Leif G W Persson och Greklandskrisen – ett litet karaktärsmord

Publicerat av
42

Att läsa eller lyssna till Leif G W Persson när han med uppenbar förtjusning, nära nog som en patologisk obducent, analyserar forna och nutida mordgåtor, är en märklig upplevelse. Han är bra på det, riktigt njuter när han som virtuos professor i kriminologi får pösa ut i SVT:s ”Veckans brott”. En intelligent, briljant nörd på området och inte minst hans språk, hans ordval, om än väldigt mycket ”stockholmska”, är en fröjd att följa. Få, om ens någon, slår honom i detta gebit.

Mordgåtor, eller som här, på spaning efter stulna, kor, är hans verkliga passion.

Men när det kommer till politiken är han vulgär. Ja, rentav okunnig. Den kliniska noggrannhet han efterlyser i polisarbetet finns det inte ett spår av när han då och då slänger ur sig några lika förenklade som fördummande politiska omdömen. Än värre blir det när dessa, som ofta, hänger ihop med underliggande ekonomiska rörelser och kriser.

”Skomakare, bliv vid läst”, sa man förr och menade att man ska hålla sig till det man är skicklig på. Inte alltid en sanning. Men den gäller för Leif G W, han borde ägna sig åt att lösa sina mordgåtor och äta sin älskade falukorv, men nogsamt akta sig för politik.

Läser man hans memoarer är det lätt att skönja en form av oidipuskomplex. Livet igenom var han besviken över att han aldrig fick moderns kärlek. Men det var inte fadern som var konkurrent om uppmärksamhet och omtanke. Moderns enda livslånga förälskelse, hennes hemliga förhållande var i stället till pengar. Hennes älskare var helt enkelt bankkontot. En passionerad lidelse som fick den unge Leif GW att känna sig bortstött så till den grad att han inte ens ville vara med vid hennes begravning.

Så för den unge, medelålders och åldrande Leif G W blev ”fadersmordet” i stället att själv skaffa sig så mycket pengar som möjligt. Mer än mamman någonsin hann gömma undan. Nya förmögna jaktkamrater hastade också till med nya värderingar om hur bra det är att vara vid god kassa och kunna dra på sig ett par spenderbyxor när det behövs.

Han lyckades väl och vi är nog många som höjt på ögonbrynen när han så ofta och så oblygt pratat om sina tjocka sedelklämmor i västen och alla sina tillgångar på banken. ”Gustavs pojk” har lämnat sin pappas arbetarmiljö. Karln verkar helt enkelt smått besatt av pengar och har glömt varför så många löntagare har så lite undanlagt.

Ett synsätt som avspeglar sig när han nu senast slängt ihop en avskyvärd krönika i Expressen om krisens Grekland. Hans simpla men mycket vanliga trick är att klumpa ihop staten Grekland med sina tio miljoner innevånare, sina olika klasser och människor till ett enda subjekt. Staten Grekland ses sedan som en enda individ, eller ett enda hushåll eller en enda affärsrörelse, med röda siffror i bokslutet, en affärsman som lånat för mycket och sedan levt i överdåd samtidigt som han vägrar att betala tillbaka. För övrigt samma retorik som sannfinländarna i den finska regeringen just nu excellerar i när det gäller ”de lata grekerna”. Gemensamt är att de ser Grekland som en kursad goddagspilt som dessutom har mage och fräckhet att än en gång, med Leif G W:s ord ”begära att europeiska skattebetalare med hjälp av sina surt förvärvade sparmedel skall betala grekernas konsumtion”.

Sannfinländarna skapar just nu turbulens i Eurogruppen.

Leif G W träffar naturligtvis rätt när han skriver att ”Landet har en mycket omfattande och kostsam byråkrati som till stora delar befolkas av mutkolvar och vanliga latmaskar”. Men till skillnad från när han jagar bommar han helt i nästa avgörande stycke när bytet ska läggas ner:

”Skattemoralen är låg bland befolkningen som helhet och obefintlig bland de som har möjlighet att välja om de vill betala skatt”.

Vad han missar är uppenbart. Den stora majoriteten vanliga löntagare betalar skatt, arbetar längre dagar och nätter än i många andra europeiska länder och har en ålderdom som fattigpensionärer, där de dessutom ofta tvingas att försörja sina arbetslösa barn och deras barnbarn. Halva Greklands befolkning har inga lån överhuvudtaget, den saknar godtagbara säkerheter för att ens gå till banken och fråga om krediter. Bland småföretagare är skattemoralen säkert låg, den frågar sig naturligtvis varför de ska göda ”mutkolvar och vanliga latmaskar” i de tidigare konservativa och socialdemokratiska eliterna? Men det är framförallt överklassen, det äckligt rika Grekland, som inte betalar skatt. Exempelvis många av de hutlöst rika redarna, rikare än Leif G W för den delen, de har seglat bort till skatteparadiset Cypern där de lögar sig i sina pooler om dagarna och lever loppan på nätterna.

Leif G W har heller aldrig frågat sig varför det är eurozonens skattebetalare som till stor del har blivit långivare till den grekiska staten. Det var ju främst privata tyska, franska och italienska banker som så ansvarslöst men frikostigt, men givetvis till hög ränta, lånade ut enorma belopp till den grekiska staten, trots insikter om dess krisade statsfinanser.

Vi ska heller inte glömma att det var den stora amerikanska multinationella banken Goldman Sachs som hjälpte tidigare regeringar med att försköna sina bokslut så att landet kunde ta sig över ribban och landa i eurozonen utan att egentligen ha förutsättningar för ett sådant språng.

Normalt sett, i en marknadsekonomi, skulle självfallet bankerna tagit en del av förlusterna när det stod klart att den grekiska staten var bankrutt. Men som vanligt när det gäller stora banker tog de inga risker, bara vinsterna. Den ansvariga för Goldman Sachs` svindlerier var exempelvis Mario Draghi,  italiensk bankman och ekonom. Han var vice ordförande och vd för Goldman Sachs International 2002-2005 (under den tid då banken arrangerade de transaktioner som dolde Greklands statsskuld). Numer ordförande för den Europeiska centralbank vilken förvägrat samma Grekland likviditet i syfte att skapa kaos.Tyska Angela Merkel och franska Nicolas Sarkozy löste i de egna staternas intresse ut alla förluster för de egna bankerna och vältrade över dessa på de europeiska skattebetalare  som nu Leif G W säger sig måna om.

Leif G W frågar sig inte heller exempelvis varför EU accepterat att Grekland under både konservativt och socialdemokratiskt styre under en lång följd av år hade dubbel så stora utgifter för sin militarism i jämförelse med genomsnittet i de andra EU-länderna. Hade den dryga utgiftsposten halverats, till normal nivå, hade det helt enkelt inte funnits någon statsskuld. Bakgrunden var självfallet de så glimrande tyska och franska vapenaffärerna med den grekiska staten. Dessutom stärkte upprustningen NATO:s viktiga och pålitliga vän där borta i sydöstra Medelhavet, med sina baser, flygfält, hamnar och raketramper så nära Mellanöstern…

Nej, vår gode professor i kriminologi, Leif GW, frågar sig inte särskilt mycket när det gäller ekonomi och politik. Som en nyrik uppkomlig, stenrik jämfört med morsan, ser han stater som affärssubjekt – eller objekt.

Han frågar sig aldrig vilket ansvar de 50-60 procent av Greklands ungdom som nu är arbetslösa har för lån som de aldrig har tagit eller tyska ubåtar och franska Mirageplan som de aldrig har köpt. Han skriver bara att vi ska ge ”faderulingen i alla dessa ekonomiska experter som hela tiden men på olika vis lägger ut texten om samma sak”. Vi uppmanas att se på Grekland ”med barnets ogrumlade ögon” och då är det helt enkelt så att Grekland med alla sina tio miljoner människor är skyldigt till svindlerierna. ”Kejsaren är naken”, berättar Leif G W i H C Andersens anda.

Själv drar jag däremot slutsatsen att det är professorn själv som är naken, i sin egenskap av politisk krönikör har han själv alldeles frivilligt klätt av sig varenda litet plagg och står nu med rumpan bar inför allmän beskådan…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sveket i Aten

Publicerat av
1

Inte oväntat, men mer än trist, mycket, mycket  ledsamt.

”I nationens intresse” sviker Syrizas majoritetsledning både sitt eget program, sin valplattform i vintras samt folkets ursinne mot trojkans svältpolitik i folkomröstningen. Bristen på solidaritet i övriga Europa – främst från alla de socialdemokrater som definitivt har ”flaggat ut” från varje form av kämpande arbetarrörelse – är grundorsaken.

Det är också uppenbart att Syrizas sittande ledning inte tänkt längre än så här. Bristen på alternativ strategi är skriande.Vi får se hur den interna vänsteroppositionen och andra mer stridbara grupper agerar framöver. Men Greklands kris är definitivt inte löst. Vi lär dessutom få ett nytt bevingat ord, ”att göra en Tsipras”, dvs att över en natt göra en kovändning i politiken. Han och majoriteten av partiets riksdagsfraktion skadar, förlöjligar, inte bara det egna partiet, utan också den grekiska vänstern i stort. Ja, tveklöst socialistiska och folkliga rörelser i hela Europa. Nedan en länk till det politiska alternativ som Vänsterplattformen i Syriza förde fram vid debatten i Syrizas riksdagsgrupp:

https://www.jacobinmag.com/2015/07/tsipras-euro-debt-default-grexit/

”Från det absurda till det tragiska”!  Här en länk till en artikel där från Syrizas vänster dömer ut riksdagsmajoritetens svek. Ser i en intervju att Tsipras tänker ”ta itu” med rebellerna i de egna leden när han kommer tillbaka från Bryssel. Vi får hoppas att det snarast blir en majoritet på en demokratisk kongress som ”tar itu” med sin egen riksdagsfraktion!

https://www.jacobinmag.com/2015/07/tsipras-syriza-greece-euro-debt/

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

”Rena grekiskan”

Publicerat av
5

”Rena grekiskan” är ett gammalt uttryck som vi använder om någonting som vi uppfattar som helt obegripligt. Det finns även i andra språkområden i Europa. Exempelvis ”It`s all greek to me”; ”It`s pure greek”. Bakgrunden är givetvis att vi uppfattar språket som svårbegripligt och främmande för våra öron. Grekiskan och då i synnerhet den klassiska grekiskan är ett mer arkaiskt eller ursprungligt indoeuropeiskt språk än de stora språkfamiljerna i Europa.

Men, natten till den 6:e juli, lärde sig ändå en hel del svenskar åtminstone ett enda ord på grekiska. Ett nej heter ”Oxi”!

Det gjorde också Europas ekonomiska och politiska eliter. Folkomröstningen i Grekland blev en svidande förlust för EU, ECB och IMF och därför i grunden inte bara ett nederlag utan också en ren förnedring av finansvärlden och deras politiska hantlangare, alltifrån Anders Borg, Stefan Löfvén över till Angela Merkel och Francois Hollande. Europas hela massmediaindustri, alla stora TV-kanaler och tidningsdrakar med sina miljardresurser, räckte inte till för att ta kål på det grekiska folkets vrede – och dess värdighet. Trojkan eller ”institutionerna” som den vill kallas och de som står bakom den är också väl medvetna om att även många av dem som röstade ja är oerhört förbittrade på den ekonomiska tortyr som så länge plågat landet.

I ett lite längre tidsspann är kanske eliternas politiska nederlag till och med viktigare än själva segern i Grekland! Inte minst är framgången viktig för andra sociala och politiska vänsterrörelser i Europa, exempelvis spanska Podemos. Den sporrar naturligtvis dem lite extra och i det långa loppet vet vi att inget enskilt land i Europa, vare sig Grekland eller Sverige, kan segra på egen hand.

Säkert funderar i dag också många medlemmar i Greklands Kommunistiska Parti (KKE) på det här med vad ett så rungande Oxi betyder. KKE gör anspråk på att ha sina rötter ända tillbaka till 1918 och att vara direkt arvtagare till det då grundade Greklands Socialistiska Arbetarparti. Ett arv med många stolta minnen – men också med många avskyvärda svek. Partiet har i dag ett stort inflytande på många arbetsplatser och även i studentrörelsen. Man besitter en stor organisatorisk styrka, håller sig till och med en egen TV-kanal. I parlamentsvalet 2015 fick man 338 138 röster eller 4.7 procent av de röstande. Partiet ingår även i ledningsgruppen för det årliga Internationella kommunistiska seminariet. En sammanslutning av 49 partier i Europa och på en del andra håll i världen. Ideologiskt närstående men inte identiska politiska grupperingar. I ledningsgruppen ingår även svenska Kommunistiska Partiet (med tidningen Proletären).
Tveklöst är KKE i dag Europas mest sekteristiska vänsterparti. I mångt och mycket en fossil.

Trots en stor närvaro på många arbetsplatser är partiet politiskt oerhört isolerat. Som för många andra sekter är det självvalt. Vi såg i helgen en nordisk samling på Friends Arena i Stockholm med 50 000 (!) församlingsmedlemmar från Jehovas Vittnen. Verkligen häpnadsväckande. Med så stora uppoffrande skaror i sina led borde rörelsen ha ett massinflytande i våra samhällen. Men intet märks av detta. Den religiösa sekten lär sina medlemmar, styr över dem, att inte ha nära kontakt med andra. Bara missionera, inte komma inunder huden på varandra vid möten människa till människa. Skälet är uppenbart, kyrkans överstepräster är rädda för att de trogna församlingsmedlemmarna ska tappa tron.

Absolut utan jämförelser i övrigt, religiösa rörelser och politiska dito har olika bevekelsegrunder, så finns ändå samma rädsla för kontakter med andra hos KKE och andra politiska rörelser med mer eller mindre sekteristiska drag. Det gemensamma är just beröringsskräcken. KKE, eller för den delen KP i Sverige, vill inte att de egna medlemmarna ska diskutera och vara tillsammans i gemensamma rörelsearbeten. Risken finns att de kan influeras av andra. Det viktiga är att till varje pris hålla fast vid principerna. Jehovas medlemmar får inte arbeta fackligt, det är ”en synd mot Gud”. KP:s medlemmar får gå på fackmöten och agitera för arbetarkrav bland sina egna arbetskamrater, men inte ta fackliga förtroendeuppdrag, ”då kan de inte leda vilda strejker och kommer därför att integreras i den fackliga apparaten”. Grekiska KKE organiserar sina egna fackföreningar. I praktiken inga öppna klassorganisationer utan partiets egna fronter.

Från Nej-sidans massmöte i fredags kväll. Kanske uppåt 150 000 deltagare. Premiärministern Tsipras talade. SVT:s reporter stod för övrigt några hundra meter längre bort och lät sig fotograferas med några tusen Ja-sägare…

Inför folkomröstningen ställdes KKE inför ett dilemma. Skulle partiet delta gemensamt med andra i den uppenbara arbetarklass- och ungdomsrörelsen för ett nej? Visst, där fanns och finns många tveksamheter till hur Syrizas majoritet spelade och spelar sina kort. Visst, Syriza är en sorts politisk komposit. Där finns både socialdemokrater och genomtänkta revolutionära socialister. Men oavsett graden av tveksamheter i partiets praktik och hur man värderar dessa är det uppenbart att Syriza inte är ett odemokratiskt parti styrt av tunga betonghäckar i en trög byråkrati sammanvuxen med stat och kapital. Det är ett parti som inspirerar massrörelsen och vars ledning är känslig för vart massrörelsen går. Likaså, oavsett hur man bedömer ledningens taktik, den brottas med grundproblemet att Greklands befolkning vill få ett stopp på trojkans utpressning samtidigt som den vill vara kvar i euron, så är det uppenbart att Syriza har lett och leder en konfrontation inte bara med den grekiska borgarklassen utan än mer, med Europas samlade ekonomiska och politiska eliter. Det är Syrizas politiska initiativ som alstrat den oerhörda energin bakom storsegern över Europas ledande kapitalister. För alla som ville se var det uppenbart att detta var en klasstrid som handlade om politik och inte om ekonomi. En klarsyn som delades av Proletärens skribent, August Eliasson: ”för EU (gäller det) att skoningslöst slå ned på varje försök att föra en annan politik än den dikterade nedskärningspolitiken”.

Men broderpartiet i Grekland, KKE, kapade alla band med Nejkampanjen. Förevändningen var uppfattningen att i sista hand lämnade de bägge alternativ som stod till buds vägen öppen för fortsatt utpressning från trojkan, för en fortsatt kapitalism. Likt en törstig, blind tok som vandrar ut i öknen på jakt efter vatten, tryckte partiet upp egna valsedlar med ett nej till bägge alternativen. Valsedlar där slutorden skulle ge ”de principfasta kommunisterna” något att hålla sig fast vid: ”Socialisera monopolen; Arbetar- och folkmakt”.

Eliasson ger sitt och Proletärens mer eller mindre tydliga stöd åt denna ökenvandring. Framförallt undviker han att nämna det mest fatala med KKE:s sekteristiska taktik. Alla dessa valsedlar från KKE förklarades självklart rätt av med att om de överhuvudtaget skulle räknas, så skulle de bokföras som ogiltiga. Det grekiska parlamentet hade bara beslutat om två alternativ. Punkt slut.

Vi kan jämföra med folkomröstningen om euron i Sverige. Där beslutades om ett enkelt ja eller ett enkelt nej. Om vi nu hypotetiskt tänker oss att KPMLr (KP) på den tiden tryckt upp en egen tredje valsedel med ett Nej plus en ramsa om Arbetarmakt, vilka sedan kasserats i omröstningen, hade detta visat på ett gott taktiskt politiskt handlag?

Säkert går diskussionens vågor nu höga inom grekiska KKE. Partiets ledning såg till att medlemmarna slapp beröra andra politiska människor i en gemensam kampanj. Men till vilket pris?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hoppets och skammens Europa

Publicerat av
1

Alxis Tsipras beslut att genomföra en folkomröstning den femte juli har tänt en strimma av ljus och hopp i det europeiska mörkret. Efter fyra månaders förhandlingar, i ett försök att uppnå en ”hedersam kompromiss”, som Syrizas färgstarke ledare uttryckte sig, stod det klart att det aldrig varit en fråga om förhandlingar utan bara diktat från de nyliberala talibanerna i Bryssel, eller ”Trojkan” som de också kallas.

Trojkans sista bud var inget annat än en grov förolämpning. Förslaget var i stort sett identiskt med om inte värre än den plan som regeringen Samaras accepterade strax innan valet i januari. Fem års katastrofal åtstramningspolitik som lett till en depression som inte ligger trettiotalets efter ska förlängas som om inget hänt. De groteskt felaktiga prognoser som IMF presenterade 2010 för att bevisa åtstramningspolitikens korrekthet borde ha lett Europas politiska ledare till en omvärdering av den förda politiken.

Med eftergift på eftergift visade Tsipras regering sin vilja att nå fram till ett avtal. Enligt många inom Syriza var det alltför många eftergifter. Men det bidde inte en tumme. Samma gamla slitna vante kastades ner på bordet framför Tsipras.
-Passar den eller passar den inte. Det är bara att välja, sa IMF/ECB och Kommissionen unisont.

Trojkans provokativa arrogans träder fram i en liten detalj. I Tsipras förslag den 26 juni fanns en punkt att skatten för företagsvinster skulle ökas från 27 % till 29 %. Teknokraterna i Bryssel tog fram rödpennan, strök över och skrev ner 28 %. Resten av Tsipras förslag behandlades med samma totala förakt för finess. Rad efter rad ströks över med rött och de gamla vanliga förslagen präntades i rött. Det oförskämda agerandet kanske blir avgörande i söndagens folkomröstning. Rapporter från Grekland vittnar om människor som chockats av händelsen som ingen kan undgå att se som en öppen förolämpning av regeringen och befolkningen.

Men ändå är den verkliga förolämpningen mot Syriza, befolkningen och hela Grekland det faktum att talibanerna i Bryssel anser sig ha rätt att diktera den grekiska regeringens politiska val för hur ekonomin ska komma på fötter.

Ytligt sett fanns det inga stora skillnader mellan Tsipras och Trojkan i prognoserna för de nödvändiga budgetöverskotten de kommande åren. Men en närmare titt på de två förslagen visar att de sociala prioriteringarna var totalt motsatta.

Regeringens förslag la tonvikten vid ökade inkomster genom att öka skatten på företagens vinster, genom en punktskatt på 12 % på alla företagsvinster över 500 000 euro och en del andra stärkta inkomster för staten. Åttio procent av det planerade budgetöverskottet skulle täckas av dessa ökade inkomster som skulle tas ifrån de med god ekonomi. Bara 20% av budgetöverskottet skulle uppnås via minskade statliga utgifter.

Till ingens förvåning svarade IMF att det kommer inte på frågan att öka beskattningen av företagen eftersom det skulle öka arbetslösheten, svarade Christine Lagarde vars expertis på prognoser vi redan sett. IMF krävde att budgetöverskott skull uppnås med den motsatta kvoten, 20 % ökade inkomster via beskattning och 80 % via minskade utgifter framför via sänkta pensioner över hela linjen.

Här ligger i ett nötskal skillnaden mellan mörkrets Europa och det hoppets Europa som Syrizas valseger i januari öppnade dörren till. Nu på söndag kan den dörren öppnas på vid gavel. Oavsett vilka svårigheter som väntar det grekiska folket är det bättre att leva på ett demokratiskt hopp än att falla ned på knä inför guldkalven i Bryssel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Finansierade Washington med fem miljarder dollar en « statskupp » i Ukraina?

Publicerat av
4

Påståendet att USA spenderat fem miljarder dollar för att ”destabilisera” Ukraina dyker sedan ett år tillbaka regelbundet upp på konspirationssajter. Den 22 juni i år återfinns samma idé i den ryska tidningen Kommersant i en artikel av Nikolai Patrouchev, sekreterare i den Ryska ferderationens säkerhetsråd.

Trogen linjen i Kreml fördömer den ryske höjdaren en ”statskupp” i Ukraina som initierats av USA i syfte att ”försvaga Ryssland”. Som bevis använder han den amerikanska politikern Victoria Nulands medgivande enligt vilken hon ”sagt att USA har spenderat fem miljarder dollar för att organisera händelserna”.

Samma mycket förvanskade version av Victoria Nulands ord publicerades redan tidigare i år på sajten CounterPunch i en artikel av den omstridde journalisten John Pilger som utan omsvep påstår att i Ukraina ”har Obamas administration satt sprätt på 5 miljarder dollar under 2014 för att finansiera en statskupp mot en folkvald regering”.

I den version som konspirationsteoretikern Paul Craig Roberts (sedan 2008 kollaboratör i den högerextrema American Free Press) lagt ut blir det till: ”Washington har gjort av med 5 miljarder dollar för att köpa upp ukrainska politiker och finansierat en femte kolonn av vissa ONG” (källa: QuenelPlus, 6 dec. 2014. En antisemitisk kanal med satirikern Diedonné som garant )

I själva verket handlar det om 5 miljarder dollar av amerikansk hjälp till Ukraina under perioden 1992-2013, alltså mer än 20 år.
En verifikation visar snabbt att Nulands tal långt ifrån var ett ”erkännande”. Det hölls 13 december 2013 och finns tillgängligt på U-tube sedan samma dag. Hennes exakta ord går så här:
”Sedan Ukrainas självständighet 1991 har USA stött utvecklingen av demokratiska institutioner och främjat det civila samhället och demokratiskt styre, nödvändiga villkor för att Ukraina ska kunna realisera sina europeiska aspirationer. Vi har investerat 5 miljarder dollar för att hjälpa Ukraina i sin målsättning att garantera ett säkert, rikt och demokratiskt Ukraina”.

Man kan tycka vad man vill om Nulands blomsterspråk och USA-imperialismens manövrer i det forna Sovjetunionen men Pilgers och andra komplottisters användning av det är nonsens.

Däremot har ingen av de konspirationssajter som förmedlat skrönan om en statskupp för fem miljarder dollar brytt sig om att precisera att under exakt samma period (1991-2013) betalade USA 20 miljarder dollar till Ryssland i samma typ av ”utvecklingshjälp”.
Detaljerna i ”hjälpen” finns i diagrammet här under som den brittiske journalisten Eyuan MacDonald publicerat på Twitter.

PS: Den här artikeln bygger på uppgifter i en fransk sajt som regelbundet övervakar olika konspirationsteorier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om Kathmandus förstörelse och Guds död…

Publicerat av
4

Bilder och filmer från den dramatiska jordbävningen i Nepal skakar om en hel värld. Nedslitna gamla tegel- och träbyggnader där smala gränder virkade sig fram, liksom uråldriga religiösa tempel, har störtat samman. Tusentals människor har omkommit. Kvarter där jag själv storögt vandrade runt och bodde under en längre resa 1970 har i dag jämnats med marken. Minns fortfarande att människor redan då var rädda för jordskalv. Flera sådana historiska jordbävningar levde i deras minnen. Under ett på 1930-talet hade så många som 17 000 människor dött i Kathmandu.

Som vanligt vid stora katastrofer för oss människor, det må vara digerdöden, AIDS, tsunamis eller jordbävningar, skakas inte marken, men väl våra sinnen, med politiska, religiösa efterskalv. Ett når oss ända ifrån Los Angeles där pastorn Tony Miano manat nepaleserna att inte återuppbygga sina ”hedniska helgedomar”. Katastrofen var helt enkelt Guds straff för deras avgudadyrkan. De ska i stället konvertera till kristendomen.

Pastor Tony Miano förmanar hedningarna…

Mina tankar ilar snabbt till den religiösa och filosofiska debatten efter Lissabons förstörelse 1755. Vid den här tiden var detta Europas fjärde stad, bara London, Paris och Neapel var större, och där levde nästan 300 000 innevånare. Genom plundringarna i alla nya kolonier, av guld, diamanter, tobak och kryddor, hade överklassen, med adel, handelsmännen, skeppsbyggarna och kyrkans prästerskap i lagringar kring kungafamiljen, tillskansat sig ett enormt överflöd.

När Allhelgonadagens mässa den 1 november precis inletts i de många kyrkorna började förstörelsen. Av församlingarnas förväntade nåd från Gud blev det inget, i stället vräkte flera stora jordskalv omkull nära två tredjedelar av stadens byggnader. En väldig tsunamivåg med tunga lermassor från floden Tejo tillsammans med otaliga bränder gjorde resten. Närmare tiotusen byggnader krossades. Två tredjedelar av staden låg i ruiner. Kungens vackra palats störtade samman. Kloster och kyrkor föll ihop över bedjande människor. Man har uppskattat det till att en tredjedel av stadens befolkning dog. Jordbävningen var så kraftig att även så långt bort som i vårt Sverige rapporterades rörelser i marken och häftiga vågor i flera vattendrag, som Göta Älv och Ångermanälven.

För alla troende var det självklart att Lissabon hade drabbats av Guds vrede. Människor hade dött för sina synder. Men på samma sätt som för pastor Tony Miano i Los Angeles haglade anklagelserna i Lissabon mot andra tolkningar än den egna av hur sann religiositet skulle vara. Miano skyller i dag på hinduismens och buddismens hednatro. I den tidens Portugal skyllde exempelvis protestanterna allt på katolikernas papism och irrläror. De hade själva klarat sig bättre vid katastrofen eftersom de inte varit inne i de stora katolska kyrkorna. Mest ljungande i sina fördömelser av människans flärdfulla liv. ”Lär dig, o Lissabon, att det som förstört våra byggnader … är dina vederstyggliga synder” var de fanatiska jesuiternas budskap.

En mer pragmatisk och materialistisk syn hävdades av den markis av Pompal som tog ansvar för återuppbyggnaden. ”Begrav de döda och föd de överlevande”, blev hans berömda motto.

I efterhand är det ändå upplysningsfilosofen Voltaires (hette egentligen François-Marie Arouet) insikter i ”Poem om Lissabons förstörelse” som har blivit mest ihågkomna. ”Lissabon är förstört och i Paris dansar man” underströk han. Katastrofen har därför ingenting med människans synd att göra, var slutsatsen och han ifrågasatte i grunden också idén om en allsmäktig och kärleksfull Gud. En uppfattning som mer än ett sekel senare fick Friedrich Nietsche att formulera sitt berömda stridsrop ”Gud är död!”. Andra filosofer som Jean Jaques Rousseau och senare Immanuel Kant pekade på framförallt på de naturliga svaren till varför katastrofen skett. Husen var helt enkelt för dåligt byggda och hade rests på fel ställe.

Samma orsak-verkan gäller naturligtvis även för dagens katastrof i Nepal. Ödeläggelsen och alla döda har ingenting med en konstruerad Gud av något slag att göra. Husen och bergsbestigarna var helt enkelt på fel plats. Området drabbas regelbundet av svåra jordbävningar. Att de enkla byggnaderna, ofta bara sammanfogade av lera och dålig tegel, störtat samman så enkelt, kanske kunde ha undvikits om mer samhällelig energi ägnats åt bättre planering och bättre hus. Det feodala system som rått och de prästerskap av olika klerikala system som skyddat sin kungafamilj och landet härskande elit har heller aldrig bekymrat sig om att bryta landets enorma fattigdom.

”Oavsett detta kan – vi alltid ge en hjälpande hand” skrev Hjalmar Gullberg i en av dikterna i samlingen ”Ögon,läppar”, 1959. Ord som vi kan ha med oss även i dag, men med tillägget att vi också kan ge en hjälpande hand till de politiska rörelser som vill göra slut på våra klassamhällen och deras fattigdom. Vi ska ha det i minnet också nu när kristdemokraternas Ebba Busch Thor börjat predika mot ”ondskan” hos oss människor och med det menar arbetar. och fackföreningsrörelsen…

Från Gullbergs ”Ögon, läppar” :

”Vad gjorde detta år hans prästerskap för miner
När de i mässan drack hans vin och åt hans bröd
Nyheten spreds. Voltaire skrev på alexandriner
ett ode och en värld förstod att Gud var död.
Oavsett detta – kan vi alltid ge en hjälpande hand”

 

När Expressen möter Bashar Assad och Carl Bildt…

Publicerat av
2


Expressen förnekar sig inte. För några dagar sedan publicerades en skabrös intervju med Syriens Bashar Assad där läsarna i en lismande atmosfär av välvilja och utan svåra motfrågor eller några större invändningar fick sig till livs en bild av en samlande landsfader i oförsonlig kamp mot terrorism. Genom sin flathet och underdånighet i hemma-hos-intervjun i diktatorns vackra gästpalats al-Rouda blev tidningens korrespondent i Mellanöstern Kassem Hamadé en simpel kolportör av regimens syn på sig själv, sitt eget folk och omvärlden.

Inte konstigt då att Syriens blodindränkta diktatur tackade Bonniers boulevardblad genom att reprisera intervjun med dess skönmålning via sin nyhetsbyrå SANA och sitt eget officiella twitterkonto.

Tack och lov stormades det över tilltaget. Kanske kan intervjun användas på våra journalisthögskolor som ett exempel på hur det inte ska gå till? På Facebook sammanfattade Financial Times`korrespondent debaclet i en väl funnen jämförelse: ”Det var som om någon hade intervjuat Hitler 1943 om hur man kan stoppa extremism i Europa”…

I går var det Carl Bildts tur att porträtteras med samma idoliserande manér. Han ska givetvis inte jämföras med Assad när det gäller exekutivt våld. Men tidningens upplägg är detsamma. Ingen kritiskt granskande journalistik utan politisk agitation i form av en så kallad ”exklusiv” intervju.

Det är Expressens Niklas Svensson som intervjuar Bildt under en intim, nära-huden resa till en global internetkonferens i regi av Haag World Forum. Även om begreppet ”intervju” även här är ett ord som skorrar lika mycket som vår förre utrikesminister. Svensson låter i all gemyt Bildt prata på och publicerar sedan det hela.


Men dessvärre blir det ingen storm efter detta samkväm. ”Kändisintervjuer” med Bildt tillhör vardagen i svensk media. Få journalister vill få pisk av dennes rappa tunga.

Ändå finns det en del som sticker ut när den gamle högerikonen pratar fritt.

Vi får dels bekräftat att Carl Bildt, trots att han lämnat Arvsfurstens palats, har fortsatt att agera på egen hand i Ukraina. När Stefan Löfvén för en tid sedan mötte Angela Merkel i Berlin och där markerade ett svenskt stöd för hennes diplomati och de pågående förhandlingarna om ett nytt vapenstillestånd i Minsk, valde han att obstruera offentligt genom att understryka sin uppfattning om att EU (och Sverige) måste sluta att huka sig. ”Det är redan nog. Nu måste Väst rusta upp Ukraina med tunga vapen”, underströk han i en artikel publicerad av Huffington Post. Ett utfall riktat också mot Löfvén och som vanligt ett eko av den amerikanska högerns mantra om att det inte finns några uppgörelser utan militär upprustning i Europa.

Bildts fortsatta aktivism för en militär lösning av konflikten i östra Ukraina bekräftas nu i Svenssons berättelse om Bildts resa till Haag. För väl framme vid internetkonferensen är det Ukrainas utrikesminister Pavlo Klimkin som vinkar till sig Bildt från vimlet till ett eget angeläget möte i en avspärrad VIP-lokal. En stolt Bildt kan sedan bekräfta att han numer agerar som inofficiell rådgivare åt Klimkin. Han är alltså på sätt och vis nybliven kollega med Dmytro Yarosh, ledare för Högersektorns fascistiska bataljoner, vilken under stor internationell uppmärksamhet nyligen utsetts till officiell rådgivare till Ukrainas överbefälhavare Viktor Muzhenko. Detta samtidigt som hans frikårer blivit en, om än mycket autonom, del av den officiella ukrainska militärmakten. Bildt och Yarosh ingår bägge i en gemenskap kring Poroschenkos regim. Bildt är rådgivare åt hans utrikesminister. Yarosh åt hans överbefälhavare.

Denna nyhet borde få många att höja rejält på ögonbrynen. Men eftersom ingen tidigare granskat den svenska utrikesministerns alla skyttelresor till Ukraina lär det inte heller vara många som undrar över vad den nuvarande bloggaren Bildt håller på med.

Inte heller Expressens Svensson. Däremot har Bildt med sig en nyhet från den politiska oron i Kiev som han självfallet beredvilligt tolkar på fri hand:

”Under det där mötet med utrikesminister Pavlo Klimkin i mingellokalen får Bildt veta att en känd journalist mördats i Kiev dagen innan.

– Det är inte så jävla svårt att lista ut vilka som ligger bakom det. Det har varit sjuttio bombattentat sen Minskavtalet. Vi såg ju samma mönster i Georgien efter kriget där. När de inte kommer längre på militära framryckningar, så blir det ofta bombattentat av olika slag för att destabilisera och skapa osäkerhet.”

I Expressens ingång till reseskildringen har man fått med mordet och sammanfattar Bildts syn i en fet ingress:

Bildts uppfattning om att det är Putin (eller hans ”banditer” i Ukraina) som ligger bakom ”de nya morden i Ukraina” är absurd. De människor som nyligen blev offer för en serie mord i Kiev var offentliga personer, journalister och författare med det gemensamt att de alla var kända för en kritisk hållning till regimen i Kiev, till den ukrainska nationalismens avarter och kanske framförallt till parlamentets beslut att ”legalisera” de ukrainska nazistiska frikårerna under Andra världskriget och ge dessa en hjälteroll som partisaner för Ukrainas självständighet. Inte minst då Oles Buzina, en av Ukrainas mest lästa journalister, vilken sköts ihjäl utanför sitt eget hus i Kiev. Morden sker dessutom i ett sammanhang där alla ukrainare som ifrågasätter ”Anti-terroristoperationen” i östra Ukraina ses som samarbetsmän med ryssen ” eller ”moskoviter”. Det offentliga utrymmet för en tredje, mer antimilitaristisk hållning, blir alltmer begränsat. Högersektorn och andra mer eller mindre fascistiska grupper har också gång på gång deklarerat att det inte finns plats för några ”moskoviter” i den ukrainska nationen. Deras historiska förebild från Andra världskriget, nazisterna i Organisation för Ukrainska Nationalister (OUN) var ökänd för sina mord på kända kritiker. Minnen som förskräcker.

Tidigare har Högersektorn frikårer bevakat parlamentet i Kiev. Här en av dess vakter.

Bildts tillbakablick till kriget i Georgien är som vanligt historieförfalskning. Här en sammanfattning från en av mina tidigare inlägg:

”Länge hoppades Bildt på att han skulle få jobbet som EU:s utrikesminister som ett fint avslut på sin karriär. Men dessa drömmar försvann när han 2008 vägrade att se det som de flesta andra europeiska diplomater och regeringar såg, nämligen att det var Georgiens president och hans egen nära personliga vän, den extrema nyliberalen och USA-torpeden Micheil Saakasjvili, som inledde kriget mot Ryssland genom att flygbomba Sydossetiens huvudstad Tschinvali och där bland andra oskyldiga döda ryska OSSE-observatörer (samme Saakasjvili är i dag för övrigt efterlyst i sitt eget hemland, för skattebrott och korruption, men har av Ukrainas president Petro Porosjenko anlitats som en av hans närmaste rådgivare).

EU:s regeringschefer såg efter detta Bildt som en helt omöjlig utrikesminister, hans extrema rysshat och reservationslösa stöd för Vita Husets syn på världen var alltför utmanande och därför hamnade han till en del i den diplomatiska kylan.”

Ja, Bildt blev aldrig EU:s utrikesminister. Vi har också blivit av med honom som Sveriges utrikesminister. Men dessvärre fortsätter han som USA:s sändebud i Ukraina.

I den rollen borde han inte curlas med utan ständigt granskas av svensk media.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Fyra år av blod och krokodiltårar.

Publicerat av
1

I dagarna gick det syriska inbördeskriget in på sitt femte år och i dag står de som rest sig mot diktaturen i Damaskus mer ensamma och övergivna än någonsin. Det är helt ofattbart att det ännu finns människor i landet som kämpar och håller fast vid revolutionens ursprungliga målsättningar om jämlikhet, rättvisa och värdighet.

Det började med ett spontant brett folkligt uppror mot regimens brutalitet, förtryck och korruption. Men redan de allra första fredliga demonstrationerna och protesterna möttes av fullskaligt militärt våld. Att öppna eld rakt in i folkmassorna blev det dagliga svaret från regimen på krav för frihet.

I dag fyra år senare är det inte de fredliga protesterna som dominerar, inte heller det väpnade motståndet utan den totala humanitära katastrofen som kontrarevolutionen, regimens och jihadisternas, utsatt landet för. Mer än hälften av befolkningen befinner sig på flykt undan våldet varav flera miljoner sökt skydd i flyktinglägren i Turkiet och Jordanien. Varje dag drunknar dussintals i Medelhavet i sökandet efter ett drägligt liv.

Fyra år efter den arabiska resningens start i Tunisien och snabba spridning till Egypten, Syrien, Jemen och Bahrain är det den kontrarevolutionära motvinden som dominerar hela regionen. De demokratiska och revolutionära krafterna befinner sig i en extremt svår situation. De finns där ännu. Protester och demonstrationer förekommer fortfarande om än i mycket mindre skala än våren och hösten 2011 eller som i Raqqa sommaren 2012. Nu senast i Bahrain trots repressionen. Men de är mycket försvagade och färre till antalet jämfört med tidigare och tyvärr är ett totalt nederlag för den folkliga mobiliseringen inte att utesluta. Men ännu kan situationen vändas om utvecklingen tar oväntade språng, som den redan gjort flera gånger sedan upprorens början.

Hur kunde det mäktiga upproret i Syrien, och i Egypten för den delen, vändas till dagens situation där flera kontrarevolutionära krafter dominerar utvecklingen? Närmare bestämt handlar det om tre distinkta kontrarevolutionära krafter bestående av de imperialistiska krafterna inklusive Ryssland, de gamla korrupta eliterna som styrt regionen via civila och militära diktaturer och den islamistiska reaktionen i alla dess former.

När den syriska revolutionen startade våren 2011 utvecklades situationen snabbt mot en väpnad konflikt mellan regimens militära styrkor och de väpnade miliser som försvarade de områden och stadsdelar som reste sig mot diktaturen. Den repression och det militära våld som regimen utövade mot den protesterande befolkningen ledde mycket snabbt till att ett stort antal soldater deserterade och blev stommen i det väpnade självförsvaret mot militärens brutala angrepp.

Om extremt våld mot till en början fredliga demonstranter var kontrarevolutionens mest synliga aspekt antog den också omedelbart ett politiskt propagandistiskt drag som klassiskt kallas att söndra och härska. Den centrala linjen i propagandan från Damaskus pekade ut alla som opponerade sig som ”terrorister” från utlandet. Detta kopplades till påståendet att de, ”terroristerna”, var ute efter att söndra Syrien utefter religiösa kriterier och att regimen var den enda garanten för en fredlig sekulär ordning i landet.

Det är en myt att regimen var en sekulär makt som skyddade de religiösa och etniska minoriteterna mot den sunnitiska majoriteten i landet. Under familjen Assads styre bör i stället staten karaktäriseras som en borgerlig totalitär stat med en social bas i de härskande klasserna. Det är sant att rekryteringen av högre officerare till försvarsmakten och säkerhetstjänsterna skedde från den alawitiska minoriteten men i regeringen, parlamentet och departementen var den sunnitiska borgarklassen högst närvarande.

I de ekonomiskt dominerande regionerna som Aleppo och Damaskus stod huvuddelen av de rika sunnitiska handelsmännen och industriägarna på regimens sida. Däremot var upproret nästan uteslutande baserat på fattiga arbetare, hantverkare, jordbrukare och ungdomen i de fattigaste delarna av landet. Det var de fattiga som reste sig mot regimens liberala strukturreformer som bland annat drev massor av fattiga jordbrukare från deras jordar in till de fattiga förorterna runt Damaskus och Aleppo. Det var regimen som med sitt gränslösa våld och sekteristiska propaganda lyckades föra in de religiösa klyftorna i resningen i syfte att splittra och bevara olika minoriteters tillit.

Redan från resningens första dag fick Damaskus villkorslöst stöd från den ryska imperialismen som hade ekonomiska och militära intressen att försvara, bland annat en flottbas som redan Bachar Assads far lät Moskva utnyttja. Irans mullor fanns också med på regimens sida från resningens första dag och är sedan dess den främsta finansiären av Assads krig mot den egna befolkningen.

Men det räckte inte med propaganda om ”terrorister”. Bachar Assad behövde verkliga terrorister i aktion för att ge propagandan lite substans. I regimens fängelser fanns redan ett par tusen jihadister som först Damaskus skickade till Irak efter USA:s invasion för att kriga mot den amerikanska ockupationsmakten och som sedan fängslades när de omkring 2009 återvände till Syrien. Våren 2011 släpptes dessa jihadister ut ur fängelserna samtidigt som de i stället fylldes med tiotusentals unga demonstranter. I januari 2012 proklamerade al-Nusrafronten sin existens. Assad hade skapat de ”terrorister” han behövde.

USA står i spetsen för den imperialistiska kontrarevolutionen i hela regionen. Alltsedan de första dagarnas förvirring då Ben Ali störtades i Tunisien är det en avgrund mellan ord och handling från Vita Husets sida. De vackra talen om demokrati och frihet som symboliserades av Obamas tal i Kairo hade en specifik funktion. Att förhindra att väst såg ut att stå på de regerande despoternas sida. Ben Ali släpptes till vargarna, även om den franska regeringen höll honom under armarna in i det sista.

Efter en viss tvekan ställde sig den imperialistiska diplomatin också bakom kravet på Mubaraks avgång. Det enorma folkliga upproret gjorde det omöjligt att hålla fast vid den åldrande diktatorn. Att kasta allierade potentater på sophögen är ingen nyhet från imperialismens sida.

När den libyska staten föll samman som ett korthus efter Khaddafis död och samtidigt revolten i Jemen ledde till att diktatorn avgick medan statsapparaten och militären blev kvar intakt gav det impuls till vad som skulle bli USA:s strategiska linje fram till i dag. Den så kallade jemenitiska lösningens kärna innebär att USA/EU inte håller fast vid despotiska statschefer som Bachar al-Assad och samtidigt verkar för att den härskande eliten förblir vid makten, att statsapparaten och då framför allt de väpnade styrkorna inte upplöses när man låter regimens huvud falla.

Vis av erfarenheterna från de katastrofala politiska mistagen som USA begick efter invasionen av Irak då hela statsapparaten och armén skrotades vilket ledde till det sekteristiska inbördeskriget mellan sunni och regimen styrs nu allt USA gör av viljan att skapa regimförändring utan att de härskande klasserna tappar makten i ett folkligt uppror.

Den av USA ledda kontrarevolutionen har nu en enda framträdande målsättning som är att sätta stopp för alla folkliga resningar i regionen. Efter fem år av revolutionära processer i land efter land anses nu tiden vara inne för att låta de vackra talen stanna på pappren. Prat om frihet och demokrati är inte bra om folk börjar ta det på allvar.

Vid sidan av den kontrarevolutionära regimen i Damaskus och USA spelar också de auktoritära arabregimerna med Saudi och Gulfstaterna i spetsen en öppen reaktionär roll. Det finns naturligtvis motsättningar mellan exempelvis Saudiarabien och Qatar vilket fallet Egypten visar i och med att Saudi stöder den nya militärdiktaturen och Qatar det muslimska brödraskapet. Men deras gemensamma mål är att till varje pris krossa de folkliga kraven på demokrati och rättvisa. Vilket vi kunde se i det gemensamma agerandet från Saudi och Qatar när det demokratiska upproret i Bahrain krossades.

John Kerrys skandalösa utspel om att Assad kanske är en del i lösningen av inbördeskriget i Syrien och inte en del av problemet som Vita Huset hittills sagt skapar nya spänningar mellan de olika kontrarevolutionära krafterna. Oljeemiraten och Saudiarabien avvisar starkt Kerrys utspel eftersom de ser Assad som Irans starkaste allierade i regionen, vilket inte innebär att de på något sätt stöder kraven på frihet och rättvisa. Tvärtom är målet att definitivt tysta all opposition och återgå till ”business as usual” efter fyra år av uppror och folkliga protester.

John Kerrys utspel är svårt att förstå om det inte sätts i samband med förhandlingarna om en garanti från Irans sida att definitivt avstå från planer på att utveckla kärnvapen. USA:s geostrategiska intressen att bevara Israel som enda kärnvapenmakten i Mellanöstern visar sig väga tungt på vågen där Assads vara eller icke vara ligger i den andra vågskålen. Den jemenitiska lösningen innefattar nu att kobrans huvud inte längre behöver huggas av. Möjligen ska huggtänderna dras ut. Men med kobran kvar vid makten offras fyra års blodig kamp för friheten och släcks med kalla krokodiltårar från självutnämnda ”vänner” av Syrien.

Det folkliga upproret både i sin civila och väpnade form angrips inte bara av Assads regim och dess stöd från Iran och libanesiska Hezbollah utan konfronteras dessutom av en annan form av kontrarevolution som de islamistiska fundamentalisterna i ISIS och al-Nusra utgör. Både dessa jihadistiska arméer angriper i första hand den fria syriska armén FSA och civilas försök att organisera sig demokratiskt i regioner och städer som inte kontrolleras av regimen.

Resultatet av den samlade kontrarevolutionens angrepp på den civila befolkningen och på de som fortsätter att kämpa i revolutionens anda är katastrofalt. Det råder en social och humanitär katastrof i Syrien som inget annat land i regionen upplevt i modern tid och vi måste tyvärr konstatera att den syriska revolutionen i dag befinner sig längre ifrån revolutionens ursprungliga mål om frihet, rättvisa och värdighet än sedan dess början. En ohelig allians mellan kontrarevolutionära regeringar och islamister bär ansvaret för att flera hundra tusen dödats och att halva den syriska befolkningen är på flykt undan död och total misär.

Det råder förvirring kring USA:s roll i den utveckling vi sett sedan våren 2011. Trots allt ingriper ju USA för att hindra massakrer från jihadisternas sida, går argumenten som inte ser att det görs av egenintresse och inte av humanitära skäl. Det mest närstående exemplet är de allierades bombningar av ISIS i och omkring Kobane.

När jihadisterna startade sitt angrepp på Kobane befann de sig sex mil från den kurdiska staden. Hade USA:s motiv varit humanitära hade de väpnade kolonner som närmade sig Kobane bombats långt innan de nådde fram till staden. I stället kunde ISIS ta över ett hundratal byar runt Kobane som befolkningen flytt och även ta över större delen av Kobane innan amerikanskt och allierat flyg sattes in. Det låg nämligen i USA:s intresse att ISIS inte segrade och därmed ytterligare stärkte bilden av en oövervinnerlig styrka.

Samma sak gäller försvaret av Bagdad och Erbil. Det låg i USA:s strategiska intresse att jihadisterna inte kunde ta sig in i Bagdad och inte heller till den kurdiska huvudstaden Erbil. De humanitära aspekterna, som räddningen av yaziderna, var bara en bieffekt av USA:s strategi även om det var ytterst viktigt för de som slapp undan en säker död. Att ”Syriens vänner” inte lyfter ett finger för att stoppa Bachar al-Assads raserande av kvarter efter kvarter med sina trotylbomber säger allt om den ”humanitära” insatsens begränsningar.

Till det ska också sägas att den traditionella arbetarrörelsen i Europa som ännu har den internationella solidariteten med världens förtryckta inskrivna i sitt program inte lyft ett finger för att stödja upproren mot despoterna och då speciellt revolutionen mot regimen i Damaskus som i ställets uppfattats som ett utslag av ”arabisk barbari”.

Fyra år av blod. Fyra år av krokodiltårar. Den syriska revolutionen står tragiskt ensam, mer än någonsin. Därför behöver den all vår solidaritet. Minsta insamling av pengar och kläder spelar en roll. Minsta protest mot regimens blodiga förtryck, mot de jihadistiska gudsdårarnas barbari och mot den hycklande omvärlden är ett stöd som kan väga till förmån för de tiotusentals som fortsätter sin kamp för revolutionens ursprungliga målsättningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Norska pilotstrejken – ingen soloflygning för lyxlöner. Striden gäller allas vår rätt till trygghet i jobbet

Publicerat av
Svara

”Statsministern tycker att det är fullständigt uselt att sätta in strejkbrytare. Du behöver inte tveka en sekund om detta”.

Rakt och bra svar av Stefan Löfvén i riksdagen på frågan från Jonas Sjöstedt om hur han ser på det faktum att Norwegian Air på ett massivt sätt brukar strejkbrytare i konflikten med sina piloter.

Dessvärre följde han sedan upp svaret med tillägget att ”Bemanningsbolag är dock ett fenomen som måste finnas på arbetsmarknaden”. Vilket i sammanhanget bara kan tolkas som ett stöd för det norska flygbolagets försök att via konstruerade dotterbolag skapa en form av hybrider mellan det egentliga moderbolaget och rena bemanningsföretag. Löfvén har bara kvar gamla fackliga nerver och impulser i ett av sina ben…

Självklart gör Norwegians ägare allt för att blanda bort korten. Vi ska fås att tro att det är ännu en lyxstrejk av en bortskämd höglönegrupp. Media ger oss främst bilder och berättelser av strandade, ilskna resenärer som inte begriper ”varför strejken måste drabba just dem”…

Visst. Den nyliberala revolutionen på arbetsmarknaderna, i Sverige liksom i många andra länder, har inneburit att det fackliga motståndet ofta är så försvagat att det knappt går att urskilja. Det är främst i den fortfarande lite mer trygga offentliga sektorn och bland högutbildade yrkesgrupper i efterfrågade, viktiga nyckelsektorer som människor vågar bjuda motstånd. Mönstret går igen i hela västvärlden. Arbetsgivarna vet att de stora fackliga organisationerna och deras ledare inte har mycket att sätta emot om det blir allvar av.

Så ser det ut. Det är ingenting att hyckla om. Den fackliga organisationsnivån och kampviljan inom det vi i brukar kalla det privata näringslivet är på historiskt låga nivåer.
Men inte minst därför är de norska piloternas kamp alla arbetande människors kamp. Kan de gå segrande ur konflikten hjälper det oss alla. Förlorar de blir det bara värre också för alla andra arbetande människor. Pilotstrejken är ingen egen soloflygning för lyx utan handlar kort och gott om rätten till en rimlig trygghet i jobbet. Så här säger deras fackliga organisation Parat i ett uttalande:

”Piloternas krav är mycket enkelt. Det handlar inte om lönen utan om att ha ett avtal med det företag som är deras verkliga arbetsgivare och det är moderbolaget Norwegian som är detta genom att detta bestämmer tider, plats och hur arbetet ska genomföras. Det är dess representanter piloterna möter i fackliga förhandlingar och det är där den övergripande personalpolitiken bestäms.

Denna strejk har betydelse långt utöver flygbranschen. Vår kristallklara värdering är att det inte ska gå, att via omorganisation, komma bort från avtal som man har med sina egna anställda. Om Bjørn Kjos (vd och störst aktieägare) och Norwegian får bana vägen fri för att, hur som helst utan att fackliga rättigheter och ingångna avtal följer med, föra över arbetare i produktionen till andra bolag så kommer hela Norges arbetsliv att snabbt förändras.”

Bjørn Kjos

Självklart också Sveriges. Uppstyckning av företag i bolag i syfte att också stycka facket, liksom landsplågan med bemanningsföretag är för nyliberalerna bara hållplatser på vägen mot deras ”anglosaxiska dröm” där man är visstidsanställd när, hur och var som helst, och bara får betalt för de timmar när man ”verkligen behövs”. En kassörska får stämpla ut när det är glest med kunder. En sjukvårdsanställd får gå hem de dagar när färre människor söker vård. En nyliberal dröm som redan är en mardröm för miljoner arbetstagande i Storbritannien…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hård debatt inom Syriza. Regeringens förhandlingslinje får stark kritik från partiets vänster.

Publicerat av
1

Syrizas högsta politiska instans mellan kongresserna höll möte i helgen 28/2 till 1/3. I partiets centralkommitté (ja, det heter så) sitter 199 valda delegater från alla delar av landet. Till debatt stod naturligtvis uppgörelsen mellan regeringen och Bryssel. En stor minoritet inom partiet anser att regeringen gett med sig på ett sätt som direkt strider mot centrala punkter i det program som Syriza vann valet på.

Alexis Tsipras förklarade för centralkommittén att regeringen vunnit ett slag i Bryssel men inte kriget. Att det kan ses som en vinst menar regeringen bevisas av det förhandlingsutrymme som uppnåddes. Det är omöjligt att som utomstående bedöma vad som hade kunnat uppnås i Bryssel oavsett vilken förhandlingstaktik som använts. Nein från Tyskland var Nein.
Alltså ett kraftigt NEIN från Tyskland och ECB stängde alla möjligheter att skapa ett andningshål utom genom att acceptera ett avtal som innehåller klara eftergifter i förhållande till Syrizas valplattform. Om det verkligen ger ett andningshål eller inte återstår att se.

Det konkreta alternativet var kanske ett direkt brott med EU och euron, vilket lika gärna kan bli ett hopp ur askan i elden som en positiv lösning. Det finns inget teoretiskt svar på vad som skulle ske om Grekland hoppar av från euron. Det finns bara mer eller mindre kvalificerade gissningar.

-Bevare mig för dessa extremister.

Oppositionen inom Syriza som finns samlad i Vänsterplattformen presenterade en text under mötet som finns här i sin totalitet. Det är som synes en kritisk text som varnar för att förhandlingslinjen som följts hittills pekar åt fel håll. I diskussionen var kritiken hård mot regeringen för att den presenterade de stora eftergifterna i Bryssel som en seger och att det riskerar att snabbt förstöra Syrizas stöd bland befolkningen om regeringens deklarationer börjar uppfattas som ”politikerprat” i gammal stil.

Vid senaste partikongressen fick Vänsterplattformen 30 % av rösterna. Därför ska det ses som en stor framgång för dem att de i centralkommitténs omröstning fick 41 % för texten som jag länkat till ovan. Majoriteten fick 55 % och 4 % la ned sin röst. Mötet valde också en ny partstyrelse på 11 medlemmar. Majoritetsblocket fick 110 röster (av 199) och tillsatte 6 ordinarie medlemmar i partistyrelsen. Vänsterplattformen fick 63 röster och därmed 4 ordinarie poster i styrelsen. KOE (före detta maoister) fick 21 röster och en ordinarie post.

I grekisk borgarpress sägs nu att Syriza är splittrat. Men det är en propaganda som glömmer bort att oppositionen i Syriza alltid varit en lojal opposition som är de mest aktiva i partiets arbete på basplanet och i partiet. I stället visar helgens möte att Syriza har en utvecklad interndemokrati där politiska plattformar ställs mot varandra i omröstningar. Inte heller diskrimineras minoriteterna, vilket sammansättningen av partistyrelsen visar.

Det är en svår period som väntar för alla i Grekland som vill driva igenom en förändring. Hela den europeiska eliten av borgare och socialdemokrater agerar skamlöst för att stoppa ett uppror mot den nyliberala åtstramningspolitiken.
Inget säger att den nuvarande regeringen medvetet kommer att förråda et mandat som folket gett den.

Mycket kommer att handla om styrkeförhållanden både i Grekland och i förhållande till Berlin/Bryssel. Den nyliberala eliten har inte alla trumf på handen. Den måste väga riskerna för det finansiella systemet vid en ”grexit” mot den politiska målsättningen att kväsa Syriza och regeringen. Vår solidaritet med grekernas kamp kan bidra till en seger.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,