Europa under strecket.

Publicerat 9 dec 2013 av Benny Åsman

I dag måndag den 9 december hittar vi två nyheter i den internationella pressen som är värda att stanna till vid. I Storbritannien avslöjar tankesmedjan New Economics Foundation att kungadömets löntagare har drabbats av det värsta fallet i levnadsstandarden sedan Queen Victorias tid i mitten 1800-talet.

Samtidigt kan vi läsa i veckans nummer av Alternatives Economiques att andelen av de tyska löntagarna som ligger under fattigdomsstrecket är högst i Europa, med 24,5 % av inkomsterna under 60 % av medianinkomsten i landet.

Två nyheter från EU:s två största medlemsstater, Storbritannien med 64 miljoner medborgare och Tyskland med 80 miljoner. Den ena staten med i eurozonen den andra med en egen valuta. För de lönearbetande verkar euron eller pundet inte ha spelat någon roll för inkomsternas utveckling och fattigdomens utbredning i de båda staterna.
Men först kanske det är på sin plats att än en gång visa vad det är undersökningarna mäter. Medianinkomsten är inkomsten i mitten av inkomstskalan där antalet löntagare är lika många över som under mittstrecket. I båda länderna (och inom EU) använder myndigheterna inkomster under 60 % av medianinkomsten som mått på fattigdom.

Undersökningen i Storbritannien visar att i den offentliga sektorn har antalet personer med inkomster under 60 % av medianen dubblerats och ökat med en miljon sedan senaste undersökningen. Det innebär att var fjärde offentligt anställd har inkomster under fattigdomsstrecket. Policyn har varit att lönerna för allt fler offentligt anställda matchas mot de sämst betalda sektorerna i den privata sektorn. Som synes har resultatet inte låtit vänta på sig. De nyliberala avregleringarna driver snabbt en växande del av befolkningen in i fattigdom och beroende av social hjälp som också den minskar.

Det tyska ekonomiska undret, exportmaskinen framför alla andra, visar samma trend. Det sägs att tack vare de låga lönerna har arabetslösheten kunnat hållas nere och det är också argument som fackföreningarna svalt. Men det är mycket tveksamt att de låga lönerna haft någon som helst inverkan på arbetslösheten. Som sagt är det 24,5 % av löntagarna som har inkomster under 60 % av medianen.

Det är högst i Europa med de baltiska staterna, Rumänien och Storbritannien en bit efter kring 20 %. Grannlandet Österrike visar att det saknas ett direkt samband mellan nivån på arbetslösheten och andelen löntagare under fattigdomsstrecket. Där är arbetslösheten 5 % liksom i Tyskland men andelen löntagare under 60 % av medianen bara 14,6 %.

En dag, två nyheter, två länder, som visar att den nyliberala avregleringen och den vansinniga åtstramningspolitiken leder rakt in i väggen för de lönearbetande i Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Europa, EU, Euro, Tyskland, UK,

Skattegåvor till Kapitalet sänker Europa

Publicerat 18 nov 2013 av Benny Åsman

-Skatterna för de som vill arbeta och för företagen måste sänkas för att det ska bli fart i ekonomin, jobb skapas och tron på framtiden stärkas.

Den refrängen har vi har hört till leda. Borgerliga politiker, ekonomer och finansskribenter upprepar det dagligen. Göbbels verkar ha haft rätt. En lögn som upprepas tillräckligt ofta slutar med att tas för sanning av samhällets medborgare.

Det finns inte en enda seriös ekonomisk studie som visar att lägre skatter för företagen leder till jobbskapande och högre tillväxt. Tvärtom, finns det många studier som visar på motsatsen. Nämligen att lägre beskattning av bolagsvinsterna leder till högre vinster, men inte alls högre sysselsättning eller snabbare tillväxt.

Till och med nyliberalismens överstepräster i Bryssel publicerar statistik som visar att deras dagliga prat om ”reformer” och lättnader för företagandet är inget annat än ideologiska dimridåer.

På kartan här under kan vi se vad som skett med marginalskatterna på inkomst av arbete och beskattningen av bolagsvinsterna mellan 1995 och 2013. Ta till exempel Sverige. Där ser vi att maximala marginalskatten sjunkit från 61,3 % till 56,6 % och att beskattningen av bolagens vinster (blå linjen) minskat från 28,0 % till 22,0 %. Det är miljarder kronor i gåvor till de svenska bolagen under den berörda perioden.

Som synes på kartan är inte Sverige ett undantag. Över hela Europa har det pågått en skattedumping som förskjutit fördelningen av de producerade rikedomarna över till kapitalägarnas fördel. På Irland och i de nya medlemmarna i EU från öster kan bolagen gotta sig åt vinstbeskattning på mellan 10 till 15 procent. Däremot har beskattningen av bolagens vinster i Frankrike legat i stort sett stilla under perioden medan den närmast halverats i Tyskland, om än från en extremt hög nivå.

Den samlade bilden av en fiskal dumping i hela Europa, i eurozonen och i EU 27, bekräftas av diagramet här under som visar att beskattningen av icke-finansiella bolag minskat med hela 9 % mellan 1998 till 2012. Den sänkningen motsvarar ett skattebortfall på 92 miljarder euro under perioden.

Men statens inkomster då? För att kompensera bortfallet från beskattningen av de högsta inkomsterna och den sänkta bolagsskatten vänder sig i stället kontinentens regeringar till sina konsumenter och låter dem betala notan via en ökning av de direkta skatterna som har den ”fördelen” att de drabbar låga inkomster och vanliga hushåll hårdast. I diagramet här under ser vi hur den genomsnittliga momsen i EU 27 ökat från 19 % till 21,3 %.

Så hur gick det med antalet jobb som skulle skapas av skattedumpingen och hur gick det med tillväxten? Borg och andra har ju sedan 2007 lovat att den statliga svångremspolitiken skulle ge resultat. Verkligheten för de som söker arbete liknar inte den som våra finansministrar talar om. Inte ens det ”tyska undret” eller Borgs ”mirakelekonomi” lyckas väga upp den katastrof som skett på arbetsmarknaden sedan 2007. I eurozonen har 1,6 % av det totala antalet jobb försvunnit och i EU 27 är siffran 2,2 %. Massarbetslösheten har exploderat i de länder som fått smaka mest på den nyliberala medicinen och ingen ljusning finns i sikte.

Om den nyliberala ”teorin” vore något så när i samklang med vad som verkligen skett och sker borde perioden i Europa som kallas ”de gyllene decennierna” från 1950 till 1975 ha sett mycket låg tillväxt och stor arbetslöshet eftersom skatterna på höga inkomster och på bolagens vinster var mycket högre än nu.

I diagrammet här under finns en detaljstudie av vad som skett i Frankrike sedan krigsslutet. Paradigmskiftet (som det heter numera) kan inte vara tydligare. Längst till vänster i diagramet ser vi utvecklingen av bolagens vinster (innan skatt) och procenten arbetslösa under perioden 1952 till 1974. Arbetslösheten (horisontella axeln) varierar mellan 1 % till 3 % medan bolagens vinster (vertikala axeln) svänger mellan 26 % till 30 %. Längst ut till höger i diagramet ligger åren mellan 1986 till 2008 grupperade och visar på en arbetslöshet mellan 8 % till 11 % medan bolagens vinster varierar mellan 30 % till 32 %. Längst till vänster ser vi vad som av ekonomer brukar kallas ”fordismen” och längst till höger det nyliberala systemet. I mellanperioden från 1975 till 1984 råder en sorts övergångsperiod mellan de två ”systemen” med sjunkande vinster för bolagen och snabbt ökande arbetslöshet.

Med detta som bakgrund kan vi säga att politikernas löften om bättre tider bakom hörnet bara den nuvarande åtstramningsmedicinen sväljs till sista droppen saknar all grund i historiska erfarenheter av arbetslöshet, vinster och tillväxt. Den period som ligger framför oss kommer i första hand att domineras av den massarbetslöshet som nu sliter ner många samhällen i grunden och bereder väg för främlingshat och nyfascism som i Grekland. Låg tillväxt, extrem arbetslöshet, ojämnare inkomstfördelning, ökad fattigdom och social misär SAMT höga vinster för kapitalägarna är vad som väntar inom överskådlig framtid. Det bäddar för politiska kriser i Europa som vi kanske inte ens kan föreställa oss ännu.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Kris, Borg,

Uppåt för vinsterna. Krisen består.

Publicerat 11 nov 2013 av Benny Åsman

Än en gång påminns vi om kapitalismens irrationalitet. Fågeln Twitter släpptes ut i det fria och svingade sig omedelbart upp i höjderna. Den lilla sångfågelns aktie som lanserades på 26 dollar nådde inom några timmar 40 dollar. Hur kan det komma sig? Twitter som bolag har ännu inte redovisat ett öre i vinst, tvärtom. Flera hundra miljoner dollar har förlorats sedan ägget kläcktes.

Så varför köper spekulanter aktien? Svaret finns i frågan, det är spekulation. Normalt sett ser ägare av kapital på aktier som en investering på lång sikt. Med 6-7 procent i återbäring i stället för 3-4 procent på statliga obligationer har investerare under decennier föredragit aktier.

Men med den alltmer globaliserade ekonomin har finansen, det vill säga ägare av aktier och andra värdepapper, blivit alltmer frikopplade från den industriella produktionen av varor och service. Inte i direkt motsättning till den industriella produktionen utan som en alltmer dominerande och i många avseenden parasitär del i det globala kapitalistiska systemet.

Spekulationen med det alltmer fritt flödande finanskapitalet tar överhanden och då kan ett bolag som Twitter rusa i höjden bara därför att spekulanterna tror att aktien ska stiga i värde och framför allt därför att spekulanten tror att de andra spekulanterna väntar sig en hausse. Det hela handlar inte längre om ekonomiska realiteter utan om amatörmässigt psykologiserande.

Vi träder snabbt in i spekulationsbubblans sista ögonblick. När de mest okunniga ger sig in i spekulationskarusellen då är vi nära kraschen. Det klassiska exemplet är John Kennedys pappa som sålde alla sina aktier en dag då en taxichaufför gav honom stalltips att inte missa. Han förklarade i en självbiografi att det var dags att sälja allt när ignoranter gav börsråd. Familjen Kennedys förmögenhet räddades av pappans klarsynthet. Andra insåg sina misstag för sent och valde att kasta sig ut genom skyskrapornas fönster på Wall Street.

Av dessa historiska och nutida erfarenheter kan vi dra slutsatsen att inga träd växer till himlen. Det sägs att vad som går upp kommer ner. Inom den normala fysiken gäller Newtons lagar. I finansen likaså. Spekulativa bubblor är självförstörande. De slutar alltid med en krasch.

Men i den verkliga ekonomin finns en annan ”lag” som man kan säga står i omvänd relation till spekulativa bubblor i aktier och värdepapper.

Vad som faller mot en till synes icke existerande botten når alltid ett jämviktsläge där misären och eländet som den kraschande kapitalismen skapar planar ut och i sämsta fall består i årtionden eller vänder uppåt igen i tillväxt bestämd av de historiska omständigheterna vid handen. Förhoppningen som vissa gett uttryck för att kapitalismen ska krascha av sig självt är naivt. Det kommer inte att ske.

I dag ser vi att den fem år långa krisen nått botten och att tillväxten i de flesta europeiska länderna på nytt vänder uppåt om än tvekande och stapplande. Det innebär inte att den sociala misär som drabbat så många sedan kraschen 2007-8 också är på väg att minska. Vare sig arbetslösheten eller realinkomsterna kommer att förbättras för de arbetslösa och de arbetande.

Det är industriägarna som kommer att vara vinnarna i den första klättringen upp från den botten som nåddes 2012/13. Deras vinster kan på nytt ta fart eftersom produktiviteten i företagen ökat sedan botten väl nåtts. Det är ett i det närmaste matematiskt fenomen. Under krisens gång har miljontals anställda i produktionen förlorat sina arbeten. När nu produktionen börjar stiga på nytt görs det med färre anställda än innan krisen vilket automatiskt medför en högre produktivitet per anställd och därmed högre vinster för kapitalägarna.

För den enskilde industriägaren är arbetslösheten manna från himlen. De fackliga organisationerna är på defensiven och har mycket svårt att kräva högre löner medan miljoner stampar utanför grindarna i hopp att få ett arbete. Att massarbetslösheten är en katastrof för våra samhällen som helhet står i skarp motsättning till de enskilda kapitalägarnas intressen av låga löner och hög produktivitet per arbetad timme.

I ett samhälle där nästan allt som produceras konsumeras av medborgarna kan kapitalägarna inte realisera de producerade värdena eftersom det inte finns tillräcklig köpkraft i samhället. Men på dagens ”globaliserade” världsmarknad avsätts mycket av det som produceras i andra delar av världen med tillräcklig samlad köpkraft för att en industris varuproduktion inte ska förbli dött kapital.

Därför är det en falsk förhoppning att den blygsamma tillväxt som nu syns i alla europeiska länder, med ett par undantag, också ska lösa upp den djupa sociala kris som den ”stora recessionen 2007-12” skapat. Massarbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och den sociala misären är här för att stanna. Det ljus som syns i tunneln är bara grönt ljus för högre vinster för kapitalägarna.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Kris, Recession,

Euron är tyska kapitalets favorit.

Publicerat 4 okt 2013 av Benny Åsman

De tyska politikernas hets mot greker och andra «lata » sydeuropéer speglar inte det reella förhållandet mellan Tysklands ekonomi, eller rättare sagt mellan de tyska kapitalisterna, och resten av Europa och eurozonen.

På hemmaplan lyckas Merkel att stävja de värsta euroskeptikerna i det nya anti-europartiet, Alternative für Deutschland, genom att spela på falska idéer om att det är det tyska folket som betalar grekernas ”slösaktighet” och oförmåga att betala sina skulder.

Det är politiken. Den ekonomiska verkligheten är helt annorlunda. De tyska kapitalägarna är i själva verket helt bundna till den europeiska kapitalmarknaden och har i stort sett placerat alla sina tillgångar i Europa. I den allmänna mediedebatten ges i stället bilden av ett Tyskland som blivit för stort för Europa och därför allt mer flyttar ut sina intressen utanför kontinentens gränser. Inget kan vara mer felaktigt.

Den bilden bygger på föreställningen att det är var ett land säljer sina varor som betyder mest. Tar man den utgångspunkten då är bilden inte helt felaktig. Tyskland exporterar i allt större utsträckning sina avancerade industriprodukter till Kina och andra ”tillväxtländer”. Även om fortfarande nästan 60 procent av exporten går till EU.

Men det är vad de tyska kapitalägarna gör med sina vinster som visar var deras verkliga intressen ligger. I diagrammet här under ser vi att euro-zonen och Europa är de tyska kapitalägarnas hemmaplan. Siffrorna visar hur stor del av de tyska utlandsinvesteringarna som placerats i olika länder och i eurozonen under perioden 2000 till 2013. Med placeringar menas endera långsiktiga direkta investeringar i företag eller köp av värdepapper som privata och statliga obligationer. Som synes har Tysklands kapitalägare gjort nettoplaceringar i Världen 2000-2013 uppgående till över fyra tusen miljarder euro. Av den summan har 3 475 miljarder euro placerats i Europa och därav 2 500 miljarder i eurozonen. Idén att Kina är det utländska kapitalets nya Klondyke stämmer i varje fall inte för de tyska kapitalisterna. Under perioden uppgick deras nettoinvesteringar i Kina till 52 miljarder euro vilket är till och med lägre än de 73 miljarder euro som nettoinvesterats i det ”lata” Grekland.

Fördelning av tyska direkta utlandsinvesteringar 2000-2013 (i %)

För svensk översättning se längst ned på sidan.

Den logiska slutsats som följer av detta är att det tyska kapitalet har vitala intressen i att eurozonen består för att dessa kapitaltillgångar ska bära maximal frukt. De borgerliga nationalister som agiterar för en återgång till den tyska D-marken skjuter sig själva i foten. Stora delar av dessa tillgångar i Europa skulle tappa mycket av sitt värde eftersom en tysk mark omedelbart skulle stiga i värde i förhållande till euron (om den finns kvar) eller andra valutor.

Som vi ser är bilden av ett Tyskland som svettas och gör uppoffringar för att rädda euron och Europas ekonomi från ”undergång” minst sagt falsk. Tvärtom, är det övriga Europas köp av tyska industriprodukter som ligger bakom det ”tyska undret”. Det är inte det grekiska folket som tyska skattebetalare hjälper. I stället är det de tyska arbetarna som sett sina realinkomster stå stilla under hela perioden som hjälpt de tyska kapitalägarna att ta hem stora vinster som sedan placeras i Europa.

Länder/områden: Autres= övriga; Royame-Uni =Storbritannien; Autre pays de l’Union = övriga EU länder; Europe hors Union =Europa utanför EU; Etats-Unis= USA

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Tyskland, Politik, Euro,

Skam för polisen och politiskt ansvariga statsråd

Publicerat 24 sep 2013 av Göte Kildén

Per Leander har skrivit en skarp artikel som replik på den vidriga registreringen av romer som svensk polis har avslöjats med och som tydligen likt ett kedjebrev har cirkulerat och breddats ända sedan 1950-talet. Fast jag vill i och för sig göra en omskrivning av DN:s rubrik om att det skulle vara ”En skam för Sverige” till att det är en skam för polisen och de politiskt ansvariga statsråden under den tid det fått pågå.

En delvis annan sak men med koppling till detta är att alla svenska partier och dess ledamöter i EU-parlamentet borde driva frågan om en europeisk investeringsfond just för romer i länder som Rumänien, Ungern, Kosovo och Montenegro. Med hårda krav för motprestationer från dessa länders regeringar. Ställer de inte upp ska de kastas ut ur EU! En sådan fond borde vara en självklarhet för en union som talar så stort om kontinental gemenskap och sammanhållning och skulle bara kosta en spottstyver av de ofattbart stora summor som EU hjälpt allsköns svindlande banker med.
.

Förra veckan publicerade ETC Malmö (20/9) en artikel om diskrimineringen av romer på arbetsmarknaden i Skåne. Artikeln var viktig i sig, men kanske ingen chockerande nyhet för vana läsare av vänsterpressen.

Men den oplanerade timingen av publiceringen ger ETC-artikeln en oerhörd tyngd. Bara ett par dagar senare avslöjar Dagens Nyheter att polisen i Skåne genomför illegal registrering av romer, enbart på grund av deras etnicitet, helt utan misstankar om brott.

Registrering av människor inklusive nyfödda barn utifrån etnicitet är inte bara olagligt, det är minst sagt osmakligt, näst intill obegripligt om det inte hade varit ett faktum. Det är sällan man kan hålla med i vad DN skriver på sin ledarsida, men ledaren med rubriken ”det är en skam för Sverige” (24/9) kan man inte annat än stämma in i.

”Detta är en Skandal med stort S. Att tänka bort 1930-tal och rasbiologi låter sig inte göras”, skriver DN och konstaterar vidare att ”registreringen utgår från ett sätt att kollektivt stämpla människor utifrån blodsband, namn och hårfärg som borde vara främmande i varje demokratiskt samhälle.”

Malmöpolisens patetiska försök att först förneka registreringen och sedan skylla ifrån sig, är kanske något de har lärt sig från de småtjuvar de är vana att förhöra till vardags. Men småbrottslingarna brukar sällan slippa undan med korkade bortförklaringar, och det för polisen inte heller göra nu.

Att det inte rör sig om enstaka rasistiska rötägg inom poliskåren är uppenbart. ”Flera polismyndigheter har haft tillgång till registret, och ingen har slagit larm. Dataverktyget har kostat 120 000 kronor och används annars – pikant nog – för att registrera terrorister. Det kan knappast någon enskild polis ha köpt in”, skriver Petter Larsson på Aftonbladet kultur (23/9).

Registreringen av romer som folkgrupp är inte unik. Svensk polis har tidigare i genomfört liknande registrering av gambier, eftersom polisen ansåg att det var en folkgrupp som var benägen att sälja knark.

Men i Sverige har den historiska strukturella rasismen mot romer gjort just dem till de kanske mest utsatta minoritetsgruppen, trots att romerna har levt i vårt land i mer än 500 år och romani är ett officiellt språk i Sverige.

I England belägrade lokalbefolkningen och polis nyligen ett läger med ”resande” i 1086 dagar innan ett beslut i HD till sist bröt motståndet så att de kastades ut. Här sitter den sista förkrossade innevånaren.

dagsläget pågår inga pogromer mot romer i Sverige, men ute i Europa är situationen värre. Murar byggs och romer fördrivs av polis så väl som högerextremister i Östeuropa (Ungern, Grekland, Rumänien, Slovakien), men också i Västeuropa (Frankrike, Österrike, Italien).

Det är inte omöjligt att sådan extrem anti-ziganism en dag också blossar upp i Sverige.

”Italiens dåvarande premiärminister Silvio Berlusconi förslog för ett par år sedan att romska barn skulle registreras. Föräldrar till tiggande barn riskerade att bli av med vårdnaden. Berlusconi åkte på internationellt klasstryk för idén”, skriver Lena Mellin i Aftonbladet (24/9) och fortsätter: ”Den svenska polisen har, i liten skala och av annat motiv, genomfört hans plan.”

När migrationsminister Tobias Billström (M) ville införa visumtvång för romer från Balkan, och justitieminister Beatrice Ask (M) ville införa förbud för tiggeri, en lag direkt riktad mot romer, visar det att polisens registrering av romer inte är en slump utan en del av en rasistisk statlig struktur.

”Många tror att romers utanförskap är självvalt, men så är det självfallet inte”, säger Kristoffer Bogdanowitcz i den ovan nämnda artikeln i ETC Malmö.

Kristoffer Bogdanowitcz är själv rom och jobbar på Arbetsförmedlingen med att utbilda personalen där i att förstå romernas situation, och berättar att många knappt tror honom när han förklarar hur romer i Sverige långt in på 60-talet nekades grundläggande sociala och medborgerliga rättigheter.

Även om den öppna diskrimineringen mot romerna på pappret har avskaffats, är den dolda diskrimineringen och statliga förföljelsen av romer i Sverige långt ifrån över. Det visar DN:s avslöjande.

Per Leander

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, romer, Skånepolisen, EU,

I media: DN1,

Bloggare: RödaMalmö;Svensson,

Den europeiska vänsterns kris

Publicerat 30 maj 2013 av Benny Åsman

Svara

Av François Sabado, NPA Frankrike
Översättning till svenska av Ronny Åkerberg

… den brutala kapitalistiska krisen och dess följder.

Situationen för vänstern kan inte förstås utan att börja med krisen, dess olika dimensioner och dess effekter på det sociala och politiska området. För att slå huvudet på spiken – i alla organisationer och partier med anknytning till arbetarrörelsens historia, tvingar nya omvälvningar politiska krafter att gruppera runt nya axlar. Berlinmurens fall 1989 och Sovjetblockets kollaps aviserade en ny era: de nuvarande omvälvningarna ger epoken dess innehåll.

Den nuvarande krisen är global. I ekonomiska termer är det en följd av en överackumulation av kapital, en överproduktion av varor och råvaror och en underkonsumtion för massorna. Den ”reala ekonomin” i de imperialistiska staterna fastnar i en långsiktig recessiv logik, och ingen av de ”ortodoxa” ekonomiska experterna satsar på temat ”en väg ut ur krisen”.

Jämförelser görs ofta mellan den nuvarande krisen och 1929. Den senare ledde till fascismen och andra världskriget. För tillfället är den nuvarande krisen innesluten. Vissa människor har använt uttrycket ”1930-talskrisen i slow motion”. Men dagens kris har en dubbel singularitet, som en ”civilisationens kris”, speciellt i dess ekologiska dimension, och som ett uttryck för en ”tippning av världen”. Tyngdpunkten i ekonomin och världspolitiken är skiftande. Krisen slog mot de kapitalistiska samhällena i centrum och deras omedelbara periferi, medan länder som Kina och Indien, och andra i Asien, upplever en varaktig expansion. I mindre utsträckning upplever vissa latinamerikanska länder en lång fas av tillväxt. Denna varaktiga kris för kapitalismen – den tredje av sådan omfattning efter kriserna 1857 och 1929 – kommer sannolikt att leda till ett slut för Europas dominans över världen och en hel historisk period.

Dessa förändringar är inte konjunkturella utan strukturella. De påverkar hela den ekonomiska, sociala och ekologiska jämvikten i världen. Och detta i en situation där den kapitalistiska globaliseringen har satt sina spår i alla delar av världen. Så åtstramningsplaner som drabbar Europa idag är inte bara en i raden av åtstramningsplaner kontinenten har upplevt. Till följd av den internationella kapitalistiska konkurrensen och det allt kraftigare direkta trycket från en enhetlig världsmarknad för arbetskraften, är det ställningen för den europeiska kontinenten som ifrågasätts. Den kapitalistiska globaliseringen kräver att Europa, den svagaste länken i systemet, om man vill säkra sin plats i den globala konkurrensen, måste bryta med det som återstår av dess ”modell”.

De härskande klasserna och de finansiella marknaderna siktar på att minska köpkraften hos de arbetande klasserna med 15 till 20 procent, om inte mer i södra Europa, att förstöra den offentliga välfärden och blåsa arbetslagstiftningen i bitar. Överallt i Europa pekar motreformerna, särskilt de som gäller för arbetsmarknaden, i samma riktning -mer flexibilitet och mer osäkerhet. Brutaliteten i åtstramningspolitiken förstoras av att den är resultat av skilda färdriktningar i Unionens olika ekonomiska zoner -Tyskland och dess satellitstater, Frankrike, Italien, Sydeuropa, Östeuropa … Dessa motsättningar är ännu starkare eftersom det inte finns, till skillnad från i USA eller Kina, en central stat.

I den globala konserten, kombinerar Europa ekonomisk nedgång och politisk svaghet. Spänningarna, de inre motsättningarna, risken för implosion finns i flera traditionella politiska grupperingar i Europa. Detta leder till en fullskalig attack mot rättigheter och demokratiska friheter. ”Pro-åtstramnings” tendenser förstärker regimernas auktoritära drag. Denna ”demokratiska” kris spelar direkt fascistiska eller högerextrema populistiska partier i händerna. Vi kan inte längre utesluta att det, under trycket av krisen, kommer att dyka upp allianser eller politiska omorganisationer som främjar närmanden mellan höger och extremhöger. Den politiska trojkan – EU, ECB och IMF – och de finansiella marknaderna åsidosätter beslut från den klassisk parlamentariska demokratins institutioner.

Med krisen för nationalstaten och den parlamentariska demokratin, fångas de traditionella partierna upp i ett kaos som undergräver deras sociala och politiska bas. Den politiska jordbävning som just har drabbat Italien är en bra demonstration. Berlusconis höger förlorade mer än sju miljoner röster. Vänstern förlorade 4,7 miljoner röster. De organisationer som är knutna till ex-kommunistiska Rifonazione kollapsade. Och upp dök Beppe Grillo och hans 8 miljoner röster – en röst från människor som tröttnat på åtstramning, på korruption och på Europeiska unionen, men också för en ledare med problematiska politiska ståndpunkter när det gäller de fackliga organisationerna och invandrares rättigheter och vars bana är svår att förutse.

…kapitalistisk kris och försvagad arbetarrörelse

Imponerande sociala protester, men tillbakagång för arbetarrörelsen

Hur skulle ”vänstern”, under dessa förhållanden, kunna undvika att påverkas? Under de första månaderna av krisen, omkring 2008, hoppades man att krisen skulle orsaka reaktioner, storskaliga sociala strider och stärka arbetarrörelsen. Fem år senare, är det ett annat scenario som har spelats upp. Det har funnits och det finns motstånd och sociala kamper. Sydeuropa – först av allt Grekland, med sina 8 endagars generalstrejker, men även Portugal och på ett imponerande sätt Spanien – med sina Indignados, dess strejker och demonstrationer – har upplevt en våg av kamper.

Radikala krafter har uppnått goda valresultat i Grekland med Syriza, en exceptionell företeelse, och i mindre utsträckning i Spanien och Frankrike, med Izquierda Unida och Front de Gauche. Men denna verklighet kan också uttrycka sig i en rörelse som ”Five Stars” i Italien. Inte i något av Europas länder har ett betydande slag levererats mot angrepp från regeringar och arbetsgivare, trots exceptionell kamp i Sydeuropa. Dessutom producerar dessa strider inte en fas av organisk tillväxt för arbetarrörelsen: det finns inga stora vågor av människor som ansluter sig till partier eller fackföreningar.

Ingen reformistisk, vänsterreformistisk, anti-liberal eller revolutionär strömning har upplevt en kraftig tillväxt, förutom kanske i Grekland, med ett stort antal rekryter till Syriza som, trots brister i sin implantation och organisation, vid sin senaste riksstämma hade nästan 35 000 medlemmar. Men i allmänhet fortsätter organisationsgraden att minska, efter att ha minskat kraftigt under 1980- och 1990-talen.

Endast IG Metall behåller sin position i Tyskland. Partierna upplever en stadig urholkning av sina medlemstal, och tenderar, i bästa fall, alltmer att reduceras till stora val-maskiner. Även den mäktiga tyska socialdemokratin har sjunkit från en miljon medlemmar under 1970-talet till mindre än 500 000 medlemmar. Och nästan ingenting finns kvar av det stora italienska kommunistpartiet!

Ett parti som PCF, som kontrollerat sin kris efter valresultatet för Front de Gauche, har sett en betydande nedgång i sitt medlemskap. Antalet medlemmar minskade från 78 779 till 64 184 mellan de två senaste kongresserna. Antalet ledamöter som röstade till den sista kongressen (februari 2013) var 34 000, medan 48 000 röstade för att välja kandidat till presidentvalet i juni 2011. ”34 000 är den lägsta siffran under de senaste åren”, konstaterade Roger Martelli, historiker för PCF och själv före detta medlem i partiet.

Så det råder en märklig situation, som kombinerar en av de djupaste kriserna i det kapitalistiska systemet med en mycket försvagad europeisk arbetarrörelse. Detta är en märkbar skillnad mot andra krissituationer och i synnerhet jämfört med 1930-talet, när alla organisationer och strömningar upplevde imponerande tillväxt, både på den politiska och den fackliga nivån …

”…är redan inte längre och ännu inte”

Arbetarklassen är idag större än någonsin, men mera splittrad

Denna försvagning av arbetarrörelsen har djupa orsaker. Det är för det första resultatet av trettio års nyliberal kapitalistisk offensiv som har rivit upp, demonterat och sedan likviderat en rad sociala landvinningar. Krisen kommer vid en tidpunkt då arbetarrörelsen under åratal har drivits på defensiven. De förändringar som har gjorts av arbetsprocesserna har formats av dessa ogynnsamma förhållanden av tvång.

Medan arbetarklassen aldrig varit så stor (mellan 85 och 90 procent av den aktiva befolkningen), är den segmenterad, splittrad, individualiserad, och i betydande proportioner hänvisad till otryggt arbete. Detta hämmar otvivelaktigt utvecklingen av klassmedvetande och av fackföreningar eller arbetarklassens politiska organisationer. Slutligen, även i länderna i södra Europa som visar stor kämpaglöd, finns en mycket stor eftersläpning mellan sociala explosioner och socialistiskt medvetande. Frånvaron av ett alternativ sätter en broms på varje projekt av revolutionär socialistisk omvandling.

Dessa avvikelser förekommer i andra regioner i världen, som till exempel i den arabiska världen som idag destabiliseras av utbrott av revolutioner för demokrati och social rättvisa. Diktaturer har störtats av de folkliga klasserna och genom koalitioner som samlar demokrater, sekularister, nationalister, religiösa människor och revolutionärer. De revolutionära processerna fortsätter, men som framgår av utvecklingen av situationen i Tunisien och Egypten, kommer de dominerande politiska krafterna från den islamistiska rörelsen, även om den är mångsidig och splittrad.

Om, som Gilbert Achcar förklarar, ”Vi måste gå igenom erfarenheterna av islamism vid makten”, så förklarar det inte svagheten hos de progressiva och revolutionära strömningarna idag. Balansräkningen från den arabiska nationalismen under 1950- och 60-talen och stalinismens på den internationella nivån tynger plågsamt på bildandet av en socialistisk medvetenhet.

För att komma tillbaka till Europa så förstärktes drivkraften hos arbetarrörelsen parallellt med utbyggnaden av det kapitalistiska Europa, även om arbetarrörelsen kontrollerades av stalinistiska och socialdemokratiska byråkratier. Europas nedgång på socio-ekonomisk nivå har åtföljts av kulturell och politisk försvagning, det minskar också påverkan av arbetarrörelsen på kontinenten …

Naturligtvis kompenserar vissa mottendenser denna nedgång: socialt motstånd mot attacker från kapitalet, nya sociala rörelser som den globala rättviserörelsen, Indignados, och nya radikala strömningar bland ungdomar. Nya socio-politiska erfarenheter som blockerar åtstramningspolitiken kan orsaka skarpa svängar i Europa, vilket framgår av exemplet Syriza i Grekland.

Från en geopolitisk synvinkel är potentialen för arbetarrörelsen och sociala rörelser betydande i de nya framväxande stormakterna, särskilt Kina. Den sociala vikten av det kinesiska proletariatet, dess framsteg i kampen för löneökningar, social trygghet, dess förmåga att bygga fackföreningar, föreningar för demokratiska rättigheter och oberoende politiska rörelser kan spela en nyckelroll i en reorganisering av vänstern …

I en situation där den traditionella arbetarrörelsen ”är redan inte längre”, så är nya rörelser – de unga indignerade och kinesiska och indiska arbetare och aktörer i andra länder i Asien och Latinamerika … ”ännu inte”, – detta är det mest lovande för den nya epok som väntar oss… Samtidigt plockar kapitalet poäng. Vi måste därför vara klarsynta om realiteterna i de globala relationerna mellan olika krafter, och för att stå emot, veta hur man försvarar ett politiskt projekt som kan svara på skarpa förändringar i situationen.

…Socialdemokratin är mer och mer borgerlig och mindre och mindre arbetarklass

Banden till den sociala basen försvagas allt mer

Utvecklingen av socialdemokratin är en bra indikator för tendenser i situationen. Krisen på 1930-talet inträffade i en situation med en ökande dynamik i arbetarrörelsen efter den ryska revolutionen 1917, och själva krisen orsakade en radikalisering av arbetarklassen och dess organisationer. Alla strömningar av arbetarrörelsen, från reformisterna till revolutionärerna, polariserade miljoner arbetare. Tillsammans med fascismens uppgång, sköt krisen stora bataljoner av socialdemokratin åt vänster, vilket ledde betydande delar att inta mer radikala positioner.

Idag rör sig socialdemokratin i motsatt riktning: ju mer krisen fördjupas, desto mer anpassar sig socialdemokratin till nyliberal kapitalism. Hur kan vi förklara denna omvandling? Vissa människor trodde att, under påverkan av krisen, sektorer av de härskande klasserna, och följande i deras spår partierna i Socialistinternationalen i Europa, skulle gå mot keynesiansk eller nykeynesiansk politik och stimulera efterfrågan med starkare offentliga ingripanden. Tvärtom har de socialdemokratiska partierna fortsatt åtstramningspolitiken, och ibland även initierat den, som i södra Europa och i Frankrike idag.

Ingen härskande klass eller stat har slagit in på en keynesiansk politik eller sådan som bygger på sociala kompromisser. Tvärtom använder dessa sektorer krisen för att öka graden av exploatering och mervärde. Inomkapitalistisk konkurrens leder till en påtvingad marsch för att sänka levnadsstandarden för miljontals människor. Men bortom den ekonomiska trenden finns ett politiskt problem: valet av en keynesiansk politik är produkten av relationer mellan krafter som skapats genom klasstrider. Det var den ryska revolutionen, effekterna av kampen under 30-talet och efterkrigstidens samt 60-talets strider som gav upphov till sådana åtgärder från borgarklasserna och deras stater.

Idag tvingar försämringen av styrkeförhållandena till nackdel för de folkliga klasserna på inget sätt dem i toppen att göra politiska eftergifter eller sociala kompromisser. Tvärtom, de fördubblar sina attacker genom att införa åtstramning och de dikterar denna politik till sina socialdemokratiska ”löjtnanter”. Från Pasok i Grekland till andra socialistpartier i södra Europa, involverande hela Socialistinternationalen, härskar en politik av underkastelse för statsskulden, av respekt för den ”gyllene regeln” av budgetåtstramningar, till försvar för arbetsgivarnas intressen.

Denna anpassningsprocess beror också på en ökad integration av socialdemokratin i statliga institutioner och i de övre lagren av dessa partier i miljöer i de finansiella marknaderna och som kaptener för industrin. Ankomsten av en sådan som Strauss-Kahn som chef för IMF illustrerar denna process. Lenin, på sin tid, definierade de socialdemokratiska partierna som ”borgerliga arbetarpartier”. Dessa partier är nu ”mindre och mindre arbetarklass och mer och mer borgerliga”. De förblir, med sitt historiska ursprung, knutna till arbetarrörelsen, men deras band till sin sociala och politiska bas blir mer och mer försvagad.

Varje parti har sin historia och skillnaderna är stora mellan, å ena sidan, de band som förenar tyska socialdemokratin med arbetarrörelsen, och, å andra sidan, det franska socialistpartiets mer avlägsna länkar till arbetarnas rörelse. Men totalt sett, deras relationer med den folkliga rörelsen blir allt svagare och undermineras av deras stöd till åtstramningspolitiken. Vissa har upplevt en massiv förlust av medlemmar, som i Tyskland på 1990-talet, medan andra, såsom Pasok i Grekland, kan drabbas av en kollaps eller, som i Spanien, ställas inför kriser som hotar deras existens. Denna kvalitativa förändring, om den når till sin slutpunkt, skulle förvandla dessa partier till ”demokratiska partier av amerikansk modell”.

Detta är den typ av förändring som har upplevts, inte av ett socialdemokratiskt parti utan av det italienska kommunistpartiet, vilket har blivit ett borgerligt center-vänsterparti. Denna bana kan bromsas på grund av nödvändig alternering i regeringen, vilket uppmuntrar dessa partier att inte vara borgerliga partier som de andra. I länder där historien om arbetarrörelsen är levande och där socialdemokratin fortfarande är stark, kan den senare endast spela en viktig roll i det politiska livet och i de politiska institutionerna, om den är ”socialdemokratisk”. Detta är anledningen till underhåll av historiska referenser, även om de socialdemokratiska partierna i början av det tjugoförsta århundradet inte längre har mycket att göra med desamma av de nittonde och tjugonde århundradena.

…vänsterreformister och revolutionärer

Franska Vänsterfronten – knappast ett revolutionärt alternativ

Denna förskjutning av socialdemokratin högerut har skapat ett utrymme för krafter till vänster om de socialdemokratiska partierna. Under de senaste månaderna har krafter såsom Vänsterfronten i Frankrike, Izquierda Unida i Spanien och Syriza ockuperat det.

De vänsterreformistiska krafterna har även lyckats vinna tillbaka en stor del av väljarkåren i den antikapitalistiska eller revolutionära vänstern, särskilt i Frankrike. Sannerligen, utrymmet som ockuperades av ”radikala vänstern” var ett resultat mer av högerutvecklingen av socialdemokratiska partier och krisen för det europeiska politiska etablissemanget än från framsteg av massrörelsen och politisk radikalisering av samhällssektorer, utom i Grekland med erfarenhet av Syriza.

Ett fenomen som Beppe Grillo har även dragit undan inte bara väljare från den radikala vänstern utan även väljare från vänstern och högern. De utrymmen som upptas av Grillo och Syriza kan överlappa varandra, men Grillos parti är inte Syriza, långt därifrån. I det ena fallet, bortom de ambitioner de medborgare har som identifierar sig med Grillo, vilket måste tas i beaktande, har vi att göra med en rörelse vars positioner är problematiska, i fallet med Syriza har vi en politisk rörelse för den radikala vänstern.

I en situation som präglas av motstånd, men också av nederlag, partier (som de kommunistiska partierna) som har en bättre social förankring och positioner i fackföreningarna eller i representativa församlingar är mer motståndskraftiga och utgör ett mer trovärdigt alternativ än de antikapitalistiska krafterna (utom i Grekland där KKE, ett parti som är väldigt stalinistiskt och splittrande, har isolerat sig, även om det fortsätter att ha stridbara aktivister). Men valåterhämtningen av dessa partier har inte åtföljs av en motsvarande organisatorisk och politisk förstärkning, vilket tar oss tillbaka till nedbrytningen av politiska krafters globala relationer.

Men krisen förändrar även relationerna mellan social-liberalism och de kommunistiska partierna. De senare är offer för nya motsättningar mellan, å ena sidan, intressen knutna till de allianser smidda mellan socialdemokratiska och kommunistiska ledare, och å den andra sidan, den åtstramningspolitik som godkänts eller genomförs av de socialdemokratiska partierna, som är av sådan brutalitet att de gör gemensamma regeringskoalitioner svårare. I Spanien leder dessa motsägelser Izquierda Unida att motsätta sig politisk åtstramning, men samtidigt att delta i en regering med PSOE i Andalusien. I Italien har det dunkla ex-kommunistiska Rifondazione förlorat sig på vägen genom att förbli knuten till Demokratiska partiets mitten-vänster.

I Frankrike uppfattas Vänsterfronten av folkopinionen vara emot Hollande, men vilka krumbukter får den inte ta till för att tydligt ange att den är en del av vänsteroppositionen mot denna regering! Hur många tveksamma och motsägelsefulla röster i parlamentet om regeringens politik …. Och det är ingen hemlighet för någon att PCF vid nästa kommunalval i 2014 kommer att slitas mellan de som vill fortsätta allianser med socialisterna och de som vill vara en del av Vänsterfrontens listor. Och dessa motsättningar kommer inte att försvinna, inte ens med hjälp av goda valresultat.

I Frankrike har Vänsterpartiet, som leds av Jean-Luc Mélenchon, kunnat, tack vare sin allians med PCF, ge verklig dynamik åt Vänsterfronten. De fyra miljoner som röstade för Mélenchon och tiotusentals deltagare i mötena under valkampanjen har varit ett stöd för åtgärder och debatt mot åtstramningspolitiken. Men åter igen den här gången har dynamiken inte resulterat i en förstärkning av organisationerna i Vänsterfronten.

I Frankrike representerar Jean-Luc Mélenchon, inom spektrumet för den europeiska radikala vänstern, det franska undantaget, med sin kamp för ”Republiken”. I många avseenden är han en av de mest giftiga mot regeringens politik, men han kombinerar sina hänvisningar till klasskampen med en ”nationalistisk republikanism” som bidrar till begreppsförvirring om idéer och program. På den politiska och historiska nivån, är hans hänvisning inte till kommunardernas republik, som satte den sociala republiken i opposition till borgarklassen, utan till republikaner som i sitt försvar av republiken, sammanfogar orden ”nation”, ”republik” och ”stat”.

På den strategiska nivån underordnar denna föreställning ”medborgarnas revolution” eller ”revolution genom valurnorna” respekten för de härskande klassernas statliga institutioner. Men dessa referenser, långt ifrån att vara ideologiskt koketteri, är inte utan politiska implikationer. Således, under presidentkampanjen, bekräftade han i Cahiers de la revue de la Défense Nationale ”att i den nuvarande situationen, förblir nukleär avskräckning en väsentlig del av vår försvarsstrategi”. Dessutom är det förvånande att en supporter av ekosocialism försvarar den franska atombomben.

Men det är framför allt i en viktig politisk fråga som den franska interventionen i Mali som Mélenchons uppfattningar om staten och republiken får konsekvenser. Hans försvar av republiken får honom att undra om ”franska intressen” är eller inte är hotade. Även om han förkastar ”varje nykolonial intervention”, ”noterar” han i första hand, för den militära interventionen, ”önskemål om seger för de franska styrkorna i norra Mali”. Hans vägran att definiera François Hollandes politik som en del av den franska imperialismen hindrar honom från att begära upphörande av bombningarna och tillbakadragande av franska trupper från Mali.

Återigen, dessa skillnader är inte utan politiska implikationer. Vägran att delta i Hollandes regering, en del röstningar i parlamentet mot åtstramningspolitik och stöd till sociala kamper skapar förutsättningar för gemensamma aktioner med Vänsterfronten. Men dess otydligheter när det gäller den socialistiska parlamentariska majoriteten, vägran att bejaka sig själv som en vänsteropposition mot regeringen, de institutionella förbindelser som binder den till PS är en broms på utbyggnad av ett alternativt. Desto mer eftersom Vänsterfronten för närvarande kontrolleras av PCF och Mélenchon, trots några avvikande röster som är oförmögna att ändra relationerna mellan krafter inom den.

…kampen för ett brott med åtstramningspolitiken

Syriza är ett uttryck för rörelsen mot åtstramningspolitiken

En helt annan sak är den grekiska konfigurationen. Vi kan inte förstå Syriza utan att börja med den grekiska krisen, vilken har resulterat i social förstörelse utan motstycke i Europa sedan andra världskriget. Socioekonomisk demolering går hand i hand med politiskt sönderfall av de traditionella partierna, i synnerhet PASOK.

Samtidigt förkastas trojkans åtstramningsplaner massivt av befolkningen. Grekland har under de senaste månaderna upplevt åtta endagars generalstrejker. Längst till höger, mot en bakgrund av rasism, har det nazistiska partiet ”Gyllene Gryning” gjort ett genombrott. Under dessa exceptionella omständigheter, en ”global nationell kris” har Syriza drivits till att bli vänsterns första parti: dess valresultat har gått från 4,6 procent till 26.8 procent!

Syriza, ursprungligen en koalition, har förvandlats till ett parti. Det kommer från den grekiska vänsterns historia, krisen i den kommunistiska rörelsen, dess splittring: Synaspismos, majoritetsströmningen, kommer från 1970-talets eurokommunistiska riktning och har haft interna kriser och skiften till vänster, framför allt under trycket från de yngre generationerna. Syriza har också arbetat med den globala rättviserörelsen.

KKE, ett djupt stalinistiskt parti, bättre organiserade än Syriza, står utanför Syriza. Vid den senaste nationella konferensen för Syriza, presenterade vänsterströmningen och den vänstra polen en separat lista som erhöll 25 procent av rösterna. Även om majoriteten av Synaspismos är kvar på vänsterreformistiska ståndpunkter, så gör instabiliteten i koalitionen, dess känslighet för massrörelsen, dess attraktionskraft på anti-åtstramningskrafter, den till en plats för den revolutionära vänstern inom partiet och bidrar till att ge Syriza en radikal roll som skiljer sig mycket från Vänsterfronten i Frankrike.

Syrizas grundläggande styrka och dess dynamik kommer både från den radikala oppositionen mot trojkans (EU, IMF, ECB) räddningspaket, dess förkastande av åtstramningspolitik, och dess verkliga försvar av ett program till förmån för social rättigheter, offentliga tjänster, ogiltigförklaring av illegitima skulder, nationalisering av bankerna under social kontroll. I denna situation av akut konfrontation har dessa krav en övergångsroll. Syriza har eftersträvat en politik med enhetliga förslag till KKE och Antarsya, som har avvisat dem.

Slutligen är partiet praktiskt engagerat tillsammans med sektorer i kamp. Syriza är ett uttryck för ”anti-åtstramnings-rörelsen”. Det har också populariserat förslaget om en vänsterregering med ett anti-åtstramningsprogram, vars innehåll är en fråga mellan vänstern och högern i partiet. För hittills är det helt klart en fråga om en ”vänsterregering”, en regering som bryter med åtstramningar och inte en regering för ”nationell samling eller frälsning”, som har sagts här och där av några ledande medlemmar av Syriza.

Naturligtvis är ingenting oföränderligt. Det sociala sönderfallet ökar dag för dag. Mycket står på spel för Syriza under en nivå av betydande påtryckningar från EU och de grekiska kapitalisterna. Den vänsterreformistiska orientering, som är dominerande inom Syriza, och även klyftan mellan dess väljarstöds styrka och dess organiska svagheter, begränsar förmågan att agera. Frestelserna för Syrizas höger att försöka nå överenskommelser med delar av de härskande klasserna för en kompromiss med EU är verkliga.

Andra sektorer av vänstern, utanför Syriza, diskuterar möjligheten av ett projekt för nationell återuppbyggnad. Men i nuläget är EU fortfarande obevekligt om det finns ingen frälsning utanför ”åtstramningspaketen”! Så, inför attackerna från trojkan och Samaras regering, finns det inget annat perspektiv än konfrontation, mobilisering för att störta denna regering, kampen för en ”vänsterregering”, och från förkastandet av åtstramningpolitiken skapa ett första brott med det kapitalistiska systemet.

Den revolutionära vänstern

…en svår mutation

Inom ramen för den övergripande politiska nedgång som den sociala rörelsen upplever, har den revolutionära vänstern drabbats hårdare. Utan tvekan finns historiska förklaringar: alltför präglade av formen, innehållet och idéerna hos de nittonde och tjugonde århundradena, klarar de inte att ta tillräcklig hänsyn till de krav som den nya epoken ställer och behovet av en fundamental mutation.

Utan tvekan är NPA inte det enda exemplet i Europa, eller ens i världen, på att revolutionärer och antikapitalister inte lyckas bryta med tillvaron som ”organisation” till ett ”litet folkligt parti”. Utan tvekan finns också en svårighet för organisationer som, i årtionden, gick ”mot strömmen” eller var ”i opposition”, att bli en del av ett verkligt globalt politiskt alternativ och upplever den politiska handlingens svårigheter!

Dessa svagheter tillät inte NPA att ta tillräcklig hänsyn till framväxten av en kraft som Vänsterfronten och justera den politiska taktiken till att kombinera enhetsförslag med politisk kamp. Så har det lidit under en dubbel frestelse: anpassning, i namn av enighet, till dynamiken i Vänsterfronten, och politik i form av sekteristisk propaganda. Denna dubbla frestelse väntar andra antikapitalistiska och revolutionära krafter. En detaljerad balansräkning för NPA är inte ämnet för denna artikel, men en omgruppering av den antikapitalistiska vänstern växer fram ur denna dubbla frestelse. Denna omgruppering är möjlig eftersom även i reducerade proportioner finns det alltid en social och politisk bas för antikapitalism.

Detta innebär att klargöra tre frågor:

(1) Frågan om enhet, enhet i handling av alla sociala, fackliga och politiska krafter för en konvergens av kamp mot åtstramningspolitik. Detta är avgörande, men det måste också åtföljas av en politisk enhetsfront, byggandet av ett politiskt alternativ mot åtstramning och, i synnerhet, med en orientering för att bygga en vänsteropposition till socialliberala regeringar. I Frankrike innebär detta förslag till Vänsterfronten för handling, kamp och debatter.

(2) Frågan om ett antikapitalistiskt handlingsprogram är också grundläggande. Hur man kombinerar de omedelbara kraven i den pågående klasskampen, för jobben – förbud mot uppsägningar, med början i företag som gör vinster -, löner, försvar av offentliga tjänster och förslag till övergångsåtgärder för en brytning med den nyliberala kapitalistiska logiken: revision och annullering av skulden, expropriering av bankerna och upprättande av en enhetlig offentlig banktjänst, nationalisering av viktiga sektorer av ekonomin under arbetarkontroll, en brytning med den femte republiken och en konstituerande process för verklig social och politisk demokrati baserad på social självförvaltning. Detta program är inte en nödvändig förutsättning för handling. I en situation med exceptionell kris, kan grundläggande krav mot åtstramningar ha en övergångsdynamik för att bryta systemet. Varje steg framåt är att stödja dessa krav fullt ut.

(3) Slutligen byggandet av en anti-kapitalistisk kraft kräver framläggandet av ett politiskt perspektiv med en regering baserad på avgörande åtgärder mot åtstramningar och den nyliberala kapitalistiska logiken. ”Arbetarregering”, ”folklig regering”, ”regering mot åtstramning ”; detta är några allmänna formler. ”Vänsterregering” i Grekland, eftersom den konkreta situationen kräver ett konkret svar Dessa formler är emot allt politiskt deltagande i eller stöd till regeringar som förvaltar den kapitalistiska ekonomin och dess institutioner. Under den nuvarande krisen, är det politiskt viktigt att förklara konturerna av ett politiskt alternativ till social liberalism och som visar att det inte finns något oundvikligt med den.

De politiska allianserna för den radikala vänstern är olika. Så är också erfarenheterna. Vänsterfronten är inte Syriza. Förhållandet mellan dynamiken i massrörelsen och dessa allianser, liksom tillståndet för de interna relationerna mellan krafter inom den eller den koalitionen är viktiga faktorer för att fastställa en politisk taktik. Sociala kampers dynamik och deras kombination med politiska kriser kommer att vara avgörande för framväxten av nya politiska generationer. Det är upp till revolutionärer att lära sig och att bli en del av dessa verkliga rörelser.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Vänster, EU, Syriza, Revolution, Socialdemokrati,

Skatteracet i Europa

Publicerat 20 maj 2013 av Benny Åsman

I debatten om skatteparadisen är det framför allt soliga öar som pekas ut som bovar i skattefusk. Men inom Europas gränser existerar det också skatteparadis som drar till sig pengar på jakt efter låg beskattning.

Det pratas just nu enormt mycket om nya regler för bankhemligheten och en harmonisering av beskattningen inom EU för att hindra illojal konkurrens mellan olika medlemsländer. Sett till vad som sker i vardagen är det bäst att stryka under ordet ”pratas”.

Alla arbetande vars skatter dras vid källan vet att det pågår ett race mot botten för de sociala försäkringarna och tryggheten i arbetet. Men ett annat race som också direkt påverkar allas liv utspelas utanför medias spalter.

I snart sagt varje land i EU, Sverige inräknat, sänker borgerliga och socialdemokratiska regeringar skatten på bolagens vinster. Vi känner till argumentet: det ska skapa mer vinster som används till nya investeringar som i sin tur skapar nya jobb.

Det vara den tyske socialdemokraten Helmut Schmidt som myntade teoremet i syfte att få de tyska fackföreningarna att acceptera återhållsamhet i löneförhandlingarna i utbyte mot framtida jobb.

Om Schmidts teorem någonsin fungerade så gör det definitivt det inte längre. Nu blir dagens ökade vinster för bolagen inte nya jobb utan allt större utdelning till aktieägarna. Investeringarna uteblir. I botten ligger ett faktum som oftast glöms bort i diskussioner om den kapitalistiska marknadsekonomins funktionssätt.

Det finns en parallell med hur ett enskilt företag fungerar som kan hjälpa till att förklara det till synes vansinniga racet mot botten i beskattning av företagens vinster trots att knappast en enda seriös ekonom håller fast vid att Reinfeldts kära ”jobbskapande” fungerar.

En enskild företagare vill se två motstridiga saker ske. Dels vill han kunna sänka lönekostnaderna i det egna företaget till ett minimum. Samtidigt ser han gärna att alla andra företag ger sina anställda så höga löner som möjligt. Det ger köpstarka kunder till hans egna produkter.

Mellan olika kapitalgrupper med nationell förankring råder samma knivskarpa konkurrens. De ser gärna att lönekostnaderna hos konkurrenterna ökar samtidigt som de egna minskar. Samtidigt kräver samma kapitalägare att EU ska anpassa skatter och arbetsgivaravgifter till ”producenternas” behov. Det är motstridiga önskningar och öppna konflikter mellan olika kapitalgrupper i Europa som styr kampen om profiterna.

För att tillfredsställa kapitalägarnas krav och stimulera det egna landets konkurrenskraft sänks slag i slag skatterna på företagens vinster. Och inte bara i de svagare staterna i EU, som Medelhavsländerna, vilket kanske skulle kunna ses som schyst utan också i norra Europas konkurrenskraftiga ekonomier. Racet mot botten står i skarp kontrast till de officiella middagstalen om skatteharmonisering inom Unionen.

-I vår tid när nationalekonomerna tagit över kan högern stödja sig på den vetenskapliga sanningen att rika människor blir flitiga om de får mer pengar, medan fattiga människor i ett sådant eventuellt fall blir lata. Det vill säga, skattesänkningar för de rika gör att de ”sätter fart på hjulen” och skapar jobb och tillväxt. Medan fattiga människor blir passiviserade i bidragsberoende, skrev Jan Guillou häromdagen i Aftonbladet i en mycket slagkraftig krönika.

Lite fakta om skattelättnaderna för kapitalet bekräftar Guillous eleganta formulering. I Storbritannien har Cameron lovat att sänka företagsbeskattningen till 20 % innan 2015. Här hemma sänkte Borg företagens vinstbeskattning från 26,3% till 22% från 1 januari 2013. I Danmark hänger sossarna på och går från 25 till 22%. Finland sänker vinstbeskattningen från 24,5% till 20%.

Att vinstbeskattningen är lägre i EU:s periferi av svaga ekonomier kan eventuellt ursäktas med argument om solidaritet inom EU. Men så är det inte. Den verkliga vinnaren i skatteracet är det tyska kapitalet. Tysklands stora produktion i Östeuropa gynnas av vinstskatter kring 19-20% och i Tyskland har bolagsskatterna minskat med 10% sedan 2008 och ligger nu kring 15%. Det allt snabbare racet mot botten försvaras med de argument som Jan Guillou förlöjligar. De ska ge investeringar och jobb, låter det. Men massarbetslösheten och utslagningen i Europa ökar medan utdelningen till aktieägarna skjuter i höjden.

Det finns en ganska enkel metod att mäta hur mycket pengar som flyr till skatteparadisen och peka ut vilka länder det handlar om bortsett från beryktade öar under solen.

Tabellen här under visar skillnaden mellan BNP/person i ett land och nationalinkomsten/person i samma land. BNP/person antas visa hur stort värdet av den samlade produktionen är per person medan nationalinkomsten visar hur stor den reella inkomsten är per person. När skillnaden mellan de två enheterna är stor innebär det att en betydande del av det som antas ha producerats i ett land sedan försvinner ut i världen. I själva verket handlar det om att delar av BNP är fiktiva rikedomar i form av bokföringsmanipulationer. Bolagsvinster görs i ett land och deklareras i ett annat där vinstbeskattningen är låg, som i de tre länderna i topp i tabellen.

I tabellen ovan kan vi konstatera vad alla vet -Schweiz, Luxemburg och Irland är skatteparadis inom Europas gränser, två av dem inom EU och Schweiz under specialavtal med EU. Internationella storbolag, banker och försäkringsbolag deklarerar sina vinster i Schweiz, Luxemburg och Irland som tar ut låga skatter. Goodbye till Helmuth Schmidts teorem om vinster som investeras och skapar jobb. Nu skapar de ett alltmer polariserat samhälle där den extremt lilla minoriteten av krösusar tar hand om en allt större del av de samlade inkomsterna.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Skatteparadis, Kapital, Arbete

Mörka moln drar in över Europas solceller…

Publicerat 10 maj 2013 av Göte Kildén

EU-kommissionen har fattat ett preliminärt beslut om att redan den 6 juni införa strafftullar på 47 procent för import av solceller från Kina. Blir det verkligt hotar mörka moln i form av dyrare priser att bromsa utbyggnaden av denna viktiga energikälla. Dessutom väntar ett handelskrig med Kina som skulle drabba Europas export av verkstads- och anläggningsprodukter.

Bakom beslutet finns lobbygruppen EU ProSun där den tyske ”solkungen” och slottsherren Franck Asbeck är fältherre. Själv har han blivit berömd för att ha blivit miljardär på den tyska statens bekostnad. Detta genom att hans eget stora företag i branschen Solarworld enligt Institutet för näringslivsforskning i Rhen-Westfalen tidigare lyckats med att sammanlagt få el från solpaneler subventionerat med så mycket som 100 miljarder euro. Subventioner som innebar ett genombrott för utbyggnaden av solpaneler i Tyskland men också svindlande vinster för Solarworld och dess viktigaste ägare Asbeck. Han blev känd som ”Solkungen”, men också som ”Slottsherren” efter köpet av två vackra gamla slott med stora privata skogar. Mellan dessa, affärsmöten och den egna lyxvillan i Bonn har han susat fram i en svart Maserati på 300 hästar. Alltså lite fler än de som ingick i de hästspann som drog äldre tiders tyska grevar och baroner.

Marienfels. Ett av de slott som Frank Asbeck förvärvat…

Han försöker också med ett fem kilometer långt stängsel få ha sin privata skog på 350 hektar i fred…

Under de sista åren har solen däremot börjat gå ner för den egna vinstmaskinen. De relativt enkla produkterna har inte klarat konkurrensen från Kina som stormat in på marknaden för solpaneler med låga priser och likvärdiga eller bättre varor. Solarworld är under rekonstruktion efter att trots stora förluster ha fortsatt med stora utdelningar till aktieägarna, främst då Asbeck själv.

Vad kan då vara naturligare för en man som blivit rik på statens bekostnad än att se till att staten stoppar konkurrensen från Kina som i dag absurt nog anklagas för att dumpa marknaden för solpaneler genom billiga statliga krediter till sina producenter. Att den tyska staten i åratal dumpat de egna elpriserna för solenergi och därmed gett Solarworld en nära nog monopolställning på hemmamarknaden är borta från protokollen…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Solarworld, EU, Frank Asbeck, solpaneler, solenergi,

I DN

-Vi ska inte betala krisen!

Publicerat 5 maj 2013 av Benny Åsman

Svara

I en strategi för ett annat Europa har debatten ofta handlat om hur statsskulden och valutan euro spelar in. I det manifest vi publicerar här under ger ett antal radikala ekonomer i Europa sitt svar på hur en konkret strategi för kampen bör se ut. Det handlar enligt dem inte bara om att bekämpa EU som det ser ut idag och att hoppa av euron. Det är lösningar som inte leder framåt för de arbetandes situation i det nyliberala Europa.

Inte heller räcker det med att säga nej till Trojkans diktat och abstrakta proklamationer om behovet av en socialistisk revolution. Deras Manifest försöker skissa hur en kamp i dag, mot EU:s krispolitik, kan föras vidare av en regering som inte hämtar sin legitimitet i Bryssels korridorer utan i de arbetandes dagliga kamp till försvar för löner, jobb, pensioner, vård, utbildning och andra sociala försäkringar.

En verklig vänsterregering med båda fötterna i masskampen, som inte räds ett brott med finansmarknaden och EU:s diktat, som försöker att bygga en europeisk solidaritet som blockerar finansens och den politiska maktens försök att bryta ned en regering som vågar slå in på en väg bort från nyliberalismens katastrofala återvändsgränd för de arbetande människorna, det är vad vi hoppas på och måste kämpa för.

Översättning till svenska av det franska orginalet: Benny Åsman

Ett krismanifest om skulden och euron

Daniel Albarracin, Nacho Álvarez, Bibiana Medialdea (Spanien), Francisco Louçã, Mariana Mortagua (Portugal), Stavros Tpmbazos (Cypern), Giorgos Galanis, Özlem Onaran (Storbritannien), Michel Husson (Frankrike)

Krisen

Europa sjunker djupare ner i krisen och den sociala nedrustningen under trycket från åtstramningspolitiken, recessionen och strategin för ”strukturella reformer”. Det sker i en strikt samordning på europeisk nivå, under ledning av den tyska regeringen, den Europeiska Centralbanken och Europakommissionen. Det råder en stor enighet om att politiken är absurd, ja att den leds av ”analfabeter”: budgetåtstramningarna minskar inte kostnaderna för statsskulden, de orsakar en nedåtgående spiral, ständigt ökad arbetslöshet och sprider hopplöshet bland Europas folk.

Ändå är det en rationell politik ur borgerlig synpunkt. Det är en brutal metod, en chockterapi, för att restaurera vinsterna, garantera kapitalinkomster och sätta i verket de nyliberala motreformerna. I grunden handlar det om att staten garanterar finansens rätt att ta del av de rikedomar som produceras. Det är därför som krisen tar formen av en statsskuld.

Det falska dilemmat.

Krisen är klargörande. Den visar att det nyliberala projektet för Europa inte var hållbart. Det togs för givet att Europas ekonomier var mer homogena än i verkligheten. Skillnaderna mellan länderna har fördjupats som en funktion av deras integrering på världsmarknaden och deras känslighet för eurons växelkurs.

Inflationen har inte konvergerat mellan länderna och de låga räntorna har stimulerat finans- och byggbubblor och intensifierat kapitalströmmarna mellan länderna. Alla dessa motsättningar, som förvärrats av den monetära unionens upprättande, existerade före krisen men har sedan exploderat under de spekulativa attackerna mot de mest utsatta ländernas statsskulder.

Progressiva alternativ till krisen kräver en grundlig ombyggnad av Europa. Samarbetet inom Europa och internationellt är nödvändigt för en industriell omstrukturering, en ekologisk hållbarhet och för jobbskapandet. Men sedan en sådan grundlig ombyggnad tycks ligga utom räckhåll sett till de rådande styrkeförhållandena lyfts i flera länder ett avhopp från euron fram som en omedelbar lösning.

Valet verkar därför stå mellan ett riskfyllt utträde ur eurozonen och en hypotetisk europeisk harmonisering till följd av kommande sociala strider. Enligt vår mening är det ett falskt motsattsförhållande. Det är tvärtom avgörande att utarbeta en hållbar politisk strategi för en omedelbar konfrontation. Varje social omvandling innebär att de härskandes sociala intressen, deras privilegier och deras makt sätts ifråga. Visserligen sker dessa konfrontationer huvudsakligen på nationell nivå, men de härskande klassernas motstånd och de motåtgärder de kan sätta i verket går utöver nationsgränserna.

Att ha ”lämna euron” som strategi inbegriper inte tillräckligt behovet av ett alternativ för Europa och det är därför som man måste ha en strategi för en brytning med ”euroliberalismen” som skapar grunden för en annan politik. Det här manifestet handlar inte om programmet utan möjligheterna att sätta det i verket.

Vad måste en regering till vänster uträtta?

Vi är snärjda i vad vi kan kalla en ”bokslutskris”. Krisen som drar ut på tiden genom ett samspel mellan en skuldsanering i den privata sektorn och en politik av offentlig budgetåtstramning har sitt ursprung i en tidigare ackumulering av enorma fiktiva tillgångar som saknar en reell bas. I praktiska termer betyder det att medborgarna tvingas betala statsskulden, det vill säga förverkliga finansens dragningsrätter på aktuella och framtida skatteinkomster. Europas stater har genom en strikt samordning på europeisk nivå och även internationellt beslutat att socialisera de privata skulderna och omforma dem till offentliga skulder och att driva igenom en åtstramnings- och transfereringspolitik för att betala skulderna.

Det är ursäkten för att sätta i verket ”strukturreformer” med klassiskt nyliberala målsättningar som nedskärningar i den offentliga sektorn och välfärden, i de sociala utgifterna och ökad rörlighet på arbetsmarknaden i syfte att minska lönerna direkt och indirekt. En politisk strategi för vänstern måste vara att vinna en majoritet för en vänsterregering kapabel att göra sig fri från dessa bojor. Befria sig från finansmarknadens grepp och kontrollera underskotten. På kort sikt måste en vänsterregering hitta ett sätt att finansiera det offentliga underskottet utanför finansmarknaderna. Det är förbjudet enligt EU:s regler och det är därför den första brytningen att genomföra.

Det finns många möjliga åtgärder som redan använts tidigare av olika europeiska länder som att tvinga de rikaste hushållen att låna till staten, ett förbud mot att låna av skrivna i utlandet, ett tvång för bankerna att hålla en viss kvot av statsobligationer, en skatt på internationella transfereringar av dividender och kapitalrörelser och så vidare samt en radikal skattereform.

Enklaste metoden vore att de nationella centralbankerna finanserar den offentliga skulden så som sker i USA, Storbritannien och Japan. En möjlighet är att skapa en specialbank med rätt att refinansiera sig hos centralbanken, men med principiell funktion att köpa statliga obligationer, vilket är något ECB redan gör i praktiken. Problemet är självklart inte tekniskt. Det handlar om ett politiskt brott med den europeiska ordningen. Utan ett sådant brott blir varje politik avsedd att inte ”försäkra finansmarknaderna” omedelbart motverkad av en ökad kostnad för statsskuldens finansiering.

Befria sig från finansmarknadens grepp och omstrukturera skulden.

Dessa första omedelbara åtgärder räcker inte till för att minska bördan från den ackumulerade skulden och räntekostnaderna för skulden. Alternativen är därför: endera en evig budgetåtstramning eller ett omedelbart moratorium över den offentliga skulden och åtgärder för att skriva av den.

En vänsterregering bör säga: ”Vi kan inte betala av skulden med sänkta löner och pensioner, och vi tänker inte heller göra det”. Efter ett genomfört moratorium bör den organisera en medborgerlig revision i syfte att identifiera illegitima skulder som i allmänhet utgörs av fyra sorters skulder:

1/ utdelade ”skattegåvor” till de rikaste hushållen, företagen och kupongklippare.

2/ « illegala » skattefördelar som skatteflykt, skatteplanering, skatteparadis och skatteamnestier.

3/ Räddningspaketen till bankerna sedan krisens utbrott.

4/ skulden som skapats av skulden själv, via snöbollseffekten skapad av skillnaden i räntenivåer och BNP:s tillväxttakt undergrävd av åtstramningspolitiken och arbetslösheten.

En sådan revision öppnar vägen för ett obligatoriskt inbyte av statsobligationer som medger en avskrivning av en stor del av statsskulden. Det är det andra brottet. Statsskulden är också totalt sammanblandad med de privata bankernas resultat. Det är därför som räddningspaketen i ett land i allmänhet är en plan för att rädda bankerna.

Ett tredje brott med den nyliberala ordningen är nödvändigt i form av en kontroll över de internationella kapitalrörelserna, en kontroll över kreditgivningen och en socialisering av bankerna. Det är den enda rationella metoden för att reda ut skulderna. Det var vad som skedde i Sverige i början av 90-talet även om bankerna senare privatiserades igen.

För att sammanfatta, att slå in på en ny väg kräver en samlad enhet av tre brott:

1/ En finansiering av redan emitterade och framtida statsobligationer

2/ En avskrivning av de illegitima skulderna

3/ En socialisering av bankerna för en kontroll över kreditgivningen

Det är instrumenten för en verklig social transformering. Hur ska det gå till?

För en vänsterregering.

Dessa tre omfattande brott som krävs för att stå emot finansens utpressning kan endast föras i hamn av en vänsterregering. Även om de sociala och politiska förutsättningarna för en strategi för samordning och kamp för en sådan regering varierar kraftigt från ett land till ett annat, följde hela Europa sommaren 2012 möjligheterna för Syriza att vinna valet och bilda stommen i en sådan regering i Grekland. Sedan dess driver Syriza en kampanj kring de väsentliga teman som vi försvarar i vårt manifest: en vänsterregering är en allians för att fördöma Trojkans planer och för att omstrukturera skulden i syfte att skydda lönerna, pensionerna, den offentliga sjukvården, utbildningen och de sociala försäkringarna.

Vår hållning ligger i fas med Syriza som säger –”inga uppoffringar för euron”. Ett avhopp från euron är ingen garanti för ett brott med ”euroliberalismen”. Det är givet att en vänsterregering som vidtar sådana åtgärder måste vara besluten att genomföra ett socialistiskt program och ha ett stort folkligt stöd. Ett stöd som inte kan uppnås om inte programmet klart sätter som prioriterat mål kampen mot finansens intressen, bygget av en ekonomi med full sysselsättning och en kollektiv skötsel av det gemensamma.

Man kan inte avvika från strategin. Om avskrivningen av skulden är målet kan man inte avvika från målet. Konsekvens och tydlighet i politiken är förutsättningen för en seger –och att förtjäna att segra. En vänsterregerings första åtgärder måste därför vara kamp mot statsskulden och åtstramningen.

För att denna politik ska vara effektiv måste en vänsterregering stödja sig på ett brett folkligt stöd och vara beredd att använda alla nödvändiga demokratiska medel för att stå upp mot trycket från finansintressena, inklusive en nationalisering av strategiska branscher och en direktkonfrontation med regeringen Merkel, ECB och Europakommissionen. Kampen för och försvaret av de sociala rättigheterna måsta utvidgas till en kamp på överstatlig nivå. Men om Bryssels politik står i vägen måste striden tas inom de redan existerande nationella ramarna. Det får inte finnas några tabun i sammandrabbningen, inga tabun kring euron och alla vägar ska hållas öppna, inklusive att lämna euron om ingen annan lösning är möjlig inom ramarna för Europa eller om ett land tvingas dithän av Bryssel. Men det bör inte vara utgångspunkten.

Följderna för en vänsterregering av ett avhopp från euron måste klargöras. För det första återställer det inte nödvändigtvis det nationella demokratiska självstyret. Visserligen undkommer finansieringen av statsskulden finansmarknadernas kontroll. Men den kan utövas via en spekulation mot den nya/gamla valutan för ett land med ett underskott mot utlandet. Dessutom minskar det inte kostnaderna för skulden. Tvärtom ökar skulden proportionellt med storleken av devalveringen eftersom skulden är noterad i euro.

I det fallet tvingas en regering att konvertera statsskulden till den nya valutan vilket i praktiken är likställt med en partiell avskrivning. En stat har makt att ta ett sådant beslut även om en internationell juridisk konflikt är att vänta. De privata företagen och bankerna har inte samma suveräna makt och följaktligen ökar de privata skulderna i den nya valutan. I det fallet blir en nationalisering av bankerna nödvändig helt enkelt för att undvika hela kreditväsendets konkurrs med följden att den offentliga skulden visavi den internationella finansen på nytt ökar.

En devalvering av en ny valuta leder slutligen till ökad inflation som leder till ökade räntor och en förvärring av kostnaderna för skulden och ökad inkomstklyftor.

Ett avhopp från euron framställs som en strategi för att vinna marknadsandelar tack vare ökad konkurrenskraft via en devalvering. Det är en politik som inte bryter med konkurrensens logik av alla mot alla och som vänder ryggen åt en gemensam europeisk kamp mot åtstramningen. Utan att göra ett utträde från euron och EU till ett förhandsvillkor kan en vänsterregering öka sitt manöverutrymme och sin förhandlingskraft genom att stödja sig på en utvidgning av motståndet till andra länder inom unionen.

Det handlar därför om en progressiv och internationalistisk strategi som tar avstånd från en nationell och isolationistisk strategi.

För ett strategiskt brott och utvidgad kamp

Progressiva lösningar motsätter sig den nyliberala planen för generaliserad konkurrens. De är i grunden kooperativa och fungerar bättre ju fler länder de omfattar. Om till exempel alla länder i Europa minskar arbetstiden och inför en gemensam beskattning på inkomster av kapital skulle det göra det möjligt att undvika den bumerang som samma politik skulle utsättas för om den införs i bara ett land.

För att öppna vägen för ett sådant samarbete måste en vänsterregering föra en egenhändig strategi:

-Bra åtgärder som exempelvis att förkasta åtstramningspolitiken och att beskatta finansiella transaktioner kan införas ensidigt.

-De åtföljs av skyddsåtgärder som exempelvis kontroll av kapitalrörelser.

-Genomförandet av en sådan politik på nationell nivå i strid med de europeiska reglerna innehåller en politisk risk som måsta tas med i beräkningen. Svaret ligger i en utbredning av politiken så att samma åtgärder –som exempelvis stimulanspolitik och beskattning av finanstransaktioner- införs av andra medlemsländer.

Ändå kan inte den politiska konfrontationen med EU och de härskande klasserna i andra europeiska länder, speciellt den tyska regeringen, undvikas och hotet att lämna euron kan inte a priori uteslutas som en möjlighet. Ett sådant strategiskt schema erkänner att bygget av ett nytt Europa inte kan vara en förutsättning för att föra en alternativ politik. Eventuella bestraffningar av en vänsterregering måste neutraliseras av motåtgärder som faktiskt innebär införande av protektionistiska åtgärder. Men det är inte en protektionistisk inriktning i vanlig mening därför den skyddar en social förändringsprocess omfattad av folket och inte nationella kapitalintressen i konkurrensen med andra kapital. Det är därför en sorts ”övergångsprotektionism” avsedd att försvinna när väl de sociala åtgärderna för sysselsättningen och emot åtstramningen generaliserats i Europa.

Brytningen med EU:s regler vilar inte på en princippetition, utan på det rättmätiga i effektiva och rättvisa åtgärder som svarar mot majoritetens intressen och som andra grannländer uppmanas att vidta. Så kan den strategiska inriktningen stärkas av en social mobilisering i andra länder och därmed stödja sig på ett styrkeförhållande som gör det möjligt att ifrågasätta EU:s institutioner. Erfarenheterna av de senaste nyliberala räddningsplanerna som iscensatts av ECB och Kommissionen visar att det är fullt möjligt att gå förbi ett antal regler i Europafördragen och att EU:s myndigheter inte tvekat att göra så, till det värre. Det är därför vi försvarar rätten att vidta åtgärder i rätt riktning, inklusive införande av kontroll av kapitalrörelserna och alla dispositiv som medger ett försvar av lönerna och pensionerna. I det schemat är ett avhopp från euron ännu en gång ett hot och ett vapen att ta till i sista hand. Strategin baserar sig på de progressiva åtgärdernas legitimitet som följer av deras klasskaraktär. Det handlar om en gemenssam strategi för ett brott med EU:s nuvarande ramverk i namn av en annan utvecklingsmodell baserad på en ny arkitektur för Europa: en utökad europeisk budget via en gemensam kapitalbeskattning för att finansiera fonder för en harmonisering och samhälleliga investeringar av ekologisk betydelse.

Men vi väntar inte på att dessa förändringar kommer av sig själva utan sätter den omedelbara kampen mot skulderna och åtstramningen på dagordningen och rättvisa åtgärder till försvar av lönerna och pensionerna, de samhälleliga försäkringarna och den offentliga servicen. Så ser vår strategiska linje för en vänsterregering ut.

Länk till engelsk, fransk, spansk och portugisisk version plus namn på alla som hittills skrivit under Manifestet

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Kris,

I media: SR1,

En misshandlad generation.

Publicerat 28 apr 2013 av Benny Åsman

Den ekonomiska krisen slår ojämnt. De svagaste ekonomierna i Europa mals sönder i krisens konvulsioner. Det går en osynlig gräns mellan södra och norra Europa. I söder är massarbetslösheten katastrofalt stor och i norr är den katastrofalt stor jämfört med vad efterkrigsgenerationen upplevde.

I februari var arbetslösheten i Portugal, Spanien och Grekland 17,5 %, 26,3 % respektive 27,2 %. Italien och Frankrike ligger mitt emellan syd och nord med 11,6% respektive 10,8 %. Det nordliga Irland hör hemma i syd med 14,2 % arbetslösa. I norr råder också massarbetslöshet i historisk mening även om regeringarna där målar bilden i rosa. I Tyskland, Holland och Belgien är 5,4 %, 6,2 % respektive 8,1 % officiellt arbetslösa. Sammanlagt är det 19 miljoner i eurozonen och 26 miljoner inom EU som söker ett arbete. Det är vad den ”moderna” finanskapitalismen erbjuder.

Av olika anledningar är det ungdomen som drabbas hårdast av arbetslösheten. Den nyliberala avregleringen av arbetsmarknaden gör det lättare att i första hand avskeda de unga. I länder som Grekland, Spanien och Portugal är det en hel generation som krossas av krisens följder. I veckan publicerade den brittiska finanstidningen The Economist en statistik som talar sitt tydliga språk. I tabellen här under visas hur stor del av de unga i åldrarna 15-24 år som vare sig arbetar, studerar eller deltar i yrkesträning. Det visar helt enkelt hur stor del av de unga i åldersgruppen som helt enkelt ramlat igenom samhällets skyddsnät och troligen befinner sig på drift, utestängda av ett samhälle som inte ens kan erbjuda sin ungdom en framtid.

Unga 15-24 år som inte arbetar, studerar eller praktiserar i % av alla i gruppen
År	Grekland	Italien	Spanien	Irland	England	€-zon	Frankrike	Tyskland
2007	15,0	15,5	11,5	10,0	11,5	11	10,0	8,5
2012	24,0	21,0	18,0	17,5	14,0	12,5	12,0	7,5

Se dig om i din vänskapskrets och tänk dig var fjärde ung grabb eller tjej du känner helt utelämnade utan möjlighet till inkomst eller utbildning. Det är den förlorade generationen.

Den ekonomiska krisens sociala följder är omänskliga. I Spanien och Grekland lever i dag en stor del av befolkningen i ren misär. De sociala skyddsnäten är trasiga och för de flesta är det släkt och vänner som sträcker fram en hjälpande hand.I inte mindre än två miljoner spanska hushåll är alla familjemedlemmar arbetslösa. Över hälften av de unga saknar arbete. Utan den svarta oreglerade arbetsmarknaden skulle en social explosion troligen ske omedelbart. Ekonomer beräknar att 20-30% av BNP skapas av svart arbetskraft, framför allt i hotell- och restaurangbranschen nu när byggbranschen kraschat.

Det ekonomiska och sociala våldet mot de som inte är ansvariga för krisen men som förväntas betala den med uppoffringar och åtstramning kan när som helst skörda sin draksådd i form av allt våldsammare protester och revolter. I Spanien är tecknen tydliga. De politiska ledarna, från höger till socialdemokrater, har tappat all legitimitet. De unga och arbetslösa som inte kan söka sig utrikes i jakt på arbete och inkomster kan när som helst börja söka nya vägar för att visa sin avsky för det samhälle som bara visar dem förakt. Det kan bli mycket våldsamt. Glöm då inte vilka som orsakat våldet och hatet.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Spanien, Arbetslöshet, Ungdom

Kildén & Åsman

"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde

Etikettarkiv: EU

Skam för polisen och politiskt ansvariga statsråd

Mörka moln drar in över Europas solceller…

Share this:

Share this:

Share this:

Länder/områden: Autres= övriga; Royame-Uni =Storbritannien; Autre pays de l’Union = övriga EU länder; Europe hors Union =Europa utanför EU; Etats-Unis= USA

Share this:

Share this:

Av François Sabado, NPA Frankrike Översättning till svenska av Ronny Åkerberg

… den brutala kapitalistiska krisen och dess följder.

…kapitalistisk kris och försvagad arbetarrörelse

Imponerande sociala protester, men tillbakagång för arbetarrörelsen

”…är redan inte längre och ännu inte”

Arbetarklassen är idag större än någonsin, men mera splittrad

…Socialdemokratin är mer och mer borgerlig och mindre och mindre arbetarklass

Banden till den sociala basen försvagas allt mer

…vänsterreformister och revolutionärer

Franska Vänsterfronten – knappast ett revolutionärt alternativ

…kampen för ett brott med åtstramningspolitiken

Syriza är ett uttryck för rörelsen mot åtstramningspolitiken

Den revolutionära vänstern

…en svår mutation

Share this:

Share this:

Share this:

Länk till engelsk, fransk, spansk och portugisisk version plus namn på alla som hittills skrivit under Manifestet

Share this:

Unga 15-24 år som inte arbetar, studerar eller praktiserar i % av alla i gruppen

År

Grekland

Italien

Spanien

Irland

England

€-zon

Frankrike

Tyskland

2007

15,0

15,5

11,5

10,0

11,5

11

10,0

8,5

2012

24,0

21,0

18,0

17,5

14,0

12,5

12,0

7,5

Se dig om i din vänskapskrets och tänk dig var fjärde ung grabb eller tjej du känner helt utelämnade utan möjlighet till inkomst eller utbildning. Det är den förlorade generationen.

Share this:

Av François Sabado, NPA Frankrike
Översättning till svenska av Ronny Åkerberg