Morsis första och kanske sista år som president.

Den politiska situationen i Egypten närmar sig en ny och oklar kulmen, än en gång. Revolutionen har som alla revolutioner varit en berg- och dalbana. På söndag den 30 juni kan en avgörande vändning ske. Enorma demonstrationer väntas över hela landet i protest mot president Morsis och det Muslimska brödraskapets politik eller rättare sagt –avsaknad av politik, åtminstone vad gäller landets enorma sociala och ekonomiska problem.

Glansen kring Mohamed Morsi har bleknat snabbt.

Då är det exakt ett år sedan Mohamed Morsi svor presidenteden efter en knapp seger över Ahmed Shafik, en trogen anhängare av Mubarak. Tiotusentals om inte hundratusentals kommer att samlas på landets gator och torg för att kräva Morsis avgång och omedelbart nyval. På grund av det spända läget, med motdemonstrationer från lojala till Morsi kan risken för våldsamma konfrontationer få människor att undvika gatudemonstrationer. Men det kan också bli miljoner som visar sitt missnöje.

För inför den 30 juni har tusentals aktivister varit engagerade i en kampanj som kallats Rebell (Tamarrod). Den startade i maj och hade till syfte att samla in minst 15 miljoner namnunderskrifter för at kräva Morsis avgång. Morsi valdes till president med 13 miljoner röster. Kampanjen Rebell har lyckats över förväntan och ståtar nu med 17 miljoner namnunderskrifter. Det är en stark signal till Muslimska brödraskapet och militären att ett år har gått och att inget av värde har gjorts från brödraskapets sida för att möta de förhoppningar som föddes i revolten mot diktaturen.

Tusentals aktivister har samlat in 17 miljoner namn.

I revolutionära tider kommer händelserna i snabb takt samtidigt med en känsla av att tiden är lång. Morsis första år vid makten känns som en evighet. Ändå är det förbluffande att det tagit mindre än ett år för det Muslimska brödraskapet att stå i det närmast naket inför folket som ställde stora förhoppningar till dem.

Organisationen finns redan sedan 80 år och i 40 år förföljdes dess medlemmar, fängslades och torterades av den ”sekulära” regimen under Nasser, Sadat och Mubarak. När ”bröderna” vann de första allmänna valen började många ”experter” i väst att tala om en ”islamistisk vinter”. Det var mest ytliga schabloner vilket bevisas av att i dag får Morsi inte ens 30% i gallupundersökningar och 70 % är missnöjda med vad Morsi uträttat det första året. Bakom ”brödernas” skäggväxt döljer sig nyliberala kapitalister som dominerar Morsis politik. Inget har gjorts för att minska kapitalets makt och samförståndet med IMF om ”strukturella reformer” har inte rubbats av Morsi. Däremot har han lagstiftat om inskränkningar i de nya fria fackföreningarnas rättigheter och de allmänna demokratiska fri- och rättigheterna.

Under Morsis första år har det varit mycket prat om ”himmelska problem” och moralfrågor. Men det var inte för att lösa livsfrågor som miljoner människor reste sig mot Mubaraks diktatur. Morsis bröder har inte lyckats möta ett enda krav på jordiska förbättringar, som arbeten för de unga, mindre misär i de fattiga kvarteren och hopp om en bättre framtid. Därför har Morsi redan förbrukat sitt och brödraskapets förtroende och står nu inför en formidabel utmaning från en folklig mobilisering som kan bli en vändpunkt i den egyptiska försommaren.

Numera måste Morsis residens skyddas av armén.

-Den politiska polariseringen och motsättningarna har nått en nivå som hotar vårt nyfödda demokratiska experiment och hotar att kasta hela nationen in i paralysi och kaos. Egyptens fiender har gjort allt för att sabotera demokratin, sa Morsi i sitt teve-tal häromdagen. 

Sjutton miljoner egypter har en viss idé om vilken som saboterat vad.

Här under följer en artikel av en fransk socialist med god kännedom om utvecklingen i Egypten:

Egypten förbereder efter Morsi

Av Jacques Chastaing

Den 24 och 25 juni fortsatte sammandrabbningarna i Egypten mellan anti- och pro-Morsi i Fayoum, Mahalla,  Kafr el Sheikh,  Luxor, Alexandria,  Fouah, och i Kairo …

I Fouah klagade Muslimska brödraskapet över att flera butiker som tillhör det Muslimska brödraskapet har plundrats eller bränts ner av anhängare till Al-Tayar Al-Sh’aby, koalition av socialistiska rörelser. Dessutom har de belägrat och blockerat flera av ”brödernas” medlemmar i en moské. Det muslimska brödraskapet kallade det kränkningar av privat egendom från socialisternas sida som de kallar tjuvar och ligister .

Det är långt till den egyptiska vintern.

I Kairo fortsätter ockupationen av torgen framför ministerierna för kultur och försvar. Det sägs, enligt pressen, att mödrar till unga som dödats av polisen dansade på biltak och skanderade – ”Avgå Morsi.” Gatuförsäljare säljer nu, utöver traditionella flaggor, även vykort med texten – ”Avgå Morsi.” I Alexandria angreps en anti-Morsidemonstration av pistolskyttar. Pressen är full av åsikter om ”vad man ska göra efter Morsi”?


Byrån IDC [som analyserar den ekonomiska utvecklingen] har publicerat ny statistik över antalet demonstrationer och protester:  hela 9 247 på ett år, en ökning med 700% jämfört med sista året under Mubarak, men även en ökning med 100% för de senaste 6 månaderna under Morsi jämfört med hans sex första månader vid makten. Inte mindre än 67% av protesterna hade sin grund i socioekonomiska frågor.


I dag den 25 juni är det kilometerlånga köer vid bensinstationerna på grund av ransonering och bensinbrist. En lastbil som transporterade gasol anfölls i Sinai. Bankerna ber folk att inte ta ut sina pengar och säger att de är öppna 30 juni, datum för den nationella protestdagen. Praktiska råd ges i pressen mot en ökning av brottsligheten efter den 30 juni: var man kan parkera bilen, är det verkligen nödvändigt att tömma tanken på bränsle, osv.?


Efter att arméns starke man Abdel-Fattah el-Sissi meddelade att armén kan ingripa de kommande dagarna, har det muslimska brödraskapet, salafister, liberalerna och ”demokrater” försäkrat honom sitt stöd. Majoriteten av pressen skrev att armén signalerade via general Sissis uttalande att den tar sin hand från det Muslimska brödraskapet och mycket väl själv kan ta makten.

Demonstranter lyssnar till Morsis tal i teve den 26 juni

Av det drar vissa slutsatsen att ett antal händelser hänger ihop: domarna beslutade igår att hålla en sit-in på domarklubban fram till den 30 juni; presidentvalskommittén har just meddelat att den kommer att granska klagomål från arméns presidentvalskandidat Ahmed Shafik [premiärminister från 31 Januari-3 mars, 2011, minister för civilflyget från 2002 till den 31 januari 2011 då han omstrukturerade Egyptair och byggde stora flygplatser med medföljande privata ”kommissioner”] om att framgången för Muslimska brödraskapet var resultat av valfusk och därmed avlegitimera Morsi ytterligare; i går sköt polisen i Zagaziq [i Nedre Egypten  i Nildeltat, huvudstad i guvernörskapet Sharquia] på Muslimska brödraskapet för första gången sedan Mubaraks fall , och anklagade dem för att ha skjutit först på en högre officer; ett tydligt distanstagande från islamister utanför  Muslimska brödraskapet mot de senare, i något som liknar en flykt bort från ”bröderna”;  och Al Nour (Ljusets parti) som är  det största salafistpartiet  leder brytningen av de solidariska banden med brödraskapet.

Bakom ”brödernas” skägg gömmer sig nyliberala kapitalägare.

.

Abdel Moneim Al-Futuh – en läkare som sparkades 2009 från styrelsen för det Muslimska brödraskapet och som tog ställning för det ”unga muslimska brödraskapet” som aktivt deltog i revolutionen av 2011 – och Al Azhars (Moské och islamskt universitet i Kairo) sheiker som i går fördömde massakern av shiiter för två dagar sedan och tillskrev den Morsis regering, uppmanade var och en på sitt håll till mobilisering den 30 juni.


Hur som helst förutser många en allians mellan armén, polisen och rättsväsendet för att ta makten, med stöd av islamistiser utanför Muslimska brödraskapet, tidigare anhängare av Mubarak som också kallar till mobilisering 30 juni samt oppositionen NSF (National Salvation Front).
Morsi väntas göra ett framträdande i tv onsdag 26 juni. Vissa tror att han kommer att föreslå en folkomröstning- kring frågan: ”Ska jag gå eller ska jag stanna?”

Översättning till svenska: Benny Åsman

  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mitt Romney kackar i eget bo.

 

Mitt Romney är förmodligen den mest självgode presidentkandidat som stått i ett val sedan Herbert Hoover. Romney är mormon och det bryr mig inte så länge han håller sina religiösa idéer mer eller mindre för sig själv.

-Lita på mig. Jag vet hur man rundar skatteregler och andra hinder på vägen till rikedom.

Men Mitt Romney är också en mångmiljardär i dollar. Det är pengar som han tjänat genom finansiellt fiffel med skatteflykt via Kajmanöarna, utlokalisering av bolag till Kina sedan han som ”riskkapitalist” köpt upp amerikanska företag i svårigheter och andra aktiviteter som han ägnat sig åt på vägen till stor rikedom.

-Jag älskar att avskeda folk, är ett av de bevingade ord som miljardären har släppt ifrån sig.

Efter stora påtryckningar från media tvingades Romney visa upp sina inkomstdeklarationer för att bevisa att han betalar skatt. Men han visade bara upp de senaste två årens deklarationer som visade att han 2010 betalade 14 procents skatt på 21,7 miljoner dollar i deklarerad inkomst. I fjol blev han rånad av staten. Hans tvingades betala hela 15,4 procent på en inkomst också över 20 miljoner dollar.

Däremot vägrar Romney att offentliggöra sina deklarationer från tidigare år. De skulle antagligen visa en skattesats närmare noll procent eftersom det var under den period han vistades mer i skatteparadisen än i hemlandet.

Men skattesmitaren har ingen gräns för dubbelmoralen. Han senaste utspel är så magstarkt att mer sansade personer i det republikanska lägret, ja det finns sådan också om än i tvinande antal, vrider sig i ångest och ser ett stort nederlag framför sig den 6 november.

-All right, det är 47 procent som är med Obama, som är beroende av regeringen, som tror att de är offer, som tror att det är regeringens ansvar att ta hand om dem, som tror att de har rätt till hälsovård, mat, bostad och vad det nu kan vara. Det är folk som inte betalar någon inkomstskatt, sa skattesmitaren Romney vid ett informellt möte med kampanjbidragare. Det var inte meningen att hans tal skulle bli offentligt, men säg det som går att hålla hemligt i dagens värld av pads och pods.

Mitt Romneys bild av omvärlden är nog ganska typisk för det rika och bigotta USA. Men det finns en annan värld i USA – de 47 procent som Romney bespottar och många fler. De vet att Romney är en typisk representant för Wall Streets finansmaffia. För de som kammat hem tusentals miljarder i vinster på spekulation i råvaror och livsmedel, på groteska lånepyramider till bostadsbyggande utan garantier, på manipulerad bokföring och andra skumraskaffärer i lagens periferier.

De enda utgifter duon ovan vill öka på är militärens budget. De tolv miljoner jobb de lovar är kanske jobb i uniform.

Det är bara 30 år sedan som de rika i USA levde gott trots marginalskatter på 75-80 procent. Nu är marginalskatten på 35 procent. Men det är inte tillräckligt lågt enligt duon Romney/Ryan som i sitt program säger att den högsta skattesatsen ska stanna vid 28 procent. Det ska skapa jobb, säger de. Hela tolv miljoner nya jobb enligt Romney. Han som själv bidragit till ett stort antal utlokaliseringar av amerikanska bolag till framför allt Kina ska nu vända på steken. Den 6 november får vi veta om en majoritet av de röstande fallit för miljardärens lovsång till den skattefria penningen.

Media: SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

It’s the economy -stupid

Det amerikanska presidentvalet närmar sig. Obama eller Romney? Det får vi svar på den 6 november. Men redan nu kan vi säga att Bill Clintons bevingade ord -it’s the economy, stupid – gäller mer än någonsin.

De amerikanska lönearbetarna är mer klämda än aldrig förr. Det kan vi se i Economic Policy Institutes årliga rapport The state of Working America.  Här under hittar du några diagram som visar att vinsterna av den ökade produktiviteten i ekonomin inte förbättrat de arbetandes situation. I stället har de gått rakt ned i fickorna på den rikaste tiondelen av USAs hushåll.

I första diagrammet ser vi hur den legala minimitimlönen utvecklats i reell köpkraft sedan 1960. Utvecklats är kanske fel ord eftersom den minskat ända sedan slutet av 70-talet. Andelen av de arbetande som ligger på eller under minimilönen har inte ändrats för männen sedan 1979. Det handlar om cirka 5 procent av den manliga arbetskraften. För kvinnorna skedde en klar förbättring fram till 1989. Sedan dess har andelen kvinnor som tjänar minimilönen eller mindre legat still kring 5 procent.

 

 

Om reallönerna för de arbetande stagnerat de senaste trettio åren beror det inte på att produktiviteten i USA också stagnerat. Tvärtom. I diagrammet här under ser vi att medan lönerna ökat mellan 6 och 12 procent under perioden 1995-2011 har produktiviteten ökat med 37,6 procent under samma period. Vinsternas fördelning mellan arbete och kapital har alltså kraftigt förskjutits till kapitalets fördel.

 

 

En av orsakerna till att Kapitalet i allt större utsträckning tar hand om vinsterna i produktionen är att lönearbetarnas organisering drivits tillbaka till en nivå som kraftigt försvårar utsikterna för den fackliga kampen. Som vi ser i diagrammet har den fackliga organiseringen halverats sedan 1973.

 

 

Oavsett hur det går i presidentvalet är det en mycket lång och stenig väg som väntar de amerikanska arbetare som insett att facklig organisering och bygge av ett självständigt arbetarparti är det enda sättet att bryta demokraternas och republikanernas dominans.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,