.

Är det omänskligt att pissa på liken av dödade fiender?

Eller är det rentav mänskligt?

.

.

Barn kissar överallt. Hanhundar pinkar på lyktstolpar.

Men varför pissar män på andra döda män

.

Alla vet vi att hanhundar markerar sina revir med urin. Liksom att en katt fräser och skjuter rygg när den blir rädd. Kunskapen om detta, om vad som är medfött eller inlärt, brukar kallas för etologi eller läran om djurs beteende. Men när det gäller män som pissar på män som de dödat vet vi tack och lov inte så mycket. Det finns massor med möjliga beteenden när en motståndare väl dödats. En del godkända enligt vår etik och internationella krigslagar. Andra inte.

Men de flesta samhällen lever med en gemensam uppfattning om att det är fel att vanhelga redan döda kroppar. Vi skändar inte lik efter människor. Till skillnad mot djuren begraver vi våra döda på ett eller annat sätt. Nästan alltid med riter som visar vördnad inför döden.

Till och med tyska Gestapos råbarkade sällar tyckte att det var obehagligt när inhemska ungerska pilkorsfarare flådde redan döda judar och hängde upp dem till beskådan på gatuståndens charkuterikrokar.

.

.

Det är när rädsla, hat, hämndbegär – och kanske gener – tar över från en gemensam erfarenhet, från vårt inlärda beteende. Det är när stresshormonet andrenalin fortfarande kokar efter en strid, det är först då krigare från alla läger, från såväl ”De goda” som ”De onda”, bryter mot god sed eller egna regler och vanhelgar de döda kropparna efter stupade fiender.

Pissar män på kropparna efter andra män som de själva dödat uttrycker detta naturligtvis motsatsen till vördnad. Här handlar det inte om att likt hanhunden eller råbocken att markera ett revir – vi har inte deras luktsinne- utan om att visa makt och förakt. Urin är en slaggprodukt som stinker så fort det blir varmt. Män är dessutom så funtade att sädesledaren mynnar i urinrörets slutstump. Fröna till framtiden samsas med kroppens avfall. Att pissa i ring eller på led – med eller utan döda motståndare – är därför alltid någon form av manbarhetsdåd. Som pojkar tävlar vi om vem som kan pissa längst…

Kanske var det andrenalinet som kokade över när fyra amerikanska marinsoldater lät en kompis filma när de samtidigt pissade på liken efter några dödade pashtuner i den afghanska provinsen Helmand. Det kommer vi nog aldrig att få veta. Det kan lika gärna ha varit så att de i sin bataljon redan från början lärt sig att se sina motståndare genom ett rasistiskt filter, som något helt annat än människor. Som ”De andra”. Är det inte döda människor det handlar om utan ”bara några jävla talibaner”, då upplevs det inte heller som omänskligt att skända dem.

Tittar man noga på den video som lagts ut på nätet rör det sig inte bara om ett krigsbrott. För det som visas upp är inte precis en triumfartad slutscen på en strid mellan jämbördiga kämpar.  På ena sidan finns givetvis i bakgrundsterrängen eller i skyn hela NATO-alliansens övermakt med 200 000 soldater, bombflyg, obemannade droner och sina otaliga och ökända dödspatruller. I de närstrider som utkämpas backas sedan dess välutrustade och vältränade soldater alltid upp med insatser från helikoptrar, flyg och artilleri. Hur de fattiga pashtunerna på marken dött vet vi inte. Med sina enkla kläder och usla sandaler i plast, bredvid en omkullvräkt skottkärra, kanske de ”dödade talibanerna” bara är vanliga vägarbetare som dödats av misstag. Men videon förmedlar ingenting att vara stolt över. Det är inte en video som ska visas för familjer ”därhemma”. Inte ens bland tjockhudade rednecks i de amerikanska sydstaterna…

.

.

Så här vill de flesta amerikaner se och minnas sina marinsoldater. Här det berömda fotot från det historiska slaget om Iwo Jima i Stilla havet.

I den brittiska dagstidningen The Guardian har tecknaren Steve Bell ritat en politisk karikatyr över hur det skulle se ut om man i dag reste en staty över en en amerikansk soldat på ”mission” i Afghanistan…

.

.

För Vita Huset blev filmsnutten genant och en medial smutsfläck som stört förberedelserna inför det ”fredsmöte” med ”talibaner” som planerats till Quatars Doha. Det är inte så bra att pissa på folk som man vill ha fred med. Det svärtar dessutom ner propagandabilden i Väst av att NATO-alliansen i Afghanistan skulle vara en demokratins fredsängel. I Afghanistan ger de samtidigt radikala islamister en möjlighet att visa alla att ”de otrogna inte ens respekterar de döda”…

Därför har Försvarsministern själv, Leon Panetta, fördömt händelsen som “mycket beklagansvärd”.  Utrikesminster Hillary Clinton sa samtidigt till media att scenen var ”helt förskräcklig”.

Den reaktionära amerikanska högern med alla sina olika avlagringar i det republikanska partiet och i den profitstyrda mediavärldens talkshower har i stället fördömt regimen Obama för att ”den fördömt sina egna soldater”. Inte ens när det är fråga om krigsbrott ska överbefälhavaren (presidenten) medverka till kritik av det slaget. ”Bara den som själv har blivit beskjuten av talibaner har rätt att komma med kritik”, menar exempelvis republikanen Allen West. I ivern att få ännu ett skäl att ge sig på Obama, oavsett konsekvenserna internationellt och för de amerikanska styrkornas egen utbildning och militära disciplin, kastar den republikanska högern alla sina traditionellt kristna och konservativa värderingar åt sidan. Det som skett är bara ett misstag, en bagatell. Ett ungdomligt pojkstreck. Kanske beklagligt. Men definitivt inte mycket beklagligt.

.

.

Stjärnskottet Dana Loesch på språng vid ett Tea party-möte

.

På mångas TV-skärmar har CNN också numer fått en smutsfläck över sina sändningar. Kanalen som ses som vänsterradikal i USA (!) har tidigare köpt upp en ung, färgstark och högljudd kvinnlig reporter, ofta på tvärs med den egna kanalen, för att bredda sitt spektrum av åsikter. Kvinnan, den 33 år gamla Dana Loesch, slutade att kalla sig liberal ”efter den 11 september”. Nu har hon gått ett steg längre och menar att likskändningen var ”cool”. ”Kom igen gott folk. Det är krig…Hade jag själv varit där hade jag dragit ner byxorna och gjort det också”, utropade hon…

De mer etablerade mediala rösterna har inte lika drastiskt tonfall men säger egentligen samma sak som Loesch. Om än på lite omvägar. Den krigsivrande nykonservativa, The Standard Weekly, finansierad av skandalmogulen Rupert Murdoch, drar sig exempelvis till minnes att redan general George S. Patton och Winston Churchill, två legendarer från Andra världskriget, kunde det här med att pissa på fienden. Inför fotografer och krigsreportrar tömde Patton triumferande blåsan i floden när han gick över den strategiskt så viktiga pontonbron vid Rhen 24 mars 1945. George Churchill hade då visat på sin ledarroll genom att pissa på Hitlers berömda ”ointagliga” Siegfried-Linie eller Westwalle redan tre veckor tidigare…

.

.

General Patton pissade i Rhen. Han skändade aldrig tyska lik.

.

Men självfallet har den obscena likskändningen i Helmand ingenting med dessa historiska anekdoter att göra. George Patton och Winston Churchill gjorde bara det som alla andra hanhundar brukar göra. De markerade revir och segrar över en ockupationsmakt. De pissade inte på dödade tyska kroppar.

Den republikanska högern i USA markerar inga revir, bara sitt eget förfall och sin egen avsky för den fattiga pashtunska nation som den amerikanska staten misslyckats med att ockupera…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, primärval, South Carolina, Mitt Romney, George Patton, Afghanistankriget,

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,SVT1,SVD3,DN5,SVD4,SVD5,DN6,GP3,SVD6.

DN7,DN8,SVT2,SVT3,SVD7,DN9,DN10,DN11,DN12,DN13,

Marine Le Pen seglar i medvind

.

Färska opinionsundersökningar visar att den franska extremhögern seglar i stark medvind. I en ny gallup svarar inte mindre än 31 procent att de ansluter sig till Marine Le Pens och Nationalfrontens värderingar. Ännu värre är kanske att bara 35 procent säger att de tar helt avstånd från frontens idéer, något som över 50 procent sa sig göra för knappt ett år sedan.

.

Respektabelt och med siffror i handen är Marine Le Pens giv.

.

Samtidigt visar en annan undersökning att 21,5 procent svarar att de skulle rösta på Marine Le Pen om presidentvalet hålls i dag. I vilken riktning siffrorna kommer att peka i maj när valet äger rum kan vi bara gissa. En kvalificerad sådan är kanske att hennes resultat i första valomgången kommer att ligga just kring 21 procent. Eller kanske mer ändå om hon får benäget bistånd från Socialistpartiet som bara har uppoffringar och en mörk finanshorisont att erbjuda och från Sarkozys UMP som den här gången inte kommer att kunna vinna väljare från Marine Le Pen med en ”tuff” agitation mot utlänningar, läs muslimer.

Marine Le Pen har lagt om pappa Jean-Maries strategi, från att uteslutande hacka på immigrationen och islamismen till att koncentrera frontens propaganda till det ekonomiska planet. Receptet som Marine Le Pen kokat ihop kan sammanfattas i ett ord –protektionism.

Som första parti ut på plan presenterade hon häromdagen i en två timmars lång presskonferens partiets program inför presidentvalet. Himmel och gröna skogar lovas till småföretagare och arbetare i ett program som bryter med frontens tidigare anslutning till de nyliberala dogmerna om den fria marknadens gudomlighet.

Den nya linjen har tre grundpelare: lämna euron och EU, stoppa immigrationen och skydda franska småföretagare. Om väljarna ger fronten sitt förtroende lovas de jobb, högre löner och stora besparingar tack vare ett stopp på immigrationen.

.

-Finanskris.  alla partier(UMP etc) , alla är globalister, alla är skyldiga,

Slut upp i Nationalfronten.

.

Det hela är ett jonglerande med siffror utan någon som helst seriös bevisföring i en femårsplan fram till 2017.

Att lämna euron och återinföra den franska francen kommer enligt programmet att spara in 87,6 miljarder euro. Varför finns det inget svar på. I presentationen menade Marine Le Pen att den nya francen kommer att devalveras med 9,4 procent. En siffra helt tagen ur luften samtidigt som de flesta beräkningar som finns pekar mot en devalvering på minst 20 procent om francen återinförs.

Om fronten får makten ska den inför punktskatter på vissa varor plus en 3-procentig skatt på alla importerade varor och tjänster. Inkomsterna från dessa tullar ska finansiera en fond för ”nyindustrialisering” och en löneökning netto på 200 euro i månaden för alla med en nettolön under 1 500 euro i månaden. Enligt fronten kommer de protektionistiska åtgärderna att ge strax över 200 miljarder euro fram till 2017. Hur andra länder kommer att reagera på frontens tullavgifter berörs inte med ett ord. Det är rena Alice i Underlandet.

Den andra huvudpunkten i Marine Le Pens krigsplan för presidentvalet är den gamla käpphästen –stoppa invandringen. Den här gången har fobin försetts med siffror. Från dagens 200 000 invandrare per år ska invandringen strypas till 10 000 per år när vi nått 2017. Det ska spara in 40,8 miljarder euro säger hon som alltid framställer sig som Jean d’Arcs reinkarnation. Hur ska det gå till?  Genom att skära ned på sociala bidrag till ”utlänningarna”, och genom att avskaffa hjälp till äldre och slopa vårdbidrag från staten ska 22 miljarder euro sparas.

.

Far och dotter. Där den ene provocerade med klavertramp försöker dottern visa upp en fasad av omtanke för de små i samhället.

.

Utöver det ska bidrag, jobb och bostad reserveras för franska medborgare och de invandrare som gått arbetslösa i ett år och som inte ännu bott i landet mer än tio år kastas ut. Det ska spara 14 miljarder.

Marine Le Pen berör inte med ett ord vilka inkomster staten får från invandrarna, i form av inkomstskatter, i form av minskade pensionsavgifter eftersom nästan alla invandrare är i arbetsför ålder. Hennes kalkyl att invandringen kostar 40,8 miljarder är helt enkelt nonsens, ren rasistisk propaganda som tyvärr har en resonansbotten tack vare de borgerliga och socialistiska ”demokraternas” ryggradslösa hållning gentemot invandrare. De ses som en tillgång för att städa i tunnelbanan och för att tvätta och stryka åt herrskapen och som en lämplig slagpåse för att så split i samhället. Nu skördar Marine Le Pen borgerlighetens draksådd.

Hur ska man placera frontens nya ”arbetarpolitik”? Rent ideologiskt finns det mycket som har rötter i den rena fascismen. Främlingsfientligheten känner alla igen. Att det inte kläds i en hatpropaganda om de kosmopolitiska judarnas internationella sammansvärjning är förståligt. I stället får arabiska muslimer stå som syndabockar för det ”ofranska” och den internationella finansen tar de ”kosmopolitiska judarnas” plats i ekonomin. Det är dess fel att ”jobben flyttar utomlands”.

Den reaktionära, nationalistiska och protektionistiska politiken får vind i seglen från den etablerade politikens budskap att i finanskrisernas och statsskuldernas epok finns det ingen annan framtid för den arbetande befolkningen än uppoffringar. Svett och tårar för att bankirernas och spekulanternas vinster inte ska naggas i kanten. Med ett sådant budskap till människorna blir allt prat om tolerans och förståelse, det vackra med ett ”multikulturellt samhälle” och alla andra pratbubblor totalt ineffektiva argument mot Marine Le Pens chimär om ett nytt franskt folkhem.

.

Media:DN1,SVD1,AB1,DN2,DN3,GP1,DN4,SVD2,ETC,DN5,DN6,SVD3,

Bloggare;Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Le Pen, Nationalism, Protektionism, EU, Euro

.

Under onsdagen förra veckan började Konkursförvaltningen att skicka ut uppsägningsbeskeden till SAAB:s alla arbetare och tjänstemän.

De brev som så många bävat över i mer än två år damp till sist ner hos de anställda. Att julen fick dansas ut i arbetslöshet – och utan den ännu inte utbetalade decemberlönen – det bekymrade inte förvaltningens nitiska jurister.

.

.

Köpare från Turkiet och Kina bjuder nu på SAAB:s kvarlåtenskap…

.

Visserligen är intressenter från främst Kina och Turkiet i Trollhättan och bjuder på kvarlåtenskapen där den fortfarande ligger samlad, nära centrum på brinken till Göta älv och bara ett litet stycke från Stallbackabrons långa spann. Men det mesta talar för att det endast blir ödsliga industrilokaler och rivningstomter som kommer att bli kvar. Kanske bra rekvisita och bakgrundsmiljöer för Film i Väst? Vi riskerar att bli samtida vittnen till den största industrinedläggningen i Sverige sedan slakten av landets alla nybyggnadsvarv för snart fem decennier sedan. Med dominoeffekter bland underleverantörer, serviceföretag och den offentliga välfärdssektorn. Mer än tiotusen jobb är på väg att försvinna.

.

.

Jonas Sjöstedt pekar ut färdriktingen.

”Vänsterpartiet är ett självklart regeringsalternativ”.

.

Under samma ödesmättade onsdag drog Vänsterpartiet i gång sin kongress i Uppsala. Ingenting märkligt med det. Naturligtvis en ren tillfällighet.

Det märkliga var i stället att kongressen inte i något sammanhang uppmärksammade slutscenerna i detta långa ödesdrama för svensk fackföreningsrörelse och svensk välfärd. Inte minst för att regionen har haft stor betydelse för de bägge huvudkandidaterna i valet av ny partiordförande. Rossana Dinamarca är uppvuxen och bosatt i Trollhättan där hennes mamma varit SAAB-anställd och Jonas Sjöstedt bodde som barn i Vänersborg, bara en golfbana bort från tvillingstaden. Det var där han som trettonåring gick med i ”sitt universitet”, politiken och Vänsterpartiets ungdomsförbund.

.

.

Ingen av kandidterna till ordförandeposten

har krävt att SAAB ska förstatligas.

Foto: Kalle Larsson

När Jonas Sjöstedt i sitt avslutande och bejublade linjetal underströk att ”Full sysselsättning är en övergripande målsättning” och att partiet ”vill ha en industripolitik värd sitt namn”, då hade det exempelvis inte varit fel att konkretisera denna med att ta upp de egna politiska svaren för just krisens SAAB.

Att han inte gjorde detta var dessvärre ingen tillfällighet. Under hela hösten, under den mest akuta krisen, har Vänsterpartiet moltigit när det gällt SAAB:s framtid. Den har inte diskuterats, vad jag vet, vid den rundresa i landet där de olika kandidaterna till att efterträda Ohly presenterat sina politiska ståndpunkter. Från Kungsgatan 84 har det inte heller i frågan kommit några uttalanden eller utspel från partiet centralt. Politisk energi har under samma tid lagts ner på pressmeddelanden om ”bristerna i en ny djurskyddslag” eller på en uppmaning till regeringen ”att ta människors spelberoende på fullt allvar”. Men inte ett ord om SAAB:s framtid. Partiets inofficiella tidning Flamman har mest rapporterat om krisen i form av korta nyhetsnotiser. På två undantag när. Det ena är på försommaren när man i reportageform litar till DN:s motorjournalist Jacques Wallner och låter honom tala om för läsarna ”att det ser mörkt ut”. Det andra är när Dinamarca, då vice ordförande, i september först konstaterar att ”Tåget har gått för SAAB” och fortsätter med att:

”Hon hade velat att regeringen varit mer aktiv och möjligen gått in som delägare i ett långt tidigare skede. Nu vill hon istället se satsningar på en sammanhållen industripolitik. Det bästa man kan göra i dagsläget är att ge stöd till dem som jobbar på Saab, och som nu har väntat på sin lön i tre veckor, i form av utbildningssatsningar och jobbskapande.”

.

.

”Tåget har gått för SAAB”…

.

Svaret visar nästan övertydligt varför Vänsterpartiet konsekvent valt att inte ta i frågan. Annat än med tång. För den egna politiska strategin är den glödhet, som ett brinnande kol. Det är också därför Sjöstedt, trots att han bloggar flitigt, aldrig skrivit ett ord om detta.

Trots utsattheten för så många människor skyggar partiet helt enkelt för kravet på att staten ska gå in som ägare och hålla alla anställda skadelösa. Marknaden bygger inga tåg”, konstaterade Sjöstedt visserligen helt rätt i sitt linjetal. Han kunde ha fortsatt med att marknaden eller Wallenberg/General Motors också tröttnat på att bygga bilar i Trollhättan och att ett statligt ägande där, under kontroll av de anställda, skulle kunna innebära att dessa, väl befriade från sina ägare fick utveckla sin egen kreativitet – i samarbete med det bästa av vår forskning – till att utveckla och producera en miljöstyrd bilproduktion i världsklass.

Men detta gjorde han inte väl medveten om att en aktiv kampanj för ett förstatligande av SAAB utesluter det rödgröna samarbete och den gemensamma regeringsbildning med (s) och (mp) som i sista hand är partiets övergripande målsättning. Jan Björklund skulle mana fram sitt socialiseringsspöke och regeringsprojektet vara kört.

Skarp kritik av fackföreningsrörelsens urartade ledning rimmar dessutom illa med denna strategi. Det eftersträvade samarbetet med fackföreningsrörelsen reduceras till att i allmänna ordalag prata om ”arbetarrörelsens gemensamma värderingar”. IF Metalls och Unionens bedrövliga hantering av fordonsindustrins kris ska inte ifrågasättas. Gör man detta lägger LO in sitt veto mot det tilltänkta (s)amarbetet. Vänsterpartiet – likt en stor del av vänstern i övrigt – har dessutom inte längre fokus på ett träget och långsiktigt fackligt oppositionsarbete.

.

.

När det gällde frågan om kampen för jobben

kopplad till en socialistisk strategi,

var det ingen som klev upp i talarstolen…

.

För Vänsterpartiet är det i stället politisk mumma att helt fritt kunna agitera mot riskkapitalisternas vanskötsel av den privatiserade äldrevården. Att verka för att kommunerna inte förnyar kontrakten med Carema och andra snyltare på den offentliga driften är mer vattenkammat än att agitera för att SAAB ska socialiseras. Grundbulten för varje socialist, att det strategiska kreditväsendet ska socialiseras, eller att vi låter gemensamt ägda och demokratiskt styrda banker sköta kreditgivningen, den finns inte ens med i partiets lagerhållning.  Ser man till de sakliga skälen borde detta ändå vara det mest naturliga i världen för ett parti som ”anpassar socialismen till vår tid”.  Lika självklart som att snyta sig när man är förkyld. Det privata banksystemet är en dinosaurie som borde vara en fossil.

I sitt linjetal, där orden vägts noga, valde Sjöstedt många formuleringar med stuk från socialdemokratisk retorik på sjuttiotalet. Bland andra att vi ska ”öka samhällets inflytande över storbankerna”. Förr stod det alltid ”Arbetarpolitik och Socialism” på kongressbanderollen. I år kunde man läsa det mer slätstrukna, ”Vänster för framtiden” – på en gul banderoll..

.

.

Är det inte väl bleksiktigt?

.

Tja, i sig inget ont med detta. Men denna vaga och mycket beskedliga vision om framtiden räcker dessvärre inte för att bryta den borgerliga makt, den klassmakt som i grunden styr och ställer över våra liv. Alla de möjligheter om mer rättvisa, frihet, demokrati och ett resursbevarande samhälle som Sjöstedt, alla andra vänsterpartister och jag själv hoppas på, de kan inte bli verkliga om familjesfären Wallenberg och alla de andra riktigt stora och blodtörstiga riskkapitalisterna ska fortsätta att bestämma över samhällets kreditflöden. Det visste redan C H Hermansson när han skrev om hur storfinansen och dess familjer bestämmer över oss andra. Har dessa välfärdens predatorer och andra likasinnade rovdjur makten ute i Europa, då kan vi andra rösta bäst vi vill om att satsa på gröna jobb, sextimmarsdagen, skolan, vården eller andra bra förändringar. Det hårdföra kapitalet i Europa, oavsett om det är i eurozonen eller i länder som Storbritannien, är ute efter en verklig massaker på de reallöner och stora delar av den sociala välfärd som kontinentens arbetarrörelse kämpade sig till under andra halvan av förra seklet. De vill få ner kostnaderna för arbetskraft och sociala utgifter för att på så sätt bättre kunna konkurrera på världsmarknaden.

När Sjöstedt kritiserar EU drar han oftast blanka vapen och det med rätta. Sak samma med den kunniga kritiken av europrojektet. Sverige har ingen som helst anledning att vare sig byta valuta eller att ansluta sig till den nya eurozonpakten.

.

.

”För Sverige i tiden”?

.

När han kommer till alternativen blir däremot det mesta fel. Eller som han formulerar det hela i exempelvis en debattartikel publicerad i UNT: ”Vi har visat att vi kan hålla ordning på våra finanser själva och behöver ingen överrock från EU”…

Här kan bara menas 1990-talets krisår med Göran Persson då Vänsterpartiet var med och tog ansvar för att först med raska hugg skära ner på den gemensamma välfärden och sedan privatisera Telia. Är det så vi ska klara ”våra finanser” efter en rödgrön valseger 2014?

Borde inte siktet, eller åtminstone ”visionen”, i stället vara inställt på en gemensam, bred folklig kamp i hela Europa för en gemensam demokratisk kontroll över alla stora kreditflöden? Är det vår sak att exempelvis som Sjöstedt mena att de grekiska arbetarna ska välja pest i stället för kolera:

”Vad är en sydeuropeisk devalvering mot den fullständiga härdsmälta som vi upplever nu? Om Grekland inte återfår sin konkurrenskraft så är landet dömt att fastna i det här under mycket lång tid. Det snabbaste sättet att återfå sin konkurrenskraft är att låta valutan flyta. Då kommer turisterna att strömma dit och de kommer att exportera oliver så att det står härliga till.”

Uttalandet, som gjordes för SvD, är cyniskt. Varför ska en socialist i Sverige bekymra sig för den grekiska kapitalismens konkurrenskraft? Tror verkligen Sjöstedt att alla arbetare i Aten eller Thessaloniki kan leva på svältlöner i turistnäringen samt billig olivolja?

En gemensam träffpunkt för den här utflykten i Vänsterpartiets nya politiska landskap, från Trollhättan till Aten, är att antikapitalismen nu definitivt underordnats en tilltänkt regeringsallians med (s) och borgerlighetens moderna liberala parti (mp). Inte ens tanken på en strategi där Sveriges arbetande människor kan börja bryta med marknadens diktat, utvidga demokratin och därmed den egna makten, finns med i exempelvis det strategidokument som tagits fram inför kongressen. Detta har i stället blivit en hybrid mellan en pedagogisk handbok i hur man umgås mellan människor samt olika taktiska prioriteringar…

Det öppna och mer generösa parti som vi fått se inför och under denna kongress skapar samtidigt rika förutsättningar för att verkligen hyperventilera dessa strategiska frågor inför kongressen 2014. Det är bara att hoppas att debatten är påbörjad och inte avslutad.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, Rossana Dinamarca

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,AB2,GP1,SVD6,DN6,DN7,SVT1,

SVD6,SVD7,DN8,SVD8,SVD8,DN9,SVT1,DN10,DN11,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,Jinge,

Riksbankerna det privata

kapitalets kassakista

.
I dagarna har olika nationers centralbanker stått i rampljuset.

Den nationalistiska högerregeringen i Ungern inför den ena begränsningen av demokratin efter den andra. Men en av alla ”reformer” har också fått den internationella finansen att resa ragg. Parlamentet har upphävt centralbankens absoluta självständighet. Det går inte ihop med EUs fördrag som stipulerar att ingen kan besluta över centralbankerna och att deras enda uppgift är att bevaka att inflationen inte överstiger 2 procent.

Ultranationalisten Viktor Orban driver Ungern in i en polisstat

.

Efter det ungerska beslutet kastade sig ”marknaden”, det vill säga det lilla fåtal av jättebanker och fonder som står för nästan all spekulation mot olika valutor, över den ungerska forinten, som föll snabbt i förhållande till dollarn och euron. De som inte följer ”spelreglerna” straffas snabbt av Gud…, nej Marknaden. Något att tänka på för Vänsterpartiets nya ledarskap som menar att smått är vackert och underlättar för den arbetande befolkningen att skydda sig mot den Stora Stygga Vargen på världsmarknaden.

Men fler centralbanker har utmärkt sig. EUs egen centralbank ECB fortsätter att ösa pengar över de privata bankerna för att de ska känna sig i goda händer. Inte mindre än 490 miljarder euro lånades nyligen ut över en treårsperiod till unionens storbanker till 1 procents ränta. Att samma banker kommer att låna ut dessa pengar till Italien, Spanien och andra skuldsatta till mycket högre ränta går osagt. Vansinnet är uppenbart. ECB använder offentliga pengar till låna ut åt privata banker eftersom ECB enligt EUs fördrag är förbjuden att låna ut pengar till enskilda medlemsstater. Om Grekland kunde låna till 1 procents ränta vore krisen över omedelbart.

Nej, det är Greklands befolkning som ska betala krisen med ett åtstramningsprogram som kommer att leda landet in i en social katastrof med en depression som grekerna inte upplevt sedan trettitalet. Det privata bankkapitalet ska däremot räddas till vilken kostnad som helst. ECB öser pengar över dem för att ska ha stabila kassor att spekulera med mot olika länders statsskulder.
I dagarna har det också publicerats information om den amerikanska centralbankens, FED, agerande. Den stora nyhetsbyrån Bloomberg krävde att FED skulle publicera uppgifter om hur mycket som lånats ut till bankerna och till vilken ränta. FED vägrade släppa informationen men en domstol beordrade centralbanken, under offentlighetsprincipen, att ge Bloomberg vad de krävde.

.

.

Håll i er. Tusentals miljarder dollar har lånats ut till en ränta på 0,01 procent. Tar vi inflationen i beräkning innebär det att de privata bankerna får betalt för att låna pengar av FED. Inte illa. Med kassakistan full av gratis kredit från staten kan samma banker kasta sig ut i den krisdrabbade världen och kräva 6, 7 ja, 9 procents ränta på olika länders statsobligationer.

-Är det normalt att privata banker, som vanligen lånar av centralbanken till 1 procent, i kristider kan göra det till 0,01 procent, medan vissa stater i kris tvingas betala 600 till 800 gånger högre ränta?
’Att regeras av den organiserade finansen är lika farligt som att regeras av den organiserade brottsligheten’, sa Franklin Roosevelt. Han hade rätt. Vi upplever en kris för den avreglerade kapitalismen som kan bli ett självmord för vår civilisation.
De drastiska orden av Michel Rocard finns att läsa i en artikel i den franska dagstidningen Le Monde 2 januari i år. Michel Rocard var premiärminister 1988-91 under François Mitterrand och Socialistpartiets ordförande 1993-94.

Michel Rocard och Mitterrand då det begav sig.

.
Michel Rocards upprördhet är mer än berättigad. Varför inte låta Grekland, Italien, Spanien, och andra låna till 0,01 procents ränta och i ett huj sanera de obetalbara lån som ackumulerats under åratal. Det handlar inte om att ”bestraffa lata greker”. Kloka industrialister vet att överskott motsvaras av underskott. Därför säger de tyska arbetsgivarna att det är dags att Tyskland tar itu med sitt stora exportöverskott och höjer lönerna för Tysklands arbetare. Läs mer om det i Götes blogg här under.

.

Media: DN1,SVD1,ETC,ETC2,DN2,DN3,SVD2,SVD3,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, ECB, FED, Statsskulder, Banker, Finans

.

Industriförbunden är klara med sina centrala förhandlingar. Resultatet blev ett genomsnittligt påslag på 2.6 procent/år. Med det nya året väntar nu det som är kvar av LO:s samordning med inte minst Handels och Kommunals alla lågavlönade kvinnor. ”Vi vill ha mer än industrin”, har varit deras budskap. En löneökning med minst 860 kronor per månad plus en jämställdhetspott på minst 100 kronor, understryker Kommunals förhandlare.

Som vanligt avvisar arbetsgivarna i Sveriges Kommuner och Landsting det som egentligen borde ses som blygsamma krav. ”Alldeles för mycket. Inte minst om vi ser till den ekonomiska krisen i Europa”, menar de. Det kan alltså vara en hård drabbning i sikte. Där arbetsgivarna kan hämta sina argument direkt från Anders Borg med hans ständiga predikningar om återhållsamhet.

.

.

Gert Wagner. Vakthund för den tyska industrin.

Skäller nu på sina egna.

.

Sensationellt nog kan LO å sin sida nu ladda med grovkalibrig ammunition från näringslivet i Tyskland. Även där stundar viktiga avtalsförhandlingar och de har inletts med att Gert Wagner, direktör för det mäktiga Tyska institutet för ekonomisk forskning, DIW, avvisat allt prat om sedvanlig återhållsamhet som ren nonsens. DIW är inte vilken institution som helst utan en riktig tungviktare i Europas näringslivskretsar. Grundat redan 1925 är dess 185 fast anställda i Berlin, varav 102 ekonomiska forskare, industrins vakthundar. Satta att skydda den egna vinstutvecklingen.

Han har också tagit många tyska ledande fackliga företrädare på sängen, där dessa somnat in vyssade av alla tidigare godnattsagor om att det endast är låga lönekrav och minskad välfärd som kan ”rädda Europa ut ur krisen”…

.

.

Alla nyckeltal i tysk ekonomi,

pekar nu åt fel håll.

.

Wagner och hans institut menar nämligen att alla ekonomiska nyckeltal i den tyska ekonomin pekar på att den privata konsumtionen måste upp. ”Tyskland kan bara närma sig betalningsbalans genom en starkare inhemsk efterfrågan, vilket skulle medverka till att vi kom ut ur eurokrisen”, menar han. ”Många år av svag tysk löneutveckling har bidragit till eurokrisen”.

”Vi kan kritisera Grekland för att ha levt över sina tillgångar. Men Tyskland har levt under sina. På grund av den ojämna fördelningen mellan egendom och inkomst har den privata konsumtionen fortsatt att vara svag och det lönar sig därför allt mindre att investera här”, heter det i hans sammanfattning över läget.

Inga visdomsord för vår Anders Borg, som bara ser tagelskjortor och mer prygel som frälsningen för Europas löntagare. Men för LO:s förhandlare borde institutets slutsatser vara bästa tänkbara argument. Om de nu ”vill ta fajten” tillsammans med sina medlemmar.

.

.

Vilket kan behövas. För i dagarna redovisas de siffror som visar att LO:s 14 fackförbund fortsätter att tappa medlemmar. För 16:e året i rad. Mest minskar organisationsgraden bland de yngre. ”Nästa generation är på väg att förloras”.

Då kan det behövas lite ”fajt”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, avtalsrörelsen, Kommnal, Handels, GWI,

I media: SVD1,DN1,DN2,DN3,GP1,AB1,

.

Vår julskinka rymde aldrig, men den är slut. Dags för ett nytt år med vår kära gamla mullvad*. Vi får se var den dyker upp i år.

Har vi hälsan ska vi försöka följa den där den tar sig fram.

Gott nytt år!

.

.

*Det var Karl Marx som såg revolutionen i skepnad av en mullvad.

Läser för övrigt om ”slussentrotskister” i DN…

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, 2012, Nyår,

I media: DN1,GP1,GP2,SVT1,

Mina önskningar inför 2012

.

Det är tradition att vår blogg inför ett nytt år spekulerar i vad som väntar oss. Att skriva prognoser är att sätta ut hakan. De gångna åren har våra gissningar väl varit si och så, inget att skryta över och inget att skämmas över.

Inför 2011 missade vi dock det som skulle överskugga allt annat under året –den arabiska våren. Trots att upproret startade i Tunisien just dagarna innan Jul 2010 var det ingen som såg vad som skulle komma i land efter land. Än en gång visade det levande livet att det är mycket lättare att ”förutspå” det som redan skett än att säga något vettigt om framtiden.

Så i år blir det ingen prognos om vad som kan tänkas ske 2012. I stället ska jag avslöja vad som finns på min önskelista inför det nya året. Går de i uppfyllelse är det bara att korka upp bästa champagnen till Nyår 2013. Men små framgångar och delsegrar är inte heller att förakta, speciellt inte i en period där borgerligheten tror att den kan tillåta sig allt.

Min första och högsta önskan är att 2012 går till historien som det år då den arbetande befolkningen stod upp och slog tillbaka den tre decennier långa trenden av ökade vinster på lönernas bekostnad. Den mest grundläggande av alla förändringar som nyliberalismen inneburit är den sjunkande löneandelen av bruttonationalprodukten till förmån för vinsternas andel. Det handlar om förskjutningar på några procent, upp till 10 procent i vissa länder, vilket svarar mot enorma överföringar av rikedom från de lönearbetande till de som lever på inkomst av kapital. Finansens toppar har tagit makten med benägen hjälp av underdåniga politiker. Mitt hopp är att allt fler, ja miljoner och åter miljoner, ska börja inse att dagens maktstruktur endast kan leda till allt större klyftor och orättvisor i samhället och att det finns bara ett sätt att sätta stopp på denna katastrofala utveckling –ta ifrån dem makten.

.

.

Min andra önskan inför 2012 är att den arabiska revolutionen som tog världen med överraskning för exakt tolv månader sedan ska segra. Det är långt ifrån säkert att det blir så. Mäktiga krafter i Egypten, Tunisien, Libyen med flera länder verkar, tillsammans med Obama, Sarkozy och andra försvarare av det bestående, för att de arabiska folkmassornas krav på frihet, värdighet och rättvisa inte ska rubba de härskandes grepp om makten. Farorna är många, alltifrån generaler med en kontraevolution på agendan till reaktionära fundamentalisters strävan att sätta religionen i maktens säte och kvinnorna i baksätet.

Hoppet står till alla de som de senaste tolv månaderna stått i spetsen för en verklig befrielse av de förtryckta. De har med sitt mod och sin beslutsamhet visat att allt ännu är möjligt. En seger för upproret i Syrien skulle betyda enormt mycket för att ge ny energi och stimulans till hela regionens revolt mot förtryck och despoti.

.

.

Min tredje önskan och förhoppning inför 2012 kan uppfyllas i Mittens Rike. På ett par decennier har ett par hundra miljoner kinesiska män och kvinnor dragits in i den kapitalistiska marknadsekonomin vilket gjort Kina till världens verkstad för konsumtionsvaror. Under det gångna året har många förtryckta i Kina, både arbetare och fattiga jordbrukare, rest sig mot det kinesiska kommunistpartiets envälde och den djungelkapitalism som frodas i partiets beskydd. Mitt hopp är att partiets maktmonopol bryts, att den förstelnade byråkratin störtas i gruset och att den kinesiska arbetarklassen befriar sig från sina bojor. Det blir också slutet för alla multinationella företags utnyttjande av billig arbetskraft utan rätt till organisering i självständiga fackföreningar och politiska partier. Ett sådant Kina ser jag gärna växa ut till en gigant. En stor seger för de arbetande i Kina är en seger för hela världens arbetarklass.

.

.

Med det är min önskelista slut. Jag har många andra hopp inför framtiden. Men infrias de tre önskningarna ovan då blir 2012 det år då hela Världen förvandlades. Det är väl något att se fram emot?

.

Gott Nytt År till Er alla.

.

Media:DN1,SVD1,SVD2,DN2,SVD3,DN3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,KP,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kapitalism, Nytt År, 2012, Kina, Arbetarklass

Trevlig helg och ett Gott Nytt År

.

Det har varit ett fantastiskt år. Gamle Lenin sa att ibland känns ett år som decennier, det händer inget, och så plötsligt sker decennier på ett år, allt kastas omkull. Inget exakt citat, men ändå. År 2011 var som ett decennium. I årtionde efter årtionde har reaktionära militärer och despoter regerat i den arabisktalande världen. Så länge att det gav upphov till myten att ”araberna är inte mogna för demokrati”.

På tio månader slogs myten i spillror och de västliga ideologer som skapat myten framstod i blek dager. Fyra diktaturer har störtats av folkliga uppror och fler är på gång. Världshistoria skrevs 2011. Det kommande året lovar att bli minst lika upphetsande. Ska Bachar Assad falla? Vad kan ske i Algeriet och Marocko? Och inte minst – ska  rika oljekungar kunna fortsätta att härska med stöd av USA?

För oss på bloggen har det varit ett nöje att skriva om den arabiska våren. I debatten om revolutionen i Libyen har det rått skarpa meningsskiljaktigheter i den radikala vänstern. Förhoppningsvis blir det möjligt att klara ut dem under det kommande året.

Men det är inte bara den arabiska våren som skakat om 2011. Den internationella finanskrisen har gått över i en ekonomisk kris. Våra regeringar har öst pengar över de privata bankerna och tagit över deras skulder. En privat skuld skapad av giriga bankirer har gjorts till en statsskuld och nu skickas räkningen till de arbetande. Vi har efter bästa förmåga följt krisen och informerat om det motstånd som de härskandes ”krispaket” mötts av.

Det är med glädje vi sett att ni läsare blir allt fler och att många av er dagligen besöker vår blogg. Det är den enda stimulans vi behöver för att med energi gå in i det nya året som lovar bli lika spännande som det gångna.

Så med det löftet vill vi tillsammans med Kalles Blues Band önska er en riktigt trevlig helg med vila, god mat och kanske en god bok. Väl mött 2012. Nu tar vi ledigt ett tag om inte något riktigt omskakande sker. För då ryker alla föresatser om bloggvila över helgerna. Politiken väntar inte på att helgerna ska ta slut.

Benny & Göte

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Revolution, Marx, Lenin, Arabiska våren, Libyen, Assad,

.

Domen mot Martin Schibbye och Johan Persson är ett försök att fängsla fri journalistik.

Med rätta anklagas Carl Bildt för att ha demonstrerat en provokativ nonchalans i frågan. ”Detta är ett mycket farligt område som man bör hålla sig borta ifrån”, hette det osannolikt nog i den första kommentaren från vår utrikesminister.

.

.

Alliansen IAllmänhet’s photo.

.

Jens Holm från Vänsterpartiet, liksom Jonas Sjöstedt, vill lyfta frågan till EU-nivå. Vilket är bra – och borde få stöd av Håkan Juholt. Åsa Linderborg säger det som borde vara självklart: ”Avgå, Carl Bildt”. Hon som så många andra understryker dessutom att UD:s ”tysta diplomati” än en gång har visat sig vara oduglig.

.

.

I Etiopien har USA tillgång både till hemliga tortyrkammare

och en bas för sina obemannade droner

.

Ändå, innan Bildt avgår, kan det faktiskt vara dags att pröva ännu en runda – innan den tysta diplomatin tystnar för gott. Bildt borde själv ta ett samtal med USA:s ambassadör i Stockholm Mark Francis Brezezinski. Bakgrunden är givetvis att Sverige för Etiopien är en lilleputt utan större betydelse. Etiopien är en diktatur, där regeringspartiet besätter 99 procent av platserna. Men det är dessutom en av de många diktaturer som har en engagerad ekonomisk, politisk och militär uppbackning från Washington. Diktatorn, president Girma Wolde-Giorgis, är en gunstling i Vita huset och Etiopien ses som ett strategiskt militärt nav i regionen. Så här öppet beskriver USA sin handräckning åt regimen på det egna utrikesministeriets hemsida:

.

“The Ethiopian National Defense Forces (ENDF) numbers about 200,000 personnel, which makes it one of the largest militaries in Africa. During the 1998-2000 border war with Eritrea, the ENDF mobilized strength reached approximately 350,000. Since the end of the war, some 150,000 soldiers have been demobilized. With the aid of the U.S. and other countries, the ENDF continues a transition from its roots as a guerrilla army to an all-volunteer professional military organization. Training in peacekeeping operations, professional military education, military training management, counterterrorism operations, and military medicine are among the major programs sponsored by the United States. Ethiopia has one peacekeeping contingent in Liberia. In January 2009, Ethiopian peacekeeping troops began deploying in Darfur. In July 2011, Ethiopian peacekeeping troops began to deploy to Sudan as the UN Interim Security Force for Abyei (UNISFA).”

.

I det fängelse där regimen vill spärra in Schibbye och Persson i så många år, där kanske de hamnar inte långt ifrån de fång- och tortyrceller som regimen håller åt CIA. Så kallade ”black sites” eller hemliga fängelser.

.

.

Hillary Clinton i livligt samspråk med Etiopiens premiär/utrikesminister

Haile-Mariam Desalegne under ett besök i somras

.

Vad jag far efter är att det är mer än hög tid av Bildt, efter alla år av lång och trogen tjänst åt amerikanska utrikesdepartementet, att nu kräva en gentjänst, lite diplomatisk handräckning, en ”pay back” när det gäller de båda svenskarnas öde. För om Sverige är en lilleputt så är USA för den etiopiska regimen en verklig jätte, en gigant – och dessutom en godsint sådan.

Prata med Brezezinski,  Carl Bildt. Hjälper inte det så ring Hillary direkt!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Martin Schibbye, Johan Persson, Etiopien, Carl Bildt, tyst diplomati

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,SVT1,GP1,GP2,GP3,DN4,SVT2,SVD4,

SVD5,SVD6,DN5,DN6,AB2,GP1,SVT3,SVT4,

.

.

Det är åtta månader sedan arbetarna vid SAAB gick hem från sitt senaste skift.

Kommer de någonsin tillbaka?

Är det slutkört för SAAB? Av många ett älskat varumärke som fått fem stjärnor i viktiga krocktester och varit pionjärer inom många andra teknikområden, som aerodynamik och turbo. Men konkursen är en smäll, en svår frontalkrock där det blir svårt att samla ihop delar så att det räcker för att åter komma upp på banan.

.

.

Näriga köpare finns redan till de maskiner och patent som blir kvar i konkursboet. De hoppas på ”en mellandagsrea” där de begärligt kan slita åt sig vad GM dumpat. Vid brinken ut mot Göta älv har det byggts bilar sedan 1949. Ska det bara bli kvar industriell slum och rivningstomter? Skjul och urblåsta verkstäder och kontor. Kanske värmestugor för nästa ungdomsgeneration? Redan i dag har Trollhättan länets högsta arbetslöshet med 14.2 procent. Eller kanske billiga bakgrundsmiljöer, kulisser och rekvisita för närbelägna Film i Väst.

I närtid är det givetvis amerikanska GM som är ansvarigt för det som skett. Efter den egna konkursen under finanskrisen – gjorde man sig av med varumärken som Pontiac, Hummer – och SAAB. Samtidigt intensifierades den egna storsatsningen i Kina med Chevrolet och Buick som flaggskepp och med bilar av lågprismärket Baojun som kanonbåtar.

.

.

Den kinesiska marknaden är så viktig att den

senaste ”Chevan”, Malibu, premiärvisades i Shanghai.

.

GM, världens största bilproducent, med i dag absurt nog det amerikanska bilfacket UAW som en av de viktigaste ägarna,  ökade  år 2010 försäljningen med 28.8 procent och hade då sålt 2.351 610 bilar i Kina. Den globala jätten vill inte se en uppstickare i det som är ”Den nya världen” för världens biltillverkare utan blockerar därför logiskt nog med hjälp av sina åtråvärda licensavtal det kinesiska Youngman´s köp av SAAB. Varför skulle det frivilligt hjälpa fram ännu en konkurrent till en position på en redan stenhård marknad? Syftet med GM:s verksamhet är inte välgörenhet eller samhällstjänst utan att maximera vinsterna åt sina ägare. Det är inte bara Carema`s riskkapitalister som hänsynslöst jagar profiter utan en gnutta av medkänsla eller social omtanke.

Av taktiska skäl skyller Victor Muller konkursen på rekonstruktören Guy Lofalk. Andra har bara haft spy, spott och spe till övers för Muller själv. ”En skojare i armkrok med en rysk gangster”, brukar det heta. Som om detta inte skulle vara det naturliga när uppkomlingar tar sig upp och hävdar revir i det kapitalistiska marknadssystemet…

.

.

”Det enda bra med SAAB har varit bilarna”, har det sagts när börsanalytikerna värderat företaget. Med decennier av pyttesmå volymer och dålig aktieutdelning har den lilla biltillverkaren i Trollhättan aldrig varit deras favorit. Själv växte jag upp på Hisingen några stenkast från Volvos verkstäder i Lundbyverken. Bilarna hade fortfarande registreringsskyltar med länsbokstäver. A var givetvis Stockholm. Göteborg hade tilldelats ett O och Trollhättans Västergötland skyltades med ett P. Som kavata grabbar kallade vi alla bilar med P-skylt för ”P-bönder” och flinade glatt när de inte klarade av ”storstadens” filbyten. I logik med detta var omdömet om SAAB bara ett överlägset ”jäkla P-bil”. ”Volvos tafatta kusin från landet”,

Wallenbergs maktsfär insåg tidigt, med den snabba globaliseringen av personbilsproduktionen under 1970- och 80-talen, att det oavsett all genial teknik i världen var utsiktslöst att försöka komma i kapp de stora konkurrenterna. Deras väldiga försprång i kraft av sina stora volymer i kombination med den blygsamma svenska hemmamarknaden och för klent eget kapital gjorde detta till en alltför vansklig utmaning och 1990 såldes därför personbilsdivisionen till amerikanarna. 2008 var det dags att helt avveckla fordonsindustrin och den tyska familjen Porsche och deras Wolkswagen kunde köpa på sig lastvagnsdelen, Scania. Även den civila flygplansproduktionen ratades. Kvar blev bara den produktion av stridsflyg där vi skattebetalare år efter år garanterar wallenbergarnas profiter, samt en del lönsamma biprodukter som robotar, fjärrstyrda militärfordon, säkerhetssystem för kärnkraftverk m fl.

.

.

Stridsflygplanen och andra militära biprodukter är det enda som är kvar

.

Bakgrunden till SAAB:s utdragna dödskamp är inte personliga skavanker eller tillkortakommanden hos den ena eller andra ägaren. Dessa har vare sig varit gudar eller jävlar utan helt normala kapitalister.  Vinstmaximering, på kort eller lång sikt, oavsett om den egna verksamheten är till nytta eller inte. Varje ny ”tigerekonomi” har sina predatorer. Liksom sina bytesdjur…

Vid GM:s beslut att göra sig kvitt SAAB för två år sedan var Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson helt kallsinniga till varje idé om statliga insatser. I deras värld fanns bara kapitalägare och vinster. ”Vi ska komma ihåg att SAAB är ett amerikanskt företag”, underströk statsministern och ryckte likgiltigt på axlarna när han i TV fick frågan om den tänkbara konkursen. Varför skulle hans regering gå in med pengar där hans uppdragsgivare Wallenberg valt att gå ur? Bättre att fortsätta med subventionerna av stridsflygplanet JAS Gripen. Att det verkligt värdefulla i Trollhättan skulle förstöras, alltså den industriella infrastrukturen tillsammans med människors kunskaper och erfarenheter, det var inget bekymmer för regeringen.

Efter måndagens beslut om konkurs uppträder regeringens nya ansvariga, näringsminister Annie Lööf och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, lite mer sorgesamt och med ett sken av mer empati. De flyger ner till Trollhättan för att ”lyssna” deltagande till vad alla parter runt SAAB:s dödsbädd har att säga. Likt själavårdare.

.

.

På väg hem efter sista skiftet.

”Arbetsförmedlingen har de pengar som behövs…”

.

Men i sak är deras enda besked ”Arbetsförmedlingen har de pengar som den behöver”. ”Det finns mer resurser om det behövs”.

För SAAB:s alla arbetare och tjänstemän är detta ren nonsens. De behöver inte en regering som ”lyssnar” utan en regering som regerar. Ministrar som leder.

I går skrev moderata Corren i sin ledare att det som sker inte är någonting annat än den fria marknadens ”kreativa förstörelse”. Kollegan, den än mer mörkblå, Wermlandstidningen menade att hela förloppet har varit bisarrt. Nu kan de anställda ”äntligen få ett avslut och se sig om efter andra jobb”. Vår utgångspunkt som socialister måste vara en helt annan. Vi ser inte till vare sig den ena eller andra kapitalgruppens väl eller ve utan utgår ifrån vad som är bra och nyttigt för både de anställda och samhället i stort. Inte minst blir det viktigt att då svara på den brännande frågan om det behövs en svensk personbilsproduktion eller inte. Behöver Norden och norra Europa en fordonsproduktion där de människor och de resurser som redan finns kommer till nytta? Malmen, stålet, plåten, maskintillverkningen, utvecklings- och produktionsanläggningarna tillsammans med kunskaperna hos tiotusentals människor är väldiga tillgångar. Ska allt detta bli till arbetslöshet och skitiga ödetomter bara för att giriga människor inte hittar tillräcklig lönsamhet med den nuvarande produktionsordningen?

.

.

Massbilismen har sett sina bästa dagar…

.

Naturligtvis inte. För det första måste den medvetna avindustrialiseringen av Väst-Europa stoppas. I en förnuftig världsordning tillverkar vare sig turkar, koreaner och eller kineser våra datorer, kylskåp och bilar. De skapar i stället sin egen välfärd. Ur en mängd aspekter är det ur miljösynpunkt vansinne att transportera industriprodukter fram och tillbaka runt jordklotet. Massbilismen har sett sina bästa dagar i våra storstadsregioner och måste till största delen ersättas med en förstklassig och gratis kollektivtrafik. Men även om vi på en generation halverar antalet personbilar i norra Europa. Genom en gigantisk satsning på förstklassisk kollektivtrafik. För Sveriges del med en nertrappning från 400 000 bilar/år till 200 000 bilar/år. Även då skulle vi behöva en personbil, en robust familjebil för långa avstånd, nordiskt klimat och för nordiska vägar. Koldioxidfria bilar. Eller halvhybrider. Med en plattform som fungerar också för taxi; hantverksbilar och ambulanser mm.

Ur resurssynpunkt. Ur miljösynpunkt. Utifrån allt vett och förnuft skulle en sådan personbilsproduktion kunna vara en del i en krisplan för löntagarnas Europa. En plan där den demokratiska socialismens alla enorma synergieffekter skulle kunna samordnas och samverka. Trollhättan är inte unikt. I land efter land i vår del av världen plågas bilindustrin av överproduktion. En socialisering av SAAB där företaget och de anställda befrias från sina ägare och får utveckla sin egen kreativitet med målet om en miljöstyrd bilproduktion i världsklass.

Många har kommenterat de år som gått med att förlöjliga SAAB:s  naiva tjänstemän och arbetare som hyllat Victor Muller i stället för att lita till den kollektiva styrkan i de egna fackföreningarna. Men har de verkligen varit så naiva? För vem skulle de annars ha hoppats på? Mona Sahlin eller Håkan Juholt? Lars Ohly eller Jonas Sjöstedt? Knappast. För ingen av dem har ens skissat på ett trovärdigt socialistiskt alternativ till dagens konkurs. Att ens prata om att staten eller samhället skulle ta över, och ifrågasätta nyliberalismens maktordning, tycks för dem vara som att lägga handen på en het kokplatta. Ett statligt ägande kan möjligtvis vara ett mycket hastigt ingrepp, där vi får betala alla skulder. Ingenting mer. Med en sådan inställning från den traditionella arbetarrörelsen i Sverige är SAAB:s anställda verkligen inte naiva – utan i stället synnerligen kloka. Man biter inte den hand som kommer med föda. Om än bara för två år. Likt regeringen är det från  (s) och (v) bara omskolning, utbildning och omskolning som predikas. Under en tid blir det att leva på en anorektisk A-kassa, som blivit ”en omställningsförsäkring”, sedan blir det bara Fas 3 som gäller.

Göran Greider är en ständigt lika eldig och fängslande företrädare för en möjlig socialdemokratisk vänster. I gårdagens Aftonbladet skrev han att vi kan vara i färd med att ta farväl av ”nyliberalismens välfärdsfientliga experiment” och hoppades på: ” Organisation. Folkrörelser. Aktivitet. Demonstrationer. Aktioner. Det och inget annat kan besegra nyliberalismen.”

Det är bara att hålla med. Men samtidigt måste denna rörelse bäras fram av ett begripligt politiskt alternativ. Annars försvinner energin snabbt från varje aktivitet. Hur blygsam den än är. Greider eller en Suhonen utelämnar för det mesta politiken. I Greiders egen Dalademokraten där han är chefredaktör kunde vi i går i stället, på ledarplats, läsa att:

.

”Kanske hade Saabs väg kunnat bli en annan. Med en karismatisk ledare av Steve Jobs typ några år in på 80-talet hade företaget kunnat få en bättre säljeffekt av personbilsturbon och annat. Saab hade kunnat bli lönsamt. De många intellektuella, i främst USA, som hade den udda bilen Saab hade då kunnat behållas som köpare. De hade kunnat betala det pris en sådan bil betingat.
Men Saabs era som svensk folklig bil var på väg att gå över redan någon gång på 80-talet. Att vara sådan kräver stor volym med låg vinst per bil vilket är svårt att uppnå.”

.

Vad är detta annat än fullständig uppgivenhet inför nyliberalismen? Endera lyxbilar, med en Steve Jobs eller en Victor Muller på 80-talet, tänkta att köras av amerikanska intellektuella, eller en bil som alla andra med väldiga volymer – och – låga löner som vi aldrig ska acceptera.

.

.

Konceptbilen 0-X Air slog an tanken med

lyx som en väg ur krisen. Foto: Jonas Fröberg.

.

Varför inte börja berätta om hur arbetarrörelsen kan börja bryta med nyliberalismen? Varför inte se till att alla möjliga möten, aktioner och demonstrationer handlar om vårt eget program?

Vi ska inte lägga våra händer på en het kokplatta. Vi ska ta hand om hela spisen och helt enkelt bli kockar i eget kök.

Märkvärdigare – eller svårare – än så är det inte.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, GM, SAAB, GM, Trollhättan, Annie Lööf,

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,SVT1,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVD3,SVD4,GP6,SVD5,GP7,SVD6,DN3,

DN4,DN5,GP8,GP9,SVT2GP10,GP11,DN6,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,