Skattegåvor till Kapitalet sänker Europa

-Skatterna för de som vill arbeta och för företagen måste sänkas för att det ska bli fart i ekonomin, jobb skapas och tron på framtiden stärkas.

Den refrängen har vi har hört till leda. Borgerliga politiker, ekonomer och finansskribenter upprepar det dagligen. Göbbels verkar ha haft rätt. En lögn som upprepas tillräckligt ofta slutar med att tas för sanning av samhällets medborgare.

Det finns inte en enda seriös ekonomisk studie som visar att lägre skatter för företagen leder till jobbskapande och högre tillväxt. Tvärtom, finns det många studier som visar på motsatsen. Nämligen att lägre beskattning av bolagsvinsterna leder till högre vinster, men inte alls högre sysselsättning eller snabbare tillväxt.

Till och med nyliberalismens överstepräster i Bryssel publicerar statistik som visar att deras dagliga prat om ”reformer” och lättnader för företagandet är inget annat än ideologiska dimridåer.

På kartan här under kan vi se vad som skett med marginalskatterna på inkomst av arbete och beskattningen av bolagsvinsterna mellan 1995 och 2013. Ta till exempel Sverige. Där ser vi att maximala marginalskatten sjunkit från 61,3 % till 56,6 % och att beskattningen av bolagens vinster (blå linjen) minskat från 28,0 % till 22,0 %. Det är miljarder kronor i gåvor till de svenska bolagen under den berörda perioden.

Som synes på kartan är inte Sverige ett undantag. Över hela Europa har det pågått en skattedumping som förskjutit fördelningen av de producerade rikedomarna över till kapitalägarnas fördel. På Irland och i de nya medlemmarna i EU från öster kan bolagen gotta sig åt vinstbeskattning på mellan 10 till 15 procent. Däremot har beskattningen av bolagens vinster i Frankrike legat i stort sett stilla under perioden medan den närmast halverats i Tyskland, om än från en extremt hög nivå.

Den samlade bilden av en fiskal dumping i hela Europa, i eurozonen och i EU 27, bekräftas av diagramet här under som visar att beskattningen av icke-finansiella bolag minskat med hela 9 % mellan 1998 till 2012. Den sänkningen motsvarar ett skattebortfall på 92 miljarder euro under perioden.

Men statens inkomster då? För att kompensera bortfallet från beskattningen av de högsta inkomsterna och den sänkta bolagsskatten vänder sig i stället kontinentens regeringar till sina konsumenter och låter dem betala notan via en ökning av de direkta skatterna som har den ”fördelen” att de drabbar låga inkomster och vanliga hushåll hårdast. I diagramet här under ser vi hur den genomsnittliga momsen i EU 27 ökat från 19 % till 21,3 %.

Så hur gick det med antalet jobb som skulle skapas av skattedumpingen och hur gick det med tillväxten? Borg och andra har ju sedan 2007 lovat att den statliga svångremspolitiken skulle ge resultat. Verkligheten för de som söker arbete liknar inte den som våra finansministrar talar om. Inte ens det ”tyska undret” eller Borgs ”mirakelekonomi” lyckas väga upp den katastrof som skett på arbetsmarknaden sedan 2007. I eurozonen har 1,6 % av det totala antalet jobb försvunnit och i EU 27 är siffran 2,2 %. Massarbetslösheten har exploderat i de länder som fått smaka mest på den nyliberala medicinen och ingen ljusning finns i sikte.

Om den nyliberala ”teorin” vore något så när i samklang med vad som verkligen skett och sker borde perioden i Europa som kallas ”de gyllene decennierna” från 1950 till 1975 ha sett mycket låg tillväxt och stor arbetslöshet eftersom skatterna på höga inkomster och på bolagens vinster var mycket högre än nu.

I diagrammet här under finns en detaljstudie av vad som skett i Frankrike sedan krigsslutet. Paradigmskiftet (som det heter numera) kan inte vara tydligare. Längst till vänster i diagramet ser vi utvecklingen av bolagens vinster (innan skatt) och procenten arbetslösa under perioden 1952 till 1974. Arbetslösheten (horisontella axeln) varierar mellan 1 % till 3 % medan bolagens vinster (vertikala axeln) svänger mellan 26 % till 30 %. Längst ut till höger i diagramet ligger åren mellan 1986 till 2008 grupperade och visar på en arbetslöshet mellan 8 % till 11 % medan bolagens vinster varierar mellan 30 % till 32 %. Längst till vänster ser vi vad som av ekonomer brukar kallas ”fordismen” och längst till höger det nyliberala systemet. I mellanperioden från 1975 till 1984 råder en sorts övergångsperiod mellan de två ”systemen” med sjunkande vinster för bolagen och snabbt ökande arbetslöshet.

Med detta som bakgrund kan vi säga att politikernas löften om bättre tider bakom hörnet bara den nuvarande åtstramningsmedicinen sväljs till sista droppen saknar all grund i historiska erfarenheter av arbetslöshet, vinster och tillväxt. Den period som ligger framför oss kommer i första hand att domineras av den massarbetslöshet som nu sliter ner många samhällen i grunden och bereder väg för främlingshat och nyfascism som i Grekland. Låg tillväxt, extrem arbetslöshet, ojämnare inkomstfördelning, ökad fattigdom och social misär SAMT höga vinster för kapitalägarna är vad som väntar inom överskådlig framtid. Det bäddar för politiska kriser i Europa som vi kanske inte ens kan föreställa oss ännu.      

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den europeiska vänsterns kris

Av François Sabado, NPA Frankrike
Översättning till svenska av Ronny Åkerberg

… den brutala kapitalistiska krisen och dess följder.

Situationen för vänstern kan inte förstås utan att börja med krisen, dess olika dimensioner och dess effekter på det sociala och politiska området. För att slå huvudet på spiken – i alla organisationer och partier med anknytning till arbetarrörelsens historia, tvingar nya omvälvningar politiska krafter att gruppera runt nya axlar. Berlinmurens fall 1989 och Sovjetblockets kollaps aviserade en ny era: de nuvarande omvälvningarna ger epoken dess innehåll.

Den nuvarande krisen är global. I ekonomiska termer är det en följd av en överackumulation av kapital, en överproduktion av varor och råvaror och en underkonsumtion för massorna. Den ”reala ekonomin” i de imperialistiska staterna fastnar i en långsiktig recessiv logik, och ingen av de ”ortodoxa” ekonomiska experterna satsar på temat ”en väg ut ur krisen”.

Jämförelser görs ofta mellan den nuvarande krisen och 1929. Den senare ledde till fascismen och andra världskriget. För tillfället är den nuvarande krisen innesluten. Vissa människor har använt uttrycket ”1930-talskrisen i slow motion”. Men dagens kris har en dubbel singularitet, som en ”civilisationens kris”, speciellt i dess ekologiska dimension, och som ett uttryck för en ”tippning av världen”. Tyngdpunkten i ekonomin och världspolitiken är skiftande. Krisen slog mot de kapitalistiska samhällena i centrum och deras omedelbara periferi, medan länder som Kina och Indien, och andra i Asien, upplever en varaktig expansion. I mindre utsträckning upplever vissa latinamerikanska länder en lång fas av tillväxt. Denna varaktiga kris för kapitalismen – den tredje av sådan omfattning efter kriserna 1857 och 1929 – kommer sannolikt att leda till ett slut för Europas dominans över världen och en hel historisk period.

Dessa förändringar är inte konjunkturella utan strukturella. De påverkar hela den ekonomiska, sociala och ekologiska jämvikten i världen. Och detta i en situation där den kapitalistiska globaliseringen har satt sina spår i alla delar av världen. Så åtstramningsplaner som drabbar Europa idag är inte bara en i raden av åtstramningsplaner kontinenten har upplevt. Till följd av den internationella kapitalistiska konkurrensen och det allt kraftigare direkta trycket från en enhetlig världsmarknad för arbetskraften, är det ställningen för den europeiska kontinenten som ifrågasätts. Den kapitalistiska globaliseringen kräver att Europa, den svagaste länken i systemet, om man vill säkra sin plats i den globala konkurrensen, måste bryta med det som återstår av dess ”modell”.

De härskande klasserna och de finansiella marknaderna siktar på att minska köpkraften hos de arbetande klasserna med 15 till 20 procent, om inte mer i södra Europa, att förstöra den offentliga välfärden och blåsa arbetslagstiftningen i bitar. Överallt i Europa pekar motreformerna, särskilt de som gäller för arbetsmarknaden, i samma riktning -mer flexibilitet och mer osäkerhet. Brutaliteten i åtstramningspolitiken förstoras av att den är resultat av skilda färdriktningar i Unionens olika ekonomiska zoner -Tyskland och dess satellitstater, Frankrike, Italien, Sydeuropa, Östeuropa … Dessa motsättningar är ännu starkare eftersom det inte finns, till skillnad från i USA eller Kina, en central stat.

I den globala konserten, kombinerar Europa ekonomisk nedgång och politisk svaghet. Spänningarna, de inre motsättningarna, risken för implosion finns i flera traditionella politiska grupperingar i Europa. Detta leder till en fullskalig attack mot rättigheter och demokratiska friheter. ”Pro-åtstramnings” tendenser förstärker regimernas auktoritära drag. Denna ”demokratiska” kris spelar direkt fascistiska eller högerextrema populistiska partier i händerna. Vi kan inte längre utesluta att det, under trycket av krisen, kommer att dyka upp allianser eller politiska omorganisationer som främjar närmanden mellan höger och extremhöger. Den politiska trojkan – EU, ECB och IMF – och de finansiella marknaderna åsidosätter beslut från den klassisk parlamentariska demokratins institutioner.

Med krisen för nationalstaten och den parlamentariska demokratin, fångas de traditionella partierna upp i ett kaos som undergräver deras sociala och politiska bas. Den politiska jordbävning som just har drabbat Italien är en bra demonstration. Berlusconis höger förlorade mer än sju miljoner röster. Vänstern förlorade 4,7 miljoner röster. De organisationer som är knutna till ex-kommunistiska Rifonazione kollapsade. Och upp dök Beppe Grillo och hans 8 miljoner röster – en röst från människor som tröttnat på åtstramning, på korruption och på Europeiska unionen, men också för en ledare med problematiska politiska ståndpunkter när det gäller de fackliga organisationerna och invandrares rättigheter och vars bana är svår att förutse.

…kapitalistisk kris och försvagad arbetarrörelse

Imponerande sociala protester, men tillbakagång för arbetarrörelsen

Hur skulle ”vänstern”, under dessa förhållanden, kunna undvika att påverkas? Under de första månaderna av krisen, omkring 2008, hoppades man att krisen skulle orsaka reaktioner, storskaliga sociala strider och stärka arbetarrörelsen. Fem år senare, är det ett annat scenario som har spelats upp. Det har funnits och det finns motstånd och sociala kamper. Sydeuropa – först av allt Grekland, med sina 8 endagars generalstrejker, men även Portugal och på ett imponerande sätt Spanien – med sina Indignados, dess strejker och demonstrationer – har upplevt en våg av kamper.

Radikala krafter har uppnått goda valresultat i Grekland med Syriza, en exceptionell företeelse, och i mindre utsträckning i Spanien och Frankrike, med Izquierda Unida och Front de Gauche. Men denna verklighet kan också uttrycka sig i en rörelse som ”Five Stars” i Italien. Inte i något av Europas länder har ett betydande slag levererats mot angrepp från regeringar och arbetsgivare, trots exceptionell kamp i Sydeuropa. Dessutom producerar dessa strider inte en fas av organisk tillväxt för arbetarrörelsen: det finns inga stora vågor av människor som ansluter sig till partier eller fackföreningar.

Ingen reformistisk, vänsterreformistisk, anti-liberal eller revolutionär strömning har upplevt en kraftig tillväxt, förutom kanske i Grekland, med ett stort antal rekryter till Syriza som, trots brister i sin implantation och organisation, vid sin senaste riksstämma hade nästan 35 000 medlemmar. Men i allmänhet fortsätter organisationsgraden att minska, efter att ha minskat kraftigt under 1980- och 1990-talen.

Endast IG Metall behåller sin position i Tyskland. Partierna upplever en stadig urholkning av sina medlemstal, och tenderar, i bästa fall, alltmer att reduceras till stora val-maskiner. Även den mäktiga tyska socialdemokratin har sjunkit från en miljon medlemmar under 1970-talet till mindre än 500 000 medlemmar. Och nästan ingenting finns kvar av det stora italienska kommunistpartiet!

Ett parti som PCF, som kontrollerat sin kris efter valresultatet för Front de Gauche, har sett en betydande nedgång i sitt medlemskap. Antalet medlemmar minskade från 78 779 till 64 184 mellan de två senaste kongresserna. Antalet ledamöter som röstade till den sista kongressen (februari 2013) var 34 000, medan 48 000 röstade för att välja kandidat till presidentvalet i juni 2011. ”34 000 är den lägsta siffran under de senaste åren”, konstaterade Roger Martelli, historiker för PCF och själv före detta medlem i partiet.

Så det råder en märklig situation, som kombinerar en av de djupaste kriserna i det kapitalistiska systemet med en mycket försvagad europeisk arbetarrörelse. Detta är en märkbar skillnad mot andra krissituationer och i synnerhet jämfört med 1930-talet, när alla organisationer och strömningar upplevde imponerande tillväxt, både på den politiska och den fackliga nivån …

 

”…är redan inte längre och ännu inte”

Arbetarklassen är idag större än någonsin, men mera splittrad

Denna försvagning av arbetarrörelsen har djupa orsaker. Det är för det första resultatet av trettio års nyliberal kapitalistisk offensiv som har rivit upp, demonterat och sedan likviderat en rad sociala landvinningar. Krisen kommer vid en tidpunkt då arbetarrörelsen under åratal har drivits på defensiven. De förändringar som har gjorts av arbetsprocesserna har formats av dessa ogynnsamma förhållanden av tvång.

Medan arbetarklassen aldrig varit så stor (mellan 85 och 90 procent av den aktiva befolkningen), är den segmenterad, splittrad, individualiserad, och i betydande proportioner hänvisad till otryggt arbete. Detta hämmar otvivelaktigt utvecklingen av klassmedvetande och av fackföreningar eller arbetarklassens politiska organisationer. Slutligen, även i länderna i södra Europa som visar stor kämpaglöd, finns en mycket stor eftersläpning mellan sociala explosioner och socialistiskt medvetande. Frånvaron av ett alternativ sätter en broms på varje projekt av revolutionär socialistisk omvandling.

Dessa avvikelser förekommer i andra regioner i världen, som till exempel i den arabiska världen som idag destabiliseras av utbrott av revolutioner för demokrati och social rättvisa. Diktaturer har störtats av de folkliga klasserna och genom koalitioner som samlar demokrater, sekularister, nationalister, religiösa människor och revolutionärer. De revolutionära processerna fortsätter, men som framgår av utvecklingen av situationen i Tunisien och Egypten, kommer de dominerande politiska krafterna från den islamistiska rörelsen, även om den är mångsidig och splittrad.

Om, som Gilbert Achcar förklarar, ”Vi måste gå igenom erfarenheterna av islamism vid makten”, så förklarar det inte svagheten hos de progressiva och revolutionära strömningarna idag. Balansräkningen från den arabiska nationalismen under 1950- och 60-talen och stalinismens på den internationella nivån tynger plågsamt på bildandet av en socialistisk medvetenhet.

För att komma tillbaka till Europa så förstärktes drivkraften hos arbetarrörelsen parallellt med utbyggnaden av det kapitalistiska Europa, även om arbetarrörelsen kontrollerades av stalinistiska och socialdemokratiska byråkratier. Europas nedgång på socio-ekonomisk nivå har åtföljts av kulturell och politisk försvagning, det minskar också påverkan av arbetarrörelsen på kontinenten …

Naturligtvis kompenserar vissa mottendenser denna nedgång: socialt motstånd mot attacker från kapitalet, nya sociala rörelser som den globala rättviserörelsen, Indignados, och nya radikala strömningar bland ungdomar. Nya socio-politiska erfarenheter som blockerar åtstramningspolitiken kan orsaka skarpa svängar i Europa, vilket framgår av exemplet Syriza i Grekland.

Från en geopolitisk synvinkel är potentialen för arbetarrörelsen och sociala rörelser betydande i de nya framväxande stormakterna, särskilt Kina. Den sociala vikten av det kinesiska proletariatet, dess framsteg i kampen för löneökningar, social trygghet, dess förmåga att bygga fackföreningar, föreningar för demokratiska rättigheter och oberoende politiska rörelser kan spela en nyckelroll i en reorganisering av vänstern …

I en situation där den traditionella arbetarrörelsen ”är redan inte längre”, så är nya rörelser – de unga indignerade och kinesiska och indiska arbetare och aktörer i andra länder i Asien och Latinamerika … ”ännu inte”, – detta är det mest lovande för den nya epok som väntar oss… Samtidigt plockar kapitalet poäng. Vi måste därför vara klarsynta om realiteterna i de globala relationerna mellan olika krafter, och för att stå emot, veta hur man försvarar ett politiskt projekt som kan svara på skarpa förändringar i situationen.

 

…Socialdemokratin är mer och mer borgerlig och mindre och mindre arbetarklass

Banden till den sociala basen försvagas allt mer

Utvecklingen av socialdemokratin är en bra indikator för tendenser i situationen. Krisen på 1930-talet inträffade i en situation med en ökande dynamik i arbetarrörelsen efter den ryska revolutionen 1917, och själva krisen orsakade en radikalisering av arbetarklassen och dess organisationer. Alla strömningar av arbetarrörelsen, från reformisterna till revolutionärerna, polariserade miljoner arbetare. Tillsammans med fascismens uppgång, sköt krisen stora bataljoner av socialdemokratin åt vänster, vilket ledde betydande delar att inta mer radikala positioner.

Idag rör sig socialdemokratin i motsatt riktning: ju mer krisen fördjupas, desto mer anpassar sig socialdemokratin till nyliberal kapitalism. Hur kan vi förklara denna omvandling? Vissa människor trodde att, under påverkan av krisen, sektorer av de härskande klasserna, och följande i deras spår partierna i Socialistinternationalen i Europa, skulle gå mot keynesiansk eller nykeynesiansk politik och stimulera efterfrågan med starkare offentliga ingripanden. Tvärtom har de socialdemokratiska partierna fortsatt åtstramningspolitiken, och ibland även initierat den, som i södra Europa och i Frankrike idag.

Ingen härskande klass eller stat har slagit in på en keynesiansk politik eller sådan som bygger på sociala kompromisser. Tvärtom använder dessa sektorer krisen för att öka graden av exploatering och mervärde. Inomkapitalistisk konkurrens leder till en påtvingad marsch för att sänka levnadsstandarden för miljontals människor. Men bortom den ekonomiska trenden finns ett politiskt problem: valet av en keynesiansk politik är produkten av relationer mellan krafter som skapats genom klasstrider. Det var den ryska revolutionen, effekterna av kampen under 30-talet och efterkrigstidens samt 60-talets strider som gav upphov till sådana åtgärder från borgarklasserna och deras stater.

Idag tvingar försämringen av styrkeförhållandena till nackdel för de folkliga klasserna på inget sätt dem i toppen att göra politiska eftergifter eller sociala kompromisser. Tvärtom, de fördubblar sina attacker genom att införa åtstramning och de dikterar denna politik till sina socialdemokratiska ”löjtnanter”. Från Pasok i Grekland till andra socialistpartier i södra Europa, involverande hela Socialistinternationalen, härskar en politik av underkastelse för statsskulden, av respekt för den ”gyllene regeln” av budgetåtstramningar, till försvar för arbetsgivarnas intressen.

Denna anpassningsprocess beror också på en ökad integration av socialdemokratin i statliga institutioner och i de övre lagren av dessa partier i miljöer i de finansiella marknaderna och som kaptener för industrin. Ankomsten av en sådan som Strauss-Kahn som chef för IMF illustrerar denna process. Lenin, på sin tid, definierade de socialdemokratiska partierna som ”borgerliga arbetarpartier”. Dessa partier är nu ”mindre och mindre arbetarklass och mer och mer borgerliga”. De förblir, med sitt historiska ursprung, knutna till arbetarrörelsen, men deras band till sin sociala och politiska bas blir mer och mer försvagad.

Varje parti har sin historia och skillnaderna är stora mellan, å ena sidan, de band som förenar tyska socialdemokratin med arbetarrörelsen, och, å andra sidan, det franska socialistpartiets mer avlägsna länkar till arbetarnas rörelse. Men totalt sett, deras relationer med den folkliga rörelsen blir allt svagare och undermineras av deras stöd till åtstramningspolitiken. Vissa har upplevt en massiv förlust av medlemmar, som i Tyskland på 1990-talet, medan andra, såsom Pasok i Grekland, kan drabbas av en kollaps eller, som i Spanien, ställas inför kriser som hotar deras existens. Denna kvalitativa förändring, om den når till sin slutpunkt, skulle förvandla dessa partier till ”demokratiska partier av amerikansk modell”.

Detta är den typ av förändring som har upplevts, inte av ett socialdemokratiskt parti utan av det italienska kommunistpartiet, vilket har blivit ett borgerligt center-vänsterparti. Denna bana kan bromsas på grund av nödvändig alternering i regeringen, vilket uppmuntrar dessa partier att inte vara borgerliga partier som de andra. I länder där historien om arbetarrörelsen är levande och där socialdemokratin fortfarande är stark, kan den senare endast spela en viktig roll i det politiska livet och i de politiska institutionerna, om den är ”socialdemokratisk”. Detta är anledningen till underhåll av historiska referenser, även om de socialdemokratiska partierna i början av det tjugoförsta århundradet inte längre har mycket att göra med desamma av de nittonde och tjugonde århundradena.

 …vänsterreformister och revolutionärer

Franska Vänsterfronten – knappast ett revolutionärt alternativ

Denna förskjutning av socialdemokratin högerut har skapat ett utrymme för krafter till vänster om de socialdemokratiska partierna. Under de senaste månaderna har krafter såsom Vänsterfronten i Frankrike, Izquierda Unida i Spanien och Syriza ockuperat det.

De vänsterreformistiska krafterna har även lyckats vinna tillbaka en stor del av väljarkåren i den antikapitalistiska eller revolutionära vänstern, särskilt i Frankrike. Sannerligen, utrymmet som ockuperades av ”radikala vänstern” var ett resultat mer av högerutvecklingen av socialdemokratiska partier och krisen för det europeiska politiska etablissemanget än från framsteg av massrörelsen och politisk radikalisering av samhällssektorer, utom i Grekland med erfarenhet av Syriza.

Ett fenomen som Beppe Grillo har även dragit undan inte bara väljare från den radikala vänstern utan även väljare från vänstern och högern. De utrymmen som upptas av Grillo och Syriza kan överlappa varandra, men Grillos parti är inte Syriza, långt därifrån. I det ena fallet, bortom de ambitioner de medborgare har som identifierar sig med Grillo, vilket måste tas i beaktande, har vi att göra med en rörelse vars positioner är problematiska, i fallet med Syriza har vi en politisk rörelse för den radikala vänstern.

I en situation som präglas av motstånd, men också av nederlag, partier (som de kommunistiska partierna) som har en bättre social förankring och positioner i fackföreningarna eller i representativa församlingar är mer motståndskraftiga och utgör ett mer trovärdigt alternativ än de antikapitalistiska krafterna (utom i Grekland där KKE, ett parti som är väldigt stalinistiskt och splittrande, har isolerat sig, även om det fortsätter att ha stridbara aktivister). Men valåterhämtningen av dessa partier har inte åtföljs av en motsvarande organisatorisk och politisk förstärkning, vilket tar oss tillbaka till nedbrytningen av politiska krafters globala relationer.

Men krisen förändrar även relationerna mellan social-liberalism och de kommunistiska partierna. De senare är offer för nya motsättningar mellan, å ena sidan, intressen knutna till de allianser smidda mellan socialdemokratiska och kommunistiska ledare, och å den andra sidan, den åtstramningspolitik som godkänts eller genomförs av de socialdemokratiska partierna, som är av sådan brutalitet att de gör gemensamma regeringskoalitioner svårare. I Spanien leder dessa motsägelser Izquierda Unida att motsätta sig politisk åtstramning, men samtidigt att delta i en regering med PSOE i Andalusien. I Italien har det dunkla ex-kommunistiska Rifondazione förlorat sig på vägen genom att förbli knuten till Demokratiska partiets mitten-vänster.

I Frankrike uppfattas Vänsterfronten av folkopinionen vara emot Hollande, men vilka krumbukter får den inte ta till för att tydligt ange att den är en del av vänsteroppositionen mot denna regering! Hur många tveksamma och motsägelsefulla röster i parlamentet om regeringens politik …. Och det är ingen hemlighet för någon att PCF vid nästa kommunalval i 2014 kommer att slitas mellan de som vill fortsätta allianser med socialisterna och de som vill vara en del av Vänsterfrontens listor. Och dessa motsättningar kommer inte att försvinna, inte ens med hjälp av goda valresultat.

I Frankrike har Vänsterpartiet, som leds av Jean-Luc Mélenchon, kunnat, tack vare sin allians med PCF, ge verklig dynamik åt Vänsterfronten. De fyra miljoner som röstade för Mélenchon och tiotusentals deltagare i mötena under valkampanjen har varit ett stöd för åtgärder och debatt mot åtstramningspolitiken. Men åter igen den här gången har dynamiken inte resulterat i en förstärkning av organisationerna i Vänsterfronten.

I Frankrike representerar Jean-Luc Mélenchon, inom spektrumet för den europeiska radikala vänstern, det franska undantaget, med sin kamp för ”Republiken”. I många avseenden är han en av de mest giftiga mot regeringens politik, men han kombinerar sina hänvisningar till klasskampen med en ”nationalistisk republikanism” som bidrar till begreppsförvirring om idéer och program. På den politiska och historiska nivån, är hans hänvisning inte till kommunardernas republik, som satte den sociala republiken i opposition till borgarklassen, utan till republikaner som i sitt försvar av republiken, sammanfogar orden ”nation”, ”republik” och ”stat”.

På den strategiska nivån underordnar denna föreställning ”medborgarnas revolution” eller ”revolution genom valurnorna” respekten för de härskande klassernas statliga institutioner. Men dessa referenser, långt ifrån att vara ideologiskt koketteri, är inte utan politiska implikationer. Således, under presidentkampanjen, bekräftade han i Cahiers de la revue de la Défense Nationale ”att i den nuvarande situationen, förblir nukleär avskräckning en väsentlig del av vår försvarsstrategi”. Dessutom är det förvånande att en supporter av ekosocialism försvarar den franska atombomben.

Men det är framför allt i en viktig politisk fråga som den franska interventionen i Mali som Mélenchons uppfattningar om staten och republiken får konsekvenser. Hans försvar av republiken får honom att undra om ”franska intressen” är eller  inte är hotade. Även om han förkastar ”varje nykolonial intervention”, ”noterar” han i första hand, för den militära interventionen, ”önskemål om seger för de franska styrkorna i norra Mali”. Hans vägran att definiera François Hollandes politik som en del av den franska imperialismen hindrar honom från att begära upphörande av bombningarna och tillbakadragande av franska trupper från Mali.

Återigen, dessa skillnader är inte utan politiska implikationer. Vägran att delta i Hollandes regering, en del röstningar i parlamentet mot åtstramningspolitik och  stöd till sociala kamper skapar förutsättningar för gemensamma aktioner med Vänsterfronten. Men dess otydligheter när det gäller den socialistiska parlamentariska majoriteten, vägran att bejaka sig själv som en vänsteropposition mot regeringen, de institutionella förbindelser som binder den till PS är en broms på utbyggnad av ett alternativt. Desto mer eftersom Vänsterfronten för närvarande kontrolleras av PCF och Mélenchon, trots några avvikande röster som är oförmögna att ändra relationerna mellan krafter inom den.

…kampen för ett brott med åtstramningspolitiken

Syriza är ett uttryck för rörelsen mot åtstramningspolitiken

 

En helt annan sak är den grekiska konfigurationen. Vi kan inte förstå Syriza utan att börja med den grekiska krisen, vilken har resulterat i social förstörelse utan motstycke i Europa sedan andra världskriget. Socioekonomisk demolering går hand i hand med politiskt sönderfall av de traditionella partierna, i synnerhet PASOK.

Samtidigt förkastas trojkans åtstramningsplaner massivt av befolkningen. Grekland har under de senaste månaderna upplevt åtta endagars generalstrejker. Längst till höger, mot en bakgrund av rasism, har det nazistiska partiet ”Gyllene Gryning” gjort ett genombrott. Under dessa exceptionella omständigheter, en ”global nationell kris” har Syriza drivits till att bli vänsterns första parti: dess valresultat har gått från 4,6 procent till 26.8 procent!

Syriza, ursprungligen en koalition, har förvandlats till ett parti. Det kommer från den grekiska vänsterns historia, krisen i den kommunistiska rörelsen, dess splittring: Synaspismos, majoritetsströmningen, kommer från 1970-talets eurokommunistiska riktning och har haft interna kriser och skiften till vänster, framför allt under trycket från de yngre generationerna. Syriza har också arbetat med den globala rättviserörelsen.

KKE, ett djupt stalinistiskt parti, bättre organiserade än Syriza, står utanför Syriza. Vid den senaste nationella konferensen för Syriza, presenterade vänsterströmningen och den vänstra polen en separat lista som erhöll 25 procent av rösterna. Även om majoriteten av Synaspismos är kvar på vänsterreformistiska ståndpunkter, så gör instabiliteten i koalitionen, dess känslighet för massrörelsen, dess attraktionskraft på anti-åtstramningskrafter, den till en plats för den revolutionära vänstern inom partiet och bidrar till att ge Syriza en radikal roll som skiljer sig mycket från Vänsterfronten i Frankrike.

Syrizas grundläggande styrka och dess dynamik kommer både från den radikala oppositionen mot trojkans (EU, IMF, ECB) räddningspaket, dess förkastande av åtstramningspolitik, och dess verkliga försvar av ett program till förmån för social rättigheter, offentliga tjänster, ogiltigförklaring av illegitima skulder, nationalisering av bankerna under social kontroll. I denna situation av akut konfrontation har dessa krav en övergångsroll. Syriza har eftersträvat en politik med enhetliga förslag till KKE och Antarsya, som har avvisat dem.

Slutligen är partiet praktiskt engagerat tillsammans med sektorer i kamp. Syriza är ett uttryck för ”anti-åtstramnings-rörelsen”. Det har också populariserat förslaget om en vänsterregering med ett anti-åtstramningsprogram, vars innehåll är en fråga mellan vänstern och högern i partiet. För hittills är det helt klart en fråga om en ”vänsterregering”, en regering som bryter med åtstramningar och inte en regering för ”nationell samling eller frälsning”, som har sagts här och där av några ledande medlemmar av Syriza.

Naturligtvis är ingenting oföränderligt. Det sociala sönderfallet ökar dag för dag. Mycket står på spel för Syriza under en nivå av betydande påtryckningar från EU och de grekiska kapitalisterna. Den vänsterreformistiska orientering, som är dominerande inom Syriza, och även klyftan mellan dess väljarstöds styrka och dess organiska svagheter, begränsar förmågan att agera. Frestelserna för Syrizas höger att försöka nå överenskommelser med delar av de härskande klasserna för en kompromiss med EU är verkliga.

Andra sektorer av vänstern, utanför Syriza, diskuterar möjligheten av ett projekt för nationell återuppbyggnad. Men i nuläget är EU fortfarande obevekligt om det finns ingen frälsning utanför ”åtstramningspaketen”! Så, inför attackerna från trojkan och Samaras regering, finns det inget annat perspektiv än konfrontation, mobilisering för att störta denna regering, kampen för en ”vänsterregering”, och från förkastandet av åtstramningpolitiken skapa ett första brott med det kapitalistiska systemet.

Den revolutionära vänstern

…en svår mutation

Inom ramen för den övergripande politiska nedgång som den sociala rörelsen upplever, har den revolutionära vänstern drabbats hårdare. Utan tvekan finns historiska förklaringar: alltför präglade av formen, innehållet och idéerna hos de nittonde och tjugonde århundradena, klarar de inte att ta tillräcklig hänsyn till de krav som den nya epoken ställer och behovet av en fundamental mutation.

Utan tvekan är NPA  inte det enda exemplet i Europa, eller ens i världen, på att revolutionärer och antikapitalister inte lyckas bryta med tillvaron som ”organisation” till ett  ”litet folkligt parti”. Utan tvekan finns också en svårighet för organisationer som, i årtionden, gick ”mot strömmen” eller var ”i opposition”, att bli en del av ett verkligt globalt politiskt alternativ och upplever den politiska handlingens svårigheter!

Dessa svagheter tillät inte NPA att ta tillräcklig hänsyn till framväxten av en kraft som Vänsterfronten och justera den politiska taktiken till att kombinera enhetsförslag med politisk kamp. Så har det lidit under en dubbel frestelse: anpassning, i namn av enighet, till dynamiken i Vänsterfronten, och politik i form av sekteristisk propaganda. Denna dubbla frestelse väntar andra antikapitalistiska och revolutionära krafter. En detaljerad balansräkning för NPA är inte ämnet för denna artikel, men en omgruppering av den antikapitalistiska vänstern växer fram ur denna dubbla frestelse. Denna omgruppering är möjlig eftersom även i reducerade proportioner finns det alltid en social och politisk bas för antikapitalism.

Detta innebär att klargöra tre frågor:

(1) Frågan om enhet, enhet i handling av alla sociala, fackliga och politiska krafter för en konvergens av kamp mot åtstramningspolitik. Detta är avgörande, men det måste också åtföljas av en politisk enhetsfront, byggandet av ett politiskt alternativ mot åtstramning och, i synnerhet, med en orientering för att bygga en vänsteropposition till socialliberala regeringar. I Frankrike innebär detta förslag till Vänsterfronten för handling, kamp och debatter.

(2) Frågan om ett antikapitalistiskt handlingsprogram är också grundläggande. Hur man kombinerar de omedelbara kraven i den pågående klasskampen, för jobben – förbud mot uppsägningar, med början i företag som gör vinster -, löner, försvar av offentliga tjänster och förslag till övergångsåtgärder för en brytning med den nyliberala kapitalistiska logiken: revision och annullering av skulden, expropriering av bankerna och upprättande av en enhetlig offentlig banktjänst, nationalisering av viktiga sektorer av ekonomin under arbetarkontroll, en brytning med den femte republiken och en konstituerande process för verklig social och politisk demokrati baserad på social självförvaltning. Detta program är inte en nödvändig förutsättning för handling. I en situation med exceptionell kris, kan grundläggande krav mot åtstramningar ha en övergångsdynamik för att bryta systemet. Varje steg framåt är att stödja dessa krav fullt ut.

(3) Slutligen byggandet av en anti-kapitalistisk kraft kräver framläggandet av ett politiskt perspektiv med en regering baserad på avgörande åtgärder mot åtstramningar och den nyliberala kapitalistiska logiken. ”Arbetarregering”, ”folklig regering”, ”regering mot åtstramning ”; detta är några allmänna formler. ”Vänsterregering” i Grekland, eftersom den konkreta situationen kräver ett konkret svar Dessa formler är emot allt politiskt deltagande i eller stöd till regeringar som förvaltar den kapitalistiska ekonomin och dess institutioner. Under den nuvarande krisen, är det politiskt viktigt att förklara konturerna av ett politiskt alternativ till social liberalism och som visar att det inte finns något oundvikligt med den.

De politiska allianserna för den radikala vänstern är olika. Så är också erfarenheterna. Vänsterfronten är inte Syriza. Förhållandet mellan dynamiken i massrörelsen och dessa allianser, liksom tillståndet för de interna relationerna mellan krafter inom den eller den koalitionen är viktiga faktorer för att fastställa en politisk taktik. Sociala kampers dynamik och deras kombination med politiska kriser kommer att vara avgörande för framväxten av nya politiska generationer. Det är upp till revolutionärer att lära sig och att bli en del av dessa verkliga rörelser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En misshandlad generation.

Den ekonomiska krisen slår ojämnt. De svagaste ekonomierna i Europa mals sönder i krisens konvulsioner. Det går en osynlig gräns mellan södra och norra Europa. I söder är massarbetslösheten katastrofalt stor och i norr är den katastrofalt stor jämfört med vad efterkrigsgenerationen upplevde.

I februari var arbetslösheten i Portugal, Spanien och Grekland 17,5 %, 26,3 % respektive 27,2 %. Italien och Frankrike ligger mitt emellan syd och nord med 11,6% respektive 10,8 %.  Det nordliga Irland hör hemma i syd med 14,2 % arbetslösa. I norr råder också massarbetslöshet i historisk mening även om regeringarna där målar bilden i rosa. I Tyskland, Holland och Belgien är 5,4 %, 6,2 % respektive 8,1 % officiellt arbetslösa. Sammanlagt är det 19 miljoner i eurozonen och 26 miljoner inom EU som söker ett arbete. Det är vad den ”moderna” finanskapitalismen erbjuder.

Av olika anledningar är det ungdomen som drabbas hårdast av arbetslösheten. Den nyliberala avregleringen av arbetsmarknaden gör det lättare att i första hand avskeda de unga. I länder som Grekland, Spanien och Portugal är det en hel generation som krossas av krisens följder. I veckan publicerade den brittiska finanstidningen The Economist en statistik som talar sitt tydliga språk. I tabellen här under visas hur stor del av de unga i åldrarna 15-24 år som vare sig arbetar, studerar eller deltar i yrkesträning. Det visar helt enkelt hur stor del av de unga i åldersgruppen som helt enkelt ramlat igenom samhällets skyddsnät och troligen befinner sig på drift, utestängda av ett samhälle som inte ens kan erbjuda sin ungdom en framtid.

Unga 15-24 år som inte arbetar, studerar eller praktiserar i % av alla i gruppen

År

Grekland

Italien

Spanien

Irland

England

€-zon

Frankrike

Tyskland

2007

15,0

15,5

11,5

10,0

11,5

11

10,0

8,5

2012

24,0

21,0

18,0

17,5

14,0

12,5

12,0

7,5

Se dig om i din vänskapskrets och tänk dig var fjärde ung grabb eller tjej du känner helt utelämnade utan möjlighet till inkomst eller utbildning. Det är den förlorade generationen.

Den ekonomiska krisens sociala följder är omänskliga. I Spanien och Grekland lever i dag en stor del av befolkningen i ren misär. De sociala skyddsnäten är trasiga och för de flesta är det släkt och vänner som sträcker fram en hjälpande hand.I inte mindre än två miljoner spanska hushåll är alla familjemedlemmar arbetslösa. Över hälften av de unga saknar arbete. Utan den svarta oreglerade arbetsmarknaden skulle en social explosion troligen ske omedelbart. Ekonomer beräknar att 20-30% av BNP skapas av svart arbetskraft, framför allt i hotell- och restaurangbranschen nu när byggbranschen kraschat.

Det ekonomiska och sociala våldet mot de som inte är ansvariga för krisen men som förväntas betala den med uppoffringar och åtstramning kan när som helst skörda sin draksådd i form av allt våldsammare protester och revolter. I Spanien är tecknen tydliga. De politiska ledarna, från höger till socialdemokrater, har tappat all legitimitet. De unga och arbetslösa som inte kan söka sig utrikes i jakt på arbete och inkomster kan när som helst börja söka nya vägar för att visa sin avsky för det samhälle som bara visar dem förakt. Det kan bli mycket våldsamt. Glöm då inte vilka som orsakat våldet och hatet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nyliberalismens förtroendekris

Den ekonomiska krisen sår inte bara misär och socialt förfall i Europa. Den bryter också ner det europeiska borgerskapets ideologiska överhet i takt med att de arbetande förlorar förtroendet till framtiden.

I dag publicerar Europabarometern en gallup från Europas sex största stater som visar en för den nyliberala borgerligheten katastrofal ökning av misstroendet mot EU:s institutioner. Det är i alla fall så som gallupen presenteras.

Men är det hela sanningen bakom statistiken att folk i allmänhet tappar förtroende för EU;s institutioner, det vill säga Kommissionen, Ministerrådet, Europaparlamentet, ECB och Europadomstolen? I så fall är det en öppen regimkris som utvecklas.

Jag tror att det finns en mer näraliggande verklighet bakom statistiken i undersökningen.

Först av allt verkar siffrorna spegla en mycket djup ideologisk kris för den dominerande nyliberalismen. Begravdes nyliberalismen med Margaret Thatcher? Säkert inte, För ser vi till den politik som EU och dess regeringar följer är det bara en väg som anges –rakt in i väggen. Business as usual dominerar eftersom det är finanseliten som håller i taktpinnen och den ser ingen anledning till att slå in på en ny väg eftersom vinsterna inom finansväsendet återhämtat sig efter krisen 2008-2009 tack vare receptet –låt de arbetande betala finanskrisen.

Det är de ekonomiska och sociala följderna av den ”enda vägens politik” som ligger bakom gallupens slutsats att förtroendet för EU:s institutioner förlorats. Det är tydligt att det är i Italien och Spanien där förtroendet var störst vid en liknande undersökning 2007 som raset är störst. Det beror naturligtvis på att det är där (tillsammans med Grekland som inte finns med i gallupen) som de sociala effekterna av den nyliberala åtstramningspolitiken varit mest katastrofala.

Däremot kan man inte dra slutsatsen av gallupen att en majoritet i Spanien och Italien är för ett avhopp från EU och återinförande av pesetan och liran. Det speglar inte heller en nationalistisk backlash med dragning mot den form av isolationism som Marine Le Pen förespråkar för Frankrike, inte ännu. Det är inte idén om ett gemensamt Europa för kontinentens befolkning som förlorar mark till förmån för reaktionära nationalistiska strömningar. De finns där, i Frankrike, Ungern, Belgien och Holland, men det handlar om relativt små minoriteter inte de majoriteter som gallupen visar.

Det är majoriteter som tappat förtroendet för de borgerliga och socialdemokratiska regeringarnas åtstramningspolitik, tappat förtroendet för alla löften om ljus i tunneln om bara ”vi” accepterar ännu några magra år med åtstramningar av allt utom finansens vinster. Det är i den förtroendekrisen som vi ser allt fler traditionella regeringspartier smälta samman som smör i solen, allt ifrån Spanien och Italien, till Frankrike och Danmark.

Vilka krafter som kommer att fylla det tomrum som kraschande etablerade partier lämnar efter sig återstår att se. Men ett är säkert- om det inte fylls av en radikal antikapitalistisk arbetarrörelse då kommer vi att se stora svarta moln torna upp sig över horisonten.    

   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Konkurrenskraft och recession i eurozonen

Av Michel Husson 26 februari 2013

(Kommentarer och översättning av mig själv)

(Eftersom Michel Hussons förklaringar av vad diagrammen visar är mycket komprimerade har jag tagit mig friheten att lägga till vissa kommentarer i syfte att göra förklaringarna lättare att förstå för alla)

För att korrigera den ekonomiska obalans som mäts i varje lands underskott med utlandet förespråkar EU:s institutioner att konkurrenskraften ska återställas med en ”intern devalvering”, det vill säga återhållna löner.

Vid en första anblick verkar receptet fungera (se grafik 1): korrelationen är mycket tydlig. Två grupper av länder kan urskiljas inom eurozonen. Fyra länder (Spanien, Grekland, Irland och Portugal) har sänkt lönekostnaderna per producerad enhet mellan 2009-2012 och har under samma tid förbättrat sina bytesbalanser i andelar av deras BNP.

(Den andra gruppen till höger i grafiken är från vänster på den horisontella axeln: Italien, Holland, Tyskland, Finland, Frankrike, Österrike och Belgien. Grafiken visar alltså tydligt att i länderna i gruppen till vänster har lönekostnaderna minskat med 6-10 procent och enligt ”experterna” lett till en förbättring av bytesbalansen med utlandet av 6,5 till 9,5 procent av BNP. Grafiken visar också vad ”experterna” vill ha sagt, nämligen att i den andra gruppen har ökade lönekostnader lett till en försämrad bytesbalans)

Grafik 1

Bytesbalans och lönekostnader per producerad enhet inom eurozonen

Vertikal axel: Variationer i bytesbalansen i % av BNP

Horisontell axel: Förändring av lönekostnaderna per producerad enhet 2009-12.

Men vad vi ser är en optisk illusion och ett bra exempel på svårigheterna att alltför snabbt hoppa från korrelation ( ett till synes statistiskt samband) till orsakssamband. Det finns två sätt för ett land att förbättra sin bytesbalans, endera genom ökad export av varor och tjänster eller en minskad import av varor och tjänster. Allt görs naturligtvis för att privilegiera den första metoden och antyda att minskade lönekostnader ger väntade effekter, alltså en ökad export tack vare bättre pris- och konkurrenskraft.

I själva verket är det kausala sambandet det direkt motsatta: de fyra länder som förbättrat sin bytesbalans har uppnått resultaten därför att importen sjunkit på grund av den recession de drabbats av.(grafik 2) (För tre av de fyra i första gruppen har bytesbalansen förbättrats med 6,5 till 9,5 procent tack vare en minskad import. Människorna i Grekland, Portugal och Spanien har tvingats minska sin konsumtion kraftigt. Irlands förbättring av bytesbalansen verkar däremot inte bero på en minskning av importen)

Grafik 2

Bytesbalans och import inom eurozonen

Vertikal axel: Variation i bytesbalansen i % av BNP

Horisontell axel: Tillväxt av importen 2007-2012

Spanien, Grekland, Irland och Portugal har nämligen tvingats på en gemensam behandling: drastiska åtstramningspaket som drivit dem in i en recession. Deras lönekostnader per producerad enhet och deras import har sjunkit samtidigt och det leder till samma bild (grafik 3) (Här arbetar alltså Husson om grafiken och placerar in förändringen av lönekostnaderna för att se hur den påtvingade recessionen inverkat på importen. Och mycket riktigt har importen sjunkit kraftigt i den första gruppen och därmed förbättrat bytesbalansen)

Grafik 3

Import och lönekostnader per producerad enhet inom eurozonen

Vertikal axel: Variation i % av lönekostnaderna per producerad enhet 2009-2012

Horisontell Axel: Tillväxten av importen i % 2007-2012

Resultatet av den här snabba undersökningen visar en tydlig skillnad mellan två grupper av länder. Den ena gruppen är den som tvingats bära ett dubbelt ok. Och så har vi de övriga som (för tillfället?) klarat sig undan: mellan 2007 till 2012 har deras lönekostnader per producerad enhet ökat och bytesbalansen försämrats vilket betyder att de varit relativt mindre utsatt för recessionspolitiken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Europa – från recession till depression

Ännu ett toppmöte pågår i Bryssel. Unionens regeringschefer meddelade i går att de enats om tillsättandet av en Bankförening för hela eurozonen med uppgift att övervaka sex tusen bankers aktivitet. Beslutet kommer att förbli döda bokstäver på ett papper. Det finns redan bankföreningar i varje land och de har redan visat ur tandlösa de var under finanskrisen. Merkel &Co. säger att de ser ljus i tunneln.

 

”Socialisten” François Hollande garanterar att det ”värsta är över”. Han lovade mycket innan presidentvalet. Efter valet lät det annorlunda.

Men det är dags att inse vad som håller på att ske i Europa. För första gången sedan krisen på trettiotalet drivs stora grupper människor in i en misär som inte är tillfällig och som skapats av kontinentens politiska ledare.

Sänkta löner, nedrustning av pensionssystemen, kraftigt försämrade socialförsäkringar och angrepp på allt annat som vi förknippar med välfärd är den enda vägen ut ur krisen säger de politiska ledarna. De låter som Råttfångaren i Hameln när de driver samhället mot en social katastrof.

I delar av södra Europa är katastrofen redan ett faktum. Grekland upplever inte en kortvarig recession. I snart fem år har landets produktion sjunkit, med sänkta löner, ökad arbetslöshet och en desperat avsaknad av framtid för landets unga. Det råder depression och den kan jämföras med trettiotalets. För stora skaror arbetande är situationen lika illa i Spanien där enormt spekulationsbygge av bostäder och kontorskomplex sänkte ekonomin. I dag kräver borgerligheten att landets arbetare ska betala de privata bankernas skuldberg.

 

Spanska spökstäder är bevis för den vansinniga spekulation som banker och byggherrar bedrev. Nu står tiotusentals bostäder tomma och förfaller medan ungdomen tvingas bo hos föräldrarna långt upp i åren.

De som inbillade sig att det skulle gå att sätta strypsnara på Medelhavsländerna utan att det skulle få drastiska följder i norra Europa borde nu inse att de grundligt lurat sig själva. Hela Europa närmar sig en generaliserad recession där inga tyska lok kan dra hela släpet med sig. Att Kina och resten av BRIC-länderna, Brasilien, Ryssland och Indien, också stagnerar medför att inte ens exporten till omvärlden kan hjälpa den gamla damen Europa.

Den samlade efterfrågan i eurozonen (EU 17) ligger still sedan andra kvartalet 2009, eller lika med 4 procent under nivån första kvartalet 2008. Med ”samlad efterfrågan” menas summan av hushållens konsumtion plus den offentliga konsumtionen plus offentliga och privata investeringar. Av dessa ekonomiska variabler ligger hushållens konsumtion ett par procent under nivån i början av 2008. Den offentliga konsumtionen ökade med cirka 4 procent mellan januari 2008 och juli 2009 men har sedan dess legat still. Vad gäller investeringarna störtdök de 17 procent under samma period och har sedan dess legat kvar på samma nivå.

Lägger vi ihop variablerna får vi den ”samlade efterfrågans” utveckling som nu är cirka 4 procent under 2008 års nivå med en märkbar ny nedgång sedan början av 2011. När alla sektorer i Europas ekonomier samtidigt ska spara sig ur krisen då blir effekten den motsatta –krisen förvärras. Den galna idén att åtstramning och sparande ska skapa tillväxt och sanering av statsskulderna och budgetunderskotten är inte ett uns mer realistiskt än den borgerliga vansinnespolitik 1929-33.

 

Misären i USA 1929-33 var värre än i dag. Produktionen av varor och tjänster sjönk med 40% mellan 1929-33. Med fortsatt svångremspolitik är vi snart där.

Den enda faktor som motverkat krisen sedan mitten av 2009 är eurozonens export till omvärlden. Efter att ha sjunkit med 17 procent från januari 2008 till maj 2009 har den ökat med 21 procent fram till första kvartalet 2012 och ligger nu strax över nivån i slutet av 2007. Enda orsaken till de ”snygga” siffrorna är värdesänkningen av euron jämfört med dollarn och den japanska yenen. Men exportens relativa framgång kan långt ifrån motverka åtstramningspolitikens negativa inverkan på den samlade efterfrågan inom eurozonen, vilket jag visade ovan.

Det uttalade målet med åtstramningspolitiken är att sanera de offentliga skulderna genom att minska statens utgifter och stimulera tillväxten med sänkta utgifter för företagen. Men se det fungerar inte. Alla varningslampor blinkar, speciellt i de länder som anses vara ansvariga för eländet, där de ”lata slösaktiga” sydlänningarna lever livets goda dagar. När IMF:s chef Christine Lagarde ovänta sa att utan tillväxt finns det ingen chans att minska de statliga skulderna, trampar Merkel och resten av EU:s ledare vidare på ”den enda vägens politik” –åtstramningens.

Strax efter andra världskriget befann sig USA i en skuldhärva som får dagens underskott i eurozonen att blekna. I sin senaste bok frågar sig Nobelpristagaren Paul Krugman hur USA bar sig åt för att så snabbt betala av sina skulder.                                    -Vi betalade dem inte, är hans förbluffande svar. Vad han menar är att med den starka tillväxten under efterkrigstiden försvann problemet av sig självt. Eftersom skulden alltid räknas i procent av BNP minskar den naturligtvis automatiskt när BNP växer snabbt. Det innebar att USAs federala statsskuld smälte ihop från 120 procent av BNP 1946 till 60 procent femton år senare. Inga sparprogram och ingen åtstramning fanns på dagordningen. USA finansierade räntekostnaderna och amorteringarna med nya lån som samtidigt tack vare tillväxten efterhand minskade till ett obefintligt problem.

Så är det med dagens statsskuld i de värst krisdrabbade länderna som Grekland med flera. De kommer aldrig att kunna sanera statsskulden med en svångremspolitik som bara leder till mindre inkomster i samhället, mindre skatteinkomster för staten och nedskärningar i de offentliga utgifterna för att kompensera skattebortfallen. Det är en oframkomlig väg. Det vet de politiska ledarna och det förklarar Christine Lagardes oväntade utspel.

För var dag som går skapar krisen allt större social skada. Massarbetslösheten är en plåga som inte bara hindrar de fackliga organisationerna från att ställa krav på högre löner. Det sociala nät som binder människor samman rivs också sönder och djungelns lag börjar gälla. Det är den verkliga grogrunden för nynazister som Gyllene Gryning i Grekland.

Arbetslösheten är skoningslös. De senaste siffrorna för den officiella arbetslösheten i eurozonen har redan passerat 18 miljoner. Det finns ingen framtid för dessa människor så länge politikerna driver trettiotalspolitik enbart med syftet att kapitalägare i Europa ska ersättas till sista öret. I tabellen här under ser vi hur arbetslösheten, från januari 2008 till juni 2012, exploderat i ”krisländerna” och i resten av eurozonen, om än i mindre omfattning. Tyskland är som synes undantaget. Men bara till synes eftersom miljoner jobb med mindre än fem euro i timmen har skapats. Alltså är det jobb med lön på socialbidragsnivå som skyler över arbetslösheten.

Arbetslösheten i olika åldersgrupper i EU17 mellan 2007-2012

Det är främst de unga i samhället som drabbas av krisen vilket tabellen ovan visar. Visserligen angrips pensionerna i hela Europa och i Grekland befinner sig redan många pensionärer i en förtvivlad situation. Men för de unga är det hela framtiden som löses upp i hopplöshet. Flera tendenser bekräftar att de unga i allt större utsträckning stöts ut ur arbetslivet och det sociala livet. När barnen tvingas bo hemma hos föräldrarna därför att inkomsterna inte räcker till både mat och husrum då hjälper det inte ens att ha ett jobb. För de unga arbetslösa i de värst dabbade krisländerna som Grekland, Spanien, Irland och Portugal återstår inget annat än utvandring. Vilket många kan förverkliga eftersom de har utbildning och språkkunskaper. I tabellen nedan syns utvecklingen av de ungas andel av befolkningen mellan 2007 och 2011.

 

Förändring i andelen av befolkning 2007-2011 för gruppen 20-29 år, i % 

För krisländerna överst i tabellen med en utflyttning av unga handlar det i huvudsak om en flykt bort från arbetslösheten. Till vilka länder flykten sker har jag inga detaljer om. För Sverige i botten av tabellen, alltså med en ökad andel ungdomar i befolkningen handlar det mest om utomeuropeisk invandring. Spanska ungdomar söker inte jobb i ett Sverige där redan en stor del av de unga är arbetslösa. För länder som Irland och Spanien kommer denna massflykt av unga att ha konsekvenser i flera decennier. Om tio år kommer befolkningspyramiden att sakna aktiva i gruppen 30-40 år, det vill säga män och kvinnor i den mest produktiva åldern.

För de som inte kan fly krisen i det egna landet är det i stället familjen som blir en borg. Unga har inte inkomster som tillåter dem att skapa sig ett eget liv med egen bostad och självständighet. I vissa länder är det över hälften i åldersgrupperna 18-34 år som bor hos sina föräldrar. Låga eller inga inkomster parat med skyhöga bostadspriser och hyror tvingar de unga att bli kvar i familjemiljön. Skillnaderna inom Europa är stora. I Portugal och Italien är det strax över 60 procent i åldersgruppen 18-34 som bor hos föräldrarna. I Grekland och Spanien är det mellan 55-60 procent medan det i Danmark är 17,7 procent som bor hemma och i Sverige 24,3 procent. Skillnaderna mellan norra och södra Europa beror delvis på traditioner men krisen har ökat på andelen hemmaboende i nästan samtliga länder i EU.

Svångremspolitiken i allmänhet och strypgreppet på krisländerna i ”syd”, inklusive Irland, kan inte lösa problemet med statsskulder och budgetunderskott. Det krävs tillväxt och lånevillkor för de i ”syd” som inte bara ytterligare drar åt snaran. Att den förda krispolitiken också slår ut industriproduktion visar Eurostats statistik tydligt. Från 2005 fram till början av 2007 ökade industriproduktionen i hela eurozonen. Med början i finanskrisen 2007 sjönk eurozonens industriproduktion snabbt fram till första kvartalet 2009. Sedan skedde en viss återhämtning tillbaka upp till 2005 års nivå. Men där sätter sedan svångremspolitiken stopp för konsumtionen och investeringarna och industriproduktionen sjunker sedan dess i alla euroländer, inklusive Tyskland.

 

 Industriproduktionen 2005 – juni 2012. (Bas 100 = 2005)

I Grekland och Spanien och i viss mån Italien är det en depression vi ser. Med 20-25 procents fall i industriproduktionen över en femårsperiod talar vi trettiotal. I ”mirakelekonomin” Tyskland handlar det bara om 10 procents ökning av industriproduktionen sedan 2005. Om det är ett mirakel då blir det svårt att finna adjektiv för en ökning à la sextiotalet.

Vi har sett att den förda politiken saknar alla förutsättningar att nå de uttalade målen att sanera skulder och underskott. Metoden som används är att tvinga den arbetande befolkningen till reträtt på alla områden, med sänkta löner och drastiskt försämrade sociala försäkringar. Medan de rika som äger statsskulderna i form av obligationer ska gå skadelösa. Metoden och målet kan bara leda till ekonomisk och social katastrof. Det är ett öppet klasskrig. För den arbetande befolkningen finns bara en utväg –ta upp den kastade handsken och sätta hårt mot hårt.

-Vi tänker inte betala krisen. Vi har inte skapat den.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Demokrati eller bankokrati?

Den ekonomiska krisen i Europa är nu inne på sitt femte år och den blir bara värre. Regeringschefer och hövdingar i Bryssel, IMF och ECB samlas till toppmöte efter toppmöte utan att det föder ens en mus. Den olösliga motsättningen mellan att tvinga kontinentens arbetande att betala krisen och samtidigt undvika en djup recession skärper motsättningarna inom Europa där skilda kapitalgrupper och regeringar drar åt olika håll i hopp om att undgå konsekvenserna av den katastrofala krispolitik som förs.

Angela Merkel instruerar tyska industriförbundet hur ett ”djupt andetag” tas.

-Vi måste ta ett djupt andetag för att komma över krisen och göra de ansträngningar som ska låta Europa gå ur krisen starkare än när vi gick in i den. Vem sa det? Angela Merkel naturligtvis. En surmulen församling av ledare i det tyska industriförbundet var hennes åhörare. Med den tyska exporten på väg utför verkade inte alla övertygade av kanslerns krisrecept.

Risken är nämligen att Merkels ”djupa andetag” kan sluta med att patienten helt tappar andan och faller omkull stendöd –i en plötslig krisinfarkt.

Den uppenbara fråga som man måste ställa sig är om Europas regeringschefer är helt renons på sunt förnuft? Har de absolut inget lärt av det förra seklets ekonomiska katastrof, den stora depressionen under trettiotalet? Svaret verkar vara: nej det har de inte. Till skillnad från 1929 då regeringschefer och bankirer inte riktigt visste vad som drabbade dem finns det sedan dess hyllmetrar av ekonomiska analyser som visar hur finanskraschen i oktober 1929 omvandlades till en världsomfattande depression med benägen hjälp av regeringschefer och riksbankschefer som dödade alla chanser till återhämtning genom att dra i alla nödbromsar inom räckhåll, -höjda räntor, kreditåtstramning, minskade statliga utgifter och protektionism.

I dag uppträder alla från Merkel och Cameron, till Hollande och Rutte, som om de inget lärt av den stora depressionen och dessutom med en uppnäst överlägsenhet som går utöver allt. När Merkel säger att det ”finns ingen annan väg än uppoffringarnas” då låter hon som ett eko av Herbert Hoover från 1930.

Ändå är det ju så enkelt att deras dövstumma reaktion verkar obegriplig. Den finansiella krisen som startade hösten 2007 slog undan benen på den kreditdrivna konsumtionen i USA, Spanien, Irland och andra länder med följden att hushållens konsumtion stagnerade eller rent av minskade. När finanskrisen på så sätt smög sig in i den ”verkliga” ekonomin ökade arbetslösheten rekordsnabbt och konsumtionen fick sig en ny örfil.

 

Inhemsk efterfrågan i fasta priser. 1995 = 100

Efterfrågan (utom lageruppbyggnad) i Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien, Frankrike, Eurozonen och Tyskland.

Företagen i sin tur minskar på sina investeringar som svar på den sjunkande konsumtionen. Varför investera i ny produktionskapacitet när det redan råder överproduktion och överkapacitet? Politikernas gåvor till bankerna motiverades med att de skulle börja låna ut pengar till företagen som in sin tur skulle investera i nyproduktion. Så blev det naturligtvis inte eftersom företagsägare i allmänhet kan kalkylera och vet när efterfrågan på deras varor ökar.

Med stagnerande eller lägre konsumtion och företag som inte investerar blir följden naturligtvis att de skatter som staten tar in också minskar. Hushållen och företagen tjänar mindre alltså betalar de mindre i skatt.

Så hoppar trettiotalspolitikerna och ”de finansiella experterna” in och reser det nyliberala baneret med budskapet: -Vi måste snåla oss ur krisen. Hushållen måste sanera sina skulder. I och för sig sant. Företagens produktionskostnader måste minskas med hjälp av arbetsmarknadsreformer. Numera hukar alla arbetande bara ordet reform lämnar en ministers läppar.

Sen kommer det verkliga svärdshugget mot alla möjligheter att stoppa krisen och vända på hjulen som redan snurrar baklänges. Statens ska spara sig ur sina skulder, det är mantrat som vi nu hört i tre år. Sparplanerna följer i tät följd och land efter land går in i nolltillväxt eller negativ ”tillväxt”. Utgifterna för sjukvård, undervisning, pensioner, socialförsäkringar och andra offentliga utgifter ska tvingas ned och enligt marknadsfundamentalisterna ska detta tillsammans med skattesänkningar för de rika och minskade arbetsgivaravgifter sätta fart på de ekonomiska hjulen.

 

De offentliga utgifternas förändring 2010-2011 i % av BNP

Som synes är det bara Slovenien som inte minskat statens utgifter 2010-2011. Alla driver på vansinnesspiralen mot botten.

Det är helt enkelt obegripligt att intelligenta personer i maktställning tror på dessa hjärnfoster. Om alla skär ner i sina utgifter, hushållen, företagen och staten, vem ska då öka sina utgifter? När ett enskilt land tillåts föra en sådan åtstramningspolitik i en annars gynnsam ekonomisk konjunktur då kan det hända att ”arsenikkuren” sparkar igång exporten till andra länder med snabb tillväxt. Men när alla för samma politik samtidigt vem ska då köpa det som produceras? Kina kanske någon svarar. Men det sket sig också. För just nu saktar det kinesiska lokomotivet ner farten vilket bevisar att Kina är mer beroende av konjunkturen i USA och Europa än tvärtom.

Vad till och med ”experter” verkar glömma är att varje utgift i en ekonomi är en inkomst någon annanstans. När staten skär i sina sociala utgifter är det minskade inkomster för bortrationaliserad personal och för statens leverantörer. Ett talande exempel hittar vi i England där yrkesverksamma personer förlorarar 65 miljarder kronor i uteblivna inkomster därför att den dåliga sjukvården tvingar dem att själva ta hand om sjuka och handikappade.

Samma resonemang gäller också hushållen och företagen. Deras utgifter är inkomster för någon annan. När en familj eller ett företag minskar sina utgifter i syfte att minska sina skulder är det rationellt men det leder till en infernalisk spiral ner i massarbetslöshet och fattigdom när alla gör samma sak samtidigt.

 

Hushållens sparkvot i % av inkomsten

Generellt har hushållens sparande ökat sedan krisens början 2007. Det är bara i Grekland som sparandet minskat eftersom krisen är så djup att hushållen i inte längre har något att spara av.

Därför är de europeiska regeringarnas strikta sparplaner en dålig ”affärsplan”. I stället för att minska statsskulden och budgetunderskotten leder det till motsatsen. Den allt djupare recession som Merkel och alla andra marknadsfanatiker skapar minskar i själva verket statens inkomster eftersom skatteunderlaget minskar när hushållen och företagen förlorar inkomster. I stället för att inse det självklara i denna logik säger de ansvariga i Trojkan att åtstramningen inte är tillräckligt smärtsam.

-Var inte så kortsiktiga, sa Spaniens premiärminister Rajoy häromdagen till den arbetande befolkningen. Underförstått, -just nu smärtar det med trettioprocentiga lönesänkningar men det lägger grunden till bättre tider längre fram. Inget kan naturligtvis vara mer felaktigt. Det lägger bara grunden till ytterligare misär. Aktieägarna och börsspekulanterna visade omedelbart vad de tyckte om Rajoys uppmaning att tänka på lång sikt. Börsen i Madrid föll närmare fyra procent innan han knappt hunnit avsluta sitt tal. I börsspekulanternas smak var det för många protesterande människor på gatorna som inte tänkte kortsiktigt.

Trojkan personifierad av Christine Lagarde (IMF), Jean Claude Juncker (ordförande Eurogruppen) och Olli Rehn (Europakommissionen)

-Pinsamma reformer och tuff budgetpolitik är enda sättet att ta Europa ur krisen, sa Angela Merkel inför samma industriföretagare som ovan. Varför? För att få fart på de ekonomiska hjulen? Nej inte alls.

-Marknaden tvivlar på de skuldsatta staternas förmåga att betala tillbaka sina skulder, sa den tyska stålladyn. Här har vi pudelns ”kortsiktiga” kärna. När jag skrev att varje utgift är också en inkomst gäller det även statsskulden. För om staten minskar sina utgifter gäller det inte avbetalningen av statsskulden, vilket är identiskt med inkomster för de som äger de statsobligationer som motsvarar skulden. Statsskulden ska honoreras till sista öret även om det skjuter hela skutan i sank. Finansen håller i taktpinnen och Merkel &Co garanterar att ”vilddjuret” marknaden hålls vid gott humör. Det är inte demokrati för de arbetande. Det är bankokrati för de rika.

Så svaret på frågan om våra makthavare inget har lärt av historien, då speciellt av den stora trettiotalsdepressionen, är att det inte är deras första prioritet att undvika en ny depression. I stället ska finansiella institutioner, privata investeringsbanker, riskfonder och extremt rika individer som tillsammans sitter på nästan alla statsobligationer i cirkulation garanteras att de hålls skadelösa. Priset för att det ska kunna uppfyllas är enorma uppoffringar av den arbetande befolkningen i Europa, speciellt i Portugal, Grekland och Spanien.

Sådan ser Merkels, Camerons, Hollandes, och Trojkans affärsplan ut. Är det någon som tror att Lövens affärsplan är mer långsiktig?

Källa till diagram: Alternative Economique n°316

Media; DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,