Kloka ord om den syriska revolutionen

Med sin bok The People Want har Gilbert Achcar befäst sin ställning som en av de absolut främsta experterna på Mellanöstern och Nordafrika, den så kallade arabvärlden. En bok med 500 sidor på engelska är inte lättillgänglig för alla som intresserat följer utvecklingen av de arabiska folkens resning mot diktaturer och monarkier.

Därför lägger vi här under ut en halvtimmes föresläsning av Gilbert där han sammanfattar sina teser om vad som skett och sker sedan tre år tillbaka.

Här på bloggen har ni redan kunnat följa den debatt om revolutionen som pågår inom vänstern i allmänhet och även inom vårt parti Socialistiska Partiet. Vi har nyligen fört en polemik med Tariq Ali som tvärt emot Achcar anser att vad som sker i regionen inte är en revolutionär process utan ett återkolonialiseringsprojekt av hela Mellanöstern från den amerikanska imperialismen sida, från invasionen i Irak fram till dagens händelser.

För Achcar är det däremot uppenbart att den syriska revolutionen, omkring vilken debatten koncentrerats, är en integrerad del av den arabiska resningen som han betecknar som en lång revolutionär process. Han avvisar helt idén att vad som sker i Syrien skulle vara väsensskilt från exempelvis upproren i Tunisien och Egypten.

När det sker revolutionära uppror finns också kontrarevolutionen närvarande. Ja, till och med flera kontrarevolutioner. Det är det tragiska som sker i Syrien. Det folkliga upproret som tvingats in i ett väpnat motstånd på grund av regimens totala oförmåga att möta opposition med annat än totalt militärt våld står inte bara inför regimens kontrarevolution utan också den reaktionära islamistiska kontrarevolutionen ledd av al-Nusrafronten och ISIS. Deras agenda har som främsta punkt att ta död på alla strävanden efter demokratiska fri- och rättigheter och fungerar därför i praktiken som regimens femte kolonn. Svaret på frågan om de är i direkt maskopi med Assads säkerhetstjänst eller inte kommer säkert så småningom att få ett svar.

Achcar konstaterar därför det tragiska i att den syriska revolutionen för frihet, jämlikhet och dignitet står alltmer isolerad och totalt ensam utan stöd från ens de så kallade Syriens vänner. Han pekar också på det tragiska i att viktiga delar av den traditionella vänstern i väst vänt den syriska revolutionen ryggen med hänvisning till att det inte finns något att stödja längre, att det är bara reaktionärer i alla läger som strider med varandra.

I vår partitidnings spalter har kamrater publicerat texter som menar att vänstern borde kräva omedelbart eldupphör så att den humanitära katastrof som utspelas inför en tyst osolidarisk omvärld kan lindras eller stoppas. Inför det ”fredsmöte” i Geneve som USA, Ryssland och FN vill tvinga alla ”parter” att delta i ingår ett eldupphör som en del. Achchar menar att man på inget sätt kan vara emot ett eldupphör som skulle ge lite andrum åt befolkningen som angrips både av regimen och jihadisterna. Att uppmana till fortsatt väpand kamp från bekväma fåtöljer i utländska hotell anser han vara att visa förakt inför det syriska folkets lidande. Det är de själva som ska bestämma vad som ska göras. Men sett till regimens karaktär menar Achcar också att ett eldupphör inte kommer att bli en verklighet. Lika lite som det är vänsterns uppgift att mana till fortsatt kamp är det dess uppgift att utifrån ropa på eldupphör. Vår uppgift är att visa obrottslig solidaritet med de demokratiska krafter som dagligen riskerar sina liv i kampen för revolutionens mål –rättvisa, jämlikhet och dignitet.
Här följer nu 26 minuters visdom om den syriska revolutionens plats i arabvärldens resning och vår uppgift att solidariskt stödja människornas kamp.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tariq Alis långa resa.

-Vad är en revolution?

Det är rubriken på en artikel som Tariq Ali ursprungligen publicerade på sin webbsida den 4 september. Socialistiska Partiets veckotidning Internationalen publicerade en svensk översättning i nummer 37/2013. Rubriken lockar till läsning. Att utlova ett svar på frågan i rubriken gör att läsaren kan ställa krav och ha höga förväntningar. Speciellt som artikeln är skriven av Tariq Ali som var en av de mest kända och uppskattade ledarna i den europeiska studentvänstern och senare en framstående ledare i Fjärde Internationalen. Tariq Ali var också förebild i Mick Jaggers berömda låt från sommaren 1968 – Street Fighting Man.

Men fyra decennier har snart gått sedan gatukämpen ropade ut att det är rätt att göra uppror. Det är en lång resa han gjort. För nu är det en ytlig och kanske besviken äldre man som serverar en rad pompösa uttalanden om den arabiska resningen, speciellt om Syrien, i ett försök att slå fast vad en revolution INTE är.

-Regionen är i en total röra, skriver Tariq. I Libyen är det bara ”väpnade gäng” som ”strövar omkring och kräver sin del av bytet”. I Syrien ”begår båda sidor illdåd” och ”Vi vet inte” om regimen använde gas eller andra kemiska vapen. Kort sagt, allt tal om en ”arabisk revolution” är nonsens enligt Tariq Ali. Så långt om hans inte särskilt djuplodande analys av vad som verkligen sker. ”En total röra”, och att kalla det revolution är ”löjligt”, konstaterar Tariq.

Där vi ser ett revolutionärt uppror mot en diktatur ser Tariq Ali en ”röra”.

Men vad har veteranen egentligen som svar till sin egen rubrik: Vad är en revolution? Efter ännu några negativa avgränsningar som att ”den faktiska storleken på folkmassan är inte en avgörande faktor” får vi svaret att en revolution är ”en överföring av makten från en samhällsklass (eller även ett skikt) till en annan som leder till grundläggande förändringar”.

Eftersom Tariq förnekar existensen av en arabisk revolution måste han först amputera betydelsen av ordet revolution så som det används i alla tillgängliga ordböcker. Även engelska sådana. Liksom i all samhällsvetenskaplig litteratur. Ordet kommer från senlatin och innebörden är kort och gott ”omvälvning”. I analyser, historieböcker och debatt kvalificerar man sedan denna bredare betydelse med attribut som ekonomisk, social, politisk, religiös och diskuterar vilka klasser och skikt som är indragna i den dramatiska vändning man diskuterar. ”Kulturrevolutionen” i Kina kan exempelvis analyseras som en politisk revolution där en del av KKP:s ledarskikt med hjälp av iscensatta massrörelser eliminerar ett annat. Pågående revolutioner kan naturligtvis segra eller lida nederlag. Men i efterhand brukar man tala om dem som ”revolutioner” oavsett utgång.

Men med Tariqs nyspråk kan vi inte kalla detta för en revolution. Även om politiska diktaturer störtas som i Tunisien, Egypten och Libyen. Den ekonomiska ”Makten” måste definitivt byta ”ägare” och mer grundläggande förändringar måste ske. Lider revolutionen nederlag, om så även efter långt tid, är det heller ingen revolution. Med detta sätt att se på saken måste vi också börja rensa i historieböckerna om vi ska följa Tariqs recept. Först att raderas ur läggen blir 1848 års revolutioner i Europa. Varken maktöverföring eller grundläggande förändringar ägde rum, ändå har de två åren av uppror, revolter och kontrarevolution alltid kallats för revolutioner i den marxistiska litteraturen.

1848 svepte revolutioner fram över hela Europa. Inom lite mer än ett år hade kontrarevolutionen segrat. Men det var ändå revolutioner.

Den ryska revolutionen 1905 går samma öde till mötes. Ut flyger ordet ”revolution”. Trotskijs skrifter om den spanska revolutionen får döpas om till ”Om den spanska röran”. Lite närmare i tiden får vi börja omvärdera begreppet den ”portugiska revolutionen” eller ”Nejlikerevolutionen” 1974. Den amerikanska revolutionen kanske får godkänt som revolution eftersom makten bytte ägare.

Ändå finns inte det verkliga problemet med Tariqs svar på vad en revolution är i hans definition om maktskifte utan i ett annat villkor som han ställer upp och som är den verkliga orsaken till att han förkastar den syriska revolutionen som en ”röra”. I början av artikeln kan vi läsa: ”Den faktiska storleken på folkmassan är inte en avgörande faktor om inte majoriteten av deltagarna har tydliga sociala och politiska syften”. Här ligger pudeln begravd. Vad som står här är ett krav att folkliga resningar  ska ha ”tydliga sociala och politiska syften”, i meningen ett program för ”grundläggande förändringar”, för att det ska kunna kallas en revolution. Om inte detta är en sammanblandning av vad som driver ”folkmassan” till revolt och vad som eventuellt står i ett revolutionärt partis program då har vi missförstått alla revolutioner.

En efter en föll de i politiska revolutioner.

Inte ens under den ryska revolutionen hade den stora ”majoriteten av deltagarna” tydliga sociala och politiska syften. ”Bröd, jord och fred”, var vad som mobiliserade den stora majoriteten. Att det skulle kräva ett maktskifte för att realisera kraven fanns det säkerligen ingen insikt om hos den stora majoriteten. Resningen i Syrien, som enligt Tariq inte på något sätt kan kallas en revolution, samlade ”den stora majoriteten” bakom slagordet ”folket vill regimens fall” för att möta kravet på ”frihet, rättvisa och värdighet”. Det är väl ”tydliga sociala och politiska syften”? Ned med diktaturen, Frihet. För den som bara vill kalla en folkresning för en revolution om det är en ”socialistisk revolution” så är självfallet resningen i Syrien ingen revolution. Men det finns som sagt andra revolutioner än socialistiska.

Vi vill inte spekulera i orsakerna till Tariqs användning av en så snäv ram för ordet revolution. Egentligen spelar det inte så stor roll vilka ord man använder under förutsättning att man är överens om vad som sker. Men det är vi inte. Eftersom Tariq helt enkelt vänder ryggen till den syriska folkresningen och menar likt en del andra intellektuella till vänster att det är ett reaktionärt inbördeskrig med lika goda kålsupare på båda ”sidorna”.

-Rebellerna begår medvetet massakrer för att kunna skylla dem på Assad. Det är Tariqs budskap i den här intervjun på Russia Today.

”Syriens rebeller skapar förödelse för att kunna skylla det på Assads regim” säger Tariq den 16 juli 2012 i en intervju i Russia Today. Skamligare än så kan det inte bli, dessutom när det basuneras ut på Putins propagandakanal. Han går till och med längre på ett rent skandalöst sätt. I en artikel som publicerades ett par dagar innan artikeln i Internationalen skriver Tariq att det är uteslutet att regimen Assad låg bakom gasattacken den 21 augusti. Vi överdriver inte för så här stod det skrivet svart på vitt i en artikel publicerad den 29 augusti: ”Since Obama had said chemical weapons were the ‘red line’, the weapons were bound to come into play. Cui prodest? as the Romans used to inquire. Who profits? Clearly, not the Syrian regime.” (Eftersom Obama hade sagt att kemiska vapen var den ”röda linjen”, var det ödesbestämt att vapnen skulle komma att användas. ”Qui prodest?”, som romarna brukade fråga. Vem vinner på det? Uppenbarligen inte den syriska regimen).

Meningen ovan har ett exakt budskap. Det finns ett logiskt samband, en orsak och verkan, mellan att Obama drog en ”röd linje” och att kemvapen användes. Vi har kollat med personer med engelska som modersmål. Det finns inget tvivel; orden ”bound to come into play” utesluter att regimen låg bakom. För vilken logik finns det i en mening omformulerad till exempelvis: ”Assad använde kemvapen därför att Obama drog en röd linje”? ”Bound to come into play” kan bara betyda att ”rebeller” använde gasen för att provocera fram en reaktion från Obama och detta är exakt vad Tariq menar.

Enligt Tariq Ali och andra mördade rebellerna 1 400 av de egna. Det kan inte människor göra, bara monster. Vi vet var monstret bor. I Presidentpalatset.

Något liknande hände strax efter massakern i Hula. Då skrev han att det existerade bevis och ögonvittnen, från bland annat Assads betalda propagandanunna Agnes Miriam, som visade att massakern begåtts av FSA-milis. När FN:s rapport om massakern i Hula publicerades tvingades Tariq Ali att backa och ta tillbaka sina utsagor. Hittills har han inte tagit tillbaka det totalt självsäkra påståendet att det är uteslutet att Assad låg bakom massakern 21 augusti i Ghouta. Vi tvivlar dessvärre på att det kommer att ske. Han har bränt för många broar med sina senaste artiklar. ”The Street Fighting Man” har satt sig tillrätta i de bekväma fördomarnas länstol. Tyvärr.

Några av er kanske frågar sig varför vi brytt oss om att polemisera med en person som så uppenbart bespottar det syriska upproret. Vi har två motiv. Tariq Ali är en välkänd politisk personlighet som ofta når ut i media och som sådan har han ett inflytande. Vi antar att det är av den anledningen som Internationalens redaktion beslutade att publicera hans artikel. Tariq är också en gammal vän till oss båda. I vår ungdom arbetade vi båda tillsammans med honom i Fjärde Internationalens politiska ledning. Det är därför extra sorgligt att se honom förnedra sig och bespotta ett revolutionärt uppror.

Benny & Göte

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,