Greklands nye premiärminister Antonis Samaras är mest känd för att vara en halvgalen nationalist som nära nog utlöste ett krig när han inte ville att Makedonien skulle kalla sig för Makedonien. Det är därför landet i FN och i Melodifestivalen fått ståta med det lika krångliga som märkliga namnet Förra jugoslaviska republiken Makedonien…

Men han är också en edsvuren opportunist. Allt för den egna makten. När det gäller Greklands svältavtal med trojkan agiterade han först stenhårt emot för att jaga bort motståndarna i PASOK från regeringsmakten.  När väl detta lyckats skrev han under avtalet och hävdade inför valet den 6:e maj att det inte gick att rubba. En vändning som naturligt nog fick de egna väljarna att vända sig mot honom. I söndagens omval hade han än en gång bytt fot. Nu var avtalet förhandlingsbart, men bara med han själv Antonis Samaras som premiärminister.

Den nya regering som nu bildats hävdar också storvulet att den ska iscensätta ett slag mot EU och Tyskland för att får bättre villkor i det avtal som de ingående partierna redan accepterat. PASOK:s nye ordförande Evangelos Venizelos är till och med så skamlös att han anklagar vänsterradikala Syriza för att inte vilja vara med i en regering och ta ansvar för dessa förhandlingar.

Sanningen är naturligtvis den motsatta. Varje förmildring, varje förbättring i det avtal som den nya regeringen ska försöka omförhandla kommer självklart att vara ett resultat av att grekerna i stort spjärnat emot själva idén om att Tysklands och Frankrikes banker ska styra deras liv. Ett motstånd som i valen förkroppsligats i den historiska valrusningen till det Syriza som socialdemokraterna nu kallar för ansvarslöst. Valkoalitionen har vuxit från att i valet 2009 ha fått 5 procent av rösterna till att nu vara största oppositionsparti med 27 procent av väljarna bakom sig…

Sanningens minut lär komma även för Samaras och Venizelos.

*******

Eftersom det är midsommarafton i dag, den riktiga, firar vi det med att förnöja oss med en festlig video där John Cleese låter Greklands mest kända filosofer möta Tysklands dito – i en fotbollsmatch. Klippet är omåttligt populärt i Grekland som i morgondagens kvartsfinal i EM-fotboll möter just Tyskland. Hur Cleese får till det får du se själv och när det gäller morgondagens stora drabbning håller jag självklart på Grekland – trots att Tyskland spelar bäst fotboll. För trots allt hänger idrott och politik ibland ihop. Det blir Grekland mot Angela Merkel.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, John Cleese, Antonis Samaras,

I media: DN1,SVD1,DN2,DN3,

Först ska de arbetande sättas i tvångströja, ta sedan ifrån dem en stor del av lönen, höj pensionsåldern och ta bort all onödig välfärd som bra undervisning, billig sjukvård och arbetslöshetskassor. Det är receptet till en lyckad frestelse à la Merkel.

I går kväll lovprisade Fredrik Reinfeldt hennes rätt i sena teve-nyheterna. ”Det grekiska folket måste stå ut med stora uppoffringar innan det vänder”, sa vår statsminister och stirrade sorgset in i kameran som en Cocker spaniel. Hans lovord över Angelas frestelse ställer minst två frågor. Med tillräckligt mycket elände och misär skapar man tillväxt ska vi fås att tro.

Vad är det som ”det grekiska folket” ska göra utöver de enorma uppoffringar som de redan tvingats till? Räcker det inte med 30-40 procent sänkta löner? Räcker det inte med pensioner som ingen längre kan leva på? Räcker det inte med en sjukvård dit patienterna måste komma med egen medicin? Räcker det inte med att hälften av landets ungdom går under i arbetslöshet och snabbt tilltagande fattigdom? Vad ska ”folket” göra mer för att få Fredrik Reinfeldts godkännande?

Det saknas en del ingredienser i Angelas frestelse och dem efterfrågade inte Reinfeldt. Han glömde att säga vad den extremt lilla och extremt rika eliten i Grekland ska bidra med. Landets redare äger den största handelsflottan i världen motsvarande 40 procent av hela EU:s flotta. Deras deklarerade, jag upprepar –deklarerade, vinst för 2010-2011 var 30 miljarder euro, lika med 15 procent av Greklands BNP. Av dessa inkomster tog staten in närmast noll kronor i skatt. Reinfeldt glömde att säga vilka uppoffringar Greklands redarkungar ska göra.

Grekiska redare är väl förtöjda i världens skatteparadis

De verkligt rika har enligt ekonomisk expertis redan placerat enorma belopp utomlands, utifall att… Man kan aldrig vara nog rädd om sina miljarder utifall ”det grekiska folket” skulle visa ”en kommunistisk” läggning. Så därför finns det nu enligt låga beräkningar cirka 600 miljarder euro placerade i Schweiz, Luxemburg, London och andra paradis för skattesmitare. Det är 1%, inte 99%, som äger dessa summor som får statsskulden på 170 miljarder att blekna. Reinfeldt glömde att säga vilka uppoffringar dessa ekonomiska brottslingar ska bidra med.

I går hölls ännu ett G20. Slutdeklarationen visar att formeln ”vara överens om att man inte är överens” är det enda som går att säga om ”toppmötet”. Mer än någonsin står det klart att de stora ekonomiernas ledare går de egna kapitalgruppernas ärenden och att de helt saknar ett gemensamt recept för hur den ekonomiska krisen ska hindras från att övergå i en katastrofal världsdepression.

Den flaggade enheten i Los Cabos bedrar

Försöket att bygga en ”firewall” mot den grekiska krisen har misslyckats. Beviset finns i Spanien. Hundra miljarder euro kom snabbt fram när ECB grep in för att rädda de privata spanska bankerna från att gå under. Inga villkor ställdes. Vi var långt ifrån de ”uppoffringar” som Reinfeldt talar om. Men det handlar ju om hjälp till privata kapitalägare och då gäller inte samma regler som för ”lata greker”.

Ändå är det pengar som bara förvärrar landets skuldkris. De tusen miljarder euro som ECB lånat ut till Europas privata banker och de senaste 100 miljarderna till de spanska bankerna ger bankirerna fria händer att spekulera i den spanska statens och andra staters skuld. Beviset kom i går när den spanska staten var tvungen att erbjuda 7,28 procents ränta till hugade köpare av spanska statsobligationer. Det är en ohållbar nivå som med absolut säkerhet kommer att tvinga fram en betalningskris som den spanska staten inte kommer att klara av.

När ska Merkel börja tala om ”lata spanjorer” och ge dem ett helt nytt recept på en paella för hårdbantning?

Madia: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SR1,DN3,DN4,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, G20, Los Cabos, Spanien, EU, Merkel,

.

.

I går var Anders Borg i radions P1 och pratade Grekland. Han svajade mer än i sitt samtidiga mer ”korrekta” uttalande till TT och verkade i etern snarast förströdd och uppenbart inte särskilt glättad över valutgången i söndags:

 ”Visst kan man tänka sig både det ena och det andra för att underlätta landets svårigheter”, menade han. ”Något lägre ränta under lite längre tid och annat, men de stora bekymren finns kvar. Grekland har faktiskt ännu inte klarat av att börja sänka sitt stora budgetunderskott enligt de överenskommelser som träffats. Grekiska staten är inte en stat som alla andra i Europa. Det kan mycket väl bli så att man inte klarar sina skulder och lämnar euron”.

När det gäller Europas ekonomiska kräftgång pratas det inte så mycket klasser, om rika och fattiga, vare sig i radion eller i Sverige i stort. Men tänk vad härligt och befriande om Borg tagit bladet från munnen och till en häpen P1-reporter förklarat:

”Det kommer att gå käpprätt åt helvete. Samma gamla skitstövlar som gjort staten till sin egen mjölkko och vägrat att beskatta alla rika är nu tillbaka för att fortsätta med att trampa runt i sin egen skit. Landets sagolikt förmögna redare betalar ingen skatt alls samtidigt som de lägger pengar på hög i Schweiz och köper på sig fastigheter i London. Ny Demokrati och han den nye premiärministern Samaras, galningen som höll på att starta krig mot Makedonien, är fastlimmade med tyska och franska banker. För att inte tala om alla deras idiotiska vapenaffärer med USA, Tyskland och Frankrike. EU:s snitt när det gäller vapeninköp är på 2.2 procent av BNP samtidigt som Grekland i genomsnitt varje år har tryckt ner hela sju procent av sin statsbudget i halsen på den alltid lika gaphalsiga militären. Egentligen skulle Greklands problem vara lösta om vapenkontrakten annullerades och militärbudgeten låstes vid 2 procent av statens utgifter. Då skulle vi tryggt kunna hjälpa Grekland att komma på fötter.”

 Nu som så många gånger förr fick vi dessvärre inte höra hela den galna sanningen. Men i en sak var Borg ändå rätt ute. De utlevade gamla korrupta politiker som nu, tillsammans med ”opolitiska” tekniker och ekonomer, ska försöka regera tillsammans kommer inte att lyckas och inte kommer det att gå bättre för att de ska ledas av en premiärminister, som tidningen The Guardian kallat för ”en stinkfluga i varje glädjebägare”. Detta gäng kommer inte att kortklippa det rika Grekland, knappt röra ett hår på alla dess knösar och när det gäller att få till stånd kontrareformer på arbetsmarknaden liksom att sparka 140 000 offentliganställda och sälja ut gemensam offentlig egendom har de en kompakt majoritet av folket emot sig. De regerar bara med hjälp av en ”demokratisk undantagslag” som säger att största parti får 50 extra riksdagsplatser i bonus.

Samtidigt fortsatte valrusningen från den 6:e maj över till den radikala antikapitalistiska valkoalitionen Syriza. Den historiska regeringspendeln mellan ND och PASOK sedan militärdiktaturens fall 1974 har i ett slag stannat för gott.  Alexis Tsipra`s Syriza blev näst största parti med 27 procent av rösterna och får nu en välbehövlig prövotid. Det hade säkerligen inte varit någon fördel för koalitionen att själv bli regeringsbildare med hjälp av odemokratiska bonusplatser i parlamentet. Inte minst i en situation där samtidigt 65 procent av väljarna fortfarande röstar på partier med rent borgerliga ekonomiska program. De uppgifter som väntar är ändå lika glädjefulla som väldiga. Det gäller att förvandla det gensvar man fått till en slagkraftig organisation.

.

”Galningen Samaras som höll på att starta ett krig mot Makedonien”

Håller partiet fast vid huvuddelarna av sitt program och kan man förankra detta i bredare samhällslager tillsammans med en fortsatt uppmaning till en enhetsfront i viktiga sakfrågor med kommunistpartiet, KKE, skulle detta kunna innebära en uppmarsch till en kommande verklig vänsterregering. Liksom en gemensam försvarsallians mot det fascistiska Gyllene Gryning som fick fortsatt stöd av 7 procent av väljarna. KKE är ett parti vars ledning är sekteristiskt till tusen och där politiken kännetecknas av tvära kast, men man organiserar lika förbaskat betydelsefulla nyckeldelar av Greklands traditionella arbetarklass och har ett starkt stöd bland studenterna. Positioner som eroderas, i valet fick man betala ett katastrofalt högt pris för sin urbota stalinism, den egna andelen av väljarkåren halverades. Men man fortsätter att vara en viktig kraft. Även Antarsya, en koalition med många revolutionära socialister och ett viktigt massarbete, tappade hisnande två tredjedelar av sina röster och fick bara knappt en halv procent. De flesta av dess tidigare väljare valde enkelt att rösta nyttigt. Vi får se hur denna viktiga organisation kommer att värdera detta och sitt framtida arbete.

***********

Läs mer här:

Korrupta vapenaffärer bakom Greklands kris

Högsta beredskap inför valet

Grekland brinner

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Anders Borg, Grekland, Antonis Samaras

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,AB1,DN5,DN6,DN7,GP1,AB2,

Det är härligt med semester i barndomens trakter. Varje år ändrar deltat sig en aning. Landhöjningen och vårfloden skapar nya grund och små öar som växer med åren. När solen skiner och vinden är loj skiftar himmel, vatten och sand mjukt från nyanser av blått till grått.

***********

Innan vi kommer fram till deltat tar vi gamla E4 över älven på krönet av kraftverkets dam och blickar ner över kanske Sveriges bästa laxvatten. Här dras ofta bjässar på 20-25 kilo upp av lyckliga sportfiskare.

Nya E4 korsar älven en kilometer längre ned där Midlanda flygplats ligger mitt i älven. Mitt i solglittret finns en fin plats för öringfiske i maj och september.

Där deltat tar slut vidtar Klingerfjärden som ligger inklämd mellan fastlandet och Alnön, som syns vid fotots horisont.

Solen målar gyllene ålar i älvens sandbotten.

Eller är det riktigt guld som legat i en regnbåges fot?

När ljuset vill glider färgerna mjukt över från himmelskt blått till sandigt grått.

Märkliga förstelnade djur vakar över älvens guld.

Äntligen, säger medborgarna. Valen är över. På mindre än två månader har Frankrikes befolkning fyra gånger gått till valurnorna för att bestämma vem som ska vara president de närmaste fem åren och vilka som ska sitta i det franska parlamentet. I dag har vi ett facit som visar att det politiska landskapet möblerats om i Frankrike.

Högern under ledning av Nicolas Sarkozy har besegrats på alla fronter. Den stora segraren i valet är Socialistpartiet. François Hollande som vann presidentvalet i maj med knapp marginal kan nu luta sig mot en klar majoritet i Nationalförsamlingen. Socialistpartiet har med sina 314 mandat egen majoritet och inga ursäkter för att inte hålla sina vallöften.

Grafiken till vänster visar reesultatet i gårdagens val.

Till höger ser vi en jämförelse med 2007.

Från vänster i grafiken ovan ser vi att Vänsterfronten gör ett dåligt val och slutar med tio mandat. Kommunistpartiet tappar flera av sina stolar från 2007. Vad det kan innebära för Vänsterfrontens framtida sammanhållning återstår att se. Miljöpartiet EELV kan med sina 17 mandat bilda egen parlamentsgrupp och bli stödtrupp till Socialistpartiet som, tillsammans med två allierade småpartier, får 314 platser, vilket grafiken ovan visar.

François Bayrous mittenparti MoDem smälter med sina två mandat samman till nästan intet. Den franska ”mitten” har försvunnit och Bayrou själv förlorade i sin plats i Nationalförsamlingen. Monsieur Mitten är slut. Sarkozys högerkoalition UMP förlorar nästan hundra platser från valet 2007 och därmed bekräftas nederlaget i presidentvalet med ett kraftigt utslag i parlamentsvalet. Om mitten har försvunnit så är det lika säkert att högerns samling i UMP är slut. Partiet kommer att spricka. Valet visar att en stor del av UMPs lokala ledare under partisekreteraren J-F Copé vill ”samtala” med Nationalfrontens väljare medan före detta premiärministern François Fillon och andra ”respektabla” högermän inte vill ha något att göra med Marine Le Pen.

Marine Le Pens Nationalfront gör ännu ett starkt val. Framgången i presidentvalet bekräftar att hennes nyorientering av frontens politiska linje lyckats mobilisera väljare som förlorades till Sarkozy 2007. Marine Le Pen kommer inte själv in i Nationalförsamlingen. Hon misslyckades att slå ut Socialistpartiets kandidat i den nordliga valkretsen Pas-de-Calais. Ändå kommer fronten nu att ha två platser i Nationalförsamlingen eftersom hennes systerdotter Marion Maréchal-Le Pen vann i alpdistriktet Carpentras. Frontens kandidat Gilbert Collard vann den andra platsen i det sydliga Garde.

Det odemokratiska majoritetssystemet speglar inte Nationalfrontens framgångar. Marine Le Pen har lyckats ta tillbaka de röster som förlorades till Sarkozy och mer därtill. Kombinationen av främlingshets och ekonomisk nationalism har lockat många väljare som känner sig krossade i globaliseringens järngrepp. När det blir borgmästarval och kommunalval kommer vi att få konkreta bevis för Nationalfrontens framgångar. Det är en kvalificerad gissning.

Socialistpartiet står som den stora segraren i de fyra val som hållits. Med en egen majoritet och obundna händer finns det inga ursäkter för att inte uppfylla Hollandes vallöften. De som gett honom och Socialistpartiet sitt förtroende är framför allt de yngre och de lågavlönade. De väntar sig konkreta reformer och beslut som förbättrar deras vardag. De många arbetslösa vill se ett stopp på försämringen av a-kassorna och framför allt en riktig jobbpolitik som ger säkra, vettigt betalda heltidsjobb. De väntar sig också att Hollande tar tillbaka alla de skattelättnader som Sarkozy gav de rikaste i samhället.

Så här i fotbollstider kanske man kan säga att François Hollande inte är en komplett spelare. Han är nämligen först av allt en högerfotad president, även om vänstern ibland kan användas till fina passningar som skär genom det borgerliga försvaret. Alla små fina passningar till vänster beror nämligen helt och hållet på den ekonomiska tillväxt som väntar. Utan tillväxt är det bara högerfoten som fungerar, för den måste se till att skjuta statsskulden och budgetunderskotten i sank. Det har Hollande lovat ska ske innan 2017. Allt annat är underordnat i hans strategi.

Media: DN1,SVD1,SR1,DN2,SR2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Frankrike, Hollande, Sarkozy, Socialistpartiet, Marine Le Pen, Rasism, Nationalism,

.

Uppdaterat måndag 18.6. 7.50

Borgerliga väljare i Grekland har  denna gång försökt att lägga fler ägg i en korg, i sitt traditionella högerparti. Ny demokrati blev största parti, men bara tre procent före Zyriza och får som bonus 50 extraplatser i det nya parlamentet. Förmodligen lyckas man bilda en ny regering tillsammans med PASOK.

Men ingenting kommer att bli som förut. Syriza`s valresultat är en framgångsskräll av historiska proportioner och den nya regeringen kommer att drabbas av en stenhård första rekyl redan den 1 augusti kommer när nästa brutala angrepp på det egna folket kommer. Depressionsspiralen kommer att fortsätta. För Syriza, Antarsya och andra socialister handlar det om att enas kring ett  gemensamt motstånd i den sociala och politiska kamp som nu kommer.

Vi återkommer med en lite  längre genomlysning av vad som väntar.

.

.

.

.

.

–

Grekland brinner. Starka vindbyar kastar sig fram i torrt gräs, risiga snår och gamla trädtoppar. Som så många gånger förr är bränderna anlagda av byggherrar som på så sätt skaffar sig ett lagligt utrymme för att exploatera det som annars betraktas som allmänningar.

Men Grekland brinner också av vrede och frågor om framtiden. Landet är förgiftat av rädsla och ångest skriver Aftonbladet. Men glömmer att sätta yxan till roten, på samma sätt som brandmännen måste göra om de ska stilla en härjande skogsbrand.

.

.

.

Grekland är förgiftat av kapitalismen. Det är det rika Grekland som tillsammans med Tysklands och Frankrikes banker har tvingat fram en social devalvering, en regelrätt ekonomisk depression som inget land i Europa har plågats av sedan 1930-talets djupa kris. Alltfler reportage berättar om hur sjukhusen och vården i stort har akut brist på livsviktiga mediciner. Operationer ställs in. Människor skickas hem utan vård. Den senaste arbetslöshetsstatistiken berättar egentligen allt om hur branden äter upp den sociala grundtryggheten:

Första kvartalet 2012 registrerades 1 120 097 greker som arbetslösa, vilket innebär att 22.6 procent av alla som kan och vill av systemet förvägras rätten att arbeta. För ungdomen, den mellan 15 och 25 år, var hela 52.7 procent arbetslösa. För unga kvinnor i samma grupp var arbetslösheten så katastrofal som 60.4 procent. Med denna utsatthet är det självklart att de grekiska väljarna söker sig bort från de gamla partier som företrätt och företräder detta system. Högerns Ny Demokrati och socialdemokraternas PASOK har verkställt det rika och korrupta Greklands politik. Dessa bulvaner har sedan inte bara nöjt sig med att doppa fingrarna långt ner i sylten. Nej, de har helt enkelt varit så fräcka att de stulit burkarna med sylt och allt annat gott och övergavs därför i en valrusning som sällan skådats i valet den 6 maj.

I valkoalitionen Syriza såg många ett hopp, en rörelse som kanske är berett att sätta yxan till roten. Med sin vägran att acceptera EU:s utpressning och ett radikalt antikapitalistiskt program blev koalitionen nära nog Greklands största parti och bedöms i dagens omval ha en möjlighet att bli nästa regeringsbildare. Självklart fasar det gamla Europa och i dess media är det nära nog en osmaklig engelsk rävjakt på den oväntade uppstickaren och dess talesman Alexis Tsipras.

–

.

Många greker hat tröttnat på att vänta…

I Sverige är det en gammal förvärkt och nästan förbrukad stöt, Staffan Heimerson, som utmärkt sig mest. I sin krönika om nyvalet, uppenbart skriven vid ett generöst bord i någon av Berlins ölhallar, väljer han att vraka Tsipras som både en peronist och en ny-Mussolini. Vilket säger lika lite om Syrizas ledare som om Argentinas eller Italiens historia. Men däremot mycket om insikterna hos denne nerdekade underhållare. Heimersons poäng i sin krönika är annars att grekerna minsann borde veta att tyskarna, de har minsann haft ett helvete, inte minst under Andra världskriget. De glömmer inte heller det dammiga och torftiga DDR. Vad Heimerson borde tänkt på är att greker inte heller glömmer. De minns mycket. Inte minst tyskarnas ockupation av det egna landet under Andra världskriget…

.

I Grekland kommer säkert dagens skogsbränder att falna och släckas när vindarna lägger sig, Men den sociala vreden kommer inte att mattas. Oavsett utgången blir det ingen grundläggande förändring i Grekland när landets 22 000 vallokaler stängs i kväll. Vi hoppas på att Syriza i valet får stärkt förtroende för sitt program och att man kan bredda enigheten bakom detta och andra viktiga krav till att omfatta hela Greklands politiskt breda vänster.  En konfrontation med det rika Grekland och det gamla Europa kräver en så bred social och politisk enighet som möjligt. Självklart kommer den också att kräva vår solidaritet.

**********

Fascisterna i Gyllene Gryning fick en stor valframgång den 6:e maj. Många undersökningar pekar på att de kommer att backa i dagens val. Givetvis en bra sak, men faran är långt ifrån över för det. Deras slagskämpar kommer att fortsätta med att misshandla invandrare och andra ”misshagliga” människor och de kommer att att stor framgång för sitt program om inte en nyfödd grekisk arbetarörelse kan vända utvecklingen. Här nedan en video som visar när de hyllar sin  ”ny-Mussolini” :

************

.

Mer läsning: Högsta beredskap inför valet

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Syrixa, Tsipras, Stafan Heimerson,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,GP1,SVD1,SR1,DN7,DN8,SR2,

DN9,DN10,DN11,GP2,GP3,AB1,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,

****************

Taverne Greenwich är nyöppnat efter två års renovering. Arkitekter och hantverkare skrapade fram originalfärger under sju lager av gammal färg. Foton från förra seklets början kom också till hjälpt för att ta fram den exakta kopian av Greenwich då det öppnades 1916. Rue des Chartreux ligger ett stenkast från Börsen på huvudgatan genom centrum.

Men låt oss börja från början, det vill säga min egen lilla gata. Här hittar du en monumentalmålning som mot all förväntan gjorts på väggen till sjukhuset Cesar de Paepe, rue des Alexiens. Syftet är nog inte att skrämma livet ur patienterna men att stoppa sugna klottrare.

Små gator där många boende har gröna fingrar finns det gott om trots Bryssels dåliga rykte som stenstad. Den här lilla gränden, rue de la Gouttière, finns mellan de två huvudgatorna Boulevard Anspach och Rue du Midi bakom sjukkassan Mutualité Socialiste.

Ett par minuter från min tvärgata ligger en liten plats med kyrkan Notre-Dame du Bon Secours och ett trevligt billigt café med stora härliga mackor.

Ett stenkast längre bort skiner solen över Café Au Soleil.

På den lilla tvärgatan, rue de Bon Secours, finns både en butik med godsaker av alla de slag och en liten restaurant med fina udda rätter.

På samma bakgata prövar en ung Don Juan lyckan.

Utanför Brasserie du Lombard köar kunderna upp mot väggarna. Rue du Lombard n°1, inte långt från turisternas Grande Place och stora polishuset (utifall att).

Mitt emot ligger den välbesökta Restaurant Plattesteen under ännu ett par seriefigurers glada uppsyn. Här bodde jag i en takvåning i slutet av 70-talet då jag ännu var ung och vacker. Som alla vet är jag numera bara vacker; det tycker i alla fall min snart hundraåriga mamma.

Här är vi så tillbaka till Taverne Greenwich som också har en liten terrass som trängts ihop på trottoaren. Innan renoveringen var Greenwich ett Mekka för alla schackspelare i stan. Men nu är det så fullsatt att det inte längre finns plats för oss. I stället kan su se på eller spela själv i den ombyggda saluhallen St-Gery femtio meter bort. Här spelade bland annat Réne Magritte dagligen innan han slog igenom som världsartist. Ägaren av Greenwich lär ha vägrat ta emot en tavla av Magritte som ersättning för en skuld med orden -målar du lika dåligt som du spelar schack är den nog inget värd.  Båda är i dag döda och vet inte att den säkert är värd en förmögenhet.

Den gamla saluhallen på Place St-Gery invigdes 1881. Där kan du ta en öl eller två, titta på utställningar eller kanske spela ett parti schack om anden faller på.

Eller varför inte prata en stund under trädets ljuva skugga också på Place St-Gery.

Inne i den gamla saluhallen träffar jag ofta vänner och bekanta, både gråhåriga och svarthåriga. Här slutar min lilla personliga guide över Bryssels bakfickor och gränder i kvarteren på båda sidor om Boulevard Anspach. Hundra meter från Börsen i riktning mot Gare du Midi hittar du dem alla.

PS; Nu drar jag på semester till Timrå och fiskevattnen i Indalsälvens delta. Så ni kanske inte hör av från mig på några dagar. Men jag kommer nog tillbaka med mina synpunkter på utgången av andra omgången i franska valen den 17 juni. Ska Socialistpartiet få egen majoritet i Nationalförsamlingen? Jag tror det, men kan ha fel.

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bryssel, Magritte, Greenwich, Klotter,

Grekerna är väl bevandrade i sin egen dramatiska mytologi och vill därför inte se sig själva som dagens arvtagare till den Kung Sisyfos,  som av Zeus straffats med att i dödsriket Hades slita i en grotta med att försöka få upp ett väldigt stenblock från djupet. Först när denne Sisyfos får upp bumlingen kan han bli fri. Men än i dag sliter alltså den stackars kungen med detta sisyfosarbete eftersom han varje gång, nästan uppe, slinter på sista steget och störtar tillbaka ner i avgrunden…

Det är denna insikt som gjorde att grekerna vid valurnorna fick den gamla parlamentariska ordningen att bryta samman efter det sensationella valet den 6:e maj. Varken högerns Ny demokrati eller socialdemokraternas PASOK, vilka alltsedan militärjuntans fall 1974 har varit bärande hörnstenar i ett korrupt och inavlat tvåpartisystem, kunde längre bära pressen från väljarnas missnöje.

Vare sig var och en för sig eller tillsammans kunde de bilda regering. Detta trots att Ny demokrati i kraft av att fortfarande vara största parti fick 50 extra riksdagsplatser i bonus. Väljarnas förakt för sina gamla regeringspartier och deras samsyn med den europeiska trojkan om en depressiv åtstramningspolitik, hand i hand med reaktionära angrepp på arbetarnas rättigheter, visade sig vara så stort att inte heller det mindre partiet Demokratisk vänster vågade bistå med sina mandat för att tillsammans med de gamla storheterna bilda ”en nationell räddningsregering”.

Valresultatet i stort kunde bara tolkas som ett rungande nej till fortsatt åtstramningspolitik. Väljarnas omtumlande massflykt från PASOK till förmån för den uttalat antikapitalistiska valkoalitionen Syriza innebar att Grekland blev en brännpunkt för krisens Europa. Här handlar det inte bara om en besvärlig regeringskris utan om en kris för kapitalismen som system. För första gången sedan i Portugal 1975 har dörren öppnats för en situation där ”allting kan bli möjligt”.

Människorna vägrar helt enkelt att om och om igen fortsätta med att betala en kris som de själva inte skapat. För en ny ung generation står det klart att det inte ens finns något ljus i slutet på tunneln, detta därför att tunneln helt enkelt inte har något slut. Den fortsätter bara rakt in i mörkret. Deras framtid är ett evigt sisyfosarbete.

–

Grekerna har därför sagt ett tvärt nej till mer åtstramningar. Inför valet nu på söndag och dess fortsättning ryser hela det gamla Europa och fasar inför tanken på att dess makt kan komma att ifrågasättas. I vårt gamla jordbrukssamhälle hette det att en liten tuva stjälper ofta ett stort lass. Ska denna visdom i dag betyda att ett litet land i Europas ekonomiska marginaler med en BNP på bara några procent av hela regionen, att dess upproriska folk ska kunna få hela det stolta EU-projektet att gå omkull med sitt väldiga lass av glaspalats fyllda med välgödda byråkrater?

Bara tanken på att det i verkligheten skulle kunna installeras en vänsterregering i ett EU-land som verkligen vågar börja bryta upp från kapitalismen har skapat panik i många läger. ”Smittorisken” till ungdomen och arbetande människor i Europas andra länder är uppenbar. Kampanjen mot landets uppstudsiga väljare och Syriza är därför våldsam. Inte bara i Grekland utan i hela Europa attackerar politiker som Tysklands Angela Merkel eller vår Anders Borg de som vågat ifrågasätta bankernas herravälde. ”Grekerna är lata”; ”när vi arbetar mer och mer går de i tidig pension”, heter det när folkföraktet sprids.

För vår del måste det därför vara högsta beredskap som gäller! Vi måste vara beredda för att snabbt kunna bygga upp solidariteten med Greklands folk. I alla politiska och sociala skrymslen och vrår. På alla möjliga och omöjliga sätt. Med Syriza, med de revolutionära socialisterna i Antarsya, med fackliga organisationer och folkliga kommittéer, med kooperativ. Oavsett valutgången väntar i landet nya våldsamma konfrontationer med sociala och politiska strider. För att försvara Syriza behövs inget fribrev för allt de sagt eller säger, det räcker med att se de krav de formulerat (Se Röda Rummet i veckans tidning) och att de lyft den explosiva frågan om en verklig vänsterregering som säger sig vilja förverkliga dessa krav. Att regeringsparollen kröner programmet har fått ett enormt gensvar hos den arbetarrörelse, som trots 17 generalstrejker stampar still eller får vika sig i sin fackliga kamp. Oavsett hur koalitionens olika politiska komponenter ser på realismen när det gäller de egna kraven och oavsett hur man resonerar om EU:s institutioner är den plattform man gått till val på fullständigt oacceptabel för ”det gamla Europa”. Vad man gjort är att lämna över ”Svarte Petter” till de finansherrar och de borgerliga politiker som styr över unionen. En inställning som väl motsvarar medvetenheten hos den stora majoritet av Greklands befolkning som fortfarande vill vara kvar i eurosamarbetet. De tror inte på en isolerad nationell kapitalism. Det ser ingen framtid i en liten olivrepublik med drakman som skräpvaluta, solbadande tyskar och svenskar som turister samt dålig tobak som exportprodukt.

****************************

.

För att inte den spanska statens kreditvärdighet helt ska dränkas vid en eventuell valseger för Syriza i det grekiska valet har EMU-länderna i veckan hastigt kastat upp en skyddsvall med den runda summan av tio biljoner kronor. ”Pengar som bara ska gå till bankerna”, säger man som vore detta en tröst. Samtidigt står det klart att Spanien är inne i en recession och gör då sällskap med Belgien, Cypern, Tjeckien, Danmark, Grekland, Italien, Nederländerna, Irland, Portugal, Slovenien och Storbritannien. Uppenbart är det många länder där folken i Europa latar sig och inte har förstått det här med arbetslinjen…

Att Anders Borg och Fredrik Reinfeldt så länge har kunnat sjunga depressionspolitikens höga visa och vara med om att hetsa upp ett folkhat mot grekerna är en skandal. Till stor del beror det på att socialdemokratins nya toppskikt konsekvent sluter upp bakom vansinnet. Någon opposition är det sannerligen inte fråga om. På samma sätt har de fackliga ledarskapen blivit kvar i nationella fåror – samtidigt som deras motparter agerar över alla nationsgränser.

Både Fredrik Reinfeldt och Anders Borg bär ansvar för depressionspolitiken

De bär också ansvar för att sprida ett folkhat mot grekerna

Många till vänster om socialdemokratin har däremot varit kritiska men är samtidigt nationellt inskränkta och saknar ofta helt ett europeiskt klassmässigt och solidariskt perspektiv. De tycks faktiskt på allvar mena att allt skulle bli frid och fröjd om Grekland och de andra krisande staterna bara helt sonika kapade banden med euron och EU och lät de nationella kapitalen devalvera sig ur krisen. Kapitalismen är i kris och en hel värld ser att marknaden kollapsat när det gäller att tillgodose människan behov på vår planet. Överallt diskuterar människor det orimliga med att det är bankerna som ska styra vår tillvaro. Samtidigt ser stora delar av vänstern – på samma sätt som extremhögern – nationell självständighet och protektionism som sitt svar på EU:s motsättningar. Få eller inga diskussioner förs om de gemensamma program för arbetarrörelsen som kan överskrida både nationalstaten och EU.

I sig märkligt men i sammanhanget föga överraskande är det därför Dagens Nyheters Peter Wolodarski som slagit för fullt på alarmklockan. I ledare efter ledare samt i sina söndagskrönikor, på samma sätt som Finacial Times` ledande ekonom Martin Wolf eller New York Times` Paul Krügman, varnar han för det dårskap som härskar i Europa, trummar på och gisslar både alliansregering och socialdemokrater, Han har naturligtvis sin egen borgerliga agenda och letar efter ett sätt att få ett mer federalt EU. Hans inlägg retar säkert upp Anders Borg som gett sig själv rollen som Angela Merkels försvarare ute i Europa. Nedan har jag lagt ihop några av hans blandade beska karameller:

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Grekiskt nyval, Syriza, Antarsya, KKE;Ny Demokrati, PASOK,

I Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN4,DN5,DN6,DN7,SVD4,SVD5,DN8,

DN9,DN10,

Första valomgången till den franska Nationalförsamlingen är över. På söndag avgörs den andra valomgången då segrarna ställs mot varandra i kampen om de 577 platserna.

-Var har jag nu min röstsedel verkar François Hollande fråga sig.

Ändå finns det en rad intressanta och viktiga iakttagelser att göra efter första valomgången. Först av allt visar utgången att analysen av presidentvalet i maj var korrekt. Det var mer ett kraftigt nej till Sarkozy från vanliga löntagare än ett entusiastiskt ja till François Hollande. Det bevisades i söndags då Socialistpartiet och vänstern i sin helhet inte svepte golvet med högerns kandidater. Det stora röstskolket visar att entusiasmen för Socialistpartiets ”alternativ” till den borgerliga politiken inte var överflödande. Bara 57,1 procent av valmanskåren tog sig till urnorna vilket är nära ett bottenrekord och betydligt lägre än i valet 2007.

Valsystemet i Frankrike är komplicerat och kanske kräver en kort förklaring. Nationalförsamlingen motsvarar andra kammaren i ett tvåkammarsystem eller underhuset i Storbritannien. Valet sker inte med proportionell metod vilket ibland leder till en märklig fördelning av platserna. Exempelvis hade Le Pens Nationalfronten 11 procent av rösterna 2007 vilket slutade med noll platser i Nationalförsamlingen. Ett ”odemokratiskt” system som Marine Le Pen oavbrutet fördömer till stort gehör.

I de fyra svarta ”pusselbitarna” kom Nationalfronten först. I de blå vann UMP, i de ljusröda Socialispartiet och i de mörkröda vann Vänsterfronten.

I gårdagens första valomgång gällde följande regler: en kandidat med över 50 procent i en valkrets går direkt till Nationalförsamlingen och ingen andra valomgång hålls. I de övriga ställs de två främsta kandidaterna mot varandra. Om en tredje kandidat lyckas nå över 12,5 procent blir det ett ”triangelval” i andra valomgången, där bara segraren tar en plats i parlamentet. Alltså, plats för mycken taktikröstning i andra valomgången. Söndagens första valomgång visar att det blir triangelval i ett trettiotal valkretsar. Det är i dem som Marine Le Pen den här gången hoppas vinna ett par-tre platser och få in en fot i Nationalförsamlingen.

Ingen röd våg är således första konstaterandet. Däremot bekräftas en annan iakttagelse från presidentvalet. Blocket UMP kring Sarkozy är på väg att explodera under trycket från Marine Le Pens nationella höger. Vi är vittnen till en högervridning inom den franska borgerligheten. En del vill omfamna Marine Le Pen medan centern kring den olycklige François Bayrou med 1,7 procent är på väg att krossas.

Här mobiliserar Mélenchon i Hénin-Beaumont. Tyvärr utan framgång.

UMP försöker visa upp en enad fasad inför söndagens andra valomgång men de långa knivarna syns på långt håll. Konkret är det hållningen till Nationalfrontens väljare som spräcker den ”respektabla” högerns enhet.

Partichefen Jean-François Copé som är en kopia av Sarkozy flörtar öppet med Marine Le Pens väljare och i eftervalsdebatten vägrade han att svara på frågan vad UMP kommer att göra i de valkretsar där avgörandet står mellan en kandidat från Socialistpartiet och en av Marine Le Pens extremister. Förre premiärminstern François Fillon håller däremot fast vid Jaques Chiracs princip att inte ens ta i Nationalfronten med pincett. Nu på söndag kommer UMP att i olika valkretsar uppträda enligt Copés eller Fillons linje och dagen efter valet talar mycket för att Nicolas Sarkozys UMP flyger i luften.

Några av UMPs trogna anhängare. I presidentvalet röstade 80%  av de kyrkogående katolikerna för Sarkozy.

En sista viktig iakttagelse är att Vänsterfrontens Jean-Luc Mélenchon kraftigt felbedömt sin egen tyngd i de lokala valen och slutade på 6,8 procent. Det som annonserats som en tuff boxningsmatch i valkretsen Hénin-Beaumont mellan Mélenchon och Marine Le Pen slutade med KO i första ronden. Le Pen kom först med 42,36 procent medan Mélenchon stannade på 21,48 procent. Det hade kunnat sluta med den duell som Vänsterfronten hoppades på om inte Socialistpartiets kandidat hamnat mellan de två med 23,50 procent.

Däri låg Mélenchons felbedömning. Hénin-Beaumont är ett gammalt fäste för arbetarrörelsen och i presidentvalet i maj fick Hollande 64 procent av rösterna i valkretsen. Mélénchons idé att han tack vare sin personliga utstrålning skulle kunna aktersegla socialistpartiets kandidat var mer önsketänkande än klarsyn. Nu hamnar han i stället utanför Nationalförsamlingen. Vänsterfronten får dock mellan 13-20 platser eftersom det franska kommunistpartiet fortfarande har ett antal trogna valkretsar där socialispartiet stöder deras kandidater i dueller med UMP och Marine Le Pen.

Detta är den troliga fördelningen av platserna i Nationalförsamlingen efter söndagens andra valomgång. Om Socialistpartiet ska få en egen majoritet är alltså inte ännu klart.

Tills sist ser vi än en gång att i lokala val har den revolutionära vänstern ingen reell tyngd. Med 1 procent tillsammans av rösterna blir slutsatsen att NPA och Lutte Ouvrière inte kan omvandla närvaron i ”nationella frågor” till det lokala planet då representanter till parlamentet utses.

Media: SVD1,SR1,DN1,DN2,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Franska valen, Hollande, Sarkozy, Mélenchon,

.

–

Knappast någon Pitbull som det står på tröjan…

Den grekiska fascisten Ilias Kasidiaris från partiet Gyllene gryning är inte precis någon svärmorsdröm. Han har en bakgrund som kommandosoldat i grekiska armén, är åtalad för medhjälp vid misshandel av invandrare samt illegalt vapeninnehav. Vill uppenbart se sig själv som en pitbull terrier. En riktig hårding som hugger mot allt som rör sig. Även om det bara handlar om ett meningsutbyte med två medelålders kvinnor. ”Dom som säger emot mig ska jag slå på käften”, tycks vara det han dresserats till av sitt parti.

För några dagar sedan blev han ökänd i en hel värld genom att i en TV-debatt först vräka i väg ett glas vatten rakt i ansiktet på Syriza-politikern Rena Dourou, därefter slå tre hårda slag i ansiktet på Liana Kanelli från grekiska kommunistpartiet KKE, för att  sedan springa i väg och gömma sig en i en källarskrubb. Genom att bryta upp en bakdörr och fly ut i Atens storstadsvimmel kom han undan polisens arresteringsorder och har sedan dess varit försvunnen.

.

Elias Kasidiaris står nära ”Ledaren” Nikolaos Michaloiakos

Nu har han hört av sig – via Facebook – och säger att han är ledsen för att han har skadat sitt parti. Så mycket har han tydligen lyckats fatta, men uppenbarligen inte att denna skada beror på att han själv skadat två kvinnor. Dessa ska han i stället stämma. Han ska minsann personligen gå till åklagaren eftersom ”det hela var en arrangerad provokation för att locka fram en extrem reaktion från min sida”. Sensmoralen är uppenbar: Jag är ledsen för mitt parti. Att använda våld i en debatt mot kvinnor som är tuffa i ordväxlingen är däremot helt som det ska vara. Det som var fel var att TV-kamerorna var där…

Uppenbart är han en ynkrygg och ingen pitbull. En vätränad pittbullhane skulle knappast sätta käften i två honor som gläfser lite mot honom. Han är artigare än så.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Gyllene gryning, pitbull,

I media: SVD1,DN1,DN2,