lägga ett lands oljerikedomar under sitt ”beskydd”. I ett sista desperat försök att ge sitt presidentskap en värdig gloria reste George W Bush i går till Irak för att tillsammans med knähunden Maliki skriva under det säkerhetsavtal med Irak som ger USA rätt att stanna i Irak på obestämd tid.

Knähunden Maliki gör sitt bästa för att skydda husse.

Under en hastigt improviserad presskonferens kunde en journalist inte avstå från att visa sin avsky för yankeen på besök och slängde först en av sina skor mot den gode Georges huvud snabbt följd av den andra skon.

-En avskedskyss till en fähund, ropade den inspirerade journalisten som fick tillbringa resten av dagen i finkan.

Vilken tur för Bush att han inte hade tillgång till samma bomber som USA. Nu kom George undan helskinnad. Lite stänk av fotsvett fick han dock stå ut med.

I media: DN1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Irak, Bush, Maliki, Olja

Kungligt residens ockuperat

Alla bostadslösa husockupanter behöver inte huka för polisen bakom barrikaderade portar och förbommade fönster. I England har i dagarna en grupp ockupanter i stället tagit skydd genom att sätta sig i besittning av ett obebott, men luxuöst och mycket aristokratiskt hem. Med sina vackra fönster. inbyggda balkonger med utsikt ut över Engelska kanalen, salonger och två fullproppade vinkällare, är den fastighet de tagit över värderat till uppemot 40 miljoner kronor.

Här var sommarresidens för Devonshires sjätte greve och ett tillhåll också för Kung Edward VII när han besökte sin dotter Louise som gift in sig i denna grevliga släkt.

För tre veckor sedan tog sig tolv, inte fullt så blåblodiga, men bostadslösa ungdomar in i den vackra men övergivna byggnaden och gjorde sig hemmastadda. Här finns bland annat sex sovrum. Ett av de underbara badrummen har kvar alla kunglig ståt som installerade för prinsessan Louise. Bland annat en varmvattenbehållare i snidad mahogny och porslinsdekorationer. Vilket kan behövas. Grannarna i det nobla grannskapet har klagat över att ockupanterna ser ut som skruttiga studenter med hål i kläderna.

På fastighetens vackra entrédörr har man hängt upp en skylt där det står att ”Vi har inte förstört någonting. För att belägga detta har vid fotograferat och videofilmat allt. Vi respekterar och ska ta väl hand om den här egendomen.” Enligt fastighetsmäklaren ”Strutt and Parker” har det gamla residenset en anonym ägare. Som inte bor där.

Här kanske finns kreativa idéer för Sveriges alla bostadslösa ungdomar. Om inte annat finns det gott om kungliga sommarresidens som står tomma nästan hela året. Samtidigt som de finansieras via de bostadsbidrag som i dessa sammanhang kallas för apanage. Det är idiotstopp för byggen av nya hyresrätter. Samtidigt som regeringen gör allt för att den privata bostadsmarknaden ska sluka så mycket av de hyresrätter som redan finns.

Trettiotalets depression slutade med att man ofta vräkte ”obemedlade” hyres-

gäster. Här en massdemonstration mot vräkningar i Olskroken i Göteborg 1936.

Hösten 1977 ockuperade ett 60-tal hyresgäster en del av Kvarteret Mullvaden

i Stockholm. En protest mot rivningsraseriet. En viktig men lång kamp stödd

bl a av Alternativ Stad slutade ändå med att grävskoporna åt upp deras hem.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, husockupation, Hyresgäströrelsen, finanskris, regeringen

I pressen:DN1,SVD1,SDS1,

”Sida vid sida

tillsammans hjälps de åt…”

I dagens Göteborgsposten kommer AB Volvos Leif Johansson med ett alldeles eget krisrecept:

Om ett par tre år kommer vi att behöva ta in den här personalen igen. Vi har i Sverige ett system som innebär att vi varslar, skiljs från personalen och sedan tar in dem igen. Tyskar, belgare och fransmän har ett system som innebär att man kan fortsätta hålla folk anställda men köra halvtid eller till och med ner till en femtedels tid, säger Leif Johansson.

Företaget och arbetsmarknadsåtgärder delar då på kostnaden. Den anställde får upp till 80 procent av lönen och skillnaden mellan arbetstid och full tid kan arbetsgivaren exempelvis fylla med vidareutbildning för de anställda.

Det skapar ett sätt att slippa skiljas från folk och sedan ta in dem igen.
I Tyskland har man just nu, i den djupa krisen, utökat tiden detta system kan användas från, 12 till 18 månader.

Och det pratas om att öka det till två år, säger Leif Johansson.
Det här är inte så dumt som arbetsmarknadsåtgärd just i ett sådant här scenario.

Smakar inte alls så dumt. Staten och kapitalet i samma båt, som det heter i Leif Nyléns klassiska rocklåt. Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt. Så kan man fiffla en smula med den järnhårda lönelagen…

Enligt GT var Leif Johansson mycket stolt när han, med benäget stöd

av Verkstadsklubbens styrelse sålde av PV till amerikanska Ford för tio år sedan…

Men eftersmaken gör att det härsknar i halsen. Det går inte att svälja. Det Johansson kallar för ”arbetsmarknadsåtgärder” är statliga pengar. Pengar som dras in via skattsedeln från ”dom som ror, ror så att svetten lackar”. Alltså inget recept som vi ”roddare” bara kan kopiera. Självklart ska staten kunna gå in med pengar i ett förlustföretag. Men inte utan vidare. För det första ska all bokföring, alla ”röda siffror” granskas in i detalj. Vad är sant och vad är båg. För det andra ska alla anställda på ett självständigt och demokratiskt sätt, kanske genom fackföreningen om denna inte är alltför nergången, kunna se över och utöva makt över investeringar och produktion. När det gäller Volvo Personvagnar handlar det exempelvis definitivt om att byta spår. Bort med de perversa stadsjeeparna. Huvudspåret måste vara säkra, enkla och koldioxidfria personbilar. Dessutom måste flera sidospår prövas när det gäller den stora industriella satsningen på ett systemskifte för vår energianvändning.

Här på AB Volvos huvudkontor beslöt man så sent som i maj att hinka iväg tjugo

miljarder till aktieägarna…

När det gäller företag som hämtar hem vinster, men samtidigt hävdar att man inte har råd att ha kvar folk, är det självklart samma prövning som gäller. ”Kostnaderna för oss är så stora att om vi skall producera på halvtakt och inte lyckas sänka kostnaderna, då kör vi koncernen i drickat. Vi har inget val utom att varsla.”

Fan tro´t sa Rellingen! Leif Johanssons koncern för kommersiella fordon, AB Volvo, mår så väl att man så sent som i våras kunde belöna sina aktieägare med tjugo miljarder kronor i utdelning. Jämför detta väldiga belopp med den ”jättesatsning” regeringen i veckan annonserade på ett statligt bolag för forskning och utveckling när det gäller våra transportsystem . Här var grundplåten ”bara” tre miljarder. Leif Johannson bär också ansvaret för att företagsledningen vid fabriken i Umeå blankt vägrat att ens förhandla om det alternativ till varsel som där lagts fram av verkstadsklubben.

Nej, här går både hut och skam på torra land.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, Volvo, AB Volvo, Volvo Lastvagnar, Volvo Personvagnar, bilkrisen, bilpaketet, Volvo Verkstadsklubb

I pressen:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,AB3,SDS1,

Andra bloggare: RödaMalmö,Loke,Svensson,

”Vem stoppar

en vargflock

med en tidningsartikel?”

På dagens kultursida i Aftonbladet ropar Åsa Linderborg ut ett skri om att fascisternas stövlar nu trampar fram i Sverige. Men att få lyssnar.och hör faran. Polisen hjälper nazisterna att demonstrera för sina rasideal men stoppar antirasister i finkan. Här lägger jag ut en artikel som jag skrev 1983 för Göteborgsposten. Dess budskap står sig bra i dag. Även om rubriken i detta sammanhang blir fel. Nu är det i stället så att Linderborgs artikel bidrar till att vi kan bli fler i de antirasistiska leden.

Uppmarsch på Gärdet 2008

Tänk dig att du är ensam ute på en karg och öde fjällvidd. Jagad av en blodtörstig och utsvulten vargflock. Du blir mer och mer uttröttad och vargtjuten kommer hela tiden närmare…

Vad göra?

Du kanske halar fram en debattartikel om demokratins värde ur rockfickan? Eller du kanske tar dig tid för att citera Voltaires vackra ord om yttrandefriheten – samtidigt som dreglande vargkäftar sliter dig i stycken?

Nej, naturligtvis inte! Du försvarar dig själv med alla medel och har du en bössa tvekar du inte en sekund om att använda den!

Valet mellan att leva eller att dö är lätta att göra.

Men ändå är det många människor som tvekar när det gäller frågan om hur nazismen ska bemötas. I Göteborgs-Postens debatt är det t.o.m. många som vill ge nazisterna rätten till mötesfrihet.

Skälet till detta kan vara många, men gemensamt för dem som hävdar denna åsikt är en bristande insikt om nazismens – eller fascismens – verkliga natur. Ofta förklaras nazismen blott och bart som ett ideologiskt fenomen med ess rasfördomar, statsdyrkan, feodala hierarki, familjekult, antiintellektualism och antimonopolism. Ibland reduceras nazismen t.o.m. till en fråga om Adolf Hitlers eller andra ledares ondska.

För tillfället är heller inte nationalsocialismen något livskraftigt alternativ. Det är svårt att skönja dess verkliga ansikte när man ser Assar Oredssons patetiska skaror. Min liknelse om den ensamma människan som jagas av en vargflock kan tyckas överdriven. Men låt oss gå tillbaka till trettiotalets Tyskland och då först citera ett stycket ur Mein Kampf där Hitler redogör för hur SA bröt upp en politisk danstillställning inom arbetarrörelsen.

Dansen hade ännu inte börjat, då mina män från stormgrupperna – från och med den dagen kända som SA – inledde sitt angrepp. Likt vargar, i flockar på åtta till tio stycken, kastade de sig över motståndarna och överöste dem med slag och jagade dem så ut ur salen. På fem minuter hade varenda en täckts med blod. Detta var verkligen män, som jag vi det tillfället lärde mig uppskatta.

Dessa ord demonstrerar klart och tydligt den nationalsocialistiska lösningen. Nazismen uppstår inte ur intet. Den har en materiell grundval. I mycket sammanpressade ordalag kan man säga att den växer fram och kan utgöra ett politiskt alternativ när villkoren för en fortsatt utsugning av arbetarklassen kraftigt förändras till borgarklassens nackdel. Den historiska funktionen med ett nazistiskt eller fascistiskt maktövertagande är att socialt och politiskt möjliggöra en våldsam förändring av dess villkor till borgarklassens fördel.

Desperata småborgare

Den sociala huvudkraften i den nationalsocialistiska massrörelsen utgjordes av ruinerade och desperata småborgare. Här försökte denna utlevade klass att formulera ett eget politiskt program och en egen rörelse och lyckades också upprätta en relativ självständighet. Det är detta som är det viktigaste kännemärket för en fascistisk lösning och som skiljer den från alla andra former av militärdiktaturer.

Genom sin relativa politiska självständighet utgjorde också nazismen under sina uppmarschår – vargflockarnas tid – en politisk och militär kraft som agerade självständigt i förhållande till den borgerliga staten och i öppen motsättning till den handlingsförlamade borgerliga demokratin. Den tog vid där riksdagsprotokollen slutade. Det var en rörelse vars mål var att erövra gatorna och fabrikerna – inte riksdagen!

Därför var och är det heller ingen rörelse som kan mötas med yttrandefrihet, debattartiklar och allmänna val.

Liberalismen, socialdemokratin och kommunisterna i den tidens Tyskland hade samma uppfattning som Karl Beijbom eller Helge Samuelsson idag: Socialdemokratin hade exempelvis en egen beväpnad arbetarmilis, Reichbanner, omfattande mer än 160 000 medlemmar. Den användes dock aldrig för att inte ge motståndarna en ”förevändning” utan fick göra på stället marsch fram till dess att Hitler upplöste den. I dessa tragiska ordalag klargjorde tidningen Vorwärts socialdemokratins målsättning: ”det arbetande folket kämpar med valsedeln i hand”…

Bröt upp arbetarmöten

Nazisterna stormgrupper fick hålla sina möten och från dem fick man ohotat gå och bryta upp arbetarmöten, slå ner arbetardemonstrationer och lyncha judar.

För då som nu är det ingen som lyckats förklara hur en valsedel eller en debattartikel ska kunna hejda en blodtörstig vargflock!

Nazismens karaktär, dess sociala och politisk roll, visades väl också efter Hitlers maktövertagande. Småborgerlighetens relativa självständighet i förhållande till storbourgeoisin innebar nu att dess stormtrupper slogs ner och upplöstes till förmån för reguljära statliga polis- och militärstyrkor.

De grupper som tydligast artikulerat den småborgerliga ideologin och som vunnit kriget mot arbetarklassen fanns huvudsakligen inom Roehms SA, som omfattade nära två miljoner man. De ledande skikten inom nazistpartiet insåg att denna rörelse spelat ut sin roll i och med maktövertagandet. Storbourgeoisin såg med mycket oblida ögon på SA:s råa och okultiverade mobb, ofta kallades den t.o.m. för Beffstek Stürme, bruna utanpå men röda inuti.

Ernst Roehm

SA-enheter, ledda av Gregor Strasser och Ernst Roehm, gick också ut i vildsinta demonstrationer och krävde en ”andra revolution”. Nu riktad mot reaktionen i Ruhr och junkrarna inom Reichswehr. Mellan den 30 juni och den 2 juli 1934 utspelades så de ”långa knivarnas natt”. Strasser, Roehm och tusentals andra SA-ledare mördades genom en välplanerad aktion ledd av storkapitalets man, Hermann Göring. Joseph Goebbels SS-styrkor med sina dödshjälmar och svarta skjortor ersatte Roehms brunskjortor….

”De långa knivarnas natt” kan inte förklaras av dem som inte tillfullo har förstått nazismens klasskaraktär och dess relativa självständighet i förhållande till de gängse statliga borgerliga statliga institutionerna. I historieböckerna tecknas oftast konfrontationen mellan Roehms och Goebbels styrkor som en personlig uppgörelse inom nazistlägret. Den infallsvinkel jag menar är nödvändig, understryker i stället än en gång tesen att en rörelse som kämpar på gatorna inte kan mötas i riksdagshus eller tidningsartiklar. Den kan bara mötas på gatorna!

Naturligtvis inte med individuella dåd eller provokationer. Men den folkliga mobilisering som bröt upp det möte som Oredssons anhang försökte hålla, var både glädjande och sund. Ingen mötesfrihet för nazister.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, nazister, antirasism, Högdalen

I pressen: AB1,