Etikettarkiv: Ekonomi

Om Vänsterpartiets historia. Kan man skilja sig från en make/maka som redan dött?

Publicerat av
4

Ungefär samtidigt med CH Hermanssons bortgång mitt i vår vackra högsommar hittade jag ett lika skrynkligt som gult tidningsklipp i en låda med gamla tidningar som jag tänkte ha till att tända med i vår vedpanna. Det var en debattartikel i Göteborgsposten som jag skrev i januari 1990.

Min omläsning där ute i pannrumet kom ungefär samtidigt som jag under några dagar hade sett hur Vänsterpartiet av i dag i samband med minnesord över sin legendariska ledare rekonstruerade sin – och hans – historia på ett sätt som inte stämde med partiets verkliga historia.

Först tänkte jag att med en gång skriva en kommentar. Men ville samtidigt inte fokusera en sådan kritik vid C H Hermanssons person. Dessutom kunde det anstå till en tid efter jordfästning och minnesstunder.

Men i dag, den 4:e november, på dagen sextio år efter Warszawapaktens invasion av Ungern då det folkliga upproret mot stalinismen krossades, tränger dessa tankar på igen. I gryningen då för sextio år sedan inleddes Operation Virvelvind med att sovjetiskt flyg och artilleri bombade Budapest. Ledaren för den nya ungerska regering som bildats 26 oktober, Imre Nagy, kunde höras i radion redan 4.20  om morgonen. Men hans tal bröts. Därefter sändes bara SOS-signaler ut för att avbrytas 8.15 då radiostationen togs över av Röda Armén.

Den ofullbordade politiska revolutionen i Ungern beräknas ha tagit 3 000 civila liv. 200 000 ungrare fick fly sitt hemland. 22 000 andra dömdes för ”förräderi”. 13 000 fängslades och flera hundra andra avrättades. Upprorsledaren Imre Nagy, en av de viktigaste ledarna i det Ungerska Kommunistpartiet, först premiärminister 1953-55, sedan under några veckor också premiärminister för den självständiga nationella regeringen, avrättades genom hängning.

Civila som ser på en av de stridsvagnar som förstördes

Det skulle ta många decennier innan denna världsrörelse var söndrad i bitar. Ja, till bara grus. Men redan här rämnade den stalinistiska världsrörelsen i sina grundvalar, sprickor slogs upp och stora block föll bort. Det brittiska Kommunistpartiet förlorade exempelvis en tredjedel av sina medlemmar. Där som på många andra håll demoraliserades och passiviserades också många hängivna anhängare. I Italiens Kommunistiska Parti, med nära en och en halv miljon medlemmar, förkastade en betydande minoritet partiledningens uppfattning om att det i Ungern bara handlade om att ett band med kontrarevolutionärer som slagits ner.  Med Giuseppe Di Vittorio, ledaren för den stora kommunistiska fackföreningscentralen CGIL, som sin kanske främsta företrädare.  I dag existerar inte längre detta det stoltaste och största av den tidens kommunistpartier. Konvulsionerna sargade alla världsrörelsens delar. I en del länder bara med tapp av medlemmar, i andra som i Norge och Danmark, med utbrytningar och bildandet av nya socialistiska folkpartier.  I andra rubbades inte mycket utåt, som för SKP/Vpk:s del, men den ideologiska upplösningen satte fart. Inte minst kopplades Chrusjtjovs tal på den tjugonde partikongressen den 24 februari 1956, där han hade tagit avstånd från personkulten efter Stalin och dennes terror mot de sovjetiska folken, nu samman med den terror som skett mot Ungerns folk.

Men stämmer då den historieskrivning som finns i Jonas Sjösteds minnesord över C H Hermansson.  Var det så här Vpk omvandlades från ett stalinistiskt parti till ”ett modernt vänstersocialistiskt parti”?  Hade den långlivade puppan med det hårda skalet av stalinism verkligen blivit till en vacker fjäril redan 1975 när C H Hermansson lämnade över till Lars Werner?

Bröt Vpk verkligen med Sovjetunionens och övriga östeuropeiska länders kommunistpartier redan under 1960- och 70-talen?

Knappast. Sanningen är att Vpk aldrig bröt med dessa partier. Man kan inte skilja sig från sin maka/make om hen redan har dött. På samma sätt kan man inte bryta med partier som upplösts i intet.

Det var om detta jag skrev i Göteborgsposten då i januari 1990 när Vpk till sist fann sig vara ensamt i världen. Vilket givetvis öppnade nya möjligheter. Tidningsklippet är gulnat, men om än med en del vändningar som hörde dåtiden till, menar jag nog att det är värdefull läsning även i dag.

Varför är detta viktigt? Jo, enligt min uppfattning var det aldrig en kritisk marxism som då upprättades i det parti som nu tvingades att ta sig fram på egen hand. Oviljan att verkligen skärskåda SKP/Vpk:s historia i syfte att bli mer än ännu ett vänstersocialdemokratiskt parti har givetvis svåra konsekvenser även i dag. Inte bara i den svenska politiken och för partiets arbetssätt och fokus utan också när det gäller solidariteten med världens förtryckta klasser och människor. Frantz Fanon skrev 1961 i sin mest berömda bok om ”Jordens fördömda”.  I dag finns Jordens kanske mest fördömda i Syrien och inte minst då i det belägrade Östra Aleppo. Rakt av skulle jag vilja påstå att exempelvis Vänsterpartiets ointresse och bleka roll när det gäller solidariteten med de sekulära, demokratiska rörelser och lokala demokratiska initiativ som funnits under de syriska krigens fyra år av blodigt vansinne har sin grund i den lika  grunda som vårdslösa  uppgörelse som partiet har gjort med sin långa tidigare historia av stalinism.

Nåväl. Läs gärna min gamla debattartikel. Det vore kul med lite synpunkter!

 Berlinmurens fall

” Enat socialistparti kan skapas nu!

Berlinmurens fall fick Ny Dags chefredaktör, Peter Pettersson att ge upp:

”Drömmen om det klasslösa samhället lever, men kommunismen är inte bara en dröm utan också en politisk praktik, som överallt där den tillämpats medfört ofrihet, sociala brister och orättvisor”.

Ny Dag väljer att ta ett liknande grepp som den borgerliga pressen – där redaktörerna outtröttligt producerar salivdrypande och segerrusiga hyllningar till kapitalismen – genom att sätta ett likhetstecken mellan kommunism och stalinism! I den borgerliga pressen blir också marknadsekonomin en synonym till demokratin. Här ett smakprov från Dagens Industri:

”1989 var året då marknadsekonomin och kapitalismen vann över socialismen och kommunismen…En ekonomisk kris på väg mot kaos är det arv 1917 års röda revolutionärer i dag har att lämna över till sina landsmän. Allt medan Adam Smiths efterkommande fått det bättre och bättre och insikten om att en verklig demokrati förutsätter marknadsekonomi sprider sig som en nygammal ideologi världen över”.

På sin kant slår till sist vår ”socialistiske” finansminister Kjell Olof Feldt fast att ”marknadskrafterna segrat i en historisk triumf över planhushållningen”.

Men varför alla dessa sparkar på ett lik? Är det månne så att marxismen bara är skendöd?

BRUTAL MARKNAD

Ja, kanske beror all denna frenesi på att det varje dag dör 40 000 barn i länder som domineras av marknadsekonomin! Barn som dukar under på imperialismens smutsiga bakgårdar i Asien, Afrika och Latinamerika. Barn som sannerligen inte ” fått det bättre och bättre” utan helt enkelt är offer för Adam Smiths efterkommande…

De allt värre kriserna i den tredje världen kommer att bli nationella katastrofer när imperialismens moderländer kastas in i nästa lågkonjunktur … /här har en mening gått förlorad från tidningsklippet/.

Likt vinden frågar aldrig marknadskrafterna om lov eller efter demokrati!

Marknaden gör att vi inte kan bygga dubbelbottnade tankers, säger redarna när deras skepp går i kvav och förstör hav och stränder.

Marknaden gör att skogsbolagen skövlar både regnskogarna och våra egna fjällnära skogar. Ska världen dö med regnskogarna, frågades i GP:s söndagsbilaga.

Ett slut på USA:S oerhörda militära rustningar skulle schizofrent nog innebära en kollaps för marknadsekonomierna. Marknaden tvingar oss att få ner sjukskrivningar och föräldraledighet, säger mina chefer på Volvo. Annars flyttar vi jobben till Belgien.

Hitlers skrän om ”Lebensraum” och Andra världskrigets utbrott var ett politiskt och militärt svar på vad marknaden krävde. Det var Mercedes Benz, Krupp och Siemens som behövde nytt ”Lebensraum” eller nya marknader.

STALIN FÖRSTÖRDE

Vår typ av samhällen utmärks av en allmän varuproduktion. Ett förhållande som inte gällt I Sovjet eller Östeuropa. Där har de viktigaste produktionsmedlen inte fungerat som varor på en marknad utan deras framställning och fördelning har bestämts av en central planeringsmyndighet.

I dessa samhällen har det funnits helt andra förutsättningar för en produktion som styrs av medvetna och demokratiska beslut i stället för av okontrollerade konjunkturcykler.

Men dessa förutsättningar förstördes av den stalinistiska kontrarevolutionen. Alla är i dag överens om att vi upplevt en politisk revoluition i Rumänien, med Ceauşescus avrättning som dramatisk kulmen. Men då ska vi också minnas att i 1930-talets Sovjetunionen likviderades hela bolsjevikpartiets ledning! Hundratusentals oppositionella avrättades eller dukade under i Gulag. Miljoner människor dog när en parasitär byråkratiserade all makt i sina egna händer!

Avrättningen av paret Ceausescu

”En ekonomisk kris på väg mot kaos är det arv som 1917 års revolutionärer i dag har att lämna över till sina landsmän”, jublade Dagens Industri. Trots att tidningen mycket väl vet att 1917 års revolutionärer likviderades av Stalin. Deras arv försvann i massgravarna.

Världen fick stalinism i stället för socialism.

Detta kan aldrig sägas nog många gånger. Det finns överhuvudtaget ingen socialism med ett omänskligt ansikte! Socialismens ansikte kan vara fyllt av glädje, av trötthet. Kanske kan det vara argsint eller sorgset. Men aldrig svettdrypande av rädsla och ångest. Marx` samverkan mellan fria producenter har ingenting med stalinismen att göra.

GORBATJOVS MOTDRAG

I vårt samhälle är marknaden grunden för de härskandes sociala kontroll av arbetarna. Dels därför att marknaden (arbetslösheten) är ett ständigt hot. Dels därför att den i sig utgör en materiell grund för borgerlighetens ideologi, var och en kan bli ”sin egen” o s v.

Men i Sovjetunionen fanns ingen arbetslöshet – det sista arvet från oktoberrevolutionen – och därmed inte samma sociala kontroll. Den politiska makten blev därför nära och lätt åtkomlig utan marknaden som ett kugghjul mellan sig och folket.

En socialisering av de viktigaste produktionsmedlen skapar därför snabbt en social instabilitet. Makten kan bara upprätthållas genom ett hänsynslöst förtryck: arbetsböcker; politisk polis; deportationer; fångläger och ytterst avrättningar.

Bild från ett Gulagläger

Den politiska diktaturen innebar en grotesk förvridningen av planeringen, med korruption och slöseri som mest utmärkande drag. Ändå var en primitiv ekonomisk utveckling möjlig, vilken möjliggjorde segern över Hitlers arméer- Men efter Andra världskriget stagnerar produktiviteten för att mot slutet av Bresjneveran t o m börja sjunka. Till sist tvingades den begåvade politiske strategen Gorbatjov att som byråkratins Roosevelt försöka iscensätta radikala reformer.

Här är vi framme vid dagens korsväg. Stalinismens förintande eld lågar ut och kvar finns bara aska. Folkliga uppror och politiska revolutioner gör att vi nu kommer att möta en hel kontinent där den stalinistiska tjälen släpper och de sociala och politiska rörelserna kommer att kämpa på ett okänt, lerigt gungfly.

Det är därför så många ledarsidor i dag förvandlas till dödsannonser över kommunismen. Det är därför redaktörerna sparkar och sparkar på ett lik. På den stalinism som redan dött. De är helt enkelt rädda för att den ”historiska triumfen” är en pyrrhusseger och att de med stalinismens fall har berövats sina bästa argument.

WERNER FAMLAR

Det är mot denna bakgrund som Peter Petterssons ledare blir så tragisk. Ny Dag föddes 1930 och var ett barn av stalinismens seger. I sextio år har tidningen haft stalinismen i sina politiska gener. Där applåderades Moskvaprocesserna och mordet på Leon Trotskij. Där förnekades alla de miljoner som gick under i Gulag. Där hyllades Ribbentroppakten och Tysklands inmarsch i Norge. Under vårt 1980-tal omfamnades såväl Husak som Ceausescu.

Så drivs Husak bort. Honecker åtalas och Ceausescu avrättas.

Alla herrarna omkramade och pussade av Lars Werner.

Lars Werner med Ceausescu

När de jagades bort och jagades ihjäl av sina egna folk famlade Werner t o m efter deras skuggor:

”Från det hållet (i väst) förutsätter man att Gorbatjov och Krenz nu gör vad de tvingats till … Men tänk om vi i stället antar att de gör just vad de vill”.

Några dagar efter detta uttalande från Werner, vid ett slutet partistyrelsemöte, sprang också skuggan ifrån honom. Krenz störtades! Denne stalinist som hyllat massakern på Himmelska fridens torg…

Werner är kanske den svenske politiker som rest mest i Östeuropa och Sovjet. Men ändå säger han nu att han ingenting sett och ingenting hört. Uppenbart har han heller ingenting läst.

Werner skäms inte, säger han i radion. Han visste ingenting. I decennier har han varit både blind, döv och analfabet. Då är det befriande att höra från Peter Pettersson att han skäms. Då blir det också meningsfullt med den oerhört viktiga frågan:

”Varför kasta ut barnet med stalinismens skitna och blodiga badvatten?”

Är det inte nödvändigt att hela vpk gör en grundläggande och kompromisslös uppgörelse med sin egen historia? C H Hermanssons fatala misstag vid partikongresserna 1964 och -67, när en försiktig omprövning inleddes, var att han härledde alla ”brister” i Sovjetunionen till utvecklingen efter det Andra världskriget! En blåkopia på den ytliga analys som producerats av Chrusjtjov.

NYTT ARBETARPARTI?

Omprövningen måste också ta tag i den inre partidemokratin. Det stalinistiska arvet är en viktig orsak till allt fraktionsmakeri och allt persongnabb inom vpk. I stället för att i stadgar reglera minoriteters rättigheter och skyldigheter har dessa förtryckts och uteslutits. I den ideologiska upplösning som nu är för handen går det definitivt inte att undvika olika åsikter. Dessa tränger fram lika förbaskat, men blir då lätt personfixerade och opolitiska. Se bara när Jörn Svensson då och då rusar fram med sin sabel och försöker göra Werner ett huvud kortare.

Erkänns och regleras minoritetsrättigheter kan detta undvikas. Debatten, polemiken, konfrontationen mellan olika idéer är marxismens livsluft. Utan detta blir ideologin död liturgi.

Lyckas vpk med denna genomgripande omprövning, sätter man verkligen yxan till roten – ja. Då kan det nya arbetarparti som nu spirar ur Dalaupprorets mylla bli ett enda nytt svenskt socialistiskt arbetarparti. Ett kraftfullt alternativ till den socialdemokrati som blivit både fångar och fångvaktare hos den borgerliga makten.

Göte Kildén är partiordförande i Socialistiska Partiet och aktiv i Facklig Opposition på Volvo.”

Läs gärna Werner Schmidts väl genomarbetade biografi över C H Hermansson:

http://www.marxistarkiv.se/profiler/ch_hermansson/ch_hermansson-en_biografi.pdf

Eller Sture Källbergs klassiker Uppror – Budapest 1956 som nu kommit i nyutgåva med förord av Per Leander och nytt efterord av Sture Källberg.

Ny bok: Uppror – Budapest 1956

Läs även andra bloggares åsikter om , , , Läs även andra bloggares åsikter om

Försöker ”trotskister” ta över brittiska Labour?

Publicerat av
Svara

Brittiska Labours kongress 25-28 september närmar sig och kampanjmakarna bakom utmanaren om partiledarposten, Owen Smith, tar till allt värre fulgrepp för att bli av med Jeremy Corbyn och med honom rensa ut all socialdemokratisk vänsterradikalism ur det egna partiet. Nyliberalismen från Tony Blairs tid ska till varje pris återskapas som Labours ideologiska fundament.

Partihögern vill att 130 000 nya medlemmar retroaktivt ska fråntas sin rösträtt. Har man blivit medlem under de sista sex månaderna före kongressen gäller inte partidemokratin.

 

Tom Watson, en av regissörerna bakom Smith, har i ett mycket uppmärksammat utspel anklagat ”trotskisterna” för att ha tagit över det egna partiet.

Vilket dessvärre inte är sant. I bästa fall har de politiska grupperingar som kallar sig för ”trotskister” 7- 8000 medlemmar. Den största, Socialist Workers Party, säger tydligt att det är oförenligt med ett medlemskap i den egna rörelsen om man samtidigt är medlem i Labour. En helt annan sak är att alla socialister i Storbritannien självklart stödjer Corbyn i hans kamp mot partihögern.

Kalla fakta är samtidigt att Labours medlemsantal har ökat från omkring 200 000 under Ed Milibands sista tid till fantastiska 600 000 i dag. Ett inflöde av nya medlemmar, aktivism, entusiasm och försiktig vänsterradikalism som gjort Labour till Europas i dag största politiska parti.

Visst finns det en del medlemmar i detta massparti som influerats av revolutionär marxism. I New Statesman skriver Michael Chessman mycket träffande att trotskismen alltid tillhört Labours ekosystem.   Men ingen ”trotskist” har en nyckelroll i exempelvis ”Momentum” som är Corbyns egen kampanjgrupp.  Deras inflytande väger verkligen lätt i det stora medlemssammanhanget.

I tidningen Independent raljerar här en satirtecknare över Watsons anklagelser om trotskistisk entrism i Labour. Han gör det genom att vända på rollerna. Stalin får visa Watson hur verklig ”entrism” går till genom att symboliskt slå en ishacka i huvudet på Corbyn på samma sätt som han i verkligheten lät en agent mörda Leon Trotskij på samma sätt…

Det återstår att se om Labours partihöger lyckas med att återupprätta Tony Blairs nyliberalism. Den som på sin tid var så älskad av Göran Persson och Mona Sahlin (vart har hon förresten tagit vägen?). Men oavsett utgången på höstens kongress har Watsons utspel ändå det goda med sig att massvis med unga människor i öriket nu nyfiket undrar över vad det politiska arvet efter den ryske revolutionären Leon Trotskij egentligen handlar om. Denne skulle för övrigt blivit mycket upprörd över exempelvis Corbyns bedrövliga inställning till krigen i Syrien…

Bra inlägg i Jacobin:

https://www.jacobinmag.com/2016/08/watson-corbyn-red-scare-militant-trotskyists/

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Storbritannien i botten när det gäller reallöneutveckling

Publicerat av
7

De flesta hushåll I Storbritannien har inte fått någon inkomstökning sedan 2005. De sista tio åren har reallönerna i stället backat med tio procent vilket innebär att landet tävlar med Grekland om en bottenplacering när det gäller reallöneutvecklingen i Europa.

Under åtta av dessa år var David Cameron och hans högerparti regeringsbildare. Under alla dessa år var landet också medlem i EU. Under folkomröstningskampanjen om medlemskapet i EU var samme Cameron symbolen för att landet skulle vara kvar i unionen.

Det hjälpte inte heller att Storbritannien höll sig borta från euron genom att behålla sin egen valuta, pundet. Omvänt har det visat sig att vare sig Grekland eller Portugal fick någon ekonomisk draghjälp av sin anslutning till euron…

Svårare än så är det inte att förstå varför en majoritet av britterna röstade för Brexit.

Många av dem har invaggats i tron om att det i och för sig blir en mindre skärseld när ekonomin nu ska renas och befrias från gamla synder, men att portarna sedan ska slås upp till hägrande paradisiska höjder. Högerpartiets nye regeringsbildare, Theresa May, talar salvelsefullt om att hon och hennes nya ministrar ska ”tjäna vanliga, arbetande människor”. Hon ska ”kapa direktörernas löner och i stället se till att arbetarna får plats i styrelserummen”.

Men så kommer det givetvis inte att bli. Folkomröstningens bägge sidor dominerades helt av olika fraktioner och skikt av den brittiska borgarklassen. En kommentator i boxningsvärlden skulle kallat uppgörelsen för ”en brutal infighting”. Ett gammalt grabbgäng från Eton och Oxford kring David Cameron och John Osborne fick gå och Theresa May har fått ihop en uppsättning med reaktionära ministrar som givetvis kommer att använda utträdet till att försöka minska bolagsskatter och plåga arbetande människor med en än mer försämrad arbetsrätt.

Vare sig Storbritannien är med i EU eller inte så återstår för landets ”vanliga arbetande människor” det långa och mödosamma arbetet med att reorganisera arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser, inte minst de fackliga organisationer, som tappat så mycket styrka alltsedan åren 1984- 85 när Margret Thatcher krossade kolgruvearbetarnas strejk. Ägarna till det brittiska näringslivet och de lystna furstar som härskar över City`s finansindustri vill ständigt ha mer. Deras makt är helt oinskränkt hur det än går med förhandlingarna om ett utträde ur EU.

Som jag förstår det, är det i dag viktigt för brittiska socialister, att ständigt, i alla frågor ställa den nya regeringen till svars för alla sina löften om att ”tjäna vanliga arbetande människor”. Inte att fastna i ett bråk om vilken sida i folkomröstningen som var ”det minst onda”. Eller att likt Labours nyliberaler ifrågasätta valresultatet och gnälla om en ny folkomröstning. På varje arbetsplats, i varje nedslitet bostadskvarter gäller det att rikta vreden mot regeringen och den borgarklass som den i verkligheten kommer att tjäna. Det gäller att ständigt plåga regeringen med den nya verklighet som gäller: Ingen brittisk regering kan inte längre skylla svårigheter och svek på EU…

https://www.theguardian.com/money/2016/jul/27/uk-joins-greece-at-bottom-of-wage-growth-league-tuc-oecd

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vad vi ser – är det svanesången för Europas gamla partiväsende?

Publicerat av
11

Fick i dag syn på lite färsk statistik över den tyska socialdemokratins utveckling. Vilket fick det att snurra till i huvudet en stund…

För vad vi ser i Europa i dag, är det den smärtsamma svanesången för det gamla partiväsendet i stort och för den europeiska socialdemokratin i synnerhet?

Dag efter dag nås vi om nyheter att den politiska arkitektur, med liknande struktur över hela Europa, och som användes i bygget av ett nytt partiväsende efter det förödande Andra världskriget, nu har blivit alltmer förlegad och inte längre tas i bruk av samma klasser och skikt av klasser som tidigare.

I de flesta stater har den politiska makten balanserats och tippats fram och tillbaka mellan en moderat borgerlig partibildning eller partikoalition och ett traditionellt arbetarparti, framförallt socialdemokratiska partier.  Men de senaste decennierna har en snabb globalisering av ekonomin skett och lämnat efter sig statsbildningar med ett marginellt utrymme för ”stora nationella reformer”. Samtidigt har den traditionella arbetarrörelsen i Europa, i synnerhet fackföreningsrörelsen, misslyckats med att svara på denna helt avgörande förändring med främst ett samordnat gemensamt fackligt och politiskt motstånd. Den gamla arbetarrörelsens politiska ledarskap har i stället förfallit till nyliberalism. En normal karriär i dagens svenska socialdemokrati slutar exempelvis allt oftare med ett välavlönat jobb i näringslivet eller dess finansindustri…

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble tog på sig ledarrollen när Europas kapitalister slog ner Syrizas försök att utmana de företag och den finansindustri som styr EU. I stort sett hela den gamla arbetarrörelsen i Europa accepterade eller till och med applåderade hans diktat. På samma sätt som den inte lyft många händer för att stödja de demokratiska och sekulära krafterna i inbördeskrigets Syrien.

De gamla politiska partierna kan inte styra som förut. De dräneras på både aktiva och passiva medlemmar. Gamla ideologier och politiska erfarenheter utplånas.

I synnerhet är det den gamla arbetarrörelsen som drabbats. Den har i mycket större grad än de öppet borgerliga partierna byggt sin styrka på sin höga organisationsgrad, på alla sina medlemmar och deras grundorganisationer. Men allt detta är i dag blott ett minne, blott nostalgisk retorik. Det vi kunde kalla för ett första klassmedvetande är borta. Unga människor lever med uppfattningen att de bara har sig själva att lita till i en brutal marknadsekonomi. I stället ser vi framförallt nya reaktionära, nationellt konservativa, ofta främlingsfientliga partier som glupskt tar för sig av det stora misstroende som finns i breda folklager mot arbetslöshet, bristen på boende och sociala nedskärningar. En nationell borgerlig reaktion som använder immigration och flyktingmottagning som syndabock i stället för att peka ut den egna klassens besatthet av marknadsliberalism och egen rikedom som huvudkällan till exempelvis arbetslöshet, bostadsbrist och sönderslagen arbetsrätt. I Frankrike ser vi något så absurt som att Francois Hollande`s socialdemokrater bjuder Marine Le Pen och hennes Nationella Front på att i regeringsställning gå in med en frontalattack mot arbetsrätten. Hans Socialistparti störtar sig självt ut i avgrunden.

Det unga Frankrike och fackföreningsrörelsen är i uppror mot Francois Hollande`s försök att krossa landets arbetsrätt.

Ser vi sedan på det italienska parlamentets bemanning finns det där inte i dag en enda (!) ledamot som säger sig representera ett arbetarparti eller någon form av socialistisk ideologi.  I valet av borgmästare i Rom för några veckor sedan vann Virginia Raggi med 67 procent över det Demokratiska Partiets (PD:s) kandidat.  Ett PD vilket är en amalgam av tidigare reformistiska strömningar och borgerliga vänsterliberaler, nu under ledning av premiärminister  Matteo Renzi. Även i Turin blev PD:s kandidat utslagen. Både Raggi och hennes partivän Chiara Appendino i Turin är kandidater för den politiskt otydliga proteströrelse (till synes klasslös men i grunden byggd på borgerlig populism)  som startats av komikern Beppe Grillo.

Det som får mig att göra denna snabba översyn i huvudet var ändå att Der Spiegel nyligen publicerat siffror som visar att även den tyska traditionella socialdemokratin äts upp av den globaliserade ekonomin. Här i den europeiska socialdemokratins sköte och trots att landet har Europas starkaste ekonomi, även här mals den gamla partiorganisation ner, medlemmarna flyr och socialdemokratins demografi blir alltmer förkalkad av seniorer som mig själv…

Skötet för den europeiska socialdemokratin är kontinentens tyskspråkiga områden. Under sin klassiska tid vädjade man till människors klassmedvetande. ”Inga pengar till er!”. De rika och bankerna har fått mer än nog…

I minnet lever då fortfarande det beska valresultatet från första omgången i Österrikes val av president för några månader sedan. Bägge kandidaterna från den svartröda koalitionsregeringen (med nyliberal agenda) blev för första gången sedan Andra världskriget utslagna redan i den första omgången med resultat kring 11 procent av rösterna vardera. För det historiskt så starka socialdemokratiska arbetarpartiet, SPÖ, som 1982 vann 53.2 procent i förbundsvalen var utgången en mardröm. Regeringens kappvändning i flyktingfrågan (identisk med den som gjorts av socialdemokraterna och moderaterna här hemma) blev inte den framgång man hoppats på.  I stället blev valet ett dött lopp mellan den reaktionäre högermannen Norbert Hofer och De grönas kandidat Van der Bellen. Ett omval kommer i sensommar…

Men tillbaka till Der Spiegels siffror och grannlandet Tyskland som med sina 80 miljoner medborgare och viktiga ekonomi är Europas kanske mest bärande grundsten. Enligt den statistik som redovisas har socialdemokraterna (SPD) sedan 1990 förlorat hälften av sina medlemmar! Med en tillbakagång förra året på 3.7 procent innebär det att medlemsstocken nu är nere i 442. 814 och att partiet distanserats av Angela Merkels kristdemokrater, CDU, vilka med ett mindre tapp ändå kan räkna in något fler eller 444.400 medlemmar. Dessutom tillkommer att dess tvilling i Bayern, CSU, stoltserar med 144.360 anhängare som betalt in sina medlemsavgifter.

Även liberalerna i FDP gick tillbaka förra året (53.197). Liksom De Gröna (59.418) och det vänstersocialdemokratiska Die Linke (58.989).

Det nya nationella, främlingsfientliga och högernationella Alternativet för Tyskland (AfD) anses samtidigt ha gått starkt framåt. Men denna expansion kan ännu inte redovisas med ett statistiskt säkerställt material. I opinionsundersökningar inför nationella val har partiet hamnat på omkring tolv procent.

Vad vi ser är att hela det gamla partiväsendet är underminerat. Sedan 1990 har dess medlemsunderlag halverats från 2.4 miljoner ner till låga 1,2 miljoner människor. Det mest skrämmande är ändå att ”demografin” förskjutits så att partiernas medelålder nu ligger mellan 50 och 60 år!

Siffrorna talar för sig själva…

Den traditionella socialdemokratin har förlorat flest anhängare och har också tappat mest ungt blod! Inte ens 10 procent av medlemskåren är under 30 år. Mer än hälften är över femtio år! ”Ungdomen är revolutionens stormsvalor”, sa en gång den tyske revolutionären Karl Liebknecht. Fick han se denna statistik skulle han våndats i svett.

I det enda europeiska land där en ny partibildning, grekiska Syriza, var på väg att utmana det egna landets och EU:s konstitutionella nyliberalism, där valde en majoritet av ledningen att kapitulera och fortsätter nu med den åtstramningspolitik som en gång tillintetgjorde socialdemokratiska Pasok.

I den brittiska politiken är det ”Hela havet stormar” efter folkomröstningens Brexit. I det anrika Labour har vi med Jeremy Corbyns tillträde som partiledare sett en motsatt tendens till hela det övriga Europa. Nya medlemmar har strömmat till och framför unga nya medlemmar! Corbyn är en socialdemokrat, men även hans försiktiga ifrågasättande av nyliberalismen och brittisk militarism tycks innebära att partiet kommer att implodera. Tony Blairs gamla nyliberala maktapparat tycks inte kunna leva med en radikaliserad medlemskår. En slutgiltig shoot-out rycker närmare för varje dag. Om inte förr kommer den på partikongressen i höst…

Denna hastiga och givetvis impressionistiska överblick över ett Europa där det politiska livet skenar kan tyckas pessimistisk. Vilket den är. Men själv blev jag inte övertygad socialist och revolutionär marxist bara för att jag personligen är en optimistisk natur, utan snarare för att jag ser på livets brutala utveckling på vår jord, med kaos och slump som ofta helt avgörande faktorer, med en djup pessimism.  I förhållande till människans teoretiska möjligheter att skapa en ny bättre solidarisk och jämlik värld är jag övertygad om att nära nog allt är möjligt. Men jag är ingen determinist, tror inte på någon given historisk utveckling där en socialistisk dröm av sig själv blir verklig. Vi måste själva ta utvecklingen i våra händer. Att verka som socialist, att påverka och organisera andra människor i gemensamma rörelser av motstånd mot storföretagens och finansindustrins makt över våra liv är det enda som kan ge optimism och framtidstro. Den här snabba skissen demonstrerar åtminstone för mig själv – än en gång – att de som bara stannar vid dagspolitik också kommer att se hur dagarna går förlorade. ”Den ena handen vet precis vad den andra gör”, som den nyss bortgångne Leif Nylén diktade om våra motståndare ”Staten och kapitalet”.  Fågel Fenix kommer inte att flyga upp ur askan efter ruinerna av en förlorad socialdemokratisk värld.

En oändlighet av nya kampformer, aktivistgrupper, nya och gamla sätt att organisera fackligt arbete, nya partibildningar och andra sätt att verka politiskt som vi ännu inte vet något om, kommer att bubbla upp, brisera, mångfaldigas och förnyas i den process vi är inne i. Men tar vi inte tillvara på arbetar- och folkrörelsernas viktigaste erfarenheter från mer än 150 år, dess framgångar, likaväl som nederlag, och ser vi inte att det första strategiska målet måste vara att bryta finansherrarnas makt över våra stora kreditflöden, alltså marknadsdiktaturen, kommer allt sådant viktigt dagligt arbete att dunsta bort lika fort som daggen en solig sommarmorgon…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Hur skulle jag själv rösta i britternas EU-val?

Publicerat av
7

In or out? Ska britterna lämna EU och vid ett eventuellt utträde vad händer i så fall med det nuvarande Storbritannien – och Europa i övrigt? Jag kan självklart inte svara på det. Men som en människa med EU-motståndet i mina politiska gener ställer jag mig självklart en annan fråga: Hur skulle jag själv rösta? Om jag nu var britt.

De senaste decennierna har den traditionella arbetarrörelsen i Europa fullständigt kapitulerat inför kapitalets internationalisering och förfallit till defensiva, ständiga reträtter inför ägarna av företag och finansindustrin och deras rörelser över nationsgränser. Därmed har den frivilligt lämnat över fältet till en reaktionär nationell höger, ibland fascistoid, att formulera det mesta av motståndet mot EU. Socialdemokratin och de gamla stalinistiska kommunistpartierna i sina nya former, har i stort bara blivit en rostig boggivagn till det framrusande höghastighetståg, bemannat av företrädare för Europas styrande, dominanta kapitalistklass, vilken vill skapa en federal, men verklig statsbildning cementerad av egen skattepolitik, egen militär, egen utrikespolitik och allt annat som hör till. En europeisk statsbildning där löner, arbetsrätt, arbetsmiljö och den sociala välfärd som erövrades förra seklet ska malas ner till nivåer som klarar konkurrens med andra internationella medtävlare. Krossandet av alla ambitioner från Syrizas sida i Grekland var bara början.

Folkomröstningen i Storbritannien sker därför i en helt annan verklighet än den som gällde exempelvis vid deras första folkomröstning 1975.

Jag läser mycket brittiska tidningar. Varje dag. Har flera brittiska TV-kanaler till buds. Läser också brittisk press med socialistiska anspråk. En mindre partibildning Socialist Workers Party driver en kampanj för Brexit som i sina huvuddrag är anständig.  Andra röster som Assadvännen George Galloway gör det inte, han drar ingen röd linje mellan sig själv och UKIP:s Nigel Farage. Många av mina kamrater och vänner i Socialist Resistance och Left Unity väljer att rösta på JA-sidan, självklart med en massa förbehåll. Labour i stort och med partiet Jeremy Corbyn bjuder inte heller något motstånd mot EU. Tony Blairs nyliberalism lever när det gäller frikortet till EU.

I den sociala och mediala verkligheten är alla dessa röster obefintliga. De är helt enkelt för svaga och finns inte med.

NEJ-sidan är i stället i stort ett avskyvärt engelskt nationellt projekt (inte brittiskt eftersom skottar och irländare har andra synpunkter på valet mellan att domineras av makten i London, respektive Bryssel) som syns och kommer till tals i debatten. Alltifrån konservativ höger till hela floran av rasistiska grupper som drömmer om det gamla imperiet. Bilden här är från den mest lästa engelska tidningen The SUN:s första sida i dag, och är en bra illustration av detta. Hela denna kampanj består av folk som samtidigt tycker lika illa om fackliga rättigheter som om ”utlänningar”.

Vad skulle då jag själv göra? Efter lång eftertanke, mycket lång, skulle jag helt enkelt bojkotta valet.  Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ge en röst till endera sidan, inte som de formuleras i verkligheten på arbetsplatser, i boende och på gator och torg. Vare sig Cameron eller Farage! Självklart en aktiv bojkott om jag nu levde i öriket. Med furiös artillerield mot bägge kampanjerna! Aktivt,  med ett försök att konkretisera parollen: ”Ett annat Europa är möjligt”! ”Ett rött Europa”.

En gemenskap i folklig kamp över nationsgränserna. Solidariska fackliga stridsåtgärder på europeisk nivå och liknande initiativ från alla former av socialt och politiskt motstånd mot bankernas och storkapitalets Europa. Vare sig det handlar om miljökamp, feminism, anti-imperialism eller solidarisk generös flyktingpolik.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Lönsam välfärd med lönsamma barn? Peter Tillberg till minne.

Publicerat av
2

Konstnären Peter Tillberg är död efter en långvarig sjukdom. Hos mig fortsätter han att finnas med i form av starka minnen från grannskapet och våra fem första skolår tillsammans. Inte minst alla långa, vindlande, lekfulla och mycket fantasifulla äventyr som vi upplevde fram och tillbaka den långa vägen till Torpaskolan i Göteborg. Han var en barndomsvän till mig. Vi lekte i samma kvarter och gick i lågstadiet tillsammans. Citerar en tidigare blogg:

”Den här är mitt klasskort i Torpaskolan Göteborg översatt till duk av barndomsvännen och klasskamraten Peter Tillberg. Skolfröken hette Hansson och var snäll. Magistern som kom senare var elak och sträng. Luggade oss så att han fick kvar våra hårtestar i sina hårda nypor och rappade oss på fingrarna med både linjalens vassa kant och pekpinnens svischande snärt. En lärare i träslöjd brukade köra upp sin fruktade ammoniakflaska i näsorna på oss pojkar om vi hyvlat snett eller för djupt.

 

Om morgnarna trampade fröken Hansson på orgeln och vi sjöng psalmer. Ibland fick vi sedan gå på led till Kålltorpsbadet där vi skrubbades blåröda av badtanternas rotborstar. De dagarna gällde det att ha rena kalsonger på sig, annars blev det skäll. Det var 1950-tal och många hem hade bara kallvattenkran och Göteborg levde fortfarande med mest utedass per invånare i Västeuropa…

Vi skulle vattenkammas, luggas och tuktas till morgondagens välanpassade arbetskraft.

Peter gav som revoltör sin målning det berömda och ofta citerade namnet ”Blir du lönsam, lille vän?”.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

När Östanvinden härskade över svensk vänsterradikalism

Publicerat av
5

I ett i dag berömt cirkulär från 16 maj 1966 inom Kinas kommunistiska parti, nedtecknad i namn av Centralkommittén men uppenbart efter diktamen från Den store rorsmannen själv, ordförande Mao Zedong, uppmanades medlemmarna att ”bekämpa och krossa de personer i ledande ställning som har valt den kapitalistiska vägen”. Programmet kallades för ”De sexton punkterna. Riktlinjer för Den stora proletära kulturrevolutionen”.

”Rensa ut alla monster och demoner. Det är rätt att göra uppror, att vägra är hundra procents revisionism. Bombardera högkvarteret!”, hette det något senare när Mao själv undertecknade en ledare i Folkets Dagblad. I partipressen beskrevs de våldsamma sociala och politiska konfrontationer som utlöstes som en episk strid för social rättvisa: ”På samma sätt som den röda solen stiger upp i öst lyser den aldrig tidigare skådade Stora proletära kulturrevolutionen upp landet med sina skinande strålar”.

Två år senare hade två tredjedelar av kommunistpartiets medlemmar förklarats som förrädare och kontrarevolutionärer. Även Liu Shaoqi, landets president, av Mao själv sedd som den som skulle greppa rodret efter honom. En annan legendarisk ledare, Deng Xiaoping, hade placerats på undantag. Motsättningarna mellan Kina och Sovjets ledare hade också trappats upp och rödgardister iscensatte våldsamma demonstrationer mot den ryska ambassaden i Peking. I mars 1969 kulminerade dessa i en mindre militär sammanstötning vid gränsfloden Ussuri.

Rödgardist i demonstration utanför Sovjets ambassad i Peking

Sovjets ledare var revisionister och hade blivit socialimperialister och deras ”fredliga samexistens” med imperialismen sågs som ett svek mot Kinas egen existens. Trots att Mao själv alltid varit kritisk till Josef Stalin agerande när det handlat om KKP:s politik angreps av taktiska skäl också Nikita Chrusjtjovs försiktiga uppgörelse med Stalintiden.

Kulturrevolutionen bidrog till att de gamla sprickorna i det som kallades ”Den världskommunistiska rörelsen” vidgades så att de kom i dagern i form av organisatoriska brytningar även i andra länder än Kina.

Även i Sverige föll en bit bort av det gamla Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Starkt influerade av maoismen och i samband med SKP:s  försiktiga orientering bort från Moskva och namnbytet till Vänsterpartiet Kommunisterna bröt sig en mindre grupp av gamla medlemmar ut från sitt gamla hägn och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).

Portalfigurer vid bildandet. Från vänster Bo Gustafsson,

Nils Holmberg och Frank Baude.

Det nybildade förbundet samlades kring sina stencilerade alster Marxistiskt Forum och Gnistan. Medlemmarna var inte många och upplagorna på deras tidningar var inte stora. Ett liknande uppbrott tio år tidigare (även då var motsättningarna mycket skarpa mellan Moskva och Peking) hade säkert passerat ganska obemärkt.

Men nybildningen kom i ett helt annat läge. Den kom under den tid ”när allt var i rörelse” som det hette i titeln till Kjell Östberg insatta och väl avvägda bok om åren kring 1968.

En del rörde sig också åt rätt håll. Inte minst i Sverige ökade kritiken mot USA:s allt brutalare krig i Indokina. Många ville göra något själva, engagera sig i solidariten med framförallt Vietnams folk och dess militära kamp mot en avskyvärd imperialism.  KFML skapade samtidigt en solidaritetsorganisation i tiden. Det blev de Förenade FNL-grupperna (DFFG), som gav denna möjlighet.

I strid med SKP:s  pacifistiska budskap om ”Fred i Vietnam” betonades ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”. DFFG vann snabbt terräng, tog in hela Indokina i sin plattform, och med sin tidning Vietnambulletinen, FNL-märken och insamlingsbössor utvecklades den till den största svenska folkrörelsen i modern tid med 200 aktiva lokalavdelningar i hela landet. En framgång som tveklöst påverkade hela den svenska arbetarrörelsen till en omsvängning när det gällde synen på USA:s roll i världen.

Stockholm 1968. Olof Palme i demonstration med Nordvietnams

ambassadör i Moskva. USA:s Lyndon Johnson kallade hem sin ambassadör

från Sverige och den tidens moderatledare krävde naturligtvis Palmes avgång.

Men KFML (som 1973 bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP) höll från kuskbocken hela tiden hårt i tömmarna för det framgångsrika ekipaget. Inte i den ideologiska plattformen, men väl i DFFG:s ideologiska studiematerial, fick man på ett elegant sätt med sig sin och maoismens syn på Sovjetunionen som ”en socialimperialistisk stat”. En stor del av KFML:s många nya unga medlemmar rekryterades sedan i denna miljö.

Maoismens taktiska vänstersväng i internationell politik föll under dessa år av rörelse väl ut för KFML också när det gällde så avgörande händelser för svensk politik som Pragvåren och Maj 68 i Frankrike. Med sitt halvdana uppbrott från Moskva hade Vpk svårt att hantera Praginvasionen. Det egna stora och här hemma mycket ansedda broderpartiet i Frankrike hamnade på kollionskurs med den franska revolten Maj 68. Den tyske socialisten Karl Liebknecht hade talat om ”ungdomen som revolutionens stormsvala” och för Vpk:s del innebar det att Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) lämnade det egna boet 1970 för att sedan delas i Förbundet Kommunist (FK) med tidningen Röda Arbetet och Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) med tidningen Stormklockan. Majoriteten i MLK var likt KFML maoistiskt präglat, men också på samma sätt inskolad i gammal stalinism. Minoriteten i FK var antistalinistisk men i synnerhet under sin första tid bar gruppen med sig en hel del maoistiskt tankegods.

Den svenska vågen av vilda strejker som inleddes med den oerhört omvälvande Stora gruvstrejken 1969-70 visade också för alla oss som engagerats i internationell solidaritet att klasskampen levde också i Sverige.  Genom träget solidaritetsarbete fick KFML nya kontaktytor och en del medlemmar också i traditionell arbetarklass.

Den svenska maoismen hade sin skördetid under åren kring detta decennieskifte. KFML byggde med organisatorisk talang upp bokförlag och bokhandelskedjan Oktober med som mest ett fyrtiotal boklådor runt om i landet. Veckotidningen Gnistan gick ut i en upplaga på som mest 14 000 ex. I början kunde inte ens de på egen hand framgångrika utbrytarna i KFMLr hejda expansionen. Bägge förbunden hade fortsatt tillväxt. ”Östans vindar härskar över Västan” hette det fortfarande i Kina och det gällde även för svensk vänsterradikalism. Ledarna bakom KFMLr (numer Kommunistiska Partiet) med sin veckotidning Proletären hade samma grundskolning i stalinism, de var stansade ur samma formar som sina kamrater i KFML. Frank Baude från ”errarna” och Nils Holmberg från KFML hade exempelvis varit politiska färdkamrater i många år. Här är inte plats för att reda ut alla skiljelinjer dem emellan, men bortsett från den inympade maoismen tog de olika strömningarna fasta på två olika stalinistiska epoker. Errarna tog fasta på den Tredje periodens vänstergir under tidigt 1930-tal. KFML betonade i stället de senare folkfronternas högerpolitik.

KFMlr tog fasta på stalinismens ”Den tredje perioden”. I själva verket inte ”klass mot klass” utan snarare stalinister mot ”socialfascismen” (socialdemokratin).

Själv väntade jag på att fylla tjugo år när kulturrevolutionen började storma fram. Min väg till radikal vänsterpolitik hade gått via en hel del kontakter, diskussioner och studier i Göteborgs anarkosyndikalistiska miljö och jag hade hunnit gå i en egen närkamp med stalinismens decennier av regelrätt politisk kontrarevolution i Sovjetunionen (studier) och kunde inget annat än häpna och faktiskt chockas över maoismens svenska företrädare. Visst. Det var helt rätt att både göra uppror och bombardera högkvarteret. Men för den som ville gick det också lätt att se att kulturrevolutionen inte alls handlade om social rättvisa. Blygsamma försök som gjordes, bland annat av arbetare i Shanghai att få till stånd rådsdemokrati i ”Pariskommunens anda” som det förkunnats under Kulturrevolutionens allra första skede slogs ner med skoningslöst våld. Personkulten kring Mao var avskyvärd och stick i stäv mot alla tankegångar i marxismen. Det var uppenbart att det hela var en kamp mellan olika byråkratiska partifraktioner med de breda kinesiska folklagren som de stora förlorarna. Ekonomin slirade baklänges. Över en miljon människor ska ha dödats. Miljoner andra förnedrat och förflyttas. Flera tusen av Kinas mest värdefulla artefakter från sin långa historia förstördes.

 

Två gamla ledare i KKP förnedras som ”kapitalistfarare” och ”förrädare” i en massdemonstration 1967 i Shenyang.

Hur kunde så många unga människor, ofta ganska förnuftiga sådana, med tillgång till böcker och möjlighet till kritisk eftertanke, hamna i en sådan politisk idioti?  Det var svårt att förstå – och det är fortfarande svårt att förstå.  Minns I maj ett år i Göteborg. Tydligen ska det ha blivit något misstag när ”errarna” beställde sin I majknapp. Visst, det skulle ha varit ett porträtt av Mao, men måtten blev tydligen helt fel. Stolt fick ett tusental anhängare gå runt med en bild av Mao stor som en blaffig rödmanet på sina jackor. ”Vad gör det”, sa man till mig. ”Han är så stor”.

Mitt eget val blev att bli medlem i den lilla och organisatoriskt sköra men ideologiskt starka och modiga Fjärde Internationalen. Den enda internationella rörelsen med sitt ursprung i den gamla arbetarrörelsen som vid den här tiden kunde ge en något så när förståelse av det som skett och det som skedde runt om i världen och i Sverige. Tillsammans med några andra kamrater bildade vi 1969 gruppen Revolutionära Marxister (RM) som senare i förening med delar av Bolsjevikgruppen satte Revolutionära Marxisters Förbund på fötter. Föregångare till dagens Socialistiska Partiet.

Tillbakagången för den svenska maoismen började nog egentligen redan 1972 när USA:s president Richard Nixon helt överraskande besökte Kina och Peking. I det engelska språket har denna så oväntade diplomatiska manöver haft så stort intryck att begreppet ”Nixon in China” blivit en metafor som betyder att en politiker gör ett helt oväntat lappkast. Gustav Fridolin gjorde exempelvis en ”Nixon in China” när han var med och godkände regeringens nya flyktingpolitik. Även för Kinas del var besöket omskakande och runt om i världen fick olika maoistiska avläggare nu efterhand klart för sig att det var Sovjetimperialismen som var huvudfienden i kampen. I konsekvens med detta fick även svenska maoister nu försvara de mest absurda kinesiska ställningstaganden när det gällde utrikespolitik. Alltifrån ett stöd till Shahens Iran till Kinas och USA:s gemensamma försvar för Pol Pots Kambodja. Kina försökte till och med straffa Hanoi militärt när vietnameserna störtade Pol Pot genom att invadera en del av Vietnams nordliga provinser. Ett försök som dessutom blev ett fiasko. Andra såg Kinas avståndstagande från MPLA i Angola som ett fullständigt svek. I Kina pågick en lågintensiv terror ända fram till Maos död 1976.

Motståndets triumf! En kinesisk stridsvagn förstörd av vietnameserna 1979 när de framgångsrikt slog tillbaka anfallet från ”kamraterna” i norr.

Det brukar sägas att segrarna skriver historien. För Kinas del innebär det i dag att segrarna valt att inte skriva alls. Åren efter den långa terrorn innebar att Mao på sätt och vis fick rätt. Deng Xiaoping som satts på undantag kom tillbaka och blev symbolen för den väldiga politiska rekyl och totala scenförändring som kom för att få i gång den nerkörda ekonomin. En utveckling som förmodligen påskyndades av just Kulturrevolutionens fiasko med många alltför radikala kollektiviseringsprojekt. Hans ord om att ”Det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar råttor” blev temat för den våldsamma privatisering som skett. Marknaden härskar om än under en hård partidiktatur.  Partiledningen kring Xi Jinping vill uppenbart inte uppmärksamma minnet av Kulturrevolutionens tragiska tio år. Detta trots att många av dem som i dag har makten själva drabbades på olika sätt. I första hand handlar tystnaden givetvis om att detta smutsar ner det egna partiet och dess historia. Partinamnet och partiets historiska verk ska förknippas med stabilitet och framsteg. Mao Zedong med den Långa marschen och den nationella självständigheten 1949. Inte med det katastrofala Stora språnget eller med den lika katastrofala Kulturrevolutionen. I andra hand var Kulturrevolutionen ett nationellt trauma som många miljoner människor helt enkelt inte vill hantera igen. Allt för många var inblandade.

I går hyllade de salvelsefullt Kulturrevolutionens vansinne. I dag accepterar samma människor Bashar Assads bombterror i Syrien som något mindre ont.

I Sverige är det inte så många människor som fortfarande letar runt bland de fallna resterna efter maoismens en gång så grandiosa parnass. Jan Myrdal finns kvar och tycks till en del ha gått ner sig i reaktionär nationalism. Hans positiva skrivningar om Marine Le Pens Nationella Fronten i Frankrike skrämmer. Men många som var med och ändå finns kvar har ett gemensamt grundackord som går igen oavsett om det gäller en Stefan Lindgren (en gång chefredaktör för Gnistan, numer Putins språkrör i Sverige) eller de forna maoisterna i dagens Kommunistiska Partiet. Det är ett grundackord där man i internationell politik underordnar eller helt nonchalerar klassmotsättningar och klasstrider i en stat för olika regeringars allianser mot det som betraktas som ”huvudfienden”. I sin egen uppgörelse med maoismen (två år efter Maos död och tolv år efter Kulturrevolutionens inledning!) skriver exempelvis Kommunistiska Partiet helt riktigt att:

”Så försvarade turkiska maoister på 1980-talet Nato-generalernas militärkupp 1980 med argumentet att den stärkte kampen mot socialimperialismen. Att den samtidigt gav arbetarklassen en fascistisk diktatur ansågs underordnat.”

Men partiet kan ändå själv i dag försvara regimen i Iran eller Assadregimens blodiga diktatur med argumentet om att detta stärker kampen mot USA-imperialismen. Ränderna tycks aldrig gå att tvätta bort. Inte är det bättre att vara Assads ideologiska fotsoldater i Sverige än att försvara 1980-talets militärjunta i Turkiet…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

I dag gör ”Blå Donau” gör skäl för sitt namn…

Publicerat av
2

Har skrivit ner några tidiga kommentarer om den första omgången i Österrikes presidentval. Traditionellt har detta inte haft så stor betydelse. Presidenten ska ligga lågt i politiken och har mer setts som en representativ gestalt för staten. Men gårdagens val ändrar på allt detta.

Tragiskt historiskt första valresultat i Österrikes presidentval. Norbert Hofer från Österrikes högerextrema, nationalistiska ”Frihetsparti”, FPÖ, blev valet stora segerherre med nära 37 procent av rösterna.

Radikala socialdemokratiska ungdomsförbundets (Sozialistische Jugend Österreichs) uppmaning att rösta mot Hofer kunde inte hindra väljarflykten från det egna moderpartiet.

Bägge kandidaterna från den svartröda koalitionsregeringen (med nyliberal agenda) blev i stället för första gången sedan Andra världskriget utslagna redan i den första omgången med resultat kring 11 procent av rösterna vardera. För det historiskt så starka socialdemokratiska arbetarpartiet, SPÖ, som 1982 vann 53.2 procent i förbundsvalen är utgången en mardröm. Regeringens kappvändning i flyktingfrågan (identisk med den som gjorts av socialdemokraterna och moderaterna här hemma) blev inte den framgång man hoppats på. Socialdemokraterna tappade inte bara väljare till Norbert Hofer utan en lika stark ström flydde partiets kandidat till förmån för de grönas kandidat, Alexander Van der Bellen. En tredje, något mindre ström lämnade partiets kandidat till förmån för den förment opolitiske juridiske teknokraten Irmgard Griss, men i politiken har hon ändå en nyliberal dagordning och har blivit kritiserad för sina ”grumligheter” om nazisternas maktövertagande i Österrike.

Det ser nu ut som om Van der Bellen med 21 procent av rösterna distanserar hennes 19 procent och att Hofer alltså kommer att möta honom i den andra, mycket ovissa avgörande valomgången 22 maj. Vinner Hofer har han rätt att utlysa nyval och har lovat/hotat med detta. I så fall blir det första gången som denna möjlighet utnyttjas.

En första slutsats av valutgången blir naturligtvis att valet av ”flyktingpolitik” inte är den bestämmande faktorn för hur väljarna har reagerat. Bakom katastrofvalet med dess väljarströmmar åt olika håll finns en rusande flod av missnöje med nyliberalismens ekonomiska och sociala dagordning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Utflykter i Vallonien

Publicerat av
10

”Belgien, inte mycket mer än en pommes frites-kiosk på vägen till Frankrike”, så brukar min svåger i Haag berätta att många holländare skojar om sitt södra grannland.

För de flesta svenskar är det EU-elitens glaspalats i Bryssel som hamnar först på näthinnan när vi associerar till Belgien. Åtminstone var det så före de vidriga bombdåden för några veckor sedan…

Vid en hastig historisk tillbakablick är det i stället alla slagfält som finns i våra minnen. Waterloo söder om Bryssel eller Första världskrigets Flandern med sina utdragna skyttegravskrig.

I förra veckan träffade jag Benny i detta Belgien vilket varit hans andra hemland sedan snart fyrtio år. Benny Åsman har varit vän och samtidigt socialistisk färdkamrat  sedan ungdomsåren i Socialistiska Partiet/Fjärde Internationalen i början av 1970-talet.  Om än i dag hanterad på en mycket begränsad sparlåga har vi också delat en blogg under de senaste åtta åren.  Med faktiskt summa summarum 2 247 mer eller mindre långa inlägg sedan starten! Inte så pjåkigt.

Vi har setts tidigare i Bryssel i samband en inbjudan från Jonas Sjöstedt till aktivister i SP under dennes tid som EU-parlamentariker. Själv har jag på egen hand varit i flamländska Gent två gånger, men då i rollen som fackligt förtroendevald i samband med besök i Volvo Lastvagnars belgiska monteringsverkstäder.

Som pensionärer med en öppen dagordning valde vi nu bort Bryssel för att i stället göra en rad vårutflykter i de vallonska Ardennerna. Alltså ett utrikes ”G2-möte” som vi skämtsamt kallat alla tidigare sammankomster hemma hos mig i vårt Alefjäll.

Vår bas i veckan var den gamla byn Houyet, ett samhälle vilket likt många andra i regionen blivit rejält tilltufsad av den strukturella kris som under lång tid har plågat Valloniens gamla stål- och kolindustrier.  Här nära floden La Lesse som skär igenom Ardennernas bergmassiv har Benny och hans fru kvar svärföräldrarnas lilla lägenhet i det åldrande hus som när det begav sig var ett välbesökt järnvägshotell.

Dalgångarna där floderna La Lesse och La Meuse vindlar sig fram var som transportleder grobäddar för den första gryende kapitalismen när järn- och stålhantering blev manufaktur och sedan industriellt organiserad produktion med ägandet hanterat med en aktiebörs som mellanhand.  Den flamländska delen av landet låg samtidigt i bakvattnet med en gammaldags jordbruksekonomi. I dag är det helt omkastade förhållanden när det är Flandern i nordvästra Belgien som ”drar landets ekonomi”, vilket får ett reaktionärt högerparti som Vlaams Belang att inte bara klaga över muslimerna utan också över ”bidragstagarna i Vallonien”.

Vallonien har blivit något av en glesbygd. Gamla turistnäringar för överklassens stålbaroner som hälsobaden i Spa utanför Liège eller kasinot i Dinant har sett sina bästa dagar.

Men det är en vacker bygd där jag från ”glesbygdens” Alefjäll känner mig hemma. Väldiga vidder med beteslandskap, bergmassiv med ekskog och branta dalgångar med strömmande vatten. Någon gång funderar jag över från vilken trakt det kan ha varit varifrån min farmors vallonska familj härstammar.

Terrordåden i Bryssel gjorde att mitt flyg omdestinerats till den flamska hamnstaden Antwerpen.  Därifrån lyckades Benny sedan att lotsa oss förbi en vild åkare- och chaufförsstrejk som blockerade de stora vägarna. Där var ilskan riktad mot en höjd kilometerskatt på tunga fordon. I bakgrunden finns samma konkurrens där som i Sverige med östeuropeiska åkerier som dumpar löner, arbetsvillkor i stort och säkerheten på vägarna.

Vår första dagsutflykt blev till närliggande franska Givet där vi som seden bjuder avnjöt en riktig cappuccino. Benny passade på att ivrigt studera hur klassamhället avspeglar sig i den lokala tidningen L`Ardennais.

På vägen hem i Vallonien passerades den lilla byn Celles som fick sin berömmelse när amerikanska trupper under Andra världskriget här stoppade Hitlers sista desperata Ardenneroffensiv genom att spränga Von Rundstedts pansar. Vid brasseriet Le Tank har en förstörd tysk stridsvagn, ”Panzerkampfwagen V Panther” , fått sin sista vila på ett monument av den gråa stenen från stenbrotten i trakten.

En annan mer vindlande utflykt fick vi i utkanten av den lilla staden Han-sur-Lesse genom en två kilometer lång vandring genom ett grottsystem, med sidogallerier omfattande hela 14 kilometers sträckning.  Ett spektakulärt grottsystem skapat av att vatten tagit sig igenom ett bergmassiv på hundra meters höjd genom att slipa och borra bort mjukare bergarter och kalkskikt.  I vissa delar av grottan har man 60 meters berg som bastant tak. Överallt finns utplacerat fondbelysning som visar scenerier med stalagmiter och stalaktiter. Den största stalaktiten (som kommer nerifrån om du minns från skolan), kallad Le Minaret, har formats av droppar med kalkvatten under 150 000 år.

Här tar sig Benny fram i en av grottorna. De största har fått fantasifulla namn som Kupolen eller Vapenhallen.

Även en annan dagsutflykt tar oss rakt igenom ett berg. Det är porten till fästningsstaden Dinant där själva borgen vakar över strategiska La Meuse någon kilometer efter att hon förenats med La Lesse. Här har genom årtusenden olika folkgrupper och ofta arméer tågat fram och tillbaka. Ibland som erövrare. Ibland som förlorare. Det första befästningsverket byggdes 1015 av prinsdömet Liège. Inte så långt härifrån, i en annan befästningsstad Namur, var före oss den svenske kungen Magnus Eriksson på besök 1334 och hämtade hem sin drottning Blanka, då även grevinna av just Namur. Hon tog sedan ofta säte i iskalla Bohus fästning eller på Lindholmens slott hemma i våra trakter.

På plats från den punkt där artilleri under ett årtusende har försökt att försvara staden. Här blickar jag in i Bennys kamera i stället för att se ut över den vackra floddalen. Tillsammans med ett fast grepp i järnräcket ett bra sätt att undvika svindel.

Under Första världskriget blev civilbefolkningen i Dinant utsatt för ett av den tidens värsta krigsbrott. Nära sjuhundra av stadens innevånare avrättades och alla hus förstördes, plundrades och brändes ner. Massakern ska ha varit en besinningslös hämnd på vad man trodde var franskvänliga snipers.

Belgien hade en neutral status men Tysklands invasionsarmé bröt denna genom att marschera igenom landet för att nå fram till Frankrike. Den belgiska armén var eftersatt. Här ses en av dess kolonner med kulsprutor – dragna av hundar.

Inne i fästningsverket har verklighetstrogen scenografi återskapat gamla mer krigiska tider. Här rätar Benny på ryggen inför mötet med en belgisk artilleriofficer i vax som sitter och planerar hur hans kanoner ska ställas in för att få maximal effekt på tyskarnas anfall mot kastellet.

Här är vi inne i ett annat värn där soldaterna spanar in vilket öde som väntar på försvararna av fästningen.

Men Dinant är inte bara en berättelse om krig och massakrer. En berömd instrumentmakare, Adolphe Sax (född 1814), utvecklade i sin verkstad klarinetten till en saxofon. Hans hem är i dag museum och staden har anammat saxofonen som sin symbol. Bland andra Bill Clinton hedrade honom genom att resa hit och spela en sväng. Här är jag ute på Pont Charles De Gaulle som smyckats med en rad saxofoner.

Bron Charles De Gaulle har fått sitt namn efter den unge löjtnant som här sårades i benet av en granat när han under Första världskriget deltog i den franska styrka som sattes in för att undsätta de belgiska styrkor som försvarade kastellet mot tyskarna.

Som vid alla tidigare G2-möten var måltiderna en höjdpunkt för våra politiska diskussioner om samtiden. Här i lägenheten i Houyet har Benny lockat fram de mest förfinade smakerna i det vallonska köket. Ankfilé som brässerats i vittvin, sötsura körsbär och bruna champinjoner. Skyn har sedan piggats upp med några droppar svartvinbärslikör och det hela serverades tillsammans med hasselbackspotatis. Belgiens berömda pommes frites, per person äter man mest i världen, fanns däremot aldrig på våra menyer.

Vägen hem gick sedan över Bryssel. Ett första kärt möte fick jag med nya familjemedlemmen, labradortiken Nina.

Det blev också tid för en rundtur i Bryssels pittoreska gamla stadsdelar. Överallt hittar man väggmålningar med motiv hämtade från kända belgiska seriealbum.

Vi avslutade våra utflykter med några tysta minuter av vördnad vid den minnesgärd av blommor som skapats på Place de la Bourse för offren från den senaste tidens högerextremistiska islamism. Vid hemresan från återöppnade Bryssels flygfält fick jag ännu mer tid för eftertanke vid de timslånga köerna i de provisoriska tält som hade ersatt den utbombade avgångshallen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Proletären delar både rubrik och redaktionell glädje med högerextrema Fria Tider…

Publicerat av
14

Människor flyr i tiotusental i Syrien och ökar på de miljonhövdade skaror som redan tvingats i väg. Ryskt stridsflyg jagar och dödar människor helt urskiljningslöst. Först bombmattor därefter raketanfall. På samma sätt som en gång i Tjetjeniens Grosnyj handlar det om att Vladimir Putin väljer att använda massterror mot civila. Energin i den militära delen av offensiven är dessutom inte riktad mot Daesh (IS) och dess extrema så kallade kalifat utan mot mer sekulära och demokratiska rebellgrupper.

När bombflyget har gjort sitt skickar den desperata diktaturen Assad in extrema religiösa elitsoldater och miliser från Iran, Irak och Libanon för att döda det sista folkliga motståndet i ruinerna. Hans egna frontlinjer är vid det här laget sönderbrutna, uppluckrade och demoraliserade.

Högerextrema, ofta öppet nazistiska och antisemitiska grupper och partier över hela Europa hyllar unisont den hårda nationalistiska ledaren Bashar Assad och hans bödlar. De är också hängivna beundrare av Putin. Flera av dem har till och med skickat egna miliser till Syrien. Om än ytterligt små och med militära mått ytterligt enfaldiga har de ändå givetvis en mycket stor symbolisk betydelse.

Därför blev jag inte särskilt förvånad över att nättidningen Fria Tider i dag hyllar den syriska arméns stora framgångar. Jag kallar inte allt som rör sig högerut i den politiska terrängen för fascistiskt. Men tveklöst är denna tidning riktigt smutsbrun och grovt antisemitisk när det gäller ordval, värderingar och prioriteringar av nyheter.

Däremot borde jag givetvis ha blivit förvånad över att dess rubriksättning och den redaktionella yran över Assads bomboffensiv återfinns på ett nästan identiskt sätt i Proletären, Kommunistiska Partiets tidning. Nu blir jag ändå inte det eftersom det inte handlar om en tillfällig sinnesförvirring hos utrikesredaktören Patrik Paulov utan om en konsekvent linje där han – och det egna partiet – drivit samma uppfattningar under de fyra år som kriget/krigen i Syrien rasat.

Här hyllas stabiliteten och den starka staten. Det stolta namnet ”Proletären” till trots är det geopolitiska strategier som sätts i första rummet, stater och ledare som analyseras.  Hur det ser ut i Syrien med motsättningarna mellan kapitalister och proletärer har tidningens läsare aldrig fått veta. Bara en massa uppkok på gammal soppa hämtad från Putins propagandakanal Russia Today. Visst, Kommunistiska Partiet är inte smutsbrunt, inte heller antisemitiskt. Men att gruppen gör samma analyser och av dessa drar samma slutsatser som Fria Tider och dess gelikar när det gäller kanske vår tids mest avgörande politiska fråga. Det är illa. Riktigt illa.

Däremot är jag nu på samma sätt som under krigets alla fyra långa år uppriktigt förvånad över att Vänsterpartiet bara vänt ryggen åt hela frågan. Jonas Sjöstedt kan prata bra och länge om att Sverige ska erkänna Väst-Sahara. Men varför ett så starkt engagemang för det som i en relativ mening är en perifer internationell fråga samtidigt som han bara moltiger om Syrien?

Här en länk till en aktuell kommentar av den syriske revolutionären Joseph Daher:

http://peacenews.org/2016/02/12/all-the-international-powers-want-to-crush-the-syrian-uprising-joseph-daher/

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,