The American way of life

Fyra miljoner amerikanska familjer har förlorat sina hem sedan ”sub primekrisen” skakade finansvärlden hösten 2007. Härbärgen för hemlösa har fyllts. Släkt och vänners gästrum är fulla. Andra har helt enkelt blivit uteliggare.

Det finns en till kategori av offer för bostadskraschen. De som gjort om bilen till sitt tak över huvudet. Det finns ingen känd statistik över hur många familjer som lever dag och natt i sin bil. Men det handlar säkerligen om femsiffriga tal.

Det finns till och med en hitlista över de mest eftertraktade ”husbilarna” på vilken Volvo 740 placerar sig bland de tio ”bästa”.

”Bilfolket” kallas de i amerikanska media och det finns redan webbsidor med goda råd och tips om hur att göra det bästa av situationen, om var man kan parkera på dagarna och var parkera under dygnets mörka timmar, vilka rastplatser på motorvägarna som har dusch för en billig penning.

De hemlösa barnen gör sin morgontoalett i bensinmackars tvättrum innan de ger sig av till skolan. I videoreportaget längst ner på sidan kan du se ett program av CBS som kallas ”60 Minutes”. Det är sevärt trots all idiotreklam som inleder och avbryter reportaget.

Henry Ford hade som devis att arbetarnas löner skulle var så pass höga att de kunde köpa de bilar de tillverkade. Han skulle bara veta att nu är det ”uteliggare” som gjort hans bilar till ett allt-i-allo, transportmedel, salong och sovrum.  

Honda Element på 7e plats. 

Volvo 740 Wagon på 5e plats

Wolkswagen Westfalia på 2a plats

Dodge Sprinter är den mest populära ”husbilen”

 CBS specialreportage ”60 Minutes” beskriver vardagen i ”husbilen”

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Sub-prime, Car People, Hemlösa, Volvo, Honda, Ford,

Vem behöver AAA?

.

Det går knappt en dag utan att media rapporterar om den ena eller andra staten som fått sitt kreditbetyg sänkt. Är det inte Standard&Poors som sänker Italiens ”betyg” så hoppar Moodys upp som gubben ur lådan och varnar för att hela eurozonen inklusive Tyskland, Holland och Luxemburg riskerar att förlora högsta noteringen –AAA.

.

.

Men vad är det för orakel vi har att göra med? Vilka kristallkulor ser dessa institut in i när de dömer ut hela nationer och ofta skapar självuppfyllande profetior om ond bråd död. De uppträder närmast som offentliga domstolar som värderar brottslingens lista av dåd och delar ut straff därefter. Men det handlar vare sig om offentliga inrättningar eller ”opartiska” domare.

De tre stora som de kallas – Standard&Poors, Moody’s och Fitch – är alla tre privata företag, de två första ägda av amerikanskt kapital och Fitch av franskt kapital. De två första är jättarna på ”betygsmarknaden” och vanligtvis vänder sig intresserade till Fitch bara om de två stora är oense i ett omdöme.

Den första och egentligen enda frågan som behöver ställas är: Varför har dessa privata företag ett monopol på att värdera hela nationers kreditvärdighet och varför kryper all världens regeringar inför dessa institut  som tydligen kan tvinga ner vilken stat som helst på knä? Det finns bara ett svar. Vi lever i en värld där finansen dikterar staters och industriföretags agendor.

.

.Varför ska privatägda bolag med oklara kriterier ställa hela nationer till svars?

.

Att det förhåller sig så är i sig absurt. Ännu märkligare blir deras makt när man ser tillbaka på det ”betyg” de själva förtjänar. Riktiga råttbon har getts AAA för inte så länge sedan. Ni kanske minns affären Enron, det amerikanska energibolaget som i oktober 2001 föll samman som ett korthus. Bakom en blänkande fasad hade företagets ledning genom bluff, finansmontage i skatteparadis och kokade böcker, lett bolaget långt utöver klippkanten. Fallet blev förödande. Enron var ett råttbo med AAA på dörren. Ett betyg som både S&P och Moody’s villigt utfärdat. De hade inget sett och inget hört. Förtroendeingivande eller hur? Världens dittills största svindel och påföljande konkurs hade gått dem obemärkt förbi.      

Ändå bleknar skandalen med Enron jämfört med deras betygssättning av de banker och låneinstitut som satt fast upp till halsen i det som kom att kallas sub prime-kraschen. Derivatpapper baserade på lån till människor som en vanlig hästhandlare visste inte kunde betala tillbaka vad de lånat gavs AAA av de ”hedervärda” kreditvärderarna.

Vad har dessa ”betygsgivare” för meriter som ger dem rätt att värdera hela nationers kreditvärdighet? Inga alls. Man skulle nästan kunna falla till föga för en konspirationsteori om att deras roll är att hjälpa nyliberala regeringar att skapa hotbilder som gör det lättare att driva igenom sparplaner på befolkningarnas bekostnad. Nu tror jag inte det är fallet. Det är redan illa nog ändå.

.

.

Men däremot visar ”betygssystemet” att finansvärlden har överhanden mot enskilda regeringar som tvingas anpassa sig för att inte få sänkt betyg.

Om det nu ska behövas ett system för riskvärdering är lösningen hur enkel som helst. Det är bara att via lagstiftning förbjuda dessa privatägda bolag att betygsätta riskerna med statligt utgivna obligationer. Inrätta ett internationellt icke vinstdrivet institut ägd av medlemsstaterna med uppgift att värdera riskerna med olika statspapper och låt de privata riskvärdera Bank of America, Exxon, IBM, Siemens och andra multinationella bolag. Då är det bara aktieägarnas pengar de bollar med. 

.

Media: DN1,DN2,DN4,SVD1,SVD2,AB1,DN5,DN6,SVD3,GP1,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Finans, Skulder, Banker,

De välkända vinner

.

Stora svarta rubriker om islamistisk jordskredsseger i de egyptiska valen har fyllt världspressen.

-Är detta resultatet av den arabiska våren då föredrar vi senvintern under Mubarak, sägs inte rakt ut av media i väst, men det finns där outtalat.

Som socialist kunde man naturligtvis önska sig ett annat resultat. Men egentligen är det inget överraskande som skett i valurnorna. Revolutionens ansikte på Tahrir var ungdomlig och stridbar. Men val till ett parlament speglar nästan aldrig vad som sker i den öppna dagliga kampen för frihet.

Utgången av första valomgången gav Muslimska Brödraskapet 3,5 miljoner röster eller 40 procent. De islamska extremisterna i Al-Nour tog 2,3 miljoner röster motsvarande 25 procent. Det var den stora överraskningen i valet eftersom partiet är nybildat. Till sist fick det liberala Egyptens Block 1,3 miljoner röster, 15 procent. Den fördelningen av rösterna kommer troligen att bekräftas i de fortsatta valen i januari då resten av landet går till val.

Liksom i Tunisien var det de kända partierna som vann största framgångarna. Muslimska Brödraskapet är känt av alla egypter. Det har verkat i decennier och har framför allt setts som offer för Sadats och Mubaraks förföljelser. Många av dess medlemmar har förtvinat i säkerhetspolisens tortyrkamrar. I flertalets ögon har brödraskapet stått för ett modigt motstånd mot diktaturen och betalat ett högt pris i döda och fängslade. Det ger röster i urnorna.

Det var flera miljoner som deltog i störtandet av diktaturen varav de flesta är unga, många har inte ens rösträtt ännu. På Tahrirtorget besegrades Mubarak. Men i valet fanns det inget känt ”Tahrirparti” att rösta på. Därför är det inget ologiskt i att parlamentsvalet inte speglar de krafter som ledde revolutionen. De islamska partierna har fått röster från de som störtade Mubarak men också röster från de som nu vill ha ”lag och ordning”, de som inte begriper sig på det ”kaos” som ungdomen orsakar och röster från de extremister som lyssnar till Al-Nours budskap att ”demokrati är synd”.

.

Al Nours sociala konservatism och extrem islamism vinner röster

.

De aktiva på Tahrirtorget och de som modigt stått upp mot säkerhetsstyrkorna utanför inrikesministeriet brottades också med en svår valtaktisk fråga: delta eller uppmana till bojkott. Flera revolutionära organisationer på vänsterkanten beslöt att mana till bojkott av valen med huvudargumentet att det inte gick att hålla val medan militären och kravallpolisen dödade och misshandlade revolutionens försvarare utanför inrikesministeriet.

I pressen har både Andreas Malm och Per Björklund uttryckt åsikten att det var ett taktiskt misstag att mana till bojkott. Jag har samma uppfattning. Revolutionärernas argument för att bojkotta valet var mer uttryck för en moralisk indignation över polisens framfart än politisk taktisk analys av handlingsalternativen. Men det måste ses som en mild reservation över deras taktik. Det är inte första gången i de socialistiska rörelsernas historia som partier agerat tvivelaktigt i parlamentariska val, speciellt när det handlar om nya unga partier med total renons på erfarenhet av val till parlamentariska församlingar. I de nyligen avslutade valen i Tunisien begicks samma misstag av nybildade socialistiska grupper.

.

I valurnorna speglas inte den revolutionära ungdomens entusiasm och kampvilja

.

Samtidigt är segern för det Muslimska Brödraskapet ingen enkel historia. Med 40 procent av rösterna kan de inte ensamma bilda regering, om nu militären tillåter det. Men med vem ska de bilda en koalition? Med extremisterna i El-Nour eller det liberala Blocket? Nu verkar det som att Al-Nour löst problemet för brödraskapet genom att förklara att Al-Nour under inga omständigheter tänker inordna sig som n°2 i en regering med brödraskapet. Kvar för ”bröderna” blir då alternativet koalition med liberalerna. Ett val som de antagligen skyr som pesten eftersom det lämnar en hel flygel öppen för extremisterna i Al-Nour.

.

Media;DN1,AB1,Intis,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Kairo, Tahrir, Revolution, SCAF,

-Det är er skuld, inte vår

Text och bilder av Benny Åsman

Bryssel är inte bara glassiga bankpalats och glastorn där José Barossos hov

 styr och ställer.

Det är också de arbetande människornas Bryssel. Det är det Bryssel jag trivs i, de stora fackförbundens röd-gröna front. Och gudarna ska veta att de vet hur man gör för att synas och höras. I går samlades närmare 80 000 till demonstration mot den nya regeringens budget. Jo faktiskt, Belgien har en ny regering efter 18 månaders regimkris.

.

Den fackliga fronten blir konkret när rött och grönt blandas.

.

Men det var inte för att fira den nya regeringen som de fackliga organisationerna i gemensam front mobiliserade till en jättedemonstration.

-Nej till sparplanerna, som finns i den budget som antogs häromdagen var vad de fackligt organiserade samlades kring.

-Deras kris, deras skuld – inte vår.

Så står det överst på det flygblad som den fackliga fronten publicerade inför demonstrationen. Den gemensamma kampanjen mot regeringens åtstramningsprogram centreras kring fyra teman:

.

Traditionen bjuder att fakliga demonstrationer blir glada tillställningar

.

-Pengar till kapitalet – åtstramning för oss. Kommer inte på fråga.

-Sanera det offentliga ja –försämringar nej

-Arbete, bra arbeten, arbeten åt alla.

-Ta pengarna där de finns

Den nya regeringen hann inte ens bli varm i kläderna innan de fackliga organisationerna protesterar kraftigt mot den plan som koalitionspartierna kommit överens om.

.

Stålarbetare från Mittal i Liège säger nej till nedläggningen av varmvalsverket.

.

Den innebär bland annat en höjning av rätten till förtidspension från 58 år till 60 år, lägre ersättning från a-kassan och rätt till a-kassa under kortare tid, nedskärningar i den offentliga sektorn och ett vagt uttalat hot mot de belgiska arbetarnas ögonsten –indexeringen av lönerna så att de håller någorlunda takt med inflationen. Det ger de fackliga organisationerna en säkerhet i löneförhandlingarna. De behöver inte tänka på inflationen och kan förhandla om verkliga lönelyft.

.

De stridbara arbetarna vid Caterpillar är alltid med i leden när det gäller.

.

Den nya regeringen är en koalition mellan socialister, kristdemokrater och liberaler på båda sidan om språkgränsen. För första gången på många decennier tar det franskspråkiga Socialistpartiet premiärministerposten. Det största flamländska partiet N-VA står utanför efter 18 månaders fruktlösa försök från de andra partierna att få dem med i båten. N-VA har ett självständigt Flandern som mål och räknar nog med att kunna vinna ytterligare röster i Flandern medan koalitionsregeringen tar sig an ekonomin och statsskulden. Jag tror att den nya regeringen kommer att få svårt att överleva en längre tid. Den institutionella krisen i landet är för djup för att en borgerlig regering ska kunna hålla ihop med N-VA utanför.

.

Nej till åtstramningsprogram. Ett tema som visar att folk vet att de inte är ansvariga för krisen.

.

Det faktum att de fackliga organisationerna mobiliserar tillsammans över språkgränsen visar att den nationella frågan, med separatism på programmet, framför allt är en borgerligt nationalistisk separatism som inte delas av arbetarklassen på de båda sidorna av språkgränsen.

Demonstrationen visar också något som blir allt tydligare i Europa. Den arbetande befolkningen inser att finansen och politikerna försöker att lasta över räkningen för krisen på deras axlar.

.Sänk momsen från 21% till 6% på el, gas och eldningsolja

.

Kapitalismen har tappat i stort sett all sin legitimitet i vanliga människors ögon. Finansgubbarna ses som tjuvar och banditer som enbart har som mål att sko sig på befolkningens bekostnad. Detta är helt uppenbart i Belgien. När de fackliga ledningarna börjar prata ”antikapitalism” speglar det vad som händer i deras led.

.

–Bort med fingrarna från förtidspensionen.

.

Det innebär inte att de som reser sig mot sparplanerna ser ett konkret alternativ till dagens ekonomiska strukturer men de vägrar att acceptera konsekvenserna av ett system som kastat världsekonomin in i tre djupa kriser på tio år.

.

Solidaritet ger kraft

.

Som sig bör är det de unga som trummar på mest

.

Celine Caudron är alltid med när det händer något. Hon är medlem i Socialistiska Partiets

systerorganisation i Belgen – LCR, Ligue Communiste Révolutionnaire

.

Stämningen och påhitten saknades inte

.

Framåt och aldrig glömma. Det är möjligt att vinna.

.

På trappan till Börsen samlades ett gäng glada tomtar från Liège

.

Media: DN1,SVT1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bryssel, Belgien, Fackföreningar

.

Från Shetlandsöarna och Nordirland i norr till Southhampton i söder deltar i dag 2.6 miljoner arbetande britter från 29 fackförbund i storstrejken mot David Camerons högerregering och dess råa överfall på den gemensamma välfärden och dess arbetande människor.

.

.

Kalmar Läns museum. ArkivfOTO: Ulrika Bergström.

.

Det vi ser är en historisk vändpunkt. En oerhört viktig återkomst för örikets fackliga rörelse.   För efter ”Missnöjets vinter” 1978-79, med dess rullande storkonflikter, kom Annie Lööfs idol järnladyn Margaret Thatcher till makten och lyckades till sist under den långvariga gruvarbetarstrejken 1984-85 slå av ryggraden på fackföreningsrörelsens mest stridbara förbund.

År efter år fick fackligt aktiva sedan huka sig allt djupare för den himlastormande nyliberalismens vilda framfart. Men efter decennier av resignation, uppgivenhet och splittring reser sig nu en helt ny generation – med en majoritet av kvinnor som aldrig förr deltagit i en facklig aktion – och tar sina första viktiga steg under storstrejkens protester mot den politiska dagordning som beställts av Londons bank- och finansvärld.

.

.

I ett samspel mellan kapitalets investeringsstrejk i industriproduktion, lönedumpning och flykt till ren spekulation – som nu havererat – har Storbritannien behållit styrfarten genom att bli världens mest skuldsatta land. Räknar man samman företagens egna lån, hushållens skulder, bankernas röda saldon och den väldiga statsskulden blir det sammanlagt en börda på 492 procent av landets BNP.

Finansens agenda, som det heter, är att försöka bota en redan blodfattig ekonomi med att tappa ännu mera blod från i första hand den offentliga sektorn. Därför kastar Fredriks Reinfeldts politiske kompanjon, David Cameron, med berått mod ut alla den gemensamma välfärdens anställda i ett förintande stålbad som sägs ska rena ekonomin under sex svåra år.  Arbetslösheten i dag är redan större än under recessionen 2008-2009, till detta adderas i höstbudgetens nya prognoser i första hand de 710 000 (!) offentliga jobb som ska ha kapats bort till första kvartalet 2017. För de anställda som blir kvar handlar det om att jobba mer, med försämrade reallönenivåer och kraftigt höjda egna pensionsavgifter. Som ”belöning” för dessa uppoffringar höjs sedan pensionsåldern i ett första steg till 67 år. De inom offentlig sektor som är under 34 år måste vara i arbete ända till 68 år och långsiktigt handlar det om en pensionsålder på 72 år.

.

.

Här gisslar satirikern Kaya Mar George Osborne,

naken med ena foten i skurhinken,

när denne ska städa upp efter bankkrisen…

.

I ett västeuropeiskt sammanhang är dessutom pensionerna i Drottningens rike mindre än blygsamma. Efter 44 års arbete ligger den garanterade statliga ålderspensionen på knappt 50 000 kronor om året. Inom offentlig sektor är genomsnittspensionen i dag bara drygt 60.000/år. Förverkligas regeringens planer, faller konsumtionsmöjligheterna kraftigt för miljoner människor, med stegrade arbetslöshetssiffror inom den privata sektorn som konsekvens, vilka då överlagras på de egna redan skräckinjagade prognoserna om en öppen arbetslöshet nästa år på över nio procent. OECD varnar för att en andra recession är på väg. Europas ekonomier är dessutom som drunknande, vilka i kampen för att själva överleva, drar ner varandra i depressionens djup.

.

.

Camerons finansminister, George Osborne, skyller bankrutten för sina tidigare prognoser på fastlandets ”eurokris” . Men alla siffror visar entydigt att den brittiska ekonomin snubblat och fallit handlöst alldeles på egen hand med fallande produktivitet och svag tillväxt flera år innan ordet ”eurokris” uppfanns. Hans drakoniska nedskärningar i Storbritannien understryker i stället bara att euron är en sekundär fråga i den kris för det kapitalistiska marknadssystemet som lägrar sig över hela kontinenten.

.

.

BNP:s utveckling i siffror

.

.

Produktivitetsförbättringarna tog inte fart efter 2008/2009

.

.

Regeringsprognos för minskade jobb offentlig sektor

Från mars respektive i går…

.

Vad landets ekonomibiträden, lärare och lärarassistenter, vårdpersonal, ambulansförare, städare, tullanställda, socialsekreterare, bibliotekarier samt ett otal andra yrkesgrupper, visar med sin första kraftmätning med högerregeringen, det är i stället att det endast är en enad facklig aktion på klassgrund, som kan slita av nyliberalismen dess tuppkam. Vid nästa aktion gäller det att också få den privata sektorns fackföreningar på fötter.

Mobiliseringen runt om i landet började med att de 2.6 miljoner medlemmarna fick rösta om en strejkaktion eller inte. I det största fackförbundet UNISON, med 1 miljon medlemmar, sa över 70 procent ja till strejken. Efter beslutet om storstrejk har UNISON också rapporterat om en kraftig medlemstillströmning. En ökning med 126 procent, varav 81 procent av ansökningarna glädjande nog kommer från kvinnor (de utgör 65 procent av alla anställda inom offentlig sektor).

Den förhärskande misstron i Storbritannien mot strejker – alltsedan gruvfackets nederlag – har förbytts i en våg av sympatier. I opinionsmätningar sägs 60 procent av befolkningen i stort vara positiva till att förbunden valt att ta en politisk storkonflikt. Vid ett upptaktsmöte för 1 200 fackliga delegater förra veckan berättade Karen Reissmann, sjuksköterska i Manchester och medlem i UNISON:s verkställande ledning att:

”När jag delade ut flygblad inför strejken utanför ett sjukhus mötte jag en patient som då insåg att hans egen operation, som var planerad till den 30 november, skulle ställas in. Jag blev oroad över vad hans reaktion skulle bli, men han sa bara: Låt gå. Ni måste strejka och om ni inte vinner så kommer ingen att opereras av den offentliga sjukvården i framtiden.”

.

.

Från upptaktsmötet i London

.

Finns det solidaritet ute i samhället så finns den däremot inte i den brittiska socialdemokratins ledning. Vid ett tal i Croydon hälsade Ed Miliband landets fackföreningsmedlemmar, vilka till stor del finansierar hans eget Labour, att ”strejker alltid är en signal om misslyckande, men jag ska inte demonisera folk som valt att ta konflikt. Men jag stödjer inte strejker därför att de alltid är ett uttryck för misslyckande”.

.

.

Hans uttalande bottnar i grunden om att det egna partiet saknar alternativ. Försämringarna av pensionsvillkoren anses nödvändiga, om än i retoriken med en mer utdragen tidtabell.

På samma sätt som med Grekland eller Portugal, där en stor generalstrejk nyss stannade landet, ska vi definitivt inte tro att det som sker i öriket inte rör oss här hemma i Sverige. Över hela Europa, vare sig människor handlar med euro eller med pund och kronor, vill bankerna och finansen att vi ska betala deras kris. I ett symbiotiskt partnerskap med storföretagen vill denna, den härskande ekonomiska makten, också att välfärden i stort, med semestrar, sjukersättningar, pensioner och andra vunna rättigheter ska dumpas ner till nivåer där deras företag kan konkurrera med låglöneländerna. Det är ingen tillfällighet att både den borgerliga alliansen och den svenska socialdemokratin planerar en kommande pensionsreform där vi ska fås att jobba bra många fler år, om än under täckmantel av valfrihet…

.

.

Vare sig vi handlar med euro, pund eller kronor

vill finansen och storföretagen kapa våra pensioner

.

Därför är det heller ingen tillfällighet att Wanja Lundby-Wedin, LO:s och Europafackets ordförande, som vanligt är tyst. Som vore hon en död flundra. Varför sitter inte hon och Kommunals ordförande Annelie Nordström och nöter ut varenda TV- soffa som finns och ger ett jublande bifall till sina systrars kamp på andra sidan Nordsjön?

Själva lär de inte besvara frågan. Det blir i stället en uppgift för alla landets medlemmar i LO.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, storstrejk i STorbritannien, David Cameron, George Osborne, Ed Miliband,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVD5,DN4,DN5,SVD6,

 Vad handlade Libyen om?

Den engelskspråkiga webbtidskriften CounterPunch är i många stycken unik. Den kan ståta med en rad mycket kända skribenter som regelbundet återkommer med bidrag till debatten inom den breda vänstern. Chomsky, Uri Avnery och Tariq Ali är några av dem.

Alexander Cockburn och Jeffrey St.Claire är chefredaktörer och brodern Patrick Cockburn mycket flitig skribent. I debatten kring Libyen visade bröderna Cockburn kalla handen redan från första dagen och när rebellerna i Benghazi bad om hjälp förkastades de som imperialismens nickedockor.

Inför helgen 26-27 november publicerade Alexander Cockburn en mycket lång artikel med titeln – The ”left” and Libya. Innan jag behandlar artikeln vill jag ägna ett par rader åt det jag och andra anser vara den arabiska revolutionens essens.

-Frihet, rättvisa, värdighet. Tre ord som från första dagen var på allas läppar i Tunisien och sedan upprepades av alla från Egypten till Jemen, via Bahrain till Libyen och vidare till Syrien. Den arabiska revolutionen kan inte förstås av den som inte ser kampen för att realisera ett samhälle med de tre ordens förverkligande som drivkraft i kampen.

I Cockburns artikel finns det många konkreta detaljer att hålla med om och samma sak vad gäller en viss kritik mot de libyska rebellernas uppförande. Men helheten känns mycket fel. Artikeln är på tio A4-sidor och innehåller 5 335 tecken. Det är alltså inte en liten ogenomtänkt notis utan mera att bokslut över vad Cockburn anser om revolutionen och vänsterns agerande.

Jag fick idén att söka ord i hans artikel. En artikel om ett folkligt uppror mot en despot (som han själv kallar Khaddafi) borde spegla det centrala i revolutionen och diktaturens karaktär.

.

I Cockburns långa artikel finns inte ett ord om striderna i Misrata, men desto mer om Sirte.

.

Så här blev utfallet för hur många gånger centrala ord för de arabiska upproren förekommer i hans artikel:

Frihet = 0, Demokrati = 0, Värdighet = 0, Rättvisa = 0, Diktatur = 0, Korruption = 0, Jämlikhet = 0, Yttrandefrihet = 0, Pressfrihet = 0, Förtryck = 1.

Resultatet talar för sig självt. Alla magiska ord som eldat på upproret mot Khaddafi är totalt frånvarande i artikeln. Det kan liknas med en historiker som skriver en tjock volym över den franska revolutionen utan att nämna Frihet, Jämlikhet och Broderskap, eller en artikel om Vietnamkriget utan orden ”nationell befrielse” och ”imperialism”.

Det är ingen tillfällighet att Cockburn kan skriva en tio sidor lång text om den libyska revolutionen utan att en enda gång nämna något av orden ovan. Det beror på att han och många med honom i den ”anti-imperialistiska” vänstern aldrig har förstått vad som driver människors uppror mot förtryck och förnedring. Kort sagt de begriper inte vad frihet, rättvisa och värdighet betyder efter decenniers diktatur.

.

I sin artikel för han samma sorts resonemang som många andra förirrat sig i.

-Visserligen var Khaddafi en despot och visserligen mördade han oppositionella, men under hans styre fick folk det bättre. Fler skolor, mera bostäder, gratis sjukvård och alla andra ”gåvor”, som Cockburn radar upp. Så vad klagar de egentligen över? Han visar samma oförståelse som en del av vänstern visade då den fällde tårar över murens fall. –Nu kommer folket att förlora alla sina sociala förmåner, klagade gamla anhängare i förkalkade europeiska kommunistpartier.

Men folk gör inte revolution bakom banderoller om ”Högre BNP per capita”. De gör revolution med krav på FRIHET. I debatten om den arabiska revolutionen har en stor del av vänstern i väst visat att den inte förstår denna centrala axel kring vilken ett uppror mot decennier av despoti, förtryck och korruption roterar.

.

.

Själv skulle bröderna Cockburn inte ha kunnat leva två dagar i Khaddafis diktatur utan att göra uppror. Varje artikel de skrivit hade först behövt ett klartecken från censuren. Publicering utan grönt ljus från censuren betydde oftast fängelse och i värsta fall offentlig hängning som oppositionell. Något de borde tänka på innan de förnedrar och förminskar revolten mot Khaddafis ”välfärdssamhälle”.

Men det kanske är andra normer för frihet som ska gälla för bröderna Cockburn än de araberna ska nöja sig med?

.

Media: DN1,DN2,SVD1,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Demokrati, Khaddafi, Tripoli, CountrePunch

-Vi håller ett öga på er

.

Tunisien var första aktör i den arabiska våren. Sedan dess har fyra despoter störtats. De första demokratiska valen hölls följdenligt i Tunisien för några veckor sedan och följs nu av Egypten som också gått till val.

I Tunisien valdes 217 delegater till den Konstituerande Församlingen vars enda uppgift är att skriva en ny konstitution och leda landet under tiden fram till presidentval och parlamentsval med en ny konstitution som bas.

.

De står inte i rätt ordning, annars är det rätt.

.

För de som inte avfärdar valet i Tunisien med en handviftning om ”islamism” och ”sharialagar” är det intressant att se lite närmare på vilka som valts till den nya lagstiftande församlingen. I media har framför allt det islamska partiet Ennahdhas seger använts för att stryka under ”faran för fundamentalism”, även om den journalistiska etiken kräver att Ennahdahs ”moderation” påpekas.

.

Efter tre decenniers förföljelse och förtryck fick Ennahadha överlägst flest röster i valen.

.

Tre personer tar plats i toppen av landets styre den närmaste tiden. Till regeringschef och premiärminister utsåg de 217 lagstiftarna Hamadi Jebali från Ennahdah. Partiets ”starke man” Rached Ghannouchi stod åt sidan, eventuellt för att inte bränna sitt krut för tidigt utifall regeringen hamnar i blåsväder.

Vänsterpartiet Ettakatols chef Mustapha Ben Jaafar valdes till den nya församlingens talman och medborgarrättskämpen från Republikanska Kongresspartiet Mancef Marzouki utsågs till Tunisiens nye president.

-Tunisien vill visa omvärlden en modell där Islam inte är en synonym för terrorism, fanatism, extremism eller fientlighet mot demokratin, sa Rached Ghannouchi efter valet av den nya statsledningen som ska garantera att en ny konstitution skrivs följt av fria val.

Medan de 217 delegaterna samlades i det gamla palatset Bardo i Tunis utkant samlades hundratals demonstranter utanför under paroller som ”vi håller ett öga på er” och ”nej till utländsk inblandning i våra affärer”. Speciellt i landets fattiga inre regioner väntar sig människorna förbättringar i vardagslivet med fler arbeten och bättre infrastruktur. Det är behov som de nya ledarna måste börja tillfredsställa om de ska behålla det folkliga stödet de har i dag.

.

Mancef Marzouki lät sig aldrig kuvas av Ben Alis diktatur.

.

Den nye presidenten Moncef Marzouki är en intressant person. Han har aldrig haft ett samröre med Ben Alis diktatur, eller mera precist har ”samröret” bara bestått i insyn i despotens fängelsehålor. Jag har haft nöjet att läsa en bok som Marzouki publicerade nyligen med titeln; ”Diktaturer på fall – de arabiska folkens revansch”. Marzouki är i första hand humanist och kan politiskt placeras som ”socialreformist”.

Själv tycker jag att de starkaste kapitlen i boken är de där han beskriver hur vardagslivet för människorna gestaltar sig i en diktatur. Han gör det bland annat genom att vända sig mot två förutfattade meningar i våra västliga samhällen. Den ena är idén att de ”arabiska massorna” historiskt anpassat sig till diktaturen vilket han avfärdar med att det finns inga folk som ”anpassar” sig till en diktatur och att det finns ingen ”homo arabicus dictator”. Den andra vanföreställningen som vissa på vänsterkanten hos oss ägnar sig åt är att det bara handlar om kvantitativa skillnader mellan demokrati och diktatur.

-Hur många gånger, säger han, hör man inte folk säga att vi här i väst har väl ingen demokrati att skryta över heller.

I stället för att skriva högtravande teser om diktaturerna i arabvärlden ger han ett litet exempel på hur det fungerar i vardagen. När han kom tillbaka från Frankrike 1978 som utbildad läkare kunde han inte förstå varför han ständigt arresterades av trafikpolis och fick böta för fortkörning trots att han var säker på att ha följt alla trafikregler. Det var en kollega på jobbet som avslöjade hemligheten för den unge läkaren.

-När du ser en polis måste du bromsa in farten även om du inte kör för fort. Du måste visa underdånighet inför polisen.

Moncef Marzouki skriver att det inte räcker med att vara rädd för polisen. Man måste också visa att man är rädd. Bromsar man inte in tolkas det som ett tecken på respektlöshet inför makten. I varje vardaglig situation gäller det att visa underkastelse och respekt inför en makt som agerar totalt godtyckligt. Alla vet att ett besök på en polisstation oavsett orsaken slutar med åtminstone ett blåmärke.

Marzouki skriver att skillnaden mellan demokratiska stater och diktaturer är kvalitativa och att det kan vara svårt att förstå för oss i väst. För polis och säkerhetstjänst finns inga regler.

-Godtyckligt förfarande som är undantag i demokratierna är normen i diktaturerna och vice versa, det som är regel i diktaturerna är undantag i demokratierna.

Efter sin återkomst till Tunisien och några år i läkaryrket valdes Marzouki till ordförande för Tunisiens kommitté för Mänskliga Rättigheter och när han vågade ställa upp som oberoende kandidat mot Ben Ali 1994 fängslades han och satt i isoleringscell i fyra månader. Senare gick han i exil i Frankrike efter att ha släppts ur fångenskapen. Han säger själv att tack vare den internationella solidariteten slapp han undan tortyr och tilläts lämna landet.

Nu står Moncef Marzouki kanske inför sitt livs största utmaning –delta i bygget av ett Tunisien där makten inte ostraffat kan agera godtyckligt mot sina medborgare och ett Tunisien där medborgarna kan protestera mot maktfullkomlighet utan att hamna i fängelse.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVT1,DN3,SVD2,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Tunis, Val, Tortyr, Diktatur

.

Sveriges Meterologiska och Hydrologiska Institut har sitt hjärta och sin hjärna i moderna lokaler på Folkborgsvägen 1 i Norrköping. Därför använder också de flesta meteorologer i sitt mål landsändans märkliga ä  och ö när de för oss berättar om sina prognoser. Snart tror t o m en inbiten göteborgare att högtryck ska uttalas som hôôôgtryck. I radion och på TV har Götaland har blivit till Gôôôtaland och innefattar dessutom absurt nog också Skåne, Småland och Blekinge…

.

.

SMHI:s lokaler i Norrkôôôping

.

Ofta när siarna från Norrköping talar om att regn är på väg in över Västkusten har det redan börjat att hällregna i våra trakter.

Eftersom det mer eller mindre alltid blåser i våra trakter blir det lågmälda rapporter härifrån när det tjuter till runt knuten. Stockholmsmedia i stort, men framförallt det katastroftokiga Aftonbladet, larmar direkt med hysteriska rubriker om det blåser upp till 15 sekundmeter vid Landsort, Stavsnäs eller Svenska Högarna och hatten blåst av någon stockholmare som promenerat på Djurgården. Men drar det till med 25-30 sekundmeter vid Nidingen, Måseskär eller Väderöarna är det inte värt en notis.

.

.

Göteborgspostens hemsida i dag förmiddag

.

Sak samma med rapporterna om Berit. I förrgår larmades det bara om ovädret över främst Jämtlandsfjällen. Uppe på Sylarna och Blåhammaren blåste det upp till 30 sekundmeter i byarna. Men samtidigt var det tyst om de lika starka vindarna vid Väderöarna. I dag pratas det Halland, Skåne, Småland och Blekinge.

.

.

Så här såg lågtrycket ut den svåra stormen 1902

.

I dag har Väderöarna – som ligger i linje med oss uppe på Alefjäll – redan noterat 31 sekundmeter i en del byar (13.35). Många tåg har stannat på grund av träd som vräkts omkull. Elströmmen är redan utslagen för tusentals hushåll. Kollektivtrafiken i stort har väldiga problem. Havsvattnet och Göta Älv stiger oroväckande snabbt. Liseberg har stängt. Ännu så länge är det betydligt lugnare söderöver…

.

.

De beryktade stormen 1969

.

Själva bor vi i glesbygd och fast det bara är fem mil till Göteborg saknas det kollektivtrafik. Vi vågar oss ändå ner med bilen till Nödinge för en liten ljusstund med barn och barnbarn. Men för säkerhets skull ligger redan motorsåg, visir och blåställ i bagaget. Nerfallna träd hör till vardagen här uppe på höjderna väster om den mäktiga Göta Älvdalen. Detta som på många andra orter och i tusentals mindre byar i vårt avlånga land.

.

”2005 var det dags igen. Gudrun tog för sig.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, höststormar, Gudrun, Berit, stormen 1969,

I media: GP1,SVD1,SVD2,DN1,AB1,SVT1,SVT2,SVT3,SVD3,GP2,GP3,GP4,GP5,DN2,DN3,DN4,

GP6,GP7,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,

 Adjö till välfärden

.

-Vi vet vad vi måste göra men vi vet inte hur vi ska bli omvalda om vi gör det, sa Luxemburgs regeringschef Jean-Claude Juncker häromdagen till den brittiska finansdraken Financial Times.

Tydligare än så kan inte krisen i EU sammanfattas. Det handlar om politik. Eurons kris kopplad till olika EU-staters skulder är ekonomiska problem men lösningen för borgerligheten i Europa är politisk eller ingen alls.

Vad Juncker vill göra men inte vågar är två sidor av samma sak –att drastiskt försämra de sociala försäkringarna inom EU och lyfta upp unionen till en ny nivå av överstatlighet där budgetar, arbetslagstiftning, beskattning och ekonomisk politik kontrolleras mera strikt och i större utsträckning beslutas i Bryssel. De närmast regelrätta upproren i Grekland visar varför Juncker är rädd. Attackerna på välfärden och den arbetande befolkningens levnadsstandard i Grekland är bara början. För att EUs industrier ska kunna hävda sig på världsmarknaden är det alla länders lönearbetare i unionen som ligger i skottlinjen. Men kan välfärden avrustas utan att hela EU drabbas av ett ”grekiskt uppror”? Det är vad Juncker frågar sig.

Europa och USA har stagnerande ekonomier med låg tillväxt och fallande investeringar i produktion och infrastruktur. Den industriella produktionen sysselsätter allt färre arbetare samtidigt som antalet industriarbetare i världen exploderat de senaste decennierna. I ett par decennier har vi lurats till att tro att man skapa pengar med pengar. Låt ”kineserna” producera, det är vi som har bankerna, spekulationsfonderna och finansgenierna, var melodin för dagen. Wall Street hade fått oss att glömma bort abc: det är i produktionen av varor och tjänster som rikedom skapas av hundratals miljoner lönearbetare. Finansen bara omfördelar redan skapade rikedomar och för det finns det gränser.

.

Det är de arbetande som skapar rikedomen.

.

Efter murens fall levde vi en tid med en supermakt som dominerade ekonomiskt, politiskt och militärt. Nu lever vi i en multipolär värld där endast den militära hegemonin fortfarande innehas av Pentagon. Däremot hade inte kapitalägarna glömt abc. De jobb som inte skapades i nyskapad industri och service i de gamla industrinationerna skapades i desto större antal i framför allt Asien av både inhemskt kapital och de multinationella bolagens direkta investeringar. Vad som för tio år sedan var en antydan till nydaning av den kapitalistiska världsmarknaden är i dag ett faktum. Kinas export har gått om USA i statistiken och Asien och Brasilien står ensamt för hela ökningen av världshandeln.

.

Kina köper in avancerad teknologi och forskningskapacitet.

.

Den som säljer varor tjänar också pengar, speciellt om den egna befolkningens konsumtion släpar efter. Resultatet syns i Kina där enorma exportöverskott fyllt på valutareserven med tusentals miljarder dollar. Att det är dollar, eller egentligen amerikanska statsobligationer noterade i dollar, har flera orsaker. Dels är det säkra placeringar för den kinesiska staten eftersom Kinas valuta yuanen varit knuten till dollarn i en närmast fast växelkurs. Samtidigt har det varit en källa för USA att betala det enorma handelsunderskottet i förhållande till Kina. Ett underskott har alltid sitt motsvarande överskott någonstans.

Den modellen är nu slut och kan inte fås att åter fungera som den gjort i snart femton år. Hushållen i USA kan inte längre finansiera sin konsumtion med allt större skuldsättning och inte heller med stigande löner eftersom de inte stiger. Tvärtom är det bara de 1% som occupy-rörelsen angriper som verkligen sett sina inkomster stiga de senaste decennierna. Den lönearbetande befolkningen har inte fått ökad reallön sedan slutet av 70-talet och sedan 2001 har den sjunkit. Levnadsstandarden och konsumtionen har upprätthållits endast med hjälp av ökad skuldsättning.

.

.

Den nya multipolära världen kan inte längre fungera enligt modellen som uppstod efter murens fall. Då var USA ensamt om herraväldet och Kina bara en snabbt expanderande men liten exportekonomi. Nu är Kina en stor ekonomi i världsmåttstock och om dess tillväxt fortsätter i samma tempo som i dag kommer landets BNP att passera USAs BNP redan om tio år och BNP/per capita att hinna ikapp USA 2032. Men trender och extrapoleringar brukar alltid slå fel som prognoser och det kanske gäller de två här ovan också. För det handlar inte om lagbundna processer utan om politisk, ekonomisk och militär kamp mellan olika kapitalistklasser som inte har samma intressen. I konflikter på världsnivå är inget givet på förhand.

Däremot kan vi säga något om vad de kinesiska kapitalisterna och byråkraterna i statsledningen måste göra för att Kina inte ska falla offer för sin egen modell. Dagens situation där tillväxten uteslutande orsakas av allt större investeringar i produktionsapparat och infrastruktur är inte hållbar. Endast 37 procent av BNP utgörs av hushållens konsumtion ner från 62 procent 1983. Alla säger att Kina måste öka sin interna konsumtion för att kunna skapa balans i ekonomin och bli mindre beroende av exporten. Men ingen vet hur det ska gå till. Teoretiskt kan det bara ske genom en kraftig ökning av de arbetandes reallöner parat med införande av ett modernt socialt försäkringssystem. Problemet är bara att industrikapitalisterna i landet inklusive de utländska bolagen inte har något intresse av högre löner eftersom stora delar av produktion i exportindustrin bara är slutmontering av importerade komponenter. En verksamhet ofta med låga vinstmarginaler där redan vissa företag utlokaliserar till Vietnam och Kambodja sedan de kinesiska arbetarna med strejker och protester lyckats höja sina löner.

Exemplet hur Apples i-Phone 3G produceras visar hur Kinas produktion för export ofta består helt av importerade komponenter som sätts samman av billig kinesisk arbetskraft.  Den säljs på världsmarknaden för 599 US $. Värdet av importerade komponenter till Kina är cirka 180 dollar och monteringskostnaderna i Kina lika med 6,5 dollar. Efter strejkerna vid monteringsfabriken Foxconn har monteringskostnaderna ökat.

.

Världsprodukten iPhone 3G stämplas till sist Made in China

.

Exakt hur vägen framåt kommer att se ut för Kina är mycket svårt att säga. Till en del beror det också på om Kina, Asien i övrigt och Brasilien kan skapa en egen dynamik med hög tillväxt, inbrytningar i högteknologiska sektorer och skapande av en marknad som delvis växer i en egen takt skild från de gamla imperialiststaternas stagnerande marknader. Kinas investeringar i utlandet är del i en sådan strategi. Inom den ramen är uppköpen av Volvo och Saab ett sätt att komma över avancerad forskning och applicerad teknik i biltillverkningen.

Samtidigt hopar sig svarta moln på den kinesiska kapitalismens himmel. Försäljningen av nybyggda lägenheter, hus och kontor har sjunkit med 39 procent från toppen 2010. Det kan medföra en mycket tuff kris för de banker som ligger ute med hypotekslån till privata byggare och till de lokala myndigheterna. Spricker byggbubblan utan att regeringen och centralbanken lyckas avveckla den gradvis kan hela den ekonomiska tillväxten på 9-11 procent falla kraftigt och då vet ingen vad som händer med den redan hotade sociala ”harmonin” som ledarna i Peking ser som garant för den egna makten.

.

Bygger Kina en koloss på lerfötter ?

.

I andra änden av repet som stöder den hängde hittar vi den amerikanska imperialismen som brottas med djupa motsättningar både internt och externt. Den kreditdrivna expansionen fram till 2007 är över och kommer inte tillbaka även om landets politiker och kapitalägare uppträder som om ”business as usual” ligger runt hörnet om bara skuldberget monteras ned. I stället verkar det uppenbart att krisen kommer att fördjupas de närmaste åren.

Under perioden efter sub-primekraschen 2007 öste den amerikanska staten ut pengar på banker och kreditinstitut för att kickstarta hjulen. Obama har inte ännu drivit en åtstramningspolitik, till skillnad från den europeiska borgerligheten. I stället har presidenten låtit den federala centralbanken driva en expansionspolitik med bottenlåga räntor och ”quantative easing”, ett fikonspråk för att låta sedelpressarna rulla. För bankerna har politiken gett frukt. De flesta av dem visar upp rekordvinster. Men i en ekonomi där hushållens konsumtion tar upp 70 procent av BNP och där samma hushåll måsta skriva av sina skulder med inkomster som stagnerar leder stimulanspolitiken inte till ökad tillväxt.

.

Miljontals amerikanska familjer lurades ta bostadslån. Nu är de ruinerade.

.

Till detta kan läggas den politiska förlamning som råder i Kongressen, där republikanerna driver en mördande kampanj mot utgifterna i den sociala sektorn och kräver nedskärningar på alla andra budgetområden. Inte ett öre i skattehöjning för de som tjänar mer än en miljon dollar om året är deras käpphäst. För att jaga bort Obama från Vita Huset i november 2012 är de beredda att driva USA in i en djup recession. Om 2011 var Europas krisår kommer 2012-13 med stor säkerhet att bli USAs. När 137 dollarmiljonärer i ett öppet brev kräver att de rika ska beskattas mer är det ett tecken på att de inser vart den amerikanska ekonomin tar vägen om en åtstramningspolitik drivs igenom i dagsläget.

Den egyptiske mångmiljonären Hassan Heikel skrev häromdagen i Financial Times att de superrika med mer än tio miljoner dollar i årsinkomst borde beskattas med en engångsskatt på 10 procent. Den illustra skaran är ungefär en på tiotusen och äger tillsammans en förmögenhet på 55 000 miljarder dollar. Skatten skulle inbringa 5 500 miljarder dollar. Tillräckligt för att lösa ut både Grekland, och alla andra statsskulder som hotar. Dessutom skulle det enligt Heikel ge börsen en skjuts uppåt som mer än väl kommer att kompensera den tioprocentiga engångsskatten.  Man får inte vara dum.

Kapitalister som Warren Buffet och Hassan Heikel har inte plötsligt fått en uppenbarelse och söker frälsning. Deras oro dikteras av att Europas och USAs ekonomiska åtstramningspolitik riskerar att utlösa en djup världsrecession, om inte värre, i vilken deras egna intressen riskerar att hamna i kläm.

Det nyligen avslutade G20-mötet visar att den tid då G7, de rikaste industriländerna, dikterade handel och investeringar är förbi. G20 var i och för sig ett fiasko där deltagarna skildes åt utan att ens vilja ge sken av enighet och beslutsamhet. Men det berodde på den underliggande ojämna utvecklingen i världsekonomin just nu. Europa och USA stampar i bästa fall på samma ställe medan framför allt Asien expanderar snabbt. De allt hårdare politiska och ekonomiska konflikterna mellan USA, Europa och Kina speglar den imperialistiska konkurrensen mellan starka kapitalgrupper och kampen för kontroll över andelar på världsmarknaden. Kina är inte ännu en imperialistisk makt på det globala planet. Men i Asien är Kinas dominans redan ett ekonomiskt faktum. Även militärt växer landets styrka snabbt med årliga kraftiga budgetökningar för de militära utgifterna. Världsekonomins tektoniska plattor är i stark rörelse och hur de krafter som detta utlöser kommer att förändra styrkeförhållande mellan den ”gamla” och den ”nya” kapitalismen kan vi bara spekulera i än.

.

Vad som media kallar ”eurokrisen” är en del i denna globala omstrukturering av kapitalismen. De europeiska kapitalen kan inte längre hävda sig i den internationella kampen om marknader utan att i grunden ändra det sociala systemet i Europa. Lönekostnaderna ska drivas ner till varje pris. Jean-Claude Juncker vet vad som ska göras men tvekar om det är genomförbart. Därför är ”testerna” i Grekland och Portugal så viktiga. Om kapitalet lyckas att riva hela det sociala skyddsnätet och sänka lönekostnaderna per arbetad timme kan det användas till att driva samma politik i de mer nordliga länderna i EU med argument att alla måste bidra till att lösa krisen.

Europas ledande politiker och de dominerande kapitalägarna står inför ett vägval. Endera i grunden avskaffa den sociala välfärden som vi känner den och spränga nationsgränserna för att upprätta ett Europas Förenta Stater i hopp att kunna ta upp konkurrensen på världsmarknaden. Eller låta europaprojektet krascha, avskaffa euron och låta var europisk nation klara sig självt i konkurrensen. Att det senare alternativet skulle vara att föredra för kontinentens lönearbetare är ren fiktion.

.

Av EU icke godkända morötter.

.

I båda fallen kommer de härskande att se som sin uppgift att montera ned den gemensamma sociala sektorn, låta det privata kapitalet ta över sektorer som kan drivas med profit och låta resten falla i ruiner. Utmaningen från den ”nya” kapitalismen kan inte mötas utan att det sociala kontrakt som rått sedan andra världskrigets slut definitivt bryts. Nyliberalismens attack på den arbetande befolkningens livsvillkor sedan 80-talets början måste avslutas med ett radikalt svärdshugg.

I inget av alternativen finns det en positiv utgång för den sociala krisen ur den arbetande befolkningens synvinkel. Ett sönderfallande Europa där de nationella borgerskapen återfaller i olika grader av nationalism innehåller inget positivt för de arbetande och öppnar inte heller större möjligheter för sociala och fackliga strider till försvar av den existerande välfärden. Lika lite öppnar en förstärkt överstatlighet inom EU dörrarna för ett bättre styrkeförhållande till de arbetandes fördel. Dagens kapitalism lämnar bara en anti-kapitalistisk strategi som en realistisk väg framåt för kontinentens lönearbetare. En reformism baserad på gammal keynesiansk stimulanspolitik är inte längre möjlig och de reformistiska partierna i Europa föreslår inte ens det som ett alternativ.  De har alla hakat på det nyliberala loket och föreslår på sin höjd att måla godsvagnarna ljusröda. Färdriktningen sätts inte i fråga. Inget reformistiskt parti i Europa föreslår en politik som bryter med finansens allt större makt över politiken.

.

.

Ur borgerlighetens synvinkel är det en nödvändighet inte bara sett till konkurrensen med Kinas industriproduktion utan också i allt större utsträckning i förhållande till USA som håller på att utvecklas till ett låglöneland. För vid sidan av landets finanscentra på östkusten liknar resten av landet, speciellt Södern och Mellanvästern, ett låglöneland. Mot traditionella löner kring 28 dollar i timmen för bilarbetare betalar bilbolagen som etablerat sig i Södern kring 13 dollar i timmen. Vid sidan av de anställda i finanssektorn har reallönen för industri- och serviceanställda sjunkit det senaste decenniet. I veckan meddelade Census Bureau, USAs statistiska centralbyrå, att det nu är 48 miljoner människor i landet som hankar sig fram till månadsslutet tack vare matkuponger som socialhjälpen delar ut efter prövning.

.

48 miljoner amerikaner är beroende av socialhjälpens matkuponger.

.

I Europa är det inte i de fattigare länderna som de arbetande tryckts tillbaka mest. Det tyska ”exportundret” är inget annat än ökad produktivitet parat med lägre löner. I Merkels mirakel, med gott förarbete från socialdemokraten Schröder, är det i dag fem miljoner lönearbetande som tjänar mindre än fyra euro i timmen. Det är i skenet av den globala krisen och den tilltagande konkurrensen mellan ”blocken” som euro- och skuldkrisen måste betraktas. De dominerande kapitalgrupperna i Europa vet att deras enda väg framåt för att stå sig på världsmarknaden är ett nytt kvalitativt steg framåt i deras ”europabygge”. Inte ens Tysklands kapitalister kommer att gå oskadda ur en krasch för euron, upplösning av EU och en återgång till de nationella valutorna. En ny D-mark skulle omedelbart revalveras upp med minst 20 procent i förhållande till andra världsvalutor. Med Europa som huvudmottagare av den tyska exporten blir det svårt att konkurrera med import från löglöneländer om den nya marken skrivs upp kraftigt.

.

Ett slitet lapptäcke åt Europa fixar inte krisen

.

Den europeiska kapitalismen står inför sin största historiska utmaning. Anpassa sig till den nya multipolära världsekonomin genom att drastiskt sänka sina produktionskostnader och avrusta den sociala välfärden eller försvinna som stormakt på världsmarknaden. Det är valet.

Det dikterar också valet för Europas arbetande befolkning. Endera böja rygg och acceptera att perspektiv om en bättre framtid var något som bara våra föräldrar kunde glädjas åt. Eller resa på sig och tillsammans med alla andra lönearbetare ta strid för ett annat Europa, ett solidariskt och rättvist Europa, ett Europa befriat från finanskapitalets diktat. Kort sagt –ett Europa där den arbetande befolkningens ekonomiska och sociala behov dikterar vad som produceras och hur det fördelas, inte de enskilda kapitalägarnas jakt på ständigt större vinster.

.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,ETC1,ETC2,DN5,SVD3,DN6,DN7,DN8,SVD4,SVD5,

AB1,DN9,SVD6,SVD7,SVD8,SVD9,SVD10,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Alliansfritt Sverige,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Kina, USA, Kapitalism, Marknaden,

.

Efter den samordnade attacken på Occupy-rörelsen i USA väljer denna nu att steg för steg både söka sig nya vägar och att bredda den sociala basen för sina protester mot de miljardärer och det finanskapital som bestämmer över så många amerikaners liv.

.

.

Occupy-rörelse sätter strålkastarna på Wal Mart

.

Vi har tidigare berättat om att Occupy-Oakland i samarbete med organiserad fackföreningsrörelse arbetar för att stänga Västkustens alla hamnar den 12 december. Detta i solidaritet med de arbetare som angrips av terminalernas och redarnas giriga ägare. Från Occupy-Seattle`s sida har nu fattats ett beslut om att förena sig med systergrupperna i Tacoma, Bellingham och Everett i en protest runt om i delstaten Washington mot den gigantiska varuhuskedjan Wal Mart. Här är en del skarpa stycken från deras uttalande:

.

“Wal-Mart har en lång historia där företaget har misshandlat sina anställda och leverantörer och med de nyss annonserade nedskärningarna av de anställdas sjukförsäkringar samtidigt med obscena profiter är företaget ett förstklassiskt exempel på hur de nittionio procenten av befolkningen lider av att vara i händerna på ”enprocentarna”.

Wal Mart är det största bolaget I världen och ett bevis för hur destruktiv big business är för vår demokrati. När amerikanarna handlar hos Wal-Mart köper Wal Mart samtidigt Kongressen. Vid sidan av donationer som kanaliseras till lobbyorganisationer betalar företaget 28 miljoner i kampanjbidrag för att skydda sina egna intressen.

Dessvärre är nu dess intressen inte de samma som gäller för de anställda. Trots hundra miljarder i vinst valde man att helt sluta med att bidra till sjukförsäkringen för sina deltidsanställda och att minska sina bidrag till samma försäkring för övrig personal med 50 procent. För 2.1 miljoner anställda världen över innebär detta att försäkringspremien ökar från 17 till 61 procent. Enligt en artikel i Huffington Post tjänar en anställd hos Wal Mart i genomsnitt 70 kronor i timmen samtidigt som en VD tar hem 70 000 kronor under samma tid.

.

.

Familjen Walton (största aktieägare och arvtagare till företagets grundare) är den mest förmögna familjen i USA och har enligt Forbes`ranking på 92 miljarder dollar, vilket är mer rikedom än vad de 40 procenten av USA:s hela befolkning med lägst inkomster äger tillsammans. Den gav 60 miljoner i direkta politiska bidrag 2010 och miljarder mer genom familjens stiftelser för att köpa lagstiftningen. Det är dags att ockupera Wal-Mart, att sätta strålkastaren på dess många övergrepp och att stödja dess anställda i deras kamp för en lön som går att leva av.”

.

Occupy Wall Street-New York tar samtidigt ett annat stort steg den 6 december när man ”förenar sig med de familjer och samhällen som har varit i första linjen för ekonomisk rättvisa” när de har kämpat mot vräkningarna av boende från deras hem. ”Vi ska kämpa med ”sit-ins” mot Wall Street`s långa arm i varje kvarter, på varje gård och i alla hus där vräkningar har varslats”, heter det i ett beslut från rörelsen. I uttalandet sammanfattas dessutom den verklighet som är grunden till den nya rörelseriktningen:

 ”Occupy-rörelsen föddes ur den enkla tron att mänskligheten kan klara sina gemensamma behov om det inte vore för glupskheten och girigheten hos de få. Ingenstans är ojämlikheten när det gäller rikedom och makt mer tydlig än när det gäller kampen för att tillgodose den mänskliga rätten till boende. I en nation som sätter rätten till ett hem som central i sin grundläggande dröm, där har miljoner människor förlorat dessa eller fruktar att de snart skall göra det. Det är en kris som har skapats av Wall Street med hjälp av lögner och girighet. Samtidigt sitter Washington i lönndom och godkänner uppgörelser som låter bankvärlden undkomma rättvisan – trots sina brott. Detta i stället för att undersöka det som skett.”

.

.

Den första Tacksägelsedagen

.

Men redan i dag när den riktigt stora familjehögtiden ”Thanksgiving” eller Tacksägelsedagen börjar i USA firar Occupy-New York enhet och gemenskap med en öppen fest på ”Frihetstorget”, före detta Zuccotti Park. ”Alla medlemmar i vår globala gemenskap är välkomna att bryta bröd tillsammans med oss”, heter det. ”Thanksgiving” i USA har sitt ursprung tillbaka från den tid när en grupp puritanska immigranter som kom till landet i slutet av sjuttonhundratalet. Under de första åren misslyckades den med sina skördar och  överlevde med  hjälp av de indiansamhällen som var deras grannar. När deras första egna skörd väl var bärgad bjöd de in indianerna till den tacksägelsefest de ordnat till Guds ära. På menyn fanns bland annat gott vilda ankor och gäss. I dag är det mest paj på pumpa och kalkon som utgör huvudrätterna.

Rörelsens köksansvarige kommer att servera minst tretusen måltider som redan betalats med donationer. Mängder med familjer och restauranger bistår dessutom med egna rätter.

.

.

Bild från Frihetstorget före polisattackerna

.

Röster från ursprungsbefolkningen, religiösa ledare, aktivister för rättvis mat och ledare för folkliga rörelser från hela världen kommer att tala om sin syn på hur Wall Street ska bekämpas.

Men sitt enkla, oerhört pedagogiska budskap och sina medvetna försök att bredda rörelsen socialt, inte minst till den fackliga rörelsen, är det något fascinerande som håller på att födas ur denna ockupationsrörelse som över hela USA har dragit in tiotusentals nya, ofta unga människor i sina led. Att den sedan fortplantats till många andra håll i världen, mer eller mindre framgångsrikt, gör det hela än mer spännande.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Occupy Wall Street, Thanksgiving, Wal Mart

Media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,