Salameh Kaihle är en mycket välkänd marxist i Syrien. Han föddes 1955 på Västbanken men kom snart till Syrien där han studerade och blev en övertygad marxist. Han har skrivit en rad böcker om imperialismen, den arabiska nationalismen, sionismen och den arabiska vänstern.

På nittitalet satt han åtta år och elva dagar i regimens fängelser. Hans kritik från vänster av Assadfamiljens Baathparti gillades inte av diktatorn.

Från första dagen av det syriska upproret har Salameh aktivt deltagit i kampen. Den 24 april fängslades han på nytt. Dagen efter hans arrestering publicerades en text av Salameh på den libanesiska siten Al Akhbar. Här under har jag gjort en fri översättning av en fransk översättning av det arabiska originalet. Därför kan texten framstå som lite svårläst på en del ställen. Men det ska inte författaren lastas för utan översättningen i flera led.

Salameh behöver vårt stöd. På den här länken finns en text skriven av Omar Dahi och Vijay Prashad som ger en insikt i Salehs roll i den syriska revolutionen och en länk till en petition som du kan skriva under om du delar kravet att han ska friges omdedelbart.

Läs mer om Salameh och skriv på petitionen

************************

Var står Syrien efter ett års revolution?

Regimen vill bevisa att den löst alla problem, trots att den har intensifierat våldet med en systematisk förstörelse av flera städer och en bombning av zoner där oppositionen är stark. Antalet arresteringar ökar också. Assad verkar starta ett fullt krig över hela landet vilket visar att han fortfarande är oförmögen att stoppa revolutionen.

-Vi sjunker aldrig ner på knä, lyder texten på pojkens kropp.

Den senaste tiden har regimen allt mer litat till sina allierade utomlands -Ryssland, Kina, och Iran,- än till sin inhemska styrka.

Varje dag blir det allt tydligare att den fråga som ställs är mer vilket öde som väntar regimen än vilket tillstånd revolutionen befinner sig i. Alla regioner i landet är nu berörda, inklusive Aleppo och Damaskus, vilka tidigare setts som exempel där majoriteten av folket stödde regimen.

Vissa regioner i landet har inte deltagit i revolutionen på grund av rädsla för religiös splittring som regimen uppmuntrar. Många människor misstror de existerande alternativen till regimen därför att de fruktar att islamisterna ska komma till makten. Men det problemet kan komma att ses på ett annat sätt i nästa etapp tack vare nya perspektiv för revolutionen.

Situationen tvingar de styrande att skifta uppmärksamheten till hemmafronten för att driva ett totalt krig, med stöd utrikes av sina ”ryska allierade”.

Inrikes kan inte kriget besegra revolutionen. Risken finns att dess väpnade arm försvagas med tanke på statsmaktens överlägsna styrka. Men den folkliga mobiliseringen kan inte stoppas. Den visar inga tecken till att försvagas trots våldet och blodsspillan som rebellerna utstår.

För att begränsa upproret till en ”nivå av låg intensitet” krävs utan tvekan en total mobilisering av regimens förmåga att förtrycka, understött med hjälp av andra resurser. Detta tär på makten och undergräver staten på grund av avsaknaden av finansiering på lång sikt, sammanbrottet i statens ”etik” och av fragmenteringen av de krafter som strävar efter krig. Till det ska också läggas Rysslands minskade förmåga att förse regimen med ett ”internationellt skydd”.

Demonstration i staden Yabroud nära Damaskus 7 februari

Därför kan situationen utvecklas enligt två tänkbara scenarion. Först kan det leda till minskade resurser för staten och en försvagning av den repressiva apparaten som följs av en eskalerad revolt och till en ”ockupation av torg” enligt rebellernas dröm och slutligen till regimens fall.

Det andra scenariot vore en avgörande inhemskt sammanbrott som leder till att regimen faller av sig självt vilket kan framtvinga en lösning där dödandet stoppas och vissa krav från upproret förverkligas.

Utifrån kan inte Ryssland skydda regimen hur länge som helst, på grund av diktaturens oförmåga att stoppa resningen och sin allmänna interna svaghet.

Med tanke på Rysslands roll i stödet till regimen –inte bara politiskt (för Ryssland är också brottsligt skyldigt för dödande och förstörelse)- blir den internationella statusen svår att upprätthålla. Ryssland löper risken att slösa bort den ”förändring” som man uppnått tillsammans med Kina när de försökte ”stoppa Washingtons framfart” i FNs Säkerhetsråd och det arbete som gjorts för att förändra styrkeförhållandena inom den ”nya världsordningen”.

Dödsskjutningar, begravningar, fler dödsskjutningar, har varit en motor i upproret.

USA som inte vill att regimen faller (för tillfället åtminstone) driver skickligt på Ryssland ut i det syriska träsket. Det börjar likna vad som hände Sovjetunionen i Afghanistan, men utan en militär intervention, påverkat av regimens blodspillan som får ryssarna att framstå som försvarare av en ”barbari utan motstycke”.

USA och den sionistiska staten (Israel) vill därför inte se ett snabbt slut på konflikten i Syrien. De bryr sig inte om revolutionens seger. Tvärtom vill de kanske konsolidera sitt inflytande över revolutionen och trötta ut dess huvudkraft. (Glöm inte att de nya affärsledarna i Washington flörtade starkt med Syrien för inte så länge sedan). USA anser kanske att de kan lyckas med sin plan genom att trötta ut Ryssland eftersom Moskva är oförmögen att hitta en lösning på krisen och sin positiva hållning till regimen.

Genom sin solidaritet med och ohämmade stöd till regimen förlorar Ryssland allt man sökt realisera på det internationella planet, och utan att ens vinna Syrien. Ryssland visar därmed att det blivit en imperialistisk stat, men utan att lyckas ställa den i sin kapitalisms tjänst, kanske på grund av den ryska kapitalismens maffianatur. Därför framstår den följdriktigt som en idiotisk imperialism.

Även om ryssarna avstår från sin vetorätt i Säkerhetsrådet finns det inga tecken på en militär intervention i Syrien. De imperialistiska makterna önskar tvärtom en förvärring av situationen, som nämnts innan. Det får Ryssland att framstå som de som mer än annat utövar ”tryck” på regimen, vilket förlänger konflikten utan att staten faller samman.

Demonstration i staden Idlib 6 februari

Kommer Rysslands hållning att ändras? Med all säkerhet och det har redan börjat. Men det ska noteras att dess roll försvagas. Ryssland hade kunnat föreslå en lösning enligt den jemenitiska modellen, ett överlämnande av makten till vice-presidenten och bildande av en ”nationell samlingsregering” (eller Övergångsråd) som inleder en övergångsperiod, vilket regimen ensamt hade förkastat. Men att testa en mindre ambitiös lösning eller helt enkel bevara regimen är inte längre möjligt efter den senaste upptrappningen av dödandet, regimens militära offensiv och våldsvågen utan motsvarighet.

En lösning utan regimens avgång är därför inte möjlig, lika lite som ett påhitt om en ”nationell enhet” kan skapa en utväg. Konflikten har överspelat alla kosmetiska lösningar som Ryssland föreslår och nu är de i behov av en reell lösning. Moskva måste sluta stödja och beskydda regimen. Det är görbart, utan att frukta en icke-existerande och överdriven västlig intervention, som används som ursäkt för våldet mot det syriska folket.

Internationell solidaritet med kampen i Syrien behövs.

Regimen har inte lyckats finna en avgörande lösning utan använder i stället grovt våld som tröttar ut statens institutioner och sammanhållning, vilket inleder en process av upplösning. Dess ”internationella allierade” kommer inte att rädda den, inte Ryssland, inte Kina, inte heller Iran eller Hizbollah.

Ett år och en månad av revolution har drivit makten till isolering, maktlöshet och svaghet. När folket kräver förändring kan inget stoppa revolutionen, så länge inga förändringar realiseras.

Detta är något uppenbart som vi lärt oss av historien som i dag utspelas inför våra ögon då bomberna och raketerna (som inte riktas mot den sionistiska staten) slår ner i kvarter och städer.

2011 är inte 1980. Planen som fungerade då misslyckas i dag därför det är folket som kämpar inte bara ett litet religiöst skikt.

Salameh Kaileh

25 april 2012

.

Media;DN1,SVD1,SVD2,DN2,GP1,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Salameh Kaileh, Assad,

Det tankegods som fastnat hos Anders Behring Breivik var inget unikt. Inte minst hans referens till fornnordisk mytologi, att ge sina vapen namn efter Odens och Tors dito, och den egna tron på att han försvarar ett ursprungsfolk. Liknande illaluktande bråte flyter runt överallt i det nya seklets högerextrema politiska miljöer. Han är som historikerna Håkan Blomqvist och Kjell Östberg underströk i Aftonbladet ”en kristen kulturkonservativ antiislamist, diplomatson och datakonsult ” vars idéer delas av många. Därför var logiken i hans dåd enkel och lätt att förstå: ”Massakern på Utøya riktades mot arbetarrörelsen, syftet var att tysta en generation unga vänsterradikaler och skotten kom från höger”…

,

Oden när han rider in i Valhall.

Från Tjängvidestenen hittad på Gotland.

Det som ger Breivik en särställning är inte idéerna utan handlingen. Förmågan att förvandla sig själv till en effektiv dödsmaskin. Han avrättade ”unga socialdemokratiska agitatorer”, ”för att stoppa mångkulturalismen”, på samma sätt som vi andra rensar ogräs. Hans tekniska förberedelser var minutiösa. Till Utöya transporterade han en tung koffert med vapen, över 1000 patroner, skyddsmask, gasmask och energikakor. Mentalt hade han skalat av empatier för andra människor bland annat genom att dag efter dag spela dataspelet World of Warcraft, ibland 16 timmar under ett enda dygn. Med hjälp av spelet Modern Warfare tränade han sig på att sikta.

Sin halvautomatiska pistol Glock gav han namn efter Tors hammare och geväret fick heta Gungner efter Odens spjut. Vapenkult förekommer mer eller mindre hos alla människor som använder vapen. Atombomben över Hiroshima kallades cyniskt nog för ”Little boy”. Att Breivik använde sig av runor och fornordisk mytologi för att ge sina mordvapen lite magi passar bra in i kulturkonservatismens mödosamt byggda konstruktioner av en ”nordisk ursprungsbefolkning som nu hotas av en islamistisk invasion”.

Men när det gäller vår förkristna historia, eller snarare myterna om den tiden, har Breivik på samma sätt som så många andra ”nationella” inte läst på ordentligt. Det kan verka ovidkommande. Men i kampen mot halvnazister och nazister ska man inte låta dem vare sig ta över våra gator och torg eller ens en tumsbredd av vår historia!

Bronsplåt från vendeltiden. Troligen Oden

med spjutet Gungner samt korparna Hugin och Mugin.

Den starka dyrkan av Oden, ”Skaparen och krigsguden”, som föregick den kristna kulten, var uppenbart inte på något sätt kopplat till nation eller ras.  Den tidens statsbildningar, var ätter och deras landområden. De stora grupper av vikingar från Skandinavien som drog ut i härnad, handel eller emigration var kanske de mest globala människorna i vår historia. De gifte sig inte efter ras eller nation, utan efter ätt och då ibland efter politiska möjligheter. Med exempelvis kelter och med slaver. Det var en härlig ”rasblandning”. Ibland efter våldsamma och blodiga strider om makt över landområden och transportleder. I historiens töcken skymtar vi, eventuellt, en historisk gestalt bakom Oden. På samma sätt som det troligen finns en historisk gestalt bakom senare tiders dyrkan av Jesus. Det finns bara en någorlunda skriftlig källa. Enligt den kristne Snorre Sturlassons Yngre Eddan från 1200-talet var Oden en vanlig men ovanligt stridbar hövding som kom från ”Turkland”, trakterna kring Dons utlopp norr om Svarta havet. Asagudarna ska ha härstammat från ”landet bortom åsarna”, från Asien. På ättens långa och segerrika vandring till Skandinavien lämnade han efter sig familjemedlemmar som ledde flera germanska stammar (saxer och daner). Efterhand blev han, under en lång process, likt nutidens Kim Il Sung upphöjd till en Gud.

Sanningshalten i Snorres berättelse är säkert liten. Han är dessutom starkt influerad av grekiska och romerska gudasagor. Men i den mån man vill nyttja fornordisk mytologi till att öka rädslan för främmande människor ska den alltså inte utnyttjas till att använda olika sägner kring asaguden Oden. En turk från trakterna vid Svarta havet, ”En riktig blatte”, kan knappast användas som ikon för anti-islamistiska nyfascister. Breivik har också uppenbart missat att de människor, som Oden hänvisade till döden genom att peka ut dem med sitt spjut Gungner, de skulle som fallna stridande kämpar återuppstå i Valhall, den tidens paradis där man festade kvällarna igenom. Knappast ett öde som den kristne diplomatsonen Anders Behring Breivik unnat alla offren för sina massakrer i Oslo och på Utöya…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Anders Behring Breivik, Utöya, Oden, Tor, fornnordisk mytologi,

I media: DN1,GP1,SVT1,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,GP2,SR1,DN4,DN5,

De fackliga organisationernas demonstrationer i Frankrike blev en stor succés. Hundratals demonstrationer hölls över hela landet som enligt organisatörerna samlade kring sju hundra tusen deltagare tillsammans. Polisen halverar budet, som vanligt.

De fackliga centralernas ledare gick i täten för det riktiga 1 Maj.

I Paris var det närmare 200 tusen i de fackliga organisationernas demonstration. Enligt polisen deltog 48 000. I Paris ligger polisens siffror alltid långt under det verkliga deltagandet eftersom de aldrig räknar in de stora folkmassor som vandrar med på de breda trottoarerna i samma riktning som tåget. Det är uppenbart för alla att de också deltar i manifestationen, men inte för polisen.

I år fungerade 1 Maj också som avstamp inför presidentvalets andra omgång nu på söndag. Inte sedan 1981 har ett presidentval engagerat så starkt som det som nu äger rum. Fem år av ”sarkozism” är fem år för mycket för hela den arbetande befolkningen. Löftena att ”vara de arbetandes president” och att det är de ”som kliver upp tidigt” som ska hedras i samhället klingar i dag som tomma klyschor som i bästa fall lockar till hånfulla skratt. Sarkozy har besegrat sig själv och kommer med stor sannolikhet att avpolletteras om några dagar.

Mannen som är beredd att dra vilken lögn som helst.

På Första Maj slog han ytterligare en spik i sin egen kista. För första gången sedan 1941 arrangerade en sittande president en manifestation på Arbetets Dag. Då var det quislingen general Pétain som stod för bedrägeriet. I går var det Sarkozy som organiserade en ”fest för det sanna arbetet”. Underförstått, till skillnad från de fackliga organisationernas ”egoistiska” demonstrationer. Trots att regeringspartiet UMP bjöd på gratis bussresor från när och fjärran var esplanaden Trocadéro invid Eiffeltornet inte överfull. Det hindrade inte den inbitne lögnaren Sarkozy att utropa ”vi är två hundra tusen”. Sett till esplanadens yta gånger tre-fyra personer per kvadratmeter fanns det högst 50 tusen blå-vit-röda flaggviftare på plats, kanske inte mer än 30 tusen.

Syftet med Sarkozys ”sanna 1 Maj” var ett försök att splittra i de arbetarled som ställde upp i det riktiga första majtåget.

-Kasta de röda fanorna och tjäna Frankrike, skanderade han i en uppmaning riktade till de arbetare som slöt upp bakom de fackliga organisationerna. Han ilska mot framför allt fackföreningen CGT (förr ett lydigt redskap för franska kommunistpartiet) var inte att ta fel på sedan CGTs ledare Bernard Thibault, mot traditionen att inte stödja en kandidat, manar alla att rösta på François Hollande den 6 maj.

François Hollande föredrar spela allvarlig president i förväg.

-Jag kommer aldrig att acceptera moralkakor från de som höjer en fana som varit så många tyranniers symbol, hetsade Sarkozy i ett försök att lyfta fram gamla lik som fortfarande finns i kommunistpartiets garderober.

Vulgaritet och lögn har varit den avgående(?) presidentens kännemärke under hela valkampanjen. Hans utfall mot Hollande och försök att nåla fast stalinismens fana på sossens rygg visar att han inte drar sig för en lögn. Dagen innan de ”två hundra tusen” samlades på Trocadéro proklamerade han:

-I morgon kommer François Hollande att marschera under CGTs röda fanor, ljög Sarko. Att alla visste sedan länge att Hollande i stället för att demonstrera på Första Maj valt att böja sitt huvud vid socialisten Pierre Bérégovoys grav hindrade inte Sarkozy från att dra en medveten lögn.

Vad ska man sedan tycka om Hollandes val av aktivitet på Arbetets Dag? Visserligen var det 1 Maj 1993 som den gamle premiärministern tog livet av sig, men själv tycker jag att Hollandes plats, när han nu gör anspråk på att företräda de svaga i samhället, var i demonstrationsleden i Paris. Med sitt handlande ger han Sarkozy delvis rätt. De röda fanorna är de fackligt organiserades egoistiska symbol, säger Sarkozy och Hollande ger honom rätt i sak medan han säger motsatsen. Hollandes idé med gravbesöket är uppenbar. Han vill spela ”hela franska folkets president” redan innan valet är över.

Frankrike åt fransmännen säger den vulgära kopian av Jeanne d’Arc

-Alla vet att skuldkrisen inte ger något utrymme för radikala reformer och att budgetsaneringen blir tuff. Om några månader kanske massor av våra väljare börjar visa sitt missnöje och några månader senare har vi miljoner i protest på gatorna, sa en framstående ledare för Socialispartiet anonymt häromdagen till tidningen Le Monde.

Det kan bli Hollandes verkliga problem om han väljs till landets nye president. Hur ska de beska pillren tvingas i en arbetande befolkning som väntar sig en ny politik av en ny president?

Årets 1 maj i Paris blev till ett ”triangeldrama” sedan Sarkozy samlat trikolorens borgerliga anhängare. För med i spelat fanns som vanligt Nationalfrontens samling för ”de sanna patrioterna”. Omkring femton tusen samlades som vanligt vid foten av Jeanne d’Arc på sin häst. Med Marine som ledare i stället för halvfascisten Jean Marie Le Pen blir kopplingen till den franska nationens räddare ännu mer givande för Nationalfronten. En stark kvinna då –en stark kvinna nu.

Den stora frågan om vad Marine Le Pen skulle säga till sina väljare inför 6 maj besvarades som de flesta tänkt sig.

-Jag kommer personligen att rösta blankt, sa hon och manade samtidigt var och en att rösta enligt sitt eget tycke. Den hårda kärnan av frontens väljare kommer säkerligen att rösta blankt som Le Pen själv. Det kan röra sig om 25-30 procent av de 6,4 miljoner som röstade på Marine. Av resten pekar opinionsundersökningar mot att närmare 60 procent väljer Sarkozy eftersom han drivit en grov kampanj mot alla invandrare i landet.

CGT och SUD är två av de stora fackföreningarna som existerar

Till skillnad från pappa Le Pen, som alltid hyllat den liberala marknadsekonomin, försöker dottern Marine att framställa sig som den enda kandidaten med ett program mot ”systemet”.

-Alla bekämpar oss hand i hand. CGT och Medef (arbetsgivarföreningen), revolutionära kommunister och cheferna för CAC40 (40 största börsbolagen i Frankrike). De låtsas slåss inbördes, men de har bara en gemensam fiende –oss.

En grov demagogi naturligtvis men som går hem i de stugor där hoten från avindustrialiseringen och globaliseringen samt de inbillade hoten från invandringen skapar ett öppet hat mot ”systemet”.

Därför dominerade också de gamla slagorden under Jeanne d’Arcs bronsblick.

-Inte vänster, inte höger. Nationalfronten.

-Blå, vit, röd. Frankrike åt fransmännen;

-Fransk , stolt och stark, stod det på de ungas t-skjortor.

Ett program att forma framtida stormtrupper med.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SR1,SVT1,DN4,SVD2,SR2,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Första Maj, Hollande, Le Pen, Sarkozy

.

I går drog vårliga vindar in över Göteborg. Till och med den hårt tuktade allé som kantar Avenyn på dess väg upp mot Götaplatsen drog snabbt på sig en vårdräkt med skir grönska. I parkernas rabatter och på brinkarna ner mot Kanalen konkurrerade blommorna med starka färger för att locka till sig yrvakna humlor och fjärilar. Stela leder blev på nytt viga och den varma, smeksamma luften kittlade oss med drömmar om uppbrott och nydaning.

.

.

”Löfven är inte direkt en Obama…”

.

Men när Stefan Löfven väl kom på plats, i sin talarstol på monumentala Götaplatsen med Konstmuseets massiva gula tegelvalv i ryggen, slokade allt det skira och förhoppningsfulla som spirat inom oss.

Löfven är ingen dålig talare. Nej, han är helt enkelt bedrövlig. Grå, urlakad och trist. Säkert hur trevlig, ödmjuk och anspråkslös som helst. Men han är ingen arbetarledare i någon vettig mening. I den större delen av sitt vuxna liv har han jobbat på IF Metalls kontor som facklig ”tjänsteman”. Rollen som förhandlare har varit ”att lyssna på företagen” och sedan försöka fungera som en stötfångare, en krockkudde mellan metallarbetarnas krav och njugga arbetsgivare. Men en stridbar agitator som manat sina arbetskamrater till kamp det har han aldrig varit. I stället har han efter förmåga lagt locket på. När han nu väl axlat rollen som partiledare för (s) och därmed som talare I maj och dessutom valde den magnifika Götaplatsen för sin premiär kunde det därför bara bli en stor flopp. En spelare från fotbollens division fem Norrbotten södra ska inte hux flux plockas in till en landskamp i fotboll. Sak samma med Stefan Löfven. Trots eftermiddagssolen över Göteborg fick hans framförande den skira vårgrönskan att slokna.

Men än värre. Det finns några berömda ord av den tyske författaren Johann Wolfgang Goethe där han låter sin Mefistofeles säga att ”Grå, min dyre vän, är all teori, men livets gyllne träd är grönt”. Det tragiska med Löfven och den högerfalang inom socialdemokratin som nu leder rörelsen är att för dem är allt lika grådaskigt. Både teori och praktik.

Enligt fansen på den liberala högerkanten, med ledarskribenter som Hanne Kjöller (DN) eller PJ Anders Linder (SvD), är han även efter gårdagen en stor tillgång i politiken och en riktig utmaning för alliansregeringen.  En av hans kungamakare på Aftonbladet, Lena Mellin, tvingades visserligen inse sanningen genom att skriva att ”det ska sägas direkt. Stefan Löfven är ingen Barack ­Obama. Det var ingen ­agitator som eldade massorna i går. Men trots det mediokra framförandet väcker Stefan Löfven respekt. Och det beror på hans seriösa attityd till partiledaruppdraget. Inte scentalangen”. Hon jämför sedan bisarrt nog päron med russin genom att sätta publiken på Götaplatsen (6-8000) i relation till antalet demonstranter i Vänsterpartiets I majtåg i Stockholm och drar sedan slutsatsen att Löfven vann ”publikmatchen över Jonas Sjöstedt”. Men en nyfiken publik är en sak. Demonstranter en annan. I Göteborg ökade Vänsterpartiets tåg med 850 personer till 2 900. Socialdemokraterna ökade med 510 till 2070. I Stockholm samlade Vänsterns demonstration uppåt 10 000 deltagare…

Även Dagens Nyheters så kallade experter, professorerna i statsvetenskap Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors, ger Löfven ”högsta betyg”. Varför? Jo, han är visserligen ”ingen lysande retoriker” och talet var ”nyhetsfattigt”. ”Det är hemskt lite av det han säger som inte en borgerlig regering skulle kunna säga”, menar Hinnfors. Allt detta tillsammans gör honom till en ”seriös statsministerkandidat”…

Det som ändå mest gjorde att alla vårkänslor kom av sig var att Löfven bara har fokus på riksdagsvalet 2014. Inte ett knyst om vad vi ska göra i dag! Att bara se framåt mot ett eventuellt regeringsskifte om två år med en del smärre förändringar i politiken som ger resultat framåt hösten 2015 är inte det att svika exempelvis alla de unga som i dag är utan jobb och bostad?  Och tänk om, ve och fasa, det inte blir något regeringsskifte, ska Sveriges ungdom då åldras i ytterligare fem år innan de får se en förändring? I sitt fadda tal hade Löfven ympat in en stark mening om att ”arbetslösheten bryter ner människor, släcker deras självkänsla”. Här kan alla vara överens och därför ska vi inte bara stillatigande vänta på valet 2014 som en mirakellösning.

.

.

Tittar vi i backspegeln har Löfven också ett stort ansvar för att det ser ut som det gör i dag. Under sina tidiga år i Metalltoppen ställde han sig bakom Göran Perssons svångremspolitik. Den som skapade den strukturella massarbetslöshet vi lever med än i dag. Men även den enda bit i gårdagens tal som glänste till, den enda som fick åhörarna att lystra, den har en ful, repad baksida:

”Under mitt tidigare fackliga uppdrag  reste jag runt i landet bland många företag. Krisen 2008 – 2009  reste jag runt i mitt förra jobb som facklig representant. Jag var med klubbstyrelsen i ett rum på Volvo personvagnar och såg på turordningslistan namnen på alla de människor som hade sagts upp. Där satt vi och på väggen såg vi namn efter namn och vi visste att bakom varje namn finns en människa, en familj, människor liv och framtidsdrömmar. Namn efter namn efter namn. Och det kändes som om att det aldrig skulle ta slut och frågan hängde i luften: Vad ska det bli av det här? Och jag kände en djup förtvivlan.  Jag visste också att regeringen kunde ha gjort så mycket mera. Om dom hade gjort som i andra länder så hade icke alla dess människor behövt gå ut i arbetslöshet.”

Det här är vackert ur en retorisk synpunkt. Var och en som lyssnar kan riktigt känna hur medkännande Löfven var med de som då kastades ut i arbetslöshet. Vad han far efter är de ”korttidsjobb” eller de ”permitteringsavtal” som Metalls ledning då frågade efter. Så långt allt väl. Detta skapar inga nya jobb, vare sig på kort eller lång sikt, men det är trots allt (ekonomiskt stöd till företagen) ett mycket bra sätt att hålla ihop kollektivet, den fackliga gemenskapen på den enskilda arbetsplatsen. Dessutom är det nödvändigt därför att ”korttidsjobben” är en realitet i många andra länder.

.

.

Protestmöte utanför Tuvefabriken, Volvo Lastvagnar AB 2009

.

Men det som inte var lika snyggt var att Metalls ledning med Löfven i spetsen motarbetade bland annat mina gamla arbetskamrater på Volvo lastvagnar AB när de organiserade fackliga protester mot regeringens och företagens passivitet. ”Vi skulle sitta still i båten”. Ankra för gott i väntan på en ny (s)-regering. Sak samma har det varit med alla försök till att mobilisera mot alliansregeringen. Inte minst svek LO, Metalls ledning och Löfven när det gällde kampen mot regeringen för att vi skulle få en anständig a-kassa.

Nej, passivitet och håglöshet var det som förkunnades på Götaplatsen. Ställ in er i kön: ”Sverige väntar på bättre tider. Sverige vill ha en ny regering”, manade Löfven.

Sedan långt mer än ett sekel är I maj också en dag för vår internationella solidaritet. Löfven hade inte missat att få med den poängen men glömde allt som skulle kunna vara politiskt brännbart. I en släng hade han och talskrivarna till och med fått med ett blekt avtryck från Palmes jultal 1972 där denne effektfullt jämförde terrorbombningarna över Hanoi med namnen på platser för andra massakrer. ”Minsk, Damaskus och Ramallah”, sa Löfven. Givetvis ingenting om Ryad i Saudiarabien och Sveriges galanta vapenaffärer med denna diktatur. Men framförallt ingenting om den utsatta arbetarrörelse i Grekland, Portugal, Storbritannien och många andra europeiska länder som är mitt inne i den värsta krisen sedan depressionen på 1930-talet. Att I maj 2012 helt avstå från att ens nämna detta är skandalöst. Att Löfven inte andades ett ord om Europa berodde naturligtvis på att det avgörande inseglet för högerns seger inom socialdemokratin var när Löfven över en natt godkände EU:s finanspakt och därmed bankernas smärtsamma garrottering av Europas arbetarklass.

Att sedan vårdskandalen kring Carema inte heller berördes, det understryker samma sak. Högern i (s) har segrat och partiets ledning är för vinst i välfärden.

Som visad uppskattning för denna färdriktning har förre socialdemokratiske näringsministern Thomas Östros samtidigt korats till VD i den bankförening som ser till att våra banker, finansbolag och låneinstitut ska göra största möjliga vinster…

.

.

Ja, vi är många som har tröttnat på att vänta. Därför var det synd att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt också valde att fokusera på nästa val. Om bara (v) får vara med i en ny regering (med Stefan Löfven som statsminister) blir allt bättre. Så här berättade en kamrat från jättemötet i Kungsan:

”Det var nästan plågsamt att stå bland så många människor och höra en partiledare så systematiskt inte uppmana till något annat än passivt stöd för honom själv. Inte ett enda ord om någonting utanför valurnorna. Om facklig organisering och kamp, om arabisk vår, occupy-rörelsen eller kamp i Sydeuropa. Bara: ”Rösta på oss så löser sig allt”.

I år, efter kyliga april, får vi trösta oss med att våren är här och att björkens musöron är på väg att bli späda små ljusgröna blad. Så lär det vara också med motståndskampen. När den väl ”slår ut” kan det gå fort.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, I maj 2012, I maj, Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,GP1,GP2,GP3,GP4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,

DN10,SVD5,GP5,GP6,DN11,

Det stora slaget om de franska väljarnas röster är i full gång. Sarkozy och Hollande rusar runt i högt tempo för att vinna röster från Marine Le Pen och mittpolitikern François Bayrou.
För Nicolas Sarkozy finns det bara en strategi –full fart styrbord, eller höger för alla landkrabbor som jag själv. De senaste dagarna har Sarkozy slagit alla rekord i smicker över Nationalfronten och dess väljare. Det lär bli ännu värre dagarna innan 6 maj. Den bedrövlige opportunisten har redan förklarat Nationalfronten rumsren och i linje med ”Republikens värderingar”. Vilka värderingar han tänker på kan man undra över. Frihet, Jämlikhet och Broderskap är det i alla fall inte.

Hollande eller Sarkozy? Svar den 6 maj.

François Hollande har också gett sig in i fisket bland stimmen som snurrar kring Marine Le Pen. Många som röstar på ”fronten” hör hemma hos oss, förklarade han häromdagen och analyserade rösterna på Marine Le Pen som ”vredens och lidandets” röster. Gott nog. Men om man föreslår fortsatt ”globalisering” och ”budgetsanering” som huvudinriktning för ett nytt presidentskap är risken mycket stor att vredens röster slår mot honom själv nästa gång. För när Sarkozy säger att budgeten ska balanseras innan 2016 bjuder Hollande över och anger 2017 som datum för samma mål. Ingen vidare anledning till att slå klackarna i taket för de som väntar sig en progressiv och expansiv politik till fördel för de arbetande i samhället.

Men vilka är då de människor som förra söndagen röstade Marine Le Pen? Eller vilka är de som röstade på ”fronten” utöver den gamla kärnan av främlingshatare och ”patrioter” med läderstövlar i garderoben? En röntgenbild av Marine Le Pens väljarbas visar ett Frankrike som är delat i två delar, både geografiskt och socialt. Flera saker går att lyfta fram om Nationalfrontens väljare.
I år har FN för första gången etablerat sig som politisk kraft i hela landet. Det innebär inte att Marine Le Pen fått stora röstetal överallt, men att hon lyckats placera FN på kartan med 5-10 % där fronten förr saknade närvaro. Det gäller först alla stora städer där ”sarkozismen”, eller den gamla franska högern, fortfarande regerar och där den klassiska vänstern dominerar i de ”folkliga” stadsdelarna. Hennes mäskning på djupare vatten har lyckats.

En färgbild över Frankrike som graderas från mörkblått till mörkbrunt och med alla nyanser däremellan visar ett landskap av mörkblåa öar av olika storlekar i ett skärgårdsvatten av allt från ljusblått till mörkbrunt. De stora mörkblå öarna är alla större städer där FN oftast ligger under eller kring 10 %. I de berömda förorterna där ungdomen lät tala om sig för några år sedan finns inte Sarkozy närvarande. Där är det i stället mot alla förutfattade meningar vänstern som dominerar helt. I den omtalade förorten Seine-Saint-Denis nordost om Paris fick Hollande 38,68 %. I vissa förortskvarter med en stor proportion unga mellan 17-24 år har Hollande till och med fått 45 till 55 procent av alla röster och med närmare 75 procents valdeltagande. Något av ett historiskt rekord i modern tid.

Socialarbetare och lokalpolitiker i dessa nerslitna förortskvarter säger enstämmigt att Sarkozys hetskampanj mot utlänningar, islam och halalslakt mobiliserat hela samhället mot ”Bling-bling” vilket kristalliserats i en röst för Hollande och i mindre utsträckning för Mélenchon. Bland dessa medborgare med invandrarbakgrund göre sig Le Pen inget besvär.
När vi rör oss ut mot vad fransmännen kallar ”peri-urbana” villaområden då befinner vi oss plötsligt i Le Pens nya fäste. Det konstiga begreppet ”peri-urbana” täcker de områden utanför storstäderna där bebyggelsen oftast är villor med välbärgade ägare, tillräckligt långt från städernas centrum för att ”pöbeln” i de riktiga förorterna inte ska kunna ha råd att bosätta sig där. Också tillräckligt långt bort från stadskärnorna för att man måste ha bil för att ta sig till sina arbeten. I dessa områden fick Marine Le Pen genomgående över sitt nationella genomsnitt på 17,9 procent.

Seine-Saint-Denis,  en av de mest omtalade förorterna till Paris.

Vid sidan av dessa nya geografiska zoner där Le Pen gick starkt fram har hon också två klassiska väljarbaser att falla tillbaka på: den rena landsbygden och de nedslitna industrizonerna i nordost. Den franska bykulturen och kommunindelningen är rätt så unik i Europa. Det finns inte mindre än 36 tusen kommuner med en befolkning på 423 medborgare i snitt. Att jämföra med exempelvis Belgien med sina 589 kommuner med över 11 tusen medborgare i genomsnitt. Den franska landsbygden är en myriad av småbyar med få innevånare, ett bageri, en kiosk, ett charkuteri och en borgmästare men utan social service, sjukvård, post och polis. I den myllan frodas Nationalfrontens patriotism och främlingsfientlighet. I massor av dessa traditionens högborgar kom Marine Le Pen först av alla kandidater. Ofta med valsiffror över 30 procent.

Idylliska små landsbygdsbyar är öppna för Le Pens demagogi.

I de nordostliga provinserna på gränsen till Luxemburg och Tyskland hittar vi en annan bastion för Marine Le Pen. Där bor offren för globalisering av ekonomin och nedläggningar i den klassiska tunga industrin. I dessa områden är Nationalfronten det största ”arbetarpartiet”, tätt följt av Socialistpartiet. Däremot är Sarkozy utraderad bland dessa arbetargrupper, som 2007 gav honom stort förtroende. Han lovade ju dem ”att arbeta mer med bättre inkomster”.

Marine Le Pen har lyckats att bryta den ”sannitära barriär” som de traditionella partierna rest mot Nationalfronten. Hennes parti uppfattas nu av en stor del av befolkningen som ett ”normalt” parti med en nationella och ”franskvänlig” framtoning. Det har hon lyckats med tack vare Nicolas Sarkozys försök 2007 och i årets val att spela med i samma verbala hets mot ”islamiseringen”, våldet i samhället och invandringen.

En mix som inte passar Marine Le Pens smak.

Han har normaliserat idén att invandringen kostar samhället stora summor när i själva verket all seriös ekonomisk forskning visar att invandrarna bidrar till samhällsekonomin med mer än vad de ”kostar” därför att så många av dem befinner sig i aktiv ålder och bland annat betalar in stora summor till pensionssystemet och andra sociala försäkringar. Hela 64 procent av Sarkozys väljare anser nu att samarbete med Marine Le Pen inte stör dem.

Det verkar mycket troligt att Nicolas Sarkozy kommer att avtackas för sitt dåliga arbete och tvingas lämna över presidentskapet till François Hollande. Då kommer skördetiden för Marine Le Pens strategi. Redan nu syns tydliga tecken på djup splittring inom Sarkozys regeringsparti UMP. En rad mycket tunga namn i UMP, som Jean Pierre Raffarin och François Fillon låter oss förstå mellan raderna att Sarkozys strategi att vinna över Le Pens röster genom att tala samma språk som hon inte är acceptabelt.

En ny period för den franska borgerligheten verkar därför öppna sig. Marine Le Pens försök att placera sig som ledare för en hård republikansk höger kan förverkligas. Det skulle i så fall ske genom att delar av UMP:s högerflygel ger sig in i ett samarbete med Nationalfronten på ett nationalistiskt program. Då kan kanske mittenpolitikern François Bayrou lyckas samla den borgerliga mitt som han strävat efter i flera decennier. Det scenariot kan bara realiseras om Sarkozy förlorar mot Hollande nästa söndag. Det blir samtidigt slutet för Sarkozy som politisk ledare för den franska republikanska borgerligheten.

Gollnich, Le Pen och Mégret. Det gamla gardet som Marine avtackat för gott.

Samtidigt kan förra veckans framgång för Marine Le Pen utgöra avstampet för en politisk kris inom Nationalfronten. Det gamla gardet kring hennes far Jean-Marie Le Pen ser inte med blida ögon på hennes allt mer frenetiska försök att göra ”fronten” rumsren. Hennes strategi att rensa bort ”extremismen” i de egna leden för att kunna posera som en framtida ledare av den franska högern gillas inte av de gamla knektarna.

Inför första valomgången gick det rykten om en extremt dålig stämning i Nationalfrontens högkvarter. Många i det gamla gardet lär sura ordentligt och talar inte ens med Marine Le Pens närmaste medarbetare. Inte så konstigt kanske eftersom de flesta av hennes rådgivare kommer från kretsen kring Bruno Mégret som var frontens andreman fram till 1998, då han splittrade fronten efter en dispyt med chefen Jean-Marie Le Pen. Mégret ville redan då strida för att göra fronten rumsren. Pappa Le Pen har däremot alltid velat behålla frontens ideologiska kärna av stenhård invandrarfientlig nationalism parat med ständiga ideologiska provokationer kring judeutrotningen under andra världskriget.

Efter parlamentsvalen i juni väntar kanske därför flera överraskningar i det borgerliga lägret. UMP exploderar och delar hamnar under Marine Le Pens vingar samtidigt som delar av hennes Nationalfront ger sig av i en mer extrem riktning. Men det innebär inte att Nationalfronten kommer att försvagas. Tvärtom öppnar det vägen för Marine Le Pen att ”förborgerliga” fronten och göra den mer rumsren i borgerlighetens ögon. Det gamla gardet med nostalgi för fascismen försvinner ut i periferin och Marine Le Pen blir en fransk variant av Italiens Gianfranco Fini, fascisten som kom in från kylan.

Blått= Sarkozy etta, Rött= Hollande etta, Svart= Le Pen etta.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,ETC1,

Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Le Pen, Sarkozy, Hollande,

Än en gång publiceras bevis för att det nyliberala struntpratet om behovet av lägre löner för att öka konkurrenskraften är just inget annat än struntprat.
Skillnaden i timlöner inom EU27 varierar mellan 39,3 € i timmen och 3,5 € i timmen. Ja, men vad bra då är det väl enkelt att se vilket land som är mest konkurrenskraftigt. Bulgarien borde svaret vara om den dominerande propagandan vore sann, för där kostar en arbetstimme i industrin 3,5 €.
Siffrorna hittar vi i Eurostats senaste rapport om lönekostnaderna inom EU. I tabellen här under ser vi att det snarare råder ett omvänt förhållande mellan lönekostnaderna och ett lands industris konkurrenskraft. Länder som Norge, Sverige, Belgien, Danmark, Luxemburg, Frankrike och Tyskland har den mest konkurrenskraftiga industrin inom EU.
I en tidigare artikel här på bloggen gjorde jag en längre analys av just förhållandet mellan löner, produktivitet och konkurrenskraft. Här publicerar jag den igen eftersom Eurostats nya siffror aktualiserar min artikel. Håll till goda kära läsare med lite skåpmat. Uppstekt gröt är inte så tokigt ibland. Det tyckte i alla fall min gamle far.

Källa: Eurostat. Siffrorna i tabellen visar inte samma timlöner som i min artikel här under. Det beror på att de två tabellerna inte har exakt samma underlag.

*********************

.

Den begynnande recessionen i Europa och skuldkrisen har gett kapitalets propagandister ett nytt tema att gnugga fast i allmänhetens medvetande. Det är lönekostnaderna som är för höga. Det är därför som Grekland och andra svaga länder i EU saknar den industriella konkurrenskraft som är nödvändig för att ta sig ur krisen, upprepar den nyliberala pressen utan avbrott och lägger till att utlokaliseringen till Kina och andra länder också beror på våra höga lönekostnader.

.

Den grekiska arbetarklassen vägrar att betala räkningen för krisen.

.

Därför presenteras sänkta lönekostnader för företagen och minskade statliga utgifter som den enda lösningen på krisen. Att den pågående åtstramningspolitiken håller på att driva hela Europa in i en djupare kris än någonsin sedan trettitalet verkar inte avskräcka vare sig Merkel, Sarkozy, Cameron eller andra politiska ledare som Anders Borg.

Men hur står det egentligen till? Är det lägre lönekostnader för företagarna som kan vända krisen och skapa konkurrenskraft i Grekland och andra så kallade perifera medlemmar av EU?

.

Ja, vem ska betala? Kanske han själv och andra mediehökar.

.Den första fråga en företagare ställer är inte hur stora lönekostnader företaget har. I stället är det enda som är intressant för en industriägare hur mycket värde en arbetare producerar per arbetad timme. Även om bolaget har världens högsta lönekostnader spelar det ingen roll om samtidigt de anställda producerar mycket mera förädlingsvärde per timme än andra konkurrenter. Det avgör hur stora vinstmarginaler företaget kan visa upp, inte hur stora lönekostnaderna är.

Om lägre lönekostander automatiskt ger hög konkurrenskraft borde ju länderna i södra Europa vara mycket konkurrenskraftiga. För i Belgien, Sverige och Tyskland är lönekostnaderna mer än det dubbla jämfört med i Grekland och fyra-fem gånger högre än i Portugal. Alltså spelar andra faktorer in eftersom den grekiska och portugisiska industrin inte alls står sig i konkurrensen med vare sig belgiska, svenska eller tyska bolag. Här under ser vi hur stora lönekostnaderna i tillverkningsindustrin är i ett antal EU-länder. I lönekostnaden ingår bruttolönen och företagens kostnader för de sociala försäkringarna.

.

Vad säger oss tabellen? Jo, att länderna med de lägsta lönekostnaderna inte är de mest konkurrenskraftiga. Om det vore så skulle Portugal och Grekland vara små tigrar på världsmarkanden. Nu vet vi i stället att länder som Belgien med lönekostnader nästan fem gånger högre än Portugal klarar sig bättre i den internationella konkurrensen. Åtminstone kan ingen ifrågasätta detta vad gäller den tyska exportmaskinen. Sambandet gäller naturligtvis bara inom Europa. Jämförelser med Kina, Indien eller något annat ”tillväxtland” är inte möjliga. Om lönesänkningar ska kunna ge Grekland konkurrenskraft gentemot Kina är det inte 20-30 procents lägre lönekostnader som krävs men 75-80 procents sänkningar. Men då hamnar vi i absurditeter som inte ens den girigaste kapitalist tror är möjligt eller ens önskvärt.

.

I Belgien säger de arbetande NEJ till finansens krisplaner.  Foto: B Åsman

.Men vad har då verkligen betydelse för industrins konkurrenskraft? Svaret är kort och precist: det är produktiviteten som i första hand spelar roll. Produktiviteten är i sin tur beroende av den industriella strukturen i ett land. Det vill säga storleken på arbetsplatserna och storleken på det fasta kapitalet i form av maskiner och transportmedel. Den riktigt stora skillnaden mellan Grekland och Tyskland hittar vi här och det är den som förklarar det mesta av skillnaden i konkurrenskraft. Den hedervärda tidskriften The Economist hjälper oss med data om industristrukturen vad gäller storleken på arbetsplatserna och hur produktiviteten hänger samman med arbetsplatsens storlek och maskinpark.

Industristruktur och produktivitet i Europa

Diagrammet i The Economist visar oss att i Grekland är det kring 33 procent av alla företag i tillverkningsindustrin som bara har 0-9 anställda medan samma siffra för Tyskland är knappa 5 procent. I Tyskland har däremot över 55 procent av företagen 250 eller fler anställda och Grekland bara 25 procent.

Ser vi sedan till skillnaden i produktivitet mellan stora och små företag klarnar mystisken kring konkurrenskraften betydligt. I företag med mellan 0 till 49 anställda är den genomsnittliga produktiviteten i 20 EU-länder bara 60 procent av vad den är i företag med mer än 250 anställda. Här ser vi den stora tyska konkurrensfördelen inte bara till Grekland men också till Portugal, Spanien och Italien.

Dessa siffror förklarar varför de jämförelsevis höga lönekostnaderna i Tyskland inte spelar någon större roll för den tyska industrins konkurreskraft inom Europa. Däremot spelar de en växande roll i förhållande till lönekostnaderna i Kina och Indien. För även om mer än hälften av den tyska exporten fortfarande stannar inom Europa växer exporten till Kina i mycket snabb takt.

.

Den tyska exportmaskinen kan inte stå som modell för alla andra. Vem ska då importera?

.Om den nyliberala politikens mål bara handlade om att ekonomin ska fungera friktionsfritt är det uppenbart att den nuvarande krispolitiken, som riktar in sig på att sänka löner och skjuta välfärdsprogrammen i sank, inte skulle äga rum. Men vi pratar inte om rationalitet och övergripande hänsyn till samhällets välstånd. I stället är det ren och skär klasskamp som bestämmer dagordningen. Finansen ska till varje pris nå en avkstning på 15 procent och då finns det ingen plats längre för ökad köpkraft och bättre socialförsäkringar.

Vi lever i en ny historisk period. De härskande finansherrarna och politikerna tänker inte längre göra kompromisser och eftergifter till den arbetande befolkningen. Kampen med Kina och andra tillväxtländer om inflytande på världsmarknaden stänger dörrarna för den sociala välfärden. Det har inte den reformistiska ledningen av den europeiska arbetarrörelsen insett. Den talar om att skapa ett nytt socialt kontrakt och att bland annat sätta tyglar på finansen. Men att det saknas en motpart på andra sidan bordet verkar inte påverka socialdemokratins krisstrategi.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Eurostat, Löner, EU, Produktivitet, Konkurrenskraft

.

Ja, ”morsgrisar” är de säkert. Som alla vi andra. Men uppenbart kan både moderater och socialdemokrater ta varandra i handen, dansa runt i en ring, peka finger och sjunga om att de alla är vapenmånglare. Eller som Carl Bildt uttryckte det hela. Likt en knarkhandlare på Sergels torg:

”Om inte vi säljer vapen till Saudiarabien så gör någon annan det”.

Svenska Dagbladet fortsätter i dag med radions grävande i Sveriges affärer med Saudiarabien. Nu handlar det om att vi sålt teknologi om hur man bygger bergrum för militär lagerhållning, hangarer mm. Det berättas att Olof Palme 1984 gick in med ett stort personligt engagemang för att Fortifikationsverket och industrin skulle få sitt åtråvärda avtal. Stefan Löfven som gillar att kränga vapen vidmakthåller en stark socialdemokratisk tradition. Det är därför som Urban Ahlin sagt att lagda kort ligger när det gäller vapenexporten till Saudiarabien  och att  de även kan användas efter 2015 när nuvarande avtal löper ut.

.

.

Från svenska Dagbladet i dag

När jag läser om det Svenska Dagbladets lyckats gräva fram och ser bilden på Olof Palme med  prins Feisal Bin Fahd från de åren blir det som alltid en stark påminnelse om hans motsägelsefulla tid vid makten. Om den starka rörelsen i Sverige mot USA:s krig i Indokina som fick honom att konfrontera Washingtons utrikespolitik. Men det finns också andra plågsamma minnen. Som det makabra beskedet från Rajiv Gandhi,  i samband med den sorgliga begravningen av Palme,  där denne meddelade att Indien  nu valt att säga ja till att köpa kanoner från Bofors för över 8 miljarder kronor.  Olof Palme hade fram till sin död kämpat för att Bofors skulle få kontraktet och i avtalet garanterades leveranser även under nya krig mellan Indien och Pakistan.  När det senare i Indien dessutom avslöjades att Bofors trots löften om motsatsen hade betalat ut stora mutor till ivriga mellanhänder blev Sveriges rykte i Indien nersmutsat för decennier.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saudiarabien, Olof Palme, Fortifikationsverket, Bofors,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,SVT1,SR1,SVD4,DN5,SVD4,

AB1,DN1,DN2,DN3,SR1,SVD5,

.

Det franska presidentvalets andra och avgörande val är på söndagen den 6 maj. De bägge kandidater som då står mot varandra, Nicolas Sarkozy och François Hollande, kämpar redan intensivt för att var och en åt sig själv försöka att raka hem så många som möjligt av Marine Le Pens över sex miljoner fyrahundratusen röster.

.

I Frankrike symboliserar den vita liljekonvaljen borgerlighetens festdag I maj. För abetarrörelsens kampdag är det i stället den röda rosen som gäller. Här tvekar den borgerliga mittpolitikern François Bayrou över hur han ska smycka sig.

Många av Den Nationella frontens väljare är arbetande i aktiv ålder och av naturliga skäl blir därför manifestationerna Första maj en viktig styrkemätning. Det som Kristdemokraterna här hemma lyckats med i Uppsala, att denna dag konkurrera med arbetarrörelsens demonstrationer, det har den Nationella fronten föregått med sedan länge genom att i Paris då hylla Frankrikes nationalhelgon Jeanne d`Arc. ”Arbetet, Fosterlandet och Familjen” sätts i centrum.  Varje motsättning mellan arbete och kapital elimineras i ett patriotiskt töcken.

Det som nu sker är att Sarkozy oväntat och nervöst ger sig ut i kriget om Första maj. Han manar till en demonstration, ett stort kampanjmöte i Paris, i en nästan fysisk konfrontation, på en plats nära de fackliga tågens nav, där han ska ge ”det sanna arbetet beröm”. ”De som jobbar hårt ska också prisas utan sina fackliga mellanhänder”. ”Festen Första maj tillhör vare sig Socialistpartiet eller de fackliga landsorganisationerna”, heter det i fanfarliknande pressmeddelanden. De fackliga ledarna ses som rätt och slätt ”byråkratiska distributörer av arbete” och Socialistpartiets ledning som ”kaviarsocialister”. Sarkozy vet på förhand att han inte har något att vinna från den fackligt organiserade arbetarklassen. Av de anställda som är med i CFDT (leds av medlemmar i Socialistpartiet) eller står detta förbund nära fick han bara 15 procent av rösterna. Av CGT:s (leds av Kommunistpartiet) folk fick han symboliska ynka 1 procent…

Sedan blev det Första maj som gällde…

Liksom Marine Le Pen kommer Sarkozy och hans parti UMP att locka folk från hela landet med trevliga och gratis bussresor för att på plats få ihop tillräckligt med euforiska massor. Fackföreningsrörelsen och dess partier kan inte svara med samma sak eftersom dessa av tradition likt i Sverige demonstrerar över hela landet.

.

Många historiska personligheter har hyllat Jeanne d`Arc. Shakespeare, Voltaire, Shiller, Napoleon, Schiller, Tjakovskij, Mark Twain, Arthur Honegger, Bernard Shaw  m fl. Hennes gloria kan passas in på det mesta. Även i Hollywood där Ingrid Bergman fick gestalta legenden efter Maxwell Andersons Johanna från Lothringen…

.

Socialistpartiet har som befarats svarat i vaga ordalag på utmaningen och kan inte möta den nattståndna nationalismen med den internationella solidaritet och arbetarpolitik som krävs. ”Sarkozy delar nationen, fosterlandet som vi alla älskar” svarar man jolmigt och ersätter arbetarnas kampdag med en fest för alla fransmän. Fackföreningscentralerna CGT och CFDT samt Jean-Luc Mélenchon från Vänsterfronten ser däremot utspelet från Sarkozy som en ”krigsförklaring mot arbetarrörelsen” och manar till enhet. Första maj i år blir det också i Paris – vilket inte alltid är fallet – en gemensam facklig uppmarsch. Jean Philippe Poutou från det antikapitalistiska NPA angriper Sarkozy hårt för att ha lånat tydliga drag i sitt upplägg från Marskalk Philippe Pètains samarbetsregim med nazisterna under Andra världskriget. Marskalken och hans quislingar i Wichyregimen kopierade det som genomförts i Hitlers Tyskland (något som även senare prövades av general Augusto Pinochet i Chile) och lagstiftande den 24 april 1941 om ett Första maj som ”En nationell fest i social endräkt”.

.Med Marine le Pen för en social vår…

Denna hårda strid om vad som ska vara i fokus Första maj handlar om hur klasserna i samhället, transformerade genom politiska partier, konstituerar sina ideologier. I ett envig möter nationalism  och fransk imperialism arbetarnas gränslösa internationella klassolidaritet. I dag säger exempelvis den medvetna och betydelsefulla högerextrema veckotidningen Minute att ”vi trots allt måste rösta för Sarkozy”. Detta i och med att denne ogenerat exploaterar människors oro över ökad invandring genom att göra Socialistpartiet förslag om kommunal rösträtt för människor som arbetar i landet till ett av sina främsta hatobjekt. Ett förslag som om det genomförs då sägs vara ett sätt att späda ut, att utarma den egna franska nationen.

Många av Nationalfrontens väljare tycker nära nog fysiskt illa om Sarkozy. En del kanske har mist sina jobb och marginaliserats socialt under hans tid som president. Frågan är hur många av dem som kan överbrygga sin misstro mot makten och överheten och trots allt gå och lägga sin röst för ”president Bling-Bling”? Marine Le Pen personligen kommer inte att ta ställning. Ett scenario där Hollande blir president och sedan eventuellt kan utse en vänsterregering efter parlamentsvalen i juni är ingenting som skrämmer henne. Tvärtom ser hon i stället detta som en möjlighet att splittra UMP för att sedan kunna axla rollen som ledare för den borgerliga oppositionen ”mot systemet” och ”för Frankrike”. Sarkozy har visserligen sagt att ”han lyssnar till alla dem som röstat på Marine Le Pen”, att han ”hör deras lidande” och att ”Den Nationella fronten hör hemma i Republiken”. Men enligt en färsk undersökning är så många som 41 procent av dess väljare helt emot taktiska överenskommelser med UMP i parlamentsvalen. Av medlemmarna hos den eventuella motparten, Sarkozys parti, är det däremot hela 64 procent som vill kasta sig i böljorna efter Marine le Pens ”marinblå våg” och göra upp med rasisterna.

NPA:s svar på Sarkozy`s  utspel om Första Maj avslutas däremot med en maning om att göra denna dag till en antirasistisk flodvåg som skickar tillbaka denne med det tidvatten som fört fram honom till makten…

.

I Maj 2002 när Jean Marie le Pen ställdes mot Jaques Chirac i presidentvalets andra omgång samlades en halv miljon människor i Paris i en vibrerande protest mot rasism och fascism. Vi hoppas på en liknande styrkedemonstration i år.

*****

Anders Hagström har skrivit en fin essä om det tidiga Front national. Läs här.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, I maj i Paris, Socialistpartiet, Francois Hollande, Nicolas Sarkozy, Marine le Pen.

I media: GP1,SVT1,

Två dagar har redan gått efter den första omgången i det franska presidentvalet. Den första chocken efter Marine Le Pens stora valframgång har inte lagt sig. Frågorna finns kvar där. Hur kunde det gå så illa? Vem har röstat på vem?

Likaså reser Le Pens stora framgång följdfrågan om hur det kommer att gå i andra valomgången 6 maj då Nicolas Sarkozy ställs mot utmanaren François Hollande. Hur kommer Le Pens väljare att rösta den 6 maj? Vinner Hollande trots allt. Eller ska ”SuperSarko” vinna igen?

I den här bloggen kan jag inte ge svar på alla frågor som ställs. Kan inte, eftersom troligen ingen kan svara på dem just nu. Valet den 6 maj är helt öppet och Sarkozy före Hollande eller tvärtom får ett svar först klocka åtta på söndagkväll om två veckor.

Här ska jag i stället lyfta fram valets första omgång i siffror för er alla som inte bara är intresserad av de stora rubrikerna utan också detaljerna som inte finns i svensk press.

Håll i er för nu blir det mycket siffror.

Hur var det med mobiliseringen? Den var mycket större än väntat vilket visar att de flesta ser valet som en viktig händelse som man ska delta i. Det var bara 19,59 % av de 44, 9 miljoner röstberättigade som valde att stanna hemma. Det är något högre än 2007 men långt under de 28,4 % som skolkade 2002 då Jean-Marie Le Pen slog världen med häpnad och gick vidare till andra valomgången genom att slå ut socialisternas kandidat Lionel Jospin.

I tabellen här under hittar ni alla valresultat i söndagens första valomgång.

Den geografiska fördelningen av rösterna är ingen överraskning. Den följer det klassiska mönstret i alla franska val. Vänstern är stark i västra delen av landet och högern i den östra delen.

Då är det mycket mer intressant att se hur olika sociala kategorier och olika åldersgrupper röstat. I tabellen här under kan vi se detta. Siffrorna är i % av väljarna i varje kategori.

Yrkeskategorierna i fransk statistik skiljer sig från den svenska. Gruppen ”Arbetare”(Ouvrière) svarar mot vår gamla beteckning ”blåställ”, det vill säga okvalificerad manuell arbetskraft i industri, transport och handel. Medan gruppen ”Löntagare” (Employé) svarar mot kontorspersonal, statligt och kommunalt anställda (inte i chefsställning) och andra grupper i lägre befattningar. I gruppen ”Småföretagare” ingår också butiksägare och företagschefer.

Vad som slår omedelbart är Marine Le Pens resultat i gruppen ”Arbetare” där hon kan stoltsera med titeln ”största arbetarpartiet”. Men det är ingen överraskning egentligen för så har det varit redan i tidigare val.

Däremot fick Sarkozy en snubba i gruppen Arbetare som inte syns i den här tabellen som anger 18 % röstande för Sarko. I valet 2007 kunde han brösta sig med 26 % bland ”arbetarna” och 31 % bland ”löntagare”. Det kan bara tolkas som att de arbetande som i valet 2007 röstade på Sarko har gått i två riktningar, tillbaka till Socialistpartiet och till Nationalfronten.

Sarkozy har tappat allt han fiskade upp i ”folkliga” läger inför 2007 och dominerara nu bara i de klassiska högergrupperna som ”småföretagare” med 40 %, Pensionärer med 32 % och bland kyrkogående katoliker med 53 %.

För François Hollande är bilden lite otydligare. Han har tappat i gruppen 18-24 år och bland de arbetslösa. Där har Marine Le Pens fiske varit framgångsrikt. Däremot har Hollande tagit tillbaka de röster som Ségolène Royal tappade till centristen François Bayrou i valet 2007.

Marine Le Pen har lyckats att ömsa skinn på Nationalfronten. Pappans vulgaritet och makabra skämt stötte bort väljare som egentligen ville rösta på Nationalfronten men som skämdes inför sina vänner och bekanta. Med Marine har fronten skakat av sig sitt dåliga rykte och blivit rumsrent i alla läger. Det är bara i Paris som hon fortfarande är tabu – 6,2 % av rösterna.

Efter valet i söndags kan vi konstatera att kampen om väljarna bland ”folkliga” lager av befolkningen inte längre står mellan höger och vänster. Den klassiska högern är ute. Den nyliberala politiken med globaliseringens destruktiva effekter i klassisk tillverkningsindustri har omskapat det politiska landskapet. Nu står kampen bland de arbetande, de arbetslösa och de sämst ställda mellan extremhögern och vänstern. Det är en skakande utmaning för vänstern och speciellt den yttersta vänstern som ändå tillsammans fick cirka 13 procent av rösterna vilket motsvarar över 4,5 miljoner röster.

Att kampen om de vanliga löntagarnas politiska sympatier blir extremt viktig efter valet av ny president och parlamentsvalen i juni för den yttersta vänstern beror naturligtvis på att François Hollande och en socialistregering inte kommer att ta den nödvändiga striden med Marine Le Pens Nationalfronten. Hollande har redan låtit förstå att det är stramheten som blir hans kännetecken. Statsbudgetens underskott ska ner från 6,5 procent av BNP till noll innan 2014 års slut.

Det anger riktningen –rubba inte finansen i dess bo. Pratet om stimulans för tillväxten och högre skatter för de rika är bara valfläsk. Det innebär också att slaget med Nationalfronten är förlorat på förhand om inte den yttersta vänstern lyckas behålla sin självständighet i förhållande till en regering ledd av Socialistpartiet. I de ”folkliga” lagren i det franska samhället spirar ett uppror mot den nyliberala elitens självgodhet, egoism, girighet och förakt för de ”efterblivna” i samhället. Om vänstern lämnar dessa arbetande människor åt sitt öde lämnar den en bred öppen boulevard fram till makten för ”folkledaren” Marine Le Pen.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Franska valen, Frankrike,

.

.

Som politisk kommentator och analytiker är Aftonbladets Wolfgang Hansson en riktig skränhals. För honom är det viktigast med en kraftfull byline och att höras. Timmarna före valresultatet i gårdagens första valomgång i Frankrike slog han fast att det blåste starka vänstervindar i Frankrike.

.

När rösterna väl var räknade stod det klart att det snarast är en hård stormby från höger med Nationella Frontens Marine Le Pen som triumferat.

.

Hennes 18 procent av väljarkåren borde inte ha varit en överraskning.  Inte heller det trista faktum att högerblockets samtliga kandidater tillsammans fick drygt 56 procent av rösterna.

.

.

General Charles de Gaulle sa en gång att ”längtan efter privilegier och smak för jämlikhet är de motsägelsefulla passioner som dominerar Frankrike”. Ett omdöme som är mer precist för gårdagens val än det som Hansson slarvat ur sig.

.

Hade han läst mer än opionsinstitutens rubriker hade han tidigt kunnat se att en viktig del av valmanskåren rörde sig bort från politiskt ointresse eller vaga sympatier för Sarkozy till ett stöd för Marine Le Pen. Redan den 9 april skrällde larmklockorna. Bland unga väljare, 18-24 år, ofta med låg utbildning och utanför storstäderna, lyckades hon under årets första månader öka sitt stöd från 13 procent till 26 procent. Hur mycket Mohammed Merahs brutala seriemord i Toulouse tre veckor tidigare spelat in för detta resultat vet vi inte, men valutgången lär betyda att trenden i stort har hållit i sig.

.

Mer ungdomlig än pappan och med en delvis ny ideologi har Marine Le Pen lyckats med att modernisera det parti hon fått i arv. Den öppna antisemitismen har förbjudits, gamla nazister slängts ut och striden mot islam och ”massinvandringen” försvaras inte längre med termer från kristendom och nazism utan med rekvisita från den franska republikens jämlika traditioner. Hon har också tonat ner gammal unken homofobi och vill inte förbjuda aborter, är själv skild och signalerar att kvinnorna måste ”ta för sig”. Hon vill synliggöra de osynliga. Inte minst genom att helt och hållet lägga om kursen när det gäller Frontens ekonomiska och sociala politik. Pappan stod för nyliberalism och kapitalistisk globalisering rakt av. Hennes budskap är i stället att de fransmän som drabbats av nyliberalismens arbetslöshet och osäkra, mer brutala arbetsmarknad ska få det bättre genom att Frankrike lämnar EU. Ekonomin ska sedan snurra för fullt genom protektionism och statliga satsningar på ”fransk produktion”.

.

.

Några grafer som varslade om Marine Le Pens väldiga sving.

Från 13 till 26 procent på några månader för Front National

bland ungdomar mellan 18-24 år…

.

Franska forskare har presenterat studier som bekräftar att ett stort segment av landets befolkning allt skarpare börjat ifrågasätta landets sätt att fungera. Dess ekonomi och dess styre. Människor är mer negativa till immigration inte minst för att de upplever att ”invandrarna tar jobben genom att acceptera låga löner”. ”De dumpar arbetsmarknaden”.

Det är till stor del denna grupp av människor som i valets första omgång demonstrerat sin avsky för systemet genom att rösta på Marine Le Pen. I en opinionsstudie gjord av IPSOS 19-21 april fick Marine Le Pen till råga på allt mest arbetarröster (ouvrier) av alla kandidater! Hela 29 procent. Följt av Francois Hollande 28 procent och Sarkozy med bara 18 procent. Vänsterfronten med Jean-Luc Mélenchon med ett blygsammare resultat runt 10 procent. Vi ska återkomma med mer definitiva siffror. I en del ytliga kommentarer från vänsterhåll häver man besviket  ur sig att Marine Le Pen är fascist eller till och med nazist. Ord som i många sammanhang passade in på pappan Jean-Marie Le Pen. Men i politik är alltid allting i rörelse och det gäller också för Den Nationella fronten. Partiets mesta brunfärg har tvättats bort. Gamla ledare har motats undan. Det vi har i dag är givetvis ett invandrarfientligt parti med ett reaktionärt borgerligt ekonomiskt program. Men det är ännu (!) inte så illa att det är ”fascister” som har fått 18 procent av landets väljare att rösta för Marine Le Pen som landets nästa president. Det är helt enkelt inte en blodig och våldsam gatukamp, en triumferande nazistisk attack på hela arbetarrörelsen som väntar. Det är inte en tid för att omedelbart organisera arbetarklassens självförsvar…

.

De Gaulle såg högerns privilegiesamhälle som Frankrikes grundsten, men tvingades samtidigt att erkännna fransmännens ”smak för jämlikhet”. Detta markeras tydligt  i valresultatet. I förhållande till presidentvalet 2007 och än mer i jämförelse med omgången 2002, har Hollande och socialisterna stärkt sig i ett fyrtiotal departement och är dessutom största parti i alla Franrikes stora urbana centra. Vänsterfrontens Mélenchon gör ett betydligt sämre val än det som förväntningarna från opinionsinstituten byggde upp. Men hans 11.1 procent är ändå en viktig framgång för det politiska konglomerat som dominerar gruppen. Där är det gamla Kommunistpartiets i särklass när det gäller medlemsantal och organisatorisk styrka. Om än med en mycket ålderdomlig skara räknar man fortfarande med så många som 130 000 medlemmar. Mélenchons eget parti har (än så länge?) bara 6 – 9 000 medlemmar.

.

Men samtidigt är detta en rörelse bort från de mer klara socialistiska program som LCR:S/NPA:S och Lutte Ouvrière`s tidigare kandidater Olivier Besancenot och Arlette Laguiller förspråkade. Mélenchons program och retorik är ett snarast ett radikalt socialdemokratiskt program med en fond av fransk borgerlig revolutionshistoria. NPA:s Philippe Poutou fick, när han väl kom ut ur mediaskuggan, 1.2 procent av rösterna. Det egna partiet har också  hamnat i bakvattnet på grund av stora interna motsättningar när det det gällt förhållandet till det franska Socialistpartiet.  Lutte Ouvrière`s Nathalie Arthoud fick 0.6 procent. Tidigare har dessa två revolutionärt socialistiska grupper turats om att erövra 4-5 procent av rösterna i de senaste decenniernas presidentval. År 2007 röstade hela nio procent av alla unga mellan 18-24 på Besancenot.

Slår vi sedan samman dessa mindre partiers röster med Vänsterfrontens blir slutsumman nära nog densamma som i exempelvis presidentvalet 2002.

.

.

En symbolisk bild med nattens glada valarbetare . NPA:s förre presidentkandidat

Olivier Besancenot i förgrunden. Hans efterföljare,

Philippe Poutou i bakgrunden,  får nu allt tydligare drag…

.

Den 6 maj blir det klart vem som segrar i slutstriden mellan Hollande och Sarkozy. Politik är inte matematik och trots att Sarkozy borde ha mer att vinna än Hollande från de röster som gått till de nu utslagna kandidaterna är detta inte alls en självklarhet. Inte minst Nationalfrontens väljare sitter på många osäkra kort. Marine Le Pen tar inte ställning ”mellan systemets bägge kandidater”. Hon har attackerat Sarkozy hårt men samtidigt deklarerat att ”hon hatar Hollande”. Bland de 60-70 procent av hennes väljare som ändå tänker rösta finns det säkert en klar majoritet för Sarkozy. Men hans stora problem är just att han under lång tid har representerat makten eller systemet och är den som mest fått klä skott för den tioprocentiga arbetslösheten. Både Mélenchon och Poutou har snabbt uppmanat sina väljare att fortsätta kampen mot Sarkozy den 6 maj. I går kväll avslutade bilarbetaren Poutou sitt tack till sina väljare med denna uppmaning:

.

”Den 6 maj, i slutet av den kampanj som vi drivit, är vi vid sidan av dem som vill förhindra Sarkozy från att få ett andra mandat. Vi säger tydligt att vi ska avsätta Sarkozy och hela hans gäng genom att rösta mot honom. Detta utan att ge något som helst politiskt stöd åt Hollande. Vi uppmanar alla dem som vi mött i vår kampanj att aktivera sig, att ta kontakt med oss, för att vi tillsammans ska kunna skapa en stark oberoende antikapitalistisk kraft. I kampen mot högerns åtstramningar vänder vi oss till Vänsterfronten, Lutte Ouvrière och till fackliga aktivister, liksom till alla dem som varit med i denna kampanj, för att gemensamt förbereda den motoffensiv som krävs från det arbetande folket.”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Front National, Marine Le Pen, Nationella fronte, franska presidentvalet, Mélechon,

I media: SVD1,DN1,DN2,SVT1,GP1,AB1,DN3,