Etikettarkiv: IMF

Den stora lögnen om Greklands skuld

Publicerat av
2

.

Det finansiella kriget mot Greklands befolkning inleddes med en storskalig offensiv.

Året var 2010 och vårsolen värmde när José Manuel Barroso, Jean-Claude Trichet och Dominique Strauss-Khan medvetet ljög Europas och Greklands folk rakt upp i ansiktet.

Som ledare för EU-kommissionen, Europeiska centralbanken respektive Internationella Valutafonden, den så kallade Trojkan, hade de snickrat ihop det första finansiella stödpaketet på 110 miljarder euro till den grekiska staten under den socialdemokratiska regeringen Papandreous ledning.

I massmedia startade plötsligt en hetskampanj mot grekerna som anklagades för att ha levt i sus och dus, högt över sina tillgångar. Alla levde på lyxpensioner redan i femtioårsåldern, smet undan skatter och latade sig. Därför stod nu landet på ruinens brant och det solidariska Europa var tvunget att gripa in för att rädda Grekland.

Det var den bild som de tre herrarna ovan hade skapat och som media vridit runt i många groteska varv. Men det var en totalt falsk bild som hade ett enda syfte, nämligen att få den europeiska opinionen att svälja historien om Grekland som måste räddas undan sitt ansvarslösa folk.

Det verkliga syftet var ett helt annat. Privata tyska, franska, holländska och grekiska banker behövde räddas undan sina sanslöst riskfyllda lån till privata låntagare i Grekland, det vill säga privata banker, företag och välbärgade hushåll. I Trojkans institutioner spred sig oron för att de grekiska låntagarna inte skulle kunna leva upp till sina åtaganden och faran för en ny och kanske värre finanskris än den som storbanken Lehman Brothers fall orsakade kunde inte underskattas. Det var det enda syftet med ”hjälpen” till Grekland. Att den ekonomiska situationen i Grekland skulle förvärras och statsskulden explodera det visste herrarna i Trojkan.

Bevisen för hur landets skuld uppstod, hur en exploderande privat skuldsättning blev till en statlig skuld, hela folkets skuld, med hjälp av en raffinerad lögn finns framlagda i en rapport från den av det grekiska parlamentet tillsatta Sanningskommissionen som i april 2015 fick i uppdrag att etablera sanningen om hur den grekiska statsskulden skenade iväg och helt enkelt blev obetalbar.

Den första mars i år organiserade vänsterblocket i det europeiska parlamentet ett möte där Zoé Konstantopoúlou, det grekiska parlamentets president fram till oktober 2015, deltog tillsammans med Sanningskommissionens samtliga medlemmar, däribland Eric Toussaint från Belgien (kommissionens vetenskaplige samordnare) och Diego Borja (f.d. ekonomiminister i Equador).

De fakta som kommissionen presentererat i sin skriftliga rapport och presenterade muntligt inför de europeiska parlamentsledamöterna sopar golvet med den medvetet förfalskade bilden av den grekiska krisen.

Trojkans tal om en exploderande statsskuld innan 2010 är taget ur luften. Däremot stämmer det att under perioden 2000-2009 den privata skuldsättningen ökade kraftigt, från 74 % av BNP till 129 %. Privata europeiska banker kunde efter Greklands inträde i eurozonen göra stora pengar på utlåning till privata aktörer i landet eftersom den ränta som låntagarna tvingades betala låg över gällande räntor i Tyskland och Frankrike. Bankerna struntade i riskerna eftersom de kallt räknade med att Europeiska centralbanken skulle hålla dem om ryggen för att inte sätta euron i fara.

Kommissionens rapport visar att också den statliga skulden ökade men inte mer än vad som samtidigt skedde i många andra länder inom eurozonen. Den visar också att ökningen inte berodde på utgifterna för den ”lyxiga välfärd” som grekerna sades njuta av. Statens utgifter för utbildning, sjukvård och pensioner var lägre än genomsnittet i EU räknat i procent av BNP. Däremot var de militära utgifterna två gånger högre än genomsnittet i Europa också det räknat i procent av BNP. Att det var främst tyska och franska vapentillverkare som tjänade på det militära slöseriet har varken Merkel eller Hollande nämnt i anklagelserna om oansvarigt budgetslöseri.

Vad som var så omåttligt roligt förtäller inte bilden. Varoufakis har säkert en aning.

Kommissionen visar i sin rapport att det verkliga syftet med det finansiella ”stödet” till Grekland var att hindra en finanskris som hotade utifall de privata tyska och franska, bankerna kraschade.

I ett hemligstämplat protokoll från ett möte i IMF den 9 maj 2010 med 24 direktörer närvarande framgår det att 10 av direktörerna var emot att IMF skulle bidra med 30 miljarder euro till stödpaketet på 110 miljarder euro. De argumenterade för att det inte skulle förbättra chanserna att räta upp den grekiska skuldsättningen utan bara skulle hjälpa de tyska och franska bankerna. Speciellt Brasiliens direktör i IMF sa rakt ut, allt enligt protokollet som Sanningskommissionen haft tillgång till, att ”vi räddar de privata bankerna”. Även den schweiziske direktören var skarpt kritisk.

Det var först efter att de franska, tyska och holländska direktörerna utlovat att deras privata banker inte skulle sälja sina innehav av grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden som de tio trilskande direktörerna röstade för ”bidraget” på 30 miljarder euro.

Det var ett löfte som inte hölls. Av de 110 miljarder som ingick i detta det första stödpaketet hamnade på kort tid över 80 % av miljarderna i de privata europeiska bankernas ägo. Trojkan hade vägrat att gå med på en omstrukturering av den grekiska statsskulden vilket gav de privata bankerna tid till att göra sig av med huvuddelen av deras innehav av grekiska statsobligationer utan några större förluster tack vare att den Europeiska centralbanken köpte upp stora mängder av obligationerna till ett för bankerna fördelaktigt pris.

IMF ändrade också sina regler för långivning för att kunna ställa upp med 30 miljarder euro. Innan mötet den 9 maj gällde regeln att fonden hade rätt att ge lån till en stat enbart om det kunde hjälpa till att sanera statsskulden och göra den uthärdlig (sustainable på finansspråk).
Inför mötet presenterade IMF:s ledning en ny regel som gjorde det möjligt att ställa upp med lån trots att de 30 miljarderna uppenbarligen skulle förvärra skulden och göra den omöjlig att återbetala.

Utan omröstning gällde plötsligt en ny regel, nämligen att IMF kan låna ut pengar till en stat om det finns en risk att landets skuldproblem kan leda till en internationell finanskris. Vilket naturligtvis bevisar att lånet till Grekland handlade om de tyska och franska bankernas hälsa och inte den grekiska statens.
I diagrammet här under syns tydligt hur de europeiska bankerna från och med 2010 och det första ”stödpaketet” kunde göra sig av med i stort sett hela den riskfyllda exponeringen gentemot Grekland.

I nästa diagram ser vi vilka länders banker som lånat ut mest till Grekland. Som sagts var det mest de franska och tyska bankerna som profiterat på de höga räntorna i Grekland. Men även holländska banker hade lånat ut stora belopp utan hänsyn till riskerna. ECB fanns ju i kulisserna, med makt att omvandla de privata skulderna till hela det grekiska folkets skuld.

I ett vips hade så 110 miljarder euro lagts till den grekiska statsskulden som nu verkligen exploderade. Men inte till följd av grekernas ”slöseri” och ”lathet” utan till följd av en medveten lögnkampanj i syfte att omvandla en privat skuldsättning till en offentlig skuld som alla greker nu betalar i form av en extrem åtstramningspolitik och en humanitär och social katastrof. Resten är bara historia. Redan 2012 följde ett nytt ”stödpaket”, denna gång på 130 miljarder euro. På nytt var det pengar som inte syftade till att reda upp den ekonomiska situationen i landet, angripa krisen på arbetsmarknaden eller i sjukvården. Nej de grekiska privata bankerna skulle räddas från kollaps genom tillförsel av ”friskt” kapital.

Det fanns hopp om att Syriza och Tsipras skulle ta kamp för ett annat Europa

 När Syriza vann parlamentsvalet i januari 2015 föddes ett stort hopp bland de som i fyra år manglats av Trojkans och den grekiska regeringens åtstramningspolitik, av de som sett pensioner, sjukvård, skolor och annan offentlig service raseras av den kriminella politik som Bryssel tvingat på landet.

Hoppet skulle snabbt släckas, sa Zoe Konstantopoulou till det hundratal parlamentsledamöter och inbjudna som närvarade vid mötet. Tonen var mycket hård mot Syrizas vägval.

-Det var ett förräderi mot Zyrizas valplattform och de löften vår valseger byggde på, sa Zoe. Redan i februari stod det klart att Tsipras tillsammans med andra ledare i partiet tänkte gå med på krav som bara en månad innan var otänkbara. I det avtal som Tsipras skrev under stod det svart på vitt att Grekland förband sig att till fullo betala tillbaka hela den grekiska statsskulden. Borta var kravet på en skuldavskrivning som alla visste var enda vägen för att ha en chans att stoppa den sociala och humanitära katastrof som redan var på gång. Det var förräderiets konkreta betydelse.

Det har sagts att den nya vänsterregeringen inte hade något alternativ. Sanningskommissionens rapport visar att det är falskt. Rapporten innehåller fakta som den grekiska regeringen hade kunnat använda för att ta strid med Trojkan på ett effektivare sätt. I stället för att inbilla sig och andra att det var möjligt att föra givande förhandlingar med Bryssel hade rapporten kunnat användas som ett riktigt slagträ. I stället valde Tsipras att helt ignorera det arbete som kommissionen utfört.

Det fanns klara möjligheter att till och med använda sig av EU:s eget regelverk. I regeln 472 som antogs av Europaparlamentet i maj 2013 finns det åtminstone en bra artikel bland alla dåliga, nämligen artikel 7 paragraf 9 som säger att varje medlemsstat som erhåller lån ska genomföra en revision av lånen för att undersöka hur statsskulden uppstått, om den är legitim eller inte.

Det är den enda paragrafen som aldrig använts. Inte någon gång har EU-kommissionen uppmanat låntagare med stora statsskulder som, Grekland, Portugal, Irland och Spanien att göra en revision av statsskulden. Innehållet i Sanningskommissionens rapport är explosivt eftersom den visar att huvuddelen av statsskulden är av illegitimt, olagligt eller rent av odiöst ursprung, det vill säga att det handlar om lån som inte tjänat den grekiska befolkningens eller landets ekonomiska intressen.
I stället valde Tsipras och hans regering att överge alla sina vallöften och bli ett lydigt verktyg i Trojkans händer. Det går att spekulera kring orsakerna till den absoluta kapitulationen, vilka psykologiska faktorer som spelade in, vilka farhågor som den unge premiärministern hade inför hotet att tvingas ut ur eurozonen. Oavsett det så kvarstår faktum. Tsipras har accepterat rollen som åtstramningsminister i en regering som inte längre har någon aspekt av vänster över sig. Från en valseger på ett antikapitalistiskt program till en åtstramningsministär på mindre än ett år. Sällan eller aldrig har ett svek mot hoppfulla väljare gått så snabbt.

Den sociala nedrustningen och den humanitära krisen som drabbat befolkningen sedan 2010 saknar motstycke i modern tid. Inget land i Europa har upplevt något liknande sedan den stora depressionen på trettitalet. Pratet om att det äntligen finns ljus i tunneln stämmer tyvärr inte. Efter en kort och darrande återhämtning i fjol höst sjunker på nytt landets ekonomi sedan början av året och nu kräver huliganerna i Trojkan att regeringen ska göra ännu större ingrepp i de statliga utgifterna för pensioner, undervisning och sjukvård. Annars kan det bli fråga om en ”grexit” på nytt, hotar man. Inga krav på sänkta militärutgifter däremot, naturligtvis.

-Ge upp eller lämna eurozonen var det val Merkel gav.

På mötet i Europaparlamentet hänvisade Zoe Konstantopoulou till några av de mest skrämmande fakta som visar den sociala katastrof som råder.

Bland unga kvinnor är 72 % arbetslösa och bland unga män är 60 % utan arbeten. Inom arbetskraften som helhet är nu 27 % utan arbeten. Möjligheterna till att bygga upp vad som raserats minskar på grund av utflyttning. Inte mindre än 300 000 unga forskare har flyttat utomlands för att fortsätta sina studier och framför allt för att finna jobb.

Siffran 300 000 gäller också för hur många små och medelstora företag som gått omkull sedan strypsnaran drogs åt av Bryssel med benägen hjälp av regeringarna Papandreou och Saramas och Tsipras sedan januari 2015.

Zoe talade om skolor utan böcker och ibland även utan lärare. Offentliga sjukhus saknar i vissa fall helt läkare och det går en sjuksköterska på 40 patienter. Cancerpatienter och HIV-smittade får inte den vård de behöver.

-Folk visste att pratet om slöseri var falskt. De såg nämligen aldrig till de offentliga ’överinvesteringarna’ som de påstods ha njutit av och som skulle ha rättfärdigat den offentliga skuldsättningen, sa hon.

Mötet slutade trots allt i en optimistisk ton. Zoe Konstantopoulous hoppas att en dag en ny regering skulle kunna använda Sanningskommissionens rapport om hur den grekiska statsskulden uppstod till följd av illegitim skuldsättning för att kunna säga nej till diktaten från Bryssel.

Det behövs inte sägas att det endast kan ske om en folklig mobilisering gör sig av med den regering som så grovt förrådde de som valde den.

Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Solidaritet med det utsatta grekiska folket – inte med bankernas slavavtal!”

Publicerat av
Svara

I en historiskt halsbrytande vändning valde Tsipras och kretsen kring honom i regeringen att uppfatta ett nej i folkomröstningen 5 juli med 61.3 procent som ett indirekt ja till ytterligare åtstramning – samt att bara några dagar senare i parlamentet 11 juli få denna absurda och orwellska tolkning bekräftad med hela 83 procent av dess medlemmar!

I namn av ”ett ansvar för nationens 10 miljoner greker” valde han och Syrizas ledning att till sist ge upp. Efter långa och plågsamma månader av ”mental vattentortyr” i Bryssel, utan ens några små gester av solidaritet från kontinentens nyliberala europeiska socialdemokrati, samtidigt som ECB i ett drag av finansiell terrorism bryskt klippt av livlinan med likvida medel till de grekiska bankerna, drog den hastigt slutsatsen att alla improviserade försök till motstånd varit förgäves och egentligen bara förvärrat krisen. Partiledningens nya kommandord blev därför, för att tala i militära lystringsgrader, ett rungande ”Höger om” och ”Språngmarsch framåt”. Den breda uppslutningen i parlamentet bakom Greklands tredje åtstramningspaket sedan 2010 möjliggjordes genom en de facto historisk uppgörelse och allians med de i Grekland så hatade högerpartierna Ny Demokrati, Pasok och To Potami.

I tisdags var så “trojkan” eller “institutionerna”, EU, Europeiska Centralbanken och IMF, åter på plats i Grekland för att övervaka och förhandla med regeringen om hur den nya svältkuren ska införas. Men detta innebär inte på något sätt att ”Ordning härskar i Aten”! De ministrar i Syrizas ”regeringsförband” som vägrat att lystra till Tsipras kommando om ”helt om i sluten ordning” har visserligen kastats ut från hans kabinett, men de och andra från Syrizas vänster finns kvar i parlamentet. Högerpartierna har inte heller gett regeringen ett villkorslöst stöd, i någon form av grekisk ”decemberöverenskommelse” utlovar de likt den borgerliga alliansen i Sverige opposition och långbänkar när det kommer till enskilda sakfrågor. Regeringens parlamentariska stöd vilar på en mycket skör grund vilket gjorde att Tsipras valde att lyfta bort de accepterade, men politiskt så upprivande besluten om minskat jordbruksstöd och höjd pensionsålder från dagens plenadebatt i det ”Hellenska parlamentet”, vilket residerar i de salar i det gamla kungliga palatset vilka vetter mot Syntagmatorget med all dess plats för folkligt ursinne.

En taktisk manöver i syfte att framförallt vinna tid. Tsipras och hans krets måste på något sätt få rättning i de egna leden genom att göra sig kvitt de i Syriza som vägrat att i god ordning följa de nya kommandoorden. Borgerlig media både i Grekland och i övriga Europa, liksom ”institutionerna”, har gjort klart att Tsipras måste ha ”hela regeringsmaskineriet och hela sitt parti” bakom sig för att kunna bli det politiska relä som klarar av att transformera spänningarna mellan det byte den tyska predatorn Wolfgang Schäuble kräver och det som det grekiska folket vägrat att släppa ifrån sig. Enligt uppgifter från flera kamrater aktiva i partiets vänsteropposition ska den kongressvalda, stora partistyrelsen ha kallats in nu till helgen. Enligt samma källor ska också en majoritet av Syrizas alla regionala distrikt både ha krävt detta samtidigt som de skarpt har tagit avstånd från uppgörelsen i Bryssel. I måndags berättade Sotis Martalis, medlem i partistyrelsen, att många stora distrikt som Aten A, Aten Södra, Thessaloniki, Achaea, Itaka redan hade slutit upp bakom dessa krav.

Hur utgången av en sådan konfrontation blir är givetvis oklart. Vi vet inte ens om den blir av. I det politiskt heta, febriga Aten är det ständiga scenbyten. Dagordningar förändras hela tiden. Det som var en nyhet i går dementeras nästa dag. Tsipras och hans nuvarande majoritet är för stunden uppbackad av en borgerlig enhetsfront, många i den egna väljarkåren är dessutom säkert mer oklara, kanske desillusionerade, över det som sker och intar en mer avvaktande, dröjande hållning än Syrizas aktiva medlemmar. Vid en förtroendeomröstning i partistyrelsen finns det en del osäkra medlemmar som kläms mellan sína olika lojaliteter. Striden om den inre partidemokratin och om Syrizas själ kan ta tid. Trist nog fortsätter det sekteristiska gamla kommunistpartiet i Grekland, KKE, som organiserar sina egna fackföreningar och fronter, dessutom med att bara stå vid sidan om. I stället för att ge ett kraftfullt stöd (om än kritiskt) till Syrizas vänster har man valt att bara bespotta och håna hela partiet. Positivt nog sägs däremot analyser av folkomröstningen bekräfta vad många anat. Minst tre fjärdedelar av KKE:s väljare deltog i folkomröstningen och röstade där säkert nej. En fantastisk fanflykt från KKE:s bojkottlinje.

I fortsättningen måste Angela Merkel lyssna till predatorn Wolfgang Schäuble

I sommarhettan bildas också rykten likt hägringar över torg och caféers uteserveringar, för att sedan flimra fram både i traditionell media och i sociala medier: ”Syrizas partistyrelse kommer att inkalla en kongress redan i början av september”. ”Tsipras nödgas utlysa nyval i september eller oktober”. ”Tsipras ska bilda ett nytt parti”. ”Tsipras och högerpartierna tänker kalla in en teknokratisk och så kallad opolitisk regering”. Samtidigt finns Wolfgang Schäubles skarpa vapen i bakgrunden, han har flyttat fram sina positioner i Tyskland. I en tidigare valkampanj för kristdemokraterna CDU hette det om paret att ””Inte alltid samma åsikt, men alltid en gemensam väg”. Men fortsättningsvis måste Angela Merkel  ”ta rygg” på denne tyske politiska ikon när hon ska hantera eurokrisen – om det ska bli en gemensam framfart. Det är i dag egentligen ointressant om grekerna eller vi tycker att en Grexit är en bra eller dålig sak. Varje försök till bångstyrighet eller bristande samarbetsvilja från vilken regering det än må vara i Grekland så kommer svaret från Schäuble och ”institutionerna” innebära att landet tvingas att lämna euron.

Rödluvan Tsipras. Har han hamnat i i fel ”sängalag”?

Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att den underliggande krisen för Europas kapitalistiska stater (oavsett euro eller inte) kommer att finnas kvar för en mycket lång tid. Dess ekonomier har alltsedan de generella åtstramningarna sedan 2010 inte ens lyckats att ta sig tillbaka till de genomsnittliga BNP-nivåer som gällde före krisen och kontinenten släpar efter andra stora och viktiga regioner i världen. Den politiska dramatiken i Grekland kommer – om än med olika intensitet – att leva i flera år framöver.
Under denna tid är självklart motståndet i Grekland ömsesidigt beroende av hur samma vilja till uppbrott kommer att se ut i övriga Europa. Flera stater i eurons Syd-Europa har om inte samma, så liknande, ekonomiska grundläggande problem som Grekland. Italien, Spanien och Portugal och Irland. Men till en del också Frankrike och Belgien. En rad stater i forna Öst-Europa är också hårt drabbade av denna samfällda långvariga ekonomiska nedgång. Liksom Storbritannien utanför euroområdet. Förutsättningarna till socialt och politiskt motstånd skiftar och dess former kan komma att ta sig de mest oväntade uttryck.

Europas verkliga BNP sedan finanskrisen 2008 i förhållande till förväntade prognoser om när uppgången skulle komma.

Vad vi däremot kan vara säkra på är att grekernas vägran att böja sig, och deras politiska debatter, till en del fortplantar sig i hela Europa. Frågor om makten över våra ekonomier och våra möjligheter till jobb och välfärd, alltmer segregerade klassamhällen och om hur vänsterregeringar ska kunna utmana Europas borgarklasser, tränger sig i diskussionerna alltmer fram i förgrunden.

Det Europeiska rådets mäktige ordförande Donald Tusk har insett detta och berättade nyss efter förhandlingarna med Tsipras i Bryssel om den obehagliga känsla som kommer över honom när han bearbetat det han tagit in från stämningarna på många håll i Europa:

”För mig är denna atmosfär lite lik tiden efter 1968 i Europa. Jag kan känna av, kanske inte en revolutionär stämning, men någonting av en vitt spridd otålighet. När otåligheten går över från en individuell historia till en social erfarenhet, är detta en introduktion för revolutioner. Jag tror att en del omständigheter liknar de som var vid handen 1968”.

Vår slutsats av samma iakttagelse är självklart att efter förmåga försöka bidra till att sammanfoga alla dessa individuella uppbrott till en enda gemensam social – och politisk erfarenhet. På det Rött Sommarforum som i dagarna samlats i Bottnaryds vackra nejder väster om Jönköping antogs i förrgår en solidaritetsappell för Greklands folk som i sina slutord ger en bra handledning till vad vi kan göra här hemma för att öka ömsesidigheten med det grekiska folkets försök till uppbrott:

”Svensk arbetarrörelse måste stödja det grekiska folkets försök till motstånd mot EU-diktaten, svenska fackföreningar knyta kontakt med sina grekiska kamrater, anordna gemensamma möten, ta del av de grekiska motbilderna och erfarenheterna, ge solidariskt ekonomiskt stöd, verka för fackliga blockader mot EU-sanktioner.
Det grekiska folket har rätt – och gör rätt i – att försvara sig med näbbar och klor mot slavavtalets följder.

Vänstern, kvinno- och ungdomsorganisationer, välfärdsrörelser och aktionsgrupper kan utveckla vänförbindelser med grekiska folkrörelser och initiativ i insikt om att vår kamp är gemensam. Det grekiska folkets och vänsterns erfarenheter ska göras till våra. Att bemöta EU-elitens myter och desinformation om Grekland är en central uppgift – även för vår egen välfärdskamp.

Sätt press på Sveriges rödgröna regering: protestera mot utpressningen av Grekland, stöd det grekiska folkets krav på skuldnedskrivning, gå aktivt emot alla EU-repressalier mot Greklands motstånd.
Det är nu det gäller: Solidaritet med det utsatta grekiska folket – inte med bankernas slavavtal!”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hoppets och skammens Europa

Publicerat av
1

Alxis Tsipras beslut att genomföra en folkomröstning den femte juli har tänt en strimma av ljus och hopp i det europeiska mörkret. Efter fyra månaders förhandlingar, i ett försök att uppnå en ”hedersam kompromiss”, som Syrizas färgstarke ledare uttryckte sig, stod det klart att det aldrig varit en fråga om förhandlingar utan bara diktat från de nyliberala talibanerna i Bryssel, eller ”Trojkan” som de också kallas.

Trojkans sista bud var inget annat än en grov förolämpning. Förslaget var i stort sett identiskt med om inte värre än den plan som regeringen Samaras accepterade strax innan valet i januari. Fem års katastrofal åtstramningspolitik som lett till en depression som inte ligger trettiotalets efter ska förlängas som om inget hänt. De groteskt felaktiga prognoser som IMF presenterade 2010 för att bevisa åtstramningspolitikens korrekthet borde ha lett Europas politiska ledare till en omvärdering av den förda politiken.

Med eftergift på eftergift visade Tsipras regering sin vilja att nå fram till ett avtal. Enligt många inom Syriza var det alltför många eftergifter. Men det bidde inte en tumme. Samma gamla slitna vante kastades ner på bordet framför Tsipras.
-Passar den eller passar den inte. Det är bara att välja, sa IMF/ECB och Kommissionen unisont.

Trojkans provokativa arrogans träder fram i en liten detalj. I Tsipras förslag den 26 juni fanns en punkt att skatten för företagsvinster skulle ökas från 27 % till 29 %. Teknokraterna i Bryssel tog fram rödpennan, strök över och skrev ner 28 %. Resten av Tsipras förslag behandlades med samma totala förakt för finess. Rad efter rad ströks över med rött och de gamla vanliga förslagen präntades i rött. Det oförskämda agerandet kanske blir avgörande i söndagens folkomröstning. Rapporter från Grekland vittnar om människor som chockats av händelsen som ingen kan undgå att se som en öppen förolämpning av regeringen och befolkningen.

Men ändå är den verkliga förolämpningen mot Syriza, befolkningen och hela Grekland det faktum att talibanerna i Bryssel anser sig ha rätt att diktera den grekiska regeringens politiska val för hur ekonomin ska komma på fötter.

Ytligt sett fanns det inga stora skillnader mellan Tsipras och Trojkan i prognoserna för de nödvändiga budgetöverskotten de kommande åren. Men en närmare titt på de två förslagen visar att de sociala prioriteringarna var totalt motsatta.

Regeringens förslag la tonvikten vid ökade inkomster genom att öka skatten på företagens vinster, genom en punktskatt på 12 % på alla företagsvinster över 500 000 euro och en del andra stärkta inkomster för staten. Åttio procent av det planerade budgetöverskottet skulle täckas av dessa ökade inkomster som skulle tas ifrån de med god ekonomi. Bara 20% av budgetöverskottet skulle uppnås via minskade statliga utgifter.

Till ingens förvåning svarade IMF att det kommer inte på frågan att öka beskattningen av företagen eftersom det skulle öka arbetslösheten, svarade Christine Lagarde vars expertis på prognoser vi redan sett. IMF krävde att budgetöverskott skull uppnås med den motsatta kvoten, 20 % ökade inkomster via beskattning och 80 % via minskade utgifter framför via sänkta pensioner över hela linjen.

Här ligger i ett nötskal skillnaden mellan mörkrets Europa och det hoppets Europa som Syrizas valseger i januari öppnade dörren till. Nu på söndag kan den dörren öppnas på vid gavel. Oavsett vilka svårigheter som väntar det grekiska folket är det bättre att leva på ett demokratiskt hopp än att falla ned på knä inför guldkalven i Bryssel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Cypern är ett skatteparadis

Publicerat av
7

Cypern är en liten ö med få människor och en ekonomi som väger cirka en halv procent av Europas samlade bruttonationalprodukt. Hur i all världen kan en sådan ministat få hela Europas finansvärld och regeringar att darra på manschetten?

Det är många faktorer som griper in i varandra och som tillsammans ger bilden av varför paniken lurar bakom hörnet, speciellt sedan Cyperns parlament röstade nej till Trojkans plan.

Teckning av Dan Rydberg

1. Cypern är ett skatteparadis. Det finns ingen allmänt accepterad definition av skatteparadis. Men två saker nämns alltid. Ett, att det saknas insyn i bankernas accepterande av insättningar. I Cypern saknas inte insynen för innehav på bankkonton som ägs av personer skrivna inom EU. Landet följer sedan ett antal år de regler som existerar och har därför klassats som ett ”vitt” skatteparadis på skalan vitt, grått och svart.
Men för boende på Cypern som inte är medborgare i EU gäller inga regler om insyn i kontoinnehaven. Så för de ryska oligarker som har cirka 20 miljarder euro innestående på cypriotiska banker gäller inga regler om pengarnas ursprung, har de beskattats i hemlandet eller andra frågor som kan leda myndigheterna svarta pengar på spåren.

Cyperns president Nicos Anastasiades 

För det andra definieras ett skatteparadis som en finansplats där det råder mycket låga skatter på inkomster av kapital. Det stämmer också in på Cypern som tar ut 10 procents skatt på utländska företags inkomster plus att realisationsvinsten vid försäljning av fastigheter är lika med noll. Detta räcker till att förklara varför ryska företag och nyrika personer gjort Cypern till sitt nya hemland. Att det inte handlar om vilka ryssar som helst bevisar de krav som Cyperns regering ställer på personer som vill skaffa sig medborgarskap –endera sätta in 17 miljoner euro på ett konto i en av öns banker eller investera i ett företag för minst 50 miljoner euro.
Bland annat hittar vi den ryske stålbaronen Abramov, inte fotbollslaget Chelseas ägare Alexander Abramovich som DN felaktigt angav. Där bor också den norske redarkungen John Fredriksen och Teddy Sagi, en israelisk ägare av spelsajter på Internet. Alla tre naturligtvis med många miljarder euro i privat förmögenhet.

2. Den kanske viktigaste förklaringen till att Trojkan försöker ge Cyperns banker nytt kapital till ett belopp av 17 miljarder euro, varav 5,8 miljarder ska tas från kontoinnehavare på ön, ligger i Tysklands inrikespolitiska situation. Det är snart allmänna val i landet och Angela Merkels situation är mer prekär än vad den någonsin varit. Det är helt enkelt uteslutet att hon och hennes regering skulle acceptera ett stödpaket som låter de ryska miljonärerna och oligarkerna på Cypern slippa undan gratis med hjälp av tyska skattebetalares pengar. Därför har Berlin (och Finland) varit orubbliga i förhandlingarna med Cyperns regering. Tyska pengar till att rädda ryska miljonärer från kapitalförluster –NEIN.
Vi vet inte vad som sagts utom mikrofonernas hörhåll. Men det är nog ingen dålig gissning att Merkel och andra ledare i Trojkan mumlat att ”nu ska vi sätta dit de där ryska maffiatyperna som använder Cyperns banker till att tvätta svarta pengar”. Vilket samtidigt, men indirekt, skyddar ett fåtal västeuropeiska finanshajar som lånat ut pengar till Cyperns banker.

3. Men varför rädda två banker, Laiki och Bank of Cyprus, som väger noll i det europeiska banksystemet. Förutom ett par grekiska banker är det ingen stor europeisk bank som sitter inne med en riskabel exponering mot Cypern. ECB kunde ju låna ut ett tusen miljarder euro till kontinentens banker för att hålla hjulen igång. Varför då skapa en sådan kris över en summa på 10 miljarder euro som ECB (och IMF till en mindre summa) säger sig ställa upp med under förutsättning att Cyperns regering hittar 7 miljarder å sin sida, 5,8 miljarder från landets kontoinnehavare och resten i form av avskrivna bankobligationer? Orsaken till utpressningen från Trojkans sida ligger den tyska inrikespolitiken, som beskrivet ovan.
Av den anledningen är Trojkan beredd att spela ett högt spel. För det är vad det handlar om trots att de banker man ska rädda är pyttesmå. Det vill säga i europeisk skala. För i förhållande till Cyperns BNP är de gigantiska och deras tillgångar uppgår till cirka åtta gånger öns BNP. Liksom på Irland lider Cyperns banksystem av en sorts finansiell elefantiasis.

Insättningarna på bankkonton uppgick i januari till 68 miljarder euro. Om inte ”hjälppaketet” antas går de båda bankerna som nämnts i konkurs omedelbart. Cirka 30 miljarder av de 68 miljarderna måste då ersättas av staten eftersom de 30 miljarderna täcks av insättningsgarantin på kontoinnehav under 100 000 euro.

4. En annan faktor som driver krisen är mer psykologisk. För rent finansiellt har det cypriotiska banksystemet ingen tyngd. De mesta av utlåningen från öns banker har gått till företag i Cypern och till en viss del Grekland.

Andra länder i EU har ingen nämnvärd exponering till Cypern. Men själva idén att ta pengar direkt från kontoinnehav utan att respektera EU;s insättningsgaranti på 100 000 euro är en tidsbomb som redan många finansexperter kallar EU;s största politiska misstag hittills.
Principen om garanterade sparpengar är upphävd och vid minsta rykte om problem för en bank i säg Spanien, Portugal eller Italien kan panik snabbt bryta ut och folkmassor rusa till för att tömma sina konton. Enda sättet att undvika det är att stänga bankerna för offentligheten med alla andra följder som det medför. Hela det finansiella systemet kan krascha. Det är ingen överdrift. Det är ett reellt hot. En risk som Trojkan medvetet tagit av de orsaker jag försökt frilägga ovan.

Teckning av Dan Rydberg

Än en gång är det alltså bankers finansiella äventyr som riskerar att skaka hela det finansiella systemet och därmed också den reella ekonomin av tjänste- och varuproduktion. Den enda läxa som Trojkan och Europas nyliberala regeringar drar av de återkommande finanskriserna är att beskatta de arbetande för att rädda ägare av bankkapital. Politikerna och finansmännen säger att det inte finns något annat alternativ än att socialisera de privata bankernas förluster. De är för stora för att inte räddas sägs det. Det skulle skapa en enorm systemrisk att låta giganter falla , som man lät ske med Lehman Brothers. Nu ser vi att två pyttesmå banker också skapar en systemrisk mest av politiska skäl och risken för panik i andra länder när ”olyckan” är framme. Vi borde i stället säga att bankerna, stora som små, är för viktiga för att låta privata vinstintressen bestämma hur de ska skötas. Vid sidan av Merkels och andras ”enda väg” finns det en väg som ingen etablerad politiker vill eller vågar beträda – ta över finansväsendet i samhällets ägo. Vi har redan sett tillräckligt av kaos sedan 2007 för att låta bankirerna fortsätta att härska över världsekonomin. Vårt gemensamma bästa kan inte förlikas med ett privat banksystem som endast styrs av principen att maximera profiten oavsett de risker det medför. Risker för de arbetande i samhället. Inte för bankirerna. De räddas av politikerna med dina pengar.

Media: DN1,AB1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Europa – från recession till depression

Publicerat av
8

Ännu ett toppmöte pågår i Bryssel. Unionens regeringschefer meddelade i går att de enats om tillsättandet av en Bankförening för hela eurozonen med uppgift att övervaka sex tusen bankers aktivitet. Beslutet kommer att förbli döda bokstäver på ett papper. Det finns redan bankföreningar i varje land och de har redan visat ur tandlösa de var under finanskrisen. Merkel &Co. säger att de ser ljus i tunneln.

 

”Socialisten” François Hollande garanterar att det ”värsta är över”. Han lovade mycket innan presidentvalet. Efter valet lät det annorlunda.

Men det är dags att inse vad som håller på att ske i Europa. För första gången sedan krisen på trettiotalet drivs stora grupper människor in i en misär som inte är tillfällig och som skapats av kontinentens politiska ledare.

Sänkta löner, nedrustning av pensionssystemen, kraftigt försämrade socialförsäkringar och angrepp på allt annat som vi förknippar med välfärd är den enda vägen ut ur krisen säger de politiska ledarna. De låter som Råttfångaren i Hameln när de driver samhället mot en social katastrof.

I delar av södra Europa är katastrofen redan ett faktum. Grekland upplever inte en kortvarig recession. I snart fem år har landets produktion sjunkit, med sänkta löner, ökad arbetslöshet och en desperat avsaknad av framtid för landets unga. Det råder depression och den kan jämföras med trettiotalets. För stora skaror arbetande är situationen lika illa i Spanien där enormt spekulationsbygge av bostäder och kontorskomplex sänkte ekonomin. I dag kräver borgerligheten att landets arbetare ska betala de privata bankernas skuldberg.

 

Spanska spökstäder är bevis för den vansinniga spekulation som banker och byggherrar bedrev. Nu står tiotusentals bostäder tomma och förfaller medan ungdomen tvingas bo hos föräldrarna långt upp i åren.

De som inbillade sig att det skulle gå att sätta strypsnara på Medelhavsländerna utan att det skulle få drastiska följder i norra Europa borde nu inse att de grundligt lurat sig själva. Hela Europa närmar sig en generaliserad recession där inga tyska lok kan dra hela släpet med sig. Att Kina och resten av BRIC-länderna, Brasilien, Ryssland och Indien, också stagnerar medför att inte ens exporten till omvärlden kan hjälpa den gamla damen Europa.

Den samlade efterfrågan i eurozonen (EU 17) ligger still sedan andra kvartalet 2009, eller lika med 4 procent under nivån första kvartalet 2008. Med ”samlad efterfrågan” menas summan av hushållens konsumtion plus den offentliga konsumtionen plus offentliga och privata investeringar. Av dessa ekonomiska variabler ligger hushållens konsumtion ett par procent under nivån i början av 2008. Den offentliga konsumtionen ökade med cirka 4 procent mellan januari 2008 och juli 2009 men har sedan dess legat still. Vad gäller investeringarna störtdök de 17 procent under samma period och har sedan dess legat kvar på samma nivå.

Lägger vi ihop variablerna får vi den ”samlade efterfrågans” utveckling som nu är cirka 4 procent under 2008 års nivå med en märkbar ny nedgång sedan början av 2011. När alla sektorer i Europas ekonomier samtidigt ska spara sig ur krisen då blir effekten den motsatta –krisen förvärras. Den galna idén att åtstramning och sparande ska skapa tillväxt och sanering av statsskulderna och budgetunderskotten är inte ett uns mer realistiskt än den borgerliga vansinnespolitik 1929-33.

 

Misären i USA 1929-33 var värre än i dag. Produktionen av varor och tjänster sjönk med 40% mellan 1929-33. Med fortsatt svångremspolitik är vi snart där.

Den enda faktor som motverkat krisen sedan mitten av 2009 är eurozonens export till omvärlden. Efter att ha sjunkit med 17 procent från januari 2008 till maj 2009 har den ökat med 21 procent fram till första kvartalet 2012 och ligger nu strax över nivån i slutet av 2007. Enda orsaken till de ”snygga” siffrorna är värdesänkningen av euron jämfört med dollarn och den japanska yenen. Men exportens relativa framgång kan långt ifrån motverka åtstramningspolitikens negativa inverkan på den samlade efterfrågan inom eurozonen, vilket jag visade ovan.

Det uttalade målet med åtstramningspolitiken är att sanera de offentliga skulderna genom att minska statens utgifter och stimulera tillväxten med sänkta utgifter för företagen. Men se det fungerar inte. Alla varningslampor blinkar, speciellt i de länder som anses vara ansvariga för eländet, där de ”lata slösaktiga” sydlänningarna lever livets goda dagar. När IMF:s chef Christine Lagarde ovänta sa att utan tillväxt finns det ingen chans att minska de statliga skulderna, trampar Merkel och resten av EU:s ledare vidare på ”den enda vägens politik” –åtstramningens.

Strax efter andra världskriget befann sig USA i en skuldhärva som får dagens underskott i eurozonen att blekna. I sin senaste bok frågar sig Nobelpristagaren Paul Krugman hur USA bar sig åt för att så snabbt betala av sina skulder.                                    -Vi betalade dem inte, är hans förbluffande svar. Vad han menar är att med den starka tillväxten under efterkrigstiden försvann problemet av sig självt. Eftersom skulden alltid räknas i procent av BNP minskar den naturligtvis automatiskt när BNP växer snabbt. Det innebar att USAs federala statsskuld smälte ihop från 120 procent av BNP 1946 till 60 procent femton år senare. Inga sparprogram och ingen åtstramning fanns på dagordningen. USA finansierade räntekostnaderna och amorteringarna med nya lån som samtidigt tack vare tillväxten efterhand minskade till ett obefintligt problem.

Så är det med dagens statsskuld i de värst krisdrabbade länderna som Grekland med flera. De kommer aldrig att kunna sanera statsskulden med en svångremspolitik som bara leder till mindre inkomster i samhället, mindre skatteinkomster för staten och nedskärningar i de offentliga utgifterna för att kompensera skattebortfallen. Det är en oframkomlig väg. Det vet de politiska ledarna och det förklarar Christine Lagardes oväntade utspel.

För var dag som går skapar krisen allt större social skada. Massarbetslösheten är en plåga som inte bara hindrar de fackliga organisationerna från att ställa krav på högre löner. Det sociala nät som binder människor samman rivs också sönder och djungelns lag börjar gälla. Det är den verkliga grogrunden för nynazister som Gyllene Gryning i Grekland.

Arbetslösheten är skoningslös. De senaste siffrorna för den officiella arbetslösheten i eurozonen har redan passerat 18 miljoner. Det finns ingen framtid för dessa människor så länge politikerna driver trettiotalspolitik enbart med syftet att kapitalägare i Europa ska ersättas till sista öret. I tabellen här under ser vi hur arbetslösheten, från januari 2008 till juni 2012, exploderat i ”krisländerna” och i resten av eurozonen, om än i mindre omfattning. Tyskland är som synes undantaget. Men bara till synes eftersom miljoner jobb med mindre än fem euro i timmen har skapats. Alltså är det jobb med lön på socialbidragsnivå som skyler över arbetslösheten.

Arbetslösheten i olika åldersgrupper i EU17 mellan 2007-2012

Det är främst de unga i samhället som drabbas av krisen vilket tabellen ovan visar. Visserligen angrips pensionerna i hela Europa och i Grekland befinner sig redan många pensionärer i en förtvivlad situation. Men för de unga är det hela framtiden som löses upp i hopplöshet. Flera tendenser bekräftar att de unga i allt större utsträckning stöts ut ur arbetslivet och det sociala livet. När barnen tvingas bo hemma hos föräldrarna därför att inkomsterna inte räcker till både mat och husrum då hjälper det inte ens att ha ett jobb. För de unga arbetslösa i de värst dabbade krisländerna som Grekland, Spanien, Irland och Portugal återstår inget annat än utvandring. Vilket många kan förverkliga eftersom de har utbildning och språkkunskaper. I tabellen nedan syns utvecklingen av de ungas andel av befolkningen mellan 2007 och 2011.

 

Förändring i andelen av befolkning 2007-2011 för gruppen 20-29 år, i % 

För krisländerna överst i tabellen med en utflyttning av unga handlar det i huvudsak om en flykt bort från arbetslösheten. Till vilka länder flykten sker har jag inga detaljer om. För Sverige i botten av tabellen, alltså med en ökad andel ungdomar i befolkningen handlar det mest om utomeuropeisk invandring. Spanska ungdomar söker inte jobb i ett Sverige där redan en stor del av de unga är arbetslösa. För länder som Irland och Spanien kommer denna massflykt av unga att ha konsekvenser i flera decennier. Om tio år kommer befolkningspyramiden att sakna aktiva i gruppen 30-40 år, det vill säga män och kvinnor i den mest produktiva åldern.

För de som inte kan fly krisen i det egna landet är det i stället familjen som blir en borg. Unga har inte inkomster som tillåter dem att skapa sig ett eget liv med egen bostad och självständighet. I vissa länder är det över hälften i åldersgrupperna 18-34 år som bor hos sina föräldrar. Låga eller inga inkomster parat med skyhöga bostadspriser och hyror tvingar de unga att bli kvar i familjemiljön. Skillnaderna inom Europa är stora. I Portugal och Italien är det strax över 60 procent i åldersgruppen 18-34 som bor hos föräldrarna. I Grekland och Spanien är det mellan 55-60 procent medan det i Danmark är 17,7 procent som bor hemma och i Sverige 24,3 procent. Skillnaderna mellan norra och södra Europa beror delvis på traditioner men krisen har ökat på andelen hemmaboende i nästan samtliga länder i EU.

Svångremspolitiken i allmänhet och strypgreppet på krisländerna i ”syd”, inklusive Irland, kan inte lösa problemet med statsskulder och budgetunderskott. Det krävs tillväxt och lånevillkor för de i ”syd” som inte bara ytterligare drar åt snaran. Att den förda krispolitiken också slår ut industriproduktion visar Eurostats statistik tydligt. Från 2005 fram till början av 2007 ökade industriproduktionen i hela eurozonen. Med början i finanskrisen 2007 sjönk eurozonens industriproduktion snabbt fram till första kvartalet 2009. Sedan skedde en viss återhämtning tillbaka upp till 2005 års nivå. Men där sätter sedan svångremspolitiken stopp för konsumtionen och investeringarna och industriproduktionen sjunker sedan dess i alla euroländer, inklusive Tyskland.

 

 Industriproduktionen 2005 – juni 2012. (Bas 100 = 2005)

I Grekland och Spanien och i viss mån Italien är det en depression vi ser. Med 20-25 procents fall i industriproduktionen över en femårsperiod talar vi trettiotal. I ”mirakelekonomin” Tyskland handlar det bara om 10 procents ökning av industriproduktionen sedan 2005. Om det är ett mirakel då blir det svårt att finna adjektiv för en ökning à la sextiotalet.

Vi har sett att den förda politiken saknar alla förutsättningar att nå de uttalade målen att sanera skulder och underskott. Metoden som används är att tvinga den arbetande befolkningen till reträtt på alla områden, med sänkta löner och drastiskt försämrade sociala försäkringar. Medan de rika som äger statsskulderna i form av obligationer ska gå skadelösa. Metoden och målet kan bara leda till ekonomisk och social katastrof. Det är ett öppet klasskrig. För den arbetande befolkningen finns bara en utväg –ta upp den kastade handsken och sätta hårt mot hårt.

-Vi tänker inte betala krisen. Vi har inte skapat den.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,