Den arabiska resningen mot diktatur och förtryck är en verklig vattendelare för den europeiska vänstern, eller rättare sagt för alla som kallar sig vänster. Alla positioner har intagits, allt ifrån öppet stöd till och beundran för Khaddafi och Assad till helhjärtat stöd till upproren och även ett okritiskt stöd till imperialismens inblandning.
Du kanske säger att det saknar intresse att bemöta anhängarna av regimerna i Tripoli och Damaskus eller de som vänder ryggen till upproret med argument att ”man inte vet vad som sker” och att det finns en risk för ”islamisering”. Men jag vill ändå göra upp mera grundligt med dessa strömningar eftersom de förpestar debatten med ett giftigt tvivel som hittar sin näring i de konspirationsteorier som blir allt vanligare i takt med den kapitalistiska världens politiska och ekonomiska kriser.
Det vanliga argument som ligger bakom är att ALLA borgerliga media medvetet ljuger om ALLT. Media ljuger har blivit ett lösenord som öppnar portar för även de mest aparta ”filosofer” som exempelvis belgaren Michel Collon som med sin sajt ”mediamensonges” (medialögner) vänder upp och ner på alla begrepp. Politiskt hör han hemma i maoistpartiet PTB och är entusiastisk anhängare av alla konspirationsteorier som florerar i vissa miljöer. Mer känd internationellt är fransmannen Thierry Meyssan som var först ut med en bok om den stora konspirationen 11/9. Självfallet var han en av de främsta försvararna av Khaddafi och i dag av Assad.
Ett fotomontage som Meyssan säger bevisar att USA aldrig landade på Månen.
Att alla etablerade media medvetet ljuger har nu blivit en del i en viss ”vänsters” ideologiska verktygslåda. Det handlar om två strömningar med olika ursprung men som nu konvergerar mot en gemensam linje. Det gäller å ena sidan grupper och personer som har sina politiska rötter i de gamla kommunistpartierna och å andra sidan de grupper och personligheter som växte fram i kölvattnet på den kinesiska ”kulturrevolutionen” och rorsman Maos vingliga skuta.
Båda dessa till formen diffusa strömningar enas allt mer i en politisk syn på världen som en bipolär scen där USA-imperialismen och dess allierade står i motsättning till ”världens folk”. Det är en ”huvudmotsättning” som bestämmer allt annat i världen och som måste tas i beaktning vid varje politisk händelse på det internationella planet. Det leder också till att denna idés profeter visar grönt eller rött för olika uppror mot förtryck i världen enligt svaret på frågan om det stärker eller försvagar USA-imperialismen.
Som en man reser sig hela mänskligheten när rorsman ger klartecken
Det har uppstått en märklig parallell mellan George W. Bushs proklamation att ”endera är man med eller mot oss” i ”kriget mot terrorismen” och de ”principfasta anti-imperialisternas” bipolära syn på världen. Endera är man för Folken i huvudmotsättningen eller så står man på imperialismens sida. Allt är svart eller vitt. Den levande världens komplicerade motsägelsefulla processer och gråzoner skjuts åt sidan. Då skjuts också det syriska upproret mot diktaturen i Damaskus åt sidan eftersom det stör ritningarna i den världsomfattande ”kampen mot USA-imperialismen”. Hugo Chavez har olyckligtvis blivit den mest kände förespråkaren för denna uppfattning, vilket lett honom till att avge rena ”kärleksförklaringar” till Khaddafi och Assad. Ingen hoppingivande gest från den som säger sig vilja leda oss in i det 21:a århundradets socialism.
Det finns en grundläggande och helt avgörande skillnad mellan vi i den radikala vänstern och anhängarna av en bipolär världsbild. Vi har helt enkelt inte samma värderingar. Vi har två helt skilda uppfattningar om vad demokrati är och vilken betydelse de demokratiska fri- och rättigheterna har för människan. Här i Sverige pratar exempelvis Proletären, Clarté, Flamman och Fib/Kulturfront vitt och brett om demokrati och ”folkets demokrati”. Ändå har de inte förstått ett uns av vad som, vid sidan av arbetslöshet och fattigdom, driver den arabiska resningen mot diktatur och förtryck. De förstår helt enkelt inte orden Frihet och Värdighet.
Utan att vänta på klartecken reste sig folk för att kräva frihet och värdighet.
Detta är inget nytt. Det finns de som aldrig förstått Sovjetunionens och östblockets sammanfall och än i dag fäller en tår över dessa samhällen som ju garanterade god utbildning, social välfärd och full sysselsättning. Än i dag finns det många i det gamla Östtyskland som nostalgiskt ser tillbaka på den trygga materiella vardagen. Men ytterst få säger ändå att de vill ta steget tillbaka därför att nu ”har vi frihet” svarar de.
Den frihet de syftar på har ofta förlöjligats som ”småborgerlig” av våra stalinister och maoister. Men för de som inte kunde resa till ett annat land och ibland inte ens till närmaste stad utan pass från och en muta till säkerhetspolisen var ordet frihet mycket konkret. Det är friheten att förflytta sig som man behagar. Det är friheten att själv avgöra vilka böcker man ska läsa. Det var också frihet att kunna yttra sig utan rädsla för besök mitt i natten av Stasi. Det var frihet att äga en skrivmaskin som inte behövde registreras hos polisen. För att inte tala om rädslan för att stencilapparaten i garderoben skulle komma till polisens kännedom efter att grannen/polistjallaren gjort sitt.
Den här synen går långt tillbaka i historien. De som bara fattat ordet diktatur i det numera obrukbara begreppet ”proletariatets diktatur” trycker fortfarande på gillaknappen när det kommer till Stalins mord på tiotusentals medlemmar i det ryska kommunistpartiet och förföljelserna av nationella minoriteter i Sovjetunion som förflyttades till Sibirien i ett slags kollektivt straff för ”nationalistiska kontrarevolutionärers” aktiviteter.
Symbolen för förtryck störtades av Budapests arbetare 1956.
När ryska stridsvagnar krossade den ungerska arbetarklassens revolt 1956 för frihet och arbetardemokrati då hyllade Myrdal och hans dåtida polare Chrustjevs ”proletära solidaritet”. Då hade de ju inte riktigt nys om att samma år skulle samme Chrustjev genomföra ”avstaliniseringen” och göra om Sovjetunionen till ”social-imperialistiskt”, som Mao kallade det. Kanske det är dags att omvärdera inmarschen i Ungern som en ”social-imperialistisk” aggression?
Det räcker med att hänvisa till bara ännu ett par historiska erfarenheter, som Tjeckoslovaken 1968 och Tien An Men 1989, för att inse varför dessa anhängare av det reellt existerande ”proletariatets diktatur” försvarade Pol Pots massmord på kanske mer än tre miljoner av sina medborgare. I proletariatets namn raderar Jan Myrdal med ett pennstreck bort tre miljoner kambodjaner från Jordens yta. Det var en ”historisk nödvändighet” ska vi inse medan Myrdal själv inte ens inser att som den skriftställare han är hade han varit bland de första att få ett skott i nacken.
Några offer för den ”historiska nödvändigheten”. Bilderna på tusenstals skelett är alltför makabra och har redan blivit ”statistik” i folkmordet.
Ingen, vare sig gamla stalinister eller nutida maoister, har någonsin stött de verkliga uppror som ägde rum i Sovjetunionens sfär, Berlin 1953, Ungern 1956, Prag 1968, eller i Peking 1989. Däremot har de alltid stött de allra värsta avarterna av den reellt existerande socialismen, som Stalins 30-tal, Maos ”kulturrevolution”, Hodjas ”bunkersocialism” i Albanien och Kimdynastin i Nordkorea. Vad är det som lockar och övertygar? Ja, inte är det dessa regimers och ledares intellektuella kapacitet att övertyga i ord och skrift. Den som orkar läsa mer än fem sidor i ett av Stalins ”odödliga” fnöskeverk har antagligen stora sömnproblem.
Jag kan inte se något annat än ett patologiskt behov av en okomplicerad strikt ordning och reda och enkla sammanhang för tanken. Det speglas i den storögda fascinationen för de enorma viftande fanborgarna, de välregisserade massparaderna med taktfasta bensparkande fyrkanter som drar fram under landsfaderns strama uppsyn.
Även internationellt kända författare som chefredaktören för sajten CounterPunch, Alexander Cockburn, fattar inte vad frihet betyder. I en artikel skrev han nyligen om dagens USA att ”vi lever i en fascistisk stat”. Han inser inte ens att om det vore fallet skulle han som ”radikal” redan sitta fängslad och utsättas för grov tortyr.
När vulgariteten ersätter analysen blir USA en fascistisk stat.
Den arabiska resningen har som synes ställt problem inom vänstern på sin spets. ”Det är rätt att göra uppror”, slog rorsman Mao fast redan på 50-talet. Den sanningen är nu en sanning med modifikation bland hans efterföljare. Våra beundrare av den reella form som ”proletariatets diktatur” tog sig förvarar numera inte bara de diktaturer som har sitt ursprung i förra seklets revolutioner, klasskamp och världskrig. De har lagt till ett antal diktaturer på listan över utrotningshotade arter, som Libyen, Syrien och Iran. De har visserligen ingen ”proletärt” över sig men de rangeras in i den bipolära världen som allierade i kampen mot USA-imperialismen. Det är deras enda fördel i våra vänners ögon, men det räcker långt i kampen mot Satan. Clausewitz har ersatt Marx och devisen ”min fiendes fiender är mina vänner” har ersatt ”förtryckta i alla länder förena er”. I den stora huvudmotsättningens namn offras frihet, rättvisa och värdighet utan en blinkning. Det ”kalla kriget” var en bipolär värld där många länder, frivilligt eller motvilligt, slöt upp bakom de två giganterna. I den ”anti-imperialistiska” vänsterns blocktänkande ingår nu Ryssland och Kina i ett ”progressivt block”. Det ”socialimperialistiska” Sovjet har blivit en kapitalistisk maffiastat och Kina en djungelkapitalism utan des like, vilket inte hindrar våra hjältar från att se dem som ”folkens” allierade.
På samma sätt blir därför Assad också en allierad i kampen. Visserligen bekänner sig Proletären och andra ”antiimperialister” dagligen till folkens rätt att göra uppror. Men i Syrien, liksom i går i Libyen, passar det inte in just nu. Det liksom stör ritningarna på de ”revolutionära strategernas” ritbord. Folket måste vara tålmodiga, stå ut med förtrycket så att diktatorn kan bekämpa USA i lugn och ro och vänta på grönt ljus från de som vet bättre.
Cirkeln är sluten och vi är tillbaka till idén att allt i västliga media är tillrättalagda lögner i maktens tjänst. Därför sprider dessa anhängare av ”media-ljuger-om-allt” nu ”pålitlig” information från alternativa, presumtivt okommersiella media. Det handlar om allt från helt okända gurus i internets subvärld, till ”avslöjande” videoklipp som i exempelvis fallet Libyen för det mesta innehöll ordet ”rats” i rubriken. Men den stora stjärnan i den ”anti-imperialistiska” kören är tevekanalen Russia Today. Plötsligt har Moskva blivit sanningens Mecka där västliga medias lögner kläds av. Glömt är samma medias absurda lögner om slakten i Tjetjenien, som då framställdes som verket av ”terroristers” angrepp på den ryska armén som gjorde sitt bästa för att skydda befolkningen. Parallellen till Assads groteska propaganda i dag är slående.
Groznys centrum efter att det ”skyddats” av ryska armén.
Det senaste och mest avskyvärda exemplet på denna ”alternativa” sanning är beskrivningen av morden i Hula på barn och kvinnor. Det råder inte många tvivel om hur massakerna gick till. Arméns artilleribeskjutning av Hula finns belagd av både satellitbilder, FNs obsevatörer och reportrar på plats. Likaså finns det videoklipp av stridsvagnars infart i Hula som bekräftas av de satellitbilder som också finns. En hög syrisk officer från flygvapnet som var i Hula på hempermission berättade detaljerat om vad han sett i Hula när avskummet i privatmilisen Shabiha agerade under arméns godtycke. Media, bland annat den respektabla The Guardian, har intervjuat ett antal överlevande som också de berättar hur Shabiamilis drog runt från hus till hus.
Men för trogna anhängare av Assads regim är allt detta lögn. Den oförbätterlige Stefan Lindgren drar naturligtvis ut till diktatorns försvar. Det är inte första gången och säkerligen inte sista heller. På bloggen ”Jorden runt på 8 dagar” publicerade Lindgren i veckan ”ett sensationellt vittnesmål” av en okänd rysk frilansjournalist, Marat Musin, som mot allt som sagts av andra hävdar att det var ”wahhabitiska rebeller” som utförde dåden. De var 700 som kom från staden Rastan, påstår Musin i en mycket detaljerad beskrivning av rebellerna med namn på cheferna och andra uppgifter. Hur de kunde ta sig in i Hula som var konrollerat av armén bekymrar inte sanningssägaren Musin. Inte heller bekymrar det Stefan Lindgren som gjort till vana att hylla diktaturer världen över.
Inte för ett ögonblick ställer Lindgren och andra sig frågan; tänk om det är Marat Musin och Russia Today som ljuger och fabricerar ”sensationella vittnesmål”? Att alla andra vittnen och alla insmugglade reportrar som med risk för sitt liv förmedlar information till omvärlden skulle ingå i en världsomfattande mediekonspiration anser Lindgren &Co, vara självklart. Att Marat Musin och hans gelikar skulle stå i diktaturens sold och medvetet fabricera ”vittnesmål” finns inte ens med som en misstanke.
Offer för massakern i Hula begravs.
Till sist är det en fråga som måste resas med anledning av regimen Assads ständiga tal om ”utländska terrorister”. Hans anhängare inom den ”anti-imperialistiska” familjen hävdar också ständigt att det kryllar av ”terrorister” från Irak och Libyen i de syriska rebellernas led. Regimen påstår att rebellerna har dödat flera tusen reguljära soldater. Det har naturligtvis skett i strider med ”terrorister” kan man förmoda.
Så frågan är: var finns den rykande revolvern? Hur kan det komma sig att Assad under snart ett års strider med ”utländska terrorister” inte kunnat visa upp en enda av dem, död eller levande, till beskådning för omvärlden???
Media: SVT1,DN1,SVD1,AB1,DN1,DN2,DN3,SR1,SVT2,SVD2,SVD3,DN4,SVT3,
DN5,SR2,DN6,SVD4,SR3,SVT4,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Malmö,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomoi, Politik, Syrien, Assad, FN, Libyen, Irak, Terrorister, Islam,
Två och halvt år in i de statliga skuldkriserna ser vi att det är nonsens. Det enda som sparandet med de offentliga utgifterna leder till är en allt värre ekonomisk kris som nu börjar likna trettiotalets stora depression. Vi är inte där ännu. Men det går ”framåt” med hisklig fart. Lite fakta om vad som skett med den reella ekonomin de senaste åren ger kalla kårar.
.
.
