En artikel hämtad från International Viewpoint och översatt av Ronny Åkerberg. Tidigare publicerad på bloggen Röda Malmö. Artikeln publicerades ursprungligen på den syriska webbsajten Syria Freedom Forever.
…att förstå en revolution
Den syriska revolutionära processen pågår fortfarande och har nu tagit både en fredlig och väpnad karaktär för att konfrontera regimens våldsamma förtryck. Den folkliga rörelsen i Syrien har, trots sina meddelanden, rapporter och ramsor om enighet och solidaritet för det syriska folket, ställts inför ständiga anklagelser av regimen och vissa specifika grupper inom vänstern regionalt och internationellt för att domineras av extremistiska islamister som kontrolleras av Saudiarabien och Qatar, medan anhängare av regimen har porträtterat Assads regim som sekulära och som en beskyddare av religiösa minoriteter.
Detta betyder dock inte att sekterism inte existerar i Syrien inom den folkliga rörelsen, det gör det och vi ska inte förneka dess existens. I en revolutionär process är olika ideologier närvarande och kämpar mot varandra, och vissa grupper i Syrien tillgriper sekteristisk propaganda i sin kamp mot regimen.
Vilken är alltså rollen för den revolutionära vänstern i denna situation? Ska vi räkna med att lämna slaget och vänta på den perfekta sociala revolutionen, som vissa gör, och gjorde inom den traditionella vänstern? Eller bestämmer vi oss för att vara en fullvärdig del av denna revolutionära process och kasta våra styrkor helt in i kampen för att störta regimen och samtidigt arbeta för en radikalisering av de olika delarna av revolutionen?
Lenin svarade på denna fråga för länge sedan:
”Att tro att social revolution är tänkbar … utan revolutionära utbrott av en sektion av småborgerskapet med alla dess fördomar, utan en rörelse av de politiskt icke-medvetna proletära och halvproletära massorna mot förtrycket från godsägarna, kyrkan, och monarkin, mot nationellt förtryck, osv – att föreställa sig allt detta är att förneka den sociala revolutionen. Så en armé ställer upp på ett ställe och säger, ”Vi är för socialismen”, och en annan, någon annanstans, och säger, ”Vi är för imperialismen”, och det kommer att bli en social revolution! …”Den som förväntar sig en ”ren” social revolution kommer aldrig att få uppleva den. En sådan person uttalar läpparnas bekännelse till revolutionen utan att förstå vad revolution är.”
En revolutionär process är inte av en enda färg, och kommer aldrig att bli så, annars skulle det inte vara en revolution. Å andra sidan, är den roll som den revolutionära vänstern ska spela kristallklar: kämpa mot regimen och radikalisera folkrörelsen!
Vi har trots detta visat och demonstrerat i många artiklar om hur den stora majoriteten av den syriska folkrörelsen upprepade gånger har avvisat sekterism sedan början av upproret, trots regimens försök att antända denna farliga eld. Demonstranternas paroller som ”Vi är alla syrier, vi är enade” upprepas ständigt. I många demonstrationer vi har sett banderoller som säger ”Nej till sekterism”. De lokala samordningskommittéerna organiserade förra året i juni en kampanj under parollen ”Frihet är min sekt”, där det höjdes skyltar med avvisande av den avskyvärda sekteristiska diskursen, regimens sekteristiska metoder och regimens dödliga försök att dra den syriska revolutionen i en sekteristisk fälla.
I Saraqeb-kommittén höjde LCC-demonstranter skyltar med symboler för alla syriska sekter, medan demonstranter i Dael höll upp en skylt som sade ”I framtidens Syrien kommer den exkluderande politiken att upphöra”. Under de senaste månaderna har vi sett också plakat där det stått ”sekterism är revolutionens grav”.
Folkrörelsen har bekräftat sin kamp för det syriska folkets enhet och mot denna splittring, utvecklat en känsla av nationell solidaritet som överskrider etniska och sekteristiska uppdelningar.
Vad som är mindre känt är användningen av sekterism från regimen som ett vapen för att splittra syrierna både på en religiös och etnisk grund, som har använts sedan Hafez al Assad kom till makten. Detta betyder inte att regimen är sekteristisk eller består av en sekt som vissa i den syriska oppositionen eller så kallade analytiker presenterar det.
Det är en auktoritär regim som har funnit stöd bland det övervägande sunnitiska och kristna borgerskapet i Aleppo och Damaskus, som har gynnats av den nyliberala politiken de senaste åren, framför allt sedan lanseringen av den sociala marknadsekonomin 2005. Den innefattar säkerhetstjänstens apparater, som mestadels domineras av alawiter, och nätverk av byråkrater och kapitalistkumpaner konsoliderade kring offentliga sektorns beskydd, som alltmer utvecklats under 1990-talet inom den privata sektorn efter genomförandet av investeringslagens dekret nr 10 från 1991.
Vi får inte glömma att 1970 hade de urbana köpmännen i Aleppo och Damaskus prisat ankomsten av Hafez al Assad till makten och början av ”den korrigerande rörelsen” (Harakat tashiyya) han lanserade och som satte stopp för 60-talets radikala politik som utmanade deras kapital och politisk makt. De urbana köpmännen, som hade varit mycket aktiva mot vänsterflygeln inom Ba’ath vid denna tid, skickade demonstranter ut på gatorna i storstäderna med banderoller där det stod ”Vi bad Gud om bistånd – Al Madad. Han skickade oss Hafiz Al Assad”. Sedan denna period har regimen byggt ett nätverk av lojaliteter genom olika band, främst ekonomiska, med individer från olika grupper.
Det är ändå så att säkerhetsapparaten består till sin majoritet av alawiter, kopplade ofta genom släktskap, stam eller familjeband till familjen Assad.
Användningen av sekterism som vapen utvecklades på följande sätt, i samband med förtrycket av oppositionella folkliga sekulära och civila organisationer och politiska partier, och samtidigt främjande av sekteristiska och primära identiteter, såsom stamlänkar, bland syrier.
Denna politik utvecklades av den auktoritära kapitalistiska regimen för att splittra syrierna och avleda all kritik mot dess korruption, sociala orättvisor, förtryck och brist på demokrati.
…sekterism – den härskande klassens vapen för att splittra folket
Sekterism förklaras väldigt ofta som återupplivandet av ursprungliga passioner, eller det urgamla hatet mellan två samhällen, till exempel mellan shiamuslimer och sunnimuslimer i Irak, Bahrain och Libanon, alawiter och sunnimuslimer i Syrien, eller till och med kristna och sunniter i Egypten. I detta fall är sekterism därför att förstå som en baksmälla av historien som förhindrar moderniseringen av dessa länder, eller som något som är viktigt för människorna i regionen.
Vi håller inte alls med om denna förståelse av sekterism och anser tvärtom att det, tyvärr kan man säga, är en produkt av moderniteten. Dr Ussama Makdissi förklarade väl detta dilemma kring analys av sekterism och skrev i sin bok:
”Bland de största villospår i Mellanösterns historia har varit karakterisering av sekterism som ett hinder för modernitet och som ett symtom på en så kallad båge av kris. Denna tolkning har lett till en allt mer frustrerad väg av historisk undersökning, med några forskare som ivrigt söker bakåt i tiden efter svar medan problemet med sekterism marscherar framåt, får allt starkare fäste och blir ännu mer komplext. Sekterismens uppdykande innebär inte en återgång. Det markerade en brytning, en födelsen av en ny kultur som pekar ut religionstillhörighet som definitionen på offentliga och politiska kännetecken för ett modernt ämne och medborgare.”
Ja, sekterism är en produkt av moderniteten och det har varit ett av de föredragna vapnen för de auktoritära och kapitalistiska länderna i regionen att dela upp folket och förtränga folkrörelser med. I Saudiarabien och Bahrain har, trots samtal och uttalanden mot sekterism och för enheten av folket mot diktaturen gjorda av oppositionen och som sammanförde Sunni och Shia-medborgarna i länderna, så anklagade myndigheterna dem för att vara sekteristiska rörelser som stöds av Iran. En saudisk kamrat förklarade situationen väl med att säga att:
”Sekterism är en produkt av den regim som skapar diskriminering mellan arbetarna och statligt anställda och skapar myter för varje sektion av arbetstagare, i syfte att bryta alla försök att ena och agera direkt genom att konfrontera den klass som exploaterar och förtrycker. Det är därför vi skapat en kamp mellan shiitiska och sunnitiska sekter – medan det i verkligheten inte finns något samband mellan exploatering av fattiga sunni och de fattiga shiamuslimerna”.
I Libanon framkom sekterismen som resultatet av två ursprungliga element, som utvecklats tillsammans å ena sidan i samband med osmanska reformerna i det nittonde århundradet i Mount Lebanon och å andra sidan i samband med utveckling och expansion av den europeiska kapitalismen i Mellanöstern. Usama Makdissi bok förklarar perfekt dess utveckling i kulturen i Libanon och daterar dess uppdykande också: ”När den gamla regimen i Mount Lebanon, dominerad av en hierarki där den sekulära rangen snarare än religionstillhörighet definierade politiken, blev misskrediterad i mitten av artonhundratalet.”
Dessa förändringar var en återspegling av sociala förändringar, särskilt i samband med utvecklingen av silkesindustri, koncentrerade till de maronitiska byarna i Mount Lebanon, som började på sjuttonhundratalet. Fram till i dag, har de olika politiska krafterna i Libanon, både från 8 mars och 14 mars använt sekterism och det sekteristiska politiska systemet för att etablera och utveckla sin makt, medan man samtidigt driver en politik som syftar till att dela in människor, dessutom att utarma dem genom att främja den nyliberala politiken och för att förhindra varje folklig mobilisering och förening av de libanesiska medborgarna mot deras styre.
I Egypten har militärregimen använt sekteristisk politik vid många tillfällen i det förflutna, i synnerhet för att stävja demonstrationer ledda av koptiska demonstranter som i Maspero i november 2011, eller genom att försöka splittra och skapa rädsla bland muslimer och kristna. Det bästa exemplet var 2010 års nyårsafton-bombning av al-Qiddissinkyrkan i Alexandria, där 21 människor dödades, och där förre inrikesministern Habib el-Adly´s anklagades för att ligga bakom detta terrordåd.
Som vi kan konstatera är sekterism ett vapen i handen på den härskande klassen för att förtrycka och splittra folket och särskilt förtrampade i alla samhällen. I samtliga dessa fall står vi inte inför sekteristiska regimer som styrs av sekteristiska intressen, utan auktoritära, borgerliga stater med sekteristisk politik som ett av sina instrument för att förtrycka och splittra folket.
Den syriska regimen har inte släpat efter i denna typ av politik. Det har utvecklat en dubbel politik att undertrycka självständiga folkliga medborgarorganisationer och sekulära organisationer och politiska partier, lämnat som de enda alternativen organisationer godkända av regimen, och samtidigt stärkt sekteristiska inklusive stamidentiteter genom tiderna på olika sätt.
Vi kommer att titta på den politik från regimen som syftar till att fördjupa den sekteristiska politiken de senaste 40 åren utan att glömma att regimen använder dem i det aktuella upproret, till exempel med hjälp av intensiv propaganda för ett sekteristiskt och fundamentalistiskt sunnimuslimskt uppror för att beskriva den revolutionära processen, eller beväpna vissa religiösa minoritetsgrupper, till exempel kristna i Damaskus, men inte enbart, inklusive stammar och andra, för att involvera dem i kamp mot så kallade ”terrorister”.
…förtrycket av sekulära och civila politiska organisationer och politiska partier
Hafez Al Assads uppstigande till makten markerade en ny era i Syrien där oberoende folkliga organisationer – fackföreningar, branschorganisationer och medborgerliga sammanslutningar – kom under regimens auktoritet efter hårt förtryck. Professionella sammanslutningar av läkare, advokater, ingenjörer och apotekare upplöstes 1980. De var de viktigaste organisationerna som hade lett kampen för återlämnande av demokratiska friheter och hävandet av undantagstillståndet under åren före. De blev senare återupprättade och deras ledare ersattes av personer utnämnda av staten.
I skolsystemet riktade regimen huvudsakligen in sig på vänsterorienterade lärare från olika tendenser under 1970-talet, samtidigt som man lät religiösa fundamentalisiska strömningar utvecklas. Oberoende intellektuella, såsom Michel Kilo och Wadi Iskandar, och regimkritiska universitetslärare, inklusive Rif’at Sioufi och Asef Shahine, var också målen.
Ingen immunitet beviljades universitetscampus på något sätt, vare sig lärare eller elever. Säkerhetsstyrkorna kunde arrestera studenterna inne i föreläsningssalar eller på campus.
På ett liknande sätt införde regimen sin dominans i den fackliga byråkratin, vilket hindrade kamp mot den nyliberala politik som den auktoritära regimen förde sedan 2000. Detta orsakade en nedgång i levnadsstandarden för de flesta människor, såväl som politiskt förtryck, och dessa var de främsta orsakerna till den våg av protester, som under de senaste åren präglat den ekonomiska frågan. Till exempel i maj 2006 protesterade hundratals arbetare vid det offentliga byggföretaget i Damaskus, och drabbade samman med säkerhetsstyrkorna, och under samma period strejkade taxiförarna i Aleppo.
Precis som i det förflutna, är arbetarnas fackföreningar helt tysta inför förtrycket av det syriska folket, och mer specifikt mot arbetarna. De senare har också varit målet för förtryck. Lyckade kampanjer med generalstrejker och civil olydnad i Syrien under december 2011 förlamande stora delar av landet och visar också aktivismen från arbetarklassen och de utsugna som verkligen är hjärtat av den syriska revolutionen.
Av denna anledning sade diktaturen upp mer än 85 000 anställda och stängde 187 fabriker mellan januari 2011 och februari 2012 (enligt officiella siffror) för att bryta dynamiken i protesterna.
Förtrycket inkluderar också alla politiska partier som vägrade att underkasta sig diktat av Hafez al Assad och att komma in under paraplyorganisationen Nationella progressiva fronten, där de hade nästan inga rättigheter för politiska aktiviteter än de som godkänts av regimen. Det är inte bara det Muslimska brödraskapet som har drabbats av den hårda repressionen sen regimen kom till makten.
I början av sjuttiotalet var olika sekulära politiska partier, i synnerhet från vänsterorienterade tendenser, måltavla för regimen, inklusive 23 februari-rörelsen (den radikala tendens inom Ba’ath närstående Salah Jadid), the League of Communist Action (Rabita Al Amal al shuyu’i), vars medlemmar till största delen kom från alawiterna, och i mindre utsträckning Kommunistpartiet politbyrån (CPPB) i Ryad Turk. Den nationella samlingen, som innehöll olika vänsterpartier, var dessutom kraftigt undertryckt i början av 1980-talet.
Denna trend har fortsatt under 2000-talet sen Bachar Al Assad kom till makten. Mellan 2000 och 2006 har oppositionsrörelsen samlat intellektuella, konstnärer, författare, forskare och även politiker som kräver reformer och demokratisering av staten åtföljts av öppnandet av forum för debatt och, mellan 2004 och 2006 genom tillkomsten av sit-ins, en nytt politiskt fenomen i Syrien. Kallelser till sit-ins kom från politiska partier och civila organisationer samtidigt. Regeringen i Bashar Al Assad slog ned på denna rörelse, forum stängdes, sit-ins undertrycktes strängt och många intellektuella, som lanserade denna uppmaning till det civila samhället och demokratisering, fängslades. Samtidigt blev den kurdiska intifadan 2004 kraftigt undertryckt.
Syriska samhället föll alltmer under kontroll av regimen sönder i dess olika beståndsdelar. Baathpartiet var den enda politiska organisation som hade rätt att anordna evenemang, föreläsningar och demonstrationer på ett universitetsområde eller militärförläggningar eller att publicera och distribuera en tidning på sådana platser. Inte ens de politiska partierna, allierade med regimen i National Progressive Front, hade rätt att organisera, att göra propaganda eller ha en liten officiell närvaro i dessa institutioner. Ba’ath kontrollerade också en rad korporativa sammanslutningar genom vilka olika samhällssektorer fördes under ledning av regimen. De kallades folkliga organisationer och införlivade bönder, ungdomar och kvinnor.
Beträffande den roll Ba’ath spelade i samhället, bör det sägas att partiet förlorade alla sina ideologiska referenser och dynamik när Hafez Al Assad kom till makten. Han förvandlade den till ett instrument för styrning av samhället. Partiorganisationen modifierades genom att interna val ersattes med ett toppstyrt system lett av regimen och säkerhetstjänsten, medan element som motsätter sig regimens politik blir utsatta för repression.
Rifaat Al Assad sammanfattade sin politiska uppfattning av Baathpartiet genom att hänvisa till dess modell på sjunde regionala kongressen: ”ledaren utser, partiet godkänner och folket jublar. Detta är hur socialismen fungerar i Sovjetunionen. Den som inte hejar åker till Sibirien … ”
Partieliten efter 1970-talet har tenderat att ta på sig drag av funktionärer, medan deras tidigare kamrater av 1950- och 1960-talen ofta var engagerade militanta och/eller entusiastiska aktivister.
Perioden från 1970-talet präglades av en massa inskrivning i partiet med målet att bredda den folkliga basen, för att så långt möjligt använda partiet som det viktigaste instrumentet för att utvidga regimens kontroll över samhället. Från ett totalt medlemsantal i partiet på 65 398 år 1971, steg det till 374 332 år 1981 och 1 008 243 den 30 juni 1992.
Den sekteristiska sammansättningen av Ba’ath-partiet användes också vid några tillfällen av regimen för att förändra allmänhetens uppfattning av den ”sekteristiska” karaktären av regimen eller mer exakt svara på några attacker från vissa delar av oppositionen. I januari 1980 framkallade man förändringar i makeupen av Ba’ath regionala kommandon genom att höja andelen sunniter från 57,1 till 66,7%, medan antalet alawiter minskade från 33,3 till 19%. Stamlänkar spelade också en viktig roll när det gäller sammansättningen av Ba’ath under de senaste åren.
Förtrycket av folkliga organisationer gick hand i hand med ökad anslutning och samarbete med övervägande sunnimuslimska urbana näringslivet genom en politik av ekonomiskt närmande och kontrollerad avreglering, samt med konservativa element i samhället. Detta återspeglas i regimens olika institutioner. Betydande antal urbana sunniter, främst från Damaskus, har adjungerats till topplaceringar i partiets och många partilösa teknokrater fördes in i regeringen.
I folkförsamlingen gavs starkare röst och utrymme för fria yrkesutövare eller affärsmän eller religiösa Shaykhs och även några traditionella stamledare bland partilösa och självständiga element. De ockuperade 33,2% av platserna i parlamentet 1994.
Hafez Al Assads mål var att säkerställa stabiliteten i systemet, säkra kapitalackumulation och blidka mäktiga delar av näringslivet. Privata företag fick en allt större roll i Hafez Al Assads styre, liksom religiösa konservativa element.
Det muslimska brödraskapet var strängt undertryckt under 1970- och 1980-talen, men detta hindrade inte regimen att utveckla en religiös konservativ diskurs i total motsättning till den bild som förmedlar en så kallad sekulär regim. Regimen byggde moskéer och gav stora bidrag till Shariah eller islamiska skolor, beskyddade ulama (religiöst lärde), höjde lönen för landets sunnitiska religiösa etablissemang av imamer, mudarris, khatibs, etc. flera gånger på 1970-talet och propagerade islam i massmedierna, samtidigt som man försöker främja ett konservativt islamiskt etablissemang för att kanalisera islamiska strömningar och legitimera regimen.
År 1973, efter protester och kritik från vissa sunnireligiösa personligheter såsom Shaykh Hassan Habannakah, introducerade Hafez Al Assad en ändring av den nya konstitutionen som antogs av folkförsamlingen samma år, som förklarade att ”presidentens religion är Islam”. Denna artikel har faktiskt behållits i ”nya” konstitutionen som antogs av den nuvarande regimen i mars 2012, och ”islamisk rättsvetenskaplig doktrin är en primär källa till all lagstiftning” lades till för att stärka de islamiska referenserna till regimen.
Bachar Al Assads regim har fortsatt dessa typer av politik och har ökat samarbetet med religiösa sammanslutningar och konservativa delar av samhället i samband med den nya sociala marknadsekonomin och påskyndandet av den nyliberala politiken. Detta innebar ett återkallande av tillståndet med sociala bidrag och många viktiga offentliga utrymmen.
Före början av revolutionen levde 30,1 % under fattigdomsgränsen och nästan två miljoner människor – eller 11,4% av befolkningen – hade inte möjlighet att tillgodose sina grundläggande behov. Den reella BNP-tillväxten och reella inkomsten per capita har minskat sedan början av 90-talet. Detta har drivit regimen att fortsätta sin nyliberala politik och söka efter mer privat kapital.
Inom området hälsa, drog regimen ner avsevärt, vilket ökar utrymmet för välgörenhetsorganisationer, och särskilt religiösa sådana. År 2004 gav cirka 300 föreningar totalt 842 miljoner syriska pund (SP) till mer än 72 000 familjer. Den mest framgångsrika och ökända av dessa är Jama’at Zayd, som har djupa och rotade förbindelserna med Damaskus sunnimuslimska bourgeoisie, utförd av Rifa’i bröder, trots deras välkända opposition mot den religiösa förbindelsen till regimen i det förflutna.
Även om den har en ganska oppositionell ton mot regimen nuförtiden, har föreningen inte tvekat att ha relationer och samarbete med den i det förflutna, framför allt för att få kontroll över nya moskéer på andras bekostnad, och en del av deras medlemmar kunde också nå viktiga poster i olika religiösa officiella institutioner. Den nyliberala politiken har förstärkt religiösa sammanslutningar, både muslimska och kristna, i Syrien och spridningen av deras nätverk, ökat deras roll i samhället på bekostnad av staten.
Omkring 10 000 moskéer och hundratals religiösa skolor byggdes och mer än 200 konferenser under ledning av präster hölls i kulturella centra i viktiga städer under 2007. Samtidigt har de höga religiösa inrättningar av alla sekterna som används av regimen som aktörer för ”syriska civila samhället” presenterat en modern och gemensam bild av landet till utländska delegationer som besöker landet.
Bachar Al Assad tvekade inte att möta Yusuf Al Qardawi, som för närvarande ”stödjer” revolutionen mot regimen, som besökte Damaskus i 2009 i spetsen för World Union of Ulemas.
Regimen har fortsatt en politik för avspänning som inleddes i början av 1990-talet mot oppositionella islamister genom frigivning av tusentals politiska fångar 1992, tolerans av islamistiska publikationer och vissa rörelser så länge de avstod från politisk inblandning.
År 2001 till exempel, fick Shaykh Abu Al Fath Bayanuni, bror till ex-chefen för det muslimska brödraskapet, rätt att komma tillbaka efter 30 år i exil och hans son, en rik affärsman, deltog i skapandet av den första sexuellt segregerade gallerian i Syrien 2010. Denna politik var också en del av en strategi för att skapa och fördjupa närmande till den ekonomiska eliten i Aleppo.
Dessa statliga åtgärder åtföljdes även av censur av litterära och konstnärliga verk, och samtidigt främjandet av en religiös litteratur som fyller hyllorna i biblioteken mer och mer och islamisering inom högre utbildning. Detta gäller särskilt inom humaniora och uttrycker sig i tämligen systematiska religiösa referenser i varje vetenskapligt, socialt och kulturellt fenomen. Under 2007 drog regeringen in tillståndet från två feministiska organisationer (Social Initiative och en organisation knuten till kommunistpartiet som samarbetar med regimen) efter påtryckningar från olika religiösa grupper och personligheter.
I början av upproret i april 2011, försökte regimen faktiskt att nå ut till de konservativa sektorerna av samhället genom att stänga landets enda kasino och skrota en dom som förbjöd lärare att bära niqab. Regimen hade förbjudit niqab i klassrummet i juli 2010, vilket tvingar hundratals kvinnor bort från undervisning till administrativa befattningar. Regimen har också träffat ett antal religiösa dignitärer från olika städer för att försöka blidka proteströrelsen.
…alawiterna och strävan att bygga en politisk sekt knuten till Assad-familjen
Under 1960-talet förbättrade Ba’aths tillgång till makten levnadsstandarden för befolkningen på landsbygden avsevärt. Detta inkluderade alawiterna – som var till sin majoritet men inte uteslutande från landsbygden – och gav dem mer sociala och ekonomiska möjligheter. Det har varit en politisk strategi från Assads regim sedan Hafez ankomst till makten att länka alawitsamfundet inte bara till regimen men mer exakt till Assadklanen. Regimen har utvecklat olika strategier för att försöka nå detta mål, att försöka eliminera alla oliktänkande röster i det alawitiska samfundet och omvandla det till en politisk sekt kopplad till Assadklanen. De har dock aldrig förverkligat detta mål.
Först eliminerade Hafez Al Assad möjliga alawitiska militära alternativ till hans styre, sådana som hade förbindelser med den sunnitiska borgarklassen i Damaskus, inklusive generalen Muhammad Omran, mördad i Libanon 1971. Genom sin ställning som historisk chef för Ba’aths militärkommitté och nära relationer till Bathpartiets civila flygel med Salaheddin Bitar var han ett hot mot Hafez al Assad. Hafez al Assad fängslade också Salah Jdid, som var vid makten 1966-1970, från hans ankomst till makten fram till 1993.
Regimen låg bakom bildandet av Imam Ali al Murtadas förening 1981, som hade som mål att svetsa samman alawitsamhället och att öka makten för Jamil Assad, presidentens bror i regionen Lattakia där han bodde. Den senare sade faktiskt att syftet med föreningen var att utveckla en alawitisk ”personlighet” (Shakhsiyya). Jamil Assad använde speciellt föreningen mot det lokala Baathpartiet, presenterade kandidater från föreningen mot den i valet till folkförsamlingen 1980, för att bygga upp ett nätverk av beskydd i staden och dess utkanter. Ali Murtadas-föreningen blev ändå kortvarig och avslutades 1983, efter ökande kritik och protester från Baathpartiet och medlemmar av regimen.
Med undantag för Ali al Murtada-föreningen tillät regimen inte utvecklandet av någon sekteristisk välgörenhetsorganisation i det alawitiska samfundet, till skillnad från andra sekter. Assadfamiljen ville inte ha någon alternativ maktkälla inom gemenskapen. De flesta relationer har fastställts på en klientbasis (dvs beskydd i utbyte mot stöd) mellan alawitsamhället och tjänstemän på en personlig nivå efter en mängd olika former som härrör från ömsesidiga intressen och lojaliteter till familjen eller den snäva klanen. Många i alawitsamhället klagade på att de flesta av tjänstemännen i denna gemenskap hjälpte andra samhällen mer än dem eftersom de senare betalade mer, eller på grund av en ovilja att engagera sig i frågor om mutor med släktingar och bekanta, som kan kritisera dem.
I samma anda som hindrar någon annan kraftkälla bland samhället, tillät Assadregimen inte någon form av civil representation för att bilda ett högre alawitiskt råd, såsom det shiitiska Högsta rådet eller Ismaeli högsta råd, det finns inga offentliga religiösa referenser för Alawisamhället. Detta var inte på grund av regimens så kallade sekularism utan i syfte att knyta samhället till regimen och den totala dominansen av familjen Assad. Regimen har också uppmuntrat stamuppdelning inom alawitsamhället, vilket leder till uppkomsten av smala stamlojaliteter inom gemenskapen. Det finns inga privata kammare eller domstolar för alawitsamhället, de följer samma lagar som den sunnimuslimska samfundet om lagen om personlig ställning (äktenskap, skilsmässa, arv, osv …).
Alawitsamfundet däremot omfattas inte av någon särskild ekonomisk politik som gynnar dem gentemot andra samfund. Under 1990-talet skrev forskaren Hanna Batatu om klagomål från alawiter på höglandet att merparten av bönderna i deras områden var utblottade på komfort och var fortfarande beroende för jordbearbetning av oberäkneliga väderförhållanden. Utöver detta, hade deras verkliga inkomster från jordbruket minskat och många var tvungna att söka ytterligare inkomstkällor.
En färsk rapport konstaterar att ”den alawitiska landsbygden förblir påfallande underutvecklad, många går med i armén i brist på alternativ, medlemmar av säkerhetstjänsten är vanligen överarbetade och underbetalda. Unga medlemmar av samhället gick för det mesta med i säkerhetsapparaten enbart på grund av att regimen erbjöd dem inga andra framtidsutsikter. Vanliga alawiter gynnades sällan av korruption på hög nivå, minst av allt under Bashar”.
Dessa trender var gemensamma med andra regioner i Syrien och visar likartade villkor för alla syrier oavsett deras samhälle.
De alawitiska bergen är den näst mest utarmade regionen efter de nordöstra befolkade till sin majoritet av det kurdiska folket. Regionen och alawitsamhället drabbades precis som andra i landet av liberaliseringen av ekonomin, av stoppade subventioner och hög inflation.
Denna politik från regimen var inte helt framgångsrik i att homogenisera samhället kring Assads ledarskap och att koppla dess öde till det, eftersom många i samhället har kämpat och kämpar mot regimen.
Alawitiska aktivister, såsom den feministiska Hanady Zahlout och långvarig dissidenter som Habib Saleh, Samar Yazbeck, Louai Hussein och Fadwa Soleiman, är alla företrädare för oppositionen, inte att förglömma den framstående ekonomen och oppositionsmedlemen Aref Dalila, som har tillbringat många år i fängelse för sin verksamhet mot regimen. En alawitbrigad bildades också i Fria syriska armén (FSA) i provinsen Idlib, medan ett antalet officerare och soldater från alawiterna har deserterat från regimens armé.
Facebook-sidor som har dykt upp visar alawiters engagemang i upproret, såsom ”Alawi Coalition Against Assad Family regim”, “Committee of anti-Bashar Assad Alawi Youth – Homs”. Det har också varit ett överflöd av likasinnade offentliga uttalanden, med titlar som ”Uttalande av ledamöter från Alawi-sekten” efter Houla-massakern också.
…diskriminering av kurderna
Assadregimen har sedan 1970 ökat diskrimineringen av det kurdiska folket och höjt spänningarna mellan olika befolkningsgrupper (kurder, araber, assyrier, turkmener) som bor i nordöstra regionen i Syrien för att dölja korruption och sociala och ekonomiska problem för den regionen som är fattigast trots oljereserverna där. I det här fallet var det den etniska klyftan som användes för att separera människor.
Under Assadregimen hade kurderna, som utgör mer än 10 procent av befolkningen och är den största minoriteten i landet, alltid andra klassens status. De hade varken rätt att undervisa på sitt eget språk eller odla sina traditioner. Beteende som bryter mot dessa regler kan resultera i ett 10-årigt fängelsestraff.
Den kurdiska befolkningen har medvetet utarmats. Jorden var uthyrd till arabiska markägare, oljefält togs ifrån dem av staten och vägarna blev kvar i förfall.
Mellan 1972 och 1977 genomfördes en politik för kolonisering av specifika regioner befolkade övervägande av kurdisk befolkningen. Omkring 25 000 ”arabiska” bönder, vars mark översvämmades av byggandet av Tabqa-dammen, sändes till High Djezireh och etablerades i ”moderna byar” nära kurdiska byar. De nya ”moderna byarna” var väl utrustade med vatten, el, sjukhus, skolor, vägar, polisstationer, etc … medan deras kurdiska grannar saknade nästan allt. Den kurdiska befolkningen i dessa regioner mötte daglig diskriminering, inklusive uppsägning från förvaltningen av lärare, under förevändning att de var utlänningar, uppsägningar av arbetare, förstörelse av hus, och gripanden av politiska ledare, etc … Den syriska regeringen har förändrat kurdiska ortsnamn till arabiska, förbjudit butiksskyltar i Kurmandji och hindrat föräldrar från att registrera sina barn med kurdiska namn.
Denna politik för ett ”arabiskt bälte” var en plan för en sanitär avspärrning mellan Syrien och angränsande kurder runt den norra och nordöstra kanten av Jazira, längs gränsen till Turkiet och Irak. Kurdisk mark konfiskerades och kurder tillsagda att bosätta sig i inre Syrien för att ge plats för araber. Det fanns också en stark militär närvaro i denna avspärrning och arabiska bosättningar tillhandahölls, som vi sagt ovan, förstklassiga faciliteter och statliga förmåner för att uppmuntra till ökat ekonomiskt välstånd.
Det fanns återkommande protester, konfrontationer och gripanden under 1980- och 1990-talen, ofta på viktiga dagar såsom Newruz eller årsdagen av al-Hasaka folkräkningen, 1962 års folkräkning i östra Syrien, vilken resulterade i att omkring 150 000 kurder nekades medborgarskap och därefter förnekades de och deras barn grundläggande medborgerliga rättigheter och dömdes till fattigdom och diskriminering. De är idag fler än 300 000.
År 2004 inleddes ett kurdiskt uppror i staden Qamichlo och spreds till kurdiska områden över Syrien – Jazira, Afrin, Aleppo och Damaskus blev svårt förtryckt av säkerhetsstyrkor och arabiska stammar användes av regimen i nordöstra regionen. Många kurdiska aktivister och demonstranter dödades och greps, mer än 2000, medan andra var tvungna att lämna landet.
I början av den revolutionära processen, utfärdade Bachar Al Assad ett dekret i april, efter möten med kurdiska företrädare beviljades personer, registrerade som utlänningar, syriskt medborgarskap, medan 48 fångar, främst kurder, släpptes. Många statslösa kurder väntar dock fortfarande på medborgarskap.
Firandet av den kurdiska nyårsfesten Newruz tilläts av regimen under 2011, medan tidigare säkerhetsstyrkor alltid ingrep och undertryckte varje medborgare som firade det. Dessa beslut fattades för att blidka den kurdiska befolkningens känslor speciellt.
Kurdiska aktivister har spelat en ledande roll i upproret och är mycket närvarande i den revolutionära processen, även om pressen underskattar deras roll. Många kurdiska aktivister har varit utsatta för syriska säkerhetsstyrkor under det pågående upproret.
Assadregimen är ansvarig för sekterismen
Regimen är, som vi har sett genom texten, huvudansvarig för uppkomsten av sekteristiska känslor och relationer. Assads regim har under de senaste 40 åren uppmuntrat och genomfört åtgärder som splittrat människor längs sekteristiska och etniska linjer för att behärska landet. Alla dessa element har, liksom förtrycket av folkliga och medborgerlig sekulära organisationer, skapat utrymme för en retorik av sekterism som yttrar sig bland de mest konservativa delarna av den syriska revolutionen.
Regimen är därför själv ansvarig för splittringen bland det syriska folket och den är inte, som regimen påstår, följden av en konspiration som stöds av utländska aktörer för att dela landet. Vår uppgift som revolutionära socialister är att krossa den viktigaste källan till sekterism, med andra ord regimen och utövarna av den bland de reaktionära och opportunistiska elementen inom revolutionen.
Ussama Makdissi skrev att ”övervinna sekterism, om det alls är möjligt, kräver ännu en bristning, en brytning så radikal för samhällskroppen som införandet av sekterism var för den gamla regimen, det kräver en annan vision av moderniteten”.
Kampen mot sekterism är en del av kampen för att störta denna kriminella regim, och att upprätta en radikal brytning med det förflutna. Brytningen med regimens sekteristiska politik riktar sig också mot en del av oppositionen som använder en sekteristisk diskurs och backas upp av de arabiska Gulfstaterna i sin sekteristiska propaganda. Sekterism kan bara besegras genom att kämpa tillsammans för demokrati, social rättvisa, sekularitet och verklig självständighet.
Den sekularisering vi kräver är inte skild från vår kamp för demokrati, socialism och anti- imperialism. Vår sekularism är en del av vår revolutionära kamp för att befria religionen från politiska partier och att låta människor utöva sin religion fritt utan förtryck av staten. Vår revolutionära sekularism särskiljer inte olika sekter och etniciteter, och motsätter sig alla former av diskriminering. Dessutom kräver vår sekularism social jämlikhet och inte bara jämställdhet inför lagen, med andra ord kamp mot social ojämlikhet och orättvisor som skapas och ökas av det kapitalistiska systemet, men även mot alla former av imperialism och vi agerar i solidaritet med människor i kamp, och först och främst med det palestinska folket.
Det innebär att vi befinner oss i en fullständig och total klasskamp. Dessa ord i kampen mot sekterism av en libanesisk kamrat gäller lika fullt för Syrien: ”Det är inte bara en kamp för ett mer tolerant samhälle. Detta är en klasskamp, både en kamp mot de dominerande idéerna och en kamp för de förtryckta mot förtryckarna. Denna kamp kan inte föras av borgarklassen, tvärtom, det kan bara ske genom en kamp mot det härskande borgerskapet. Arbetarklassens centrala ställning är inte längre en teoretisk fråga. Faktum är att den enda försvarslinjen för det libanesiska folket mot sekteristiska splittringar och brutala attacker från de härskande är klassens enhet”.
Kampen mot sekterism är en del av kampen mot det kapitalistiska systemet och för att förena de förtryckta i Syrien; araber, kurder, assyrier, sunniter, kristna och alawiter för att störta regimen och bygga ett nytt Syrien.
Som de protesterande skanderar, det syriska folket är ett och frihet är min sekt!
Leve den syriska revolutionen!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Damaskus, Assad, FSA, Revolution