Egyptens revolutionärer i motvind

-Det är en kontrarevolution. Det finns en systematisk plan för att hindra en fredlig demokratiseringsprocess.

Nej, det är inte ett uttalande av en förkämpe för ett fritt och demokratiskt Egypten som talar. Det är vad general Adel Emara, vice försvarsminister och medlem i det nationella armérådet, sa vid en presskonferens i måndags.

-Vi bara försvarar revolutionen mot sabotörer som styrs från utlandet, ville generalen påskina i ett makabert försvar av det extremt brutala tillslaget mot tältlägret på Tahrirtorget och de efterföljande demonstrationerna utanför regeringsbyggnader i närheten av torget.

.

Tusentals ungdomar riskerar sina liv i kampen mot militärens repression.

.

Det är en modern dramatisering av sagan om Vargen och Rödluvan vi är vittne till. Den verkliga kontrarevolutionen klär sig i revolutionens dräkt och hoppas kunna sluka de ungdomliga revolutionärerna och stoppa arbetarnas strejker och självständiga organisering i fria fackföreningar.

Tiden då de aktiva på Tahrirtorget hade förhoppningar om att militären stod på revolutionens sida är definitivt över. Kontrarevolutionen kommer inte från mörka okända krafters sida, inte heller från det muslimska brödraskapets sida utan från de militärer som i desperation gjorde sig av med Mubarak i syfte att rädda vad som räddas kunde av deras makt och inflytande.

Att militären nu mer öppet slår mot alla demokratiska och revolutionära krafter visar att arméledningen anser att risken för uppror i kasernerna och ordervägran på gatorna är minimal. Den kanske bedrar sig grovt.

.

Misshandeln av den unga kvinnan haar chockat de flesta i Egypten.

.

Den drar sig inte ens för att inför omvärlden visa upp sitt mest brutala ansikte och låter alla veta att aktivister torteras och misshandlas godtyckligt. Vad som skedde i hemlighet i inrikesministeriets källare och fängelsehålor under Mubaraks diktatur tror sig militären nu kunna bedriva inför öppen ridå mot de som kräver att revolutionens mål genomförs.

Det är en farlig balansgång för generalerna. Det bevisar uppståndelsen efter den brutala behandlingen av den unga kvinnan som halvnaken släpades i håret medan en soldat sparkade henne i magen. Det är bilder som chockar även de konservativa krafter i landet som nu anser att ”nog är nog’ och tycker att ordning och säkerhet är viktigare än fortsatt demokratisering av samhället. I går samlades tusentals kvinnor och män i protest mot det speciella förtryck mot kvinnor som militärens kravallstyrkor och betalda huliganer ägnar sig åt.

Det står nu helt klart att SCAF, det militära rådet, inte tänker släppa ifrån sig makten till ett valt parlament och en regering utsedd av detsamma. Det handlar inte bara om att behålla kontrollen över den politiska processen utan kanske lika mycket om att behålla generalernas position vid de ekonomiska köttgrytorna. Inte mindre än 20 procent av landets industriella och finansiella företag konrolleras av militära höjdare. Det förklarar också militärens aggressiva agerande mot strejkande arbetare och att militärrådet inte respekterar beslutet att upplösa den officiella fackföreningen och rätten för de anställda att bilda fria fackföreningar. Strejker har olagligförklarats och strejkande arbetare angripits av militär och huliganer.

.

I dag tisdag protesterade många kvinnor tillsammans med män mot militärens brutalitet.

.

Innebär de senaste veckornas utveckling att kontrarevolutionen går mot en seger? Det är säkert en förhastad slutsats. Sedan upprorets start i januari har framgångar följts av bakslag och nya framgångar i sin tur. Kraftmätningen är ännu igång och ingen kan i dag förutsäga hur slutresultatet kommer att se ut.

Generalerna kan inte återupprätta en ren militärdiktatur utan att förlora all legitimitet både inom landet och internationellt. Dess plan på en allians med det muslimska broderskapet baserat på en stor majoritet i parlamentet och en lydig regering verkar också hänga i luften. Brödraskapet riskerar att förlora inflytande till salafisterna om de går in i en alltför intim allians med generalerna. Just nu verkar brödraskapets ledning tveka inför vilken strategi de ska följa. Många av deras yngre medlemmar har deltagit aktivt i nästan alla mobiliseringar mot förtrycket och kontrarevolutionens försök att vrida klockan tillbaka. Vid ett alltför gemytligt samarbete med militärrådet kan de helt tappa greppet över stora grupper de har ideologisk kontroll över.

.

Media: DN1,SVD1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Kairo, Tahrir, Militär, Revolution

.

Med en lika informativ som braskande löpsedel om att det är ”Bankerna som styr politiken” hade Socialistiska Partiets avdelning i Göteborg i går kallat till ett föredrag på Allégården i Göteborg med den oppositionelle ekonomen Sten Ljunggren, vilken till vardags undervisar vid Uppsala universitet och som bland annat har skrivit ”Den nya ekonomihandboken” tillsammans med Johan Ehrenberg. En handbok som blivit många socialisters egen katekes.  Mötet var välbesökt och vi var ett sextiotal som blev väl guidade under den spännande resan bakom kulisserna till finansvärldens glittrande fasader.

.

,

Kvällens moderator Håkan Sundberg,

tillsammans med ekonomen Sten Ljunggren

.

Lars Henriksson, bilarbetare från Geely`s Volvo Personvagnar ute på Hisingen, välkänd kritiker av massbilismen och författare till boken ”Slutkört”, kompletterade Ljunggrens genomgång med att betona vikten av organisation. ”Motståndaren är välorganiserad” som gruvarbetarna lärde oss som var unga under sin långa strejk för 42 år sedan, underströk han.  En sanning som är än mer giltig i dag. Vi måste aktivera oss i sociala rörelser. Samt inte minst, bli medlem i Socialistiska Partiet.

.

.

Lars Henriksson, bilarbetare och socialist,

betonande vikten av att vi organiserar oss

.

För de som är intresserade kommer, efter julstök och nyårsfirande, en diskussionscirkel att arrangeras med ”Den nya ekonomihandboken” som utgångspunkt.

Håkan Sundberg, välkänd från Attac i Göteborg, var en trivsam och kvick moderator i den långa diskussionsrunda som avslutade kvällen.

Den fina och glada stämning och alla goda idéer som också deltog på mötet kanske sitter i väggarna. Som tonåring minns jag alla underbara böcker som fanns på hyllorna i det som då var Dicksonska folkbiblioteket/Stadsbiblioteket. Jag brukade skolka från skolan och tog spårvagnen hit från Hisingen för att få läsa i lugn och ro. Som något äldre var jag med 1972 och ockuperade det som nu hade blivit Nordens första allaktivitetshus. ”Occupy Hagahuset”, skulle det ha fått heta i dag. Socialdemokraterna i kommunstyret ville då, 1972, till varje pris stänga denna nya mötesplats. Fortfarande minns jag inledningen till ett av våra flygblad från den tiden: ”Kamrater, använd cayennepeppar mot klasspolisens galna hundar”…

Då som nu var det de galna bankerna och deras politiker som styrde världen.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Spekulationsbomben, Sten Ljunggren, Lars Henriksson, Håkan Sundberg,

.

Så många veckor har inte flytt sedan den giriga bankvärldens eget husorgan, Financial Times, korade vår Anders Borg till Europas bästa finansminister. I sin motivering menade tidningen att han är ”häxmästare bakom en av Europas bäst presterande ekonomier” … tack vare … ”en stark uppbackning för en ansvarsfull ekonomisk politik”.

.

.

Utmärkelsen var givetvis också en politisk handling. Med denna ville tidningen slå ett slag för mer åtstramning, mer budgetsanering och mer nedskärningar i våra ekonomier. Den ”ansvarsfulla” ekonomiska politik som nu iscensätts i många europeiska stater. Med en samtidig och långvarig recession som sin naturliga efterbörd.

I Sverige vet vi – som har hågkomster från 1990-talet – att Borg inte har blandat till sin giftiga brygd på egen hand. Receptet har han ärvt från Göran Persson som tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet under dessa år svarade för de nedskärningar i ekonomin, som alltsedan dess efterlämnat ett stort sediment av strukturell massarbetslöshet. Framförallt många av landets unga människor saknar inte bara egna bostäder utan också egna jobb. Inkomstklyftan i Sverige har vidgats under snart trettio år.

Nu kommer de gamla arbetslöshetssiffrorna att överlagras av nya. Hyckleriet om regeringens ”arbetslinje” blir uppenbar när siffrorna om nya stora varsel stiger snabbt. Dubbelt så många unga förvisas för gott till en usel tillvaro som förtidspensionärer. De trampas för alltid ner i samhällets dyiga bottnar. Fler människor än tidigare tvingas också att söka socialbidrag.

I dagens Aftonbladet varnar ledaren för det som sker och ger samtidigt sina råd för framtiden:

.

Europa skakar, arbetslösheten växer och regeringen måste handla.

.

När industrin bromsar följer den privata tjänstesektorn efter.

Till sist drabbas också offentlig service när skatteinkomsterna sjunker.

Dit är det ännu långt, men problemen på arbetsmarknaden syns ändå tydligt i Arbetsförmedlingens senaste rapport.

.

Sverige behöver en tilläggsbudget där allt fokus ligger på att höja sysselsättningen och hålla fart i ekonomin. En del förslag skulle Anders Borg kunna hämta hos oppositionen, som större utbildningssatsningar och en fungerande a-kassa.

.

Men räcker detta? Är det nog med en liten ”tilläggsbudget”? Är det denna vision, som gör att en svårt skadeskjuten opposition åter kan få luft under vingarna? Små, tillfälliga plåster på redan stora, variga sårytor och ingen politik alls för en fullt möjlig genomklappning av den svenska exportindustrin.

Den liberala borgerlighetens moderna parti, Miljöpartiet, rustar sig inför krisen med att göra sig av med vänsterns och sitt gamla krav på sex timmars arbetsdag. I spetsen för detta går Gustav Fridolin. Han har tvättat av sig ungdomsradikalismen, satt på sig kostym, med det obligatoriska tillbehöret slips och går in i  medelåldern med att i riksdagen ha blivit ansvarig för maskrosornas industripolitik. Sin bok om ”Blåsta: nedskärningsåren som kostade en generation” har han lagt åt sidan. ”Vi lever i en ny tid och måste då ompröva våra krav”, heter det nu. Det är bara att hoppas att partiets medlemmar i en revolt omprövar honom som sitt språkrör.

Socialdemokratin för sin del är på väg ner i opinionsinstitutens källare. Men när inte Göran Perssons lärjungar sliter hårtestarna av varandra letar de trots allt förtvivlat efter ”rörelsens starka berättelse om framtiden”. Är det inte hög tid att sätta denna på pränt? Åtminstone för de medlemmar som uppfattar sig själva som partiets vänster. Partikongressen 2013 vore ett utmärkt tillfälle.

.

.

För mer utbildning i all ära, men är det inte nödvändigt att se till att det finns bra jobb när utbildningen väl är klar? Att kunna jobba med det ”goda arbetet”, som så många är överens om att vi ska satsa på, stora investeringar i uthålliga energikällor, en gigantisk satsning på en bra kollektivtrafik, ”miljörenoveringar” av hus och industrier samt en kraftig ökad personaltäthet inom omsorg, skola och vård. Sak samma med A-kassan. Den ingår i den fackliga rörelsens centrala nervsystem och ska självklart vara 90 procent av förlorad lön.  Men ska vi inte arbeta för ett samhälle utan A-kassa? En gemenskap där alla har möjlighet att arbeta med meningsfulla arbeten?

Sanningen är givetvis att de ”goda berättelserna” uteblir därför att de kräver en politisk strid, en uppgörelse med bankväldet.  Ska framtiden inte mörkläggas av ekonomisk depression måste finanskapitalet helt enkelt fråntas styret över samhällets viktigaste flöden av krediter. Fåtalsväldet ersättas med folkvälde, som det hette förr. Annars blir all oppositionspolitik som en barkbit på ett stormigt hav.

En bra gemensam välfärd förutsätter ett gemensamt ägande av bankväsendet.

Enklare, eller svårare än så, är det inte.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Anders Borg, varsel, Gustav Fridolin, Göran Persson

I media: AB1,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,GP1,SVT1,SVD6,SVT2,SVD7,AB2,SVD8,

DN4,GP2,

Bloggare: RödaMalmö,

Våren smälter permafrosten.

.

Bli inte rädd. Det är inte en varning från Durban om snara utsläpp av stora mängder metangas ur Sibiriens tundra. Bli i stället glad, för det blåser plötsligt varma protestvindar över Röda Torget. Kylan som härskat alltsedan före detta KGB-agenten Vladimir Putin kom till makten för tolv år sedan börjar ge med sig.

.

Kungaparet gillar att uppträda i  blått.

.

Bilden av ett till synes stabilt och alltmer välmående samhälle, med en steril politisk opposition av nostalgiker och röd-bruna ultranationalister och en politiskt ointresserad befolkning var falsk. Det rörde sig under ytan utan att det syntes. Liksom vid andra plötsliga utbrott av missnöje räcker det med en liten gnista för att protesterna ska välla fram och ta alla med överraskning.

Redan under valkampanjen fick vi en antydan om vad som var på gång. Machohjälten Putin som haft för vana att brösta sig inför folket blev plötsligt utbuad när han efter en match i en kampsport av något slag hyllade den ryske världsmästaren. Media försökte snabbt förklara att det inte var Putin som buades ut av publiken men den slagne motståndaren. Oavsett hur det var med det så var det ändå som om. För ocensurerade videoklipp från händelsen sågs på U-tube av mer än tre miljoner personer.

.

-Ingen röst.

.

Den starke ledaren, machofiguren Putin, härskaren i Kreml klarar enkelt av utmaningar från andra ”starka män”. De hamnar i fängelse efter en korruptionsrättegång. Men kejsaren står där i all sin ynkliga nakenhet inför skrattet. Löjet dödar sakta men säkert och det finns inget bot. Skimret av styrka och fast beslutsamhet har slocknat.

Den verkliga gnistan är allas övertygelse att det förekom omfattande valfusk i valet till Duman i början av månaden. Den ”nya medelklass” som Putin stolt sagt sig ha skapat med sin återuppbyggnad av ett ”starkt Ryssland” kände sig plötsligt lurad och hånad. Makten hade stulit deras röster och visade sedan att den inte accepterade protester.

De första demonstrationerna i Moskva och Sankt Petersburg angreps av kravallpolisen och hundratals medborgare greps och behandlades som ”huliganer”. De statliga tevekanalerna nämnde inte protesterna med ett ord vilket bara spädde på ilskan över maktens arrogans. En arrogans så uppenbar att kanalen Rossya 24 inte ens brydde sig att kontrollera summan av partiernas resultat som kanalen visade upp valkvällen.  Häpna tittare kunde därför se att i Rostovregionen fick partierna sammanlagt 146,37 % , i Sverdlovskregionen 115% och i Voronej 129 %. Siffror som inte ens Josef Stalin och Walter Ulbricht kunde visa upp under sina bästa dagar.

.

.

Den 10 december svepte de varma vindarna in över Rysslands gator och torg. Minst 50 000 personer demonstrerade i Moskva och 20 000 i Sankt Petersburg, som jag ännu kallar Leningrad. När staden döptes till Leningrad ingick det i den begynnande traditionen av personkult i det degenererade Sovjetsamhället. Men när staden döptes om efter murens fall var det en symbol för kapitalismens återkomst. Så i mitt hjärta är och förblir det Leningrad. Men det var en parentes mitt i vårvindarna.

Kungaparet Putin – Medvedev gjorde ett snabbt lappkast och samma kväll hände något landets tevetittare häpnade inför. I stället för de vanliga toppnyheterna om Putin som invigt ett kraftverk eller Medvedev som klappat ett barn på kinden visades på bästa tid hur tiotusentals människor skanderade –avgå Putin – Putin tjuv – nyval. Putins parti Enade Ryssland har i folkmun döpts om till ”Tjuvarnas och Svindlarnas Parti”. Lappkastets syfte var uppenbart. Ge intryck av öppenhet och förståelse. –Folket har rätt att protestera bara det sker inom lagens ram, lät Medvedev förstå.

.

Hundratals demonstranter greps dagarna efter fuskvalet.

.

Sedan trädde Kejsaren in på scenen för att försöka splittra oppositionen genom att spela på den nationella stoltheten. I ett makabert tal anklagade Putin USA för att organisera demonstranterna. Hillary Clinton sägs ha gett ”signalen”. Som om USA skulle kunna trycka på en knapp och mobilisera tiotusentals människor som aldrig förr deltagit i en demonstration. Han till och med antydde att de skulle vara betalda för att protestera då han sa att USA spenderat ”hundratals miljoner dollar” för att påverka valet.

.

Den 10 december samlades den största demonstrationen i Ryssland sedan murens fall.

.

Men inget kan ändra de protesterandes övertygelse att valfusket var massivt och enda orsaken till att Enade Ryssland fick nästan hälften av de avlagda rösterna. Att fusket var organiserat av makten råder det inget tvivel om. Eller vad sägs om följande valresultat på platser som statsapparaten och militären kontrollerar: 99% för Putin i Tjetjenien, 91% i Ingouchi, 91% i Dagestan. I fängelserna, militärkasernerna och de psykiatriska klinikerna tog Putins parti hem allt.

Men det finns ännu bättre bevis för fuskets omfattning. Tabellen här under visar valdeltagandet i landets alla vallokaler. Som väntat är det mycket få valdistrikt med extremt lågt deltagande, se delen av kurvan längst ned till vänster. I majoriteten av valkretsarna ligger deltagandet kring 50% och sedan borde kurvan sjunka ned mot noll vallokaler med 100 % -igt deltagande. Men som vi kan se gäller inte denna mer allmänna regel för demokratiska val i fallet Ryssland. Slutet av kurvan rusar i stället i höjden och vi har en massa vallokaler med närmast 100 % deltagande.

.

Det är i dessa lokaler som alla videoklipp spelats in som visar funktionärer som proppar urnorna fulla med sedlar som förberetts innan valdagen. Det förklarar också valdeltagande långt över 100% i flera distrikt. Funktionärerna har helt enkelt glömt att ta bort sedlar för oppositionspartierna när de fyllde på med sedlar för Enade Ryssland, eller i arrogans inte brytt sig.

Tolv år med Putin vid makten är nog för många i den ryska ”medelklass” som växt fram i metropolerna Moskva och Sankt Petersburg. Unga välutbildade och tidigare ”opolitiska” medborgare står plötsligt upp och kräver att deras röst ska räknas och inte försvinna i manipulering av valurnornas innehåll. Kung Putins projekt att på nytt leda Ryssland som president med hår på bröstet verkar ute i blåsväder. De varma vindarna kommer att ändra klimatet. Oligarkins och statselitens ohämmade maktmissbruk är satt ifråga. Vad kommer sedan? The answer is blowing in the wind.  

.

Media: DN1,SVD1,DN2,SVD2,SVT1,ETC,DN3,SVD3,SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Ryssland, Putin, Medvedev, Moskva, USA, Clinton

.

Offentligt möte i Göteborg:

.

I åratal har vi fått höra av politiker, ekonomer och ”experter” att det inte finns några alternativ till att föra den politik som ”marknaden” kräver. Resultatet är enorma vinstökningar, nedskärningar i välfärden och en uppblåst finanssektor som vi tappat kontrollen över. Nu gungar hela världsekonomin på grund av detta, jobb och välfärd hotas överallt för att de banker som ligger bakom krisen återigen ska räddas med våra pengar.

.

.

Ekonomen Sten Ljunggren har i många år gått mot strömmen och visat att samhället aldrig varit så rikt som idag och att de beslut som förorsakat dagens kris är medvetna beslut från regeringar – borgerliga såväl som socialdemokratiska – som valt att gå i bankernas och storföretagens ledband.

Inför den djupa kris som redan brutit ut i Europa är det hög tid för en annan politik! En politik som utgår från våra behov av trygga jobb och försvar av vår välfärd och livsmiljö. Som använder samhällets resurser till detta istället för att slösa bort dem på riskkapitalister och spekulanter.

Det krävs också en arbetarrörelse värd namnet, som slutar föra en borgerlig politik och inte styrs av människor som lever som överklassen.

Kom och delta i diskussionen om hur vi ska göra detta möjligt! I paneldiskussionen ingår även Christer Lindsjö och Lars Henriksson, fackligt aktiva Volvo-arbetare, som talar mer specifikt om hur motståndet kan organiseras.

Fika och bokbord

15 december, kl. 18.30

Allégården/Dicksonska Kulturhuset, Södra Allégatan 4

Facebook-event:

http://www.facebook.com/event.php?eid=291864584170049

Läs även andra bloggares åsikter om facklig kamp, Göteborg, kapitalism, Möten, Social välfärd, Socialistiska Partiet, Tidskriften Röda rummet

.

I går blockerade den amerikanska Occupy-rörelsen många hamnar i Kalifornien. Flera större terminaler låg nere under hela eller delar av dagen. Från San Diego i söder till Seattle i norr. Men även i Houston, Texas, och i Anchorage, Alaska, var det stora protester och störningar i godshanteringen. På många håll var rörelsens spjutspets riktad mot terminaler ägda av SSA Marine, ett rederi ägt av det ökända investmentbolaget Goldman Sachs. I Oakland deltog mer än 10 000 människor i ockupationen av tre hamnar.

.

.

Blockaden stannade långtradarna vid Long Beach

.

Den medvetna strävan att bredda sin sociala bas som, finns hos denna till stor del unga men så tydligt profilerade antikapitalistiska generation, får givetvis det amerikanska klassamhällets makthavare att se rött. I varje hamn, vid varje kaj eller terminal, har de uttalat fredliga aktivisterna fått värja sig mot polisens tårgasattackar, batonger och ett ständigt sprutande med pepparspray.

.

.

Så här såg det ut i Seattle

.

På grund av klasslagstiftningen på arbetsmarknaden kunde inte den fackliga organisationen, International Longshore and Warehouse Union (ILWU), officiellt stå bakom blockaden. Men förbundets ordförande, Craig Merrilees, sa samtidigt att det är helt överens med Occupy-rörelsen när ”denna hävdar att det nuvarande ekonomiska systemet bara gynnar den rikaste procenten av amerikanarna på bekostnad av alla de andra”.

”De flesta av oss är också trötta av att se hur en handfull rika företag och deras chefer uppträder som om de hade rätt att leva som kungar och låta alla oss andra betala”, underströk han i sitt uttalande.

Det finns därför en inofficiell symbios mellan den organiserade fackliga rörelsen och aktivisterna i blockadkedjorna. När det blir för mycket folk i rörelse måste kranar, truckar och dragbilar stanna av skyddsskäl och godshanteringen släckas ner. Ett förlopp som uppskattas av både ILWU:s medlemmar och alla de arbetare som inte får organisera sig fackligt. I USA måste i en omröstning minst 50 procent av de anställda vara för en facklig organisering om ett förbund ska få rekrytera på plats. Inte minst på osäkra arbetsplatser, med en del papperslösa anställda och hög omsättning av personalen, kan det vara svårt att vinna denna majoritet i kamp mot företagets hot mot de anställda som försöker att vinna sina arbetskamrater för den fackliga idén..

.

.

Även  Houston`s viktiga transportnav stannade

.

Inför dagens blockader publicerade fem arbetare ett öppet brev där de – trots alla risker för de egna anställningarna – berättar om de vidriga arbetsförhållanden som gäller för de 110 000 lastbilsförare som kör gods fram och tillbaka till USA:s hamnar. Av kommittéer som bildats i de stora hamnarna, Los Angeles, Long Beach, Oakland, Seattle, Tacoma, New York och New Jersey, hade de utsetts till att denna dag företräda sina arbetskamrater: ”En av oss är mamma. Vi andra är pappor. Tillsammans har vi elva barn och en baby är på väg. Tillsammans har vi 46 års erfarenhet av att köra varor från våra kuster till Amerikas affärer”. Deras brev är ett fantastiskt, färgrikt och agitatoriskt dokument där de med vibrerande entusiasm tackar för solidariteten från Occupy-rörelsen: ”Tack för att ni hört våra rop på rättvisa. Vi är överväldigade av er uppmärksamhet eftersom vi normalt är helt osynliga”. I sitt öppna brev visar de oss en glimt av en annan värld än den många amerikaner möter i berättelserna från de vinststyrda mediabolagen. ”I dag behandlas giriga storföretag som ´folk´ samtidigt som de politiker som finns på deras lönelistor kallar medlemmar i fackföreningen för ´ligister”, skriver de och fortsätter: ”Men står vi inte upp för någonting då kommer vi att ramla omkull för ingenting. Vi förare har ett talesätt: Vi kanske ännu inte har en fackförening, men ingenting kan hindra oss från att handla som en sådan”.

,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Kalifornien, Occupy Wall Street, Portland, Seattle, Houston, antikapitalism

I media:

.

”NO PAY BACK TIME

 – HAPPY DAYS ARE GONE AGAIN…”

.

– Trean har varit helig för oss och nu har vi fått tre procent från den 1 februari. Det är ganska bra.

Kommentaren undslapp Unionens förbundsordförande Cecilia Fahlgren när hon för Ekot ombads värdera det avtal hon sagt ja till.

Enligt Nationalencyklopedins ordbok är något heligt det som står i nära förbindelse med det gudomliga och detta ska därför behandlas med religiös vördnad. I mer vardagliga sammanhang, som i en avtalsrörelse, är det något vi håller mycket kärt eller dyrbart. Ofta ett högtidligt, bindande löfte med ett högt mål i sikte. Även inom IF Metall har det från ledande fackligt håll understrukits att vid tre procent, där går minsann smärtgränsen!

.

.

Men skulle Fahlgrens skapare och hennes medlemmar verkligen granska vad hon lovat och vad hon sedan levererat, som det heter numer, då bländas de snabbt av skenheligheten.

Det gemensamma fackliga lönekravet var 3.7 procent på årsbasis. Samtidigt har Näringslivets förhandlare i år först haft tur med kalendern och nu fått konjunkturen på sin sida. I maj var på en söndag, julafton hamnar på en lördag och nyårsafton firar vi när det är dags för ännu en söndag.  I avtalsrörelsens sista stund har vi så gått in i den vinter som hotar med en samtidig och mycket frostig europeisk recession med tjälbildning för många ekonomiska aktiviteter. ”Avtalet är för högt med tanke på att Sveriges ekonomi tvärbromsar”, blev därför den förväntade kommentaren från Christer Ågren, förhandlingschef på Svenskt Näringsliv.

Under krisåren 2008/2009 accepterade IF Metall flera hundra krisavtal inom industrin. Avtal som bara gällde för arbetare samtidigt som chefer och direktörer fortsatte att susa fram i sina gräddfiler. Enligt LO:s utredare har direktörslönerna i Sverige ökat med 85 procent de senaste åtta åren. Industriarbetarens lön har under samma tid bara stigit med 30 procent. I backspegeln kan vi se att företagen 2010/2011 håvat hem nya rekordvinster tack vare denna fackliga återhållsamhet. Alla produktivitetsförbättringar har dessutom gått till bonusar och aktieutdelningar.

Självklart har detta skapat ett rejält missnöje ute på arbetsplatserna. Både bland arbetare och stora tjänstemannagrupper. IF Metalls ordförande Stefan Löfven har dessutom coachat sina egna om att det är ”pay back time”. Därför var det ingen större överraskning att Industriavtalets fackliga förhandlare tvingades att säga nej till medlarnas slutbud på 2.6 procent på 13 (!) månader den sista november.

Men samtidigt var det inte precis ett drömläge för en facklig storstrejk när både tomten och lågkonjunkturen snart klappar på porten och i går kom därför förhandlarna överens om ett avtal, som de dessutom diktatoriskt nog anser ska vara norm för hela arbetsmarknaden.

Ibland brukar vi prata om att det finns tre sorters lögner: lögn; förbannad lögn och statistik. För att sälja in avtalet hos fackens medlemmar ljög förhandlarna i det här fallet med statistiken. En förmildrande omskrivning hittar vi i dagens Aftonbladet där det sägs att ”löneförhandlarna trixade lite med avtalsperioden”…

Den heliga trean kunde infrias! Smärtgränsen passerades aldrig! Förhandlarna kunde leverera de tre utlovade procenten!

 Så ser budskapet ut. Men inte på årsbasis utan på 14 månader, visar det sig om man läser detaljerna. Vilket på årsbasis bara innebär 2.6 procents påslag.

Så var det med den heligheten och den smärtgränsen.  Sannerligen inte ”pay back time” för alla som ska arbeta under Industriavtalet. De kan bara konstatera att ”For us, the happy days are gone again”…

”Åt helvete för lågt. Besvikna reaktioner ute i landet”, skriver också Dagens Arbete när tidningen ska tolka reaktionerna ute i landet.

Däremot var det knappast ett ”Svältavtal”. Med en svår och kanske längre svacka för den europeiska ekonomin runt hörnet kanske vi ska snarare ska tala om ett ”Stilleståndsavtal”. En skrivning som väl täcker inte minst de andra områden som varit uppe i förhandlingen, dvs  I F Metalls krav på utbildning i stället för uppsägning samt kravet på större facklig makt över företagens bemanning. På dessa områden hände ingenting utan det hela fortsätter med ”samtal” och ”utredningar”.

Fackförbundens många medlemmar hade näppeligen varit särskilt förtjusta i en strejk till jul för några decimaler i mer lönepåslag. Utgångsbudet på 3.7 procent på årsbasis tillsammans med mer makt över företagens bemanningspolitik hade däremot säkert fått även många ”på bänken” att resa sig upp.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, IF Metall, Unionen, Industriavtalet,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,GP1,SVT1,SVD4,SVD5,SVD6,

Är du skyldig?

.

Skuld. Statsskuld. Att vara skyldig. Det låter osunt. Själva ordet ”skuld” skapar olust när det uttalas på svenska, tyska och holländska. Att vara ”skyldig” har två helt olika betydelser i vårt språk. När man lånar pengar till ett husköp eller sätter sig i skuld för att skaffa sig en gedigen utbildning är det bara ett ord för en finansiell handling. Man kan också vara ”skyldig” till ett brott eller en omoralisk handling.  I engelskan, med ”debt” och ”guilt” och franskans, ”dette” och ”coupable”, finns inte denna tvetydighet som antyder att det är omoraliskt att vara satt i skuld.

Den här lilla språkliga utsvävningen vill bara visa att på vårt eget språk är det en moralisk förpliktelse att betala sina skulder och inte bara ett finansiellt åtagande.

-Den som är satt i skuld är inte fri, sa den gode Göran med moralisk basröst. Det är naturligtvis nonsens i ekonomisk mening eftersom ett lån kan ge en människa möjligheten att befria sig från underkastelse och rent av slaveri. Fråga vissa kvinnor i Bangladesh vad en minikredit betytt för dem.

-Är man skyldig ska man betala för sig, är därför en logik som det är speciellt svårt att argumentera emot i länder med germanska språk. När grekerna i raseri ropar ut att ”det är inte vår skuld – vi betalar inte” upprörs många och tycker som Göran Persson.

I debatten om hur krisen i Europa ska betalas har det därför i första hand argumenterats för hur den ska betalas inte om den ska betalas. Nyliberaler höjer ögonbrynen och frågar vad det är för fel med att rädda bankerna och kapitalägarna. Annars blir Marknaden förbannad och det vill vi inte vara med om. Socialdemokrater och mer socialt ansvariga borgare säger i stället att visst ska skulderna betalas men bördan för det ska fördelas mer rättvist. De som har stora inkomster och förmögenheter ska bära en större del av bördan än fattiga människor, menar de. Att detta inte är en självklarhet visar debatten i USA där republikanerna hukande under Tea partys piskrapp säger nej till varje skattehöjning för dollarmiljonärerna.

.

.

Inom EU handlar också debatten mest om hur skulderna ska betalas, inte om de ska betalas. Ska det privata bankkapitalet dela bördorna för det kaos som finansen självt skapat eller är det nationerna, det vill säga skattebetalarna, som ska stå för kalaset? Ska de ”lata grekerna” själva stå för fiolerna eller krävs det solidaritet inom den europeiska unionen?     

Den verkliga frågan som måste resas är OM de olika ländernas statsskuld ska betalas. För det är inte alls självklart att statsskulderna ska betalas även om det är vad det ”sunda förnuftet” dikterar  -är man skyldig ska man betala. För att bli lite personlig undrar jag om du skulle känna dig skyldig att betala en skuld som en släkting lyckats ta i ditt namn? Samma problematik kan man nysta i vad gäller olika länders statsskuld och fråga sig:

-Hur har skulden uppkommit?

-Vad har lånen använts till?

Kort sagt, är en skuld legitim? Eller är delar av statsskulden en illegitim skuld som befolkningen inte kan ställas till svars för? Vilka delar av statsskulden bör betalas tillbaka?

Allt detta är frågor som det finns all anledning att ställa och finna svar på innan en ”skuld” förklaras legitim.

.

CADTM (Kommitten för annulereing av tredje världens skuld) har i 20 år krävt att fattiga länders skuld ska avskrivas. Nu kan CADTM också rikta sina blickar mot Europa. På CADTM hittar du massor av information om hur en offentlig revision kan gå till.

.

Hur kan det gå till? Svaret finns redan. Organisera en offentlig revision av statsskulden för att undersöka vilka lån den består av, vilka som äger statsskulden och vad de olika lånen använts till blir uppgiften.

I Grekland har kravet på en offentlig revision av statsskulden fått folklig förankring och olika statligt oberoende kommittéer arbetar redan. Initiativ för en offentlig revision har redan tagits i Frankrike av Attac och är på gång i Irland.

Det finns också ett viktigt historiskt exempel att hänvisa till. I juli 2007 beslutade Equadors nyvalde president Rafael Correa att låta en internationell kommitté undersöka landets statsskuld. Efter fyra månaders arbete förklarade den att inte mindre än 3,9 miljarder dollar av statsskulden kunde anses som illegitim. Till mångas förvåning sa sedan Correa att den illegitima delen av skulden inte skulle betalas av Equador.

År 2001 inställde Argentina sina avbetalningar på statsskulden och begärde att omstrukturera den. Än i dag har inte Argentina betalat tillbaka sin ”skuld’ till Parisklubben (de 7 rikaste fordringsägarna) som i sin tur inte säger något för den vill inte att det ska talas vitt och brett om att man kan ställa in betalningarna av statsskulden om det skulle innebära outhärdliga konsekvenser för landets befolkning att betala den.

En offentlig revision är naturligtvis inte lika lätt att genomföra i EU som det var i Equador. Där fanns en ny regering som mobiliserade befolkningen i kamp mot kapitalägarna och de stora jordägarna. Vi kan knappast vänta oss att Anders Borg ska starta en revision eller ens uppmuntra till något sådant. Men det bör inte hindra att folkliga initiativ tar tag i problemen och börjar nysta upp statsskuldens olika trådar. Det är vad som nu sker i Grekland.

Men vad är en illegitim skuld? Det är viktigt att svara på frågan eftersom det krävs konkreta svar för att kunna besvara en kritik som exempelvis säger att vi vill ta ifrån småspararna deras surt förvärvade pengar. Det enklaste och mest klara fallet av en illegitim skuld är lån en diktator tagit för att betala import av vapen som används för att slå ned den egna befolkningen. Ska det libyska eller det syriska folket betala den del av statsskulden som använts till vapenköp? Naturligtvis inte. De vapenproducerande länder som sluter vapenkontrakt med blodiga diktatorer ska inte klaga om de förlorar allt när folket tar makten.

.

Ska Libyens folk betala de ryska S-75 SAM som Khaddafi köpt?

.

Men den grekiska skulden? Är den också illegitim? Det kan bara en verklig revision av skulden fastställa. De lån som den grekiska regeringen tvingats ta därför att den fört en nyliberal politik med skattesänkningar för de rika ska inte betalas. Det är lån till följd av sänkta skatteinkomster för staten, en följd av en politik som tjänar en liten minoritet i samhället. Det är inte upp till den stora majoriteten av de arbetande att betala konsekvenserna av en politik som enbart gynnar en liten minoritet.

Men drabbas inte småspararna om en stat vägrar att betala sina obligationer? Svaret är att de få obligationer som vanliga hushåll och enskilda småsparare har i byrålådan inte kan betraktas som illegitim. Dessa småsparare ska garanteras återbetalning till 100 % via ett system av positiv diskriminering. Ett krav på en offentlig revision kan aldrig få ett brett folkligt stöd om inte vanliga småsparares pengar garanteras. Och det är verkligen inget problem. Det är en ytterst begränsad minoritet som äger den övervägande delen av emitterade statsobligationer.

Det måste sägas högt och tydligt att vi vägrar att acceptera sparprogram som saboterar den sociala servicen, utbildningen av våra barn, vården av gamla och sjuka och pensionerna för de som avslutar ett långt liv av arbete och slit för att betala tillbaka pengar till redan rika människor som placerat pengar i statsobligationer som de fått tack vare nyliberala regeringars skattesänkningar. Det är en illegitim skuld som den arbetande befolkningen inte ska betala.

.

På den fria andrahandsmarknaden krävs omöjliga räntor för grekiska statsobligationer.

.

Vi går in i en period av ytterst skärpta klasstrider, där den europeiska borgarklassen satt som mål att avskaffa de sociala skyddsnät som ännu fungerar för att hävda sig i den internationella konkurrensen. Statsskulden används som ett vapen i den kampen. Därför intar ett krav på en revision av statsskulden en central plats i ett radikalt försvar av den arbetande befolkningens välfärd. Det är ett vapen i kampen som kan förklara varför det inte är vi som ska betala den statsskuld som orsakats av en politik som enbart tjänat de rikas intressen.    

.

Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skuld, EU, Grekland, Anders Borg, Tea Party

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,GP1,GP2,SVD4,SVD5,DN3,DN4,DN5,SVD5,SVD6,DN6

DN8,DN9,DN10,SVD7,SVD8,DN11,SVD9,

Där vi bor, fem mil norr om Göteborg, i Alefjäll tre mil väster om Skageracks Måseskär, där tar vinden riktig fart och här planeras också en vindkraftspark.

I fjol så här några dagar innan Lucia tog vi oss fram med broddar eller skidor och i kustbandet var det redan rejäl  isläggning på gång bland grynnor och skär i Bohusläns salta vatten.

.

.

Klipp från läsarbilder i GP, Bengt Christian.

Paraply har aldrig varit en höjdare här på framsidan.

.

Men när jag för en vecka sedan  plockade hem lite lummer till julpyntet såg jag fräscha kantareller som blygt smög  under granarnas värmande kjolkanter. I höst räknar vi faktiskt de dagar där det inte har varit stormbyar som ryckt, slitit och dragit i husknutar och träd. Dessutom massor med regn och vattendränkta marker. Sydvästen är på för jämnan.

.

.

En väldig torrgran, åttio år gammal,

som jag sparat till skalbaggar och hackspettar,

bröts rakt av i en av stormbyarna.

.

.

Samtidigt kommer SMHI:s istjänst i gång och visar att en vändning kommer närmare, om än bara med spröd nyis längst in i Bottenvikens norra kustband. Kanske får vi uppleva en riktig ”telemarksväng” som vintern 1986/87 när kung Bore dundrade in på självaste nyårsafton.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, stormar, SMHI, Stormovädret, torrgranar,

I media: SVD1,DN1,DN2,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,AB1,SVT1,SVT2GP6,GP7,GP8,DN3,DN4,SVD2,SVT3,

GP9,SVD3,DN5,DN6,GP10,GP11,SVT4,GP12,GP13,GP14,GP15,GP16,SVD2,DN7,GP17,GP18,GP19,

,

 Mera pengar till bankerna

.

-Ödestimmen för euron är slagen. Det är vad medias budskap trummat fram i snart en vecka. I så fall verkar de politiker som samlats i Bryssel inte ha läst sina dagstidningar. För det var det vanliga ”käbblet” i Bryssel.

Käbbel naturligtvis inom citattecken eftersom det verkligen handlar om minst sagt allvarliga saker inte minst för Europas arbetande befolkning.

Men först en kommentar till ett ”missförstånd” som ofta repeteras i vänsterpressen då den ser förslaget om en omskrivning av EU-fördragen som ett bevis på att Bryssel, det vill säga EUs centrala byråkrati, tar över allt mer makt på bekostnad av de nationella parlamenten.

Vad vi varit åskådare till de senaste veckorna är inte Bryssel som spänner musklerna utan nationella regeringar inom EU. Det är inte Barosso och Van Rompuy (hört talas om honom?) som dikterar politiken. Det är Angela Merkel med Nicolas Sarkozy i släptåg, som dikterar dagordningen och fattar besluten.

-Låt ECB ge ut euroobligationer så att alla medlemsstater får tillgång till billiga krediter. NEIN, svarade den tyska riksbanken och Merkel. Med ursäkten att det kan skapa dåliga vanor i de ”slösaktiga” länderna så att de inte drar åt svångremmen på den egna befolkningen tillräckligt hårt. Att Tysklands enorma handelsöverskott till 70 bygger på underskott i andra EU-länder ser hon inte som ett problem.

.

Det enda politikerna är överens om – allt tuffare åtstramningspaket

.

Van Rompuy fick sig också en känga. I stället för att skriva om EU-fördraget ville han lägga till vissa formuleringar till det existerande avtalet och därmed undvika omröstningar i bångstyriga nationella parlament. NEIN, svarade Merkel. Kommer inte på fråga.

Men vad har konkret beslutats i Bryssel? Konkret, ingenting ännu. Merkel och Sarkozy är överens om att skriva in en ”gyllene regel” i ett nytt fördrag med innebörden att budgetunderskotten inte får överstiga tre procent av BNP över en konjunkturcykel och om det sker ska automatiska ”bestraffningar” delas ut såvida inte två tredjedelar av medlemmarna beslutar annorlunda. Men detta är bara förslag ännu.

.

Merkel och Draghi, med Trichet och Van Rompuy som tjuvlyssnar.

.

Däremot visade den Europeiska Centralbanken vad som ligger den varmt om hjärtat. Bankens nye chef, italienaren Draghi, meddelade strax innan mötet i Bryssel att ECB sänker sin utlåningsränta till 1 procent och att de privata bankerna får obegränsad tillgång till krediter under de närmaste tre åren. Det beräknas att EUs banker behöver en kapitalförstärkning med 115 miljarder euro enligt de nya ”stresstester” som utförts.

Konkret betyder det att medan politikerna brottas i Bryssel ser ECB än en gång till att det privata bankkapitalet i Europa kan räkna med att gå skadelösa ur alla svindlande affärer de ägnat sig åt med de offentliga pengar de redan fått. Nu kan de låna av ECB till 1 procent och sedan själva låna ut pengarna till stater med bytesbalansproblem för cirka 5 procent. Enligt Draghi ska ECBs beslut hindra en kredittorka (credit crunch) och låta bankerna låna ut pengar till ”hushåll och småföretag” som han uttryckte det. Tro det den som vill. Pengarna kommer att användas till att spekulera mot grekiska, spanska, och andra länders statsskuld och till att förbättra bankernas egna kapitalreserver.

David Cameron vägrade delta i en kompromiss och därför går nu förhandlingarna vidare inom eurozonen med ytterligare vissa länder. Extremnationalisterna i Budapest gjorde Cameron sällskap och Sverige och Tjeckien vill konsultera sina parlament.

.

London City -världens största finanscentrum.

.

Förklaringen till att Cameron hoppade av finns i London City som är världens centrum för det fiffel och båg som dagligen omsätter hundratals miljarder dollar och euro. Derivathandel, valutahandel och all annan spekulation har London som plattform. Den skatt på finansiella transaktioner som framför allt Sarkozy trycker på för gillas inte av finansens mäktiga fondchefer som sitter i London. David Cameron är bara deras springpojke.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,DN4,AB1,SVD4,GP1,DN5,DN6,

Bloggare; Röda Malmö,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Bryssel, Merkel, Sarkozy, Cameon, ECB