Trotyl i diktatorns tjänst

Le Monde är den tidning i Europa som gjort mest för att sprida kunskap om vad som verkligen sker i Syrien. En av de som dagligen följt utvecklingen är Ignace Leverrier, före detta diplomat i Mellanöstern, som nu redigerar en blogg i tidningens spalter.
H
är under analyserar Leverrier orsakerna till den alltmer intensiva användningen av trotylbomber. Vad är det? Jo, helt enkelt tomma oljefat eller andra slag av tunnor som fylls med flera hundra kilo trotyl, brännolja, spik och annat järnskrot. Det är en primitiv bomb som helt enkelt kastas ut från helikoptrar. De saknar naturligtvis styrsystem. Men det behövs inte eftersom syftet med bomberna är att terrorisera de som bor i områden som inte längre står under regimens kontroll. De ramlar ner på måfå och skapar enorm förstörelse. Hela byggnader och kvarter rasar samman av explosionen och de bränder som orsakas. Människorna ska tvingas fly från sina stadsdelar och ansluta sig till flyktingströmmen. Att till varje pris behålla makten är regimens enda ”strategiska” målsättning och då är trotylbomberna ett billigt och effektivt vapen.  

*********

Trotylbomber mot civila –inget segervapen.

-Hur många har du räknat till?
-Menar du sedan början av helgen? Omkring 70… sedan slutade jag räkna.

Så bytte två innevånare i Damaskus åsikter om det öde som i februari drabbade förorten Madamiyhe när trotylbomber vräkte ned över staden i syfte knäcka motståndet och tvinga den att ansluta sig till lägret av ”fredliga städer”.

Av olika anledningar användes inte dessa primitiva bomber under ett tag. Men nu har de plötsligt blivit regimens principiella vapen. Bruket av dem har ökat brutalt. Aleppo är symbolen för alla städer som lider under bombangreppen. Att det kommer till medias kännedom beror på att Aleppo till stor del är befriat och därför kan visa omvärlden bilder på omfattningen av vad staden tvingas stå ut med. Men i själva verket utsätts alla städer och statsdelar som utmanat Assads makt för samma behandling.

I första fasen av trotylbombernas användning var dessa primitiva vapen få till antalet, en eller två per vecka eller månad. Bomberna var komplement till andra metoder för att terrorisera befolkningen. Men under hösten 2013 börja trotylbomberna att systematiskt användas mot befriade områden. Hur kan det förklaras?

Användningen av trotylbomber bekräftar att den principiella strategin för regimens styrkor är att ”överleva till varje pris”. Slagordet ”Assad, eller vi bränner landet” är mer än någonsin handlingslinjen för repressionens aktörer.

Trotylbomberna fyller perfekt det målet: de raserar byggnader, de krossar eller bränner kroppar, de traumatiserar människorna med ljudet från explosionerna. Framför allt påminns syrierna vad regimen kräver: en total underkastelse om du inte mot din vilja ska drabbas av detta infernaliska system.

Trotylbomberna är inte enda vapnet. Ett annat vapen används av Assads styrkor som komplement i de zoner där strider pågår. Befolkningen tvingas till svält. Dessa två metoder som används parallellt visar på en subtil förändring av våldsmetoderna vilket i sin tur visar på en mutation av målen, stödet och maktens logik som ligger bakom.

Regimen är oförmögen att föra ett krig enligt vanliga normer på grund av uttröttningen av dess militära medel och politiska resurser. I sin kamp för att överleva använder den terrorism för att stoppa alla lösningar vid förhandlingsbordet. Det är en iscensatt strategi som inte bryr sig att bevara de minsta sociala band med de boende på de platser som angrips. De ska krossas och tvingas be om nåd från den som håller fast vid att vara deras härskare.

Det är en logik som i praktiken leder till tre avgörande förändringar.

Under tre dagar faller mer än sjuttio trotylbomber över en stad som Madamiyeh medan de flesta stadsdelarna i Aleppo, Hama och Homs drabbas av allt fler bomber som hindrar varje form av normalt liv.

Trotylbomberna har definitivt ersatt scud-missilerna. De tillåter att vidga terrorns omfattning till ett lägre pris. Det innebär att regimen inte längre strävar efter att återställa ordningen och statens auktoritet. Den bara syftar till att hindra en annan normalitet att uppstå. Det hindrar att lokala självständiga myndigheter byggs upp och det hindrar varje öppning i vilken befolkningen kan engagera sig i de demokratiska och kollegiala institutioner som skapades under ”befrielsen”. Den enda paradoxala utvägen för befolkningen att slippa undan terrorn verkar vara att underkasta sig de mest extrema och intoleranta islamisternas kontroll, ett val som regimen underhåller medvetet.

En annan taktik är satt i bruk i de områden där regimens överlevnad kräver det. Det gäller främst vissa kvarter i huvudstaden och i Homs där revolten och motståndet visat på vissa svagheter i systemets centrala delar. En total blockad av områdena utlämnar befolkningen till hungersnöd. Omkring 3 500 desertörer finns i palestinska lägret Yarmouk. De föredrar att dö av svält än att utstå den tortyr och förnedring om väntar dem om de lämnar lägret.

En tredje taktik ingår i uttröttningen och de extrema förhållandena för befolkningen, nämligen vapenstillestånd. I utbyte mot uppgivande av tunga vapen stoppar trupperna som belägrar ett område sina angrepp och tillåter boende att lämna stadsdelen. De har naturligtvis ingen garanti vad som sker med dem efter den första vägspärren. Samma trupper hindrar i allmänhet fordons rörelsefrihet och tillförseln av förnödenheter i nödvändig omfattning till de belägrade områdena.

Dessa tre praktiker låter oss stryka under nya drag i repressionen.

Till att börja med verkar det som att regimens trupper som ingriper lokalt agerar utan en övergripande samordning. Ett angrepp med trotylbomber i huvudstaden undviker Assads trupper medan det inte bryr sig om de som strider för regimen på andra platser. Uppenbarligen samordnar olika styrkor sig inte.

För det andra så låter makten, som enbart tänker på sin egen överlevnad, situationen förvärras alltmer. Vägspärrarna sköter sig själva. Regimen verkar inte längre förmögen att samordna mer omfattande aktioner, därför att dess fanatiker förvandlats till lokala småchefer.

Assad nöjer sig med att till varje pris behålla kontrollen över en huvudstad utmattad av prishöjningar och tidsödande transporter. Utan kapacitet att kunna krossa befolkningen, inte ens med svält, erbjuder han vapenstillestånd. Därför kunde Bachar al-Assad utropa en seger efter att ha tömt staden Rankous på dess befolkning och för ett tag vunnit tillbaka en stad med 60 000 medborgare, samtidigt som han från sitt palats inte kan se mot söder utan att se områden i uppror eller befriade.

Som en mästare i kommunikation använder han sina språkrör i väst för att sprida budskapet om seger. Ändå visar Hilal al- Assads bekräftade död och och Ali al-Assads påstådda död på ett internt sönderfall i familjen vid makten som antyder uppkomsten av en koalition av krigsherrar inom regimens ramar. Slutet för familjeklanen eller en chock i dess hemregion skulle kunna provocera småchefernas självständighet och en uppdelning av den syriska nationen som ett sätt för dem att överleva. Fokus på ett enda mål –hålla sig kvar vid makten oavsett priset – medför varje dag alltfler sprickor i den syriska nationen, vissa geografiska andra konfessionella.

Slutligen kan inte den ökade användningen av trotylbomber förstås isolerat utanför det internationella sammanhanget.

Eftersom ”Syriens vänner” har i stort visat att vare sig ett gasangrepp i stor skala eller en rapport om 11 000 medvetna brott mot de mänskliga rättigheterna kan få dem att ändra sin ovilja att agera förstod Assads regim att den kunde tänja på gränserna för terrorväldet.

Om det internationella samfundet inte reagerade kraftigt på ett gasangrepp varför skulle det bry sig om vanliga tunnor med sprängmedel som sliter kroppar i stycken och skördar tusentals syriers liv?

Frånvaron av handling när den ”röda linjen” överskreds den 21 augusti 2013 gav klartecken att en ny och billigare terrortaktik kunde lanseras. De ryska och iranska allierades och libanesiska Hezbollahs underförstådda accepterande av trotylbombningarna visar två förändringar i deras syn på utvecklingen i Syrien. De tror inte längre på en seger för regimen, eftersom en seger är omöjlig med dessa medel, trots att de gjorde allt för stoppa en syriska arméns sammanbrott under första halvåret 2013.

De kan med ett mindre engagemang eller via proxy –Hezbollah rekryterar nu män i Irak för att undvika egna förluster och för att minska protesterna som växer i dess libanesiska bastioner – fortsätta kampen vid sidan av Assad vars ”konfessionalism” representerar shiternas hopp.

Men den nivå på våldet som regimen utvecklar blir för dess utländska allierade meningslöst. De vet att Assad är oförmögen att nå segrar med detta utbredda våld, men kan ändå inte sätta honom under press. Ingen begär det klart av dem heller. De nöjer sig med att hålla tyst och samtycka till en terrorstrategi utan framtid…

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tre år av revolt i Syrien … en väg till frihet.

Den nyligen dödade kanadensiske fotojournalisten och den New Socialist redaktionellt närstående Ali Mustafa, som drabbades av en syrisk militär bomb, gav oss en bister påminnelse om det brutala krig som pågår i Syrien. I den här artikeln analyserar Joseph Daher de många reaktionära krafterna inom Syrien, och hyllar tre år av modig kamp för demokrati och social förändring.

.

Det har nu gått tre år sedan den syriska revolutionen började. Under de senaste månaderna har regeringar och mainstream media, både i väst och i Mellanöstern, ständigt porträtterat den syriska revolutionen som död. De hävdar antingen att det har blivit ett sekteristiskt krig mellan den sunnimuslimska majoriteten och de religiösa och etniska minoriteterna, eller att det har lett till en förnyelse av den gamla motsättningen mellan jihadister (islamiska fundamentalistiska militanta) och Assadregimen.

Båda påståendena är långt ifrån sanningen. Det syriska folket påminde världen om detta med att fira den tredje årsdagen av den syriska revolutionen fredagen den ​​14 mars med slogan ”Det är en folklig revolution, inte ett inbördeskrig”. Trots massmord och förstörelse provocerad av Assadregimen å ena sidan och de hot som de islamistiska reaktionära krafterna utgör mot den revolutionära processen å andra sidan, så kämpar de syriska revolutionära massorna fortfarande för revolutionens mål: demokrati, social rättvisa och ett slut på sekterismen.

Men innan vi analyserar de olika krafterna i denna kamp, låt oss först beakta den nuvarande ekonomiska, sociala och humanitära situationen i Syrien.



Socioekonomisk katastrof

Sedan början av upproret, har mer än 140 000 människor dödats, mer än 500.000 skadades och hälften av befolkningen har blivit internflyktingar eller flyktingar utanför landet. Enligt den syrisk-amerikanska Medical Society, har 200000 människor dött av kroniska sjukdomar på grund av bristande tillgång till medicinsk behandling. Sjukdomar som mässling och hjärnhinneinflammation är vanliga, och polio, som utrotades under 1995, drabbar nu upp till 80000 barn. 

Arbetslöshetsnivån har nått 50% och hälften av befolkningen lever nu under fattigdomsgränsen, inklusive 4,4 miljoner i extrem fattigdom. Den syriska BNP har nått 34 miljarder dollar år 2014, långt från 60 miljarder dollar 2010.

Oljeproduktionen har rasat från 385 000 fat per dag till 14000. För att klara av sina beräknade 150000 fat per dag av inhemsk konsumtion, måste Syrien nu importera iransk olja, till ett värde av 400 miljoner dollar per månad.

Kontrasten mellan områden under regimens dominans och ”befriade” bör också noteras. I de flesta av de områden som kontrolleras av den syriska regimens styrkor, Damaskus i synnerhet, vid kusten och i Sweida (eller As-Suwayda) i södra delen av landet, fungerar många offentliga tjänster, såsom vatten och elektricitet, skolor och hälsovård mer eller mindre normalt. Råvaror som bröd, frukt och grönsaker, bensin och olja, dessutom också en del importerade livsmedel som socker och ris finns alltid till befolkningen.

Samtidigt, i de områden som kontrolleras av oppositionen, som utgör mellan 30 % och 40 % av landets totala yta, är situationen helt annorlunda. De statliga tjänsterna fungerar inte, formell ekonomisk aktivitet är nästan helt stoppad, el är bara tillgängligt några timmar per dag, telefonkommunikation är nästan helt stoppad, många råvaror, speciellt mediciner, är inte tillgänglig, de flesta av barnen är inte i skolan och ofta inte vaccinerade, och fattigdom och svält är utbredd. Enligt ESCWA, en organisation knuten till FN:s huvudkontor i Beirut, var cirka 29 % av den syriska befolkningen utan tillgång till rent dricksvatten i slutet av 2013.

I dessa områden, som från början var bland de fattigaste i landet – särskilt landsbygden i norr kring städerna Aleppo, Raqqa och Idlib – är konsumtionen av elementära produkter och tjänster begränsad. Enligt de senaste rapporterna, äts inte längre frukt och grönsaker, för att inte tala om kött.

 

Kontrarevolutionens många ansikten

Den syriska revolutionen är fortfarande i högsta grad levande, men står inför många hot och kontrarevolutionära krafter verkar mot den. 

Den viktigaste delen av kontrarevolutionen utgörs av Assad-regimen och dess allierade. Assads regim har kunnat återta ledningen på det militära området, som vi kan se med erövringen av Yabroud denna månad. Regimens militära överlägsenhet är framför allt ett resultat av hjälp från dess allierade. Iran och Ryssland har levererat ett enormt stort militärt, politiskt och ekonomiskt stöd till Assadregimen.

Till exempel, i juli 2013 öppnade Iran en kredit på 3,6 miljarder euro för Assadregeringen. I december 2013 undertecknade ryska olje- och gasbolaget Soyuzneftegas en 90 miljoner dollarsaffär med Syriens oljeministerium för oljeprospektering och produktion i ett 2190 kvadratkilometer block av Medelhavet utanför den syriska kusten mellan Tartous och Banias. I januari 2014 intensifierade Ryssland leveranser av militär utrustning till den syriska regimen, däribland pansarfordon, drönare och guidade bomber.

Vi ska heller inte glömma ökat deltagande på det militära området av Hizbollah i synnerhet, och av irakiska och utländska sekteristiska Shiagrupper på regimens sida. Antalet utländska shiasoldater som kämpar för Assadregimen uppskattades till 40000 i början av året.

Hizbollahs engagemang har ökat kontinuerligt, med start med insatser främst koncentrerade vid den libanesisk-syriska gränsen för att ”skydda”, enligt Hizbollah, libanesiskt befolkade byar i västra Homs guvernörskap i början av 2012, både i en rådgivande och utbildningsroll och som en aktiv militär kraft. Från och med maj 2013 agerade Hizbollah spjutspets för en offensiv i Qusayr och Homs. Slutligen, blev de den ledande kraften i ockupationen av staden Yabroud, medan den syriska regimens trupper assisterade Hizbollah.

Iraks sekteristiska shiamilis började dyka upp i Damaskus södra Sayyida Zeinab förort och så småningom på andra ställen längre norrut. Regimen välkomnade också, på ett mycket litet underlag, grekiska nynazister, som kallar sig ”Black Lilly”, och som slåss tillsammans Assad trupper. Denna militära överlägsenhet och utländska hjälp har möjliggjort för regimens armé att återfå ett antal regioner och territorier från den väpnade oppositionen.

Assadregimen och dess allierade förblir den viktigaste kontrarevolutionär kraft. Men inflytandet från de islamistiska och jihadistiska reaktionära krafter som motsatte sig målen för revolutionen och vill bygga en ny diktatur har också ökat, särskilt på det militära området. De är massivt finansierade av privata och statliga sponsorer från de reaktionära Gulfstaterna.

Samtidigt har den oppositionella Fria syriska armén (FSA) saknat ekonomiskt, politiskt och framför allt militärt stöd, vilket har lett till dess försvagning och splittring. FSA har också varit mål för jihadister och vissa islamiska extremistgrupper som mördade några av dess officerare och attackerade några av dess brigader.

De reaktionära islamistiska krafterna är ändå inte ett enat läger. Skillnader och även opposition existerar, särskilt sedan början av året efter att folkliga och militära revolter utbröt mot jihadistgruppen Islamiska staten i Irak och Sham (ISIS), som till största delen utgörs av utländska jihadister.

I detta kontrarevolutionära läger är de viktigaste aktörerna Den islamiska fronten, Jabhat al Nusra (Al Qaida-ansluten) och ISIS. Islamiska fronten bildades i november 2013 efter en process som inleddes i september, då flera av dessa grupper gemensamt tog avstånd från National Coalition, exiloppositionen och dess exilregering. Den islamiska fronten är en av de mest kraftfullt beväpnade oppositionsaktörerna på fältet i dag.

Islamiska fronten har förklarat att de inte kommer att motsätta sig FSA, men de fördömer det syriska nationella rådet (en koalition av syriska oppositionsgrupper baserade i Istanbul, Turkiet) och kräver ett islamiskt politiskt system i Syrien. Den islamiska fronten har ekonomiskt och politiskt stöd från reaktionära monarkier i Gulfen. Finansiering från dessa grupper har lockat många oppositionskämpar, inte bara på en religiös grund, utan snarare för att de är bättre rustade och kan ge bättre löner jämfört med FSA:s brigader som saknar allt. Det är därför vi inte bör anta att de stridande i Den islamiska fronten delar samma ideologi som deras ledare.

Man bör komma ihåg att de flesta av dessa islamistiska och salafistiska (sekt inom sunniislam) ledare faktiskt frisläpptes av regimen under första amnestin som gavs av Assadregimen i juni 2011, samtidigt som demokrater och andra civila aktivister blev måltavlor, fängslades och mördades av säkerhetsstyrkorna.

På andra sidan har vi jihadistgrupper uppdelade mellan ISIS och Jabhat al Nusra, som är anknutet till al-Qaida. ISIS har gradvis blivit den största gruppen att välkomna jihadist-utlänningar i stället för Jabhat al Nusra. Båda grupperna delar ändå en reaktionär och sekteristisk ideologi.

I detta avseende var ISIS långt värre än Jabhat al Nusra i att införa burka för alla kvinnor, förbud mot rökning på gatorna, jyzia (islamisk skatt) på kristna, etc. De har arresterat, kidnappat, torterat och mördat civila aktivister, FSA-soldater och kurdiska individer, samtidigt som de utfärdat en fatwa mot kurder, vilken möjliggör deras dödande och kallar Kurdistan ”Kafiristan”, de otrognas land.

Många demonstrationer har ägt rum mot Jabhat al Nusra och särskilt mot ISIS på grund av deras auktoritära metoder och reaktionära tolkning av islam. I ögonen på folket i de befriade områden, som lever under ISIS dominans, maktfullkomlighet och reaktionära ideologi utgör de bara ett annat ansikte av Assads regim.

Den folkliga ilskan mot ISIS har vuxit under månader. I slutet av 2013 och början av 2014 exploderade den folkliga frustrationen och ilskan efter nya våldsdåd från ISIS. En banderoll visades vid en demonstration den 27 december i Maraat al-Numan i Idlib som uttryckte de folkliga känslorna: ”De flesta av oss har blivit efterlysta av två stater (Assad regimen och ISIS).”

Den 3 januari 2014 skedde demonstrationer på olika platser där ISIS var närvarande för att kräva deras avgång och störtande. De taktfasta ropen ”Assad och ISIS är ett” eller ”ISIS -ut!” hördes överallt – dessa sånger har använts i stor utsträckning i de befriade områdena i Syrien ett tag nu.

Militära medlemmar i ISIS greps i vissa byar, medan andra ISIS-bataljoner sparkades ut efter folkliga protester och militära sammandrabbningar. ISIS var tvungna att lämna många områden, ofta efter att ha dödat människor, inklusive aktivister, kvinnor och barn, som hölls i deras fängelser.

Trycket från folkmassorna har drivit militära bataljoner att agera mot ISIS, särskilt den islamiska fronten, som från början var ovillig att vidta militära åtgärder mot ISIS. Folkliga protester och militära attacker mot ISIS av FSA och islamiska frontens bataljoner äger fortfarande rum just nu.

Skillnaderna mellan den islamiska fronten och jihadistgrupper bör inte förleda oss att betrakta den islamiska fronten som en demokratisk grupp som försöker att nå målen för revolutionen: demokrati, social rättvisa och en sekulär stat som behandlar alla lika, oavsett religion, kön eller etnicitet. Tvärtom strävar den islamiska fronten efter en islamisk stat och har inte tvekat att angripa vissa demokratiska grupper och individer.

Islamiska Frontens militära chef Zahran Alloush har riktat hot mot Doumas civila råd, liksom mot sektioner av FSA. De delar också med jihadisterna en sekteristisk diskurs mot muslimska minoriteter, särskilt mot shiamuslimer och alawiter. Grupper av Islamiska Fronten har nyligen deklarerat sitt ansvar för kidnappningen av 94 alawitiska kvinnor och barn under sommaren 2013 för att byta ut dem mot 2000 fångar.

Nyligen sa en jihadist som företrädare för soldater från Jabhat al Nusra och grupper från Islamiska Fronten att en person eller grupp som kämpar för demokrati och en sekulär stat är deras fiender och att de kommer att bekämpa dem. I samma video upprätthöll de en sekteristisk diskurs och uppmanade till bildandet av en islamisk stat.

En klar förståelse av Islamiska Frontens politik innebär inte att de ska ignoreras. Det kan vara enhet i handling med FSA på det militära området mot regimen och jihadister, men det bör inte finnas någon illusion om att de uppnår några mål för revolutionen.

De syriska revolutionära massorna förkastar varje form av förtryck, vare sig det kommer från regimen eller de islamistiska reaktionära krafterna, precis som de säger nej till försök att splittra det syriska folket med sekterism eller nationell chauvinism. Vi måste politiskt motsätta oss båda dessa kontrarevolutionära krafter och fortsätta att kämpa för revolutionens ursprungliga mål: ”Demokrati, social rättvisa och nej till sekterism”.

Imperialistisk rivalitet

Regionala och internationella imperialistiska aktörer, trots olikheter och rivalitet, är beredda att komma överens och dela en gemensam ståndpunkt om den syriska revolutionen.

Konferensen Genève II har visat än en gång viljan i USA, väst och Gulfstaterna å ena sidan, och Ryssland och Iran å andra sidan, att nå en jemenitisk lösning och sätta stopp för den syriska revolutionen för att upprätthålla Assadregimens struktur, oavsett om Assad kvar vid makten.

De olika imperialistiska och regionala krafterna har, trots deras inbördes rivalitet, ett gemensamt intresse av att besegra de folkliga revolutionerna i regionen, bland annat i Syrien, och att upprätthålla status quo. Rivalitet och skillnader mellan USA och Ryssland eller Iran har fått många att beskriva de två sistnämnda länderna som anti-imperialistiska makter. Detta är helt fel på många plan.

Kina och Ryssland kan ha olika taktiska syften eller välja att stödja andra aktörer än USA. Men de är alla borgerliga krafter som är och alltid kommer att vara fiender till den folkliga revolutionen, enbart intresserade av att bibehålla status quo.

Ingen regional och internationell statsmakt kan vara vän av den syriska revolutionen, utan bara de folken i kamp i regionen och på andra håll.

Trots allt, den folkliga rörelsen lever fortfarande.

Den 14 mars hölls många demonstrationer över hela landet för att fira den tredje årsdagen av revolutionen och diverse kampanjer har organiserats i olika befriade områden.

Aktivister i Aleppo distribuerade flygblad i områden som kontrolleras av regimen och som uppgav att revolutionen fortsätter tills segern, till dess regimen störtats. Detta var en del av kampanjen ”vi står emot trots regimens våld”. Aktivisterna i den här kampanjen uppgav också att fredliga medel för motståndet fortsätter att vara ett verktyg i denna revolution.

Ett antal händelser och åtgärder ägde rum i det befriade territoriet i Aleppo. En utställning av bilder och teckningar av barn i minnet av revolutionens martyrer organiserades, förutom en teaterföreställning om revolutionens historia. Andra åtgärder som ingår täcker en kvadrat med bilder av martyrerna i revolutionen, och en kampanj, ”väggen berättar historien om revolutionen”, där ritningar gjordes på väggarna i olika stadsdelar.

I regionen Idlib, har en kampanj lanserats av olika grupper av aktivister för att fira det tredje året av revolutionen. I kampanjen ingår en mängd olika evenemang, bland annat en demonstration med sångerna från början av revolutionen, målande av väggar i städer och byar med revolutionens paroller och orsakerna till att revolutionen startade, och en teaterföreställning.

Unionen av Fria syriska studenter (UFSS) har lanserat en ny kampanj som heter: ”Smärta och hopp: Revolutionen fortsätter”. För att bevara minnet av tio års kurdisk intifada den 12 mars 2014, förekom många demonstrationer i olika städer, däribland Amouda , Efrin och Qamichlo. Den 8 mars lanserade gruppen ”Syriska kvinnors initiativ” en kampanj som uppmanar till en demokratisk och pluralistisk stat där kvinnors rättigheter garanteras.

Den revolutionära vänsterströmningen i Syrien har, trots sin blygsamma kapacitet, inte en enda gång vacklat i sitt engagemang för revolutionen, uppmanar till demokrati och socialism, har annonserat inrättandet av ”Folkets befrielsefraktion” för den tredje årsdagen av revolutionen. Denna fraktion betonade att ”dess uppdrag är att försvara sig själv och de folkliga massorna och den frihet man betalat mycket för och för rätten att frigöra sig från allt tyranni och all exploatering, ställd inför alla kontrarevolutionens krafter, särskilt den auktoritära härskande regimen”.

En väg till frihet

En banderoll rest i staden Kafranbel i december 2013 sammanfattade mycket väl situationen för den syriska revolutionen: ”Fienderna är många … revolutionen är en … och fortsätter.”

Trots svårigheterna, de många farorna och hoten, mördandet och förstörelse, fortsätter det syriska folket sin väg mot frihet och värdighet. Som en banderoll uttryckte det den 14 mars: ”Tre år av hunger och lidande, men tre år av stolthet och värdighet”. De senaste tre åren har öppnat en ny era för det syriska folket.

Vi måste motsätta oss de båda kontrarevolutionära krafterna, och bygga en tredje radikal rörelse som kämpar för demokrati och social rättvisa, och mot sekterism. Ingen lösning kan uppnås om de demokratiska och sociala frågorna inte behandlas tillsammans. Sociala krav kan inte skiljas från eller underordnas demokratiska krav. De går i hand i hand.

Den syriska revolutionen fortsätter, trots alla hot som den möter.

 

Artikeln är en översättning från International Viewpoint. Översättare: Ronny Åkerberg

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Assads linslus

Diktaturer och auktoritära regimer saknar ofta både finess, fantasi och god smak. Assads styre är inget undantag. Klumpig propaganda som ingen kan ta på allvar är lego. Men i videoklippet här under avslöjar Syrian4all ett ovanligt töntigt propagandanummer.

En ”hygglig prick” som bombar sin egen befolkning och raserar hela städer.

Mannen på gatan, folkets röst, är en betald bluff. Han heter Souhayb Chouaib och har hittills dykt upp i syriska statliga tevens reportage arton gånger. Att propagandamakarna trodde det skulle passera obemärkt säger mer om deras fantasi än något annat. Han dyker upp som mannen på gatan där det hänt ett attentat och talar i folkets namn.

Han dök upp i ett reportage från Banyas då representanter för en välmenande internationell delegation besökte orten. Souhayb syns nickande och leende på skärmen. Han dyker upp som upprörd medborgare i moskén där den gamle sunnitiske imamen dog i ett underligt bombattentat den 21 mars 2013.

Han fanns med i ett teveprogram om bostadsbristen i rollen som medborgare med sunda åsikter. Nästa gång deltar han i en spontan demonstration utanför en moské. Han har intervjuats av BBC:s arabiska kanal och andra internationella media som trott sig funnit en vanlig medborgare som vågar tala ut.

Nu är hans roll som mannen på gatan över. Men Assad har fler ”vittnen” på lager. Syrian4all har redan upptäckt en ny linslus som redan funnits med sju gånger i statliga tevens ”direktreportage”.

När man inte är säker på vad den ”vanlige” mannen på gatan kan tänkas säga är det säkrast att anställa en linslus som vet vad som ska sägas.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Assad vinner på tid.

Slaget om Qusair är över och det är med tungt sinne vi tvingas konstatera det första större militära bakslaget för den syriska revolutionen. Man kan söka hjälp i klyschan att ”ett slag är förlorat men inte kriget”. Ändå är det så det oftast börjar när ett ”krig” till sist förloras.

Men det vore kriminellt att blunda inför de möjliga följderna av Assads seger i Qusair, eller ska vi kanske säga Nasrallahs seger. Om Qusair ska bli en vändpunkt och en början till nederlag för revolutionen är det alldeles för tidigt att vara säker över. Kanske, kanske inte.

Den enda absolut säkra slutsatsen är att de som kämpar mot diktatorn i Damaskus mer än någonsin behöver vårt stöd. Det är inte beroende och får inte vara beroende av motgångar eller bakslag i kampen. Vårt stöd finner sitt motiv i en enda omständighet – det syriska upproret mot Bachar al-Assad är en rättfärdig sak som vi stöder till fullo. För de löss i den röda fanan som i första hand frågar sig vad som ”tjänar USA:s intressen” är det ointressant om ett folkligt uppror mot diktatur och förtryck krossas i blod.

Efter nederlaget är det befogat att se tillbaka på revolutionens problem innan slaget i Qusair för att lyfta fram väsentliga orsaker till den oväntade vändningen i kampen mot diktaturen. För i två år har revolutionen gått från fredliga demonstrationer i ett fåtal mindre städer till att kontrollera stora delar av landet, militärt men också civilt i form av lokal administration utförd av lokala samordningskommittéer.

Striderna i Aleppo har lagt delar av staden i ruiner..

Ett första konstaterande är att Assads armé var mycket svag trots den imponerande beväpningen. Med flera hundra tusen soldater i sold hade man kunnat vänta sig större effektivitet redan från början. För det rådde ingen tvekan om att regimen från första dagen gav order om att skjuta för att döda. Men den absoluta majoriteten av soldaterna hölls instängda i sina kaserner eftersom regimen inte litade på deras lojalitet. Beviset för det såg generalstaben i de deserteringar som hände så fort tillfälle gavs. Stommen i den begynnande milisen under sommaren 2011 utgjordes av avhoppade soldater och lokala aktivister i Homs och andra städer där armén sköt skarpt mot varje demonstration och begravningståg.

Qusair bevisar att Assads armé fortfarande i mycket är en papperstiger. Segern i Qusair hade inte ens varit tänkbar utan att ett par tusen svartklädda extremister från det libanesiska Hezbollah tagit på sig det smutsiga jobbet.        Assads militär stod för flygbombningen och artilleribeskjutningen medan Nasrallahs unga fanatiserade män stod för striderna på marken. Utan den insatsen hade inte Qusair fallit.

En andra avgörande förklaring till den ändrade dynamiken i situationen är att Assad i två års tid vunnit på tid. Det är lite som i ett officiellet schackparti med begränsad tid per spelare. Det spelar ingen roll hur bra ställning man har, hur överlägset pjäserna är placerade och att segern ligger inom nära räckhåll. Motståndaren kan nämligen vinna på tid.

Tiden har varit emot miliserna i den Fria syriska armén. Det är inte vågat att anta att revolutionen hade kunnat segra redan för länge sedan. Just precis: OM INTE. Om inte FSA:s miliser från första dagen saknat det materiella stöd som var nödvändigt för att krossa den reguljära arméns motstånd i det skede då den uppenbarligen saknade all stridsmoral och soldaterna bara väntade på ett tillfälle att desertera.

Det enda som hindrade upproret att segra militärt var regimens totala dominans i luften, långskjutande artilleri och stridsvagnar. Med korrekt hjälp i form av bärbara luftvärnsraketer, så kallade ”man-pad” hade miliserna själva kunna upprätta en no-fly zon. Och med effektiva pansarbrytande granatgevär hade regimens stridsvagnar förvandlats till dödsfällor. Inget av detta skedde och Syriens så kallade ”vänner” pratade, superade, pratade igen och igen. Spelöppningen vanns på tid av Assad.

En förtvivlad man utanför sjukhuset Dar El Shifa i Aleppo. Hans dotter skadades när Assads flyg bombade en skola den 4 oktober 2102.

Allt fanns på plats för att fälla regimen lika snabbt som andra despoter föll i den arabiska vårvärmen. Nu ligger i stället Homs, Aleppo och andra städer till stora delar i ruiner. Assads bombflyg och artilleri kunde agera ostört. I Bryssel och Geneve pratades det vitt och brett om faran över att beväpna ”extremister”. Ruinerna i Qusair ligger där som rester efter cocktailpartyt i Geneve.

Ruinerna i Damaskus förorter vittnar om samma sak. Den kanske våghalsiga och dåligt förberedda resningen i Damaskus förorter i juli 2012 kom till ett snöpligt slut då miliserna tvingades dra sig tillbaka under häftigt flygbombande och artilleri med de egna patronhylsorna tomma. Inga granatgevär mot diktatorns pansar, inga man-pad mot ryska Mig. Tomt prat i Bryssel och tomma ammunitionslådor vann ytterligare tid åt Assad.

I ett schackparti kan man inte kalla på hjälp utifrån. Inte heller kasta in nya pjäser i spelet. Däremot kan man omgruppera trupperna och ändra strategi. För Assad fanns alla möjligheter, att både kalla på hjälp utifrån, omgrupera trupperna och byta strategi. Han hade ju fått gott om tid av ”Syriens vänner”, som i stället för att förse revolutionen med vad den behövde för att vända det militära styrkeförhållandet parlamenterade sinsemellan och med den syriska revolutionens självutnämnda representanter i utlandet om hur vapen inte ”skulle hamna i extremisters händer”.

Även stridande milis förtjänar lite avkoppling.

Hjälpen utifrån har varit avgörande för den långt utdragna processen som har stärkt regimens positioner. Ryssland spelar rollen av ett outtömligt vapenlager i Assads tjänst. Mullorna i Teheran har satsat allt på att Assad blir kvar vid makten. För dem är det ett sätt att försvara den egna teokratiska despotin. Med iranska instruktörer (och troligen specialtrupper) har Assad kunnat utnyttja den vunna tiden till att bygga upp en reaktionär milis baserad på de välkända banditgängen Shabihas, som omstrukturerats till bättre organiserade enheter som arbetar mer direkt i samordning med armén. Mer lojala män, kanske 50 000, har dragit på sig arméns uniformer som ersättning för de opålitliga soldaterna med sunnimuslimsk tro.

Ändå verkade det inte räcka till för Assad att vända i motvinden. Inte förrän Hassan Nasrallah fick order av Ayatollah Khamenei att fienden inte längre fanns i Israel utan på andra sidan gränsen i Syrien. Från självförsvar mot sionistisk aggression placerades Hezbollahs trupper om på brädet och kastades in i en offensiv mot arabiska bröder i Syrien under förevändning att de tjänar ”sionismens intressen”. I schack kan man offra en pjäs för att ta initiativet. Nasrallah beslutade att offra unga män för att ge en inbillad vän överhanden. Följden kan bli att det gamla inbördeskriget i Libanon blossar upp igen. Men utan att det, till skillnad från i Syrien, finns en sida som radikala och socialister kan stödja.

Assad vann också på tid eftersom han delvis lyckats driva in en sekteristisk agenda i resningen mot regimen. När han i mars 2012 släppte ut ledarna för vad som snabbt blev al-Nusra visste han mycket väl vilken roll de skulle komma att spela i upproret –en sekteristisk odemokratisk falang som skulle göra mer skada än nytta för de som har frihet, rättvisa och värdighet som mål.

I mars 2011 kunde Assad ännu driva ut statsanställda ”supporters” i Damaskus.

In i spelet stiger också wahabistiska saudier och finansmän i Qatar med samma religiösa agenda som al-Nusra och förser dem med stora mängder pengar vilket gav dem möjligheter att skaffa vapen och annan militär utrustning som FSA saknade grymt. För unga män utan bestämda ideologiska uppfattningar blev det naturligt att ansluta sig till de som verkade mest effektiva i strid. Indoktrineringen följer som ett brev på posten. Vad ”Syriens vänner” ville undvika blev i stället en självuppfyllande profetia tack vare deras tomma prat om hjälp till de demokratiska krafterna, det vill säga de som var beredda att följa imperialismens planer för ett Syrien utan Assad men utan en seger för de stridande miliserna inne i landet –en så kallad ”ordnad övergång”.

För Assad och hans familj var det en gåva från vilken gud han nu tror på. Sett till de miljarder som han och hans familj stoppat undan på bankkonton i skatteparadis är det väl närmast guden Mammon han sätter sin tillit till.

Tills sist har Assad vunnit mycket tid på västmakternas diplomatiska spel. Geneve 1 gav noll och intet, så ett år senare planeras Geneve 2 med ännu mindre chanser att leda till det proklamerade målet –avtal om eld upphör och förhandlingar om en ”övergångsregering”. Mötet som redan skjutits fram till juli utan fastställt datum är det nya fikonlöv som USA/EU gömmer sig bakom för att sitta på händerna och utelämna FSA:s miliser i ett nödläge med knappa resurser och inga vapen att försvara sig med.

Mot stridsvagnar räcker gamla RPG inte långt.

Resultatet av alla tidsvinster för diktaturen heter Qusair. Det totalt uteblivna stödet, vid sidan av det högljudda tompratet, gav Assad den tid som behövdes för att gruppera om sina pjäser på brädet och kalla in förstärkningar i form fanatiserade soldater från Hezbollah, som i dag jublar över den död de spridit kring sig.

I ett parti schack är målet att sätta motståndaren schack matt, inte att vinna på tid i tvivelaktiga ställningar. För att gå tillbaka till den gamla klyschan i början är ”ett slag förlorat men inte kriget”. Stora delar av landet är fortfarande under revolutionens kontroll. I Qusair kunde ett par tusen krigare från Hezbollah vara tungan på vågen, men att sprida ut Hezbollahs trupper över hela Syrien är en annan femma som kan sluta i totalt fiasko för Nasrallah och eventuellt i ett nytt libanesiskt inbördeskrig.

Men för att vända den nuvarande motgången till offensiv och seger krävs strid på flera fronter, inte bara militära dessutom. Den kanske viktigaste fronten är den ideologiska. Den jihadistiska falangen, representerad av framför allt al-Nusra, kan aldrig vinna och tvinga på det syriska samhället en fundamentalistisk islamistisk regim. Det omöjliggör den sociala, etniska och religiösa sammansättningen av landet. Men de kan hindra revolutionens seger så länge den demokratiska oppositionen, civila och militära, inte tar en ideologisk klar och öppen strid med al-Nusras mål. Oklarhet i den kampen innebär bara att Assads försök att framställa det hela som en sekteristisk kamp mellan olika samfund underlättas.

En avhoppad polisman tar skydd i en grotta mot regimens flygräder. Platsen är byn Jirjanaz i provinsen Idlib i februari 2012.

För att vända på styrkeförhållandet krävs också att den civila och militära fronten inne i Syrien lyckas samordna sina ansträngningar och skapa en mer samlad och välorganiserad ledning för kampen. En ledning som inte befinner sig mer i Geneve och Istanbul än i de befriade områdena i Syrien. Dagens SNC saknar den prestige bland kämparna som är nödvändig för att kunna tala i deras sak. Vill SNC fortsätta att kalla sig Syriens rättmätige representant krävs det grundliga förändringar i dess strategi.

Tills sist gäller det för oss själva, vi som från första dagen stödde den arabiska revolutionen och från den första vårdagen 2011 helhjärtat stödde upproret mot diktatorn i Damaskus, att inte låta en sten ligga ovänd i stödet till de som kämpar. Att mobilisera till stöd för revolutionens rättfärdiga mål om frihet, rättvis och värdighet måste vara vårt mål som socialister och äkta anti-imperialister. I den kampen måste också lössen i den röda fanan avslöjas, de som satt i Khaddafis knän och som nu under prat om fred och frid skyler över maktens brott mot mänskligheten och det syriska folket.

Benny & Göte

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kan Assad förhandlas bort?

Så har Syriens «vänner» på nytt samtalat om revolutionens framtid högt över frihetskämparnas huvuden. Mötet som hölls i Amman hade till uppgift att bereda väg för ett Geneve 2 i juni där USA och Ryssland vill se regimen i Damaskus förhandla med representanter för oppositionen.

-Bevare oss för våra ”vänner”, kan de säga som strider i Qusair, Homs, Aleppo och Damaskus förorter. Två år av uppoffringar och tiotusentals döda ska glömmas bort så att USA/EU kan få till stånd en ”ordnad övergång” till en ny regering i Damaskus utan Assad vid rodret. Inte ens det är säkert eftersom John Kerry med mycket svävande formuleringar lämnat Assads plats öppen i en ny regim.

Det diplomatiska spelet hotar allvarligt den revolutionära resningen mot diktaturen. Ryssland, Iran och nu Hezbollah drar sig inte för att öppet stöda Assad, med vapen, trupper och mycket pengar. Till det kommer det indirekta stödet till Assad i form av västmakternas vapenembargo mot de stridande miliserna. Resultatet av dessa faktorer har skapat en militär situation som blir alltmer ohållbar för FSA och de andra miliserna som kämpar för frihet och diktaturens fall. De reaktionära islamisterna är också en black om foten för de revolutionära krafterna, men det kommer vi tillbaka till.

De senaste veckorna har miliserna haft motgångar på flera fronter. Hur stora återstår att se. Men det är uppenbart att rebellernas isolering och materiella svårigheter har gett Assad tid att strukturera om sina trupper och med hjälp av iranska instruktörer och flera tusen soldater från Hezbollah ta tillbaka byar och stadsdelar som varit kontrollerade av rebellerna i månader.

Regimen har tillfälligt släppt alla intentioner på att ta tillbaka norra och östra delarna av landet och verkar i stället koncentrera sig på att kontrollera vad av media kallats det ”nyttiga Syrien”, det vill säga områdena runt Damaskus och norrut till Latakkia vid Medelhavskusten, via Homs, och Hama. Syftet måste vara att skapa en stat i staten där den alawitiska minoriteten har sina fästen. Då blir massakern och den etniska rensningen i Banias och al-Bayda första veckan i maj förståliga. De två orternas sunnitiska befolkning skulle dödas och skrämmas på flykten för att homogenisera den tilltänkta ”ministaten”, vars skapande verkar ingå i en plan B om resten av landet förloras för regimen.

Men det är som sagt en plan B. Innan den sätts i verket håller Assad uppenbarligen fast vid att segern mot ”de utländska terroristerna” inte ligger långt bort. I det avseendet har en helt ny situation uppstått. Hezbollahs inmarsch med flera tusen soldater i Syrien kan bli en vattendelare för hela regionen, inte bara i Syrien. Hassan Nasrallah spelar ett mycket högt spel med organisationen Hezbollahs överlevnad som insatts.

Det innebär att Nasrallah beslutat koppla sin organisations överlevnad till att Assad sitter kvar vid makten. Det har också mullorna i Teheran gjort. Men om Assads regim faller blir säkerligen konsekvenserna för Iran och Ryssland mindre allvarliga än för Hezbollah, som byggt sin popularitet i kampen mot Israels invasion i Libanon och sociala program bland de fattiga i Libanon.

Nu kommer kistorna med ”martyrer” hem i allt snabbare takt från Syrien och kritiken i Libanon mot Hezbollahs militära uppslutning på Assads sida växer snabbt, inklusive bland supporters, som sett Hezbollah som en garant för att stå emot sionisterna vid gränsen i söder. Att Nasrallahs soldater nu deltar i strider där de dödar arabiska bröder i försvaret av en diktatur faller inte i allas smak. Den ideologiska bankrutten för Hezbollahs ledning kunde inte vara större. De politiska, strategiska och regionala konsekvenserna kan bli enorma.

Vad som inte är nytt och ändå avgörande för den fortsatta utvecklingen är upprorets allt större isolering tack vare ”vänner” som gör allt för att det militära upproret inte ska segra. Det är bara i den absurda och hårresande propagandan från Russia Today och regimens megafoner i Väst som rebellerna är beväpnade till tänderna av USA/EU och gulfstaterna. Att alla materiella bevis pekar på att miliserna, med undantag för al-Nusra, saknar det mesta spelar ingen roll i dessa regimkramares skriverier.

I stället har revolutionen tvingats beväpna sig på samma sätt som i Libyen. Militära förråd har erövrats från regimen, korrupta officerare säljer vapen till miliserna, soldater som hoppar av tar med sig sina vapen, vapen kan köpas på ”öppna marknaden” i Turkiet och Jordanien och till sist har många lokala brigader använt fantasin och det mekaniska kunnandet till att tillverka egna granatkastare och tunga kulsprutor, på samma sätt som skedde i Misrata under Khaddafis månadslånga belägring av staden.

Det är uppenbart att rent militära styrkeförhållanden i längden spelar en viktig om inte avgörande roll. Stridsmoral och motivation kan i stor utsträckning väga upp skillnaden i beväpning. Det är vad som skett i Syrien. Från upprorets första dagar då demonstranterna mötte Assads skarpskjutande säkerhetsstyrkor med bara händer stod det klart på vilken sida modet och viljestyrkan fanns. Sedan dess har de lokala miliserna, under FSA:s paraply eller de fristående, haft den moraliska styrkan och den kampvilja som en rättvis sak ger.

I motsats till den reguljära armén som uppenbarligen saknar stridsmoral. Annars går det inte att förklara varför Assad har högst 50-60 000 soldater i aktion. Resten av den 250 000 man starka armén sitter inlåst i sina kaserner eller har deserterat. Det är bara elitstyrkorna under Maher Assads ledning som verkar kunna hålla ihop en offensiv utan att den rinner ut i sanden. För när det kommer till beväpning talar vi naturligtvis om David och Goliath. Ryskt stridsflyg och stridsvagnar, tungt artilleri, missiler av olika slag och attackhelikoptrar står mot små handeldvapen, granatkastare erövrade från regimens baser, och till synes ständig brist på ammunition. Med enstaka erövrade luftvärnskanoner har rebellerna lyckats skjuta ned ett litet antal stridsflygplan och helikoptrar, utan att kunna påverka Assads totala kontroll över luftrummet.

Hittills har viljan segrat över den råa styrkan. Bästa beviset för det är att diktaturen tvingats be om militär hjälp utifrån. Att flera tusen milismän från Hezbollah nu öppet deltar i striderna inne i Syrien, att allt fler iranska (stridande?) instruktörer finns på plats visar att regimen i Damaskus inte längre kan stå upprätt utan hjälp av utländska kryckor. Det om något är ett förödande slag mot Assads propagandabild av att Syriens folk ”försvarar sig mot utländsk inblandning”. Den verkliga inblandningen sker på regimens sida.

Sedan ett antal veckor tillbaka verkar trots allt den rent militära styrkan ta överhanden. Med hjälp av Hezbollahs trupper har regimen lyckats gå på offensiv för att säkra kontrollen över kustregionen och gränsen mot Libanon. Håller den revolutionära resningen på att tappa energi och kapacitet att motstå de reaktionära krafternas gemensamma angrepp? Det är ännu alldeles för tidigt att svara ja på den frågan, speciellt utifrån kanske tillfälliga segrar för Assad.

Men att Assad tydligen lyckats stabilisera sitt grepp i vissa regioner, organisera ”frivilligkårer” av de före detta gangstergängen Shabihas finns det bara en ansvarighet för. I två år har ”Syriens vänner” pratat, ätit fina middagar på lyxhotell världen över, och pratat igen med ett mycket tydligt resultat. De som gjorde uppror mot regimen våren 2011 och som sedan tog till vapen för att skydda sina byar och stadsdelar har i praktiken stått helt ensamma. Ingen hjälp, vare sig finansiell eller materiell, värd namnet har hamnat där den behövdes –hos de lokala milisgrupperna, de lokala samordningskommittéerna och den fördrivna befolkningen.

Bland ”Syriens vänner” är det USA som sätter dagordningen. EU har under revolutionens gång visat att det saknar tänder och lagt lösgommen åt sidan. Obamas grundidé har alltid sammanfattats med frasen att det är ”en ordnad övergång” till en ny regering som är lösningen i Syrien.

Bakgrunden till den politiken är uppenbar. När de revolutionära upproren slog ner som en blixt från klar himmel i Tunisien och Egypten togs imperialismen på sängen. Obamas, Sarkozys, Camerons och Merkels ryggmärgsreflex var att klamra sig fast vid de diktaturer man var så vana att frekventera och hålla under armarna. Frankrike gick så långt att utrikesministern erbjöd Ben Ali hjälp att organisera kravallpolisen. De förstod helt enkelt inte vad som skedde och saknade allt intresse av revolutionära förändringar, demokratiska reformer och utbyte av mossiga despoter. De diktaturerna hade stått för stabilitet i decennier i för imperialismen strategiskt viktiga regioner.

Vissas idé att USA-imperialismen kan göra vad den vill utan hänsyn till andra nationer, utan hänsyn till den internationella opinionen är närmast barnsliga fantasier. Obama och alla andra ledare i parlamentariska regimer är maktlösa om den demokratiska legitimiteten urholkas eller försvinner helt. USA:s stöd till Ben Ali och Mubarak in i det sista sköt stora hål i Obamas demokratiska legitimitet som han skapade sig i Mellanöstern med talet i Kairo 4 juni 2009.

När det stod klart att Mubaraks tid var slut begicks nya misstag. Vita Huset talade om en ”ordnad övergång” men satsade sina kort på Mubaraks säkerhetschef Suleiman. När den fortsatta revolutionen gjorde Suleiman till persona non grata satte Washington sitt hopp till det Muslimska Brödraskapet. I brist på bättre har de i alla fall fördelen att vara anhängare av en nyliberal marknadspolitik.

Sedan kom resningen i Libyen. Att USA tillsammans med Frankrike och Storbritannien omedelbart sa sig stödja upproret och krävde Khaddafis avgång kan bara förklaras mot bakgrund av det minst sagt virriga agerandet i Tunisien och Egypten. Prestige och legitimitet hade förlorats och här gavs tillfälle att putsa den demokratiska fasaden. Despoterna i Tunisien och Egypten hade fallit på några veckor, så varför skulle inte Khaddafi snabbt följa samma bana?

När det snabbt visade sig att Khaddafi kunde samla sig till en militär motoffensiv som hotade att på kort sikt krossa upproret vart det redan för sent för Obama och hans vänner att byta sida. Någon ”ordnad övergång” kunde det inte bli fråga om eftersom Khaddafis son Saif Islam som imperialisterna satt sitt hopp till snabbt visade att han var en omutlig del av familjediktaturen. Det var omöjligt att låta Khaddafi krossa upproret och samtidigt fanns det ingen i regimens topp som kunde ställa honom åt sidan. Därför bombades Khaddafis stridsvagnskolonner utanför Benghazi.

Utgången av den libyska revolutionen förklarar mycket av hur USA/EU förhållit sig till resningen i Syrien alltsedan våren 2011. I stället för att uppnå en ”ordnad övergång” i Libyen segrade rebellerna på marken och Khaddafis statsapparat krossades i grunden. Armén och polisen gick upp i rök och den civila administrationen som var helt baserad på Khaddafis ”revolutionära råd” stod där som tomma skal. I dag två år senare leds landet av en svag regering, utsedd av den nya demokratiskt valda nationalförsamlingen. I grunden är det ännu de olika lokala miliserna som på gott och ont garanterar säkerheten eftersom vare sig polisen eller armén är stark nog. Det skapar naturligtvis kaotiska situationer som när exempelvis milis från Misrata omringar ministerier för att driva på kravet att alla som hade topposteringar under Khaddafi ska hindras från att inneha höga ämbeten i det nya Libyen.

Det är ett absurt självbedrägeri som dominerar i den miljö som direkt eller indirekt tog ställning för Khaddafi mot revolutionen när de målar upp en fantasibild av dagens Libyen. Det sägs vara ett land i ruiner, totalt sönderbombat av Nato. Man riktigt kan se framför sig människor med tom blick, irrande bland ruinerna i sökande efter ett plagg eller en brödbit. Och i Tripoli härskar al-Qaida med USA:s stöd och goda minne. Hur någon läskunnig person kan tro på den bilden övergår vanligt sunt förnuft.
Det råder kaos och det finns kriminella grupper som profiterar på situationen. Men det som slår alla besökare är det sjudande organisationslivet och folks deltagande i aktiviteter som varit förbjudna i 40 år. Fackföreningar bildas i alla branscher. Fria media blomstrar. Konst och litteratur exploderar. Och skadorna efter kriget repareras snabbt. Till och med i Khaddafis sista fäste, Sirte, ger regeringen bidrag till familjer som fick sina hus förstörda under de sista striderna i staden innan Khaddafi mötte sitt öde, samma öde som många andra despoter mött.

Inte ens fantasierna om att regeringen i Tripoli är Obamas leksak stämmer. Det sades att USA efter kriget skulle bestämma villkoren för den ekonomiska utvecklingen och kamma hem alla nya kontrakt på olja och nybyggnation. Det räcker med att läsa den nya fria dagspressen i Libyen för att inse vidden av de vilda fantasier som fyller spalterna i den ”anti-imperialistiska” vänsterns medier.

Det kryllar av kinesiska, ryska, brasilianska och turkiska affärsdelegationer i Tripoli samtidigt som amerikanska företag lyser med sin frånvaro. De vet att representanter för den amerikanska imperialismen inte är välkommen i alla läger. Trots hjälpen att bli av med Khaddafi finns minnena kvar från Reagans provokativa bombningar av Tripoli i juni 1986. Inte heller är de nya oljekontrakt som skrivits under mer fördelaktiga för USA/EU än tidigare. Tvärtom har den nya regeringen infört villkor i exploateringen som ger Libyen större inkomster från oljan och nya kontrakt har skrivits under med udda bolag som inte domineras av de stora oljemonopolen.

Så åter till Syrien. Utvikningen via Tunisien och Egypten över till Libyen gör det möjligt att förstå varför den syriska resningen mot Assad aldrig fick det stöd som de libyska rebellerna fick.

Det råder ingen tvekan om att resningen i Syrien var en del av och en följd av upproren i andra arabstater. Ändå bemöttes det syriska upproret inte på samma sätt som det libyska. Orsakerna till det är många men bara några av avgörande betydelse. Först av allt har Israel en gräns mot Syrien vilket inte är fallet med Libyen. Det har spelat en helt avgörande roll för USA:s och sionisternas politiska hållning till upproret i Syrien. USA:s dilemma att både bevara den demokratiska legitimiteten och samtidigt bejaka så små förändringar som möjligt i Mellanöstern gick att handskas med i Libyen som inte spelar någon strategisk roll vare sig för USA eller Israel. Men för Israels ledare har Assadfamiljens regim varit en garant för stabilitet i regionen och säkra gränser i norr. För Pentagon och Vita Huset är det av största betydelse. Det förklarar varför Netanyahus regering inte sagt ett positivt ord om revolutionen utan låtit alla förstå att i Jerusalem ser sionisterna helst att Assad sitter kvar. Rädslan för att en seger för revolutionen ska skapa en okontrollerbar situation är vad som bekymrar Netanyahu och Obama –ingenting annat.

Samtidigt är det omöjligt för strategerna i Washington att öppet hugga den folkliga resningen i ryggen som man gjorde i Bahrain. För mycket blod har flutit. Krav på att Assad ska avgå har lämnat Obamas mun alltför många gånger för att de öppet ska kunna dras tillbaka. Därför ser imperialismens hållning till resningen i Syrien ut som den gör. Rädslan för att den syriska statsapparaten, liksom den libyska, ska falla samman, att krafter som inte kan styras från Washington ska komma till makten ligger bakom det intensiva diplomatiska spelet som syftar till att tvinga regimen att sitta ned vid samma bord som representanter för oppositionen och planera en ”ordnad övergång” av samma kaliber som i Jemen. Det vill säga allt ändras för att inget ska ändras.

Det förklarar också det myckna och utdragna pratet om att hjälpa paraplyorganisationen Fria syriska armén och andra ”pålitliga” miliser utan att något konkret sker. Fortfarande efter två år av strider saknar miliserna möjlighet att skydda sig mot regimens ryska stridsflygplan och attackhelikoptrar. Vem som helst med lite sunt förnuft inser att orsaken är att USA låtit alla sina allierade förstå att leveranser av avancerade vapen, handburna luftvärnsrobotar av typ Man-pad, är tabu. Obama, Hollande och Cameron har till leda upprepat att man inte vet i vilka händer levererade vapen hamnar. Det islamistiska spöket målades upp på väggen redan tidigt i revolutionens början och har sedan dess använts till att konsekvent neka de stridande miliserna de vapen och materiella hjälp de behöver för att störta regimen. Eftersom målet i Washington, Bryssel och Jerusalem inte är att störta regimen utan bara att bli av med Assad som Obama, Hollande och Cameron inte längre med hedern i behåll kan skaka hand med i de diplomatiska salongerna.

Nu har det islamistiska hotet mot revolutionen blivit verklighet tack vare det helt uteblivna stödet till det demokratiska upproret. Det blev en självuppfyllande profetia.  Först ut i det sekteristiska spelet var Assad själv, då han i mars 2012 släppte ut dagens ledare för Al-Nusra ur fångenskap. Sedan stegade andra kontrarevolutionära krafter in och började förse det extremt reaktionära al-Nusra med stora pengar och vapen. Saudiska wahabisters mål med uppbackningen av extrema islamister i hela Mellanöstern är uppenbart –att stoppa den arabiska våren från att sprida sig vidare, att stoppa människornas krav på frihet, rättvisa och värdighet och leda in de folkliga resningarna i en religiös återvändsgränd. Emiren i Qatar har samma mål men använder andra metoder. Medan wahabistiska shejker i Saudiarabien stöder jihadister satsar Qatar på att det Muslimska Brödraskapet ska kunna avleda det folkliga missnöjet in i ofarliga banor för petromonarkierna och den kapitalistiska marknadsekonomin. Idén att gulfstaterna är lakejer till Washington är bara delvis korrekt, vilket bevisas av deras agenda i Syrien. Stöd till al-Nusra och andra extrema grupper ingår inte i Washingtons politik men väl i Saudis och Qatars. Det handlar inte heller om en ”arbetsfördelning” utan om två delvis motsridande strategier för att stoppa den arabiska revolutionen från att sprida sig, radikaliseras och i sista hand hota emirernas och kungarnas makt.

Med en sådan utblick blir det aktuella diplomatiska spelet kring ett nytt möte i Geneve begripligt. Syftet är dubbelt. Dels att tvinga in oppositionen i förhandlingar med regimen, kräva att den ska ta kontroll över de lokala miliserna och acceptera en kompromiss med Damaskus om en ”ordnad övergång”, dels att tvinga den syriska eliten av affärsmän, politiker och officerare att under tryck från Ryssland acceptera idén att Assads familj har gjort sitt.

Vilken är chansen att detta spel lyckas? Inte en chans på tusen skulle vi tippa. Hela upplägget bygger på idén att Assads regim kan överleva utan Assad. Men Assad är mer en Khaddafi än en Ben Ali. I 40 år har hans familj byggt armé, säkerhetsstyrkor och statsapparaten kring sig själv och med en sekteristisk bas i det alawitiska samfundet som omfattar knappt tio procent av befolkningen.

Bachar Assad och hans generaler söker bara vinna tid, eftersom de just nu anser tiden spelar dem i händerna. Med Hezbollahs och Irans direkta militära hjälp tror sig Assad vittra en seger inom kort, eller åtminstone att han ska lyckas upprätta full kontroll över regionen från Damaskus i söder till Latakia i norr. Det går inte att blunda för risken att Assad kan nå detta etappmål i kontrarevolutionen. FSA och de fria miliserna lider enormt under det ojämna militära styrkeförhållandet. Varje försök att flytta fram positionerna möts av jaktflygets bombningar. Den pågående striden om staden Qusair kan förloras om inte förstärkningar når fram. Om det blir en vändning till det negativa för revolutionen återstår att se. Risken finns och redan det är allvarligt.

Samtidigt sviktar den internationella solidariteten med det syriska folkets resning eftersom al-Nusra och andra bland revolutionens dödgrävare spelar regimen i händerna med iscensatta vidriga propagandaklipp som den simulerade akten av kannibalism och offentliga avrättningar av tillfångatagna officerare. Det spelar ingen roll om det uträttats av enskilda individer och minoritetsgrupper. Skadan är ändå skedd. I den allmänna opinionen sprids känslan av att ”alla är lika galna”, regim som opposition.

Det bästa stöd vi kan ge till det syriska folkets resning är att outtröttligt visa upp den revolutionära sidan av upproret mot regimen, de lokala samordningskommittéernas arbete för att den dagliga administrationen ska fungera, de lokala milisernas försvar mot regimstyrkornas angrepp från luften och på marken, stärka det konkreta arbetet för humanitärt bistånd samt kräva av ”Syriens vänner” att miliserna ges de vapen de behöver för att segra.

-Ned med diktaturen i Damaskus.

-Frihet, rättvisa och värdighet.

Av Benny&Göte

     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,DN2,SVD1,DN3,SR1,

Sekterismen och Assad-regimen

En artikel hämtad från International Viewpoint och översatt av Ronny Åkerberg. Tidigare publicerad på bloggen Röda Malmö. Artikeln publicerades ursprungligen på den syriska webbsajten Syria Freedom Forever.

…att förstå en revolution

Den syriska revolutionära processen pågår fortfarande och har nu tagit både en fredlig och väpnad karaktär för att konfrontera regimens våldsamma förtryck. Den folkliga rörelsen i Syrien har, trots sina meddelanden, rapporter och ramsor om enighet och solidaritet för det syriska folket, ställts inför ständiga anklagelser av regimen och vissa specifika grupper inom vänstern regionalt och internationellt för att domineras av extremistiska islamister som kontrolleras av Saudiarabien och Qatar, medan anhängare av regimen har porträtterat Assads regim som sekulära och som en beskyddare av religiösa minoriteter.

Detta betyder dock inte att sekterism inte existerar i Syrien inom den folkliga rörelsen, det gör det och vi ska inte förneka dess existens. I en revolutionär process är olika ideologier närvarande och kämpar mot varandra, och vissa grupper i Syrien tillgriper sekteristisk propaganda i sin kamp mot regimen.

Vilken är alltså rollen för den revolutionära vänstern i denna situation? Ska vi räkna med att lämna slaget och vänta på den perfekta sociala revolutionen, som vissa gör, och gjorde inom den traditionella vänstern? Eller bestämmer vi oss för att vara en fullvärdig del av denna revolutionära process och kasta våra styrkor helt in i kampen för att störta regimen och samtidigt arbeta för en radikalisering av de olika delarna av revolutionen?

Lenin svarade på denna fråga för länge sedan:

Att tro att social revolution är tänkbar … utan revolutionära utbrott av en sektion av småborgerskapet med alla dess fördomar, utan en rörelse av de politiskt icke-medvetna proletära och halvproletära massorna mot förtrycket från godsägarna, kyrkan, och monarkin, mot nationellt förtryck, osv – att föreställa sig allt detta är att förneka den sociala revolutionen. Så en armé ställer upp på ett ställe och säger, ”Vi är för socialismen”, och en annan, någon annanstans, och säger, ”Vi är för imperialismen”, och det kommer att bli en social revolution! …”Den som förväntar sig en ”ren” social revolution kommer aldrig att få uppleva den. En sådan person uttalar läpparnas bekännelse till revolutionen utan att förstå vad revolution är.

En revolutionär process är inte av en enda färg, och kommer aldrig att bli så, annars skulle det inte vara en revolution. Å andra sidan, är den roll som den revolutionära vänstern ska spela kristallklar: kämpa mot regimen och radikalisera folkrörelsen!

Vi har trots detta visat och demonstrerat i många artiklar om hur den stora majoriteten av den syriska folkrörelsen upprepade gånger har avvisat sekterism sedan början av upproret, trots regimens försök att antända denna farliga eld. Demonstranternas paroller som ”Vi är alla syrier, vi är enade” upprepas ständigt. I många demonstrationer vi har sett banderoller som säger ”Nej till sekterism”. De lokala samordningskommittéerna organiserade förra året i juni en kampanj under parollen ”Frihet är min sekt”, där det höjdes skyltar med avvisande av den avskyvärda sekteristiska diskursen, regimens sekteristiska metoder och regimens dödliga försök att dra den syriska revolutionen i en sekteristisk fälla.

I Saraqeb-kommittén höjde LCC-demonstranter skyltar med symboler för alla syriska sekter, medan demonstranter i Dael höll upp en skylt som sade ”I framtidens Syrien kommer den exkluderande politiken att upphöra”. Under de senaste månaderna har vi sett också plakat där det stått ”sekterism är revolutionens grav”.

Folkrörelsen har bekräftat sin kamp för det syriska folkets enhet och mot denna splittring, utvecklat en känsla av nationell solidaritet som överskrider etniska och sekteristiska uppdelningar.

Vad som är mindre känt är användningen av sekterism från regimen som ett vapen för att splittra syrierna både på en religiös och etnisk grund, som har använts sedan Hafez al Assad kom till makten. Detta betyder inte att regimen är sekteristisk eller består av en sekt som vissa i den syriska oppositionen eller så kallade analytiker presenterar det.

Det är en auktoritär regim som har funnit stöd bland det övervägande sunnitiska och kristna borgerskapet i Aleppo och Damaskus, som har gynnats av den nyliberala politiken de senaste åren, framför allt sedan lanseringen av den sociala marknadsekonomin 2005. Den innefattar säkerhetstjänstens apparater, som mestadels domineras av alawiter, och nätverk av byråkrater och kapitalistkumpaner konsoliderade kring offentliga sektorns beskydd, som alltmer utvecklats under 1990-talet inom den privata sektorn efter genomförandet av investeringslagens dekret nr 10 från 1991.

Vi får inte glömma att 1970 hade de urbana köpmännen i Aleppo och Damaskus prisat ankomsten av Hafez al Assad till makten och början av ”den korrigerande rörelsen” (Harakat tashiyya) han lanserade och som satte stopp för 60-talets radikala politik som utmanade deras kapital och politisk makt. De urbana köpmännen, som hade varit mycket aktiva mot vänsterflygeln inom Ba’ath vid denna tid, skickade demonstranter ut på gatorna i storstäderna med banderoller där det stod ”Vi bad Gud om bistånd – Al Madad. Han skickade oss Hafiz Al Assad”. Sedan denna period har regimen byggt ett nätverk av lojaliteter genom olika band, främst ekonomiska, med individer från olika grupper.

Det är ändå så att säkerhetsapparaten består till sin majoritet av alawiter, kopplade ofta genom släktskap, stam eller familjeband till familjen Assad.

Användningen av sekterism som vapen utvecklades på följande sätt, i samband med förtrycket av oppositionella folkliga sekulära och civila organisationer och politiska partier, och samtidigt främjande av sekteristiska och primära identiteter, såsom stamlänkar, bland syrier.

Denna politik utvecklades av den auktoritära kapitalistiska regimen för att splittra syrierna och avleda all kritik mot dess korruption, sociala orättvisor, förtryck och brist på demokrati.

…sekterism – den härskande klassens vapen för att splittra folket

Sekterism förklaras väldigt ofta som återupplivandet av ursprungliga passioner, eller det urgamla hatet mellan två samhällen, till exempel mellan shiamuslimer och sunnimuslimer i Irak, Bahrain och Libanon, alawiter och sunnimuslimer i Syrien, eller till och med kristna och sunniter i Egypten. I detta fall är sekterism därför att förstå som en baksmälla av historien som förhindrar moderniseringen av dessa länder, eller som något som är viktigt för människorna i regionen.

Vi håller inte alls med om denna förståelse av sekterism och anser tvärtom att det, tyvärr kan man säga, är en produkt av moderniteten. Dr Ussama Makdissi förklarade väl detta dilemma kring analys av sekterism och skrev i sin bok:

”Bland de största villospår i Mellanösterns historia har varit karakterisering av sekterism som ett hinder för modernitet och som ett symtom på en så kallad båge av kris. Denna tolkning har lett till en allt mer frustrerad väg av historisk undersökning, med några forskare som ivrigt söker bakåt i tiden efter svar medan problemet med sekterism marscherar framåt, får allt starkare fäste och blir ännu mer komplext. Sekterismens uppdykande innebär inte en återgång. Det markerade en brytning, en födelsen av en ny kultur som pekar ut religionstillhörighet som definitionen på offentliga och politiska kännetecken för ett modernt ämne och medborgare.”

Ja, sekterism är en produkt av moderniteten och det har varit ett av de föredragna vapnen för de auktoritära och kapitalistiska länderna i regionen att dela upp folket och förtränga folkrörelser med. I Saudiarabien och Bahrain har, trots samtal och uttalanden mot sekterism och för enheten av folket mot diktaturen gjorda av oppositionen och som sammanförde Sunni och Shia-medborgarna i länderna, så anklagade myndigheterna dem för att vara sekteristiska rörelser som stöds av Iran. En saudisk kamrat förklarade situationen väl med att säga att:

Sekterism är en produkt av den regim som skapar diskriminering mellan arbetarna och statligt anställda och skapar myter för varje sektion av arbetstagare, i syfte att bryta alla försök att ena och agera direkt genom att konfrontera den klass som exploaterar och förtrycker. Det är därför vi skapat en kamp mellan shiitiska och sunnitiska sekter – medan det i verkligheten inte finns något samband mellan exploatering av  fattiga sunni och de fattiga shiamuslimerna”.

I Libanon framkom sekterismen som resultatet av två ursprungliga element, som utvecklats tillsammans å ena sidan i samband med osmanska reformerna i det nittonde århundradet i Mount Lebanon och å andra sidan i samband med utveckling och expansion av den europeiska kapitalismen i Mellanöstern. Usama Makdissi bok förklarar perfekt dess utveckling i kulturen i Libanon och daterar dess uppdykande också: ”När den gamla regimen i Mount Lebanon, dominerad av en hierarki där den sekulära rangen snarare än religionstillhörighet definierade politiken, blev misskrediterad i mitten av artonhundratalet.”

Dessa förändringar var en återspegling av sociala förändringar, särskilt i samband med utvecklingen av silkesindustri, koncentrerade till de maronitiska byarna i Mount Lebanon, som började på sjuttonhundratalet. Fram till i dag,  har de olika politiska krafterna i Libanon, både från 8 mars och 14 mars använt sekterism och det sekteristiska politiska systemet för att etablera och utveckla sin makt, medan man samtidigt driver en politik som syftar till att dela in människor, dessutom att utarma dem genom att främja den nyliberala politiken och för att förhindra varje folklig mobilisering och förening av de libanesiska medborgarna mot deras styre.

I Egypten har militärregimen använt sekteristisk politik vid många tillfällen i det förflutna, i synnerhet för att stävja demonstrationer ledda av koptiska demonstranter som i Maspero i november 2011, eller genom att försöka splittra och skapa rädsla bland muslimer och kristna. Det bästa exemplet var 2010 års nyårsafton-bombning av al-Qiddissinkyrkan i Alexandria, där 21 människor dödades, och där förre inrikesministern Habib el-Adly´s anklagades för att ligga bakom detta terrordåd.

Som vi kan konstatera är sekterism ett vapen i handen på den härskande klassen för att förtrycka och splittra folket och särskilt förtrampade i alla samhällen. I samtliga dessa fall står vi inte inför sekteristiska regimer som styrs av sekteristiska intressen, utan auktoritära, borgerliga stater med sekteristisk politik som ett av sina instrument för att förtrycka och splittra folket.

Den syriska regimen har inte släpat efter i denna typ av politik. Det har utvecklat en dubbel politik att undertrycka självständiga folkliga medborgarorganisationer och sekulära organisationer och politiska partier, lämnat som de enda alternativen organisationer godkända av regimen, och samtidigt stärkt sekteristiska inklusive stamidentiteter genom tiderna på olika sätt.

Vi kommer att titta på den politik från regimen som syftar till att fördjupa den sekteristiska politiken de senaste 40 åren utan att glömma att regimen använder dem i det aktuella upproret, till exempel med hjälp av intensiv propaganda för ett sekteristiskt och fundamentalistiskt sunnimuslimskt uppror för att beskriva den revolutionära processen, eller beväpna vissa religiösa minoritetsgrupper, till exempel kristna i Damaskus, men inte enbart, inklusive stammar och andra, för att involvera dem i kamp mot så kallade ”terrorister”.

…förtrycket av sekulära och civila politiska organisationer och politiska partier

Hafez Al Assads uppstigande till makten markerade en ny era i Syrien där oberoende folkliga organisationer – fackföreningar, branschorganisationer och medborgerliga sammanslutningar – kom under regimens auktoritet efter hårt förtryck. Professionella sammanslutningar av läkare, advokater, ingenjörer och apotekare upplöstes 1980. De var de viktigaste organisationerna som hade lett kampen för återlämnande av demokratiska friheter och hävandet av undantagstillståndet under åren före. De blev senare återupprättade och deras ledare ersattes av personer utnämnda av staten.

I skolsystemet riktade regimen huvudsakligen in sig på vänsterorienterade lärare från olika tendenser under 1970-talet, samtidigt som man lät religiösa fundamentalisiska strömningar utvecklas. Oberoende intellektuella, såsom Michel Kilo och Wadi Iskandar, och regimkritiska universitetslärare, inklusive Rif’at Sioufi och Asef Shahine, var också målen.

Ingen immunitet beviljades universitetscampus på något sätt, vare sig lärare eller elever. Säkerhetsstyrkorna kunde arrestera studenterna inne i föreläsningssalar eller på campus.

På ett liknande sätt införde regimen sin dominans i den fackliga byråkratin, vilket hindrade kamp mot den nyliberala politik som den auktoritära regimen förde sedan 2000. Detta orsakade en nedgång i levnadsstandarden för de flesta människor, såväl som politiskt förtryck, och dessa var de främsta orsakerna till den våg av protester, som under de senaste åren präglat den ekonomiska frågan. Till exempel i maj 2006 protesterade hundratals arbetare vid det offentliga byggföretaget i Damaskus, och drabbade samman med säkerhetsstyrkorna, och under samma period strejkade taxiförarna i Aleppo.

Precis som i det förflutna, är arbetarnas fackföreningar helt tysta inför förtrycket av det syriska folket, och mer specifikt mot arbetarna. De senare har också varit målet för förtryck. Lyckade kampanjer med generalstrejker och civil olydnad i Syrien under december 2011 förlamande stora delar av landet och visar också aktivismen från arbetarklassen och de utsugna som verkligen är hjärtat av den syriska revolutionen.

Av denna anledning sade diktaturen upp mer än 85 000 anställda och stängde 187 fabriker mellan januari 2011 och februari 2012 (enligt officiella siffror) för att bryta dynamiken i protesterna.

Förtrycket inkluderar också alla politiska partier som vägrade att underkasta sig diktat av Hafez al Assad och att komma in under paraplyorganisationen Nationella progressiva fronten, där de hade nästan inga rättigheter för politiska aktiviteter än de som godkänts av regimen. Det är inte bara det Muslimska brödraskapet som har drabbats av den hårda repressionen sen regimen kom till makten.

I början av sjuttiotalet var olika sekulära politiska partier, i synnerhet från vänsterorienterade tendenser, måltavla för regimen, inklusive 23 februari-rörelsen (den radikala tendens inom Ba’ath närstående Salah Jadid), the League of Communist Action (Rabita Al Amal al shuyu’i), vars medlemmar till största delen kom från alawiterna, och i mindre utsträckning Kommunistpartiet politbyrån (CPPB) i Ryad Turk. Den nationella samlingen, som innehöll olika vänsterpartier, var dessutom kraftigt undertryckt i början av 1980-talet.

Denna trend har fortsatt under 2000-talet sen Bachar Al Assad kom till makten. Mellan 2000 och 2006 har oppositionsrörelsen samlat intellektuella, konstnärer, författare, forskare och även politiker som kräver reformer och demokratisering av staten åtföljts av öppnandet av forum för debatt och, mellan 2004 och 2006 genom tillkomsten av sit-ins, en nytt politiskt fenomen i Syrien. Kallelser till sit-ins kom från politiska partier och civila organisationer samtidigt. Regeringen i Bashar Al Assad slog ned på denna rörelse, forum stängdes, sit-ins undertrycktes strängt och många intellektuella, som lanserade denna uppmaning till det civila samhället och demokratisering, fängslades. Samtidigt blev den kurdiska intifadan 2004 kraftigt undertryckt.

Syriska samhället föll alltmer under kontroll av regimen sönder i dess olika beståndsdelar. Baathpartiet var den enda politiska organisation som hade rätt att anordna evenemang, föreläsningar och demonstrationer på ett universitetsområde eller militärförläggningar eller att publicera och distribuera en tidning på sådana platser. Inte ens de politiska partierna, allierade med regimen i National Progressive Front, hade rätt att organisera, att göra propaganda eller ha en liten officiell närvaro i dessa institutioner. Ba’ath kontrollerade också en rad korporativa sammanslutningar genom vilka olika samhällssektorer fördes under ledning av regimen. De kallades folkliga organisationer och införlivade bönder, ungdomar och kvinnor.

Beträffande den roll Ba’ath spelade i samhället, bör det sägas att partiet förlorade alla sina ideologiska referenser och dynamik när Hafez Al Assad kom till makten. Han förvandlade den till ett instrument för styrning av samhället. Partiorganisationen modifierades genom att interna val ersattes med ett toppstyrt system lett av regimen och säkerhetstjänsten, medan element som motsätter sig regimens politik blir utsatta för repression.

Rifaat Al Assad sammanfattade sin politiska uppfattning av Baathpartiet genom att hänvisa till dess modell på sjunde regionala kongressen: ”ledaren utser, partiet godkänner och folket jublar. Detta är hur socialismen fungerar i Sovjetunionen. Den som inte hejar åker till Sibirien … ”

Partieliten efter 1970-talet har tenderat att ta på sig drag av funktionärer, medan deras tidigare kamrater av 1950- och 1960-talen ofta var engagerade militanta och/eller entusiastiska aktivister.

Perioden från 1970-talet präglades av en massa inskrivning i partiet med målet att bredda den folkliga basen, för att så långt möjligt använda partiet som det viktigaste instrumentet för att utvidga regimens kontroll över samhället. Från ett totalt medlemsantal i partiet på 65 398 år 1971, steg det till 374 332 år 1981 och 1 008 243 den 30 juni 1992.

Den sekteristiska sammansättningen av Ba’ath-partiet användes också vid några tillfällen av regimen för att förändra allmänhetens uppfattning av den ”sekteristiska” karaktären av regimen eller mer exakt svara på några attacker från vissa delar av oppositionen. I januari 1980 framkallade man förändringar i makeupen av Ba’ath regionala kommandon genom att höja andelen sunniter från 57,1 till 66,7%, medan antalet alawiter minskade från 33,3 till 19%. Stamlänkar spelade också en viktig roll när det gäller sammansättningen av Ba’ath under de senaste åren.

Förtrycket av folkliga organisationer gick hand i hand med ökad anslutning och samarbete med övervägande sunnimuslimska urbana näringslivet genom en politik av ekonomiskt närmande och kontrollerad avreglering, samt med konservativa element i samhället. Detta återspeglas i regimens olika institutioner. Betydande antal urbana sunniter, främst från Damaskus, har adjungerats till topplaceringar i partiets och många partilösa teknokrater fördes in i regeringen.

I folkförsamlingen gavs starkare röst och utrymme för fria yrkesutövare eller affärsmän eller religiösa Shaykhs och även några traditionella stamledare bland partilösa och självständiga element. De ockuperade 33,2% av platserna i parlamentet 1994.

Hafez Al Assads mål var att säkerställa stabiliteten i systemet, säkra kapitalackumulation och blidka mäktiga delar av näringslivet. Privata företag fick en allt större roll i Hafez Al Assads styre, liksom religiösa konservativa element.

Det muslimska brödraskapet var strängt undertryckt under 1970- och 1980-talen, men detta hindrade inte regimen att utveckla en religiös konservativ diskurs i total motsättning till den bild som förmedlar en så kallad sekulär regim. Regimen byggde moskéer och gav stora bidrag till Shariah eller islamiska skolor, beskyddade ulama (religiöst lärde), höjde lönen för landets sunnitiska religiösa etablissemang av imamer, mudarris, khatibs, etc. flera gånger på 1970-talet och propagerade islam i massmedierna, samtidigt som man försöker främja ett konservativt islamiskt etablissemang för att kanalisera islamiska strömningar och legitimera regimen.

År 1973, efter protester och kritik från vissa sunnireligiösa personligheter såsom Shaykh Hassan Habannakah, introducerade Hafez Al Assad en ändring av den nya konstitutionen som antogs av folkförsamlingen samma år, som förklarade att ”presidentens religion är Islam”. Denna artikel har faktiskt behållits i ”nya” konstitutionen som antogs av den nuvarande regimen i mars 2012, och ”islamisk rättsvetenskaplig doktrin är en primär källa till all lagstiftning” lades till för att stärka de islamiska referenserna till regimen.

Bachar Al Assads regim har fortsatt dessa typer av politik och har ökat samarbetet med religiösa sammanslutningar och konservativa delar av samhället i samband med den nya sociala marknadsekonomin och påskyndandet av den nyliberala politiken. Detta innebar ett återkallande av tillståndet med sociala bidrag och många viktiga offentliga utrymmen.

Före början av revolutionen levde 30,1 % under fattigdomsgränsen och nästan två miljoner människor – eller 11,4% av befolkningen – hade inte möjlighet att tillgodose sina grundläggande behov. Den reella BNP-tillväxten och reella inkomsten per capita har minskat sedan början av 90-talet. Detta har drivit regimen att fortsätta sin nyliberala politik och söka efter mer privat kapital.

Inom området hälsa, drog regimen ner avsevärt, vilket ökar utrymmet för välgörenhetsorganisationer, och särskilt religiösa sådana. År 2004 gav cirka 300 föreningar totalt 842 miljoner syriska pund (SP) till mer än 72 000 familjer. Den mest framgångsrika och ökända av dessa är Jama’at Zayd, som har djupa och rotade förbindelserna med Damaskus sunnimuslimska bourgeoisie, utförd av Rifa’i bröder, trots deras välkända opposition mot den religiösa förbindelsen till regimen i det förflutna.

Även om den har en ganska oppositionell ton mot regimen nuförtiden, har föreningen inte tvekat att ha relationer och samarbete med den i det förflutna, framför allt för att få kontroll över nya moskéer på andras bekostnad, och en del av deras medlemmar kunde också nå viktiga poster i olika religiösa officiella institutioner. Den nyliberala politiken har förstärkt religiösa sammanslutningar, både muslimska och kristna, i Syrien och spridningen av deras nätverk, ökat deras roll i samhället på bekostnad av staten.

Omkring 10 000 moskéer och hundratals religiösa skolor byggdes och mer än 200 konferenser under ledning av präster hölls i kulturella centra i viktiga städer under 2007. Samtidigt har de höga religiösa inrättningar av alla sekterna som används av regimen som aktörer för ”syriska civila samhället” presenterat en modern och gemensam bild av landet till utländska delegationer som besöker landet.

Bachar Al Assad tvekade inte att möta Yusuf Al Qardawi, som för närvarande ”stödjer” revolutionen mot regimen, som besökte Damaskus i 2009 i spetsen för World Union of Ulemas.

Regimen har fortsatt en politik för avspänning som inleddes i början av 1990-talet mot oppositionella islamister genom frigivning av tusentals politiska fångar 1992, tolerans av islamistiska publikationer och vissa rörelser så länge de avstod från politisk inblandning.

År 2001 till exempel, fick Shaykh Abu Al Fath Bayanuni, bror till ex-chefen för det muslimska brödraskapet, rätt att komma tillbaka efter 30 år i exil och hans son, en rik affärsman, deltog i skapandet av den första sexuellt segregerade gallerian i Syrien 2010. Denna politik var också en del av en strategi för att skapa och fördjupa närmande till den ekonomiska eliten i Aleppo.

Dessa statliga åtgärder åtföljdes även av censur av litterära och konstnärliga verk, och samtidigt främjandet av en religiös litteratur som fyller hyllorna i biblioteken mer och mer och islamisering inom högre utbildning. Detta gäller särskilt inom humaniora och uttrycker sig i tämligen systematiska religiösa referenser i varje vetenskapligt, socialt och kulturellt fenomen. Under 2007 drog regeringen in tillståndet från två feministiska organisationer (Social Initiative och en organisation knuten till kommunistpartiet som samarbetar med regimen) efter påtryckningar från olika religiösa grupper och personligheter.

I början av upproret i april 2011, försökte regimen faktiskt att nå ut till de konservativa sektorerna av samhället genom att stänga landets enda kasino och skrota en dom som förbjöd lärare att bära niqab. Regimen hade förbjudit niqab i klassrummet i juli 2010, vilket tvingar hundratals kvinnor bort från undervisning till administrativa befattningar. Regimen har också träffat ett antal religiösa dignitärer från olika städer för att försöka blidka proteströrelsen.

…alawiterna och strävan att bygga en politisk sekt knuten till Assad-familjen

Under 1960-talet förbättrade Ba’aths tillgång till makten levnadsstandarden för befolkningen på landsbygden avsevärt. Detta inkluderade alawiterna – som var till sin majoritet men inte uteslutande från landsbygden – och gav dem mer sociala och ekonomiska möjligheter. Det har varit en politisk strategi från Assads regim sedan Hafez ankomst till makten att länka alawitsamfundet inte bara till regimen men mer exakt till Assadklanen. Regimen har utvecklat olika strategier för att försöka nå detta mål, att försöka eliminera alla oliktänkande röster i det  alawitiska samfundet och omvandla det till en politisk sekt kopplad till Assadklanen. De har dock aldrig förverkligat detta mål.

Först eliminerade Hafez Al Assad möjliga alawitiska militära alternativ till hans styre, sådana som hade förbindelser med den sunnitiska borgarklassen i Damaskus, inklusive generalen Muhammad Omran, mördad i Libanon 1971. Genom sin ställning som historisk chef för Ba’aths militärkommitté och nära relationer till Bathpartiets civila flygel med Salaheddin Bitar var han ett hot mot Hafez al Assad. Hafez al Assad fängslade också Salah Jdid, som var vid makten 1966-1970, från hans ankomst till makten fram till 1993.

Regimen låg bakom bildandet av Imam Ali al Murtadas förening 1981, som hade som mål att svetsa samman alawitsamhället och att öka makten för Jamil Assad, presidentens bror i regionen Lattakia där han bodde. Den senare sade faktiskt att syftet med föreningen var att utveckla en alawitisk ”personlighet” (Shakhsiyya). Jamil Assad använde speciellt föreningen mot det lokala Baathpartiet, presenterade kandidater från föreningen mot den i valet till folkförsamlingen 1980, för att bygga upp ett nätverk av beskydd i staden och dess utkanter. Ali Murtadas-föreningen blev ändå kortvarig och avslutades 1983, efter ökande kritik och protester från Baathpartiet och medlemmar av regimen.

Med undantag för Ali al Murtada-föreningen tillät regimen inte utvecklandet av någon sekteristisk välgörenhetsorganisation i det alawitiska samfundet, till skillnad från andra sekter. Assadfamiljen ville inte ha någon alternativ maktkälla inom gemenskapen. De flesta relationer har fastställts på en klientbasis (dvs beskydd i utbyte mot stöd) mellan alawitsamhället och tjänstemän på en personlig nivå efter en mängd olika former som härrör från ömsesidiga intressen och lojaliteter till familjen eller den snäva klanen. Många i alawitsamhället klagade på att de flesta av tjänstemännen i denna gemenskap hjälpte andra samhällen mer än dem eftersom de senare betalade mer, eller på grund av en ovilja att engagera sig i frågor om mutor med släktingar och bekanta, som kan kritisera dem.

I samma anda som hindrar någon annan kraftkälla bland samhället, tillät Assadregimen inte någon form av civil representation för att bilda ett högre alawitiskt råd, såsom det shiitiska Högsta rådet eller Ismaeli högsta råd, det finns inga offentliga religiösa referenser för Alawisamhället. Detta var inte på grund av regimens så kallade sekularism utan i syfte att knyta samhället till regimen och den totala dominansen av familjen Assad. Regimen har också uppmuntrat stamuppdelning inom alawitsamhället, vilket leder till uppkomsten av smala stamlojaliteter inom gemenskapen. Det finns inga privata kammare eller domstolar för alawitsamhället, de följer samma lagar som den sunnimuslimska samfundet om lagen om personlig ställning (äktenskap, skilsmässa, arv, osv …).

Alawitsamfundet däremot omfattas inte av någon särskild ekonomisk politik som gynnar dem gentemot andra samfund. Under 1990-talet skrev forskaren Hanna Batatu om klagomål från alawiter på höglandet att merparten av bönderna i deras områden var utblottade på komfort och var fortfarande beroende för jordbearbetning av oberäkneliga väderförhållanden. Utöver detta, hade deras verkliga inkomster från jordbruket minskat och många var tvungna att söka ytterligare inkomstkällor.

En färsk rapport konstaterar att ”den alawitiska landsbygden förblir påfallande underutvecklad, många går med i armén i brist på alternativ, medlemmar av säkerhetstjänsten är vanligen överarbetade och underbetalda. Unga medlemmar av samhället gick för det mesta med i säkerhetsapparaten enbart på grund av att regimen erbjöd dem inga andra framtidsutsikter. Vanliga alawiter gynnades sällan av korruption på hög nivå, minst av allt under Bashar”.

Dessa trender var gemensamma med andra regioner i Syrien och visar likartade villkor för alla syrier oavsett deras samhälle.

De alawitiska bergen är den näst mest utarmade regionen efter de nordöstra befolkade till sin majoritet av det kurdiska folket. Regionen och alawitsamhället drabbades precis som andra i landet av liberaliseringen av ekonomin, av stoppade subventioner och hög inflation.

Denna politik från regimen var inte helt framgångsrik i att homogenisera samhället kring Assads ledarskap och att koppla dess öde till det, eftersom många i samhället har kämpat och kämpar mot regimen.

Alawitiska aktivister, såsom den feministiska Hanady Zahlout och långvarig dissidenter som Habib Saleh, Samar Yazbeck, Louai Hussein och Fadwa Soleiman,  är alla företrädare för oppositionen, inte att förglömma den framstående ekonomen och oppositionsmedlemen Aref Dalila, som har tillbringat många år i fängelse för sin verksamhet mot regimen. En alawitbrigad bildades också i Fria syriska armén (FSA) i provinsen Idlib, medan ett antalet officerare och soldater från alawiterna har deserterat från regimens armé.

Facebook-sidor som har dykt upp visar alawiters engagemang i upproret, såsom ”Alawi Coalition Against Assad Family regim”, “Committee of anti-Bashar Assad Alawi Youth – Homs”. Det har också varit ett överflöd av likasinnade offentliga uttalanden, med titlar som ”Uttalande av ledamöter från Alawi-sekten” efter Houla-massakern också.

…diskriminering av kurderna

Assadregimen har sedan 1970 ökat diskrimineringen av det kurdiska folket och höjt spänningarna mellan olika befolkningsgrupper (kurder, araber, assyrier, turkmener) som bor i nordöstra regionen i Syrien för att dölja korruption och sociala och ekonomiska problem för den regionen som är fattigast trots oljereserverna där. I det här fallet var det den etniska klyftan som användes för att separera människor.

Under Assadregimen hade kurderna, som utgör mer än 10 procent av befolkningen och är den största minoriteten i landet, alltid andra klassens status. De hade varken rätt att undervisa på sitt eget språk eller odla sina traditioner. Beteende som bryter mot dessa regler kan resultera i ett 10-årigt fängelsestraff.

Den kurdiska befolkningen har medvetet utarmats. Jorden var uthyrd till arabiska markägare, oljefält togs ifrån dem av staten och vägarna blev kvar i förfall.

Mellan 1972 och 1977 genomfördes en politik för kolonisering av specifika regioner befolkade övervägande av kurdisk befolkningen. Omkring 25 000 ”arabiska” bönder, vars mark översvämmades av byggandet av Tabqa-dammen, sändes till High Djezireh och etablerades i ”moderna byar” nära kurdiska byar. De nya ”moderna byarna” var väl utrustade med vatten, el, sjukhus, skolor, vägar, polisstationer, etc … medan deras kurdiska grannar saknade nästan allt. Den kurdiska befolkningen i dessa regioner mötte daglig diskriminering, inklusive uppsägning från förvaltningen av lärare, under förevändning att de var utlänningar, uppsägningar av arbetare, förstörelse av hus, och gripanden av politiska ledare, etc … Den syriska regeringen har förändrat kurdiska ortsnamn till arabiska, förbjudit butiksskyltar i Kurmandji och hindrat föräldrar från att registrera sina barn med kurdiska namn.

Denna politik för ett ”arabiskt bälte” var en plan för en sanitär avspärrning mellan Syrien och angränsande kurder runt den norra och nordöstra kanten av Jazira, längs gränsen till Turkiet och Irak. Kurdisk mark konfiskerades och kurder tillsagda att bosätta sig i inre Syrien för att ge plats för araber. Det fanns också en stark militär närvaro i denna avspärrning och arabiska bosättningar tillhandahölls, som vi sagt ovan, förstklassiga faciliteter och statliga förmåner för att uppmuntra till ökat ekonomiskt välstånd.

Det fanns återkommande protester, konfrontationer och gripanden under 1980- och 1990-talen, ofta på viktiga dagar såsom Newruz eller årsdagen av al-Hasaka folkräkningen, 1962 års folkräkning i östra Syrien, vilken resulterade i att omkring 150 000 kurder nekades medborgarskap och därefter förnekades de och deras barn grundläggande medborgerliga rättigheter och dömdes till fattigdom och diskriminering. De är idag fler än 300 000.

År 2004 inleddes ett kurdiskt uppror i staden Qamichlo och spreds till kurdiska områden över Syrien – Jazira, Afrin, Aleppo och Damaskus blev svårt förtryckt av säkerhetsstyrkor och arabiska stammar användes av regimen i nordöstra regionen. Många kurdiska aktivister och demonstranter dödades och greps, mer än 2000, medan andra var tvungna att lämna landet.

I början av den revolutionära processen, utfärdade Bachar Al Assad ett dekret i april, efter möten med kurdiska företrädare beviljades personer, registrerade som utlänningar, syriskt medborgarskap, medan 48 fångar, främst kurder, släpptes. Många statslösa kurder väntar dock fortfarande på medborgarskap.

Firandet av den kurdiska nyårsfesten Newruz tilläts av regimen under 2011, medan tidigare säkerhetsstyrkor alltid ingrep och undertryckte varje medborgare som firade det. Dessa beslut fattades för att blidka den kurdiska befolkningens känslor speciellt.

Kurdiska aktivister har spelat en ledande roll i upproret och är mycket närvarande i den revolutionära processen, även om pressen underskattar deras roll. Många kurdiska aktivister har varit utsatta för syriska säkerhetsstyrkor under det pågående upproret.

Assadregimen är ansvarig för sekterismen

Regimen är, som vi har sett genom texten, huvudansvarig för uppkomsten av sekteristiska känslor och relationer. Assads regim har under de senaste 40 åren uppmuntrat och genomfört åtgärder som splittrat människor längs sekteristiska och etniska linjer för att behärska landet. Alla dessa element har, liksom förtrycket av folkliga och medborgerlig sekulära organisationer, skapat utrymme för en retorik av sekterism som yttrar sig bland de mest konservativa delarna av den syriska revolutionen.

Regimen är därför själv ansvarig för splittringen bland det syriska folket och den är inte, som regimen påstår, följden av en konspiration som stöds av utländska aktörer för att dela landet. Vår uppgift som revolutionära socialister är att krossa den viktigaste källan till sekterism, med andra ord regimen och utövarna av den bland de reaktionära och opportunistiska elementen inom revolutionen.

Ussama Makdissi skrev att ”övervinna sekterism, om det alls är möjligt, kräver ännu en bristning, en brytning så radikal för samhällskroppen som införandet av sekterism var för den gamla regimen, det kräver en annan vision av moderniteten”.

Kampen mot sekterism är en del av kampen för att störta denna kriminella regim, och att upprätta en radikal brytning med det förflutna. Brytningen med regimens sekteristiska politik riktar sig också mot en del av oppositionen som använder en sekteristisk diskurs och backas upp av de arabiska Gulfstaterna i sin sekteristiska propaganda. Sekterism kan bara besegras genom att kämpa tillsammans för demokrati, social rättvisa, sekularitet och verklig självständighet.

Den sekularisering vi kräver är inte skild från vår kamp för demokrati, socialism och anti- imperialism. Vår sekularism är en del av vår revolutionära kamp för att befria religionen från politiska partier och att låta människor utöva sin religion fritt utan förtryck av staten. Vår revolutionära sekularism särskiljer inte olika sekter och etniciteter, och motsätter sig alla former av diskriminering. Dessutom kräver vår sekularism social jämlikhet och inte bara jämställdhet inför lagen, med andra ord kamp mot social ojämlikhet och orättvisor som skapas och ökas av det kapitalistiska systemet, men även mot alla former av imperialism och vi agerar i solidaritet med människor i kamp, och först och främst med det palestinska folket.

Det innebär att vi befinner oss i en fullständig och total klasskamp. Dessa ord i kampen mot sekterism av en libanesisk kamrat gäller lika fullt för Syrien: ”Det är inte bara en kamp för ett mer tolerant samhälle. Detta är en klasskamp, både en kamp mot de dominerande idéerna och en kamp för de förtryckta mot förtryckarna. Denna kamp kan inte föras av borgarklassen, tvärtom, det kan bara ske genom en kamp mot det härskande borgerskapet. Arbetarklassens centrala ställning är inte längre en teoretisk fråga. Faktum är att den enda försvarslinjen för det libanesiska folket mot sekteristiska splittringar och brutala attacker från de härskande är klassens enhet”.

Kampen mot sekterism är en del av kampen mot det kapitalistiska systemet och för att förena de förtryckta i Syrien; araber, kurder, assyrier, sunniter, kristna och alawiter för att störta regimen och bygga ett nytt Syrien.

Som de protesterande skanderar, det syriska folket är ett och frihet är min sekt!

Leve den syriska revolutionen!

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Rättvisepartiet Socialisterna når botten.

Som ni kanske sett har det här på bloggen pågått en debatt mellan oss och Arne Johansson, en ledande veteran i Rättvisepartiet Socialisterna.

I den här artikeln ska jag kortfattat svara på den senaste analysen som AJ publicerat i RS:s veckotidning Offensiv. Det är en rätt så lång artikel men den tillför ändå inget nytt i sak. Den bara renodlar hans och RS:s hållning till resningen i Syrien som något som i dag inte förtjänar revolutionära socialisters stöd trots att det var fallet under resningens första fas då hundratusentals demonstrerade på gator och torg och utsattes för mördande prickskytte från regimens soldater och säkerhetstjänst.

Bilden som AJ ger i dag är ett porträtt av lika goda kålsupare. I en tidigare artikel slog AJ fast att det urspungliga upproret övergått i ett ”reaktionärt krig” i vilket ingen part förtjänade RS:s stöd. Det fanns dock vissa lokala organisationer (och eventuellt miliser) som gick att stödja. Dessutom hade AJ hittat ”demokratiskt valda självförsvarsgrupper” i syriska Kurdistan som var ett exempel att följa. Att det handlade om partiet PYD:s väpnade gren YPG missade AJ och därmed också att andra kurdiska organisationer i norra Syrien är minst sagt misstänksamma mot PYD/YPG som de anser spelat under bordet med Assad.

Ungdomar firar revolutionens andra årsdag i förorten Salaheddine i Aleppo. Foto av den syriske journalisten Ammar Abd Rabbo.

Men i den bild av situationen som AJ målar upp i den senaste artikeln finns det inget alls kvar att stödja för socialister. Botten är nådd. Allt är svart. Bara våldet, det blinda mållösa våldet härskar, om vi ska ta till oss den analys AJ presenterar.

-I takt med att vapnen talat och kampen för överlevnad annars blivit det primära har också det civila motståndet till största delen tystnat och fredagsdemonstrationerna krympt till rännilar, skriver AJ.

-Säkert finns det här och där fickor av ärliga aktivister som söker en alternativ väg ur inbördeskrigets återvändsgränd, är det enda positiva tecken AJ hittar i dagens Syrien. Ska alla andra som strider med livet som insatts klassas som oärliga?

Vi har alltså två sidor i den väpnade kampen, båda reaktionära. ”Rännilar” och ”små fickor” är ju inget att bygga på därför är det enklare att vända hela upproret ryggen och proklamera sin solidaritet med ett ideal, inte den aktuella kampen på liv och död mot en blodig diktatur som inte tvekar en sekund att använda sitt flygvapen, artilleri och sina missiler mot civila bostadsområden, mot brödköer (som verkar vara ett prioriterat mål), skolor och sjukhus.

AJ:s egen beskrivning av vad han och RS stöder visar att den konkreta existerande kampen mot regimen får vika undan för ett idealtillstånd som AJ suktar efter.

-Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv är inte neutrala. Vi är tvärtom, liksom en stor del av Syriens arbetare, ungdomar och ­demokratikämpar, svurna motståndare till såväl Assadregimens nyliberala och nu så blodiga diktatur som till de politiska och militära ledare utan några trovärdiga demokratiska eller sociala krav som vi kan urskilja inom den till tänderna beväpnade militära oppositio­nen.

Den unga kvinnan är känd under namnet Guevara. Hon är syriska med palestinskt ursprung. Hon arbetade som engelsklärare i Aleppo men tog till vapen när hon såg alltfler av hennes elever dödas av regimens soldater. Nu är hon prickskytt i FSA:s led. Foto av Ammar Abd Rabbo.

Hur AJ vet att en ”stor del” av Syriens arbetare och ungdomar tycker som han själv får vi inte veta. Men har man inget konkret att stödja i ett väpnat uppror mot en diktatur då får man nöja sig med ett tänkt surrogat. Men på marken är det en ”stor del” av Syriens ungdom som i över två år riskerat sina liv för ett konkret mål –att störta diktaturen.

Den abstrakta hållningen till kampen i Syrien får också direkta konsekvenser för Rättvisepartiet Socialisternas aktivitet i Sverige. Det finns inget konkret kvar att stödja i Syrien därför deltar man inte heller i något solidaritetsarbete i Sverige. RS är totalt, till hundra procent, frånvarande i det solidaritetsarbete som bedrivs i vårt land av syriska och svenska humanister och socialister. RS som i massor av andra frågor är mycket snabba att mana till solidaritet finns inte ens med i kampanjen för insamling av pengar till Syriens barn.

För att inte framstå som helt i avsaknad av empati börjar AJ därför sin artikel med en stark beskrivning av det dagliga våldet.

-Tusentals tittare på SVT Agenda har upprörts av de fruktansvärda scener från krigets vardag i Aleppo, som filmats av den tyske frilansaren Marcel Mettelsiefen. I reportaget får man se hur människor fiskar upp lik efter avrättade och bakbundna unga män och pojkar från floden Queiq, skriver AJ.
Det är ju vidrigt. Men AJ glömmer bort att förklara vad alla seriösa iakttagare på plats i Aleppo har att säga om förövaren. Nämligen att det är bortom allt tvivel att de personer som hittats i floden dödats i flygvapnets säkerhetskasern en bit upp utefter floden sedan de fastnat i gatuspärrar eller fängslats på annat sätt. Många av de döda identifierades av familjer och vänner i Aleppo som kunde berätta om när och hur offren försvann.

Den neutrala bilden av våldet i sig är ingen tillfällighet från AJ:s sida. I artikeln citerar AJ med gillande en öppen regimanhängare (uppträder ofta på iranska regimmediet PressTV och Russia Today) vid namn Danny Makki som säger följande:

Regimanhängaren Danny Makki är flitig gäst i iranska PressTV

– Jag tror att när man diskuterar den syriska krisen nu … när det ­gäller våld, råder det en balanserad ­spelplan. Våldet från oppositionsgrupper, rebellerna, är nästan i samma skala. Det finns ett element av strategisk jämvikt på marken.

Ärligt talat kan man tro att Danny Makki talar om en konflikt på planeten Mars. Det har i alla fall inget att göra med vår planets Syrien. Har Danny Makki, och AJ för den delen, hört talas om regimens flygbombningar och artilleribeskjutning av civila mål? Om massmorden av civila, gamlingar, kvinnor och barn, i förorter runt Damaskus, om raserandet av hela stadsdelar i Homs och Hama? Tydligen inte. För i så fall kan man inte med hedern i behåll tala om ”våld i samma skala” om än med förbehållet ”nästan”.

I AJ:s artikel finns många detaljer om våld och förstörelse, alla exempel på de ”reaktionära” milisernas agerande, men inget om regimens våld. AJ kanske motiverar det med att hans artikel har till syfte att underbygga huvudtesen i hans och RS:s syn på situationen –att det väpnade motståndet domineras av de islamistiska extremisterna i al-Nusra och en del andra mindre grupper. För det är vad hela artikeln går ut på –bevisa RS:s linje att det inte finns något i det väpnade motståndet att stödja.

Den här bilden av kvinnor i staden Idlib har av flera tagits som bevis för att ”islamisterna” dominerar scenen. I själva verket är det kvinnor som ropar efter frihet och som skyler sig för att inte bli igenkända av säkerhetstjänsten. Bilden är från de första veckorna av upproret då oppositionen ännu använde den officiella syriska flaggan. Färgerna på kvinnornas kläder svarar mot flaggans färger.

Det märkliga i bevisföringen är AJ:s sätt att underbygga sina teser med enbart källor från regeringsanhängare som Danny Makki eller uttalanden av diplomater och militärer.

Den mest respektabla källa AJ hänvisar till är Aron Lunds texter om utvecklingen. Men han gör det på ett sätt som helt förvanskar Lunds verkliga syn:

-Men, som till exempel den svenske Syrienkännaren Aron Lund visat, existerar knappast FSA annat än som ett idealiserat begrepp av syriska exilpolitiker och deras imperialistiska sponsorer. Mest av allt framstår det som en agentur för att försöka köpa politiskt stöd genom riktade leveranser av nödhjälp och vapen, skriver AJ.

Cynismen lyser igenom i AJ:s språk. Men Aron Lund säger exakt vad vi här på bloggen sagt i över ett år. Nämligen att FSA är en lös paraplystruktur utan centralt kommando. De lokala miliserna har sitt ursprung i försöket att skydda sig mot regimens våld. Det är både en styrka och en svaghet. Det försvårar samordnade offensiver mot regimens positioner men det underlättar förankringen i det folkliga upproret, som AJ avfärdar som en ”rännil”.

För att understödja sin tes om två läger av lika goda kålsupare använder AJ uttalanden av USA:s ambassadör i Syrien Robert Ford, underrättelsechefen James Clapper Jr., Kung Abdullah av Jordanien och andra välkända analytiker av folkliga resningar.

Assads beskyddare brinner.

Syftet med alla dessa konkreta exempel på den väpnade oppositionens ”vidrigheter” och diplomaters och andras uttalanden är endast att underbygga RS förkastande av den väpnade oppositionen i Syrien. Annars hade AJ åtminstone gjort ett försöka att hitta uttalanden och deklarationer av de lokala samordningskommittéerna LCC som organiserar vad som går att organisera i de befriade områdena (utan de citattecken kring ”befriade” som AJ använder i sin text). Senast tog LCC kraftigt avstånd från al-Nusras tvetydiga deklaration om anknytning till al-Qaida och uppmanade samtidigt FSA och SNC att sluta upp med interna dispyter för att stärka fronten mot Assads regim.

Men om det handlar om ”rännilar” och ett FSA som inte existerar är det förståeligt att AJ inte söker efter andra uppgifter än de han använt sig av, eftersom de tjänar syftet att visa upp allt i oppositionen som ”islamska miliser” som han kallar det. Vad betyder det egentligen? Att alla som strider är muslimer? Det är nog korrekt. Men i ett land med 85-90 procent muslimer kanske det kan anses som normalt. AJ menar nog i stället att alla miliser, förutom enstaka ”fickor av ärliga aktivister som söker en alternativ väg ur inbördeskrigets återvändsgränd”, är jihadister och/eller salafistiska extremister. Motiven för alla som kämpar med vapen i hand skulle om vi tror på AJ:s analys vara till mestadels sekteristiskt religiösa, att upprätta en islamistisk stat med sharialagar.

Att en majoritet av de stridande gör det för att befria sig från en diktaturs tyranni, för frihet, rättvisa och värdighet kanske var sant i upprorets början men nu anser AJ att reaktionära islamister dominerar allt mer, som han skriver. Att dessa reaktionära miliser enligt alla seriösa bedömare inte är fler än några tusen hindrar dem tydligen inte, enligt AJ, att helt dominera kampen mot diktaturen. Vad de femtio till sjuttio tusen rebellerna i miliserna som säger sig tillhöra FSA sysslar med förblir ett mysterium om man ska anamma AJ:s analys.

I Sverige bor just nu Aram Karabet, en syrisk kommunist som satt fängslad i regimens tortyrkammare i tretton år. Så här belyser han motiven för de som kämpar i en intervju i den franska veckotidningen l’Express från 24 april:

-Jag tror att det i varje by och varje stad i Syrien är omöjligt att hitta en familj som inte sett någon av de sina förnedras, fängslas, torteras eller dödas under regimen Assads 40 år vid makten. Det förklarar de oppositionellas beslutsamhet och mod, men också våldet bland en del av dem. Det handlar om att vinna eller att dö. De vet att regimen aldrig kommer att kompromissa, att det inte finns något alternativ.

Så talar en som varit med och känner de som kämpar. Arne Johansson ser i stället till sekteristiska motiv och hittar ”reaktionära miliser” i varje buske. Varför är ett mysterium som jag inte vill spekulera i. Kvar står faktum, bortom motiv och grumliga tankar. Rättvisepartiet Socialisterna tar avstånd från den reellt existerande kampen i Syrien. Där finns inget progressivt att stödja bland de som kämpar mot regimen. I stället sitter RS på gärdsgården i väntan på att den rena och fläckfria revolutionen hör av sig. Det kan vi bara beklaga. De som kämpar för frihet, rättvisa och värdighet i Syrien behöver vårt stöd.

Länkar: AJ:s artikel i Offensiv, 

Tidigare debatt

 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Assad saknar religiös och etnisk bas. Han har medlöpare.

Allt från den syriska revolutionens första dag har Assads regim gjort allt för att framställa upproret som ett sekteristiskt uppror av den sunnitiska folkmajoriteten. En seger för revolutionen vore en katastrof för landets minoriteter.

-Endast, jag Bachar Assad, skyddar alawiterna, de kristna, kurderna, druzerna och de andra minoriteterna i Syrien. Det är en bild som han lyckats sprida så effektivt att även delar av den internationella vänstern och radikala intellektuella tagit den till sig.

Assad håller sin ”skyddande hand” över alawiterna i en stadsdel i Hama

Ändå stämmer bilden inte alls. Liksom diktaturer i allmänhet har också regimen i Damaskus sina stödtrupper i alla folkgrupper i samhället. Men det är inte ett kollektivt stöd från någon folkgrupp utan en uppslutning kring regimen av individer med olika intressen att ta tillvara på. I grunden går klyftan i samhället mellan de fattiga och förtryckta och den härskande eliten som via tusen band är uppknuten till familjen Assads öde.

Den mest framträdande bilden av en sekteristisk splittring är den som buntar ihop hela den alawitiska minoriteten till en enda stödtrupp som lojalt, ja nästan blint sluter upp bakom Assad bara för att han själv tillhör den alawitiska sekten. Redan för sex månader sedan sprack den bilden då skarpa motsättningar bröt ut mellan prominenta familjer och familjen Assad i diktatorns hemstad al-Qardaha där brodern Mohammed al-Assad härskade över bandit- och smuggelmaffian Shabiha.
Inte heller den alawitiska officerskasten står enad bakom Assad. I slutet av februari flydde åtta högt rankade alawitiska officerare med sina familjer till guvernörskapet Mafraq i Jordanien. De hade fungerat som informatörer åt FSA innan de hoppade av. Till Turkiet anlände helt nyligen ett 20-tal alawitiska officerare som tillhört den beryktade fjärde divisionen under Mahar Assads ledning och det republikanska gardet.

Delegater vid alawiternas konferens i Kairo.

Men den verkliga dödsstöten mot Assads propaganda om alawiternas lojalitet med regimen kom i mitten av mars då oppositionella alawiter organiserade en konferens i Kairo för att deklarera sitt stöd till och deltagande i den syriska revolutionen. Konferensen antog en tolvpunkts deklaration som översatts till svenska av solidaritetsaktivisten John Swedenmark (stort tack för det) och som följer här:

1 / Den syriska revolutionen är alla folkgruppers uppror mot tyranni, despotism och korruption, ingenting annat.

2 / Den syriska regimen kännetecknas av despotism, plundring och förstörelse. Att jämställa den alawitiska folkgruppen med den nuvarande regimen är ett moraliskt misstag och en livsfarlig politik. Den syriska regimen är inte den alawitiska folkgruppens regim. Den har aldrig stått i regimens tjänst och kommer aldrig att göra det, tvärtom har regimen hållit och fortsätter att hålla den som gisslan. Den syriska revolutionens uppgift är därför att, inom ramen för återuppbyggnaden av den nationella identiteten, befria den alawitiska folkgruppen från den fångenskap i vilken den hålls av den regim som nu har makten.

3 / Modet och det historiska ansvaret ger oss idag i uppdrag att tala om för våra familjer och våra närstående att deras framtid och deras trygghet finns hos det syriska folket i dess revolution. Vi avvisar kategoriskt varje försök att bemäktiga sig folkgruppen för att driva den till konfrontation med våra bröder från andra delar av det syriska folket. Vi tillskriver regimen det fulla ansvaret för de offer som skördats i den alawitiska folkgruppen.

4 / Vi kräver inte bara regimens fall, utan även en nedmontering av den totalitära struktur som den har inrättat samt upprättandet av en stat byggd på rättvisa och medborgarskap.

5 / De brott som den syriska regimen har begått är en skam såväl för den själv som för mänskligheten och dess historia. Dessa brott ger oss i uppdrag, som människor och som syrier, att inte kräva något mindre än en historisk process där regimen ska ställas till svars för de mest föraktliga brott som mänskligheten känner till. Vi upprepar att räkningen måste göras upp med alla de som avsiktligen bidragit till att oskyldiga syrier har fått spilla blod. De medlemmar av den alawitiska folkgruppen eller andra folkgrupper som påstås ha varit inblandade i sådana handlingar bör ställas inför domstol för att dömas i enlighet med lagen och under rättvisa villkor.

6 / Den syriska regimen ljuger när den låtsas skydda minoriteter, i synnerhet alawiterna. På så vis försöker den skrämma syrierna genom att vifta med en fågelskrämma som ska föreställa en möjlig radikal islamism, som regimen försäkrar att den ser komma. Regimen försöker även få världen att tro att den bekämpar jihadistiska grupper och att den utgör den bästa försäkringen mot terrorism.

7 / På grund av egenarten i det stadium som revolutionen just nu genomgår – de religiösa spänningar och de inre splittringar som har framkallats både av regimen och av andra parter – inser deltagarna i denna kongress att det syriska folkets olika beståndsdelar upplever ett enormt behov av att få känna sig lugnade. Den allmänna princip som ska råda i den kommande syriska staten är att försäkringar och garantier inte kan utgå från någon annan än från det syriska folket självt. Folket ska vara den enda beskyddaren och den enda försvararen av hela Syrien. Varje anspråk på att ge beskydd eller utfärda garantier vilar på religiösa grundvalar som står i motsats till begreppet medborgarskap.

8 / Den syriska revolutionen reste sig för att instifta en demokratisk stat och bygga en stat byggd på medborgarskap. Alla som försöker avleda denna revolution från dess grundläggande mål genom att ge den en religiös eller sekteristisk vändning bidrar till att spilla syriers blod.

9 / Vi kallar alla som stödjer regimen, oavsett deras tillhörighet, att omedelbart upphöra med det. Den dödar nämligen deras bröder och utgör ett hot mot landets nutid och framtid. De bör rikta in sina krafter på att störta den despot som driver Syrien mot det okända. Vi uppmanar alla tysta kategorier att höja sin röst, att ta sitt historiska ansvar gentemot fosterlandet och att ansluta sig till revolutionens led.

10 / Vi uppmanar våra bröder i de syriska arméstyrkorna, och särskilt vår folkgrupps söner, att inte resa vapen mot dem som tillhör samma folk som oss, och att inte ansluta sig till leden i en armé som regimen driver att döda andra syrier. Vi fordrar också av revolutionens styrkor att de tar sitt ansvar och ger dem den hjälp de behöver för att kunna lösgöra sig från regimen.

11 / Vi blundar inte för de fel som begåtts i revolutionens namn, oavsett om de härrör från de beväpnade styrkorna eller radikala jihadistgrupper. Vi iakttar ingen medskyldig tystnad om sådant som förändrar revolutionens ansikte. Men vi anser att regimen är anstiftare till dessa förvanskningar, direkt eller indirekt, oavsett om de uppstått i stunden eller under regimens långa tid vid makten.

12 / Varje försök att dela Syrien, oavsett om de härrör från yttre eller inre parter, är ett förräderi mot fosterlandet, mot historien och mot kommande generationer. Som syrier bör vi alla bekämpa denna avdrift och säga nej till varje form av delning. Syrien ska alltid förbli en enda stat för alla sina barn.

När vi idag tar till orda efter mötet i Kairo förklarar vi därför att vi som syrier tillhör ett av jordens äldsta folk. Detta folk har gett sig in i revolutionen för frihetens, den mänskliga värdighetens och rättvisans skull. Det har som mål att upprätta en modern, civil och demokratisk stat som är dess egen, ett fosterland öppet för alla utan uppdelning eller åtskillnad som kopplas till religion, härkomst eller kön. I dessa övertygelser rotar sig kongressens slagord: ”Vi är alla syrier. Tillsammans på väg mot ett fosterland för alla.”

 Kairo 22-23 mars 2013.

Så här ser det ur där Assads ”skyddande hand” slagit till.

Ett starkt dokument som klart tar ställning för upproret mot diktaturen. Ska man lyfta fram någon kritisk punkt så är det nog deklarationens oklara skrivningar kring de nationella minoriteternas rättigheter till självständighet, framför allt gäller det kurderna i landet.

De kristna sägs också sluta upp bakom Assad, om än passivt. Mest av rädsla för pogromer och förföljelse efter en seger för uppororet, sägs det. Det har förekommit enskilda sekteristiska handlingar mot kristna från islamistiska grupper i upprorets led. Det har också förekommit groteska lögner som spritts av regimen och dess anhängare, tyvärr också av vissa vänstergrupper, att hela städer med kristna drivits på flykten av blodtörstiga terrorister. Dessa vandringssägner föll platt till marken då biskopen i Aleppo förklarade att de kristna också flydde från regimens bomber och granater likt alla andra medborgare. Vissa stöder regimen, andra revolutionen och resten försöker överleva, enligt biskopen.

Syriens kristna är splittrade mellan anhängare av och motståndare till regimen.

Inte heller är det sant att den sunnitiska majoriteten står som en man bakom upproret. Flera av Assads närmaste personer är sunniter och många av landets rika handelsmän står och faller med regimen, därför står de också bakom Assad. Inte ens de religiösa sunnitiska ledarna står enade bakom det ena eller det andra lägret. Bästa beviset är att sunniten shejk Mohammad Said Ramadan Al Buti var en hängiven anhängare av familjen Assad. Vem eller vilka som mördade honom i moskén i Damaskus är oklart. Regimen har inte producerat några bevis för ansvaret och oppositionen har tagit avstånd från bombdådet.

Shejk Mohammed Said Ramadan Al Buti. En hängiven anhängare av diktaturen.

Kurderna har hittills inte aktivt deltagit i det väpnade upproret mot regimen. I den kurdiska regionen av Syrien har regimen lämnat fältet öppet för PYD, systerorganisation till det turkiska PKK, och PYD:s väpnade milis YPG. Andra kurdiska partier och organisationer i det Kurdiska nationella rådet har däremot klart uttalat sitt stöd till revolutionen och kräver Assads avgång. De anklagar också PYD/YPG för att spela under täcket med Assad. Hur mycket sanning som ligger bakom det finns det ingen klarhet om än. Klart är dock att den kurdiska minoriteten inte står på regimens sida.

Alltså är det helt klart att ingen religiös eller etnisk grupp står lojal och enad bakom regimen och dess desperata försök att med flygvapen, missiler, artilleri och stridsvagnar klamra sig fast vid makten till varje pris. Inget pris verkar vara för högt. Tiotusen och åter tiotusen har fängslats, torterats och mördats av regimen. Hela byar och stadsdelar raserats jämnt med marken utan hänsyn till civila, kvinnor och barn. Den som sätter in sitt lands stridsflyg mot den egna befolkningen har bara ett öde som väntar. Det som många despoter gått till mötes.

Här under hittar du tre mycket intressanta artiklar på engelska om grunderna i den syriska revolutionen och varför delar av den internationella vänstern vänder revolutionen ryggen.

LänkarOm vänstersveket mot revolutionens,

Syriens revolution startade på landsbygden,

Revolution eller inbördeskrig?,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vad är och gör Fria Syriska Armén?

Röda Malmö är en fin blogg som vår partikamrat Ronny Åkerberg håller i. Där hittar du dagligen inte bara texter om svenska och internationella händelser utan också fina bildreportage från Malmö och Skåneregionen. Här under publicerar vi med Ronnys godkännande en artikelserie om den Fria Syriska Armén. Hur den uppstod, vad den gör och vart den är på väg. Det är en lång text och därför den kanske riktar sig mest till er som intensivt följer vad som sker i Syrien. Men vi tror att ni är många och att Ronnys text ska hjälpa till att förstå hur det väpnade motståndet i Syrien utvecklats och vilken roll det spelar.  

Fria Syriska Armén, del 1

…rent allmänt om FSA

Den fria syriska armén, FSA, är den viktigaste väpnade oppositionsgrupp som verkar i Syrien och som varit aktiv under syriska inbördeskriget. Den är sammansatt av deserterad personal från syriska försvarsmakten och av frivilliga.

Dess bildande offentliggjordes den 29 juli 2011 i en video som släpptes på internet med en uniformerad grupp desertörer från den syriska militären som uppmanade medlemmarna i syriska armén att hoppa av och gå med dem. FSA:s ledare i augusti 2011, överste Riad al-Asaad, meddelade att FSA skulle arbeta med demonstranterna för att störta systemet och förklarade att alla säkerhetsstyrkor som attackerade civila var legitima mål.

FSA samordnas med Syriens nationella råd som startade i december 2011, och stöder Syrian National Coalition som bildades i november 2012. En stor omorganisation av FSA:s kommandostruktur inträffade i december 2012, al-Asaad behåller sin formella roll men förlorar verklig makt och brigadgeneral Salim Idris blir stabschef och effektiv ledare.

Riad al-Asaad uppgav i oktober 2011 att den fria syriska armén (FSA) har inga politiska mål utom avlägsnande av Bashar Assad som Syriens president. FSA har också hävdat att konflikten inte är sekteristisk, de har i sina led alawiter som motsätter sig regeringen, och att det inte blir några repressalier om den faller. Den 23 september 2011 gick Fria syriska armén samman med Free Officers Movement och blev den största armégruppen inom oppositionen. I början av december 2011 fanns det uppskattningsvis 15 000 till 25 000 avhoppare från de väpnade styrkorna enligt aktivist- och mediekällor. Amerikanska underrättelsekällor uppskattade dem till mer än 10 000 avhoppare. Det verkliga antalet avhoppade soldater till Fria syriska armén är okänt.

 FSA opererar i hela Syrien, både i städerna och på landsbygden. Krafter är aktiva i nordväst (Idlib , Aleppo), den centrala regionen (Homs , Hama och Rastan), kusten runt Latakia , söder (Daraa och Houran), öster (Dayr al-Zawr, Abu Kamal), och Damaskus-området. Den största koncentrationen av dess krafter verkar vara i den centrala regionen (Homs, Hama och omgivande områden) med nio eller fler bataljoner aktiva där. Chefen för FN, Ban Ki-moon har sagt att den fria syriska armén kontrollerar betydande delar av vissa städer.

Fria Syriska Armén, del 2

…hur fria syriska armén växte fram

Ursprung

Den fria syriska armén spårar sitt ursprung till tidiga avhoppare från den syriska armén som vägrade att skjuta på obeväpnade demonstranter under syriska upproret . De första avhoppen inträffade när armén skickades in i Daraa att kväsa pågående protester. Det fanns rapporter om att olika enheter hade vägrat att skjuta på demonstranter och hade splittrats från armén. Videofilmer visade civila som hjälpte avhoppade soldater som hade tagits för att de vägrade order. Avhoppen fortsatte under hela våren när regeringen använde dödligt våld för att slå ned demonstranterna och belägra protesterande städer i hela landet som Banyias, Hama, Talkalakh och Der ez-Zor. Många soldater som vägrade att öppna eld mot civila avrättades summariskt av armén. I juli 2011 tillkänngav Riad al-Asaad och en grupp officerare, som såg behovet av åtgärder, bildandet av den fria syriska armén med målet att skydda obeväpnade demonstranter och att hjälpa till att störta regeringen

Bildandet

Den 29 juli 2011 kungjorde Riad al-Asaad motståndsarméns bildande. Han förklarade att den fria arméns bildande berodde på avhoppade soldaters nationalistisk plikt, lojalitet till folket, behovet att slutgiltiga stoppa regeringens mord och arméns ansvar att skydda obeväpnade fria människor. Han tillkännagav vidare att den fria syriska armén skulle arbeta hand i hand med folket för att uppnå frihet och värdighet, att störta regeringen, skydda revolutionen och landets resurser, och stå upp mot den oansvariga militära maskin som skyddar systemet.

 Asaad uppmanade officerare och män i den syriska armén att ”hoppa av från armén, sluta rikta sina gevär mot sitt folks bröst, gå med i fria armén, och bilda en nationell armé som kan skydda revolutionen och alla delar av det syriska folket med alla dess trosinriktningar.” Han menade vidare att den syriska armén ”[representerar] gäng som skyddar regimen” och förklarade att ”från och med nu, kommer säkerhetsstyrkorna som dödar civila och belägrar städer att behandlas som legitima mål. Vi kommer att betrakta dem som mål i alla delar av det syriska territoriet utan undantag.”

Expansion

Sen den syriska sommaren 2011 har det varit en jämn ström av avhopp till fri syriska armén, dokumenterat i avhoppsvideor. Västliga underrättelserapporter i december 2011 visade att så många som hälften av arméns värnpliktiga inte fullgjort sin plikt efter de tre senaste kallelserna och att på lägre nivå officerare deserterar i stora skaror.  I vissa fall hade hela enheter övergivit en masse. Under den syriska vintern 2011/12 fortsatte FSA att meddela bildandet av nya arméförband, offentligt förklara till Bashar al-Assad att ”du hittar oss överallt alla gånger, och du kommer att se det som du inte förväntar dig, tills vi återupprättat de rättigheter och friheter för vårt vårt folk”. I ett försök att försvaga pro-Assad styrkor släppte fri armén ett uttalande i mitten november som meddelade att ett tillfälligt militärt råd hade bildats.

I januari 2012 fortsatte höga avhopp. Den 6 januari hoppade general Mustafa al-Sheik av den syriska armén och anslöt sig till FSA. En dag senare hoppade överste Afeef Mahmoud Suleima från syriska Air Force Logistics av från Bashar al Assads regim tillsammans med minst 50 av hans män och anslöt sig till FSA. Han meddelade sin grupps avhopp på live-tv och beordrade sina män att skydda demonstranter i staden Hama. Överste Suleima förklarade i ett uttalande: ”Vi är från armén, och vi har hoppat av eftersom regeringen dödar civila demonstranter. Den syriska armén anföll Hama med tunga vapen, lufträder och tung eld från tanks … Vi ber Arabförbundets observatörer att besöka områden som drabbats av flygräder och attacker så att du kan se skadan med egna ögon, och vi ber dig att skicka någon att avslöja de tre kyrkogårdar i Hama fyllda med mer än 460 lik”. Avhoppen fortsatte en vecka senare, när en annan general i den syriska armén hoppade av till oppositionen i staden Qusayr i Homs provinsen.

General Mustafa al-Sheikh sade till Reuters att upp till 20 000 soldater totalt hade övergivit armén sedan början av konflikten och att FSA hade tagit kontroll över stora delar av landet. Han sade i en intervju den 12 januari 2012: ”Om vi ​​får 25 000 till 30 000 desertörer organiserade i gerillakrig i små grupper om sex eller sju är det tillräckligt för att uttömma armén i ett år till ett år och ett halvt, även om de är beväpnade endast med granatgevär och lätta vapen”, och nämnde också att majoriteten av arméns desertörer hade gått för att vara med sina familjer, snarare än att gå med upproret. Den 29 januari var det rapporter om en ny omgång av högt uppsatta avhopp efter att den syriska armén satts in för att slåss i Damaskus förorter. Minst två generaler och hundratals soldater med sina vapen hoppade av vid denna tid.

Den 21 februari 2012, hoppade general Fayez Amro från Syriens flygvapen av till oppositionen. Han är ursprungligen från Bab Amr distriktet i Homs och av turkmenskt ursprung. En annan underrättelsegeneral från den syriska armén hoppade också av vid denna tid till Turkiet. Hans namn har inte avslöjas av säkerhetsskäl. Detta var samtidigt som en deserterande löjtnant, som arbetade på den kemiska vapenavdelningen, hävdade att ”BZ-CS, KlorBenzilate, som skadar människors nerver och får dem att tyna bort, används i Bab Amr.”  Han sade att några syriska soldater hade försetts med gasmasker för skydd. Det har också rapporterats att en brigadgeneral hoppade av i Idlib med 200 av hans soldater. Nästa månad deserterade General Adnan Farzat från Rastan och två andra generaler. Turkiska regeringskällor rapporterade samma månad om ett uppsving i deserteringar och att det finns över 20 000 deserteringar under den senaste månaden innebär att det totala antalet desertörer från den syriska armén uppgår till över 60 000 soldater.

Den 24 mars 2012 förenades Fria syriska armén med högre militära rådet. Grupperna enades om att lägga sina meningsskiljaktigheter bakom sig och sade i ett uttalande: ”Först beslutade vi att förena alla militära råd och bataljoner och alla beväpnade bataljoner inom landet under en enhetlig ledning av Fria syriska armén och följa order av chefen för FSA, överste Riad al-Asaad.”

Omorganisation

Den 7 december 2012 möttes ungefär 260-550 befälhavare och företrädare för den syriska väpnade oppositionen i Antalya och valde ett nytt 30-personers militärråd för FSA. Överste Riad al-Asaad, som inte var närvarande vid mötet, behöll sin formella roll som befälhavare-in-chief, men förlorade effektiv makt till brigadgeneral Salim Idris, som valdes till ny stabschef för FSA. Säkerhetstjänstemän från Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Gulfstaternas samarbetsråd och Jordanien var närvarande vid mötet.

Ungefär två tredjedelar av de invalda i det nya kommandot var personer med anknytning till muslimska brödraskapet i Syrien. Den extremistiska Al-Nusra Fronten och Ahrar al-Sham var inte inbjudna till mötet. Det rapporterades att den nya stabschefen general Salim Idris inte hade någon ideologi, medan två av hans nya vice befälhavare, Abdelbasset Tawil från guvernörskapet Idlib  och Abdelqader Saleh från Aleppo guvernörskap var moderata islamister. Det rapporterades att FSA kommandot verkade vilja marginalisera islamistgrupper som har spelat en större roll de senaste månaderna, och att det skulle finnas totalt fem vice befälhavare knutna till fem olika regioner i Syrien.

Fria Syriska Armén, del 3

…fria syriska arméns strategi

Den fria syriska armén är den militära grenen av oppositionsrörelsen och syftar till att få bort regeringen genom att skydda civila demonstranter, uppmuntra avhopp från den statliga armén och genom att utföra väpnade aktioner. Som den syriska regimens armé är mycket organiserad och väl beväpnad, har den fria syriska armén antagit gerillataktik på landsbygden och i städerna. FSA: s militära strategi är inriktad på en spridd landsomfattande gerillasoldataktion med en taktisk inriktning på väpnad aktion i huvudstaden Damaskus.  Kampanjen är inte avsedd att hålla territorium utan snarare att sprida regeringens styrkor och tunna ut deras logistikkedjor i striderna om tätorterna där protesterna fortsätter, för att nöta ut säkerhetsstyrkorna, att bryta ned moralen och att destabilisera Damaskus, regeringens centrum.

Den fria syriska arméns väpnade aktioner fokuserar på att bekämpa regeringens fördelar, som inkluderar möjligheten att genomföra samordnade operationer i stor skala, förmågan att flytta sina styrkor efter behag och förmåga att använda tung eldkraft. För att stoppa dessa fördelar har FSA genomfört angrepp på regeringens ledning och logistiska infrastruktur.  En sabotagekampanj har inletts i Syrien med rapporter om attacker mot olika statliga tillgångar. FSA har gjort attacker mot säkerhetstjänstens kommandocentraler och syriska sociala medier rapporterar om blockering av vägar, attacker mot logistikfordon, inklusive tankstransportörer och tankbilar, avskärning av kommunikations-kablarna till flygfält och förstörelse av telekommunikationstorn, sabotage av stridsmotorer och andra fordon som används av regeringsstyrkor och attacker mot järnvägar och rörledningar.

Den fria syriska armén på lokal nivå genomför bakhåll mot statens shabiha milis och konfronterar armén under vilken den uppmuntrar avhopp. Några medlemmar av Fria syriska armén har förklarat att organisationen inte har resurser att ockupera och ta kontroll över territorier och istället inriktar man sig främst på slå-till-och-försvinna-attacker för att driva den syriska armén tillbaka. FSA använder också egentillverkade vägbomber för att attackera militära konvojer av bussar, lastbilar och tanks som transporterar förnödenheter och förstärkningar av säkerheten och bedriver attack-och reträttoperationer mot regeringens vägspärrar. I områden som befinner sig i opposition mot regeringen, har FSA agerat som en försvarskraft, bevakat gator medan protester ägt rum och attackerat milisen, känd som shabiha som är en integrerad del av regeringens ansträngningar att undertrycka oliktänkande. I Deir ez-Zor, Al-Rastan, Abu Kamal och andra städer har Fria syriska armén bedrivit gatustrider som rasat i flera dagar utan att någon särskild sida vann fördelar. FSA har också sökt internationell hjälp för att störta Assad-regeringen. Den har bett det internationella samfundet om vapen och genomförandet av en flygförbudszon och en marin blockad av Syrien.

Fria Syriska Armén, del 4

…den fria syriska arméns vapen

Soldater ur Fria syriska armén rengör sina AK-47:or

Den fria syriska armén är huvudsakligen beväpnad med AK-47: or, DShKs och RPG-7s. Eftersom avhoppade soldater saknar luftskydd måste de överge sina pansarfordon. Avhoppade soldater bär endast lätta vapen och gömmer sig i städer, förorter eller på landsbygden. Förutom AK-47: or har vissa FSA-soldater också M16s , Steyr AUGs , FN FALS , hagelgevär , G3 och PK maskingevär. FSA har några tunga vapen tagna från den syriska regeringen.

I februari 2012 kom videofilmer på nätet som visar en kapad regeringstank som används i Homs av FSA-styrkor. Stridsvagnen, som bar syriska oppositionens flaggor, sågs skjuta med beväpnade män i civila kläder i skydd bakom den. En FSA-talesman har sagt att organisationen fick tre tanks från en grupp på 100 desertörer från den syriska armén. FSA har också enligt uppgift fått ett antal luftvärnsrobotar. Fria syriska armén har nyligen börjat tillverka sina egna granatkastare och raketer.

Räder mot statliga vägspärrar och vapendepåer utförs för att förse FSA med mycket av dess ammunition och nya vapen. FSA köper även vapen på den syriska svarta marknaden av vapensmugglare från grannländer och korrupta regeringstrogna krafter som säljer statliga vapen. Det har förekommit rapporter om att hela vapendepåer har erbjudits till försäljning, även om dessa erbjudanden avslogs på grund av rädsla för en eventuell fälla. FSA-kämpar kan också ibland köpa vapen direkt från arméns förrådsbaser, förutsatt att de har tillräckligt med pengar för att tillgodose regeringstrupperna som vaktar dem. Det har också rapporterats att FSA köper mycket av sina tunga vapen från irakiska vapensmugglare.

Överste Riad Asaad har bett det internationella samfundet att förse FSA med vapen för att lindra organisationens leveransbehov. Även om många nationer varit tveksamma att ge vapen av rädsla för att eskalera konflikten verkar organisationen ta emot några vapenleveranser utifrån. I april 2012 avlyssnade libanesiska marinen ett Sierra Leone-registrerat fartyg som hade en stor mängd vapen och ammunition som tros vara avsedd för den fria syriska armén. Några av vapnen var märkta Libyen.

Fria Syriska Armén, del 5

…läget för den fria syriska armén

Världen tittar på medan syrierna försöker skydda sig mot diktaturens mördare

Den fria syriska armén har verksamhet i hela Syrien, både i städerna och på landsbygden. Krafter är aktiva i nordväst (Idlib, Aleppo), den centrala regionen (Homs, Hama och Rastan), söder (Daraa och Houran), öster (Dayr al-Zawr, Abu Kamal) och Damaskus-området. Den största koncentrationen av dessa krafter verkar vara i den centrala regionen (Homs, Hama, och omgivande områden), med nio eller fler bataljoner aktiva där.

Den fria armén använder gerillataktik när den kämpar och syftar inte till att ockupera terrängen när en kamp är över, men i slutet av 2011 hade stora delar av Syrien fallit under partiellt kontroll av Fria syriska armén. I slutet av 2011 inrättade FSA kontroll över ett antal städer och byar i Idlibprovinsen. Senare i januari 2012 lyckades Fria syriska armén ta kontroll över staden Zabadani i Damaskus- provinsen efter intensiva sammandrabbningar med reguljära trupper. Den 21 januari erövrade FSA tillfälligt staden Douma nära Damaskus.

Fria syriska armén kontrollerade även under tre månader omkring två tredjedelar av Homs, Syriens tredje största stad, enligt syriska militärer inne i staden. I januari föll en del av Damaskus förorter under partiell kontroll. Exempelvis föll staden Saqba, en östlig förort till Damaskus under oppositionens kontroll för en vecka tills FSA tvingades taktiskt retirera in i lokalbefolkningen efter ihållande kraftiga bombardemang av den syriska armén. I slutet av februari var staden Idlib under oppositionens kontroll med oppositionen flaggor i stadens centrum.

I maj bekräftade FN-övervakare rapporter i media om att stora delar av Syriens landsbygd och provinsiella städer var under de facto-kontroll från FSA eller saknar kontroll. Fria syriska armén har sagt att den bara har partiell kontroll över sina hållna områden, och att i öppen strid med den syriska armén var den i de flesta fall var oförmögen att hålla områdena. FSA:s mål var snarare att lossa regeringens kontroll över områden än att införa strikt kontroll av sina egna.

Under det syriska inbördeskriget, har många operationer utförts av Fria syriska armén. Verksamheten var blygsam efter dess bildande i slutet av juli 2011, men så småningom utvidgades den. FSA skulle växa i storlek, till cirka 20 000 i december, och uppskattningsvis 40 000 i juni 2012.

I oktober skulle FSA börja ta emot militärt stöd från Turkiet, som tillät rebellarmén att driva sitt högkvarter i landets södra Hatay-provinsen nära den syriska gränsen och sitt fältkommando inifrån Syrien. FSA startade ofta attacker i Syriens norra städer, medan de använde den turkiska sidan av gränsen som en säker zon och försörjningsväg.

Ett år efter dess bildande fick FSA kontroll över många städer nära den turkiska gränsen. FSA-soldater gjorde attacker över gränsen vid Syriens norra gräns. I september 2012 var större delen av Syriens norra gräns under FSA:s kontroll. Då flyttade FSA sin kommandocentral från södra Turkiet till upprorskontrollerat territorium i norra Syrien, där den fortsatte att leda verksamheten mot regeringskontrollerade städer och baser. FSA har genomfört stora operationer även i andra regioner, bland annat i och runt städerna Homs och Damaskus. I december 2012 hade rebellerna tagit cirka 60 procent av Syriens territorium.

Fria Syriska Armén, del 6

…fria syriska arméns kommandostruktur

 Huvudkommandot

Före september 2012 drev Fria syriska armén sin ledning och huvudkontor från Turkiets södra Hatay-provins nära den syriska gränsen med fältbefälhavare verksamma inom Syrien. I september 2012, meddelade FSA att man hade flyttat sitt huvudkontor till Idlibprovinsen inne i Syrien.

FSA:s formella ledare är dess Commander-in-Chief Överste Riad al-Asaad, men arméns effektive militäre ledare är dess stabschef brigadgeneral Salim Idris. Vid sidan av Salim Idris finns fem biträdande chefer för personal som är ansvariga för fem olika regioner i Syrien. Två av dessa biträdande chefer för personalen är Abdelbasset Tawil från Idlibs guvernörskap  och Abdelqader Saleh från Aleppos guvernörskap. Arméns strategiska planering och vapenanskaffning hanteras av dess militära råd.

Regionala ledningar

Den fria syriska armén har fältenheter placerade över hela landet. Fältenheterna är under direkt befäl av nio regionala befälhavare som är baserade i provinserna Homs, Hama, Idlib, Deir al-Zor, Damaskus, Aleppo och Latakia. De regionala befälhavarna inkluderar överste Qasim Saad al-Din som leder de militära operationerna i Homsprovinsen och överste Khaled al-Haboush som leder militära operationer i huvudstaden. De regionala befälhavarna är under direkt operativt befäl av överste Riad Asaad och håller konferenssamtal nästan dagligen. För intern kommunikation och drift verkar FSA ha ett omfattande internetbaserat kommunikationsnätverk som statens säkerhetstjänst har försökt att tränga igenom.

Fältenheter

Den fria syriska armén har antagit form och taktik av en gerillastridskraft. En typisk fältenhet såsom Tel Kalakh Martyrs’ Brigade räknar mellan 300 till 400 soldater som delas upp i stridande enheter på sex till 10 män. Varje människa i enheten är beväpnad med ett lätt vapen, såsom en AK-47 och kampenheten som helhet är utrustad med en RPG bärraket och en lätt kulspruta. Kommunikation inom bataljonensenheten utförs med walkie talkie. FSA-bataljonens enheter har ett nära samarbete med den lokala befolkningen och avhoppare från regeringsarmén ansluter sig normalt till enheter från regionen eller staden som de kommer från. FSA hör nära samman med ad hoc-aktivistiska nätverk och fungerar nära samman med de bildade civila råden. Runt viktiga befolkningscentra såsom Damaskus, Aleppo, Daraa och Hama, driver FSA militära råd som samordnar verksamheten i området.

Arméns ledning och kontroll utövas på en mängd olika sätt, bland annat mobiltelefoner, Voice over IP, e-post, kurirer och sociala medier. I november 2011 använde armén $ 2 miljoner för att förbättra kommunikationslänkar mellan oppositionella soldater i Syrien. Bashar al-Assad-regeringen beslagtog ett antal sofistikerade kommunikations-enheter från oppositionens kämpar, inklusive Thuraya mobila satellittjänster telefoner, mycket hög och extremt hög frekvens (VHF / UHF) enheter och Inmarsat mobila kommunikations-satellitsystem. I februari 2012 hade Qatar levererat armén 3 000 satellittelefoner. USA har också gett kommunikationsutrustning för att skapa en mer strukturerad armé.

Fria syriska arméns enheter är specialiserade på olika uppgifter. Enheter nära gränserna arbetar med logistik och transport av skadade soldater ut ur landet och även med transport av medicinsk utrustning, förnödenheter, material och vapen in i landet. Andra enheter såsom Farouq brigaderna, som är baserade i staden Homs, deltar i att skydda civila och avvärja den syriska armén. Farouq- brigaden är en av de mer aktiva av FSA:s bataljonsenheter. Den leds av löjtnant Abdul-Razzaq Tlass, brorson till förre försvarsministern Mustafa Tlass. Löjtnant Tlass var en av de första avhopparna och är en av huvudpersonerna i det syriska upproret. Hans enhet har 500-2000 soldater aktivt engagerade i den syriska armén i Homs och gjorde räder mot syriska kontrollstationer och kommandocentraler. I januari 2012 [uppdatering], hade armén runt 37 namngivna bataljonensenheter, varav 17-23 tycktes vara aktivt engagerade i strid.

Fria Syriska Armén, del 7

…det internationella stödet till fria syriska armén

Det libyska nationella övergångsrådet meddelade i november 2011 att det hade haft samtal med det syriska nationella rådet och övervägde att leverera vapen och frivilliga från den nationella befrielsearmén till fria syriska armén och att internationellt ingripande kanske bara var veckor bort. Enligt personer med kopplingar till det nationella rådet erbjöd libyerna pengar, vapen och utbildning för krafter lojala mot det syriska nationella rådet. I slutet av månaden rapporterades att minst 600 soldater i den nationella befrielsearmén från Libyen hade sänts för att stödja den fria syriska armén och hade kommit till Syrien via Turkiet.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan har försökt att ”odla en positiv relation med den regering som kan ta över Assads plats”.

I februari 2012 sade brittiske utrikesministern William Hague att Storbritannien var beredd att skicka avancerad kommunikationsutrustning till FSA för att hjälpa dem samordna sina styrkor, men nämnde inte vapenleveranser. En vecka senare rapporterade den saudiska tidningen Saudi Gazette att Gulfstaternas samarbetsråd tänkte erkänna Fria syriska armén ”som den enda och legitima representanten för det syriska folket”, med hänvisning till en icke namngiven Bahrain-tjänsteman som begärt anonymitet.

I slutet av februari 2012 var det omfattande prat från Gulfstaterna att beväpna Fria syriska armén. FSA:s ledarskap rapporterade dock i mars att den ännu inte hade fått några medel, vapen eller utrustning från någon regering trots den senaste tidens löften om att stödja deras väpnade kamp. I en intervju med Wall Street Journal, sade FSA:s ledare Riad Asaad att: ”Det finns inget praktiskt stöd från det internationella samfundet”, och att ”Det har allt varit prat”. Fria syriska armén planerar för att lita på sig själv och på razzior mot vapendepåer, men hoppades ändå på väpnat stöd utifrån.

Den 1 mars, förklarade Kuwaits parlament stöd för FSA. I mitten av maj hade, enligt oppositionsaktivister och utländska tjänstemän, FSA börjat få betydande ekonomiskt stöd från Persiska-vikens nationer för inköp av vapen.

I juli 2012, fick Syrian Support Group, en så kallad icke-statlig organisation baserad i Washington DC, klartecken från det amerikanska finansdepartementet att finansiera fria syriska armén.

Utländska stridande

Antalet utländska sunni-aktivister verksamma inom FSA är svårt att bedöma. I slutet av maj 2012, rapporterades det, enligt intervjuer med FSA-soldater, att 300 libaneser hade anslutit sig till FSA. Förekomsten av algerier, tunisier, jordanier och kämpar från Saudiarabien har också bekräftats. En ledare från FSA sade till en AFP-korrespondent att fem libyska stridande har dödats i sammandrabbningar med den syriska armén. Samma ledare, förnekade samtidigt förekomsten av många utländska soldater och sade att det finns få av olika nationaliteter. Peter Harling, från International Crisis Group, sade till AFP att andelen utländska soldater för närvarande är mycket liten, men kan växa efter att Saudiarabien och Qatar meddelade sitt stöd för att beväpna rebellerna.

Den kroatiske generalen Marinko Kresic bekräftade att det finns mellan 80 och 100 kroatiska legosoldater i åldrarna 40 till 60 som hjälper Fria syriska armén. De är veteraner från det kroatiska självständighetskriget (1991-1995) eller bosniska kriget (1992-95), men också sådana som kämpade som legosoldater i Irakkriget (2003-11), i libyska inbördeskriget, i tunisiska revolutionen och egyptiska revolutionen. Kresic uppgav att vissa tjänar som vakter och instruktörer medan andra dödar. Han uppgav också att de är mycket väl utbildade och att ”det är de som kommer förmodligen att döda snarare än att dödas”. Kresic uppgav att deras betalning är upp till 2 000 USD per dag på grund av ”rika utländska donatorer”. Han tillade också att majoriteten av de frivilliga som kommer från Balkan för att hjälpa FSA är serber och medborgare i Bosnien och Hercegovina. Källor nära Belgrads militära kretsar bekräftade att tidigare medlemmar i Kosovos befrielsearmé också hjälper FSA. De är mestadels instruktörer som tränar rebellerna främst för urbana strider och gerillakriget. Det första rapporterade dödsfallet av en medlem i Kosovos befrielsearmé tillkännagavs den 13 november. Naman Demoli, en tidigare medlem av UCK, dödades nära syrisk-turkiska gränsen.

Det finns dussintals frivilliga från Kuwait som kommit in från Turkiet som kämpar i FSA:s led. De frivilliga får syriska ID som en försiktighetsåtgärd i fall de arresteras, innan de beväpnas och skickas ut att slåss på olika platser i det oroliga landet.

Relationer med den politiska oppositionen

Den fria syriska armén stöder National Coalition of Syrian Revolutionary and Opposition Forces, en koalition av syriska oppositionsgrupper som skapades i november 2012 och som innehåller många SNC-medlemmar i sitt råd.

I början av december 2011 enades Fria syriska armén att samordna sin verksamhet med Syriska nationella rådet (SNC). Den 6 februari 2012, uttryckte Riad al-Asaad sin oro för SNC:s brist på politiskt och materiellt stöd till FSA och förklarade att om skillnaderna inte kunde lösas skulle FSA bryta sina förbindelser med SNC.

I slutet av februari 2012 inrättade det syriska nationella rådet en militär byrå för att övervaka militära operationer. Detta initiativ möttes med kritik från Fria syriska arméns ledare som sade att de inte hade informerats. Den avhoppade generalen Mustafa al-Sheikh skapade en liknande oenighet i armén när han etablerade en rivaliserande grupp som kallas högre militärrevolutionära rådet som avvisades av FSA:s ledarskap och fält-enheter. Tidigare har också muslimska brödraskapet försökt att ansluta FSA men ledarskapet förkastade deras försök. Överste Al Kurdi, vice ledare för FSA, avfärdade interna tvister och sa att trots meningsskiljaktigheter förblev oppositionen enad i sin väpnade kamp mot regeringen.

Fria Syriska Armén, del 8

…anklagelser om krigsförbrytelser

Hundratusentals flyr undan Assad-diktaturens terror

FSA har anklagats för att summariskt avrätta fångar som den menar är regeringssoldater eller shabiha samt människor som den anser är informatörer. En rebellbefälhavare i Damaskus sade att under månader hade hans enhet avrättat kanske 150 personer som ”militära rådet” hade funnit vara angivare. Han förklarade: ”Om en man är anklagad för att vara en informatör så döms han av det militära rådet. Antingen avrättas han eller frisläpps”.

Nadim Houry, en forskare för Human Rights Watch, hävdar att ”avsiktligt dödande av någon, även en shabiha, när han är utanför strid är en krigsförbrytelse, oavsett hur hemsk personen kan ha varit ”. Den 10 augusti 2012, visade en rapport att Human Rights Watch utredde rebellstyrkor för sådana mord. FSA för sin del uppgav att de skulle ställa de kämpar som hade genomfört mord inför rätta. Undersökningen bekräftades fem dagar senare när FN:s människorättsorgan anklagade oppositionen för att ha begått krigsförbrytelser, men inte i samma omfattning som regeringstrupperna.

Vittnen har också rapporterat att rebeller utför ”rättegång med grav” där en påstådd statlig soldat fick en rättegång bredvid en färdig grav och avrättades på platsen av medlemmar i FSA:s Amr bin al-Aas brigad. En rebell sade: ”Vi tog honom rätt till hans grav och efter att ha hört vittnen, sköt vi honom”.

Daoudbataljonen, som verkar i Jabal al-Zawiya området, har enligt uppgift använt tillfångatagna soldater i proxy-bombningar. Detta innebar att binda den infångade soldaten i en bil lastad med sprängämnen och tvinga honom att köra till en armé-kontrollpunkt där sprängämnen skulle distans-detoneras.

FN noterade några trovärdiga anklagelser om att rebellstyrkor, däribland FSA, rekryterar barn som soldater, trots FSA:s policy att inte rekrytera personer under 17 år. En rebell-befälhavare sade att hans 16-åriga son hade dött under strider mot regeringstrupper.

I en video upplagd på internet i början av augusti, meddelade en FSA-representant som svar på den internationella oron att FSA-enheter ska följa Genèvekonventionens riktlinjer för behandling av fångar och ska garantera dessa fångar mat, läkarvård och hålla områden från stridsområdena. Han bjöd också Röda Korset att inspektera deras fängelser. Den 8 augusti distribuerade FSA-befälhavare en 11-punkters uppförandekod undertecknad av massor av brigadbefälhavare och rebelledare. I den står det att alla kämpar måste ”respektera de mänskliga rättigheterna … våra toleranta religiösa principer och internationell människorättslagstiftning – samma mänskliga rättigheter som vi kämpar för idag”.

Följande är en tidslinje av påstådda krigsförbrytelser av FSA-inriktade grupper:

Den 22 maj 2012, kidnappade en FSA-brigad 11 libanesiska pilgrimer som kom från Iran. Fyra av dem dödades i ett luftanfall från det syriska flygvapnet och resten släpptes oskadda.

Den 20 juli 2012 sade Iraks vice inrikesminister, Adnan al-Assadi, att irakiska gränsvakter hade bevittnat hur FSA tog kontroll över en gränskontrollstation, kvarhöll en syrisk arméöverstelöjtnant och sedan bröt hans armar och ben innan de avrättade 22 syriska soldater.

Den 21 juli 2012, sade turkiska lastbilschaufförer att de hade fått sina lastbilar stulna av medlemmar i FSA när de tog en gränsstation. De sade att några av bilarna brändes och andra såldes tillbaka till sina förare efter att varorna plundrats.

Den 13 augusti 2012, dök en serie av tre videor upp som visar avrättningar av fångar, uppenbarligen av rebellstyrkor i Aleppoprovinsen. I en video har sex postanställda kastas ut från postbyggnaden i Al-Bab och dött. Enligt påståenden av FSA-soldater. De beväpnade männen hävdade att de var shabiha.

Den 9 september 2012 FSA exploderade en bilbomb nära al-Hayat sjukhus och Centralsjukhuset i Aleppo. Enligt syriska statliga medier har minst 30 människor dödats och mer än 64 skadats.  FSA hävdade att armén hade ockuperat sjukhusets byggnader och använde dem som bas.

Den 10 september 2012 avrättade FSA:s Hawks of Syria-brigad mer än 20 syriska soldater fångade i Hanano militärbas.

Den 2 november 2012 kidnappade FSA:s al-Siddiq-bataljon och avrättade den framstående syriska skådespelaren Mohammed Rafeh. De hävdade att han var medlem av shabiha och bar en pistol och militär-ID.

Fria Syriska Armén, del 9

…förhållandet till islamister

Den fria syriska armén slåss för demokrati i Syrien

Från och med december 2012 slåss vissa islamistiska eller jihadistgrupper mot regeringen i Syrien. Dessa grupper innefattar al-Nusra Fronten (med 6 000-10 000 frivilliga) och Ahrar al-Sham. De påstås ha kämpat tillsammans med sekulära rebellgrupper ett antal gånger. Vissa jihadister påstås också ha förenat sig med FSA-inriktade grupper.

Men vissa rebeller oroas över de extrema trosuppfattningar och den taktik som används av islamister. FSA har konsekvent fördömt al-Nusra Frontens användning av självmordsbomber. Det finns också oro mellan islamister och andra rebellgrupper. I vissa delar av Syrien, bevakar ”jihadister och sekulära rebellgrupper varandras militärbaser varsamt, osäkrar sina vapen när de passerar”. FSA- befälhavare anklagar islamisterna för ”kapningen av en revolution som började som ett uppror för att kräva ett demokratiskt system”. Intervjuer med FSA tyder på att toppbefälhavarna ser islamisterna som” ett hot mot stabiliteten efter regimförändring”. Ledaren för en rebellgrupp i Idlib-provinsen sade ”Vi slåss inte mot Bashar al-Assad för att gå från att leva under ett envälde till ett religiöst fängelse”. Några medlemmar av FSA tror att efter att Assad-regeringen har störtats, kommer nästa krig vara mellan FSA och islamisterna.

FSA-ledare har även ”allmänt fördömt uppkomsten av jihadgrupper”, många av dess fotfolk ”hävdar att de behöver all hjälp de kan få.” Abu Haidar, en syrisk FSA-samordnare i Aleppos Saif al-Dawla distrikt sade att islamistiska grupper ”har erfarna soldater som är som revolutionens elitkommando soldater … De är inte alla al-Qaida, många är bara volontärer som vill att Syrien ska befrias”. I mitten av 2012 sa Mohaimen al-Rumaid från syriska rebellfronten att USA bör kasta bort sin ovilja att beväpna oppositionen på grund av inblandning från islamister, eftersom dessa är bland de mest effektiva kämparna mot regeringen. Sameh al-Hamwi, en framstående aktivist vid Syriens gräns mot Turkiet, sade att rebellgruppernas bruk av islamistiska slagord och videor i jihadiststil är bara för att behaga sina Gulfanhängare och förnekade att islamism var den största strömningen inom oppositionen. En FSA-befälhavare har hävdat att deras kamp är en islamisk kamp mot en sekulär regering, med förbehållet att de kämpade för alla Syriens religioner och sekter: kristna, muslimer, alawiter, sunniter, druser, shia.

Enligt Vatikanens nyhetsbyrå Agenzia Fides har 90% av den kristna befolkningen i Homs, cirka 10.000 människor, fördrivits från sina hem av medlemmar i FSA:s Farouq-brigad. Vissa lokala kristna familjer bekräftade att de fördrevs från Homs eftersom de ”ansågs stå nära regimen”. Den katolska välgörenhetsorganisation Aid to the Church in Need stödde Agenzia Fides-rapporten, som anger att de kristna fruktade ”etnisk rensning” av militanta islamister. Jesuiter i Homs ifrågasatte orsaken till flykten, och sade att kristna inte utpekades specifikt, men flydde staden på eget initiativ på grund av den pågående konflikten. ​​Enligt kristna flyktingar i Libanon och medlemmar av Farouq brigaderna, intervjuad av David Enders av McClatchy Dagstidningar, hade kristna inte förföljts på grund av sin religion. Snarare hade Farouqbrigadernas fängslande av ett antal kristna med kopplingar till regimen, förmått vissa kristna att fly området.

I mitten av juni 2012 uppgav en rapport att i mars hade det olycksaliga ”Islamiska emiratet Homs” utropats av en libanesisk islamistisk radikal, al-Boustani, som utsåg sig själv till emir. Al-Boustani, enligt uppgift engagerade i kidnappning och mord, påstod sig samtidig föra jihad mot den syriska regeringen. ”Emiratet” varade bara några veckor. Slutligen avrättades Al-Boustani av en lokal FSA-brigad anklagad inte bara för att vara en förrädare mot den syriska oppositionen utan också en agent för den syriska regeringen. Al-Boustani hade tidigare varit en av ledarna för Fatah al-Islam.

I juli 2012 räddade FSA en brittisk och nederländsk fotograf från sina islamistiska kidnappare. Journalisterna, John Cantile och Jeroen Oerlemans, hölls gisslan i en vecka av islamister som anklagade dem för att arbeta för CIA. FSA stormade lägret och befriade journalisterna och skällde ut gisslantagarna. Oerlemans kommenterade: ”Om FSA verkar kämpa för demokrati, vill dessa utländska krigare inte något mer än att införa sharia i Syrien”. I augusti dödade Farouqbrigaderna ledaren för islamisterna som hade kidnappat journalisterna. En Farouq-brigadmedlem sade: ”Jihadisterna delar inte kampen mot regimen, eftersom de säger att vi är otrogna och de slåss inte tillsammans med otrogna”.

När USA betecknat al-Nusra Fronten som terrorgrupp i december 2012 kritiserade en FSA-ledare i Aleppo detta och en FSA-talesman i Aleppo sa ”Vi kanske inte delar samma tro som Jabhat al-Nusra, men vi kämpar mot samma fiende ”.

Även om syriska rebeller brukade uppfatta al-Nusra fronten som allierade, började i slutet av 2012 en tvist mellan FSA och al-Nusra att växa. En hel del av de civila och FSA-medlemmarna fruktar de strikt religiösa åsikterna hos al-Nusra och deras iver att införa sharialagar. En FSA-befälhavare sade enligt rapporten att ”Vi kommer att slåss mot dem på dag två efter Assads fall” och stoppade militärt samarbete med al-Nusra. Han anklagade också jihadister för att råna fabriker och annan statlig egendom och stoppa pengar i egen ficka. Andra rapporterade att al-Nusra-medlemmar hade krävt unga flickor som brudar i utbyte för sitt arbete som soldater och även hade förstört gravar på lokala kyrkogårdar på grund av att de ”är för anspråksfulla för islamiska traditioner”.

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Segra eller dö

-Vi vill inte höra fler löften som inte hålls, för tiden är inte på vår sida och en fortsatt utdragen konflikt kan leda till katastrof för  regionen och för världen.

Orden är Riad Seïfs, vice president i den nationella syriska koalitionen. De sammanfattar det mycket delikata, kanske rent av förtvivlade läge, som den syriska revolutionen befinner sig i.

Efter bombningar i Homs 7 oktober 2012

De senaste dagarna har media rapporterat om en mer självsäker Bachar Assad, som säger att han kan krossa oppositionen inom 14 dagar om det inte vore för Turkiets stöd till oppositionen. Det är naturligtvis nonsens. Men ändå speglar det en mycket allvarlig situation som oppositionen kämpar med –de saknar adekvata vapen och till och med vanlig ammunition till handeldvapnen. Fortfarande kan Assads ryska Migplan ohotat utföra sina flygräder mot civila stadsedelar, brödköer och alla andra mål som generalerna verkar prioritera.

Allt prat om ”omfattande vapenhjälp” till de kämpande rebellerna är inget annat än just prat. Tyvärr är det ett prat som också förs vidare av en betydande del av den europeiska vänstern, eller vad som kallar sig för vänster. En vänster som med sitt stöd först till Khaddafi och nu till Assad är på väg ut i en politisk terräng där stöd till folk som gör uppror inte längre är en absolut prioritet. Var deras politiska resa kommer att sluta återstår att se. Men vi tror att det värsta är att befara.

Civila och barn kan inte stå ut med allt lidande i längden. Aleppo 21 oktober 2012

-Oppositionen har inte erhållit tillräckligt med stöd, definitivt inte i nivå med vad regimen får från sina vänner, så vi hoppas se mer komma, speciellt vad gäller avancerade vapen, sådana som kan slå ut flyget och förstöra stridsvagnar. Så länge styrkeförhållandet på marken inte ändras kommer regimen inte att vika sig, säger Louay Safi från SNC.

Ända sedan upproret tvingades att börja försvara sig med vapen, eftersom varje protest möttes med skarp eld och alltfler offer skördades, har beväpningen av miliserna haft två källor. Endera är det vapen som avhoppade soldater tagit med sig och vapen som kunnat erövras via attacker på arméns vägspärrar och lager eller vapen som rebellerna kunnat köpa av korrupta officerare i Assads armé. Det förklarar den närmast totala frånvaron av effektiva försvarsmedel mot ryska Migplan, trots att vanliga bärbara luftvärnsrobotar, typ Stinger, finns i överflöd på den internationella vapenmarknaden och i lagren hos de regimer som säger sig stödja upproret som Qatar och Saudiarabien.

”Avancerade” vapen sätts in mot Assad. Aleppo 20 oktober 2012

Men varför? Hur kommer det sig att alla ”Syriens vänner” som samlas i lyxhotellen världen över för att proklamera omfattande hjälp till att bli av med Assads regim till sist inte ens släpper fram en bråkdel av den finansiella hjälp de utlovat? För att inte tala om relevanta vapen.

Svaret är tyvärr mycket enkelt. Vare sig USA/EU eller Qatar/Saudiarabien vill att de som strider med vapen i hand ska vinna på marken och störta regimen. Det finns många bevis för att det förhåller sig så. Några citat av representanter för ”Syriens vänner” kastar ljus över situationen:

-Även om vi bortser från al-Qaidas globala jihadistiska agenda är grundproblemet det följande: Vill vi skapa en ny situation liknande den i Libyen mitt i hjärtat av Mellanöstern? Syrien ligger på en seismisk spricka –med religiösa seismiska sprickor och ideologiska sprickor- Syrien ligger på gränsen mellan en intressesfär dominerad av Iran och den sunniarabiska världen. Det är en plats där mycket står på spel och där det saknas effektiva ersättare”.

En kvinna bärs bort från sitt bombade hem i Aleppo den 13 oktober 2012

Orden kommer från Kamran Bokhari, vice-president för Middle Eastern and South Asian affairs at Stratfor, som är en amerikansk tankesmedja, specialiserad i strategiska studier och med stort inflytande i Washington.

-Det saknas effektiva ersättare , är nyckelorden i citatet ovan. För med ”effektiv” menas en politisk kraft som kan leda en ”ordnad övergång” i Damaskus, som utan att skapa en ”libysk” situation kan ta över efter Assads regim och samtidigt undvika att den syriska statsapparaten och då framför allt armén faller samman. Det innebär automatiskt att en militär seger för FSA:s miliser är något som imperialismen och oljemonarkierna vill undvika till varje pris, kanske till och med till priset av en seger för Assad.

-USA:s mål är fokuserat på att stödja ett slut på Assads regim, varför vi utövar omfattande påtryckningar på regimen via sanktioner och andra medel. Samtidigt verkar vi för att stärka Syriens Oppositionsråd som vi erkänner som den legitima representanten för det syriska folket, sa nyligen Ben Rhodes, Obamas tillförordnade nationella säkerhetsrådgivare vid en presskonferens.

Medlemmar i FSA i Aleppo kopplar av med dans. 19 oktober 2012

Problemet för Obama och andra krafter som söker ett ”ordnat” maktskifte är att det syriska upproret inte erkänner SNC som sin ”legitima representant”. Tvärtom finns det många bevis för att lokala miliser och den civila oppositionen i de lokala samordningskommittéerna LCC ser med stort misstroende på sina påstått ”legitima” representanter.

Summan av dessa komplikationer är att den materiella och finansiella hjälpen till de som kämpar inne i Syrien ges i form av dropp, tillräckligt för att upproret inte ska krossas, noggrannt begränsat för att de väpnade miliserna inte ska segra.

Ett uttalande av Lady Ashton, EU:s så kallade utrikesminister, gör det nästan pinsamt klart vad det gäller halvmesyrerna i hjälpen.

-Innan 18 februari är EUs ministrar i behov av absolut klarhet över vad som är och inte är tillåtet enligt EU-reglerna och vad oppositionen verkligen vill ha.

Det kan inte vara sant, man tror sig drömma. Efter två års uppror och tiotusentals döda funderar utrikesminister Ashton över vad oppositionen vill. Groteskt. Hon frågar sig om vapenembargot mot Syrien ska hävas och vilken utrustning som verkligen ska ses som ”non-lethal”, som exempelvis hjälmar och skyddskläder. Som om hjälmar skulle skrämma piloterna i Migplanen.

Resterna av en Mig-21 nerskjuten över Idlib 21 september 2012

Vapenembargot mot Syrien är inget annat än ett fikonlöv för Washington och Bryssel. För det råder bara ett vapenembargo mot oppositionen, medan vapenleveranserna från Ryssland och Iran fortsätter i högt tempo. Närvaron av några tusental jihadister i Syrien tas till ursäkt för att sätta droppkanyler på oppositionen. Qatars och Saudiarabiens stöd till de salafistiska grupperna, som den beryktade al Nusrafronten, är inget annat än ett försök att diskreditera revolutionära uppror i hemmapublikens ögon.

-Om ni funderar på att göra uppror mot Kungen och överheten går det som i Syrien, är budskapet till de i Qatar och Saudiarabien som tänker i oppositionella banor.

Den syriska revolutionen har behov av allas vår solidaritet. Risken att despoten i Damaskus ska gå segrande ur kampen om makten verkar öka för var dag som de kämpande miliserna saknar en utrustning värdig namnet.

Hur länge till ska familjen sitta i guldstolar?

Befolkningens förmåga att strida har gränser. Lidandet under flygbomberna och stridvagnarnas granater blir en dag till slut outhärdligt. Motståndskraften är inte outtömlig. Utan avgörande segrar inom kort finns det en stor risk för att Assads välbeväpnade arméer och gangstermiliser kan vända situationen till ett nederlag för revolutionen.

Då kommer de som verkar för en ”ordnad” övergång utan seger för upproret att stå som ansvariga för att despoten lyckats klamra sig fast vid makten och det för många år framåt. Och en seger för diktaturen kommer att sluta i ett hämndens blodbad på de tiotusentals unga människor som vågat resa sig och försvara revolutionen mot diktaturen med vapen i hand. Familjen Assad har redan visat vad den är kapabel till. Tiotusentals medborgare i Hama slaktades utan pardon 1982.

Segra eller dö. Det är de enda alternativen som återstår för alla de som nu i två år stått upp emot diktaturen i en kamp för frihet och värdighet.

Benny&Göte

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,