Etikettarkiv: Trojkan

Razzia mot grekiska nazister

Publicerat av
3
Tillslaget mot de grekiska nazisterna i Gyllene Gryning kom som en överraskning för de flesta. Regering och polisledning har hittills visat stor ”förståelse” för nassarnas aktivitet, dvs angrepp på invandrare. Mordet på musikern och antifascisten Fyssas och de fysiska angreppen på fackliga aktivister ändrade situationen. Nassarna hade gått för långt(för tillfället) och det är ingen dålig gissning att det gått många heta samtal från Bryssel till Aten att ”för mycket är för mycket”.
Om detta är slutet för Gyllene Gryning är väldigt tveksamt. Men det är mycket troligt att partiets ledargarnityr kommer att hamna i fängelse. Det går rykten om att polisen har definitiva bevis på att partichefen var direkt inblandad i mordet på Fyssas. Grunden för nazisternas tillväxt finns dock kvar. Grekland är inne i en djup depression och de sociala angreppen mot befolkningens levnadsvillkor är utstuderade och omfattande, med Bryssel i bakgrunden som pådrivare. Så länge borgarna tror att de kan driva hela befolkningen in i missär för att slippa betala den kris de själva skapat kommer extremhögern att hitta ny grogrund för en reaktionär politik mot alla invandrare och radikala aktivister.

 

Golden Dawn leaders brought to court to face charges of murder and assault

Greeks stunned not only by revelations about country’s far right group but also by strength of clampdown

When the moment of justice came for Golden Dawn it happened in a flash. One by one, the men who had headed the neo-Nazi party were delivered to court with lighting speed, black SUVs screeching to a halt as riot police kept onlookers at bay and agents in bulletpoof vests and balaclavas pushed the burly politicians, handcuffed and smiling, into building number six.

”We are crystal clean,” one MP, Nikos Michos, managed to shout as he was led into the Athens courtroom. And then it was over.

Tuesday’s scenes were the second act of a drama that started in the early hours of Saturday when counter-terrorism officials, in an unprecedented operation, arrested the most prominent figures of Greece’s far-right Golden Dawn movement on charges of operating a criminal organisation masked as a political group.

Nikolaos Michaloliakos, the extremists’ enigmatic leader, was said to be in his pyjamas when police surrounded his home and knocked at the door. Like his second-in-command, Christos Pappas, who subsequently surrendered, and the four MPs who were hauled before a public prosecutor on Tuesday, he stands accused of murder, money-laundering, blackmail and illegal possession of arms.

Greeks are stunned by the latest developments. They are shocked not only by the tactics employed by police, and the ferocity with which they have clamped down on the group but also the revelations that have since emerged surrounding the country’s third biggest political force.

Four years into the debt-stricken country’s worst crisis in modern times, there is widespread disbelief. None more so than in the migrant communities of Athens, where the far-rightists had overseen a reign of terror, escalating attacks on dark-skinned foreigners as their ratings soared in the polls.

”Every night we’ve been scared,” said Shahid Sahid, a Bangladeshi immigrant who has lived in the Greek capital with his wife for the past 26 years. ”They would roam the streets with clubs and iron bars looking for people like me.”

On Tuesday, however, Golden Dawn diehards, led by Michaloliakos’s daughter, Ourania, massed at the court complex to greet the MPs as heroes. ”We are with you,” they cried.

The anti-immigrant party has virulently denied accusations of criminal intent, insisting it had nothing to do with the death of Pavlos Fyssas, a 34-year-old Greek musician whose brutal murder two weeks ago triggered the crackdown. The rapper died within minutes of being stabbed by a self-professed member of Golden Dawn.

As they testified before an investigating magistrate the four MPs, led by Ilias Kasidiaris, the party’s one-time spokesman, claimed that the charges were politically-motivated – a reflection, he said, of the government’s terror at the group’s runaway success in the polls.

Eleni Zaroulia, Golden Dawn’s only female MP and Michaloliakos’s wife, threw a plastic cup from which she had been drinking and then spat at a journalist when asked what the party’s reaction to the allegations were.

”Get out of here. I’m speaking to you in Greek!” she shouted before spitting again.

The 48-year-old MP, who has given speeches denouncing ”subhuman foreigners” in parliament, will take over the reins of Golden Dawn, while her husband, believed to have been referred to as ”the Führer” by cadres, remains behind bars.

On Tuesday his continuing detention looked increasingly possible as police, citing intercepted telephone calls, announced they had incontrovertible proof linking the leader to Fyssas’s murder. The revelations came as ex-members described how the extremists had recruited young Greeks, often desperate for work, with promises of money and a job.

”It is very easy to join Golden Dawn but very hard to leave,” one member was quoted as telling police in testimony leaked to the media. ”When I stopped going to meetings I received threatening telephone calls.”

In a detailed account of the ”brain-washing” recruits received, another supporter described how members had been trained in Nazi-style hit-squads to attack immigrants, ”especially Pakistanis for fun”.

Golden Dawn has been linked to more than 300 assaults – mostly directed at migrants but more recently targeting gay people and leftists – since it was elected to the Greek parliament with almost 7% of the vote and 18 MPs in June 2011.

The far-right party has long rejected accusations that it is a neo-Nazi organisation. But those denials were roundly rebuffed this week when police unearthed Nazi paraphernalia in the houses of several of the MPs.

While Michaloliakis had a framed picture of Hitler in his home, Pappas, the party’s chief policymaker and holder of some of its hardest views, kept books, pictures and flags honouring the Führer in his own maisonette – along with vintage wine bottles emblazoned with the image of the Italian dictator and fellow fascist Benito Mussolini. Both men will appear before an investigating magistrate, who will decide whether to imprison them pending trial, this week.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stoppa fascismen i Grekland

Publicerat av
1
Sex år av ständigt sjunkande produktion, konsumtion och inkomster. Det enda som stiger är antalet arbetslösa och utblottade. Det är värre än hur 30-talets depression slog i Grekland. De nyliberala ”sparpaketen” som Trojkan tillsammans med den grekiska regeringen tvingat på befolkningen kan snart explodera i ansiktet på påvarna i Bryssel.
Fascisterna i Gyllene gryning trivs som fisken i vattnet. En hel generation av unga tror inte längre att samhället kan ge dem en framtid. Nazisternas enkla svar ”Grekland åt grekerna” lockar de som inte hittar något svar hos den traditionella vänstern.
-Ta debetten med fascisterna? Aldrig! De kan inte mötas med debatt och fina manér. Den organiserade arbetarrörelsen och alla progressiva rörelser måste driva dem tillbaka ner i de hål de kommer ifrån. De ska alltid mötas av 10 mot 1.

Här under publicerar vi ett intressant reportage av The Guardian.

 

Greece seized by new sense of foreboding as violence flares in streets

Clashes between far-right Golden Dawn and anti-fascists raise fears that crisis has reached new stage

 

It was not the scene that Greece’s international stewards envisaged when they last visited the country at the epicentre of Europe’s financial mess. When representatives of the ”troika” of creditors arrived in June, book-keeping in Athens had been problem-free and monitors described their inspection tour as ”almost boring”. The great Greek debt crisis, it seemed, had finally gone quiet.

But when mission heads representing the European Union, International Monetary Fund and European Central Bank fly into Athens on Sunday – for the start of a review upon which the future of Greece will hang – what they will find is a country teetering on the edge: its people divided as never before, its mood brittle, its streets the setting for running battles between anti-fascists and neo-Nazis. And unions girding for battle.

After six years of recession, four years of austerity and the biggest financial rescue programme in global history, it is clear that Greeks have moved into another phase, beyond the fear, fatigue and fury engendered by record levels of poverty and unemployment.

Along with the teargas – fired on Monday for the first time in more than a year outside the administrative reform ministry – there is a new sense of foreboding: a belief that they might never be ”saved” and, worse still, could turn against each other.

This week’s murder of the hip-hop artist Pavlos Fyssas by a member of the far-right Golden Dawn party highlighted that fear.

”It really worries me that political passions have got out of control, that they’ve surpassed any notion of common sense,” said Stamatis Stefanakos, gasping for breath after being teargassed at an anti-fascist rally held in Keratsini, the working-class district where Fyssas was stabbed to death late on Tuesday. ”I don’t know how it will happen, or when it will happen, or what course it will take but with mathematical precision there will be an explosion here, of that I am sure.”

Nervy, bespectacled and intense, Stefanakos is, at 41, typical of the new type of activist Greece’s economic crisis has spawned. For the past year the computer scientist has volunteered at food banks and participated in the burgeoning solidarity movement now taking root in local neighbourhoods. He has witnessed, first-hand, the ”quiet desperation” of ordinary Greeks pushed to the brink by draconian cuts, escalating taxes and loss of benefits.

”I can’t just watch my country being destroyed by these policies,” he said. ”Forget about taxes. People can’t even pay their rents. When you have a society under such pressure anything could happen, even civil war.”

Greek officials make no secret of the fact they are investing hope in Germany, the main provider of bailout funds to date. ”After the elections there everything will change,” said one well-placed insider. ”The new government will be able to relax the pressure.” But few are persuaded recovery will be that easy.

With joblessness nudging 28%, Greece’s largest labour union, GSEE, this month predicted it would take at least 20 years before employment returned to pre-crisis levels. Prime minister Antonis Samaras’s fragile coalition hit back, describing the forecast as the ”worst possible scenario, designed to predict catastrophe and create a false impression”.

But in a country which has seen its economy contract by 25% since 2008 – a decline not experienced by any advanced western economy since the 1929 Wall Street crash – it is the union and not the conservative-dominated government which has been proved more accurate in its predictions.

The death of hope that has come with the failure to rein in Greece’s runaway debt – at the start of the crisis it stood at 120% of GDP, now it amounts to 175% – has been compounded by the news that Athens will almost certainly need a third bailout to plug a €11bn (£9.3bn) funding gap over the next two years. Fresh aid is likely to mean more belt-tightening on top of mass lay-offs in the public sector that Athens’s troika of creditors has demanded by the end of the year.

”Had these fiscal policies worked, had they resolved some of the country’s problems, we might be more understanding,” insisted Ermes Kasses, the newly installed head of the civil servants’ union, Adedy. ”Instead the situation has gone from bad to worse and now the troika want our blood. Well, they are not going to get it because we are going to put up the mother of all battles. We know that our enemy is methodical, hard and cold, that what we face is a test of endurance … but we won’t tire, we will go on, we will fight this battle until the government, troika and Europe change these policies.”

The union, which brought the entire civil service to a 48-hour standstill this week, will decide what form further industrial action will take over the weekend. Teachers have already announced five-day rolling strikes to protest against job losses.

Fears are mounting that unless Greece is cut some slack it will tip into the sort of left-right strife that kept the country divided, bloody and poor in the 1940s and internationally isolated during the seven years of military rule that preceded the restoration of democracy in 1974.

No party has profited more from the crisis than the vehemently anti-immigrant Golden Dawn whose insignia resembles the swastika and whose leadership openly admire Adolf Hitler. In the three months since international inspectors last visited Athens, support for the extremist group has jumped from 10% to 15% despite its deliberate attempt to escalate political tensions by targeting leftists.

”Greece today is at the door of the madhouse. Democracy is endangered,” the columnist Panos Amyra warned in the pages of Eleftheros Typos, whose views often reflect those of the governing centre-right New Democracy party. ”If the social tension that has built up is not repulsed it could lead to an uncontrollable situation that will only serve those who have invested in general disorder … [and] the country’s tradition of chaos and raw violence.”

Samaras acknowledged this week that Greece was experiencing an ”extremely critical time”.

Pledging he would not allow the ”descendents of Nazis to poison society”, he appealed to Greeks to remain calm so that they could get on with the business of mending their economy and seeing their ”immense sacrifices” pay off.

The electric atmosphere is not likely to make negotiations with the troika – already being described as the toughest yet – any easier. In addition to mass firings, creditors are demanding the government shuts down loss-making defence and mining companies, presses ahead with controversial privatisations and cracks down on tax avoidance.

Overhanging all of this is the fear that social security funds are on the verge of collapse – a prospect that would mean yet more cuts to pensions. ”Politically and socially, the crisis is only just beginning. It’s going to be a very difficult winter,” said the political commentator Giorgos Kyrtsos. ”With unemployment at such explosive levels it is clear that pension funds are about to cave in.”

Greek politicians liken their position to being at war. Seated behind his ornate wooden desk, under an oil painting of doves flocking around a Greek flag, the health minister Adonis Georgiadis spiritedly conveys the dilemma.

He doesn’t want anyone to think that Athens is unwilling to keep its side of the deal. And perhaps to make the point a sign emblazoned with the words Pacta Sunt Servanda (agreements must be kept) also hangs above his head. But there are limits. His own budget, he says, has been cut by 50% – losses that have prompted concerns Greece is now heading for a public health disaster.

”We are ready to enact all the reforms that are needed but there is not one single member of our parliament who would vote for further measures that would destroy our society,” he said. ”The last three years have been really very difficult, maybe the most difficult our country [has endured] since world war two … now we have to give Greeks hope. Morale is a very big thing in battle.” It was imperative that hope was given to the young because with youth unemployment at 65% it was they who were flocking to Golden Dawn, he said.

Four years of relentless cost-cutting has not been without result. Greece has balanced its budget to the point it is now on track to achieving a primary budget surplus once debt repayments are made. That, says Samaras, will allow it to return to markets and relinquish dependence on international aid.

”Politically it’s the most sensitive time because we are nearing the end of our huge effort and, like athletes in a marathon, the last two to three kilometres are always the most critical,” said Georgiadis.

Greek officials hope that once a new government is installed in Germany, Berlin will also agree to discuss debt forgiveness – widely seen as the only possible way of making Athens’ €321bn debt load sustainable.

But much will depend on political stability and that is far from given.

”Greece’s exit from the crisis is being made much more politically difficult and socially painful than is needed,” said Prof Kevin Featherstone, director of the London School of Economics Hellenic Observatory. ”The spread and depth of austerity that lenders have insisted on has been much too severe. There has been success, but success at what price? If this is success, who wants to be rescued like this?”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

-Vi ska inte betala krisen!

Publicerat av
Svara

I en strategi för ett annat Europa har debatten ofta handlat om hur statsskulden och valutan euro spelar in. I det manifest vi publicerar här under ger ett antal radikala ekonomer i Europa sitt svar på hur en konkret strategi för kampen bör se ut. Det handlar enligt dem inte bara om att bekämpa EU som det ser ut idag och att hoppa av euron. Det är lösningar som inte leder framåt för de arbetandes situation i det nyliberala Europa.

Inte heller räcker det med att säga nej till Trojkans diktat och abstrakta proklamationer om behovet av en socialistisk revolution. Deras Manifest försöker skissa hur en kamp i dag, mot EU:s krispolitik, kan föras vidare av en regering som inte hämtar sin legitimitet i Bryssels korridorer utan i de arbetandes dagliga kamp till försvar för löner, jobb, pensioner, vård, utbildning och andra sociala försäkringar.

En verklig vänsterregering med båda fötterna i masskampen, som inte räds ett brott med finansmarknaden och EU:s diktat, som försöker att bygga en europeisk solidaritet som blockerar finansens och den politiska maktens försök att bryta ned en regering som vågar slå in på en väg bort från nyliberalismens katastrofala återvändsgränd för de arbetande människorna, det är vad vi hoppas på och måste kämpa för.

Översättning till svenska av det franska orginalet: Benny Åsman

Ett krismanifest om skulden och euron

Av

Daniel Albarracin, Nacho Álvarez, Bibiana Medialdea (Spanien), Francisco Louçã, Mariana Mortagua (Portugal), Stavros Tpmbazos (Cypern), Giorgos Galanis, Özlem Onaran (Storbritannien), Michel Husson (Frankrike)

Krisen

Europa sjunker djupare ner i krisen och den sociala nedrustningen under trycket från åtstramningspolitiken, recessionen och strategin för ”strukturella reformer”. Det sker i en strikt samordning på europeisk nivå, under ledning av den tyska regeringen, den Europeiska Centralbanken och Europakommissionen. Det råder en stor enighet om att politiken är absurd, ja att den leds av ”analfabeter”: budgetåtstramningarna minskar inte kostnaderna för statsskulden, de orsakar en nedåtgående spiral, ständigt ökad arbetslöshet och sprider hopplöshet bland Europas folk.

Ändå är det en rationell politik ur borgerlig synpunkt. Det är en brutal metod, en chockterapi, för att restaurera vinsterna, garantera kapitalinkomster och sätta i verket de nyliberala motreformerna. I grunden handlar det om att staten garanterar finansens rätt att ta del av de rikedomar som produceras. Det är därför som krisen tar formen av en statsskuld.

Det falska dilemmat.

Krisen är klargörande. Den visar att det nyliberala projektet för Europa inte var hållbart. Det togs för givet att Europas ekonomier var mer homogena än i verkligheten. Skillnaderna mellan länderna har fördjupats som en funktion av deras integrering på världsmarknaden och deras känslighet för eurons växelkurs.

Inflationen har inte konvergerat mellan länderna och de låga räntorna har stimulerat finans- och byggbubblor och intensifierat kapitalströmmarna mellan länderna. Alla dessa motsättningar, som förvärrats av den monetära unionens upprättande, existerade före krisen men har sedan exploderat under de spekulativa attackerna mot de mest utsatta ländernas statsskulder.

Progressiva alternativ till krisen kräver en grundlig ombyggnad av Europa. Samarbetet inom Europa och internationellt är nödvändigt för en industriell omstrukturering, en ekologisk hållbarhet och för jobbskapandet. Men sedan en sådan grundlig ombyggnad tycks ligga utom räckhåll sett till de rådande styrkeförhållandena lyfts i flera länder ett avhopp från euron fram som en omedelbar lösning.

Valet verkar därför stå mellan ett riskfyllt utträde ur eurozonen och en hypotetisk europeisk harmonisering till följd av kommande sociala strider. Enligt vår mening är det ett falskt motsattsförhållande. Det är tvärtom avgörande att utarbeta en hållbar politisk strategi för en omedelbar konfrontation. Varje social omvandling innebär att de härskandes sociala intressen, deras privilegier och deras makt sätts ifråga. Visserligen sker dessa konfrontationer huvudsakligen på nationell nivå, men de härskande klassernas motstånd och de motåtgärder de kan sätta i verket går utöver nationsgränserna.

Att ha ”lämna euron” som strategi inbegriper inte tillräckligt behovet av ett alternativ för Europa och det är därför som man måste ha en strategi för en brytning med ”euroliberalismen” som skapar grunden för en annan politik. Det här manifestet handlar inte om programmet utan möjligheterna att sätta det i verket.

Vad måste en regering till vänster uträtta?

Vi är snärjda i vad vi kan kalla en ”bokslutskris”. Krisen som drar ut på tiden genom ett samspel mellan en skuldsanering i den privata sektorn och en politik av offentlig budgetåtstramning har sitt ursprung i en tidigare ackumulering av enorma fiktiva tillgångar som saknar en reell bas. I praktiska termer betyder det att medborgarna tvingas betala statsskulden, det vill säga förverkliga finansens dragningsrätter på aktuella och framtida skatteinkomster. Europas stater har genom en strikt samordning på europeisk nivå och även internationellt beslutat att socialisera de privata skulderna och omforma dem till offentliga skulder och att driva igenom en åtstramnings- och transfereringspolitik för att betala skulderna.

Det är ursäkten för att sätta i verket ”strukturreformer” med klassiskt nyliberala målsättningar som nedskärningar i den offentliga sektorn och välfärden, i de sociala utgifterna och ökad rörlighet på arbetsmarknaden i syfte att minska lönerna direkt och indirekt. En politisk strategi för vänstern måste vara att vinna en majoritet för en vänsterregering kapabel att göra sig fri från dessa bojor. Befria sig från finansmarknadens grepp och kontrollera underskotten. På kort sikt måste en vänsterregering hitta ett sätt att finansiera det offentliga underskottet utanför finansmarknaderna. Det är förbjudet enligt EU:s regler och det är därför den första brytningen att genomföra.

Det finns många möjliga åtgärder som redan använts tidigare av olika europeiska länder som att tvinga de rikaste hushållen att låna till staten, ett förbud mot att låna av skrivna i utlandet, ett tvång för bankerna att hålla en viss kvot av statsobligationer, en skatt på internationella transfereringar av dividender och kapitalrörelser och så vidare samt en radikal skattereform.

Enklaste metoden vore att de nationella centralbankerna finanserar den offentliga skulden så som sker i USA, Storbritannien och Japan. En möjlighet är att skapa en specialbank med rätt att refinansiera sig hos centralbanken, men med principiell funktion att köpa statliga obligationer, vilket är något ECB redan gör i praktiken. Problemet är självklart inte tekniskt. Det handlar om ett politiskt brott med den europeiska ordningen. Utan ett sådant brott blir varje politik avsedd att inte ”försäkra finansmarknaderna” omedelbart motverkad av en ökad kostnad för statsskuldens finansiering.

Befria sig från finansmarknadens grepp och omstrukturera skulden.

Dessa första omedelbara åtgärder räcker inte till för att minska bördan från den ackumulerade skulden och räntekostnaderna för skulden. Alternativen är därför: endera en evig budgetåtstramning eller ett omedelbart moratorium över den offentliga skulden och åtgärder för att skriva av den.

En vänsterregering bör säga: ”Vi kan inte betala av skulden med sänkta löner och pensioner, och vi tänker inte heller göra det”. Efter ett genomfört moratorium bör den organisera en medborgerlig revision i syfte att identifiera illegitima skulder som i allmänhet utgörs av fyra sorters skulder:

1/ utdelade ”skattegåvor” till de rikaste hushållen, företagen och kupongklippare.

2/ « illegala » skattefördelar som skatteflykt, skatteplanering, skatteparadis och skatteamnestier.

3/ Räddningspaketen till bankerna sedan krisens utbrott.

4/ skulden som skapats av skulden själv, via snöbollseffekten skapad av skillnaden i räntenivåer och BNP:s tillväxttakt undergrävd av åtstramningspolitiken och arbetslösheten.

En sådan revision öppnar vägen för ett obligatoriskt inbyte av statsobligationer som medger en avskrivning av en stor del av statsskulden. Det är det andra brottet. Statsskulden är också totalt sammanblandad med de privata bankernas resultat. Det är därför som räddningspaketen i ett land i allmänhet är en plan för att rädda bankerna.

Ett tredje brott med den nyliberala ordningen är nödvändigt i form av en kontroll över de internationella kapitalrörelserna, en kontroll över kreditgivningen och en socialisering av bankerna. Det är den enda rationella metoden för att reda ut skulderna. Det var vad som skedde i Sverige i början av 90-talet även om bankerna senare privatiserades igen.

För att sammanfatta, att slå in på en ny väg kräver en samlad enhet av tre brott:

1/ En finansiering av redan emitterade och framtida statsobligationer

2/ En avskrivning av de illegitima skulderna

3/ En socialisering av bankerna för en kontroll över kreditgivningen

Det är instrumenten för en verklig social transformering. Hur ska det gå till?

För en vänsterregering.

Dessa tre omfattande brott som krävs för att stå emot finansens utpressning kan endast föras i hamn av en vänsterregering.  Även om de sociala och politiska förutsättningarna för en strategi för samordning och kamp för en sådan regering varierar kraftigt från ett land till ett annat, följde hela Europa sommaren 2012 möjligheterna för Syriza att vinna valet och bilda stommen i en sådan regering i Grekland. Sedan dess driver Syriza en kampanj kring de väsentliga teman som vi försvarar i vårt manifest: en vänsterregering är en allians för att fördöma Trojkans planer och för att omstrukturera skulden i syfte att skydda lönerna, pensionerna, den offentliga sjukvården, utbildningen och de sociala försäkringarna.

Vår hållning ligger i fas med Syriza som säger –”inga uppoffringar för euron”. Ett avhopp från euron är ingen garanti för ett brott med ”euroliberalismen”. Det är givet att en vänsterregering som vidtar sådana åtgärder måste vara besluten att genomföra ett socialistiskt program och ha ett stort folkligt stöd. Ett stöd som inte kan uppnås om inte programmet klart sätter som prioriterat mål kampen mot finansens intressen, bygget av en ekonomi med full sysselsättning och en kollektiv skötsel av det gemensamma.

Man kan inte avvika från strategin. Om avskrivningen av skulden är målet kan man inte avvika från målet. Konsekvens och tydlighet i politiken är förutsättningen för en seger –och att förtjäna att segra. En vänsterregerings första åtgärder måste därför vara kamp mot statsskulden och åtstramningen.

För att denna politik ska vara effektiv måste en vänsterregering stödja sig på ett brett folkligt stöd och vara beredd att använda alla nödvändiga demokratiska medel för att stå upp mot trycket från finansintressena, inklusive en nationalisering av strategiska branscher och en direktkonfrontation med regeringen Merkel, ECB och Europakommissionen. Kampen för och försvaret av de sociala rättigheterna måsta utvidgas till en kamp på överstatlig nivå. Men om Bryssels politik står i vägen måste striden tas inom de redan existerande nationella ramarna. Det får inte finnas några tabun i sammandrabbningen, inga tabun kring euron och alla vägar ska hållas öppna, inklusive att lämna euron om ingen annan lösning är möjlig inom ramarna för Europa eller om ett land tvingas dithän av Bryssel. Men det bör inte vara utgångspunkten.

Följderna för en vänsterregering av ett avhopp från euron måste klargöras. För det första återställer det inte nödvändigtvis det nationella demokratiska självstyret. Visserligen undkommer finansieringen av statsskulden finansmarknadernas kontroll. Men den kan utövas via en spekulation mot den nya/gamla valutan för ett land med ett underskott mot utlandet. Dessutom minskar det inte kostnaderna för skulden. Tvärtom ökar skulden proportionellt med storleken av devalveringen eftersom skulden är noterad i euro.

I det fallet tvingas en regering att konvertera statsskulden till den nya valutan vilket i praktiken är likställt med en partiell avskrivning. En stat har makt att ta ett sådant beslut även om en internationell juridisk konflikt är att vänta. De privata företagen och bankerna har inte samma suveräna makt och följaktligen ökar de privata skulderna i den nya valutan. I det fallet blir en nationalisering av bankerna nödvändig helt enkelt för att undvika hela kreditväsendets konkurrs med följden att den offentliga skulden visavi den internationella finansen på nytt ökar.

En devalvering av en ny valuta leder slutligen till ökad inflation som leder till ökade räntor och en förvärring av kostnaderna för skulden och ökad inkomstklyftor.

Ett avhopp från euron framställs som en strategi för att vinna marknadsandelar tack vare ökad konkurrenskraft via en devalvering. Det är en politik som inte bryter med konkurrensens logik av alla mot alla och som vänder ryggen åt en gemensam europeisk kamp mot åtstramningen. Utan att göra ett utträde från euron och EU till ett förhandsvillkor kan en vänsterregering öka sitt manöverutrymme och sin förhandlingskraft genom att stödja sig på en utvidgning av motståndet till andra länder inom unionen.

Det handlar därför om en progressiv och internationalistisk strategi som tar avstånd från en nationell och isolationistisk strategi.

För ett strategiskt brott och utvidgad kamp

Progressiva lösningar motsätter sig den nyliberala planen för generaliserad konkurrens. De är i grunden kooperativa och fungerar bättre ju fler länder de omfattar. Om till exempel alla länder i Europa minskar arbetstiden och inför en gemensam beskattning på inkomster av kapital skulle det göra det möjligt att undvika den bumerang som samma politik skulle utsättas för om den införs i bara ett land.

För att öppna vägen för ett sådant samarbete måste en vänsterregering föra en egenhändig strategi:

-Bra åtgärder som exempelvis att förkasta åtstramningspolitiken och att beskatta finansiella transaktioner kan införas ensidigt.

-De åtföljs av skyddsåtgärder som exempelvis kontroll av kapitalrörelser.

-Genomförandet av en sådan politik på nationell nivå i strid med de europeiska reglerna innehåller en politisk risk som måsta tas med i beräkningen. Svaret ligger i en utbredning av politiken så att samma åtgärder –som exempelvis stimulanspolitik och beskattning av finanstransaktioner- införs av andra medlemsländer.

Ändå kan inte den politiska konfrontationen med EU och de härskande klasserna i andra europeiska länder, speciellt den tyska regeringen, undvikas och hotet att lämna euron kan inte a priori uteslutas som en möjlighet. Ett sådant strategiskt schema erkänner att bygget av ett nytt Europa inte kan vara en förutsättning för att föra en alternativ politik. Eventuella bestraffningar av en vänsterregering måste neutraliseras av motåtgärder som faktiskt innebär införande av protektionistiska åtgärder. Men det är inte en protektionistisk inriktning i vanlig mening därför den skyddar en social förändringsprocess omfattad av folket och inte nationella kapitalintressen i konkurrensen med andra kapital. Det är därför en sorts ”övergångsprotektionism” avsedd att försvinna när väl de sociala åtgärderna för sysselsättningen och emot åtstramningen generaliserats i Europa.

Brytningen med EU:s regler vilar inte på en princippetition, utan på det rättmätiga i effektiva och rättvisa åtgärder som svarar mot majoritetens intressen och som andra grannländer uppmanas att vidta. Så kan den strategiska inriktningen stärkas av en social mobilisering i andra länder och därmed stödja sig på ett styrkeförhållande som gör det möjligt att ifrågasätta EU:s institutioner. Erfarenheterna av de senaste nyliberala räddningsplanerna som iscensatts av ECB och Kommissionen visar att det är fullt möjligt att gå förbi ett antal regler i Europafördragen och att EU:s myndigheter inte tvekat att göra så, till det värre. Det är därför vi försvarar rätten att vidta åtgärder i rätt riktning, inklusive införande av kontroll av kapitalrörelserna och alla dispositiv som medger ett försvar av lönerna och pensionerna. I det schemat är ett avhopp från euron ännu en gång ett hot och ett vapen att ta till i sista hand. Strategin baserar sig på de progressiva åtgärdernas legitimitet som följer av deras klasskaraktär. Det handlar om en gemenssam strategi för ett brott med EU:s nuvarande ramverk i namn av en annan utvecklingsmodell baserad på en ny arkitektur för Europa: en utökad europeisk budget via en gemensam kapitalbeskattning för att finansiera fonder för en harmonisering och samhälleliga investeringar av ekologisk betydelse.

Men vi väntar inte på att dessa förändringar kommer av sig själva utan sätter den omedelbara kampen mot skulderna och åtstramningen på dagordningen och rättvisa åtgärder till försvar av lönerna och pensionerna, de samhälleliga försäkringarna och den offentliga servicen. Så ser vår strategiska linje för en vänsterregering ut.

Länk till engelsk, fransk, spansk och portugisisk version plus namn på alla som hittills skrivit under Manifestet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: SR1,

Cypern en rysk-tysk kraftmätning

Publicerat av
8

I sista sekunden roddes stödlånet på 10 miljarder euro i land. Cypern har räddats från statsbankrutt, bankerna struktureras om och nu ska allt lösa sig. Det är i alla fall den bild som IMF, Kommissionen och ECB vill ska synas.

Men vad vi verkligen varit vittne till är en kraftmätning mellan olika kapitalgruppers intressen internationellt och inom EU. Ryska kapitalgrupper hamnade i frontalkrock med framför allt tyska intressen. Ryska kapitalgrupper har på kort tid gjort Cypern till en plattform för finansiell aktivitet riktad tillbaka mot Ryssland och inom EU.

Putin och Merkel står inte på god fot efter gårdagens uppgörelse

Ryskt kapital har placerat stora summor på Cypern i syfte att profitera på både de låga skatterna på kapitalinkomster och de höga insättningsräntorna. Av de 68 miljarder som finns insatta i öns bankkonton sägs 20-25 miljarder ägas av ryska kapitalister. Det skulle innebära att Cyperns 250 000 hushåll skulle inneha cirka 40 miljarder i insatta medel. Det verkar inte troligt. En del av dessa miljarder tillhör också de ryska kapitalister därför att många ryska företag är registrerade i landet under oklara former, bakom inhemska bulvaner och falska fasader. Bara det faktum att Cypern är den störste utländske investeraren i Ryssland visar att ryskt kapital är den direkta orsaken till att banksystemet är groteskt stort i förhållande till landets ekonomi.

Uppgörelsen i natt innebär att Cyperns roll som ”bankparadis” är slut för överskådlig framtid. De ryska kapitalägarna som inte redan flyttat sina tillgångar kommer att lida stora förluster, upp till 30-40 % av sina bankinnehav enligt brittisk finanspress. Det är ännu oklart hur Moskva kommer att reagera och vart de ryska kapitalägarna kommer att ta vägen när bankerna på Cypern öppnar sina portar.

Många kommer att förlora sina arbeten i den recession som kommer.

Det finns en aspekt av uppgörelsen mellan Trojkan och Cyperns regering som är rent av subversiv gentemot decennier av nyliberalt prat. Radikala krafter har allt sedan finanskrisens början 2007 sagt att pengarna ska tas där de finns. Det är inte de arbetande som är ansvarig för krisen och de ska inte heller betala räkningen för den –ta pengarna från de som har mest.

Borgerliga politiker och ”ekonomiexperter” har ständigt mött detta med att de rika visserligen är rika men att de är så få att det inte ger något om man ökar skatterna för dem och dessutom använder de sina pengar till investeringar som skapar jobb. Att det senare är en ren lögn det vet vi och det är inte ämnet för den här korta kommentaren.

Men däremot är det mycket intressant och ”revolutionerande” att Trojkan beslutat att ”ta pengarna där de finns”. Att det ingår i en kraftmätning mellan ryskt och framför allt tyskt kapital förminskar inte den principiella aspekten. När nästa ”räddningspaket” ska antas för att lösa ut en italiensk, spansk eller kanske en portugisisk bank kan vi resa kravet att ”ta pengarna där de finns” utan att det behöver framstå som orealistisk plakatpolitik.

Anställda i Laiki Bank protesterar mot uppgörelsen

Uppgörelsen innebär också att president Anastasiadis plan på att tvinga småsparare bidra med 6,7 % av sina kontoinnehav skrotades. Det kan man också applådera som en seger för de arbetandes protester. Det är inte de arbetande som ska betala krisen, speciellt inte en kris som uppstått därför att landets banksystem är groteskt överdimensionerat. Ändå finns det grupper som kommer att hamna i en riktig klämma. Det gäller i första hand de anställda i Laiki Bank. Enligt nattens avtal ska Laiki läggas ned och de över tusen anställda avskedas. De kommer aldrig mer att hitta ett arbete inom finanssektorn på ön. Det största hotet mot de anställda är att deras sparade pengar i bankens pensionsfond helt kan gå upp i rök. I gårdagens demonstration i Nicosia deltog många förtvivlade bland de anställda i Laiki Bank.

Cyperns roll som plattform för ryskt kapitals internationella verksamhet är över. Banksektorn på ön kommer att drastiskt bantas. Rent konkret vad som kommer att ske de närmaste veckorna är en öppen fråga. Ett är dock säkert. En djup recession väntar.

Media: DN1,DN2,AB1,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Chocken på Cypern

Publicerat av
Svara

 Av Michel Husson,

 EU:s påtänkta plan för Cypern vittnar om Europas brutala politik och de europeiska ledarnas förmåga att förvärra den kris som de förväntas sköta. De tvekade inte att ifrågasätta deras respekt för den privata egendomen, i det här fallet åtagandet att garantera insättningar på bank upp till 100 000 euro, i namn av en högre princip: tvinga medborgarna att betala räkningen för krisen.

 I fallet Cypern handlar det om ett litet land, 0,2 % av Europas BNP, men som har behov av en ”hjälp” i form av 15,8 miljarder euro att injicera i bankerna, en summa motsvarande Cyperns årliga BNP. Beloppets storlek förklaras av de enorma bankinnehaven i Cypern, nämligen 150 miljarder euro motsvarande nio gånger öns BNP.

Det visar på den roll av mellanhand som ön spelar för ryska investeringar som tar turen via Cypern för att återinvesteras i Ryssland. Mer än hälften av alla investeringar i fastigheter i Ryssland kommer från Cypern som därmed är den näst största utlandsinvesteraren i Ryssland.

Den ursprungliga planen förutsåg 10 miljarder euro i hjälp under förutsättning att 5,8 miljarder euro togs från bankkonton, fördelade på 2 miljarder från innehav under 100 000 euro och 3,8 miljarder över. Effekterna hade varit katastrofala och utgjort ett enormt tapp i köpkraften. Bara att planen gjordes offentlig räckte till för att utlösa en bankpanik och en kraftmätning mellan Ryssland och EU.

De folkliga protesterna ledde lyckligtvis till att planen avfärdades. Men skadan är redan skedd och konsekvenserna svåra att förutse. En spridningseffekt till Grekland eller kanske Spanien är inte att utesluta eftersom ett ingrepp mot privata bankkonton nu ses som en möjlighet.

Den verkliga frågan är vad skulle ha gjorts? Idén att låta de ryska oligarkerna betala är paradoxalt nog subversiv eftersom det innebär att EU legitimerar ett projekt som går ut på att låta de som profiterat på finanskapitalismen betala krisen och inte folket som på intet sätt är ansvarig för den.

Man hade kunnat dra in samma belopp genom en skatt på 15% (och inte 9,9%) på kontoinnehav över 100 000 euro. Vilket på sikt hade upphävt Cyperns roll som ”bankparadis”. Landet kan vända sig mot andra tillgångar som de nyligen upptäckta olje- och gasreserverna för att delvis sanera sin finansiella situation.

Den senaste tiden har Europas ledare visat upp en obscen optimism då de proklamerar att nu är skuldkrisen under kontroll och glömmer bort priset som betalas för att ”försäkra” finansmarknaderna i form av ruinerade länder, i första hand Grekland.

Den cypriotiska chocken visar att inget är över och att Trojkan är beredd att driva sin brutala politik in i det absurda. Två lärdomar kan dras. Att endast socialt motstånd kan stå upp mot Trojkans våld och att möjligheterna till mobilisering inte försvunnit.

Men de behöver stödja sig på ett radikalt alternativ som kräver att illegitima skulder avskrivs, en beskattning av inkomst av kapital (som nu uppgår till 10% ), en socialisering av bankerna och en solidarisk hållning på europeisk nivå.

Cypern skulle kunna skapa en förebild, inte genom att hoppa av från euron, vilket inget reglerar, utan med åtgärder som påbörjar en brytning, inklusive en direkt penningemisson av centralbanken.

Översättning: Benny Åsman

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Cypern är ett skatteparadis

Publicerat av
7

Cypern är en liten ö med få människor och en ekonomi som väger cirka en halv procent av Europas samlade bruttonationalprodukt. Hur i all världen kan en sådan ministat få hela Europas finansvärld och regeringar att darra på manschetten?

Det är många faktorer som griper in i varandra och som tillsammans ger bilden av varför paniken lurar bakom hörnet, speciellt sedan Cyperns parlament röstade nej till Trojkans plan.

Teckning av Dan Rydberg

1. Cypern är ett skatteparadis. Det finns ingen allmänt accepterad definition av skatteparadis. Men två saker nämns alltid. Ett, att det saknas insyn i bankernas accepterande av insättningar. I Cypern saknas inte insynen för innehav på bankkonton som ägs av personer skrivna inom EU. Landet följer sedan ett antal år de regler som existerar och har därför klassats som ett ”vitt” skatteparadis på skalan vitt, grått och svart.
Men för boende på Cypern som inte är medborgare i EU gäller inga regler om insyn i kontoinnehaven. Så för de ryska oligarker som har cirka 20 miljarder euro innestående på cypriotiska banker gäller inga regler om pengarnas ursprung, har de beskattats i hemlandet eller andra frågor som kan leda myndigheterna svarta pengar på spåren.

Cyperns president Nicos Anastasiades 

För det andra definieras ett skatteparadis som en finansplats där det råder mycket låga skatter på inkomster av kapital. Det stämmer också in på Cypern som tar ut 10 procents skatt på utländska företags inkomster plus att realisationsvinsten vid försäljning av fastigheter är lika med noll. Detta räcker till att förklara varför ryska företag och nyrika personer gjort Cypern till sitt nya hemland. Att det inte handlar om vilka ryssar som helst bevisar de krav som Cyperns regering ställer på personer som vill skaffa sig medborgarskap –endera sätta in 17 miljoner euro på ett konto i en av öns banker eller investera i ett företag för minst 50 miljoner euro.
Bland annat hittar vi den ryske stålbaronen Abramov, inte fotbollslaget Chelseas ägare Alexander Abramovich som DN felaktigt angav. Där bor också den norske redarkungen John Fredriksen och Teddy Sagi, en israelisk ägare av spelsajter på Internet. Alla tre naturligtvis med många miljarder euro i privat förmögenhet.

2. Den kanske viktigaste förklaringen till att Trojkan försöker ge Cyperns banker nytt kapital till ett belopp av 17 miljarder euro, varav 5,8 miljarder ska tas från kontoinnehavare på ön, ligger i Tysklands inrikespolitiska situation. Det är snart allmänna val i landet och Angela Merkels situation är mer prekär än vad den någonsin varit. Det är helt enkelt uteslutet att hon och hennes regering skulle acceptera ett stödpaket som låter de ryska miljonärerna och oligarkerna på Cypern slippa undan gratis med hjälp av tyska skattebetalares pengar. Därför har Berlin (och Finland) varit orubbliga i förhandlingarna med Cyperns regering. Tyska pengar till att rädda ryska miljonärer från kapitalförluster –NEIN.
Vi vet inte vad som sagts utom mikrofonernas hörhåll. Men det är nog ingen dålig gissning att Merkel och andra ledare i Trojkan mumlat att ”nu ska vi sätta dit de där ryska maffiatyperna som använder Cyperns banker till att tvätta svarta pengar”. Vilket samtidigt, men indirekt, skyddar ett fåtal västeuropeiska finanshajar som lånat ut pengar till Cyperns banker.

3. Men varför rädda två banker, Laiki och Bank of Cyprus, som väger noll i det europeiska banksystemet. Förutom ett par grekiska banker är det ingen stor europeisk bank som sitter inne med en riskabel exponering mot Cypern. ECB kunde ju låna ut ett tusen miljarder euro till kontinentens banker för att hålla hjulen igång. Varför då skapa en sådan kris över en summa på 10 miljarder euro som ECB (och IMF till en mindre summa) säger sig ställa upp med under förutsättning att Cyperns regering hittar 7 miljarder å sin sida, 5,8 miljarder från landets kontoinnehavare och resten i form av avskrivna bankobligationer? Orsaken till utpressningen från Trojkans sida ligger den tyska inrikespolitiken, som beskrivet ovan.
Av den anledningen är Trojkan beredd att spela ett högt spel. För det är vad det handlar om trots att de banker man ska rädda är pyttesmå. Det vill säga i europeisk skala. För i förhållande till Cyperns BNP är de gigantiska och deras tillgångar uppgår till cirka åtta gånger öns BNP. Liksom på Irland lider Cyperns banksystem av en sorts finansiell elefantiasis.

Insättningarna på bankkonton uppgick i januari till 68 miljarder euro. Om inte ”hjälppaketet” antas går de båda bankerna som nämnts i konkurs omedelbart. Cirka 30 miljarder av de 68 miljarderna måste då ersättas av staten eftersom de 30 miljarderna täcks av insättningsgarantin på kontoinnehav under 100 000 euro.

4. En annan faktor som driver krisen är mer psykologisk. För rent finansiellt har det cypriotiska banksystemet ingen tyngd. De mesta av utlåningen från öns banker har gått till företag i Cypern och till en viss del Grekland.

Andra länder i EU har ingen nämnvärd exponering till Cypern. Men själva idén att ta pengar direkt från kontoinnehav utan att respektera EU;s insättningsgaranti på 100 000 euro är en tidsbomb som redan många finansexperter kallar EU;s största politiska misstag hittills.
Principen om garanterade sparpengar är upphävd och vid minsta rykte om problem för en bank i säg Spanien, Portugal eller Italien kan panik snabbt bryta ut och folkmassor rusa till för att tömma sina konton. Enda sättet att undvika det är att stänga bankerna för offentligheten med alla andra följder som det medför. Hela det finansiella systemet kan krascha. Det är ingen överdrift. Det är ett reellt hot. En risk som Trojkan medvetet tagit av de orsaker jag försökt frilägga ovan.

Teckning av Dan Rydberg

Än en gång är det alltså bankers finansiella äventyr som riskerar att skaka hela det finansiella systemet och därmed också den reella ekonomin av tjänste- och varuproduktion. Den enda läxa som Trojkan och Europas nyliberala regeringar drar av de återkommande finanskriserna är att beskatta de arbetande för att rädda ägare av bankkapital. Politikerna och finansmännen säger att det inte finns något annat alternativ än att socialisera de privata bankernas förluster. De är för stora för att inte räddas sägs det. Det skulle skapa en enorm systemrisk att låta giganter falla , som man lät ske med Lehman Brothers. Nu ser vi att två pyttesmå banker också skapar en systemrisk mest av politiska skäl och risken för panik i andra länder när ”olyckan” är framme. Vi borde i stället säga att bankerna, stora som små, är för viktiga för att låta privata vinstintressen bestämma hur de ska skötas. Vid sidan av Merkels och andras ”enda väg” finns det en väg som ingen etablerad politiker vill eller vågar beträda – ta över finansväsendet i samhällets ägo. Vi har redan sett tillräckligt av kaos sedan 2007 för att låta bankirerna fortsätta att härska över världsekonomin. Vårt gemensamma bästa kan inte förlikas med ett privat banksystem som endast styrs av principen att maximera profiten oavsett de risker det medför. Risker för de arbetande i samhället. Inte för bankirerna. De räddas av politikerna med dina pengar.

Media: DN1,AB1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Trojkan stjäl pengar från småsparare

Publicerat av
3

Trojkan stjäl pengar. Det är den nakna sanningen bakom helgens beslut att tvinga regeringen i Cypern att stoppa sina långa fingrar i vanliga medborgares pengar på sparkonton och roffa åt sig ett betydligt byte, 7 miljarder euro närmare bestämt.

Beslutet att konfiskera sparade pengar är unikt i modern historia och riskerar att skjuta i sank hela banksystemet. För det finns en sak som banker inte kan fungera utan –förtroende. Vanliga medborgare med små eller medelstora inkomster sätter in sina pengar på sparkonton i stället för att stoppa dem i madrassen av en enda anledning.

Olli Rehn från Finland håller i EU-kommissionens finans- och penningpolitik.

Sparade pengar är nämligen garanterade upp till en summa som ytterst få familjer äger -nämligen 100 000 euro. Var garanterade, för efter beslutet att punktera bankkonton på Cypern och i ett slag konfiskera pengar från alla familjer oavsett storleken på de sparade medlen har den heliga insättningsgarantin kastats ut genom fönstret av Trojkan under press från framför allt de tyska och finska regeringarna.

Utpressningen av den cypriotiska regeringen är uppenbar och ytterst allvarlig. I fredags ställdes president Nicos Anastasiades inför ett fullbordat faktum.

-Hosta genast upp 7 miljarder euro eller så blir det inget stödpaket, var andemeningen i det budskap som mötte Anastasiades vid ankomsten till Bryssel. Vad ska då pengarna användas till? Rätt gissat –hjälpa de privata bankerna att överleva. Om den cypriotiska regeringen lägger beslag på 7 miljarder av sparade medel ställer EU upp med 10 miljarder som alltihopa sedan ska användas till att stärka de privata bankernas egna kapital. Principen är verkligen enkel –ta från de små och ge till de rika. Inga sjukhus, barnhem eller skolor kommer att byggas med de 17 miljarderna, nej de ska gå direkt ner i de privata bankernas fickor.

Sedelautomaterna tömdes redan i ferdags.

Det har redan luftats en viss skadeglädje över att nyrika ryssar som använt Cypern som skatteparadis också kommer att drabbas. Det må vara, men hela 35% av de 68 miljarder som finns insatta i landets banker ägs av cypriotiska medborgare med mindre än 100 000 euro på sparkontot och 48 av de 68 miljarderna tillhör cyprioter.

 Om idén varit att sätta åt nyrika ryssar som placerat mer eller mindre svarta pengar i Cypern finns det mer drakoniska metoder. Gör en grundlig revision av hur stor del av ryska och grekiska fonder som placerats på Cypern som är tvättade pengar och konfiskera dem rätt av.

Enligt rapporter av journalister på plats i Bryssel i fredags kom beskedet som en chock för president Anastasiades.

-Jag kan inte göra det. Ni försöker krossa oss. Även om jag skulle acceptera det kan jag inte få det igenom parlamentet, lär han ha sagt och lämnat salen.

Men Trojkan har mer än en trumf i skjortärmen och lät presidenten förstå att utan en överenskommelse skulle ECB omedelbart inställa stödkrediten till Cyperns banker, det vill de pengar som bankerna får i lån över natten för att reglera den dagliga aktiviteten. Hotet räckte för Anastasiades som lydigt fick krypa tillbaka till förhandlingarna. Utan ECBs korta stödlån hade banken Laiki tvingats i omedelbar konkurs och samtidigt dragit med sig andra banker på ön. En kollaps av landets banker hade kostat staten 30 miljarder euro i investeringsgaranti för sparkonton med mindre än 100 000 euro insatta.

Cyperns president Níkos Anastasiádis till vänster verkar inte speciellt nöjd, men vad hjälpte det?

I dag och i morgon tisdag 19 mars är bankerna på Cypern stängda för att presidenten ska få tid på sig att sätta kniven på strupen på parlamentet. Den regerande koalitionen har bara 28 röster av 56 och måste vinna över ett par ledamöter för att begå den historiska hold-up som planerats i Bryssel och den cypriotiska regeringen väntas begå oavsett om den vill eller inte.

På onsdag vet vi inte vad som ska ske. Antagligen kommer Trojkan att gå med på en förändring av ”punktskatten” så att ”bara” 3,5 % tas av sparade medel under 100 000 euro och 12,5 % tas ut på medel däröver. Men principen är densamma. Insättningsgarantin hamnar i papperskorgen. Blir det upplopp och rusning på bankerna är det inget att förundras över. De arbetande och småsparare i allmänhet är rasande på regeringen och EU. Redan i fredags gick det hett till på vissa platser. En ägare av en bulldozer försökte till och med dra loss en bankautomat i desperation över att inte komma åt sina pengar. Men spekulationer behövs inte. I övermorgon får vi veta hur uppretade vanliga medborgare reagerar.

En sak är i alla fall säker. Med sitt beslut har EU lyckats skjuta sig självt i foten. Grunden för sparande i banker är skadeskjuten –förtroendet kan aldrig mer återupprättas. Vid minsta rykte om problem för en bank kan en omedelbar panik utlösas.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det grekiska samhället faller sönder.

Publicerat av
4

-Vi tvingades göra ett val och kommer att spara pengarna till vård av barn. Din fru är 62 år. Låt henne dö hemma.                                                    Det är inte ett citat ur en skräckroman eller science-fiction. Det är ett svar som M.I. (rädd för repressalier och därför anonym) fick från ledningen för ett sjukhus i Thessaloniki till varför hans cancersjuka fru inte längre skulle få subvention för den dyra medicin hon var i behov av.

Den grekiska sjukvårdens totala sammanbrott i blixtbelysning. Efter att tre krispaket tvingats på samhället via Trojkans chocktrupper i Greklands parlament finns det snart ingen offentlig sjukvård kvar. De rika behöver självfallet inte bekymra sig, men för de som ska leva på en minimilön under 500 euro i månaden gäller det välja mellan vård, husrum eller mat. Till alla tre räcker det inte.

Delvis på skämt, men bara delvis, satte personal upp ett meddelande på dörren till ett sjukhus: -köp inte blommor till patienten, ta med en rulle toalettpapper.

Delvis på skämt, eftersom det redan är vardagsrutin att patienter i offentliga sjukinrättningar uppmanas att ta med sig den medicin de behöver. För enligt apotekens centralorganisation är närmare 300 olika läkemedel omöjliga att hitta på marknaden. Stora läkemedelsbolag som Merck har stoppat sina leveranser av livsviktiga mediciner med ursäkten att obetalda räkningar hopar sig.

Renhållningsarbetare och kommunalanställda protesterar

Bilden av den offentliga sjukvården är samstämmig över hela landet. Allt saknas. Latexhandskar, kompress, kanyler osv osv. Och hur skulle det kunna vara annorlunda. Redan 2007-2009 minskades de offentliga sjukhusens budget med 40 procent. Som svar på Trojkans diktat har statens utgifter för vården i sin helhet sänkts med 32 procent sedan 2009. I spåren på arbetslösheten, misären och den havererade sjukvården dyker gamla sjukdomar upp. ”Barfotadoktorerna” i gruppen Dragoumi ser alltfler fall av malaria och tuberkulos bland de fattigaste patienterna liksom sjukdomar bland barn till följd av undernäring eller felaktig näring.

Sjukvårdens förfall är en bild av hur resten av samhället sviktar och rasar samman under det nyliberala frontangreppet på det grekiska folkets levnadsvillkor –allt för att garantera långivarnas räntor och kapital.

IMF:s Christine Lagarde är en av Trojkans centralfigurer.

Situationen i landet kan sammanfattas i begrepp som lyfter fram motsättningarna, kontrasterna och krisens djup: resignation, desperation, ursinne, och revolt. Det är grunden till de stora parlamentariska svängningar som skett på så kort tid. Det trogna röstandet på ”klassikerna” upphör. Socialistpartiet PASOK som sedan militärjuntans fall varit det absolut största partiet ligger i spillror. De borgerliga demokraterna sviktar och upp kommer i stället partier som i vanliga tider det ses ned på med förakt. Vänsterpartiet Syriza gick på kort tid från knappt fyra procent till att bli det näst största partiet. Fascistern i Gyllene gryning har trots sin groteska framtoning gått från ett nollprocentparti till ett kaxigt parti som siktar mot stjärnorna.

Den senast publicerade opinionsundersökningen bara understryker de stora kasten: Det borgerliga Ny Demokrati tar 26,5%, vänsterpartiet Syriza 31,5%, fascistiska Gyllene gryning 12,5%, det stalinistiska KKE 6,5% och PASOK otroligt låga 5%. Resultatet är skakande för Trojkan och de grekiska finanskapitalisterna eftersom det nyliberala blocket inte har en majoritet om siffrorna realiseras i ett kommande val eftersom ”socialisterna” i PASOK kraschat.

Socialistpartiet PASOK är bara ett skelett -även om partiledaren ger ett motsatt intryck.

I kontrast till den verkliga situationen i landet klingar Trojkans språk utomjordiskt. Den sociala och ekonomiska katastrofen kläds i rent tekniska termer, som om det handlade om ett problem med reglagen: ”balansera de offentliga utgifterna”, ”skapa en rörligare arbetsmarknad”, ”minska skuldens andel av BNP”, ”öka den grekiska ekonomins konkurrenskraft”, ”skapa en effektiv administration” och många andra fruktansvärda teknikaliteter som skyler över det sociala innehållet i Trojkans politik.

Det är ett språk som speglar det stålbad som i dag tvingas på de arbetande i Grekland och som skyler över att Trojkans grekiska chockterapi leder rakt in i motsatsen till vad som sägs vara målet –ekonomisk tillväxt. I stället bryter programmen ned samhället och skapar den första depressionen i Europa sedan 1929-33. Det är som att borra hål i skrovet på det sjunkande M/S Ekonomia i hopp om att vattnet ska rinna ut.

Den katastrofala situationen i sjukvården är ett tecken på krisens djup. Arbetslösheten som rusar i höjden en annan. Och bakom arbetslösheten och misären döljer sig den individuella desperationen då allt blir svart och ljuset i änden av tunneln släckts. På alla fronter ljuder sirenerna. Alla ljus blinkar rött.

På grund av den extrema svångremspolitiken är landet inne i en djup recession sedan tredje kvartalet 2008 och som nu med säkerhet kan kallas en depression eftersom den i vissa avseenden till och med slår ut trettitalskrisen. Innan nästa sommar har landet samlade produktionsvärden, BNP, sjunkit med 25 procent, helt i klass med trettitalets depression.

Produktionen sjunker som en sten, investeringarna har upphört, arbetslösheten rusar i höjden och den sociala stressen driver fattiga mäniskor till desperation. Statistiken för de senaste tre åren visar att tre tusen personer begått självmord. I takt med krisens intensitet ökar också desperationen. År 2009 begicks 677 självmord, 2010 var de 830, 2011 registrerades 927 och 690 framtill augusti i år.

Hemlösa och fattiga överlever tack vare soppköken.

Bakom statistikens kalla siffror gömmer sig familjedraman och enskildas förlust av allt hopp.

-Jag kommer inte hem mer. Jag har inget mer att bidra med. Jag är ingenting längre. Jag älskar er alla, ta väl hand om barnen.

Den 29 augusti tog före detta byggnadsarbetaren Giorgios Chatzis livet av sig sedan han fått beskedet att hans handikappersättning på 350 euro i månaden inte längre skulle betalas ut. Med sin förtidspension på 50 euro var dessa 400 euro hans familjs enda inkomst. Familjen kan ”tacka” Trojkans sparpaket för dramat. Den 15 november kastade sig en sjuksköterska ut från sjätte våningen med avskedsbrevet i handen. Ett annat offer för Trojkans kriminella sparpolitik.

I takt med att landets produktion sjunker stiger arbetslösheten. Enligt grekiska ELSTAT sjönk BNP med följande siffror sedan 2008: -0,13% 2008, -3,1% 2009, -4,9% 2010, -7,1% 2011 och med -6,0% som prognos för 2012 och -4,2% 2013.

Hela samhällets produktiva kapacitet och struktur raseras. De produktiva investeringarna har mer än halverats sedan sista kvartalet 2008 och tillverkningsindustrins andel av de sysselsatta har minskat från 13 procent 2002 till 9 procent 2012.

Endast massiva protester av hela den arbetande befolkningen kan stoppa vansinnet.

I det sammanhanget är det märkligt att lyssna till Jonas Sjöstedts oavbrutna prat om att ett avhopp från euron, och införande av en ny drachm är lösningen. Att det skulle vara lösningen för den arbetande befolkningen i Grekland är absurt. Enligt Sjöstedt så kan Grekland med en drachm devalvera sig ur krisen och öka landets konkurrenskraft. I själva verket skulle en kraftig devalvering av en ny drachm bli dödsstöten för de arbetande eftersom alla importerade konsumtionsvaror omedelbart skulle stiga med kanske 50 procent. Grekland har inte en industristruktur som tillåter det att ”exportera” sig ur krisen. Den enda stora verksamheten är rederibranschen och den är helt befriad från skatt i Grekland. Man tar väl hand om sina rika.

Annars tar de rika väl hand om sig själva med benägen hjälp av Greklands politiker och Trojkan. För det finns mer tillgångar i den grekiska överklassens ägo än hela statsskulden. Bara i Schweiz har de rika grekerna gömt undan omkring 200 miljarder euro. Hur mycket redarna och andra krösusar gömmer i andra skatteparadis finns inga exakta uppgifter om. Trojkan har inga förslag till hur dessa pengar ska tvingas återvända till Grekland.

Polisen arbetade för högtryck under Merkels besök i Aten

De har inte ens en vettig plan för hur de rika ska tvingas betala inkomstskatter efter kapacitet. Utestående obetalda skatter ökade från 3,8 miljarder euro i juni 2012 till 10 miljarder euro i slutet av september. Men hur inkomst- och rikedomsfördelningen ser ut är inget problem för Trojkan. Enda målet är att driva in den grekiska statsskulden och det med vinst. Just precis, vinst. De privata bankerna håller nu bara en liten del av de grekiska statsobligationerna. Inte mindre än 75 procent innehas av ECB och vissa länders riksbanker. Det till synes obegripliga bråket i Bryssel mellan olika finansintressen och regeringschefer handlar om vem som ska göra stora vinster på Greklands misär. ECB och andra har ”stödköpt” grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden till 60-70 procent av det nominella värdet. Nu kräver ECB och Merkel att Grekland ska betala tillbaka 100 procent av det nominella värdet. Ta fram räknestickan och kolla vinstmarginalen. Tack för det, grekiska arbetare.

Angela Merkel är symbolen för svångremspolitiken

Dagens situation i Grekland har av många jämförts med 1930-33 i Tyskland och det med rätta. Depressionen slog mycket hårt mot Tysklands ekonomi som dessutom fortfarande betalade stora krigsskadestånd till segrarna 1914-18. Krisen 1929 hade spridit sig från Wall Street (känns det igen?) till Europa och med depressionen följde sjunkande priser med lägre vinster för företagen och en exploderande arbetslöshet. Dåtidens liberala ekonomer hade bara ett svar –minska statens utgifter och driv ned de arbetandes löner.
I mars 1930 utnämndes Heinrich Brüning till rikskansler. Hans bidrag till historien var att bana väg för Hitlers maktövertagande tre år senare. Tre miljoner var arbetslösa när han intog sin post. Sex miljoner saknade arbete tre år senare. Han började med att sänka alla offentligt anställdas löner med 10 procent och att sänka a-kassan med 14 procent. Kvinnorna uteslöts från a-kassan, familjebidragen minskades och skatterna höjdes med 5 procent. Samtidigt fick de stora företagen sänkta arbetsgivaravgifter för att stimulera produktionen (känns kanske igen?). Sänkta lönekostnader var enda receptet oavsett de sociala konsekvenserna.

Heinrich Brüning banade väg för Hitler med en ”krispolitik” som skapade mer kris.

-Vi ska återföra lönerna och levnadskostnaderna till 1913 års nivå, sa den blinde och döve Brüning. Tre år senare avsattes han av Hindenburg som utnämnde Hitler till ny rikskansler. De liberala sparprogrammen hade drivit samhället till ruinens brant och resten av historien känner vi.

Ska Trojkan driva Grekland in i en liknande mardröm? Fascister finns på plats och stöds redan av 10-15 procent av befolkningen. Kvar av den borgerliga demokratin finns mest bara en fasad. Trojkans diktat sägs vara ”enda vägen”. Hoppet står i dag till de arbetandes revolt mot svångremspolitiken, till den nya vänsterns förmåga (att bevisa) att bryta med de nyliberala diktaten och ställa den grekiska borgarklassen till svars för korruptionen, svindleriet, kapitalflykten, skattefusket och spelet under täcket med den växande fascistiska faran. Det kan bara göras om Trojkans diktat ignoreras och de arbetande människornas intressen lyfts upp till samhällets prioritet nummer ett.

Källor: Citaten från enskilda personer är hämtade i en artikelserie av den schweiziske socialisten Charles-André Udry.

Media: DN1,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Portugals sociala ruin.

Publicerat av
2

Det har varit relativt tyst om Portugal i media jämfört med rapporterna om våldsamma och massiva protester mot det nyliberala vansinnet i Grekland och Spanien. Portugal var den lydige lärjungen som utan att knysta drog åt svångremmen för att bota de gångna synderna. Den 15 september sprack bilden då plötsligt hundratusentals arbetande portugiser i den privata och framför allt den offentliga sektorn invaderade gator och torg i protest mot regeringens sparpaket. För mycket blev för mycket. Bägaren rann över.

Högercenterregeringen ledd av premiärministern Pedro Passos Coelho beslutade att öka löntagarnas sociala avgifter utöver de höjningar som redan hade tagits ut och samtidigt minska företagarnas avgifter. Protesterna blev så massiva att regeringen tvingades backa för att inte riskera de åtstramningar som redan hade genomförts. Det massiva deltagandet i generalstrejken och demonstrationerna den 14 november visar att de arbetande fortfarande är mobiliserade och beredda till motstånd.

Ledarna i socialistpartiet kände också av brandlukten och gjorde nyligen en lappkast inför budgetomröstningen i parlamentet. Nu har därför den ekonomiska krisen också fött en parlamentarisk kris mellan Coelhos PSD (gråsossar) och socialistpartiet. De båda har hittills varit eniga om svångremspolitiken. Men PSD ville besluta om ytterligare fem miljarder euro i besparingar i budgeten 2013, till 80 procent finansierat av skattehöjningar för de lönearbetande. Det blev för mycket för PS som röstade nej.

Är revolten på gatorna ett bevis för att svångremspolitiken nått sista hålet? Ett är i alla fall klart: den har inte skapat den återhämtning som alla ”experter” lovade för några år sedan. Tvärtom raseras allt mer av den sociala strukturen och fler och fler tvingas leva i ren misär eller överleva tack vare välgörenhet.

Inte ens regeringens mål för statens inkomster kunde uppfyllas trots skattehöjningarna som sades garantera flödet till statskassan. Enligt prognoserna skulle inkomsterna öka med 11,6 procent 2012 tack vare skattehöjningarna. Men den allt djupare recessionen kommer att leda till minskade statliga inkomster med 2,2 procent 2012. Men som en blind och döv famlar regeringen vidare på den ”enda vägen” som sägs existera. Att den leder rakt ned i avgrunden verkar inte betyda något. Den ”fria marknaden” bidrar till fallet. Portugal kan inte längre låna pengar genom att emittera statsobligationer till överkomlig ränta. De lån på 78 miljarder euro som beviljats av Trojkan kostar stora pengar. Största posten i statsbudgeten är räntekostnaderna för statsskulden, större än budgeten för undervisning. I utbyte mot lånen ska regeringen naturligtvis införa nyliberala ”reformer” av arbetsmarknaden och socialpolitiken. Mer misär är att vänta.

Den ”enda vägens politik” har redan orsakat en social katastrof och misär som Portugal inte upplevt sedan tiden under Salazars fascistiska diktatur. Då var landet rent ekonomiskt närmare ett fattigt afrikanskt land än ett europeiskt. Revolutionen 1974 öppnade dörrar som fascismen hade spikat igen i decennier. Medlemskapet i EU innebar stora kapitalöverföringar till landet och investeringar i infrastruktur, bostäder och offentlig service. Men den traditionella ekonomiska strukturen baserad på jordbruk och fiske lades i träda. Den internationella finanskrisen 2007 och den efterföljande ekonomiska krisen i USA och Europa var fatal för Portugals ekonomi. De strukturella svagheterna blev plötsligt synliga.

-Det största felet i Trojkans plan är att den inte tar hänsyn till strukturen i den portugisiska ekonomin: 80 procent av våra företag är små eller medelstora och säljer på den interna marknaden, säger Joao Lopes, ordförande för Handelskammaren. Med den interna marknaden i svångrem kan man räkna ut följderna. Sedan går inte mindre än 70 procent av Portugals export till andra EU-länder som också drar i svångremmen intill sista hålet.

Som väntat kan inte ekonomin annat än krympa under sådana förhållanden. Två år av recession är redan ett faktum med en bruttonationalprodukt ned 1,6 procent 2011, ned 3,0 procent i år och ned 1,0 procent 2013 i en optimistisk prognos av OECD. Bakom siffrorna döljer sig den sociala katastrofen och misären.

Med ett stopp för nybyggnationen och neddragningar i den offentliga servicen har arbetslösheten rusat i höjden, speciellt bland de unga. Procenten arbetslösa har ökat från 7 procent 2008 till 15,5 procent i nuläget. För gruppen 15-24 år har den ökat från 27 till 36 procent på ett år och från 13 till 17 procent för åldersgruppen 24-34.

Efter demonstrationerna den 14 november sa Armenio Carlos, ordföranden för landets största fackliga central, CGTP att ”vi står inför den allvarligaste offensiven mot den sociala modell som ’nejlikornas revolution’ skapade”.

Horisonten är mörk och utsikterna för de unga arbetslösa är nattsvarta. Med en minimilön på 475 euro i månaden och hyror som äter upp mer än lönen tvingas unga och mindre unga att lämna sina bostäder och flytta ”hem” till föräldrar eller att flytta utomlands, vilket för många verkar vara det enda fönstret i vilket lyser en strimma hopp. De jobb som bjuds på den inhemska marknaden är för det mesta tillfällighetsjobb utan sociala rättigheter. De kallas ”recibos verdes”, (gröna kvitton) som är betalning för tillfälliga punktjobb. Ursprungligen var ”recibos verdes” en betalning till enmansföretagare för enskilda jobb. Sociala försäkringar, a-kassa och annat fick arbetaren stå för. Inte ett öre kom från arbetsgivaren. Nu har systemet satts i system för vanliga löntagare både i det privata och det offentliga och berör var femte anställd, som alltså tvingas ensama ansvara för alla sociala försäkringar.

Misären kan slå snabbt även mot familjer som till synes har det gott ställt. Dagstidningen Le Monde beskriver i ett reportage hur familjen Campos drabbades av krisen. När familjen 2003 tog ett bostadslån på 25 år tjänade mannen 1 500 euro i månaden netto och kvinnan 450 euro. Amorteringar och räntor på 774 euro i månaden var inget problem. Nu har familjen tvingats överge huset. De bara lämnade in nycklarna till banken och letade upp en billig lägenhet. Med kvinnans 450 euro i månaden plus mannens 400 euro i a-kassa som går ut innan årets slut finns inget hopp för familjen Campos som nu överlever tack vare fria basvaror från en ”matbank”.

De unga flyr till utlandet i en allt stridare ström. Utvandringen från Portugal under 60- och 70-talet utgjordes av fattiga jordbrukare som sökte sig till Frankrike och Schweiz. Nu är det välutbildade akademiker, läkare, arkitekter och ingenjörer som lämnar i jakt på en bättre framtid i framför allt Brasilien och också Angola. Flykten av ”hjärnor” har vänt riktning, bort från den forna kolonialmakten till de gamla kolonierna. Inte mindre än 140 000 portugiser har flyttat till Luanda.
Av de 70 000 som årligen lämnar Portugal är mer än hälften under 29 år. Bara i Brasilien finns närmare 350 000 portugiser som lockats av jobb som skapas inför fotbolls-VM 2014 och OS 2016.

Det är en sorts historiens pendel som öppnar dörrar för den döda kolonialmakten i sina forna kolonier. Oljan i Angola flödar och den extremt rika borgarklassen i landet föredrar att placera sitt kapital i utlandet medan extrem fattigdom fortfarande är en lott för de flesta i Angola. Afrikas rikaste kvinna är ingen annan än president Santos dotter. Den forne gerillakrigaren har sett till att sko sin familj. Isabel dos Santos har stora investeringar i portugisiska företag som ZON Multimedia (30% av kapitalet), 20% i landets fjärde bank Banco BPI och 40% i Amorim Energia.

Kanske de portugisiska kapitalägarnas väg ut ur krisen tar en omväg via Angola. Men för den stora massan av landets löntagare är den vägen blockerad. I stället visade generalstrejken den 14 november att fler arbetande än någonsin deltog i mobiliseringen. Även i den tunga privata industrin var mobiliseringen nästan total med 96 procents strejkdeltagande på skeppsvarvet i Lissabon, 90 procent i Boschs fabriker, medan närmare 60 procent deltog i strejken i bilindustrin och pappersindustrin.

I morgon den 22 november demonstrerar landets studenter och den 27 november mobiliserar de fackliga organisationerna protester mot parlamentets budgetomröstning samma dag. Höjda skatter och sociala avgifter för de arbetande. Sänkta arbetsgivaravgifter. Ett program i den nyliberala tiden. Får de härskande hållas finns det ingen väg bort från eländet.

Media: DN1,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Grekisk nazism på marsch

Publicerat av
3

Fuck Anne Frank

Fuck hela Abrahams ras

Davidsstjärnan får mig att spy.

Åh, Auschwitz, jag älskar dig!

Jag ska pissa på Klagomuren.

Ut med judarna! Jag bränner er i Auschwitz…

Orden finns i en sång av den grekiska musikgruppen Pogrom. Bassisten i gruppen är ingen annan än parlamentsledamoten Arthemios Matheopoulos, medlem i nazistpartiet Gyllene Gryning.

Nazister med sin ”fuhrer”

Orden ger kalla kårar, speciellt eftersom de följs av handling. I brist på judar är det i stället invandrare, papperslösa som varje dag misshandlas, får halsen uppskuren i tunnelbanan av aktivister från Gyllene Gryning medan polisen ser åt annat håll.

Inte så konstigt eftersom hälften av poliskåren röstade för Gyllene Gryning i juni, liksom 20,3 procent av landets företagare. Inte nog med det. Tolv procent av de arbetslösa röstade på nazisterna och var fjärde arbetare i låglönejobb.

Gyllene Gryning som presenterats som ett övergående fenomen rotar sig tvärtom i det politiska landskapet. Enligt en gallup från den 7 september säger 12 % att de ska rösta på partiet. Det, på ett parti som inte har något gemensamt med de traditionella nationalistiska och främlingsfientliga partierna som Nationalfronten eller UDC i Schweiz.

Facklor och historiska tecken fascinerar alla nazister.

Till skillnad från dem är det genom att gå till fysiskt angrepp omedelbart som Gyllene Gryning agerar. På det viset möts de med sympati bland folkliga skikt som fått sina liv raserade av den massiva sänkningen i levnadsstandarden EU-EBC-IMF tvingat igenom.

Det är inte de nya åtstramningarna på 11 miljarder euro som arrangerar situationen. I alla fall inte för de miljoner arbetande vars löner och pensioner redan naggats ordentligt. Dock för de franska och tyska banker som innehar halva Greklands statsskuld.

Som alla vet är det ett resultat av att de rika inte betalar skatt. Enligt Der Spiegel utgjorde skatteflykten 2010 inte mindre än 550 miljarder euro, alltså två och en halv gånger mer än landets BNP.

De rika grekerna är noga med att finnas med i listan över rika personer.

Det är ingen hemlighet att en stor del av dessa pengar som stulits från det allmänna frodas i schweiziska banker. För att rädda UBS verksamhet i USA gav i våras den schweiziska regeringen den amerikanska skattemyndigheten namnen på 2 300 amerikanska medborgare med konton i Schweiz.

I dag kräver en petition att regeringen ger namnen på rika greker med konton i Schweiz till den grekiska regeringen och aktivistgrupper för kontroll av statsskulden.

Det måste göras inte bara för att rädda det grekiska folket, men också för att stoppa rörelser som Gyllene Gryning i Grekland och på andra platser.

För nerbränningen av ett romskt läger förra fredagen av en milis från kvarter i norra Marseille borde resa farhågor: det är inte bara för EU som Grekland är ett laboratorietest i naturlig storlek…

Paolo Gilardi

Texten är en ledare i den schweiziska tidningen l’Anticapitaliste 4 sept. 2012. 

Översättningen är min

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,