Bland grynnor och skär – om Bildts våldsamma ubåtsjakter

Skribent: Göte Kildén

Under några ljuva sjuttiotalsår bodde jag på tjusiga Villagatan i Östermalm. I en ruffig lägenhet med dass över gården, inhyst i en gammal kuskbostad, kunde jag varje dag i smyg speja på den legendariske moderatledaren Gösta Bohmans alla besökare. Fast jag arbetade på den socialistiska veckotidningen Internationalens föregångare, med det aningen suspekta namnet Mullvaden, så var det inget planerat politiskt spioneri. Det gamla annexet hade genom en slump förmedlats av Bostadsförmedlingen.

En som varje dag uppvaktade den konservative patriarken Bohman, var Carl Bildt. Han var där stup i kvarten. Förmodligen mest för att det inte fanns e-post, så han och andra ynglingar, som Anders Björk, fick tjänstgöra som kurirer. Efterhand förstod jag att Carl böjde knä inte bara inför Gösta själv, utan också för dottern Mia, som han senare gifte sig med. Långt före alla skvallertidningar visste alltså Mullvaden vad som var på gång. Nog hade jag sett vem som följde vem till Göstas port. Fast Mullvaden sa inget till nån.

Senare någon gång, när Carl och Mia hade gift sig -84, lät Gösta Bohman undslippa sig en underbar formulering om svärsonen. Platsen var hans älskade skärgårdsö där han brukade uppträda för journalister med blåställ, strömmingsgarn och slidkniv. ”Får du någon hjälp av Carl”, frågade journalisten. ”Knappast”, blev svaret. ”Han står med kikare och spanar efter ryssen hela tiden”…

Här var nog Bohman uppriktig. Carl Bildts politiska karriär under de år han slog sina lovar runt Mia handlade till största delen om våldsamma jakter på ryska ubåtar – och då inte minst bland grynnor och skär i Stockholms skärgård:

I september 1980 tror sig marinen sikta en sovjetisk eller polsk ubåt utanför Utö. Flera sjunkbomber fälls. Inga resultat redovisas. Men nyligen offentliggjordes undervattensfotografier som visar att marinen troligtvis bombade ett gammalt fartygsvrak och en stor hög med sten.

I oktober 1981 går en verklig sovjetisk ubåt, U 137, på grund i Gåsefjärden, Blekinge. Uppenbarligen hade den navigerat fel, eftersom en enligt flera vittnen under lång tid innan grundstötningen, gick i ytläge med dundrande dieselmotorer. Så uppför sig inte en främmande farkost som ska spionera. Förmodligen fanns det för mycket vodka ombord.

I oktober 1982 görs de nu omskrivna ”första säkra observationerna av ubåt” i Hårsfjärden. Den svenska marinen attackerar djärvt genom att fälla 44 sjunkbomber och spränga fyra minor. Sverige var nästan i krig mot ryssen och beviset var den nu offentliggjorda ljudfilen med 3 minuter och 47 sekunders inspelning av den tvåmastade skutan Amalia. Den nyttillträdda regeringen Palme demoniseras som undfallande mot Moskva eller rentav sovjetvänlig av strebern Carl Bildt. I den Ubåtsskyddskommission som bildas blir han en notorisk uppviglare mot Palme. En kampanj där han fick hjälp både av Palmes partifrände Sven Andersson och högerobskyra grupper. I kommissionens rapport slogs fast att det var en sovjetisk ubåt och att denna ingick i en operation som omfattade tre (!) vanliga ubåtar och tre små miniubåtar av okänd typ. Under press från oppositionen och då inte minst Bildt överlämnar den svenska regeringen en protestnot till den sovjetiska ambassaden.

Under våren och sommaren 1983 sätts sjunkminor in i jakten på ubåtar i Luleå skärgård. Inga träffar.

I augusti 1983 jagas en ubåt inne i Karlskrona hamnbassäng. Marinen spränger 22 sjunkbomber inne i själva hamnen. I Internationalen den 23 mars konstaterar Gunnar Wall att det vidunderliga resultatet blev: ”En falskskyltad Volvo; några ton torsk ( den var ännu inte utfiskad ) samt skadskjuten sjöfågel”…

Hösten 1983 och vintern 1984 fortsätter de vilda jakterna i Karlskrona skärgård. När jag våren 1984 skickade en artikel om dessa vidunderliga spektakel, fick jag en artig refus från den nytillträde kulturchefen Sune Örnberg på Göteborgsposten: ”Utmärkt artikel. Mycket bra och initierad”, skrev han. Men: ”Som du kanske förstår så kan den inte publiceras i det här politiskt spända läget”. Örnberg som var en ärlig man medgav alltså en sorts självcensur. I min artikel hade jag bland annat ställt frågan om varför marinen sagt nej när skepparn på Sveriges modernaste fiskebåt, ”Astrid” från Rörö i Göteborgs norra skärgård, ställt sig och sin båt till förfogande för att avgöra vad det var för observationer man scannat in där nere i Blekinge. Vid den tiden bodde jag på Rörös grannö Knippla och alla öbor var lika oförstående inför marinens ointresse. Eller snarare: man drog snabbt slutsatsen att jakterna var iscensatta av marinen och en bluff. Förslaget om att använda det modernaste vi hade var heller inget infall från skepparn. Astrid ingick i den svenska beredskapsreserven. I artikeln påpekade jag dessutom att en mängd tekniska uppgifter om ryska attackdykare var nonsens. Påpekanden som jag kunde göra tack vare min min egen tidigare utbildning och tjänstgöring som röjdykare inom Kustartilleriet.

Under flera år fortsätter de politiskt motiverade jakterna runt om i Sveriges vackraste skärgårdar. På Gotland i Klintehamnsviken hittar man ett långt dubbelspår efter en främmande undervattensfarkost. Förmodligen trålar som släpats under reparationer och rengöring? Senare hittas spår efter bandfordon…

Försommaren 1988 kommer det till närkamp i Hävringebukten utanför Oxelösund. Starka svenska stridsinsatser där man efteråt kan se ”luftkok” på ytan och identifiera misstänklta ljud. Dock ingen närkontakt.

Under sent nittiotal medger senare marinen att de ”typljud” man tidigare uppfattat som fiender förmodligen var minkar. Andra har nog snarast tippat strömmingstim eller gamla gäddor. Uppenbart är att det under dessa år fanns kvar en del liv på Östersjöns plågade bottnar.När det gäller beläggen för att det var Amalia och inte ryssen som var startpunkten för Carl Bildts karriär säger han till synes elegant men i själva verket störtdumt att:

”Visst kan en eller annan detalj ändras. Det kommer hela tiden nya uppgifter.”

Ljudfilen från Hårsfjärden bekräftar att tändstiftsfrekvensen stämmer med Amalia, de skadade propellerbladen likaså, liksom varvtalen. I sanning inga små detaljer. Det lilla sk ”assymmetriska sidbandljud” som man fortfarande undrar över är nog därfemot bara en detalj. Vår blogg vet svaret:

En skeppsmask på Amalias vänster bordsida

Intressant?
Bloggat: Svensson1, Svensson2, Jinge, Trotten, Röda raketer, Esbati,
I media: SDS1, AB1, AB2, SVD1, DN1, SVD2, DN2, SVD3, DB, SDS2, HD, PDK,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

3 reaktion på “Bland grynnor och skär – om Bildts våldsamma ubåtsjakter

  1. ”Men nyligen offentliggjordes undervattensfotografier som visar att marinen troligtvis bombade ett gammalt fartygsvrak och en stor hög med sten” skriver Benny. I min bok Ubåtsvalsen från 1985 intervjuade jag de personer som ”såg” ubåten vid Utö och firma Undervattensfoto som tog bilderna. Men jag har aldrig sett dem. Var har de publicerats?

    mvh
    Ingemar Myhrberg

  2. Men ni måste ju någonstans ifrån ha fått uppgiften. Det är bara ubåtsjournalister som hittar på. Nyligen offentliggjorda? Är det en anka?

Kommentera