.

En av mina favoritkompositörer, Greklands legendariske Mikis Theodorakis,  går nu aktivt in i landet politiska kamp genom att säga att det måste bli nyval. ”Jag kommer att ta del i dessa, med vem och hur kommer jag att meddela senare. Jag kommer att vara i frontlinjen”, berättade han för en TV-station.

Den åttioårige Theodorakis sa också att valet den 6 maj inte gav ett resultat som ger en ny regering ett klart mandat: ”Grekerna sa mycket högljudda nej till de som regerar och ett halvt ja till de andra. Vi måste ha ett nytt val för att på så sätt kunna klargöra detta ja”, avslutade den musikaliske legenden sitt oväntade men välkomna inhopp i den politiska hetluften.

Vem minns inte musiken till Zorbas dans?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Mikis Theodorakis, Zorbas dans,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,SR1,DN1,SVT1,

I Europa – liksom för den delen i USA – handlar den ekonomiska krisen inte i första hand om dysfunktionella, icke fungerande valutor, utan om att viktiga mekanismer i själva det ekonomiska systemet glappar, andra har kört fast och skurit ihop. Vi lever helt enkelt mitt i den allvarligaste krisen för kapitalismen som globalt system sedan 1930-talet. Detta även om Skandinavien ännu är ett bra stycke ifrån den mest strida malströmmen.

I Storbritannien – med det traditionella pundet som valuta – söker sig motståndet mot deras borgerliga allians, dag för dag nya vägar. Förra veckans kommunalval i delar av landet blev till en katastrof för regeringskoalitionen mellan tories och liberaler. I dag följer 400 000 offentliganställda upp strejken den 30 november i fjol, då 2,6 miljoner anställda protesterade mot framförallt angreppen på sina pensioner. En hel karta med olika yrkesgrupper har valt att strejka för att visa sitt missnöje mot de kraftiga minskningar av personal som regeringen vill göra. Alltifrån sjuksköterskor, transportarbetare och talpedagoger till polis och fångvaktare.

,

Fångvakterna är enligt lagen förbjudna att strejka.

Men samlas ändå i protester utanför fängelsernas portar.

En helt annan lavin av protester har rullats i gång av en nioårig skolflicka, Martha Payne från Wales, som tröttnat på sin usla skolmat. Dag för dag dokumenterar hon sin lunch genom att ta bilder och sedan lägga ut dessa på sin blogg.

I början hade hon bara ett fåtal besökare. Men nu är det tiotusentals människor som hälsar på och kommenterar. De ynka portionerna, dessutom feta och näringsfattiga,  trista industriprodukter, har genom Internets försorg hamnat i synfältet också hos vanlig media och debatten rasar för fullt. Varför betala 500 kronor i månaden för sådant skräp? Samtidigt som regeringen Cameron pratar förtjust om de svenska friskolorna och säger sig vilja införa något liknande i öriket frågar sig alltfler engelsmän varför enskilda näringsidkare ska få tjäna på att verksamheter i skolan drivs privat?

,

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, Cameron, Clegg, bambamat

I media:

Det har under lång tid rått starka motsättningar i och mellan Europas regeringar och finanskretsar om vilken ekonomisk politik som bäst tjänar de rikas intressen.

Alla bråk under toppmöten i EU, i G8 och G20, och tomma deklarationer speglar motsättningar mellan olika kapitalintressen internationellt och i Europa. Å ena sidan ska krisen till varje pris betalas av kontinentens vanliga skattebetalare och å andra sidan ska en recession i hela EU undvikas till varje pris.

Från vilket håll kommer räddningen?

I flera artiklar här på bloggen har jag argumenterat för att detta är två helt oförenliga målsättningar. Med François Hollandes seger i Frankrike och den radikala vänsterns framgångar i Grekland dominerar den hårda motsättningen om mål och medel på nytt förstasidorna i finanspressen.

Det lutar nu åt att Angela Merkels och den tyska riksbankens oböjliga budgetdisciplin inte längre är så oböjlig. Orsaken är inte att Hollande eller den grekiska vänsterns lyckats övertyga Merkel att hon har fel. Nej det är den hårda verkligheten som kommit ikapp Merkel & Co. Förhoppningen att kunna hålla den djupa recessionen begränsad till några marginella ekonomier i Sydeuropa är grusad. Redan sju av eurozonens länder är nu inne i en recession och häromdagen visade senaste kvartalssiffrorna att den tyska exporten sjunker. Mer behövs det inte för att minera en till synes benhård åtstramningspolitik. När den tyska exportmaskinen börjar gnissla då är man inte så tuff längre.

Nu säger den tyska riksbankens chef Jens Weidmann att lönerna i Tyskland borde ökas så att den interna konsumtionen kan kompensera exportbortfallet och bidra till att obalansen i EU samtidigt förbättras. Han menar också att den tyska inflationen borde tillåtas ligga något över genomsnittet i EU så att underskotten i andra länder automatiskt minskar.

Är den tyska riksbanken inte så oböjlig längre?

Att de tyska lönerna måste upp det anser också de tyska fackföreningarna som i ett årtioende lagt sig platt för att bidra till det tyska ”exportundret”. Priset har varit högt. I dag tjänar nästan åtta miljoner tyska arbetare under 9 euro brutto i timmen efter skatt. Det innebär att en fjärdedel av arbetskraften i landet har en inkomst som ligger under två tredjedelar av medianlönen (medianen är mitten av löneskalan).

Redan i går träffade François Hollande EUs president Van Rompuy för att diskutera hur Bryssel och EUs regeringar ska kunna undvika en generaliserad recession. Den amerikanska centralbanken FED hälsade Hollandes seger och manade till mer stimulanspolitik. Nästa vecka åker Hollande till Berlin för att testa personkemin med Angela.

Usch, en socialist i Elysséepalatset. Vilket elände.

När den hårda verkligheten hinner ikapp illusionisterna öppnas nya vägar. Det finns ingen annan väg en den brutala åtstramningens väg har den grekiska befolkningen hört månad ut och månad in. Nu när recessionen inte låter sig begränsas till Grekland, Portugal och Irland börjar plötsligt höjdare i regeringskanslierna och bankpalatsen att öppna portarna för offentlig stimulanspolitik. Av prestigeskäl kommer inte Europakten att omförhandlas. Men det står redan klart att förhandlingar om kompletterande avtal väntar inom mycket kort.

Media; DN1,DN2,SVD1,DN1,DN4,SVD2,DN4,SVD3,DN5,SVD3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Merkel, Hollande, Tyskland, Frankrike, Grekland, Bundesbank, FED,

Man behöver inte följa nyheterna särskilt noga för att snubbla på dem. Dessa högersossar som säljer om inte sina kroppar så åtminstone sina själar åt näringslivet. Vare sig det är åt vapenindustrin som för Jan Nygrens del, åt Bankföreningen som för Tomas Östros eller som när det gäller Per Nüder, att hyras in som politisk torped för riskkapitalbolagen. Att den senare under två år plockat in 12.7 miljoner kronor från sina bolag i kombination med en statsrådspension på 296 000 får nog inte heller många att ens höja på ögonbrynen.

.

.

Självklart blir Göran Greider däremot upprörd. Han är en av de sista rösterna inom rörelsen som fortfarande orkar vittna om att denna en gång bildades för att ge oss arbetare makt över våra liv. Arbetarrörelsen pionjärer hade definitivt inte tänkt sig att socialdemokratin skulle vara ett drivhus för penninglystna karriärister.

När jag läser hans utmärkta inlägg,”Far åt helvete Per Nüder”, i SVT Debatt, är det bara att ropa ut mitt bifall. Men jag kan samtidigt inte låta bli att i tankarna leka lite med orden. Så här skriver Greider:

”För så är det nämligen: Få saker är så värdefulla för näringslivet som en riktigt fullfjädrad högersosse, alltså en socialdemokratisk politiker som via sin rörelse bär med sig ett visst symboliskt och solidariskt kapital som berättar att personen också tänker på det allmänna bästa och på de breda löntagarskikten. Det balanserar vinstintressets elaka uppsyn!”

Så sant som det är skrivet.  Men nu när sossehögern lyckats få Stefan Löfven till rörelsens nye hövding. Kunde man inte då, lika gärna, ha skrivit så här:

 ”För så är det nämligen: Få saker är så värdefulla för näringslivet som en riktigt fullfjädrad högersosse som statsminister, alltså en socialdemokratisk politiker som via sin rörelse bär med sig ett visst symboliskt och solidariskt kapital som berättar att personen också tänker på det allmänna bästa och på de breda löntagarskikten. Det balanserar vinstintressets elaka uppsyn!”

För så är det nämligen också! Det är därför som den svenska borgerlighetens mediala flaggskepp, tidningar som DN, SvD, GP och SD med glädje saluterat Stefan Löfvens tillträde. De har villigt hjälpt till med att bygga upp myten om honom som ”den tystlåtne, norrländske svetsaren från verkstadsgolvet”, ”han som kan det här med jobben och företagen”.  I stället för att driva en antifacklig vendetta mot en man som tillbringat större delen av sitt vuxna liv i den fackliga byråkratins korridorer, vilket de skulle gjort om han varit ett problem  för finansens och bankernas intressen. För om det framöver skulle behöva  skäras ordentligt i välfärden då kan det vara riktigt bra att byta ut Reinfeldt mot Löfven, ”en socialdemokratisk politiker som via sin rörelse bär med sig ett visst symboliskt och solidariskt kapital”.

Egentligen vore det kanske inga överord om Greider hade skrivit att hela det egna partiets nuvarande ledning är åt helvete.

Eller?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Per Nuder, Göran Greider, SAP.

I media: SR1,DN1,DN2,DN3,DN4,

.

.

Visst vrider här Pagrotsky om näsan på Bildt under detta meningsutbyte, en riktig slagväxling, som fångats upp från Facebook.  Jag vill inte att någon av bloggens läsare ska missa denna duell på twitter mellan vår alltid så snorkige Carl Bildt och den ibland mycket klarsynte Leif Pagrotsky. Om det hade varit ett fysiskt handgemäng och inte bara en ordväxling hade Bildt fått lägga sig med en blånande och uppsvullen nästipp. Nedan en snabböversättning:

Bildt:

”2009 var det socialistisk eufori över det grekiska valresultatet. Nu ser vi ett svårt skred för PASOK och överlag oroande valresultat.”

Pagrotsky:

”Ja, Carl. På samma sätt som er eufori över Berlusconis seger vilken också resulterade i en kollaps. Er euro är en förbannelse för Europas regeringar.”

Bildt:

”Jag kommer ihåg att du har sagt att du var en nära rådgivare till Aten när det gällde den ekonomiska politiken. Gav du fel råd eller brydde de sig inte om att lyssna?”

Pagrotsky:

”Jag sa att euron var kass. Tror du att de lyssnade? De tyckte som du, inte som jag.”
.

.

En bild från i går. Grekiska börsen har backat tjugo år

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, euron, Carl Bildt, Leif Pagrotsky

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,

Nyvakna makthavare sliter sig i håret och rasar över folkens obotliga dumhet. Med sträckt hand pekar de mot hela befolkningar och frågar om de fått fnatt. Hur vågar de rösta emot våra sparprogram som noga snickrats ihop under många sömnlösa nätter?

Slag i slag rasar den bekymmersfria nyliberala världsbilden samman. I söndags passade Europas befolkning på att slå tre flugor i en smäll.

Den lille sprätten Sarkozy avtackades för sina fem år av angrepp på de svaga i samhället, av bidrag och gåvor till de rika och förnedring och förföljelse av Frankrikes invandrade befolkning.

Otack är härskarnas lön. I Grekland fattade inte folket finesserna med det åtstramningsprogram som Trojkan tvingat på de arbetande med benägen hjälp av majoritetspartierna i det grekiska parlamentet.

I England fattar inte heller de arbetande sitt eget bästa. Ut med Tories och Liberalerna är det svar som valurnorna gav i de lokala valen förra veckan. De nyliberala regeringspartierna krossades lokalt.

De makthavande inser inte att det finns gränser för vilka uppoffringar befolkningarna är beredda att utstå. Gränser som de gör allt för att spränga. Rådet från Berthold Brecht att välja sig ett nytt folk kanske blir nästa punkt på EUs dagordning.

För nu visar Grekland, Frankrike och England att de arbetande människorna vet var gränserna går och att de som vill spränga dem straffas omedelbart i levande livet. Egentligen är den upprörda stämningen i de fina salongerna helt obegriplig. Tror de verkligen att vanligt folk är idioter? Lamm som villigt låter sig ledas till slakt?

I Grekland har de härskande drivit ned lönerna med 25-30 procent, fört en politik som ställt hälften av landets unga i arbetslöshetens köer, slagit undan benen på landets pensionärer som antas klara sig på nödbidrag och sedan blir de förvånade när vanliga medborgare vänder dem ryggen.

Hur kan man inbilla sig att de som trampas ned av ”marknadens” löjtnanter, förnedras av Trojkan och kastas ut i en planerad misär ska skänka de ansvariga politikerna sina röster?

-Hur fan vågar dom?

Svaret är enkelt. De har inget annat val.

Media:DN1,SVD1,SVD2,SR1,SVT1,SVD3,SR2,SVT2,DN2,DN3,DN4,SVD4,

SVD5,DN5,DN6,SR3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Tyskland, Merkel, Nyliberal,

Vem röstade in François Hollande i Elysséepalatset?

Tabellen här under visar stödet för Hollande i olika åldersgrupper och i registrerade yrkesgrupper. (i %)

Det mest framstående resultatet är att Sarkozy har majoritet endast bland pensionärer, aktiva katoliker och gruppen småföretagare, butiksägare och hantverkare. Den sociala skillnaden mellan högern och vänstern syns också i hur inkomstgrupper röstar och skillnaden mellan landsbygd och stad.

Hollande har 59 procent bland de med inkomst under 1 200 € i månaden, 56 procent bland de med 1 200-2 000 €, 55 procent mellan 2 000-3 000 €. Endast bland de med mer än 3 000 € i månaden vinner Sarkozy med 56 procent.

Nu gäller det att hålla sina löften.

I städer med fler än 100 000 innevånare fick Hollande 57 procent, 54 procent i städer mellan 20 000 -100 000, medan Sarkozy vinner på landsbygden med 52 procent.

Slutsatsen är klar. Det är bland de unga och vanliga löntagare i städer och större tätorter som Hollande vunnit. Sarkozy har sitt stöd i det gamla rurala samhället, bland de äldre och butiksägarna och sist men inte minst de rika i samhället. Det är ett val som speglar klassamhället.

Media: DN1,SVD1,SR1,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Poitik, Frankrike, Hollande, Sarkozy, Presidentval,

Ett gammalt klokt ordspråk säger att man inte i tid och otid ska ropa att ”Vargen är här!”.

Men efter gårdagens val i Grekland är detta ett rop som borde höras över hela Europa. När nästan alla röster är räknade står det klart att en brun politisk best, med blod i käften, nu kommer att härja inte bara på gatorna utan också i det grekiska parlamentet. Det som den högerextreme massmördaren Peter Mangs försökt att göra på egen hand, det vidriga våldet mot invandrare har nu fått ett politiskt fotfäste i också i ett europeiskt parlament.

.

Nyfascisterna i Thessaloniki firar sin valseger

Det fanns varsel om detta redan hösten 2011 när det öppet fascistiska partiet, Gyllene morgonrodnad, till skillnad från tidigare marginella valresultat, fick drygt fem procent av rösterna i Atens lokala val. I en del valdistrikt med många invandrare fick man 20 procent av rösterna.

I går demolerades den parlamentariska kartografi som funnits i Grekland sedan militärjuntans fall 1974. Väljarna har i ursinne till stor del övergivit de partier som accepterat bankvärldens och EU:s katastrofala krav när det gällt statens skuldkris. I förhållande till valet 2009 backar socialdemokraterna i PASOK från drygt 43 till knappt 13 procent ( världsrekord?). Konservativa Ny demokrati från 34 till 18 procent. Det högerpopulistiska LAOS , som till sist gav sitt stöd åt uppgörelsen med EU klarar inte spärren på tre procent utan åker ur riksdagen.

.

Ett av nyfascisternas lokalkontor…

Väljarnas nya val går till en del i helt nya fåror. Kastar man bara en snabb och mycket parlamentarisk blick på resultatet ser det ändå för oss socialister inte direkt ut som en katastrof. PASOK får det straff partiet förtjänar och till en stor del har dess gamla väljare i stället valt vänstersocialdemokraterna i Syriza. I valet 2009 fick man 4.6 procent av rösterna, men har nu kapat så många väljare från PASOK att man har blivit landets näst största parti med 16.8 procent. I Aten och andra storstadsområden får Syriza mest röster av alla partier och i landet i stort blir partiet det näst största, bara en futtig procent färre med röster än Ny demokrati.

Syrizas anhängare i Aten dansade i natt…

Nybildade Demokratiska vänstern får dessutom dryga 6 procent av rösterna. Den antikapitalistiska vänstern, Antarsya, ökar någon procent men är trist nog en bra bit från spärren. Det ekologiska partiet De gröna ökar kraftigt och är nästan framme vid de sina hägrande tre procent. Europas enda större fortfarande helt homogena stalinistiska kommunistparti, KKE, med en fullständigt destruktiv facklig och politisk sekterism har däremot inte lyckats att fånga särskilt många nya röster i det flöde som sökt sig bort från PASOK och det är definitivt ingenting som vi gråter över. Partiet har till och med gått tillbaka i viktiga Aten. Nationellt tycks man få 8.5 procent vilket är en procent mer än 2009.

De väljare som sökt sig bort från Ny demokrati återfinns till en stor del i det nybildade borgerliga partiet Oberoende greker, som får hela 10.6 procent. Det högerextrema LAOS tycks ha tappat sitt fotfäste i parlamentet. När 99.5 procent av alla röster är räknade får de bara 2, 9 procent. Glädjen över detta grumlas däremot omedelbart av att fascisterna i Gyllene morgonrodnad i stället fick stöd av nästan 7 procent av väljarna och med det resultatet kan skicka in en stormgrupp med hela 19 ledamöter i parlamentet.

Om det var så att den politiska krisen i Grekland bara handlat om parlamentet vore detta inte ett så stort bekymmer. Vad kan 19 fascister göra mot de andra 281 ledamöterna?

.

Men när vi säger att ”Vargen är här!” handlar det om att de fascistiska bestarna framförallt river människor på gatorna, i bostadsområden och på arbetsplatserna. Den nya riksdagsgruppen blir bara en tribun för den egna gatukampen. Det grekiska folket misstror dessutom redan starkt allt vad parlamentarism heter och de grekiska nyfascisterna har också redan egna ”miliser” på plats som i dag attackerar mörkhyade immigranter eller papperslösa invandrare. Dess gorillor kan ”borda” bussar iförda T-shirts med partiets grekiska hakkors och sedan gå runt och misshandla alla med mörk hudfärg. Eller kan de köra in med motorcyklar i nerslitna och trångbodda invandrarkvarter och där klubba ner eller sparka omkull människor. ”Vi ska rensa upp i allt stink och driva ut alla invandrare”, ylar partiledaren Nikolaos Michaloliakos i nattens segertal.

Som socialister ska vi vara noga med att inte kalla allt som rör sig till höger för fascism. Men här har vi tveklöst att göra med ett fascistiskt parti. Michaloliakos grundade stommen till sitt parti under insyn och översyn av den grekiska militärjuntan, 1967-74, och redovisar helt ogenerat sitt ideologiska arv exempelvis genom att hylla Adolf Hitler på sin hemsida.

.

Det är i det detta politiska kaos som valresultatet måste ses som en prolog till det som kan bli en modern tragedi. Den ”politiska vänstern” i en generös mening är splittrad i en lidelsefull sekterism och den försöker mest att läka de fruktansvärda såren efter finanskrisen genom att leta efter omförhandlingar med EU och nationella lösningar. Men ett socialistiskt program för dagens Grekland kan bara förverkligas i ett europeiskt perspektiv och arbetarrörelsens försvar mot nyfascisterna kan bara lyckas om man enas om att, från PASOK till KKE, gemensamt försvara både alla utsatta invandrare och sina egna organisationer.

För Greklands del finns det inte enkel politisk lösning som att lämna euron och återinföra drachmen som den egna nationella valutan. Ett sådant steg kan bara bli en framgång om arbetarrörelsen samtidigt tar kontrollen över alla för landet avgörande kreditflöden.

Eller som Benny Åsman skrev här på bloggen i fjol sommar:

”Det finns helt enkelt ingen återgång till det gamla Europa med progressiva förtecken. Det kan bara sluta i kaos och en växande nationalism där varje borgarklass för sig tar struptag på den arbetande befolkningen för att hålla den egna industrins konkurrenskraft uppe. En sådan reträtt in i forntiden kommer inte att ledas av dagens ”respektabla” borgare. I stället väntar dagens nationella ”demokrater” som Marine Le Pen och andra banaliserade högerextremister runt hörnet.

För den radikala vänstern är det förenat med livsfara att sluta upp i kören som lovsjunger den ”nationella självständigheten” som ett alternativ till bygget av ett förenat Europa. Racet mot ökad konkurrens mellan olika länder och nivelleringen nedåt av den sociala välfärden kan inte brytas av en nationell renässans. Den kan bara brytas i de arbetandes gemensamma kamp över hela kontinenten för ett annat Europa, ett solidariskt och socialt Europa. Då kan också den nationella suveränitet som krossats under globaliseringen bli en folkens suveränitet inte ett instrument i kapitalets tjänst.”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Ny demokrati, PASOK, nazister i Grekland, Syriza,

i media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,GP1,GP2,SVT1,SVT2,SVT3,SR1,SR2,SVD1,SVD2,

SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,DN7,SVT4,DN7,SVD8,DN8,DN9,SVD9,SVD10,

SVD11,DN10,DN11,SVD12,AB1,AB2,DN12,SVD13,SVD14,SVT5,DN13,DN14,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,Jinge,

François Hollande är Frankrikes nye president. Valet gick som de flesta räknat med, som gallupundersökningarna förutspått.  Som vanligt i ett franskt presidentval är det små marginaler som avgör. Med 51,67 procent mot 48,33 procent segrar François Hollande som den andre socialisten efter Mitterrand i ett presidentval i den femte republiken. Ett kvarts sekel har gått sedan dess.

Kommer Hollande att hamna i internationellt motlut?

Det första och viktigaste som valet visar är att det franska samhället är starkt polariserat mellan fattig och rik, mellan landets arbetare som lever under allt svårare förhållanden och anhängare till den franska högern som oavsett hur de individuellt har det ställt alltid röstar för borgerligheten. Högern i Frankrike har alltid varit stark och i år har Sarkozy vridit sitt partis linje långt utöver de gränser som de ”respektabla” politikerna i UMP hittills vägrat överträda. Sarkozys öppna flirt med Nationalfrontens väljare ändrar radikalt det politiska landskapet som tar form.

Själv försvinner han ut i kulisserna till sina vänner i den värld av ”bling-bling” som han älskar. En kärlek han gjort sitt bästa för att dölja. Nu behöver han inte längre bära skärmmössa och mörka glasögon när han solar på däcket på en väns lyxjakt. Kvar finns regeringsparti UMP som troligtvis kommer att explodera inifrån, där en del kommer att hamna i samklang med Marine Le Pen och eventuellt bilda ett nytt parti. Marine Le Pen har redan antytt att hon inte längre gillar namnet på sitt parti –Nationalfronten.

Det var en söndag med en grekisk tragedi och en fransk komedi på programmet. Komedin gick live i teve så det var den jag följde från parkett bekvämt tillbakalutad framför min plattskärm här i Bryssel. Det stod tidigt klart att Socialistpartiets kandidat skulle vinna. I fransk teve tillåts enligt lag inga prognoser innan klockan åtta på kvällen. Men i belgisk och luxemburgsk teve släpptes ”hemligheten” redan vid sjutiden.

Entusiasmen i Hollandes läger dominerade hela kampanjen

Hollande är segrare ropade de ut och informerade den franska publiken innan de egna kanalerna kunde meddela samma sak.

Den borgerliga skräckpropagandan säger att ”nu blir det ekonomisk katastrof” för Frankrike. Hollande har spenderbyxorna på sig och ska dessutom stjäla alla pengar från de välbärgade, låter det. Det är naturligtvis retorik som saknar all förankring i vad Hollande och Socialistpartiet står för. Likt alla andra socialdemokratiska partier i Europa vill de ta ansvar för att den kapitalistiska marknadsekonomin fungerar så bra som möjligt. Skillnaden med de borgerliga nyliberala partierna handlar om gradskillnader och bredden på de plåster som används för att lappa ihop de raserade välfärdssystemen.

Så vad kommer François Hollande att göra? Vad talar för att han ska lyckas?

Allt faller samman till ett enda ord –tillväxt.  François Hollandes löften inför de fem år som väntar bygger uteslutande på en prognos för tillväxten på ett genomsnitt av 2-2,5 per år fram till 2016. Om han sett rätt i kristallkulan blir det inga problem för Hollande som ny president att uppfylla sina löften om balans i budgeten innan 2017 och 500 000 nya jobb, ökad köpkraft och 2,5 miljoner nya bostäder.

Entusiasm , som sagt var

Men allt bygger på ett antagande som ingen kan garantera och som de flesta ser som totalt orealistiskt, det vill säga en tillväxt av landets BNP på 2,5 procent per år de närmaste fem åren. Själv tror jag att Hollandes antagande är en ren dröm som kan bli till en mardröm för de som väntar sig ett klart brott med Sarkozys politik till de rikas fördel.

För om tillväxten inte infinner sig kommer Hollande ändå att hålla fast vid sitt löfte till EU och ECB att det franska budgetunderskottet ska ner till noll procent av BNP innan 2017. Utan tillväxt krävs en stram åtstramningspolitik som bara drabbar vanliga löntagare i samhället. Av alla punkter i hans program är detta huvudpunkten. Allt annat kommer att få ge vika inför anpassningen av statsskulden och budgetunderskottet.

Vi kan redan förbereda oss på de vanliga ursäkterna om att den ekonomiska konjunkturen inte blev vad som förväntades och att därför måste alla löften om reformer till löntagarnas fördel skjutas på framtiden.

Hollande har skapat sig en image som följer Mitterrands ända in i gesterna

President Hollandes första resa utomlands är redan bokad. Ett första telefonsamtal har redan hållits med Angela Merkel och innan veckan är slut åker Hollande till Berlin för att samstämma sig med den tyska regeringen. Deras problem blir att försöka komplettera den extrema åtstramningspolitiken med en magisk portion av tillväxt.  Till och med den tyska kanslern börjar inse att sparpaketen oundvikligen leder till en djup recession i hela Europa. De senaste negativa siffrorna för den tyska exportmaskinen påminner Berlin om var de tyska varorna avsätts.

Men det är ett svar på krisen som Hollandes väljare inte väntar sig. Den enorma segerglädjen i går kväll och jublet som steg i skyn över Bastiljen då Hollandes seger ropades ut visar att det finns stora förväntningar på den nye presidenten. Förväntningar som han måste infria om mandatet inte ska ta slut inom fem år.

Nu är det upp till alla radikala krafter i Frankrike och Europa att kräva uppfyllda löften om tuffa tag med finansen och en politik till de vanliga medborgarnas fördel. Endast ett enormt tryck från vänster kan skapa det styrkeförhållande som krävs för att Hollande inte ska bli ännu en i raden som går finansens ärenden.

Har Hollande en magisk baguette?

.

Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SVD2,SVD3,DN4,SR1,SVT1,SVD4,DN5,DN6,

DN6,SVD5,SR2,SVT2,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Presidentval, Hollande, Sarkozy

I maj i Eskilstuna drabbades av brunsot. Det var de nazistiska organisationerna Svenskarnas parti och Förbundet nationell ungdom som med en flock på ett hundratal anhängare kom till staden för att visa upp sina sköldar, fanor och fascistiska symboler. Säkert med hopp om att fånga upp nya sympatisörer. I Eskilstuna med hög arbetslöshet och stor invandrarbefolkning fick Sverigedemokraterna åtta procent i valet.  Det blev en uppmärksammad konfrontation med antinazister . I tidningen Folket skrev Tomas Widén ett längre skarpt och uppmärksammat längre inlägg  som ställde nyckelfrågan om nazisternas rätt att ta över våra gator och torg. Vi bidrar till att sprida argumenten genom att återge den här.

*****

.

Varför tilläts nazisterna paradera på 1 maj?