I femton månader har upproret mot diktaturen i Syrien bara växt i styrka. Det som började småskaligt i staden Deraa med krav på reformer och som omedelbart möttes med brutalt våld har övergått till ett nationellt uppror som kräver diktaturens fall, frihet och värdighet.
Det är hoppet om en seger över regimen Assad som ger upproret energi att stå emot de fasor som despoten medvetet utsätter befolkningen för. Den senaste veckans massaker på kvinnor och barn i orten Hula är ingen tillfällighet eller misstag av onkontrollerad privatmilis. De bestialiska morden på 49 barn faller inte inom ramen för en regim som med våld slår ner ett folkligt uppror.
Begravning av offer i Hula
Det är i stället ett medvetet brott mot mänskligheten så som det definieras i internationell lag. Syftet är att ingjuta sådan skräck i befolkningen att upproret förlamas och så småningom kan krossas i det andrum som Rysslands internationella roll ger Damaskus. Omvärlden protesterar och Assad mördar. FNs Kofi Annan talar patetiskt om ”parter” i konflikten som ska ”mötas i diskussioner”. I hans sexpunktsplan finns inte ens Assads avgång med vid horisonten.
Trots den omfattande terrorn visar mobiliseringen mot regimen ändå inga tecken till avmattning. Tvärtom sprider den sig och har nu flyttat in i Damaskus och Aleppo, landets två största städer som ansågs lojala mot regimen. Men sedan armén sköt fyra studenter till döds den 3 maj är det demonstrationer i Aleppo varje fredag.
Förra fredagen ägde de största demonstrationerna rum sedan revolutionens början, både i omfattning och antal. Den 18 maj hölls inte mindre än 850 demonstrationer på 647 orter. Ett rekord under de femton månader som resningen pågått. I genomsnitt har antalet demonstrationer på fredagarna ökat från 600 till 850 under de senaste fyra månaderna, enligt ett oberoende syriskt centrum för statistik över protesterna i landet.
Demonstration i Damaskus efter fredagsbönen.
Trots den massiva militära övermakten har mobiliseringen lett till ett instabilt status quo. Kärnan i regimens armé håller ännu samman, av olika anledningar som jag kommer till längre fram. Stridsvagnar och tungt beväpnade enheter kan ta sig in vart de vill. Man kan tala om att armén ockuperar sitt eget territorium. När stridsvagnarna lämnar ett torg eller en stadsdel tar demonstrationerna vid på nytt.
Samtidigt råder det också ett status quo därför att mobiliseringen inte är tillräckligt stark för att fälla diktaturen. Upproret är många uppror. Men det saknar en samlad kraft i form av en nationell ledning. Den externa ledningen i Turkiet ägnar mer energi åt att knyta internationella band med Washington, Bryssel och Ankara än att mobilisera stöd till upproret i landet och de nationella grupperingar som finns inne i landet har inget större inflytande över händelserna. Dessutom är den väpnade delen av upproret uppblåst i internationella media. Det är inget verkligt inbördeskrig som utspelas, ännu.
Den fria syriska armén är en samling lokala grupper av avhoppade soldater, utan ett gemensamt nationellt kommando och med en dålig beväpning bestående framför allt av lätta handeldvapen och granatgevär. Det vill säga inte tillräckligt för att klara av en större konfrontation med arméns tunga enheter. Den mycket omtalade beväpningen från Saudiarabien och Qatar når bara vissa islamistiska smågrupper utan större inflytande över den dagliga kampen, som exempelvis Faroukbrigaden i Homs. Den ”hjälpen” till revolutionen speglar bara dessa två länders ”religiösa” agenda i Syrien, inte ett stöd till befolkningens kamp mot diktaturen. Rebellerna i Homs och andra städer säger att antalet vapen de erhållit från Saudiarabien och Qatar är mycket få.
Deserterade soldater i staden Homs.
Att den starka Assadregimen börjar upplösas inifrån bevisas av att revolten nu sprider sig till städer som inte berörts eller rättare sagt inte deltagit i upproret förrän nu och av att det beväpnade avskummet i Shabiha får en allt större roll. De senaste veckorna har centrum för mobiliseringen förskjutits till landets näst största stad –Aleppo, som samtidigt är den rikaste staden med ett stort kristet borgerskap i industri och handel. I Damaskus har också antalet demonstrationer och snabba protester, så kallade ”flash-mob” ökat kraftigt och i förorterna finns allt fler enheter ur den fria syriska armén närvarande.
Avskummet i Shabiha har sitt ursprung i smugglarmaffian i familjen Assads hemtrakt kring hamnstaden Latakia. Shabiha växte fram på 70-talet under regimens passiva medgivande och ägnade sig mest åt utpressning genom klassiskt ”maffiabeskydd”, smuggling och annan smärre kriminalitet. Då de började bli en vagel i ögat på regimen i början av nittitalet begränsade Hafez al-Assad deras aktivitet utan att helt stoppa dem.
Sedan mars 2011 dyker de upp i allt fler sammanhang och fyller nu funktionen av ”dödsskvadroner” som arbetar hand i hand med arméns elitenhet, den 4 brigaden under Maher Assads ledning. I Hula råder det knappast något tvivel om vilka som gjorde ”grovjobbet” sedan armén bombarderat stadsdelen med granater från tanks och lätt artilleri. De som sätter tilltro till regimens nonsens att det var oppositionen som mördade sina egna barn bör snarast söka läkarhjälp eller gå i kloster för djupt troende.
De hopp som Vita Huset, Bryssel, London och Berlin närt kring Kofi Annans sexpunktsplan för ”krisen” i Syrien släcks nu snabbt. Vad som uppnåtts sedan ”vapenvilan” infördes den 12 april sammanfattades av den norske generalen Robert Mood på ett sätt som antagligen var menat som mindre cyniskt än det framstår som.
Norske generalen Robert Mood säger att Annans plan fungerar.
-Planen sparar liv. Vi ser nu kring trettio döda per dag jämfört 70-80 per dag, använde generalen som bevis för att planen inte fungerade så illa. Trettio mördade varje dag av en regim som vägrar möta befolkningens krav på frihet och värdighet är exakt trettio för många. I själva verket har inte en enda punkt i Kofi Annans plan satts i verket.
Bachar Assad, med Putins stöd, säger att det är oppositionen som bryter ”vapenvilan” och att armén måste finnas kvar i städernas centra för att ”skydda befolkningen”. Att den senare betackar sig för arméns ”hjälp” berör inte despoten. Men nu är det ju så att det rent formellt står i Annans sexpunktsplan att armén FÖRST ska dra sig ur stadscentra för att resten av punkterna ska kunna sättas i verket. I själva verket är det inte en enda punkt i planen som respekterats av regimen. Ett ytterst litet antal fångar har släppts. Rätten att demonstrera vet vi hur det står till med. Rätten till fria media behöver vi inte ens nämna.
Det är med dessa fakta som bas som den fria syriska armén deklarerat att den från och med i dag inte längre kommer att respektera avtalet från 12 april. Pratet om att de ”båda sidorna” använder våld och är lika ansvariga för FNs misslyckande låter vi stå för Ban Ki-moon som gång på gång antyder just detta. Sett till att enheter ur den fria syriska armén finns inne i städerna sedan de deserterat från den reguljära armén är det ju inte underligt att de försvarar sig mot närvaron av tanks och trupper i stadscentra.
Rysslands utrikesminister Lavrov och kollegan Hague i London.
Men den verkligt svaga länken i Annans plan är att den inte tar ställning till Assads roll i ett framtida styre. Parollen ”folket vill att regimen avgår” besvaras inte av Annan och därför kan den inte annat än misslyckas.
Frågan som ställs allt oftare i media är om det råder fullt inbördeskrig i landet. Svaret tycker jag är nej. För det första är det fortfarande de fredliga demonstrationerna som dominerar den politiska scenen. Att de blir allt fler i antal visade jag redan längre upp. Trots den våldsamma repressionen verkar revolutionen nått en ”tipping point”, men inte den som Annan pratar om. För han menar att vändpunkten gäller för det ”internationella samfundet” som måste förbereda kraftigare ingrepp mot regimen. I stället närmar sig en ”tipping point” där regimen börjar förlora fotfästet därför att de som hittills varit passiva eller rent av stött familjediktaturen börjar svikta i sin övertygelse att de satsar på rätt kuse.
För det andra är svaret nej, för det är inte två arméer som står mot varandra. Fria syriska armén, FSA, är inte mer än en samling lokala enheter av avhoppade soldater och frivilliga som deltar i försvaret av sin stad eller stadsdel. Det finns enligt alla uppgifter inget centralt kommando som samordnar FSAs aktiviteter. En general har utnämnt sig till chef men mycket talar för att han inte ”chefar” över mycket. FSAs främsta roll hittills har varit att skydda de bostadsområden som armén angriper och att efter bästa förmåga skydda demonstrerande folkmassor.
FSA är inte en riktig armé som kan ta sig an Assads trupper på lika villkor.
Hur stor är FSA? Den israeliska dagstidningen Haaretz publicerade nyligen en intervju med en avhoppad hög syrisk arméofficer som fortfarande har djupa känningar inom armén. Han säger att en tredjedel av arméns soldater har deserterat. Men av dessa är det cirka 60 000 som bara ”försvunnit”, det vill säga återvänt till sin hembygd och familj. Omkring 30 000 deserterade soldater har anslutit sig till lokala FSA-enheter.
Det lämnar Assad med 70 000 förmodat lojala soldater ledda av officerare nästan uteslutande med anknytning till alawiterna, en variant av shiamuslimer som klanen Assad bekänner sig till. Han bror Maher leder Fjärde Pansardivisionen som är utrustad med senaste nytt från Ryssland, bland annat MI-25 attackhelikoptrar. Med sina 25 000 soldater är Mehars elitdivision dubbelt så stor som en vanlig armédivision. För att ytterligare försäkra sig om Fjärde Pansardivisionens lojalitet består den till 90 procenta av yrkessoldater med bra betalt. Dessutom har regimen tio specialkommandon med vardera 1 500 soldater till sitt förfogande.
Detta räcker för att påstå att vi inte just nu ser ett inbördeskrig i landet. Assads problem är inte FSAs militära styrka. Det är hans egen politiska svaghet som hindrar honom från att slå ned upproret. Med bara en liten minoritet av den civila befolkningen bakom sig kan inte regimen kontrollera situationen i landet. Armén ockuperar en stad här och en by där, men den kan inte passivisera befolkningen i dem. Så fort soldaterna drar sig tillbaka tar gatans folk över.
Bachars bror Maher är arméns starke man.
Syrien är en viktig pusselbit i det geostrategiska läget i Mellanöstern. Det förklarar naturligtvis den utländska inblandningen i skeendet. Men att använda det som förevändning för att vända ryggen till befolkningens resning mot diktaturen eller ännu värre ställa sig bakom Assads fantasier om en ”utländsk terrorism” som hans armé ”skyddar befolkningen” mot är ett historiskt brott mot ett folk som gör uppror. Kallar man sig dessutom vänster och hänvisar till en ”övergripande” kamp mot imperialismen, dödförklarar man inte bara sig själv som en progressiv kraft, utan sprider dessutom grova illusioner om Assads, Ahmadinejads och den bortgångne Khaddafis sociala roll i respektive länder och i världspolitiken.
Självfallet manövrerar USA och EU, Ryssland, Kina, Saudiarabien, Israel, Turkiet, militären i Egypten, Qatar och andra krafter i regionen för sina egna intressen. Något annat vore minst sagt märkligt. De flesta av dem försöker nå sina mål via det syriska nationella rådet SNC, som har sitt säte i Ankara. Problemet för alla dessa intresserade ”parter” är att SNC saknar bas i Syrien och dessutom ses med oblida ögon av oppositionen eftersom den till synes ägnar mer kraft åt att skaffa ”vänner” och stöd för en militär intervention än att organisera konkret stöd till kampen inne i Syrien. Enligt tidningen The Economist har representanter för de lokala samordningskommittéerna i Syrien hotat att dra sig ur SNC eftersom de är emot omvalet av SNCs ordförande Burhan Ghalioun.
Det är upp till oss alla att bidra till det konkreta stöd som den folkliga resningen behöver. Av oss alla, som inser att ett folk har rätt att göra uppror mot en blodig diktatur utan att vänta på grönt ljus från allehanda ”experter” i internationella relationer och självutnämnda ”anti-imperialister”. Av oss alla, som inte kräver ett politiskt och ideologiskt renhetstest innan vi stöder ett folk i uppror.
Ned med Assads diktatur
Solidaritet med det syriska folkets kamp.
**************
Läs mer om Shabiha,Inbördeskrig,
Media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SR1,SR2,SVT1,AB1,DN4,DN5,DN6,DN7,SVD3,SVD4,
AB1,DN7,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, SNC, Damaskus, Aleppo, Latakia, Shabiha, Assad, Revolution, Homs, Hula,
I går hade vi gatufest i mitt kvarter här i Bryssel. Det rök och osade av merguez och kefta. Det luktade svensk äggkaka. Jag vet inte hur många nationaliteter som bor på min gata. Det är i alla fall många. Alldeles för många för att ligga i Jimmie Åkessons smak. Inte ens jag hade blågula knätofsar. 
Ve och fasa –flera av kvinnorna hade sjal på huvudet. Ett bevis för idioter att de inget har innanför sjalen. Inte kvinnorna på min gata i alla fall. De har huvudet på skaft och mer innanför sjalen än en bataljon av sverigedemokrater.
En belgisk professor i historia fick under sex dygn lära sig mer om regimen Assad än av många års studier i landets historia. När Pierre Piccinin för tredje gången på kort tid besökte Syrien greps han på gränsen till Libanon som misstänkt fransk spion. Sex dygn av tortyr och förhör senare hade Piccinin tappat sina illusioner om regimen Assad.
