Kan Assad förhandlas bort?

Så har Syriens «vänner» på nytt samtalat om revolutionens framtid högt över frihetskämparnas huvuden. Mötet som hölls i Amman hade till uppgift att bereda väg för ett Geneve 2 i juni där USA och Ryssland vill se regimen i Damaskus förhandla med representanter för oppositionen.

-Bevare oss för våra ”vänner”, kan de säga som strider i Qusair, Homs, Aleppo och Damaskus förorter. Två år av uppoffringar och tiotusentals döda ska glömmas bort så att USA/EU kan få till stånd en ”ordnad övergång” till en ny regering i Damaskus utan Assad vid rodret. Inte ens det är säkert eftersom John Kerry med mycket svävande formuleringar lämnat Assads plats öppen i en ny regim.

Det diplomatiska spelet hotar allvarligt den revolutionära resningen mot diktaturen. Ryssland, Iran och nu Hezbollah drar sig inte för att öppet stöda Assad, med vapen, trupper och mycket pengar. Till det kommer det indirekta stödet till Assad i form av västmakternas vapenembargo mot de stridande miliserna. Resultatet av dessa faktorer har skapat en militär situation som blir alltmer ohållbar för FSA och de andra miliserna som kämpar för frihet och diktaturens fall. De reaktionära islamisterna är också en black om foten för de revolutionära krafterna, men det kommer vi tillbaka till.

De senaste veckorna har miliserna haft motgångar på flera fronter. Hur stora återstår att se. Men det är uppenbart att rebellernas isolering och materiella svårigheter har gett Assad tid att strukturera om sina trupper och med hjälp av iranska instruktörer och flera tusen soldater från Hezbollah ta tillbaka byar och stadsdelar som varit kontrollerade av rebellerna i månader.

Regimen har tillfälligt släppt alla intentioner på att ta tillbaka norra och östra delarna av landet och verkar i stället koncentrera sig på att kontrollera vad av media kallats det ”nyttiga Syrien”, det vill säga områdena runt Damaskus och norrut till Latakkia vid Medelhavskusten, via Homs, och Hama. Syftet måste vara att skapa en stat i staten där den alawitiska minoriteten har sina fästen. Då blir massakern och den etniska rensningen i Banias och al-Bayda första veckan i maj förståliga. De två orternas sunnitiska befolkning skulle dödas och skrämmas på flykten för att homogenisera den tilltänkta ”ministaten”, vars skapande verkar ingå i en plan B om resten av landet förloras för regimen.

Men det är som sagt en plan B. Innan den sätts i verket håller Assad uppenbarligen fast vid att segern mot ”de utländska terroristerna” inte ligger långt bort. I det avseendet har en helt ny situation uppstått. Hezbollahs inmarsch med flera tusen soldater i Syrien kan bli en vattendelare för hela regionen, inte bara i Syrien. Hassan Nasrallah spelar ett mycket högt spel med organisationen Hezbollahs överlevnad som insatts.

Det innebär att Nasrallah beslutat koppla sin organisations överlevnad till att Assad sitter kvar vid makten. Det har också mullorna i Teheran gjort. Men om Assads regim faller blir säkerligen konsekvenserna för Iran och Ryssland mindre allvarliga än för Hezbollah, som byggt sin popularitet i kampen mot Israels invasion i Libanon och sociala program bland de fattiga i Libanon.

Nu kommer kistorna med ”martyrer” hem i allt snabbare takt från Syrien och kritiken i Libanon mot Hezbollahs militära uppslutning på Assads sida växer snabbt, inklusive bland supporters, som sett Hezbollah som en garant för att stå emot sionisterna vid gränsen i söder. Att Nasrallahs soldater nu deltar i strider där de dödar arabiska bröder i försvaret av en diktatur faller inte i allas smak. Den ideologiska bankrutten för Hezbollahs ledning kunde inte vara större. De politiska, strategiska och regionala konsekvenserna kan bli enorma.

Vad som inte är nytt och ändå avgörande för den fortsatta utvecklingen är upprorets allt större isolering tack vare ”vänner” som gör allt för att det militära upproret inte ska segra. Det är bara i den absurda och hårresande propagandan från Russia Today och regimens megafoner i Väst som rebellerna är beväpnade till tänderna av USA/EU och gulfstaterna. Att alla materiella bevis pekar på att miliserna, med undantag för al-Nusra, saknar det mesta spelar ingen roll i dessa regimkramares skriverier.

I stället har revolutionen tvingats beväpna sig på samma sätt som i Libyen. Militära förråd har erövrats från regimen, korrupta officerare säljer vapen till miliserna, soldater som hoppar av tar med sig sina vapen, vapen kan köpas på ”öppna marknaden” i Turkiet och Jordanien och till sist har många lokala brigader använt fantasin och det mekaniska kunnandet till att tillverka egna granatkastare och tunga kulsprutor, på samma sätt som skedde i Misrata under Khaddafis månadslånga belägring av staden.

Det är uppenbart att rent militära styrkeförhållanden i längden spelar en viktig om inte avgörande roll. Stridsmoral och motivation kan i stor utsträckning väga upp skillnaden i beväpning. Det är vad som skett i Syrien. Från upprorets första dagar då demonstranterna mötte Assads skarpskjutande säkerhetsstyrkor med bara händer stod det klart på vilken sida modet och viljestyrkan fanns. Sedan dess har de lokala miliserna, under FSA:s paraply eller de fristående, haft den moraliska styrkan och den kampvilja som en rättvis sak ger.

I motsats till den reguljära armén som uppenbarligen saknar stridsmoral. Annars går det inte att förklara varför Assad har högst 50-60 000 soldater i aktion. Resten av den 250 000 man starka armén sitter inlåst i sina kaserner eller har deserterat. Det är bara elitstyrkorna under Maher Assads ledning som verkar kunna hålla ihop en offensiv utan att den rinner ut i sanden. För när det kommer till beväpning talar vi naturligtvis om David och Goliath. Ryskt stridsflyg och stridsvagnar, tungt artilleri, missiler av olika slag och attackhelikoptrar står mot små handeldvapen, granatkastare erövrade från regimens baser, och till synes ständig brist på ammunition. Med enstaka erövrade luftvärnskanoner har rebellerna lyckats skjuta ned ett litet antal stridsflygplan och helikoptrar, utan att kunna påverka Assads totala kontroll över luftrummet.

Hittills har viljan segrat över den råa styrkan. Bästa beviset för det är att diktaturen tvingats be om militär hjälp utifrån. Att flera tusen milismän från Hezbollah nu öppet deltar i striderna inne i Syrien, att allt fler iranska (stridande?) instruktörer finns på plats visar att regimen i Damaskus inte längre kan stå upprätt utan hjälp av utländska kryckor. Det om något är ett förödande slag mot Assads propagandabild av att Syriens folk ”försvarar sig mot utländsk inblandning”. Den verkliga inblandningen sker på regimens sida.

Sedan ett antal veckor tillbaka verkar trots allt den rent militära styrkan ta överhanden. Med hjälp av Hezbollahs trupper har regimen lyckats gå på offensiv för att säkra kontrollen över kustregionen och gränsen mot Libanon. Håller den revolutionära resningen på att tappa energi och kapacitet att motstå de reaktionära krafternas gemensamma angrepp? Det är ännu alldeles för tidigt att svara ja på den frågan, speciellt utifrån kanske tillfälliga segrar för Assad.

Men att Assad tydligen lyckats stabilisera sitt grepp i vissa regioner, organisera ”frivilligkårer” av de före detta gangstergängen Shabihas finns det bara en ansvarighet för. I två år har ”Syriens vänner” pratat, ätit fina middagar på lyxhotell världen över, och pratat igen med ett mycket tydligt resultat. De som gjorde uppror mot regimen våren 2011 och som sedan tog till vapen för att skydda sina byar och stadsdelar har i praktiken stått helt ensamma. Ingen hjälp, vare sig finansiell eller materiell, värd namnet har hamnat där den behövdes –hos de lokala milisgrupperna, de lokala samordningskommittéerna och den fördrivna befolkningen.

Bland ”Syriens vänner” är det USA som sätter dagordningen. EU har under revolutionens gång visat att det saknar tänder och lagt lösgommen åt sidan. Obamas grundidé har alltid sammanfattats med frasen att det är ”en ordnad övergång” till en ny regering som är lösningen i Syrien.

Bakgrunden till den politiken är uppenbar. När de revolutionära upproren slog ner som en blixt från klar himmel i Tunisien och Egypten togs imperialismen på sängen. Obamas, Sarkozys, Camerons och Merkels ryggmärgsreflex var att klamra sig fast vid de diktaturer man var så vana att frekventera och hålla under armarna. Frankrike gick så långt att utrikesministern erbjöd Ben Ali hjälp att organisera kravallpolisen. De förstod helt enkelt inte vad som skedde och saknade allt intresse av revolutionära förändringar, demokratiska reformer och utbyte av mossiga despoter. De diktaturerna hade stått för stabilitet i decennier i för imperialismen strategiskt viktiga regioner.

Vissas idé att USA-imperialismen kan göra vad den vill utan hänsyn till andra nationer, utan hänsyn till den internationella opinionen är närmast barnsliga fantasier. Obama och alla andra ledare i parlamentariska regimer är maktlösa om den demokratiska legitimiteten urholkas eller försvinner helt. USA:s stöd till Ben Ali och Mubarak in i det sista sköt stora hål i Obamas demokratiska legitimitet som han skapade sig i Mellanöstern med talet i Kairo 4 juni 2009.

När det stod klart att Mubaraks tid var slut begicks nya misstag. Vita Huset talade om en ”ordnad övergång” men satsade sina kort på Mubaraks säkerhetschef Suleiman. När den fortsatta revolutionen gjorde Suleiman till persona non grata satte Washington sitt hopp till det Muslimska Brödraskapet. I brist på bättre har de i alla fall fördelen att vara anhängare av en nyliberal marknadspolitik.

Sedan kom resningen i Libyen. Att USA tillsammans med Frankrike och Storbritannien omedelbart sa sig stödja upproret och krävde Khaddafis avgång kan bara förklaras mot bakgrund av det minst sagt virriga agerandet i Tunisien och Egypten. Prestige och legitimitet hade förlorats och här gavs tillfälle att putsa den demokratiska fasaden. Despoterna i Tunisien och Egypten hade fallit på några veckor, så varför skulle inte Khaddafi snabbt följa samma bana?

När det snabbt visade sig att Khaddafi kunde samla sig till en militär motoffensiv som hotade att på kort sikt krossa upproret vart det redan för sent för Obama och hans vänner att byta sida. Någon ”ordnad övergång” kunde det inte bli fråga om eftersom Khaddafis son Saif Islam som imperialisterna satt sitt hopp till snabbt visade att han var en omutlig del av familjediktaturen. Det var omöjligt att låta Khaddafi krossa upproret och samtidigt fanns det ingen i regimens topp som kunde ställa honom åt sidan. Därför bombades Khaddafis stridsvagnskolonner utanför Benghazi.

Utgången av den libyska revolutionen förklarar mycket av hur USA/EU förhållit sig till resningen i Syrien alltsedan våren 2011. I stället för att uppnå en ”ordnad övergång” i Libyen segrade rebellerna på marken och Khaddafis statsapparat krossades i grunden. Armén och polisen gick upp i rök och den civila administrationen som var helt baserad på Khaddafis ”revolutionära råd” stod där som tomma skal. I dag två år senare leds landet av en svag regering, utsedd av den nya demokratiskt valda nationalförsamlingen. I grunden är det ännu de olika lokala miliserna som på gott och ont garanterar säkerheten eftersom vare sig polisen eller armén är stark nog. Det skapar naturligtvis kaotiska situationer som när exempelvis milis från Misrata omringar ministerier för att driva på kravet att alla som hade topposteringar under Khaddafi ska hindras från att inneha höga ämbeten i det nya Libyen.

Det är ett absurt självbedrägeri som dominerar i den miljö som direkt eller indirekt tog ställning för Khaddafi mot revolutionen när de målar upp en fantasibild av dagens Libyen. Det sägs vara ett land i ruiner, totalt sönderbombat av Nato. Man riktigt kan se framför sig människor med tom blick, irrande bland ruinerna i sökande efter ett plagg eller en brödbit. Och i Tripoli härskar al-Qaida med USA:s stöd och goda minne. Hur någon läskunnig person kan tro på den bilden övergår vanligt sunt förnuft.
Det råder kaos och det finns kriminella grupper som profiterar på situationen. Men det som slår alla besökare är det sjudande organisationslivet och folks deltagande i aktiviteter som varit förbjudna i 40 år. Fackföreningar bildas i alla branscher. Fria media blomstrar. Konst och litteratur exploderar. Och skadorna efter kriget repareras snabbt. Till och med i Khaddafis sista fäste, Sirte, ger regeringen bidrag till familjer som fick sina hus förstörda under de sista striderna i staden innan Khaddafi mötte sitt öde, samma öde som många andra despoter mött.

Inte ens fantasierna om att regeringen i Tripoli är Obamas leksak stämmer. Det sades att USA efter kriget skulle bestämma villkoren för den ekonomiska utvecklingen och kamma hem alla nya kontrakt på olja och nybyggnation. Det räcker med att läsa den nya fria dagspressen i Libyen för att inse vidden av de vilda fantasier som fyller spalterna i den ”anti-imperialistiska” vänsterns medier.

Det kryllar av kinesiska, ryska, brasilianska och turkiska affärsdelegationer i Tripoli samtidigt som amerikanska företag lyser med sin frånvaro. De vet att representanter för den amerikanska imperialismen inte är välkommen i alla läger. Trots hjälpen att bli av med Khaddafi finns minnena kvar från Reagans provokativa bombningar av Tripoli i juni 1986. Inte heller är de nya oljekontrakt som skrivits under mer fördelaktiga för USA/EU än tidigare. Tvärtom har den nya regeringen infört villkor i exploateringen som ger Libyen större inkomster från oljan och nya kontrakt har skrivits under med udda bolag som inte domineras av de stora oljemonopolen.

Så åter till Syrien. Utvikningen via Tunisien och Egypten över till Libyen gör det möjligt att förstå varför den syriska resningen mot Assad aldrig fick det stöd som de libyska rebellerna fick.

Det råder ingen tvekan om att resningen i Syrien var en del av och en följd av upproren i andra arabstater. Ändå bemöttes det syriska upproret inte på samma sätt som det libyska. Orsakerna till det är många men bara några av avgörande betydelse. Först av allt har Israel en gräns mot Syrien vilket inte är fallet med Libyen. Det har spelat en helt avgörande roll för USA:s och sionisternas politiska hållning till upproret i Syrien. USA:s dilemma att både bevara den demokratiska legitimiteten och samtidigt bejaka så små förändringar som möjligt i Mellanöstern gick att handskas med i Libyen som inte spelar någon strategisk roll vare sig för USA eller Israel. Men för Israels ledare har Assadfamiljens regim varit en garant för stabilitet i regionen och säkra gränser i norr. För Pentagon och Vita Huset är det av största betydelse. Det förklarar varför Netanyahus regering inte sagt ett positivt ord om revolutionen utan låtit alla förstå att i Jerusalem ser sionisterna helst att Assad sitter kvar. Rädslan för att en seger för revolutionen ska skapa en okontrollerbar situation är vad som bekymrar Netanyahu och Obama –ingenting annat.

Samtidigt är det omöjligt för strategerna i Washington att öppet hugga den folkliga resningen i ryggen som man gjorde i Bahrain. För mycket blod har flutit. Krav på att Assad ska avgå har lämnat Obamas mun alltför många gånger för att de öppet ska kunna dras tillbaka. Därför ser imperialismens hållning till resningen i Syrien ut som den gör. Rädslan för att den syriska statsapparaten, liksom den libyska, ska falla samman, att krafter som inte kan styras från Washington ska komma till makten ligger bakom det intensiva diplomatiska spelet som syftar till att tvinga regimen att sitta ned vid samma bord som representanter för oppositionen och planera en ”ordnad övergång” av samma kaliber som i Jemen. Det vill säga allt ändras för att inget ska ändras.

Det förklarar också det myckna och utdragna pratet om att hjälpa paraplyorganisationen Fria syriska armén och andra ”pålitliga” miliser utan att något konkret sker. Fortfarande efter två år av strider saknar miliserna möjlighet att skydda sig mot regimens ryska stridsflygplan och attackhelikoptrar. Vem som helst med lite sunt förnuft inser att orsaken är att USA låtit alla sina allierade förstå att leveranser av avancerade vapen, handburna luftvärnsrobotar av typ Man-pad, är tabu. Obama, Hollande och Cameron har till leda upprepat att man inte vet i vilka händer levererade vapen hamnar. Det islamistiska spöket målades upp på väggen redan tidigt i revolutionens början och har sedan dess använts till att konsekvent neka de stridande miliserna de vapen och materiella hjälp de behöver för att störta regimen. Eftersom målet i Washington, Bryssel och Jerusalem inte är att störta regimen utan bara att bli av med Assad som Obama, Hollande och Cameron inte längre med hedern i behåll kan skaka hand med i de diplomatiska salongerna.

Nu har det islamistiska hotet mot revolutionen blivit verklighet tack vare det helt uteblivna stödet till det demokratiska upproret. Det blev en självuppfyllande profetia.  Först ut i det sekteristiska spelet var Assad själv, då han i mars 2012 släppte ut dagens ledare för Al-Nusra ur fångenskap. Sedan stegade andra kontrarevolutionära krafter in och började förse det extremt reaktionära al-Nusra med stora pengar och vapen. Saudiska wahabisters mål med uppbackningen av extrema islamister i hela Mellanöstern är uppenbart –att stoppa den arabiska våren från att sprida sig vidare, att stoppa människornas krav på frihet, rättvisa och värdighet och leda in de folkliga resningarna i en religiös återvändsgränd. Emiren i Qatar har samma mål men använder andra metoder. Medan wahabistiska shejker i Saudiarabien stöder jihadister satsar Qatar på att det Muslimska Brödraskapet ska kunna avleda det folkliga missnöjet in i ofarliga banor för petromonarkierna och den kapitalistiska marknadsekonomin. Idén att gulfstaterna är lakejer till Washington är bara delvis korrekt, vilket bevisas av deras agenda i Syrien. Stöd till al-Nusra och andra extrema grupper ingår inte i Washingtons politik men väl i Saudis och Qatars. Det handlar inte heller om en ”arbetsfördelning” utan om två delvis motsridande strategier för att stoppa den arabiska revolutionen från att sprida sig, radikaliseras och i sista hand hota emirernas och kungarnas makt.

Med en sådan utblick blir det aktuella diplomatiska spelet kring ett nytt möte i Geneve begripligt. Syftet är dubbelt. Dels att tvinga in oppositionen i förhandlingar med regimen, kräva att den ska ta kontroll över de lokala miliserna och acceptera en kompromiss med Damaskus om en ”ordnad övergång”, dels att tvinga den syriska eliten av affärsmän, politiker och officerare att under tryck från Ryssland acceptera idén att Assads familj har gjort sitt.

Vilken är chansen att detta spel lyckas? Inte en chans på tusen skulle vi tippa. Hela upplägget bygger på idén att Assads regim kan överleva utan Assad. Men Assad är mer en Khaddafi än en Ben Ali. I 40 år har hans familj byggt armé, säkerhetsstyrkor och statsapparaten kring sig själv och med en sekteristisk bas i det alawitiska samfundet som omfattar knappt tio procent av befolkningen.

Bachar Assad och hans generaler söker bara vinna tid, eftersom de just nu anser tiden spelar dem i händerna. Med Hezbollahs och Irans direkta militära hjälp tror sig Assad vittra en seger inom kort, eller åtminstone att han ska lyckas upprätta full kontroll över regionen från Damaskus i söder till Latakia i norr. Det går inte att blunda för risken att Assad kan nå detta etappmål i kontrarevolutionen. FSA och de fria miliserna lider enormt under det ojämna militära styrkeförhållandet. Varje försök att flytta fram positionerna möts av jaktflygets bombningar. Den pågående striden om staden Qusair kan förloras om inte förstärkningar når fram. Om det blir en vändning till det negativa för revolutionen återstår att se. Risken finns och redan det är allvarligt.

Samtidigt sviktar den internationella solidariteten med det syriska folkets resning eftersom al-Nusra och andra bland revolutionens dödgrävare spelar regimen i händerna med iscensatta vidriga propagandaklipp som den simulerade akten av kannibalism och offentliga avrättningar av tillfångatagna officerare. Det spelar ingen roll om det uträttats av enskilda individer och minoritetsgrupper. Skadan är ändå skedd. I den allmänna opinionen sprids känslan av att ”alla är lika galna”, regim som opposition.

Det bästa stöd vi kan ge till det syriska folkets resning är att outtröttligt visa upp den revolutionära sidan av upproret mot regimen, de lokala samordningskommittéernas arbete för att den dagliga administrationen ska fungera, de lokala milisernas försvar mot regimstyrkornas angrepp från luften och på marken, stärka det konkreta arbetet för humanitärt bistånd samt kräva av ”Syriens vänner” att miliserna ges de vapen de behöver för att segra.

-Ned med diktaturen i Damaskus.

-Frihet, rättvisa och värdighet.

Av Benny&Göte

     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,DN2,SVD1,DN3,SR1,