Det är snart val och partierna tävlar om att hitta ”populära” frågor att fiska röster med. Mest handlar det om fiske i grumligt vatten. Alla utom Vänsterpartiet mumlar i skägget om att ”flyktingpolitiken” kostar för mycket. Det är som om Jimmie Åkesson flåsade i nacken på partiledarna. Och inte bara dem. Det finns till och med de som inte har några röster att vinna i valet som gjort ”flyktingfrågan” till en huvudfråga för vänstern. Det är ett bottenskrap från de gamla mao-stalinistiska sekterna som vaknat upp till nysvensk yra och tror att de har svar på de ”frågor” Sverigedemokraterna ställer.
Solidaritet med människor på flykt undan krig, tortyr, rasism, och bottenlös förnedring kostar pengar och ska kosta pengar. Det är en elementär mänsklig plikt att hjälpa de som är i nöd. Det är en uppgift för både staten och medborgarna.
De som fiskar i grumligt vatten målar upp ett gigantiskt problem av tsunamiformat. Lilla Sverige dränks av flyktingar som vi inte har råd att ta emot. Flyktingens lidande räknas om i kronor och ören och summan sägs vara för stor. Att det bara handlar om politiska prioriteringar och opportunism kan vi se genom att bara jämföra de belopp flyktingpolitiken kostar med de miljarder och åter miljarder som ges i subventioner till de redan välbärgade i form av Rot och Rut.
Men hur ser egentligen flyktingströmmarna ut i världen? Inte ens i världsmåttstock kan vi tala om en ”tsunamivåg” av flyktingar. Enligt FN:s flyktingkommission fanns det i början av året 51,2 miljoner flyktingar. Men av dessa är det ”bara” 11,7 miljoner som befinner sig utanför hemlandet. Resten är flyktingar i det egna landet, så kallade ”förflyttade”. Det är människor som liksom i Syrien flyr undan regimens terrorbombningar av städer och byar.
Vart tar de flyende vägen då de tvingas lämna sitt hemland? Ordet tvingas ska strykas under eftersom knappt någon lämnar sitt hemland frivilligt.
I diagrammet här under ser vi antalet flyktingar i 20 enskilda länder. Siffrorna är i tusental. Diagrammen finns publicerade i den franska dagstidningen Le Monde.
Det som är frapperande i sifforna här ovan är det låga antalet flyktingar som tagits emot av rika länder som Tyskland (187 600), USA (263 600) och Frankrike (232 500) medan urfattiga länder som Pakistan, Iran, Tchad, Kenya och andra tagit emot minst dubbelt upp jämfört med ”rikemansklubben”. I Libanon, Jordanien och Turkiet finns närmare två miljoner flyktingar från Syrien.
I diagrammet nedan ser vi antalet asylsökande i olika länder åren 2012-13.
Lilla men mycket rika Sverige utmärker sig med att ha lika många asylsökanden som Malaysia och något mer än Turkiet. Om våra partiledare får bestämma kan kanske bara ett litet antal av de sökande se fram mot en fristad hos oss.
I nästa diagram ser vi varifrån flyktingarna kommer.
Inte oväntat kommer de allra flesta från områden där USA:s ”krig mot terrorismen” raserat samhället. Assads terrorbombningar bidrar också i högsta grad till flyktingströmmen. Inte mindre än 53 % av flyktingarna i världen kommer från Afghanistan, Syrien och Somalia. Att inte fler kommer från Kongo trots de enormt blodiga krigen som pågått i decennier beror på att landet är till ytan enormt och krigen pågår uteslutande i östra delen av landet. Flyktingarna är 3 miljoner till antalet men finns kvar i landet. Liksom det stora antalet syriska flyktingar finns kvar i hemlandet och uppgår till cirka 6,5 miljoner.
Har vi råd att vara solidariska? Det är den rätta frågan. Inte hur många kan vi ta emot? Det är en konkret fråga som beror på vad som sker utanför vårt lands gränser. Men så länge som länder som Libanon och Jordanien tar emot 178 flyktingar per tusen innevånare respektive 88 per tusen med Sverige först på tolvte plats finns det ingen grund för smygrasism bakom tal om att vi inte har råd.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekopnomi, Flyktingar, Solidaritet
