Carter – svårknäckt nöt för Bush

USA:s bäste expresident Jimmy Carter, ofta smädad som saktmodig i utrikespolitiken och ofta sedd som den sävlige jordnötspresidenten från Georgia, har nu blivit till en svårknäckt nöt för Bush.

Han har dels arbetat hårt med hälsovården i länder underordnade och utnyttjade av västvärlden, dels har han fungerat som en trovärdig och oåtkomlig ”god man” för val i både Venezuela och i Palestina. Hugo Chávez valsegrar och Hamas regeringsbildning kunde inte ifrågasättas av de vanliga nyliberala gaphalsarna just tack vare hans observatörsstatus. Hans bok om Israels rasistiska politik ” Fred inte apartheid ” har sedan retat gallfeber på regimen i Israel samt alla skyddsänglar i Washington.

När han nu försiktigt bänder upp en springa på Mellersta Österns värsta krutdurk och generar Bush genom att ge sig in i vad som i praktiken är egna förhandlingar både med Hamas och Syriens president Bashar al-Assad, blir reaktionerna från Israel/USA förutsägbara, men opinionsmässigt oerhört pinsamma och avslöjande Ehud Olmert och hans regeringskabinett vägrar att ens kommentera den förhandlingsgiv från Hamas och Syrien som Carter håller upp, framförallt då att Hamas i praktiken kan tänka sig att lämna Israel i fred om den sionistiska staten håller sig bakom 1967 års gränser. För att riktigt visa hur obetydlig Carter är, bryter man också mot diplomatisk praxis och förolämpar expresidenten genom att inte ge honom ens minsta tänkbara säkerhetsskydd under sin vistelse i Jerusalem. Bush` krigskabinett i Washington tar å sin sida till storsläggan genom att låta Condoleezza Rice hetsa mot Carter och sedan rada upp Hamas alla påstådda överträdelser mot ockupationsmakten.

Israels talande tystnad och Rices råskäll avväpnas sedan enkelt av Jimmy Carter när han säger att USA har gett upp rollen av att vara en medlare. På det stort uppslagna fredsmötet i Annapolis 28 november i fjol var ett stopp för Israels bosättarpolitik exempelvis en självklar och gemensam ståndpunkt. När Carter i Jerusalem lugnt och sakligt på sin presskonferens kan visa att Israel fullständigt bortser från detta, som kanske är konfliktens akilleshäl, för att i stället har tillåtit 9 000 nya bosättare bara sedan sammankomsten i Annapolis, och samtidigt försynt påpekar att Bush och Rice inte på något sätt rådbråkat Israel med detta eller med alla nya vägspärrar på Västbanken som ständigt upprättas, då pekar han på en större förändring av USA:s utrikespolitik än vad han själv kanske inser.

Amerikas förenta stater, USA, föddes ur den storslagna amerikanska revolutionen där tretton kolonier med självständighetsförklaringen 1776 bröt sig loss från det brittiska imperiet. Först i och med alla våldsamma förändringar under och efter det Första världskriget börjar USA att både vara och att göra anspråk på att vara ett eget nytt imperium, den amerikanska imperialismen. Men inte minst för att själv få fria händer ute på den vida världsmarknaden fortsätter man att ofta flagga för stöd åt antikoloniala rörelser och statsbildningar. Under Suezkriget 1956 såg vi en av de sista reflexerna för detta, när USA faktiskt tillsammans med Sovjetunionen tvingade Frankrike/Storbritannien/Israel att rulla tillbaka sitt militära anfall på Egypten. Sexdagarskriget 1967 ledde däremot till bestående ockupationer och försök till annekteringar från Israels sida, utan protester från USA. Men fortfarande 1978 kunde Jimmy Carter pressa Israel, alltså i praktiken fungera som medlare, och därigenom få till fredsavtalen mellan Egypten och Israel i Camp David.

I dag pressar inte USA ockupationsmakten Israel en endaste millimeter. Man klipper inte en endaste klo på en enda av de israeliska hökarna. Av den så storslagna amerikanska revolutionens förenta stater har det blivit en nyliberal, nykolonial skurkstat bland alla andra skurkstater.

Aftonbladets Helle Klein skriver i en ledare att Carl Bildt ska göra som Carter. Han uppmanas att träffa Hamas för att sedan få EU att bjuda in till en dialog, skriver hon.

En vacker tanke. Men inte mer. Carl Bildt trivs så bra att gosa inne i värmen hos Bush`s armhåla. Så varför riskera att bli urskakad ur presidentens kavaj?

Intressant?
Bloggat: Rawia Morra,
I media: SVD1, SVD2, SVD3, EX,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En reaktion på “Carter – svårknäckt nöt för Bush

  1. Pingback: Sahlin och Leijonborg tar ställning för apartheid | Svensson

Kommentera