Vem äger Sverige?

Av Benny Åsman

Ägarsamhället är det moderna begreppet för tjuvsamhället. Det låter fint och vi ska fås att tro på den mer eller mindre jämlika fördelningen av samhällets rikedomar. I USA är de rika så rika, men här hemma är vi så jämlika, kan det låta. Visst finns det skillnader mellan olika kapitalistiska länder, Men likheterna är fler. Det gäller också i vårt eget avlånga land, Vi behöver inte heller göra omfattande undersökningar för att hitta kalla fakta. Det räcker med att ösa ur de rika källor som Statistiska Centralbyrån bjuder på i överflöd. I en databas med rubriken ”Tillgångar och skulder för kvinnor och män 2006” hittar vi följande detaljerade beskrivning av de totala rikedomarna och vad den rikaste tiondedelen och den rikaste hundradedelen av befolkningen äger i procent av de totala privata rikedomarna. Den som eventuellt tror att vi lever i ett mycket jämlikt samhälle får något att tänka på:

Tillgångar och skulder för kvinnor och män 2006

Summan av allt blir alltså att år 2006 ägde en tiondel av vår befolkning två tredjedelar av alla fasta och finansiella nettotillgångar. Eller att en hundradel av samma befolkning äger inte mindre än en fjärdedel av allt som går att mäta i pengar. Det är mer än ett tusen tre hundra miljarder kronor som ett litet fåtal likt Joakim von Anka kan vältra sig i. Något att fundera på när valserna om demokrati och jämlikhet kommer att dras inför nästa riksdagsval. Vilka förespråkar verkligen en politik som vill bryta ner ägarstrukturen du ser ovan? Eller varför inte börja fundera redan nu? Det är långt till nästa val.

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DI1,DI2,ETC,E24,

Dalademokraten,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Rikedomar, Vem äger vad, jämlikhet,

FRA på franska.

Även Frankrike har fått sin FRA-lag hårt åtgången. Ett nätverk av organisationer och bloggar har samlat in över 130 000 namn på en protestlista som kräver att Sarkozys regering drar tillbaka det lagförslag som går under namnet Edvige och som ger säkerhetspolisen rätt att registerara i stort sett vem som helst över 13 år och som på något sätt spelar eller spelat en roll på den offentliga scénen.

Knappt hade Sarkozy återvänt från Moskva-Tiblissi förrän han tvingades förklara att regeringen drog tillbaka det aktuella lagförslaget för att arbeta om det. Protesterna var för högljudda och det knorrade allvarligt även i de egna regeringsleden.

Edvige medger mycket vittgående registrering av franska medborgare. Ingen behöver vara misstänkt för brott för att hamna i registret . Det räcker med att ha ställt upp i ett fackligt val, kandiderat till en post i ett politiskt parti eller en NGO. Elever över 13 år som är aktiva i elevförbund eller andra organisationer kan också registreras. De uppgifter som det nationella registret ska innehålla gäller allt från nationalitet och rastillhörighet, politisk opinion, facklig aktivitet, sexuell läggning, sjukdomar och brottsliga handlingar även om de skett för flera decennier sedan. Vad informationen ska användas till har premiärminister Fillon haft svårt att precisera.

Än en gång visar det sig att människor inte vill ha en storebror som snokar och likt i Sverige startas en riktig revolt när myndigheterna agerar som förmyndare och övervakare. Edvige kommer att sminkas om och presenteras igen. Likt FRA är det troligt att sminket inte kommer att lura många.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, Politik, Frankrike, Edvige, Registrering,

I Media:DN1,DN2,SVD1,Rouge,

Proletären,

I andra bloggar:Trotten,Jinge,

”Glädjeyra, Glädjefnatt, klang – och jubelföreställning på Stockholmsbörsen”.

Gästskribent Kjell Pettersson

Tidningarnas ekonomisidor beskriver finansvalparnas reaktioner efter att den amerikanska regeringen gått in och förstatligat de två bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac.

Konstateras kan efter denna akuta räddningsaktion att hut går inte hem. Varken i USA, Sverige eller i något av de kapitalistiska länderna.

Här har ekonomerna, politikerna, analytiker… fan och hans mormor sjungit marknadens lov i snart 30 år. Det har predikats, och det högt och ljudligt, om alla verksamheter utan det rent repressiva måste konkurrensutsättas och privatiseras. Marknaden fixar biffen… Staten har varit den stora stygga varg som hämnat kreativitet, utveckling, sann entreprenörsanda…

Sålunda låt pengarna rulla. Berika de redan rika. Gör finansvalparna till hjältar. Glöm gårdagen, skit i morgondagen, vi lever idag och det finns pengar att tjäna. Bankerna lånar ut utan säkerhet.

Så går det i bäcken.

Marknaden är på väg att kollapsa. De amerikanska hästhandlarfirmorna, de så kallade bolåneinstituten, som genom frikostiga lån tvingat ut miljoner amerikaner på de depressionsvägar som familjen Joad tvingades trampa under trettiotalsdepressionen, mästerligt skildrad i John Steinbecks bok Vredens druvor.

Så när raset som alla vanliga dödliga utom ekonomerna, politikerna och analytiker visste skulle komma och bubblan spricker då står hoppet till den av marknaden så hatade staten.

Som tvingas städa upp.

Men vilka är det som kommer att tvingas betala.

Vanliga amerikanska löntagare genom nya stora nedskärningar.

Scenariot känns igen från den tid när den svenska spekulationsbubblan sprack i skarven mellan åttio- och nittitotal. Nordbanken kapsejsade, Gotabanken gick på grund. .. De som var ansvariga, direktörerna och ekonomerna, öppnade fallskärmarna och flaxade i väg med miljoner i avgångsvederlag.

Den ansvarige ministern moderaten Bo Lundgren skyfflade in 50 miljarder av statens pengar, det vill säga våra pengar, för att räddas vad som räddas kunde.

De ansvarig ställdes aldrig till svars.

Notan skickades till bankkassörskan och arbetarklassen.

Som fick betala genom att bli av med jobben, med sänkta ersättningar, med en skola, sjukvård, hemtjänst, barnomsorg som bit för bit monterades ner.

Visserligen lovade Lundgren att löntagarna skulle få tillbaka vartenda öre av de 50 miljarder som de tvingats betala för lån som de välbeställda tagit.

Har någon fått tillbaka pengarna?

Risken är uppenbar att detta kommer att hända återigen.

Kontentan av detta och den ekonomiska politik som förs över i stort

sett hela klotet är att vinsterna är privata medan förlusterna

gemensamma.

Det är så man kan spy….

I media: DN,DN2,SVD1,SVD2,Sydsvenskan,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Bankkris, USA, Bostadslån,

McCain-Obama. Politiska tvillingar, eller… ?

Vilka är skillnaderna mellan John McCain ochBarack Obama ? Åsikterna går isär. Extremerna säger, på ena kanten, att det är samma skrot och korn och att det inte betyder ett jota vem av de två som blir USAs nästa president. På andra kanten målas skillnaderna mellan de två upp till himmelsvida. McCain kommer att starta ett kärnvapenkrig därför att han är kollerisk och Obama kommer att med mjuk diplomati befrämja demokrati och mänskliga rättigheter världen över. Inget av personfotona liknar verkligheten som än en gång ligger någonstans i mitten.

Utrikespolitiken ingen stor fråga.

Trots ett uttalande från McCain om att bli kvar 100 år i Irak är det egentligen inga stora strategiska skillnader i Obamas och McCains syn på omvärlden. Trots att Obama ska ha heder av sitt nej till attacken på Irak 2003 har han i dag ingen vitt skild position i frågan jämfört med McCain. Obama vill förbereda ett uttåg « så snabbt som möjligt ». Men «möjligt » kan mycket väl bli år 2011 som Vita Huset och McCain säger nu.

Obamas strategiska inriktning syns bäst i hans ställningstagande i mellanösternkrisen. I ett tal inför den israeliska lobbyn i Washington försäkrade Obama att han till hundra procent står bakom Israel . Han har inte på något sätt uttalat sig mot den israeliska ockupationen och de koloniala bosättningarna på    Västbanken, vilket gör varje försök att skapa fred och rättvisa åt palestinierna helt omöjligt. En president som står helt på den ena sidan i konflikten kan inte påverka utvecklingen positivt. Därför gäller samma sak krisen i Georgien. Obama och McCain hoppade högt gemensamt och fördömde den « ryska invasionen » utan att med ett ord nämna den georgiska attacken på Sydossetien den 7 augusti. Det vill säga att båda kandidaterna står för USA-imperialismens intresse för olja och gas i Kaukasien. Det finns en skillnad i attityden över hur USAs intressen i världen ska tas tillvara. Där McCain kommer att fortsätta i Bushs spår och mer eller mindre söka konfrontation i varje kris kommer Obama att luta sig mer mot de allierade i NATO och söka samarbete i USAs intresse.

Närmar sig i miljö- och energifrågor.

De båda kandidaternas glidningar i energifrågan gör att de närmar sig varandra. John McCain har gjort ett riktigt lappkast i sin energipolitik. För inte så många månader sedan var han helt emot borrning efter olja och gas utefter USAs kust och i de arktiska regionerna i Alaska. Den positionen hade han gemensamt med Barack Obama och i skarp konflikt med bushadministrationen. Inför partikonventet i St Paul gjorde McCain en helomvändning som är en anpassning till oljelobbyns inflytande i det republikanska partiet. Med Sarah Palin, som verkligen går oljebolagens intressen till mötes, står nu McCain bakom den skräckinjagande parollen « drill, baby , drill » som kandidaterna skanderade i konventhallen. McCains energiprogram innehåller också ett löfte att bygga 45 nya kärnkraftverk innan 2030.

Slutar som skinn på golv i Vita Huset?

Barak Obama har i sin tur börjat att glida i en riktning som närmar sig McCains utan att därför vara indentisk. Långt därifrån ! Men Obama har börjat öppna portarna för en satsning på kärnkraften , som han tidigare var emot. Hans enda krav är att lagringen av radioaktivt avfall löses. Men vad som menas med en lösning på den frågan har vi redan sett här i Europa. Däremot är Obama uttalat emot borrningar efter kusten och i Alaska. Han säger att snålare bilar och bättre däck redan kan spara lika mycket energi som det någonsin går att utvinna etefter kusten och i Palins hemtrakter.

Det märkliga med de båda kandidaternas retorik är att temat « göra USA oberoende av oljan i Mellanöstern » upprepas i varje tal. Märkligt, därför att knappt 16 % av den olja som USA importerar kommer därifrån och för naturgas är siffran ett par procent. Den stora skillnaden mellan de båda är att Obama säger att han som president kommer att satsa 150 miljarder dollar på forskning och utveckling av förnyelsebara energikällor

Ekonomin i centrum.

Om inget verkligt spektakulärt händer i omvärlden kommer den ekonomiska krisen och arbetslösheten att dominera debatterna mellan de båda lägren fram till valet i november. Irak har sjunkit tillbaka i amerikanska media även om kriget där är mycket impopulärt.

McCain har själv vid ett flertal tillfällen sagt att han inte begriper mycket av de ekonomiska problemen. Men det var innan konventet. Nu verkar han ha funnit det mirakelmedel som ska ställa ekonomin på fötter-skattesänkningar för alla, men mest för de rika. Det vill säga att McCain tänker befästa alla skattesänkningar som Bush drivit igenom under sin tid i Vita Huset. McCain röstade som senator emot Bushs skattepaket men nu tänker han förlänga dem. Det handlar naturligtvis om en opportunistisk anpassning till det republikanska lägrets ständigt upprepade idioti att sänkta skatter skapar mer jobb och då må det vara hänt att det i första hand är de redan rika som tjänar på skattesänkningarna. För att finansiera sina skattesänkningar tänker McCain se över de statliga utgifterna för sjukvård, barnomsorg, utbildning och andra sociala utgifter. Sett till att dessa utgifter redan satts åsido i åratal är det svårt att se var McCain ska slå till. Men vi har förtroende för nyliberalers fantasi på detta område. Däremot har den före detta krigsfången sagt att de militära utgifterna under inga omständigheter kommer att minskas. Det löftet tror vi också hålls. Företagsbeskattningen tänker McCain minska från 35 procent till 25 procent.

Och hur ser det ut på Barack Obamas kant? Skillnaden med McCains program är stor men det ska också sägas att Obama inte kommer att starta någon New Deal i stil med Franklin Roosevelts krisprogram under 30-talet. Som vanligt när det gäller amerikanska presidentkandidater verkar det vara ett måste att lova sänkta skatter. Barack Obama lovar att sänka skatterna för alla utom de rikaste 5 procenten av hushållen, för alla som tjänar under 250 000 dollar per år, något över 1.5 miljoner kronor. Om Obama vinner i november ärver han en ekonomi i djup kris där arbetslöshet och sänkta reallöner blir de hetaste ekonomiska frågorna att lösa. Då kan hans löfte om att satsa 50 miljarder dollar på reparation och underhåll av infrastrukturen komma väl till pass. För det skapar arbeten inte bara bland high-techpersonal och de kan inte utlokaliseras. Men för att vända krisen kommer det att krävas mer än 50 miljarder. Om den politiska viljan finns till det återstår att se.

Makalöst.

Det hittills mest makabra utspelet stod McCain-Palin för, när de båda presenterade sig som garanter för att förändringens vind ska blåsa i Washington om de vinner. President Bush och det republikanska partiets ledarskikt är så fruktansvärt impopulära att en gammal veteran som McCain känner sig tvungen att presentera sig i opposition till « eliten i Washington ». Att han kandiderar för det republikanska partiet som just utgjort eliten i Washington de senaste åtta åren låtsas han inte om. Det gamla reptricket lyckas ännu charma publiken om vi ska se till de senaste opinionsundersökningarna.

Valet i november står inte mellan pest eller kolera. Det finns viktiga skillnader mellan de två lägren. Å ena sidan har vi en president som följer i Bushs spår och som med enväldig makt tänker upprätthålla den amerikanska imperialismens internationella hegemoni och som med alla medel kommer att skydda de rika i samhället från otäcka skatteindrivare. Barack Obama, å sin sida, är ingen radikal som kommer att ta strid för de fattiga på Jorden. Han kommer också att ha som prioritet nummer ett att bibehålla USAs världsdominans men med andra metoder än Bushs och McCains. Inrikes står Obama för en mer socialt känslig politik som kommer att yttra sig i försök att mildra effekterna av den ekonomiska krisen på de fattiga i samhället. Men någon revolution handlar det inte om. Revolutionen, historiskt sett, består i att USA får en svart president. Vilka politiska följder det kan få känns det mycket svårt att sia om.

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

asmanbenny@gmail.com

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,SVD3,Politiken,DN4,SVD4,AB1,Expressen,AB2,

AB3,DN5,DN6,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, USA, McCain, Palin, Obama, Biden, Presidentval

Jo, bäste Svensson:

Din synpunkt, när det gäller att Tolgfors nu tänker skjuta upp det försvarspolitiska beslutet är svår att förstå sig på, den är besynnerlig om man så vill, därför att den inte förhåller sig till den existerande politiska verkligheten. Tolgfors beslut är en reträtt från en förhållandevis radikal ståndpunkt när det gäller hur mycket pengar den svenska militarismen ska få sluka. Radikalt eftersom det kom från moderaterna. Efter en tids skallgång från den mörkblå högern och inte minst då från krafter i hans eget parti backar nu karln och tar det senaste kriget i Georgien som förevändning. Han och regeringen vill hämta andan för att se om de kan hitta mer pengar till militären. Se exempelvis SVD, ledarsidans blogg i dag:

Äntligen har Sven Tolgfors hittat rätt i politiken….Att skjuta på försvarsbeslutet med hänvisning en förändrad verklighet ger regeringen möjligheter helt prestigelöst lägga om kursen för försvaret. Tidsförskjutningen får inte vara det enda som händer, utan propositionen läggs måste det märkas att rikets säkerhet tas på allvar. Och därför är det oroväckande att Tolgfors säger samma saker som han brukar – och när det gäller försvarets kostnader inte ens kan kosta på sig att säga:

I första hand ska vi se över hur resurserna används men  ökade försvarsanslag kan naturligtvis inte uteslutas.

Det behövs nog att Jan Björklund driver på. Svd. Ledarsidans blogg.

När det gäller detta beslut, detta försök till uppskov, är kören från höger samstämmig. En jublande hyllningskör. Då finns det ingen anledning att instämma i denna, även om din refräng ser helt annorlunda ut. Den är det ingen som hör. Allt det här krafset om att på nytt utvärdera förslaget är som sagt bara krafs. Fikonlöv för att dölja den egna reträtten.

Dessutom tycker jag att din ingång till bloggen, ”Jag är av åsikten att Sverige på sikt bör avveckla försvaret” , låter som en lite krasslig Lars Ohly på väg in till regeringsförhandlingar. Bör? På sikt? Avveckla?  Det låter lite som linje 2 i kärnkraftsomröstningen: ”Avveckla kärnkraften med förnuft”.Nej, inte ett öre, inte en enda man ( eller kvinna ), till den svenska militarismen! Denna arbetarrörelsens gamla paroll står sig än i dag.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Försvarspolitik, Moderaterna, MUF, Bildt, Tolgfors, Georgien, Ryssland, EU, Militarism

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com

Ingen solidaritet med rysk imperialism!

Så klart och djärvt inleder den ryska socialistiska gruppen ”Framåt”, Vepered, sitt tidiga ställningstagande när det gäller det senaste kaukasiska kriget. Gruppen bildades 2006 och har ett fackligt politiskt arbete i flera städer som Moskva, Petersburg, Samara, Saratov, Tyumen, och Novgorod. Det är naturligtvis en mycket delikat och svår uppgift, att i dagens Ryssland, gå emot den ryska chauvinistiska strömmen. Svårare än att här hemma gå emot Bildts hökpolitik och nu senast kampanjen för att mata den svenska militarismens hungriga käftar med mer skattepengar. Här har för övrig bloggen Svensson gjort ett besynnerligt ställningstagande. Jag har översatt dokumentet i sin helhet för att öka tillgängligheten för de svenska socialister som håller på att sätta sig in i frågan. Socialismen är en internationell rörelse. Hur ryska socialister förhåller sig till den egna imperialismen, till osseter och georgier, hänger ihop med hur vi här hemma förhåller oss till svensk militarism, som en del av EU:s väpnade styrkor. Vepered kommer att göra inlägg vid ett viktigt möte i Malmö i samband med ESF-mötet i Malmö nästkommande helg:

Möte i Malmö torsdagen den 18 september 18:00. Mötet äger rum i Borgarskolan i anknytning till European Social Forum (ESF). Bland talarna märks representanter för franska LCR/NPA, engelska SWP, norska Rött, ryska Vpered och Enhedslisten. Samt representanter från Socialistiska Partiet.

Här själva deklarationen:

”Rysslands härskande klass

är det stora hindret mot självstyre

Operation ”Med tvång till fred”, som varade i fem dagar, är över. Men denna militära konflikt kommer ändå att få en fortsättning, då i form av en ökad spänning i Kaukasusregionen. Även på den internationella scenen kommer spänningen att öka.

Från konfrontationens första timma, var rysk och internationell media fulla med uttalanden och försök att ge en förklaring till den nuvarande situationen. Men bara en liten del av alla dessa budskap, som fyllt media, ger en tillräckligt bra analys av vad som nu sker. Dels ser vi ensidiga patriotiska uttalanden, ofta hysteriska. Dels en annan extrem, en önskan att kunna anklaga alla de människor, som varit indragna i de militära operationerna, för alla moraliska synder. Vår uppgift som ryska socialister, är inte att bara i största allmänhet berätta om vår ståndpunkt, utan också att ge en marxistisk analys av situationen i syfte att ge ett alternativ till statlig propaganda av alla de sorter.

Till skillnad från de flesta, tänker inte vi välja mellan de bägge sidorna (Ryssland och Georgien), välja mellan vem som hade ”rätt” och vem som var ”skyldig”. Vi menar att bägge sidor kom till konflikten under hot. Det finns inget behov att diskutera vem som sköt först eller vem som provocerade. Bägge länderna har sökt militära lösningar och har därför inte använt sig av de politiska resurser som finns.

Det var inte den första och inte heller den sista gången, som vanliga människor blir till gisslan för intresset hos två olika imperialistiska grupperingar, där den ena innefattar Förenta staterna, Denna gång var det Syd-Ossetiens folk, vars rätt till självbestämmande blev handelsvara i konflikten. På samma sätt som den georgiska befolkningen, vilken redan hade utsatts för lidande av de ryska ”fredsmäklare” som inkräktat.

Det går inte att förneka att svaret från osseterna bara kan bli ett: Ryssland anses av den ossetiska majoriteten som en försvarare från etnisk rensning och våld från den georgiska regeringen. Denna hållning från Syd-Ossetiens fredliga befolkning, som fryser fast genom attackerna från den georgiska armén, är helt naturlig. De konkreta styrkeförhållandena på den internationella scenen och än mer svagheterna, i synnerhet för Georgien, hos den internationella arbetarrörelsen, innebär att den ossetiska befolkningen för närvarande inte har något annat försvar än den ryska imperialismens arméer. I den här situationen innebär kravet på ett tillbakadragande av de ryska trupperna från konfliktzonen, innan eldupphör, utan åtminstone preliminära arrangemang för att få till stånd en fredlig lösning, att ge bekymmer för Ossetiens befolkning; dess arbetare, dess gamla och barn.

Georgiska trupper på flykt undan den ryska insatsen

Från konfliktens första stund krävde vi klart ett omedelbart slut på de militära operationerna. Vi krävde att de ryska arméernas militära operationer i Syd-Ossetien, skulle begränsas till nödvändigt försvar, utan att gå över i ett krig med den fredliga georgiska befolkningen, som dog i Gori under ryska bombanfall. Vi förklarade bestämt att vårt ställningstagande inte hade något gemensamt med åsikterna hos högern och den ryska pseudovänstern som handlade i kamp för ”Den ryska statsfederationens intressen”.

Vi ger vår fulla och villkorslösa solidaritet med det ossetiska folket och vi ger vårt villkorslösa stöd för osseternas kamp för nationellt självbestämmande. Men vi vägrar att ge någon som helst solidaritet till den ryska imperialismen eller något som helst stöd för Putins och Medvedevs stat. ”

I pressen: Sydsvenskan1,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,AB3,DN2.SVD4,

Andra bloggare: Trotten,Proletärbella,

Läs även andra bloggares åsikter om EU, Carl Bildt, Försvarspolitik, Politik, USA, NATO.Ryssland, Georgien

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com

”Den gamle,

hemmet och

storhetsvansinnet”

Jan Guillou läser alltid Bonniers tidningsdrake, Dagens Nyheter, med ilskna tjurögon. Vrångt bjuder han oss ibland på ett stående epitet, som det så fint heter, eller en kenning som vikingarna sa, alltså ett ständigt omdöme som alltid kopplas till huvudordet eller rentav ersätter detta. Därför skriver krönikören Guillou aldrig Dagens Nyheter utan bara helt frankt och mycket nedsättande: Sveriges malligaste morgontidning.

Med malligaste bloggen. Hisnande högdraget och högfärdigt.

Under den månad som krisen i Kaukasus har skakat världspolitiken har jag noga följt Carl Bildts blogg. Mycket noga, nästan petigt och omdömet kan bara bli. Här har vi Sveriges malligaste blogg!

Tonfallet är magistralt och malligt. Hisnande högdraget och högfärden löper som en blå tråd genom texterna. Mest handlar det om hur utrikesministern reser. Vi får följa med fram och tillbaka mellan olika flygfält – och äta oss igenom olika luncher eller supéer. Den ena, som det tycks, mer trist än den andra. En gång fick vi som läste bloggen sitta med utrikesminstern på en skyndsam utflykt med Franrikes ultramoderna höghastighetståg. TGV kallat.  ”Med kärnkraftsel! Koldioxidfritt!”, jublade då vår bloggare. Hur kul är det?

Ibland kan vi läsa att han blir intervjuad. Att han får komma med i anrika Financial Times, på grund av sin uppseväckande jämförelse mellan Ryssland och Nazi-Tyskland. Då får vi en känsla av en hund som får beröm för att han gjort som husse vill. Nyheten om att han själv, Carl Bildt, minsann, blivit intervjuad av  den brittiska finanstidningen, får räcka till en hel blogg.

För säkerhets skull. Jag vill inte skada ryktet för en trevlig

kennel. Hunden på bilden har inte någon som helst likhet

med utrikesministern.

När han skrev månadens malligaste blogg, på toppmötet i Bryssel 1 september, ställde han sig riktigt upp i katedern. Tonfallet var så förnämt att man fick en känsla av ett ironiskt självporträtt. En parodi. Lite av den gamle, hemmet och storhetsvansinnet:

”I mitt inlägg gjorde jag två strategiska observationer.

Den första var att tröskeln för Rysslands användning av militärt våld i sitt närområde har sänkts.

Den var med all sannolikhet låg i detta område – men det hindrar inte att slutsatsen förmodligen gäller generellt.

Den andra var att man inte längre automatiskt accepterar de gamla exsovjetiska gränserna om vilka man i början av 1990-talet var beredd att erkänna staters rätt till självständighet”.

På mitt gamla jobb, vid Volvo Lastvagnar i Göteborg, kanske man muttrade om samma sak vid morgonfikat. Men inte var det någon som tjôtade ”om strategiska observationer”. Kanske det lät så här:

– Jaha, då är ryssen i gång igen.

– Ja, dom har la gått för långt nu. NATO. Nu handlar det om olja. Då blir det hett.

– Ja, så var det väl Georgien som börja bomba som fan. Det går ju inte. Å så dom där jävla robotarna i Polen.

– Ja. Ryssland är tuffare nu. Han Putin är en hårding.

Märkvärdigare än så var inte med ministerns strategiska observationer. Eller snarare mindre märkvärdigt. Tjôtet på Volvo var mer skarpsinnigt, eftersom där gjordes hela ”fem strategiska observationer”. Mina gamla kompisar fick också med att konflikten handlar om energiflöden, NATOS:s offensiv samt Jaavasjkilis bombangrepp på sydosseternas huvudstad Tskinvali. Inte dåligt.

För övrigt har Bildts malliga blogg fått stryk från många håll. Hans likhetstecken mellan Ryssland och Nazi-Tyskland var dessutom så frånstötande, Ryssland förlorade 20 miljoner människoliv i kampen mot den tyska nazismen, att Bildt fick ”bädda om” i bloggens engelska  och mycket orwellska översättning. Jämförelsen gjordes mer generell.

I ett angrepp på Bildtens hökpolitik, på Svenska Dagbladets debattsida, berättar nu Leif Pagrotsky i ett bitskt inlägg att:

”Mot den bakgrunden blev resultatet av mötet med EU:s stats- och regeringschefer den 1 september något överraskande att man inte enades om några åtgärder alls riktade mot Ryssland. Det stannade vid kraftiga fördömanden och åtgärder till stöd för Georgien.

Vi vet nu att detta föregicks av hårda diskussioner mellan utrikesministrarna, där Sveriges utrikesminister Carl Bildt tycks ha intagit den mest hökaktiga positionen.

Anteckningarna från utrikes­ministrarnas möte den 13 augusti berättar att den högt ansedde franske ordföranden Kouchner vid flera tillfällen tillrättavisade Carl Bildt för det sätt han agerade på under mötet.”

Bildt fick bädda om, dra nattmössan över benan och ligga lågt. I hans senaste bloggar är tonläget uppgivet, lågt och milt. Vore man högerman och elak kunde man sagt att han nu låter som en kollobratör med ryssen. Så här kommenterade han i går Medvedevs och Sarkozys preliminära uppgörelse om ett ryskt tillbakadragande inom en månad (från det egntliga Georgien):

”I sak är det inte mycket man kan göra. Pansarfordonen står där de står – men steget därifrån till att mer formellt godkänna det hela är dock rätt betydande.”

En mycket klarynt strategisk observation. Men den saknar en dimension. På mitt gamla jobb, vid fikat, säger dom nog i dag:

”Ja då är la de klart. USA tog Kosovo och ryssen dom där länderna långt bort i stan.”

I pressen: SVD2,DN2,DN3,Sydsvenskan,Sydsvenskan1,Sydsvenskan2,AB1,AB2,AB3,SVD1,SDV3,DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, EU, Moskva, Ryssland, Georgien, Carl Bildt, Alla dessa dagar, Moderaterna, MUF, Utrikesministern, Bush, USA, Leif Padgrotsky

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com

”Arbetare – män och kvinnor – i alla länder, slut upp under Fjärde Internationalens fana. Den är er kommande segers fana!”

Del II av II. Klicka här för del I.

Håkan Blomqvist med en tillbakablick på FI:s grundningsår.

Just som de polska kritikerna befarade tycktes proklamerandet 1938 mest bli till en gest. Under trycket av pakten mellan Hitler och Stalin för att inte tala om det nya världskrigets utbrott splittrades även flera av de redan minimala anhängarskarorna.

Åren innan Trotskij mördades av den stalinistiske agenten Mercadier tvingades han leva i

Mexico. Här 1938,  vid Internationalens grundningsår, i ett livligt samtal med målaren

Diego Rivera och författaren André Breton.

Grundningskongressens ordförande Max Shachtman hörde till dem som bara två år senare övergav hela föreställningen om att Sovjetunionen trots förtrycket måste försvaras som en ”arbetarstat” i det kommande världskriget. De franska anhängarna splittrades mellan anhängarna av nationellt försvarskrig mot den tyska invasionen 1940 och förespråkarna av det första världskrigets revolutionära strategi att ”förbrödra” över skyttegravarna. De kinesiska ”trotskisterna” försökte bita sig fast vid sin inriktning på att underjordiskt organisera städernas arbetarklass medan Mao Zedongs anhängare valde att bygga upp en nationell bondearmé som en dag skulle marschera in i Peking, Nanjing och Shanghai och göra processen kort med rivalerna. Det kinesiska kommunistpartiets grundare Chen Tu-hsiu som följt Trotskij förtvivlade över att rörelsen ”stängde in sig i fållor” och ”sov bort sina möjligheter” i det stadsproletariat som krossats av såväl Chiang Kai-sheks nationalister som japanska ockupanter. Tills han 1943 greps av polis och mördades. Därmed kom han att dela det öde som redan vid tiden för grundningskongressen beseglats för så många av anhängarna. Till hederspresidenter på kongressen hade utsetts Trotskijs son och närmaste medarbetare Leon Sedov samt hans forna sekreterare Rudolf Klement och Erwin Wolf, alla mördade åren före kongressen av det sovjetiska GPU. ”Tillsammans med vår pojke har allt som ännu var ungt inom oss också dött”, skrev Trotskij och hustrun Natalja förtvivlat efter sonens död då två år återstod av Trotskijs eget liv. ”Trotskisterna” som sökte vidmakthålla den bolsjevikiska revolutionsinriktningen mot världskrigets globala maktblock utgjorde därmed en fiende inom alla läger – fascismens, Sovjetunionens och västmakternas – och betalade det fulla priset i form av utrensade, fängslade, avrättade och mördade.

”De närmaste tio åren kommer Fjärde Internationalens program att omfattas av miljoner och dessa revolutionära miljoner kommer att storma himlen och hela jorden”, förklarade Trotskij med eftertryck i en intervju 1938. Kanske mest för att ingjuta mod i de små skaror som skulle tvingas gå genom blod och eld för att ha en enda mikroskopisk chans att leva upp till sin målsättning. Vad gäller anda och temperament kunde det inte finnas någon som helst likhet mellan rutinen hos ett fackföreningsombud eller partifunktionär och Fjärde Internationalens ”bolsjevik-leninister”. De ryska bolsjevikerna hade gärna fördömts som ”socialismens muhammedaner” av en förfärad europeisk borgerlighet när det begav sig. För egen del föredrog många bolsjeviker hellre liknelsen med den franska revolutionens jakobiner, ett synsätt som också delades av dem som tänkte bygga upp den nya världsrörelsen. Tilltron till de egna idéernas makt var också närmast gränslös: ”Vi arbetar med de riktigaste och mest kraftfulla idéerna i världen även om våra numerära styrkor och materiella tillgångar är otillräckliga”, förklarade Trotskij. ”Men riktiga idéer segrar alltid i det långa loppet och erövrar åt sig själva de nödvändiga materiella medlen och styrkorna.”

Trots marginaliseringen av revolutionär marxism överlevde kämpande grupper. ErnestMandel,1923 -95, var från  krigsåren fram till sin död en unik företrädare för kontinutiten från 1938: års grundningskongress.

Tio år efter den profetian hade ett världskrig med bortåt 60 miljoner döda och förintelsen av hela folk utkämpats. En våg av radikalism och upprorsstämningar hade mycket riktigt svept över krigsskådeplatserna under krigets slutskede och på flera håll hade ”trotskister” spelat en roll, från de stora strejkerna på Rénault i Paris till motståndet mot den franska kolonialmakten i Indokina, bland teplockare på Sri Lanka och gruvarbetare i Bolivia. Men Fjärde Internationalen som världsrevolutionens miljonarmé hörde till drömmarna från en annan tid när verklighetens nationalistiska Röda armé segrat i det ”Stora Fosterländska kriget” och socialdemokratin gjort gemensam sak med västblocket.

När världen 1948 frystes fast i ”terrorbalansen” mellan väst- och östblock marginaliserades med få undantag den rörelse som mot alla odds överlevt världskatastrofen. Och idéerna fann bara undantagsvis sina bärare vilka inte sällan oförtröttligt slet varandra i stycken i vanmäktiga försök att finna vägar till verkligt inflytande. Såväl förbittrade sekter som självcentrerade mytomaner hörde till efterbörden, men också högst levande och kreativa organismer som kunde spela roll i efterkrigstidens nya sociala rörelser, från 68-årens motstånd mot imperialism och krig till dagens försvar av arbetares och kvinnors rättigheter i en globaliserad solidaritet med jordens maktlösa.

Här är inte alls platsen att skriva den historien. Den låg i en helt okänd framtid för dem som möttes i Périgny för sjuttio år sedan. De ville rädda socialismens själva grundidé om de arbetande människornas självbefrielse i en tid när allt tycktes förlorat. Kanske är det just det omdömeslösa modet vi behöver idag.

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Andra världskriget, Arbetarrörelsen, Fjärde Internationalen, Trotskij, Stalin, stalinismen, trotskism, Nazism, Hitler, Gulag, Koncentrationsläger

I Gonaives, norra Haiti, flyter lik av människor.

I bråten högar med kadaver av döda djur.

”Den söta lukten av döda kroppar är mycket påträngande”, säger polisens talesman Ernst Dorfeuille. ”Ännu så länge har vi fått upp 495 lik”.

Människorna i staden Gonaives saknar allt

Hela regionen befinner sig i katastrof. Tusentals människor sitter på hustak och bergskullar sedan tre dygn tillbaka. Utan rent vatten och andra förnödenheter. Ett enda hjälpfartyg, från FN, har tagit sig dit. Med en del energikex och mineralvatten. Men den hjälpen är bokstavligen en droppe i översvämningen.

Alla de journalister som i veckan flockades i New Orleans och likt SVT:s reporter kunde berätta om en och annan palm som brutits och några soptunnor, som rullade runt, alla dessa journalister är nu som bortblåsta.

I Bihar kämpar samtidigt 1.2 miljoner hemlösa människor för att hitta tak över sina huvuden, förnödenheter och vård, efter att ha dränkts av Kosiflodens enorma vattenmassor. Många har dött. Mängder med djur har bara spolats bort. 200 000 hektar jordbruksmark är förstörd.

Inga journalister från CNN eller SVT är på plats. De är som bortblåsta nu när orkanen Gustav blev en medial ”flopp”. I stället gör de reportage om hur man ska klä sig på republikanernas konvent.

Vid floden Kosi bönfaller människor om att få plats i en räddningsbåt

Samtidigt som liken ruttnar i Gonaives, inte så långt från den amerikanska kusten, stävade USS Mount Whitney, USA:s flaggskepp för sjätte flottan, in till kaj i Georgien. Under förevändning om humanitär hjälp till landet efter den militära kollapsen för den extremliberala regimens försök att driva bort sydosseterna till Ryssland. På landbacken stod samtidigt bombmannen,själv, vicepresident Cheney,  med en miljard dollars i fickan. Dessutom med löften till Saakasjvili om att skyndsamt och välvilligt titta på hans nya önskelista, som toppas med hårda paket, fulla med nya dödliga vapen.

Haiti är USA:s egen skitna och förslummade bakgård. Hit flygs ingen US-Aid. Till Gonaives kommer vare sig Obama eller McCain. Inte ens järndamen Palin har synts till.

Här är SS Mount Whitneys ”hjälparbetare i full fart”. Varför inte på Haiti?

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com

I pressen: AB1,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,Sydsvenskan1,DN3,Politiken1,Politiken2,

Läs även andra bloggares åsikter om Haiti, Bihar, USA, Obama, McCain, CNN, SVT, katastrofhjälp.Georgien, Ryssland, FN, flyktingar, Bush, Politik, Miljö

”Arbetare – män och kvinnor – i alla länder, slut upp under Fjärde Internationalens fana. Den är er kommande segers fana!”

Proklamationen tycktes utslungad från en mäktig revolutionskongress i schweiziska Lausanne. Och även om de församlade delegaterna från världens alla hörn insiktsfullt medgav att rörelsen ännu var i sin linda försäkrades att miljoner snart skulle följa dess fanor och göra rent hus med fascism, kapitalism och stalinism.

Håkan Blomqvist ger här en tillbakablick på Fjärde Internationalens bildande. Del I av II.

Diego Riveras målning om att människorna själva, i en International , kan styra över

världen. Inte kapitalet och inte någon Gud…

I själva verket var det ett tjugotal personer som i hemlighet möttes i ett litet hus i Périgny utanför Paris den 3 september 1938. De representerade några spridda politiska grupperingar i elva länder med en handfull medlemmar. Bland de mest erfarna hörde polackerna med rötter i Rosa Luxemburgs rörelse, men de varnade mest för att underskatta socialdemokraternas och kommunisternas inflytande och bara göra proklamationen till en ”tom gest”. Med nitton röster mot de tre beslutades emellertid att bilda den Fjärde Internationalen – den ”socialistiska revolutionens världsparti”.

Det skulle vara lätt att skildra händelsen som en tragisk fars. Det lilla huset hade utlånats av den legendariske franske revolutionären Alfred Rosmer som emellertid själv höll sig borta då han uppfattade projektet som helt orealistiskt. De hemlighetsfulla säkerhetsarrangemangen var inte effektivare än att Stalins hemliga polis var direkt representerad i form av den ryske delegaten ”Étienne”. Dessutom hade den amerikanska tolken Sylvia Agelof efter ankomsten från New York förälskat sig inte bara i Paris och utan också i en karl som hon släpade med till det hemliga mötet. Denne kallade sig Jacques Mornard och skulle knappt två år senare på Stalins uppdrag sätta ishackan i huvudet på Leo Trotskij – rörelsens självklara ledare, utom räckhåll i Mexiko.

Som arvtagare till de första tre internationalerna var den självproklamerade fjärde inte bara en lilleputt. Den skapades också under helt andra förutsättningar. Den första internationalen på Marx och Bakunins tid hade bildats 1864 när kampen mot slaveriet i Nordamerika, det polska upproret mot tsarryssland och Garibaldis italienska frihetsrörelse skapat ett radikalt klimat för den första generationens arbetarorganisationer i Europa och Nordamerika. Den andra internationalen hade 1889 burits upp av snabbt växande massrörelser med den framgångsrika tyska socialdemokratin i spetsen. Och den tredje, kommunistiska, internationalen grundades 1919 mitt under de revolutionära stormtiderna efter bolsjevikrevolutionen i Ryssland.

Pablo Picassos Guernica , med  ursinnet och dödsskriken från den stad som de tyska

Condorplanen bombade sönder och samman.

Men hösten 1938 var fascismens höst. När den lilla skaran församlades i Périgny räknade den spanska republiken in de katastrofala förlusterna efter sitt sista stora nederlag vid Ebro. Fem månader tidigare hade Hitlers trupper marscherat in i Österrike och gjort slut på ”austromarxisterna” – den radikala socialdemokrati som stridit från hus till hus mot katolsk diktatur. Samtidigt hade den franska folkfronten med sina radikala löften fallit samman. De flesta av Europas arbetarrörelser hade krossats under fascism, nazism och diktatur. Bara dagar återstod till ”München” – då den brittiske premiärministern Chamberlain skulle sälja ut Tjeckoslovakien och ge Hitler fri väg mot världskriget.

Men det var också stalinismens höst. I mars hade den tredje stora skådeprocessen i Moskva mot bolsjevikernas gamla garde avslutats med dödsdomarna mot de legendariska bolsjevikledarna Bucharin, Rykov, Rakovskij och Krestinskij. Nu var de alla borta – Oktoberrevolutionens arkitekter, Lenins kamrater som tjugo år tidigare fått den borgerliga världen att darra inför världsrevolutionen. Under den så kallade Jezjovsjtjina – terrorkampanjen anförd av den sovjetiska säkerhetschefen Nikolaj Jezjovs – hade bortåt 700 000 inbillade eller verkliga politiska motståndare till Stalin arkebuserats. De sköts oftast som ”sabotörer”, ”spioner” och ”trotskister” – utan att vara någotdera. Men i de stora svepen hade repressionen ända sedan slutet av 1920-talet särskilt inriktats på den landsförvisade revolutionsledaren Leo Trotskijs verkliga anhängare. Dessa räknades i tiotusentals inte minst bland dem som en gång mobiliserats till Röda armén och uppfattat Trotskij som Lenins självklara arvtagare. De församlade i Périgny var förstås medvetna om dödsdomarna och massdeportationerna till de växande sibiriska lägren i öster. Den polska delegationen hade nåtts av rykten om vad som hänt ledningen för det polska kommunistpartiet när den under våren kallats till Moskva – för att utan vidare ceremonier skjutas. Ändå kunde de inte fullt ut överblicka terrorns följder.

Ännu levde illusionen om att den nya internationalens ryska anhängare – dess ”största sektion” – kunde utgöra rörelsens hjärtmuskel av erfarna bolsjeviker när stalinismens ödestimma var slagen. De ödsliga ekona av gevärssalvorna i Vorkuta under vårvintern 1938 hade aldrig nått bortom tundran. Där i Pechoraområdets stora gulagsystem var bortåt hundratusen fångar klassade som ”trotskister” medan de verkligt organiserade ”bolsjevik-leninisterna” kanske var ett par tusen. Många av dem hade tillhört den av Trotskij anförda Vänsteroppositionen som sedan tidigt 1920-tal vänt sig mot Stalins växande nationalism och sovjetstatens byråkratisering. Deras välorganiserade 132 dagar långa hungerstrejk för bättre lägervillkor från oktober 1936 hade blivit omtalad – och framgångsrik. Många hoppades till och med på amnesti till Oktoberrevolutionens tjugoårsdag och nya möjligheter att föra ut sitt budskap. Men vintern 1937-38 förflyttades ”trotskisterna” till ett nytt isolerat läger där de alla arkebuserades gruppvis i snön, vecka efter vecka under hela mars och april månad. Kanske kände ”Étienne” till deras öde och att den ”ryska sektionen” var utrotad till sista man och kvinna. Men hos de församlade som utropade en ny international levde ännu hoppet om en renässans för den unga ryska bolsjevismens ideal.

Här i Gulag arkebuserades de socialister som gjorde motstånd mot stalinismen. De

som vägrade ”att acceptera socialismens och revolutionens förvandling till stakinismens

slavläger, despoti och blinda lydnad”.

Och här förefaller ordet ”fars” knappast längre träffande – ja, snarare obscent i sammanhanget. För även om de församlade, med historikern Isaac Deutschers ord, inte lät sig hejdas ”ens av det uppenbart hopplösa i företaget”, vägrade de att acceptera socialismens och revolutionens förvandling till stalinismens slavläger, despoti och blinda lydnad. De var övertygade om att den unga bolsjevismens bärande idéer om de arbetande klassernas frigörelse – genom osjälvisk internationalism, självständig klasskamp och solidarisk självverksamhet – måste räddas ur det formidabla sammanbrottet för den internationella arbetarrörelsen som präglade tiden. I strömmen av resolutioner och uttalanden från den första och enda kongressdagen återfanns därmed stort som smått – från ställningstaganden mot det annalkande världskriget, stalinistiskt förtryck, fascism och amerikansk imperialism till handfasta råd om den ena eller andra gruppens organisering och inre liv. Till idétroheten kom såväl träffande profetior som orimliga förutsägelser. Det annalkande barbariska världskrigets innebörder, stalinismens utrotning av den revolutionära marxismen och arbetarmakten i Sovjetunionen plus den koloniala världens uppror hörde till de förra. Förhoppningen om den gamla socialdemokratins och de Moskvaledda kommunistpartiernas kollaps inför folkens revolutionära våg – under Fjärde Internationalens fanor – efter världskriget hörde till önsketänkandet.

Håkan Blomqvist. Historiker, författare och kämpande socialist.

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Fjärde Internationalen, Socialistiska Partiet, Trotskism, Arbetarrörelsen, Andra världskriget, Stalin, Stalinism, imperialism, Trotskij